Musikal | kaimartinblog

Smärtsamt bra och fulländad ”Miss Saigon”

Posted on september 28 av Kai Martin

Musikal:

MISS SAIGON

!!!!!

***Brutal närvaro. Feline Andersson gör sin Kim med brutal närvaro och stark sång. Foto: MATS BÄCKER***

Göteborgsoperan.

Publik: Utsålt.

Bäst: Feline Andersson gör Kim till fulländning.

Sämst: Med ”Miss Saigon” på engelska tvingas jag att läsa textremsan högt upp och missar skeenden på scen.

Fråga: Har ”Miss Saigon” någonsin gjorts så kraftfull och autentisk…?

Redan med uppsättningen av ”Miss Saigon” på Folketeatret i Oslo (premiär 2023) visade regissör, britten Guy Unsworth att han ville något mer än att bjuda på ännu en musikal. (Jag såg sista föreställningen 10 november samma år.) Han ville gräva djupare, skapa en historisk autenticitet och var noga med att de roller som så krävdes skulle göras av artister med sydostasiatiskt ursprung.

Nu med ”samma” uppsättning nedflyttad till Göteborgsoperans vidare scen och resurser har allt skruvats till ytterligare. Han har också valt att låta denna uppsättningen spelas på originalspråket engelska. Ensemblemen har fått genomgå formidabla historielektioner för att förstå djupet, kraften och väsentligen i var och en roller i reflektion till historien.

Det är ju så, att Vietnamkriget (1 november 1955–30 april 1975) har satt sina djupa sår. I landet där allt utspelades har befolkningen valt att inte prata om dåtid, utan siktar framåt. Men minnena finns kvar. På andra sidan Stilla havet lever krigsveteraner många gånger vind för våg i mental ohälsa, som USA inte bryr sig mer om än enstaka parader.

Paul Hardcastle fick en otippad hit 1985 med sin låt/video ”19”. Skoningslöst hamras budskapet in. Medelåldern på soldaterna var just 19 år. Ditskickade för att strida för något de inte visste vad det handlade om i ett land de inte kände till.

Vad medelåldern var på de vietnamesiska kvinnor som tvingades in i prostitution vet jag inte. Inte snittåldern på de stridande invånarna heller. Men att de drabbade alla är lätt att förstå.

”Miss Saigon” landar någonstans i krigsslutet. Chris, en ung soldat som drivs av ruelser inför sitt uppdrag, möter den likaledes unga vietnamesiska kvinnan Kim på baren Dreamland, som också tjänar som en bordell. Hon har flytt landsbygden där hennes familj dödats. Hon har ett tungt bagage, men är också oskuldsfull.

Ja, intrigen handlar om kärlek och svek under en ond tid. Men också om hopp – och förtvivlan. I Guy Unsworths händer har ”Miss Saigon” blivit en smärtsamt stark och fulländad uppsättning. David Woodheads scenografi är snillrik. Jean Chans kläddesign sparsmakat när så krävs och i full blom när det behövs.

De intensiva scenerna avlöser varandra med kraft. Från starten på risfälten med flygattack och bombningar över denna klassiska helikopterscenen vid amerikanska ambassaden till paradnumret ”The american dream” med Engineers (hallicken) drömmar om USA.

Eu Jin Hwang gör sin Engineer rått slipad, med alla skiftningar som krävs för rollen. Skickligt.

*Paradnummer. I ”The american dream” får tillsammans med ensemblen glänsa extra allt. Foto: KAI MARTIN*

Här finns också Chris starka inledning med ”Why, God, why?” – en scen som ger rysningar på grund av dramatiken. Timothy Garnhams amerikanska må vara sisådär, men herregud vad han sjunger. Han omfamnar sina nummer med lidelse i skönsång, som inte för en sekund tvekar om Chris ifrågasättande om vad han gör som soldat i Vietnam.

*Drabbad av ruelse. Timothy Garnham gör sin Chris med stor övertygelse. Foto: MATS BÄCKER*

Men det är förstås Feline Andersson som Kim som är den starkast lysande stjärnan i denna så sorgliga musikal. Hon är Kim. I varje känsla, varje steg, varje gest och hållning. Hennes sång är briljant och mångfacetterad. Om hon var bländande i som Elphaba i ”Wicked” når hon här fullkomlig världsklass. Hennes närvaro, hennes glädje och smärta känns igenom ben och märg, rätt in i själ och hjärta.

