Nöje | kaimartinblog

Bra start för Ledins bygdespel

Posted on juli 26, 2024 av Kai Martin

Musikal:

HÖGA KUSTEN – ett bygdespel av Tomas Ledin – sanningar och skrönor på sågverkens tid

!!!

Drama på ny scen. ”Höga kusten” på nya friluftsteatern i Lövvik är starten på en speltradition, som förhoppningsvis ska bjuda publiken på underhållning många år framöver. Foto: DAVID NYSTRÖM

Höga kusten friluftsteater.

Bäst: Spelet mellan Tova Hollender och Nils Reinholtz sprakar.

Sämst: Första akten är för lång.

Fråga: Bra start i Lövvik, men hur ska man få kontinuitet på och tradition på detta år framåt…?

När evenemangsbolaget 2entertain satsar på nya Höga kusten friluftsteater i den vackraste av miljöer i Lövvik, Ångermanland, tummar man inte på något. Tomas Ledin, med rötter i trakten, står bakom premiär av ”Höga kusten”. Ett bygdespel med ”sanningar och skrönor på sågverkens tid”, som det står på omslaget till programbladet.

Hans idé, låtar och texter har bildat en musikdramatisk föreställning, som bygger på verkliga händelser kring Ådalen för cirka hundra år sedan. Då då sågverken och träindustrin – tillsammans med malmindustrin – bäddade för det växande svenska välståndet.

Men innan välstånd armod. Det var en tuff tid för arbetare. Det var en tuff tid för barn och gamla. Det var en tuff tid för kvinnor, som var satta att hålla ordning på både pengar, hem och familj med brännvin som lockande faktor för, i synnerhet, männen.

Allt detta tar Tomas Ledin fasta på i sin till musikal klädda föreställning. Inte helt olikt det som Ådalsbandet gjort/gör med sin föreställning ”Eldupphör”. Om än att deras musikdramatik fokuserar kring just händelserna kring 14 maj 1931.

Man spänner bågen rejät. En orkester på sex man är engagerade tillsammans med en skådespelare/sångare-styrka på 23 män och kvinnor. Bara det imponerande. Dessutom med flera lokala förmågor.

Här ryms barnauktioner. Här dukas pennalism och förtryck upp. En hierarkisk värld målas med grova penseldrag, som ger föreställningen både autencitet och dramatik. Mannen bestämmer, kvinnor ska hålla sig på sin plats, barn är längre ner på skalan. Arbetare ska veta hut och fattigt folk än mer.

Det var ingen munter era.

”Höga kusten” famnar mycket. Ambitionen är lovvärd och patriarken Olof Nordström, spelad av Morgan Alling (som verkar ha hämtat näring – och utseende hos sin karaktär Harold Zidler i nyss spelade ”Moulin Rouge”), är diaboliskt och frustande. Hans hustru Ella, tryggt och karismatiskt spelad av Sussie Eriksson, är tyst kuvad. En familjebeskyddare, som så småningom tar allt större plats i detta drama.

Men i den historiska förvecklingen av nykterhets-, kvinno- och arbetarrörelser är det främst kärlekshistorien mellan föräldralösa Jonas Svensson (Nils Reinholtz) och paret Nordströms äldsta dotter Svea (Tova Hollender), som hamnar i fokus.

Med den växande arbetarrörelsen, strejker och ekonomiska kriser i fonden är det den spirande kärleken – med dess glädje och bekymmer – som pulserar mest.

*Sprakande. Spelet mellan Nils Reinholtz och Tove Hollender i rollerna som Jonas Svensson och Svea Nordström sprakar. Foto: DAVID NYSTRÖM*

Spelet mellan Tova Hollender och Nils Reinholtz sprakar i hart när varje scen. Det är väl spelat från det juvenila till unga vuxna, de klarar både det sköra och starka. Dessutom sjunger de båda med inlevelse.

Men ”Höga kusten” är inte bara ett kärleksdrama med allvarliga skiftningar med de historiska förvecklingarna som ändar i skotten i Ådalen. Det är också en föreställningen med humor – som för att balansera allvaret. Det fungerar i många stycken väl. Främst i klassen är Victor Morell och Klas Wiljergård, som spelar Jonas Svensson käraste vänner Edvin Göök respektive Gusten Bengtsson, arbetarkollegor på sågverket. Duon spinner som ett slags effektfull dynamo inte helt olik Timon och Pumba i ”Lejonkungen”.

*Komisk duo. I stora delar allvar i ”Höga kusten” bryter Victor Morell och Klas Wiljergård i rollerna som Edvin Göök respektive Gusten Bengtsson* *av med en stor portion humor. Foto: DAVID NYSTRÖM*

Även Jens W Nilsson, verksam i Härnösand och med stor rutin, har en känsla för elastisk komik i sin roll som bankmannen Axel Flodin.

Över lag är det en ensemble som bär ett tungt lass över hela föreställningen med den äran. Spelet är lustfyllt och intensivt med många, elegant gjorda scen- och klädbyten.

Scenbygget, i trä förstås, en effektiv spelplats med många dörrar att farslikt springa i.

Tomas Ledin, tänker ni, måste ju innebära ett pärlband av hits i sann ledinsk, lättsmält anda… Nej, inte här. Musiken – och föreställningen – har sitt avstamp i självbiografiska albumet ”Höga kusten” (2013). Temat han tangerade i några nummer på sin första krogshow ”Showtime” med premiär på Rondo 2011.

Musiken har sina poänger, men inga refränger som biter fast. Ändå tjänar den sitt syfte och kanske kan andra aktens öppningsnummer ”Lördagkväll” med tiden få speltid i P4.

”Höga kusten” är en lovvärd start på den nya friluftsteatern. Men om man nu med råge tangerar stridigheterna mellan företagare och arbetare, som fick skotten i Ådalen som resultat, hade väl slutet kunnat var mindre ljummet. Ett handslag för familjefridens skull mellan patriarken och den föräldrarlöse grabben som blivit en stark arbetare i lag med Nordströms dotter Svea är att ta udden ur hela berättelsen, oavsett sanningar eller skrönor på sågverkets tid.

