Opera:

VIVA LA MAMMA

När Galenskapaparnas primus motor Claes Eriksson tillfrågades om han ville regissera Donizettis opera ”Viva la mamma” från 1827 var han inledningsvis tveksam. Av flera skäl. Men kanske framför allt för att det han fann om denna lätta och komiska opera inte visade på att det var roligt. Men… via omvägar och förmodligen kittlad av utmaningen sa han ja. Men bara om han också fick skriva den svenska texten. Förvisso har denna opera två gånger tidigare spelats på svenska scener, men aldrig i svensk språkdräkt.

När nu ”Viva la mamma” har nypremiär två år efter premiären har Annika Lindqvist axlat Claes Erikssons regiroll. Förmodligen med känslig hand och utan att krångla till det för mycket. Det är något väldigt göteborgskt över uppsättningen, men också med drag av både Monty Python och något Chalmersspex, Claes Erikssons grogrund till showbiz.

Resultatet är från start alldeles lysande och den komiska ådran pulserar med friskt blod genom denna smått galna uppsättning.

Originalnamnen i det lilla operasällskapet har fått svenska namn och göteborgsk inramning, staden på g. Västlänken är närvarande inte bara i text utan också i scenografin. Med sedvanlig satirisk skärpa vinnlägger sig Claes Eriksson om att vara här och nu där ingen kommer undan.

Ja, ”Viva la mamma” är en tunt spunnen komisk tråd som det naturligtvis – med fantasi – går att göra tjockare och mer intressant. Det är ju oftast så med opera, som jag känner genren, att man i handlingen ofta kokar soppa på en spik. Här får karaktärerna spela ut sina roller vitt och brett. Divan – Mia Karlsson – är vanvettigt divaaktig. Hennes misslyckade man – Mattias Ermedal – klarar verkligen inte mycket. Och så vidare.

Operasällskapet ska sätta upp ”Romulus och Ersilia” med intriger och ekonomiska bekymmer som kryddar i kulisserna. In stormar Agata Geller (Åke Zetterström), som värnar om sin dotter Lovis (Micaela Sjöstedt) och vill framtvinga en mer framträdande sångroll än den hon har.

Agata Geller har dessutom en självbiografi på gång, som under föreställningen får en betydande roll.

Intriger? Fartartade förvecklingar? Jajamensan.

Men, undrar kanske någon, är inte detta en opera? Absolut. Artisterna i ”Viva la mamma” är briljanta och det fina i kråksången (!) är att alla utnyttjar sina roller till inte bara överspel utan också till att briljera som sångare. Är man, som Mia Karlsson, divan Gunilla Coriander då sjunger man ju med överdriven emfas och tillika briljans. Och viss är det roande med Åke Zetterström, denne rutinerade baryton, som på sin artistiska ålders höst får omfamna en sådan underbar och karismatisk roll som Agata Geller.

Ja, ni förstår, ”Viva la mamma” är en synnerligen roande opera med extra allt. Sa jag att där finns en scen med klassisk balett också?

Viva la mamma, Göteborgsoperan, premiär maj 2022. Nypremiär 25 maj 2024. Denna recension baserad på föreställningen 31 maj. Spelas till och med 8 juni.

Kompositör: Gaetano Donizetti.

Svensk text: Claes Eriksson fritt efter Gillis Nygrens översättning av Hort Goerges och Karlheinz Gutheims bearbetning av Domenico Gilardonis libretto, i sin tur baserat på en komedi av Antoni Sografi.

Dirigent: Sergej Bolkhovets.

Regi, originaluppsättning: Claes Eriksson.

Regi, nyuppsättning: Annika Lindqvist.

Scenografi: Elisabeth Åström.

Kostymdesign: Ulrika Wassén.

Ljusdesign: Joakim Brink.

Koreografi: Annika Lindqvist.

Medverkande: Mia Karlsson (Gunilla Coriander), Mattias Ermedahl (Tobias Coriander), Micaela Sjöstedt (Lovisa Geller), Åke Zetterström (Agata Geller), Ann-Kristin Jones (Gabriella Vallinder), Viktor Johansson (Mölleman ”Mölle” Williamsen), Hannes Öberg/Mats Persson (Alfredo Madralli, regissör), Henrik Andersson (Åke Mörk, producent) samt Sugo åttahundra (robotdammsugare).

På scen även: Göteborgsoperans damkör.

Orkester: Göteborgsoperans orkester.

Dansare: Gustaf Jönsson, Ida Kallanvaara och Vadim Nuñez Belousov.