”Höga kusten”, ett bygdespel av Tomas Ledin. Höga kusten friluftsteater, Lövvik. Premiär 11 juli 2024. Denna recension baserad på föreställningen 25 juli. Föreställningen spelas till och 28 juli. Men föreställningen spelas även säsongerna 2025 och 2026.

Idé, musik och sångtexter: Tomas Ledin.

Manus: Pär Nymark.

Regissör, manus och kompletterande text: Markus Virta.

Dirigent, arrangemang och musikalisk bearbetning: Nils-Petter Ankarblom.

Scenografi: Lisa Göthberg och Efraim Petersson.

Scenograf: Adam Roos.

Koreograf: Adrienne Åbjörn.

Kostym: Maria Felldin.

Peruk och mask: Birgitta Rasmusson.

Ljud: Oskar Johansson.

Kapellmästare: Patrik Grundström.

Musik: Patrik Grundström, kontrabas, Christian Sundeqvist, trummor, Jesper Skogsrund, pianon och dragspel, Erik Eurenius, gitarr, Fanny Källström, fiol, och Fredrik Törngren, banjo och cittern.

I rollerna: Tova Hollender (Svea Nordström), Nils Reinholtz (Jonas Svensson), Morgan Alling (Olof Nordström), Sussie Eriksson (Ella Nordström), Jens W Nilsson (Axel Flodin), Stina Johansson (Lovisa Nordström), Klas Wiljergård (Gusten Bengtsson), Victor Morell (Edvin Göök), Marta Parkman (Rut Åmark), Sixten Norberg (Jonas Svensson som barn), Henrietta Glader (Svea Nordström som barn), Rut Parkman (Märta Åmark/Lovis Nordström som barn), Anna Carin Nyberg (Gertrude Berger, ensemble), Maria Eleonore From (granne, ensemble), Norea Vesterlund (tjänsteflicka, ensemble), Ida Knagg (tjänsthjon, ensemble), Matilda Bergman (arbetare, ensemble), Annie Goebel (Majken, ensemble), Mattias Norberg (Volmar, ensemble), Christian Melin Jonsson (Josef Rylander, ensemble), Christer Cavallius (Hjernberg, ensemble), Arne Alstergren (Edkrona, ensemble) och Jesper Nilsson (Lindqvist, ensemble).

Ett barn av sin tid

Posted on juli 17, 2024 av Kai Martin

*En stark röst har tystnat. Ulf Dageby har avlidit plötsligt. Foto: KAI MARTIN*

Beskedet om Ulf Dagebys död kom som en knockout. Han, som trots nyss 80 fyllda, var en kreatör mitt i livet. Så nyfiken. Så engagerad. Så fylld av musik.

Ja, han höll sin musik från Nationalteatern och Nationalteaterns rockorkester hårt i handen. Med vetskapen om att det som skapades då på 70-talet fortfarande långt in på det nya millenniet var förtvivlat aktuellt.

Så många gånger som det varit adjö, tack och bock med Orkestern. Som när jag för två år sedan i september såg bandet ta farväl från sin publik med en ståtlig spelning på Lisebergs stora scen.

Då skrev jag:

”Det märks att det här är ett band som trivs med varandra på scen. Var och en har sin egen motor. Tillsammans är det pur rock’n’roll med sylvass egg och sotiga förgasare. Det är musik som skrev för mellan 40 och 50 år sedan, men som har en slipad relevans idag. Ja, än mer i denna uppdaterade form.”

Jo, Ulf Dageby öppnade för att det kanske ändå inte var så. Men det var hur som ett band som spelade med ett allvar och en glöd, som vore det de sista ackorden.

Vi vet nu att det inte var så. Det blev fler spelningar och än fler låg i pipelinen, som i slutet av augusti när Nationalteaterns rockorkester skulle ha spelat vid Slottsskogsvallen tillsammans med Sator.

Det hade blivit en förträfflig kväll. Nu blir det inte så. Hastigt har Ulf Dageby lämnat in för högre uppdrag.

Kanske blir det nu andra kompositioner. Musik utanför pop- och rocksfären. Han, en gång dixiejazzmusiker, drogs in i pop och rock för att starta Nationalteatern. Resten blev historia.

I en intervju jag gjorde med honom för sex år sedan sa han förtjust:

– I höst ska jag bli tonsättare. Jag ska skriva ett körverk och ett verk för marimba och slagverk. Åh, så jag längtar.

Ja, det räckte inte med att spela musiken från 70-talet eller den filmmusik han gjort.

Nu är dessa hans gärningar över.

Ja, Ulf Dageby kunde vara en tjurig jävel. Envis. Men han hade glimten i ögat.

När jag stötte på honom i anrika butiken Musik Utan Gränser 2005 och ville sälja min soloplatta till honom, sa han:

– Nja, då vill jag lyssna på den först.

Han bjöd hem mig till sina lilla lägenhet på Kungsladugårdsgatan och vi lyssnade tillsammans till min musik.

Det var nervöst, men han var snabbt uppskattande och efter avslutad lyssning köpte han skivan.

Han hade ett gott öga till mig. Gud vet varför. Vi hade diskussioner om Håkan Hellströms kvaliteter, som han var tveksam till. Men i höjd att influenserna från Nationalteatern blev tydliga i Håkans musik då för 20 år sedan blev Ulf Dageby allt mer förtjust.

Jo, även en grinig gubbe som sett och hört allt kan bli fåfängt smickrad.

Ulf Dageby var däremot aldrig folklig. Det kunde inte medverkan i ”Så mycket bättre” för tio år sedan bättra på.

Han var sig själv nog. Det räckte väl. Han var ett barn av sin tid. Outsläcklig i sin iver att skapa musik. Denna outsinliga källa för kreation, möjligheter och gåtor.

Nu blev Musik Utan Gränser-galan på Pustervik med gästframträdande av Ulf Dageby det sista jag hörde från honom.

Då skrev jag:

”Nyss fylld 80 visar Ulf Dageby inga svagheter. Tvärtom. Han är vass i replikerna och lika slipad i sången. Hans låtar har en relevans och en skärpa, som vore de skrivna idag.”

Du är saknad, Ulf.

*Sista gången. På MUG-galan på Pustervik i maj gjorde Ulf Dageby ett vitalt gästspel. Foto: KAI MARTIN*

Överraskande energifylld svanesång

Posted on juli 8, 2024 av Kai Martin

Konsert:

ELDKVARN

!!!

Fästningshörnan, Varberg.

Publik: 1300.

Bäst: Inledande fyra låtarna är fullkomligt briljanta.

Sämst: Klassiker som ”Alice” och ”Kärlekens tunga” gjordes pliktskyldigt.

Fråga: Efter den här turnén blir det väl inte mer för Eldkvarn…?

Förra året var ju den tänkta finalen. I Norrköping. Hemmaplan för de tre musketörerna Tony Thorén, bas, och bröderna Carla (gitarr och sång) och Plura (sång och gitarr samt inte minst låtskrivare). Där där allt startade.

Då med en lista som spände över 25 låtar och som inleddes med fantastiska ”27” från lika fantastiska ”Limbo”, albumet som kom 1999.

Fansen var ju förstås till sig. Ett förenat Eldkvarn för denna den sista gången och sången. Men efter sagda spelningen ville gruppen mer. Det blev en vända till och svanesången fick sjungas om med nya refränger.

Bandet hade premiär i Malmö i början på juni. En turnéstart inte utan dramatik. Den nu mer sittande – på grund av ryggproblem – Plura faller omkull. Men konserten genomförs. Och turnén har fortsatt.

Nej, det inte är inte späckade turnén med spelningar dag ut och dag in. Det finns luckor mellan gigen. Kanske välbehövligt.

Plura sitter. Claes von Heijne, piano, sitter (som alltid). Tony Thorén sitter. Ja, även inhyrde keyboardisten tillika saxonisten och flöjtisten Marcus Olsson sitter. Förstås också Werner Modiggård, trummisen. Stående är Werners son Adrian Modiggård, sångare och slagverkare, och Axel Jonsson-Stridbeck, gitarr och sång (ja, Pluras son).

Man skulle kunna få krypningar av oro för mindre. Men bandet hinner knappt räkna in ”Jag är bättre än dig” förrän det står klart att Eldkvarn 2024 är ett ytterst vitalt band. Det är kraft och energi. Arrangemangen är fullödiga och Plura sjunger som vore det hans viktigaste stund på jorden.

Han vinklar upp sina texter, som innehållsrika som är det snillrika romaner han har skrivit. Inte ett ord slarvas bort. Allt vägs på våg och lämnar tungan först efter omsorgsfull granskning.

Låtarna får ta sin vindlande tid. Det är en fröjd att höra.

Nej, Plura har aldrig varit något sång- och dansman. Än mindre nu där han sitter i sin datorstol ihopsjunken över sin gitarr. Han har heller aldrig, märkligt nog, varit den där singer/songwritern som snyggt väver ihop låtarna med berättelser. Han mumlar fram något som en presentation, som egentligen kunde ha kvittat.

Tack och farväl. Eldkvarn är ute på sin sista turné. Foto: KAI MARTIN

Men bandet är på tårna. Rytmsektion med excellente Werner Modiggård vid trummorna, som spelar – och körar – med samma energi, driv och kraft som för 45 år sedan när han kom med i bandet. Tony Thoréns livfulla basspel, som kryddar inte bara takten utan också melodierna. Visst, på grund av sjukdom kan han inte längre lägga de där höga, signifikativa stämmorna. Men det backar Adrian Modiggård och Axel Jonsson-Stridbeck upp.

Stiligt vitklädde Claes von Heijne med lika stilfull, vit Stetsonhatt på huvudet, lägger nogsamt sina pianoklanger och smyger snyggt Keith Jarrett-inspirerat spel in emellanåt. Carla Jonsson spelar med den intensitet och lidelse som han alltid har gjort och på sin ”Kungsholmskopplet” får han besök av Wilmer X-medlemmen Jalle Lorensson på munspel. Så Marcus Olsson, som kryddar låtarna med orgel, saxofon och tvärflöjt.

Jo, med det sagt kan Eldkvarn spänna över den speedfulla nyavågenrocken inspirerat av Elvis Costello, som bandet lät vid skiftet 70- till 80-tal. Men också moget väga varje ton och rytm i mer suggestiva, långa låtar hämtade från Bob Dylans och the Bands musikaliska härad.

Det låter alldeles förträffligt och inspirerat. Bandet tummar inte på något. Men med detta sagt har Plura inte riktigt orken loppet ut. På slutet är det som om han längtar till att sista tonen är satt. Han blir lite slarvig, flackar med blicken och tappar fokus.

Samtidigt är det en ynnest att få se denna Eldkvarns svanesång som det nu presenteras. Det är vackert, omsorgsfullt och rikt. Men det räcker så. Tack för alla åren. Tack för all musik.

Låtlista, Varberg 7 juli 2024:

Jag är bättre än dig
Mörkret knackar på min dörr
Älskaren från det öde landet
Fulla för kärlekens skull
Alice
Tag min hand
Jag har gjort det igen (Adrian Modiggård, sång)
Man utan namn (Adrian Modiggård, sång)
Ingen lätt match, Bobbo (Carla Jonsson, sång)
3:ans spårvagn genom ljuva livet
I skydd av mörkret
Ett hus på stranden
Kungarna från Broadway
Ett fall av kärlek (Adrian Modiggård, sång)
Jag är det hjärta
Kungsholmskopplet (Carla Jonsson, sång, Jalle Lorensson gäst på munspel)
Pojkar pojkar pojkar
Nerför floden (extranummer)
Du älskar inte mig (extranummer)
Kärlekens tunga (extranummer)

Listigt och lustfyllt på Sundspärlan

Posted on juli 7, 2024 av Kai Martin

Teater:

ETT RESANDE TEATERSÄLLSKAP

!!!

Sundspärlans friluftsteater, Helsingborg.

Bäst: Eva Rydberg imponerar med sin energi.

Sämst: Förvecklingarna kan bli en aningen för invecklade ibland.

Fråga: Är inte Sundspärlans friluftsteater en optimal plats för sommarteater…?

Av August Blanches klassiker ”Ett resande teatersällskap” (1848) har Andreas T Olsson hittat näring till ett eget teaterstycke.

Ja, jo. Det är i mångt och mycket August Blances komiska pjäs som Andreas T Olsson har baserat denna sin ”Ett resande teatersällskap” på och det dröjer noll sekunder innan den episka repliken ”Fan ska vara teaterdirektör” kommer. En replik som sedan går igen i föreställningen.

Men samtidigt är det en helt egen historia. Av ett teatersällskap har det blivit två konkurrerande. Eva Rydberg förestår den ena och Andreas T Olsson den andra. Rydbergs Sjövall håller i komiken. Olssons Högqvist i tragiken. Så slår det snillrikt gnistor om det hela.

Manuset är listigt, ordrikt vrängande och huvudrollskaraktärerna får var och en ta plats. Eva Rydbergs är fylld av energi, är tidlös och charmig i sin roll som Alexandra Sjövall. Ewa Roos är den kärva, minnesklena divan Carolina Grip med stil och tajming. Birgitta Rydberg gör sin roll som den avoga Josefine Sjövall med skön trulighet. Hampus Nessvold har stor komisk känsla med sin teatersuktande roll som Teodor Gråström.

Och som om det inte räcker med klipp i replikerna brister ensemblen gärna ut i sång och dans, så att pjäsen tangerar en musikal. Inte mig emot.

”Ett resande teatersällskap” i Andreas T Olssons version – och regi – är lustfylld och sprängfylld med intriger. Ibland kanske en aning för mycket. Men hans lutar sig mot en klassisk svensk humortradition, som är värd att bevara. Och för den som har följt turerna mellan Helsingsborgs kommun, Eva Rydberg och Fredriksdalsteatern – den där hon tog över och förvaltade verksamheten efter Nils Poppe för att tvingas flytta inför denna säsongen – får sitt lystmäte; inte elakt, inte sårat, utan bara smart inbäddat i den historia som nu utspelar sig på anrika Sundspärlans friluftsteaters scen.

”Ett resande teatersällskap”, Sundspärlan, Helsingborg. Premiär 27 juni 2024. Spelas till och med 11 augusti. Denna recension baserade på föreställningen lördag 6 juli.

Manus och regi: Andreas T Olsson

Koreografi: Siân Playsted.

Scenografi: Arduino Punzo och Fredrik Dillberg.

Musikproduktion: P-O Nilsson,

Kostym: Görel Engstrand.

Mask: Pernilla Werlin.

Ljus: Bertil Larsson.

Ljud: Peter Johansson.

På scen: Eva Rydberg (Alexandra Sjövall), Birgitta Rydberg (Josefine Sjövall), Ewa Roos (Carolina Grip), Kalle Rydberg (Moje Timlund), Andreas T Olsson (Jean Högqvist), Mia Poppe (Fanny Munter), Robert Rydberg (Kristoffer Ölander), Fredrik Dolk (Germund Gråström) och Hampus Nessvold (Teodor Gråström). I ensemblen: Fabian Engstrand, Caroline och Henning Ledstam, Mathilde S och Carl-Johan S Hedbrand samt Ellen Lindström.

Succé från start för Kronérs allsång

Posted on juli 2, 2024 av Kai Martin

Musik:

ALLSÅNG – LASSE PÅ SLOTTET med gäster

!!!

Tjolöholms slott.

Publik: 700.

Bäst: När Lasse Kronér får sjunga favoriten James Taylor tillsammans med Solid Gospel.

Sämst: Lite för lösa boliner emellanåt.

Fråga: Ska detta bli en tradition…?

När Lotta Engberg tackade för sig med sitt ”Lotta på Liseberg” förra året stod det ju öppet för nya hågade. Nu blev det inte så. Programmet lades ned och ett tomrum uppstod. I den bästa av världar hade Lasse Kronér varit som klippt och skuren för uppdraget. Folklig, skicklig sångare, en utmärkt programledare. Men… han är SVT:s kille och med sitt populära ”Doobidoo” har det knappast varit möjligt att låta honom synas under sommaren hos konkurrenten TV4.

Så då får ”Allsång – Lasse på slottet” bli alternativet. Utomhus med Tjolöholms slott i bakgrunden kan omgivningen inte bli bättre. Redan från start har han lockat en storpublik, som kan bli större. Med sitt husband – i princip gänget från just ”Doobidoo” med Per Hovensjö som kapellmästare – har han en stabil grund för sina musikaliska hyss, utmaningar och sångglädje.

Det står klart rätt snart att det manus som kastats ned inte är mycket att följa. Lasse Kronér kör på volley och det är på gott och ont. Få kan som han ta en publik rätt upp och ned. Men infallen blir många och det tenderar att slira iväg en smula emellanåt.

Han bjuder in gäster till denna hans allsång. Först ut Tommy Nilsson som slår Lasse Kronér med någon decimeter i längd. Men som är en perfekt förstagäst i sammanhanget. Det blir – förutom publikfavoriter som ”Öppna din dörr” – ett gemytlig snack om Tommy Nilssons karriär. Det blir intimt på ett sätt som Lasse Kronér är väldigt skicklig på.

Allsången löser man genom att var och en får leta efter texten i sin mobiltelefon. Innovativt, men hänger alla med? Den ska man dessutom använda för att sms:a in låtförslag, som bandet och Lasse Kronér sedan ska ta på uppstuds. Spontant, om det nu inte är riggat.

Folkligt. Lasse Kronérs allsång med gäster som Tommy Nilsson och Solala på Tjolöholms slott blev en succé från start.

Foto: TOMMY HOLL och KAI MARTIN

Husbandet håller fanan högt. Arrangemangen är lika inspirerade som rika. Och de får spänna bågen rejält efter de gäster som bjuds, som trion Solala med sin röst– och stämekvilibrism och nära 30 röststarka Solid Gospel, som med bandet kör så det svartnar.

Kvällens finaste ögonblick blir när Lasse Kroner får sjunga sin egen favorit James Taylors låtar med gospelkören. Det blir både innerligt, skickligt och starkt.

Planen att, förutom aviserade gäster, också ha en hemlig artist på besök. Den här kvällen kom Annika Andersson. Hon som är konkurrent med sin ”Allsång på Vallarna” en knapp timmes bilresa söderut till Falkenberg. Hennes bidrag ”Växeln hallå hallå” blev – plus hennes son Carl-Oscar Korenados och Mattia Sossellas egna nummer – finalen på kvällen, som blev en smula för lång.

Men med bättre ordning på manus och körordning kommer ”Allsång – Lasse på slottet” bli alldeles utmärkt sommarunderhållning.

Kommande program:

8 juli: Jessica Andersson och hemlig gäst
15 juli: Gunilla Backman, Anders Ekborg och hemlig gäst
22 juli: Andreas Johnsson och hemlig gäst
29 juli: LaGaylia Fraizer och hemlig gäst
5 augusti: Frida Öhrn, Kalle Moraeus och hemlig gäst

Roande ”Korvfabrikören” med lösa ändar

Posted on juli 1, 2024 av Kai Martin

Buskis:

KORVFABRIKÖREN

!!!

***Briljant i biroll. Jeanette Capoccio må ha något mer än en biroll. Men det är hon – tillsammans med maken Mikael Riesebeck (i bakgrunden) och Alexander Corenado*** – ***som är den stora behållningen i ”Korvfabrikören” på Vallarna. Foto: BO HÅKANSSON/BILDUPPDRAGET***

Vallarnas friluftsteater, Falkenberg.

Publik: Utsålt.

Bäst: Äkta paret Jeanette Capocci och Mikael Riesebeck gör var för sig sina roller med stor humor.

Sämst: Manusets delar får ingen riktigt fungerande helhet.

Fråga: När ska Jeanette Capocci få en rejäl huvudroll att bita i…?

Ingen riktig sommar förrän Vallarnas friluftsteater i Falkenberg har haft premiär. Det handlar som alltid om garanterad underhållning, fars eller buskis med plats för skratt. Håkan Klamas och Niklas Holtnes (den sistnämnde har även regisserat med hjälp av svensk komiks leading lady Annika Andersson) ”Korvfabrikören” är inget undantaget. Författarduon vet att sätta sin pjäs i rätt underhållande sammanhang. Vi är i något slags efterkrigstid. Sverige har fått luft under vingarna och korvfabrikör Julius Augustsson (en roll klippt och tillredd efter Claes Malmbergs pondus) har med sitt hemliga korvrecept fått rejäl fart på ruljansen. Men den avundsjuka konkurrenten vill åt ingredienserna och har sänt ut en spion, den valpige Rutger (Alexander Korenado, son till Annika Andersson).

Men vem är det som skickar hotbrev, som hotar att avslöja receptet…? Samtidigt ska korvfabrikörens hustru Tuttan (Jessica Heribertsson) firas enär hon fyller år. På samma gång ska affären om ett hus på Rivieran trumfas igenom, för dit ska hon med make flytta pronto och verksamheten ska lämnas över till någon av döttrarna Nora eller Ditte (Linnéa Lexfors respektive Jennie Rosengren). Döttrar ska ju dessutom gärna giftas bort, så kavaljerer motses.

Visst är det en härliga röra? Och, ja, det roar. För här tummas inte på det ekivoka och sprithumorn får sin plats med en skåpsupande direktör. Men detta underhållande trassel har samtidigt en aningens för lösa ändar för att knytas ihop till en fullständig fullträff. Trots de lösa bolinerna får Niklas Holtne ihop denna sin – och Håkan Klama – pjäs. Men det sker kanske mest tack vare ensemblens stringens och skicklighet. Främst är Jeanette Capocci, som spelar hembiträdet Berta Karlsson. Hon som håller samman allt och gärna strör förnumstigheter omkring sig samtidigt som hon suktar efter förmannen Alvin Bergman, spastiskt, underhållande spelat av Mikael Riesebeck. Hon har tajming, han en sällsynt förmåga att vricka sin kropp till omöjligheter.

Ja, lite märklig är det att de som drar ned störst skratt – från repliker till slapstick – är de som har birollerna. Jeanette Capocci och Mikael Riesebeck är nämnda. Men också Linnéa Lexfors och Jennie Rosengren, som systrarna. Alexander Korenado, som tafflig korvspion. Pär Nymark som komiskt driven major. Jojje Jönssons lätt demente kamrer Putte Lundström. Jessica Heribertssons frejdiga korvfabrikörshustru (inledningsscenen mellan henne och Jeanette Capoccis Berta Karlsson är briljant.

*Tar plats. Claes Malmberg tar självklart plats i ”Korvfabrikören”, men håller sig märkligt innanför rollens ramar.*
*Foto: BO HÅKANSSON/BILDUPPDRAGET*

Claes Malmberg då…? Jo, men han är aldrig dålig. Bara mer eller mindre bra. Med honom får man en kraftfull, bullrig och roande korvfabrikör. Det är hugget i sten. Men för en gångs skull håller han sig inom rollens ramar. Han som oftast famnar improvisation till medspelarnas förtjusning/förtret (beroende på vem man frågar), håller sig på banan. Inte ens då han får en stund för att fullständigt spela ut blir det annat än en närmast modest Claes Malmberg med hans mått mätt.

Så ”Korvfabrikören” bjuder på högt och lågt, men ger definitivt en glad stund nu då sommaren kan börja på riktigt.

Extra beröm ska föresten delas ut till scenograferna Arduino Punzo och Fredrik Dillberg. Vilket scenbygge de har gjort. Helt genialt.

”Korvfabrikören”, Vallarna, Falkenberg. Premiär 30 juni 2024. Spelas till och med 11 augusti.

Manus: Niklas Holtne och Håkan Klamas.

Originalidé: Pär Nymark.

Regi: Niklas Holtne (som också skriver musiknumren till föreställningen).

Regiassistent: Annika Andersson.

Peruk och mask: Tiina Bengtsson.

Kostym: Marianne Lunderquist.

Scenografi: Arduino Punzo och Fredrik Dillberg.

Claes Malmberg (Korvfabrikör Julius Augustsson), Jessica Heribertsson (Tuttan Augustsson), Jojje Jönsson (kamrer Putte Lundström), Jeanette Capocci (hushållerskan Berta Karlsson), Mikael Riesebeck (förman Alvin Bergman), Linnéa Lexfors (Nora Augustsson, äldre dottern), Jennie Rosengren (Ditte Augustsson, yngre dottern), Alexander Korenado (korvspionen Rutger) och Pär Nymark (major Håård).

Fröjdefull final med satirisk finess för Teater Tofta

Posted on juni 30, 2024 av Kai Martin

Teater:

VÅRA PRIVATA LIV

Teater Tofta med paret Susanna Helldén och Göran Parkrud har i 15 år förgyllt teaterentusiasterna med relationsdramer. Inte sällan med svärta och smärta, en norénsk signatur där Göran Parkruds dramasvit ”Lycka!” (2014), ”Bunden” (2016), ”Törst” (2018), ”Vilse” (2019) och ”Glömska” (2020) har bjudit in till mörker i sommarljuset. (Hans absurda och underhållande ”Arkivet” från förra året ingår inte i serien.) Det har i stort varit utmärkt teater under åren och hans pjäser har utmärkt väl konkurrerat med de August Strindberg, Lars Norén, Henrik Ibsen, Jonas Gardell och Ingmar Bergman som har spelats under åren.

Men samtidigt som teatern firar 15 år firar de också sin final. Tyvärr.De får inte fortsatt förtroende på loftet vid Tofta Herrgård. Det intima mötet mellan pjäs, skådespelare och publik lämnas nu åt sitt öde. Trist.

Så kunde Teater Tofta-gänget denna gång ha grävt djupare i människan inre och mörker. Men istället har man valt en komedi, Noël Cowards (1899–1973) komedi ”Våra privata liv” från 1930. Ett relationsdrama (!), som gränsar till fars. Som ett finger till Kungälvs kommuns njugghet (om jag har fattat det rätt) visar ensemblen trotsigt att den klarar en publikflörtande komedi utan att för ett uns lämna teaterns signum, att utforska familjerelationer.

Intrigen är enkel. Ett par firar smekmånad på Rivieran. Hon (Malin Morgan) är ljuvt förälskad. Han (Göran Parkrud) mer tveksam. Fortfarande känslomässigt kvar i den passionerade och eldfängda relation han hade i sitt tidigare äktenskap.

Med farsens knep med dörrar bäddas det för förvecklingar. I rummet – och balkongen – bredvid firar ett annat par smekmånad. Han (Hans Brorson) är lyckligt förälskad. Hon (Susanna Helldén) mer återhållsam, fortfarande känslomässigt kvar i den passionerade och eldfängda relationen hon hade i sitt tidigare äktenskap.

Ja, ni förstår. Amanda (Susanna Helldén) och Elliot (Göran Parkrud) möts som grannar på balkongen. Lågan tänds åter. De bestämmer sig för att rymma tillsammans.

Det är förstås en tramsig historia, men underhållande. Samtidigt visar man med sinnrikhet att skillnaden mellan tragedi och komedi ibland kan vara hårfin. I ”Våra privata liv” spelas det över, som det anstår en fars. Det triviala får större plats än det själsliga, det lättsamma paras med vasst ordkrig och Susanna Helldéns översättning prickar snyggt stämningarna.

Allt spelas med dynamisk och lätt hand.

Malin Morgans Cecilia är återhållsamt känslosam, fylld av tvekan över sin otillräcklighet. Victor, Hans Brorsons karaktär, är förnumstig och beskyddande. Båda måste hela tiden förhöra sig om Amandas och Elliots tidigare relation för att vinnlägga sig om sin egen förträfflighet. Det går förstås sådär.

Göran Parkrud gör sin Elliot till en lättsam globetrotter, som jetsettande duckar för allt känslomässigt ansvar. Livet ska vara lätt. Livet ska vara elegant. Konflikter? Nej, dem tar inte gärna; om de nu inte hettar till. Då är han sylvass i sina ironiska kommentarer. Susanna Helldéns Amanda är eldfängd, snabb i känslor och undflyende från ansvar. Hon kickar på en tändande gnista och förvandlar nyckfullt snabbt något ömsint till ett brinnande kaos.

Tillsammans drivs Elliot och Amanda till och från varandra; kärlek och hat i sin prydno.

Hade man valt att göra Noël Coward mer som Norén hade man förstås skruvat på mörkret, svärtan och smärtan. Det hade lätt låtit sig göras i ”Våra privata liv”. Allt finns i intrigen. Men varför slarva bort en komedi när man nu har den i sitt grepp?

Här får dessutom både Susanna Helldén och Göran Parkrud excellera i satir iklädda de snyggaste, tidstrogna kostymer jag sett på länge på en scen. Ja, Malin Morgan och Hans Brorson är mer, förvisso stilfulla, återhållsamma.

Allt med klass.

Så bjuds det därmed på en både stilfull, vass och fröjdefull final för Teater Tofta.

”Våra privata liv”, Teater Tofta. Premiär 29 juni 2024. Spelas till och med 31 juli.

Av: Noël Coward.

Översättning: Susanna Helldén.

Regi: Ola Hedén.

Scenografi och ljus: Jacki Román.

Kostym: Pernilla Ekstrand.

Mask: Camilla Eriksson.

På scen: Göran Parkrud (Elliot), Susanna Helldén (Amanda), Malin Morgan (Cecilia), Hans Brorson (Victor) och Charlie Parkrud (Luis).

Festlig fars med Robert Gustafsson i sitt esse

Posted on juni 28, 2024 av Kai Martin

Fars:

OJ DÅ… EN TILL?!

!!!

Krusenstiernska teatern, Kalmar.

Publik: Utsålt.

Bäst: Trion Anton Lundqvist, Ola Forssmed och Robert Gustafsson firar komiska triumfer.

Sämst: Första akten var på tok för lång.

Fråga: Var finns den moderna farsen, fri från könsstereotyper…?

Den brittiske farsmästaren Roy Cooney kan skapa förvecklingar som få andra. Intriger som sticker iväg i absurditeter, lustigheter och med oväntade vändningar. Om än med en känsla av copy paste. Han har ett stadigt grepp om komiken. Hans ”One for the pot”, författad med Tony Hilton, från 1966 är inget undantag.

Pjäsen har spelats förut i Sverige – bland annat på Folketatern i Stockholm (1987) med Björn Gustafson i den ledande rollen och på Lisebergsteatern (1998) med Ulf Dohlsten och Puck Ahlsell som föreställningens primus motorer.

Nu har Robert Gustafsson tillsammans med Edward af Sillén satt klorna i pjäsen för Krusenstiernas teaterns sommarunderhållning. I den vackert prunkande miljön kastas vi tillbaka till 1959 och med den tidens fixerade könsroller.

Jag kan tycka att kanske just Ray Cooneys farser fastnar i detta mönster; ”Oj då… en till?!” lider förstås av detta. Men med en frustande frisk ensemblen, som älskar sin roller, glider man undan skamgreppen och man kan ju alltid se mellan fingrarna.

Här är Robert Gustafsson i sitt esse. Han briljerar mellan sina tre (!) roller (ja, egentligen fyra, om jag nu ska bjuda på en spoiler). Rollskiften sker i en svindlande och ibland överraskande fart. Allt listigt iscensatt. Robert Gustafsson får använda sin mimik och sin förmåga att härma dialekter och typer. Det är skickligt och även om man sett allt förut är det häpnadsveckande och underhållande.

Parhästen Ola Forssmed bjuder även han upp rikt och frejdigt. Inte bara får han göra sin skumraskfigur, Tjalle Nyman, slem och intrigskapande. Han får också använda sin enastående känsla för slapstick och komisk tajming. Här till sin formidabla fulländning.

De båda är något så märkligt som bröderna Marx – Chico, Graucho och Harpo – på två i ett slags ljuv komisk förening. Lägg till Anton Lundqvists roll som betjänten Frank och man har plötsligt en mer slipad Manuel från ”Pang i bygget”, som konkurrerar om den komiska uppmärksamheten.

Intrigen? Tja, företagsledaren Noppe Magnusson, trilskt roande spel av Lars Väringer, lider av dåligt samvete. En tidigare affärspartner har blivit förfördelad. Men när denne nu inte finns i livet ska en arvtagare få 100000 kronor. Kalle Stolpe (Robert Gustafsson) propsar på detta och dyker upp ivrigt påhejad av sin chef Tjalle Nyman (Ola Forssmed), som vill dra allt till sin egen fördel (på grund av spelskulder). Men så dyker en okänd bror upp till Kalle Stolpe. Och en till…

Till detta hör kärleksförvecklingar och en skenade desperation då situationen håller på att gå Tjalle Nyman – och Frank – ur händerna. Perfekt för en underhållande, klassisk spring-i-dörrarna-fars.

Lägg till Robert Gustafssons och Edward af Silléns utmärkta manus. Det är fullt av ordvrickande, men också med lokala kopplingar i form av ortsnamn nära Kalmar. Ja även krisande Kalmar FF får sig en gliring .

Första akten sätter statusen. Men är lång och en smula tradig. Men vad man förlorar på gungorna tar man igen i karusellen; andra akten rusar iväg. Robert Gustafsson skiftar roller snabbare än Clark Kent till Stålmannen. Ola Forssmed spänner bågen – och kroppen – ytterligare. Carina Lidboms fröken Henrietta Magnusson svämmar över av eftersatt åtrå efter den återhållsamme advokat Birger Berggren, som med sin kvävda längtan efter henne berusande ger sig hän i denna den andra akten.

Ja, allt händer… och lite till.

”Oj då… en till?!”, Krustenstiernska teatern, Kalmar, premiär 27 juni 2024. Spelas till och med 28 juli.

Av Roy Cooney och Tony Hilton.

Regi: Edward af Sillén.

Översättning och bearbetning: Edward af Sillén och Robert Gustafsson.

Scenografi: Marcus Engelsson.

Mask-/perukdesign: David M Julio.

Kostymdesign: Maria Felldin Almgren.

Ljuddesign/ljudtekniker: Sabina Donsér.

Medverkande: Robert Gustafsson (bröderna Stolpe), Ola Forssmed (Tjalle Nyman), Lars Väringer (Noppe Magnusson), Anton Lundqvist (Frans), Carina Lidbom (Henrietta Magnusson), Linda Olsson (Tilly Magnusson), Per Svensson (Borger Berggren), Martina Arbman Sundén, Martin Rydell (Oskar Sachs) samt Jan Dzedins och Tommy Valtersson (dubbelgångare).

Omfamnande queerfunderingar

Posted on juni 14, 2024 av Kai Martin

Teater:

HOMO SWEET HOMO

Det finns en tradition – och historia – av gaykultur blommande i storstäderna. I den stora staden kan man komma ut och få leva det liv man kanske önskar. På klubbar, diskotek, föreningar som förenar. Det som är omöjligt för någon som växer upp på vissjan. Eller…?

Revet Scenkonsts ”Homo sweet homo” är en föreställning som belyser frågeställning. Man omfamnar hela regnbågsrörelsens alla bokstäver. Men kanske sätter man ändå skäppan främst på de homosexuellas resa från landsort till storstad. Åtminstone vad det gäller ramberättelsen där allt inleds med historien om Göran. Han som någonstans i mellersta Sverige levde ensam i ett litet samhälle. En snäll man, som hjälpte till och fanns för alla. När han gick bort upptäcktes i huset en brevkorrespondens med en fransman; om kärlek, om längtan, om ömhet, om närhet, om ett liv tillsammans.

Att komma ut som homosexuell i en ”normaliserad” landsbygd är ett steg för stort att ta. Istället börjar den resan när man väljer att flytta till storstaden för studier, för jobb, för äventyret…

Skådespelarna Hanna Ingman, Peter Hjelm, Alicia Jardine (som också är musiker) och Osborne Petersson gör sig själva, ett slags reflekterande över var och ens egen resa, för att lika snabbt växla över till olika karaktärer.

Det blir en lustfylld föreställning som är revyartad, men också sedelärande. Ja. underhållande om den queera historien där kung Magnus Eriksson (1316–1374) får bli startskottet. Han som av heliga Birgitta fick öknamnet ”Smek” på grund av sin förtjusning i både män och kvinnor. (Något som i sin tur gav den homfoba heliga Birgitta en karriär.) Selma Lagerlöf (1858–19540) passerar revy, förstås, med sina relationer med Sophie Elkan och Valborg Olander. Men däremot inget om kungarna Gustav III och Gustav V.

Men… man kan inte få med allt.

Ändå lyckas Revet Scenkonst med att gripa efter mycket utan att förlora något. ”Homo sweet homo” bjuder på humor och allvar, pumpar på med snyggt komponerad musik och tar resan att komma ut på allvar.

För visst är det så att det som mer och mer blivit självklart – just genom bland annat landets olika prideparader – nu alltmer utsätts för kritik och ifrågasättande av mörka krafter och konservativ politik.

Det givna att få komma ut på landet, att få leva sitt liv på sina villkor i det närområde man älskar och känner sig trygg i… ja, det är inte lika givet. Frågor, som jag som heterosexuell, vit, borgerligt uppfostrad stadsbo, ställer mig med ett slags lätthet. För jag behöver ju inte möta dem varje dag jag vaknar. Behöver inte möta misstänksamhet , fördomar och homofobi.

Just därför är ”Homo sweet homo” viktig – inte bara för de som omfamnas av hela regnbågsrörelsens alla bokstäver.

”Homo sweet homo”. Pjäsen hade premiär 9 april i 2024 på Stora Teatern, där den också kommer spelas i höst. Föreställningen kommer turnera med stopp i bland annat Borås, Stockholm, Karlstad och Mölnlycke. Denna recension baserad på föreställningen på Folkteatern 13 juni som en del i West Pride

Av: Revet Scenkonst.

Regi: Dan Andersson.

Skådespelare: Hanna Ingman, Peter Hjelm, Alicia Jardine och Osborne Petersson.

Scenografi/kostym: Josefine Österberg Olsson.

Musik/ljud: Alicia Jardine.

Mask: Osborne Petersson.

Monty Pythonsk opera med spexknorr

Posted on juni 6, 2024 av Kai Martin

Opera:

VIVA LA MAMMA

När Galenskapaparnas primus motor Claes Eriksson tillfrågades om han ville regissera Donizettis opera ”Viva la mamma” från 1827 var han inledningsvis tveksam. Av flera skäl. Men kanske framför allt för att det han fann om denna lätta och komiska opera inte visade på att det var roligt. Men… via omvägar och förmodligen kittlad av utmaningen sa han ja. Men bara om han också fick skriva den svenska texten. Förvisso har denna opera två gånger tidigare spelats på svenska scener, men aldrig i svensk språkdräkt.

När nu ”Viva la mamma” har nypremiär två år efter premiären har Annika Lindqvist axlat Claes Erikssons regiroll. Förmodligen med känslig hand och utan att krångla till det för mycket. Det är något väldigt göteborgskt över uppsättningen, men också med drag av både Monty Python och något Chalmersspex, Claes Erikssons grogrund till showbiz.

Resultatet är från start alldeles lysande och den komiska ådran pulserar med friskt blod genom denna smått galna uppsättning.

*Opera med västlänkknorr. ”Viva la mamma” har med Claes Erikssons fyndiga nyöversättning* *– och regi – blivit både göteborgskt lokal och storartat underhållande. Foto: LENNART SJÖBERG*

Originalnamnen i det lilla operasällskapet har fått svenska namn och göteborgsk inramning, staden på g. Västlänken är närvarande inte bara i text utan också i scenografin. Med sedvanlig satirisk skärpa vinnlägger sig Claes Eriksson om att vara här och nu där ingen kommer undan.

Ja, ”Viva la mamma” är en tunt spunnen komisk tråd som det naturligtvis – med fantasi – går att göra tjockare och mer intressant. Det är ju oftast så med opera, som jag känner genren, att man i handlingen ofta kokar soppa på en spik. Här får karaktärerna spela ut sina roller vitt och brett. Divan – Mia Karlsson – är vanvettigt divaaktig. Hennes misslyckade man – Mattias Ermedal – klarar verkligen inte mycket. Och så vidare.

Operasällskapet ska sätta upp ”Romulus och Ersilia” med intriger och ekonomiska bekymmer som kryddar i kulisserna. In stormar Agata Geller (Åke Zetterström), som värnar om sin dotter Lovis (Micaela Sjöstedt) och vill framtvinga en mer framträdande sångroll än den hon har.

Agata Geller har dessutom en självbiografi på gång, som under föreställningen får en betydande roll.

Intriger? Fartartade förvecklingar? Jajamensan.

Men, undrar kanske någon, är inte detta en opera? Absolut. Artisterna i ”Viva la mamma” är briljanta och det fina i kråksången (!) är att alla utnyttjar sina roller till inte bara överspel utan också till att briljera som sångare. Är man, som Mia Karlsson, divan Gunilla Coriander då sjunger man ju med överdriven emfas och tillika briljans. Och viss är det roande med Åke Zetterström, denne rutinerade baryton, som på sin artistiska ålders höst får omfamna en sådan underbar och karismatisk roll som Agata Geller.

Ja, ni förstår, ”Viva la mamma” är en synnerligen roande opera med extra allt. Sa jag att där finns en scen med klassisk balett också?

Viva la mamma, Göteborgsoperan, premiär maj 2022. Nypremiär 25 maj 2024. Denna recension baserad på föreställningen 31 maj. Spelas till och med 8 juni.

Kompositör: Gaetano Donizetti.

Svensk text: Claes Eriksson fritt efter Gillis Nygrens översättning av Hort Goerges och Karlheinz Gutheims bearbetning av Domenico Gilardonis libretto, i sin tur baserat på en komedi av Antoni Sografi.

Dirigent: Sergej Bolkhovets.

Regi, originaluppsättning: Claes Eriksson.

Regi, nyuppsättning: Annika Lindqvist.

Scenografi: Elisabeth Åström.

Kostymdesign: Ulrika Wassén.

Ljusdesign: Joakim Brink.

Koreografi: Annika Lindqvist.

Medverkande: Mia Karlsson (Gunilla Coriander), Mattias Ermedahl (Tobias Coriander), Micaela Sjöstedt (Lovisa Geller), Åke Zetterström (Agata Geller), Ann-Kristin Jones (Gabriella Vallinder), Viktor Johansson (Mölleman ”Mölle” Williamsen), Hannes Öberg/Mats Persson (Alfredo Madralli, regissör), Henrik Andersson (Åke Mörk, producent) samt Sugo åttahundra (robotdammsugare).

På scen även: Göteborgsoperans damkör.

Orkester: Göteborgsoperans orkester.

Dansare: Gustaf Jönsson, Ida Kallanvaara och Vadim Nuñez Belousov.