Lägg till ensemblen som i sina skiftande insatser gör formidabla insatser för att skapa det totala, intagande intrycket.

Och, inte minst, Jesper Blomberg som på grund av Arvid Assarssons sjukdom med kortvarsel får gå in och ta rollen som John – med bravur.

*Världsklass. Feline Anderssons insats i ”Miss Saigon” är av världsklass. Foto: MATS BÄCKER*

”Miss Saigon” på Göteborgsoperan är en omtumlande föreställning som skakar om i det innersta. Den fjäskar inte. Duckar inte för det brutala. Här går sveket på det personliga planet hand i hand med det politiska. När kommunistregimen tog över ledde det också till en massiv flyktingvåg. Mellan 1975 och 1992 flydde över två miljoner sitt hemland. Många infångades, straffades eller överlevde inte sin flykt. I slutscenen får vi denna information, som också förklarar att 35000 vietnameser bor i Sverige. Varav några finns på scen i just ”Miss Saigon”, så skapas autenticitet!

Det är ju också en musikal som tjänar som en pendang till ”Madam Butterfly”, Giacomi Puccinis opera från 1904. Men med en än mer kraftigt målad svärta och med en verklighetsanknytning som är svår att slå ifrån sig.

Jag såg ”Madam Butterfly” på just Göteborgsoperans scen 2018 och blev svårt gripen (läs här). Då med den sydkoreanska stjärnan Karah Son i en bländande roll, som hon reser runt världen med. Jag skrev då att hon ”sliter hjärtat ur kroppen med sin sång och agerar så raffinerat med både mimik och koreografi att trovärdigheten inte viker en tum”. Precis så med Feline Andersson.

”Miss Saigon”, Göteborgsoperan, premiär 27 september 2025. Spelas till och med 28 mars 2026.

Av: Claude-Michel Schönberg och Alain Boublil.

Regi: Guy Unsworth.

Dirigent och musikaliskt ansvarig: Joakim Hallin.

Scenograf: David Woodhead.

Kostymdesign: Jean Chan.

Koreografi: Cressida Carré.

Maskdesign: Tiiu Luht .

Ljusdesign: Matt Haskins.

Ljuddesign: Avgoustos Psillas.

Musik: Claude-Michel Schönberg.

Sångtexter: Richard Maltby Jr och Alain Boublil.

Ytterligare sångtexter: Michael Mahler.

Orkestrering: William David Brohn.

I rollerna: Feline Andersson (Kim), Timothy Garnham (Chris), Eu Jin Hwang (Engineer), Arvid Assarsson (John), Karin Mårtenson Good (Ellen), Alistair So (Thuy), Natalie Chua (Gigi).

Ensemble: Jesper Blomberg (cover John), Albin Boudrée, John Browning (cover Engineer), Julia Carlström (cover Ellen), Fanny Dan Tomter, Sonny Enell, Anton Engström, Julia Forssell, Tord Hansson, Martine Hattestad Kveli, Lars Hjertner, Andrea Rymoen (cover Kim), Evelina Schilling (cover Gigi), Robert Sillberg, Carl Sohlberg (cover Thuy), Matias Steen Hauge (cover Chris), Oscar Sundling Wallin, Lea Undall, Vivian Wrang plus statister och barnstatister.

Barnet Tam (spelas av fyra barn under spelperioden): Pontus Bremholm, Louis Linusson, Gabriel Melo och Mia Terese Yasuda.

Orkester: Göteborgsoperans orkester.

Underhållande pocketmusikal med allvarstema

Posted on september 27 av Kai Martin

Musikal:

NÅN MÅSTE GÖRA DET

!!!

Lisebergsteatern, Göteborg.

Publik: Utsålt.

Bäst: Att få höra två av Sveriges främsta musikalartister tillsammans.

Sämst: Att replikerna inte riktigt satt (men det kommer).

Fråga: Kommer det bli mer av samarbetet Sissela Kyle, Gunilla Backman och Helen Sjöholm…?

Begreppet pocketmusikal, som trion Sissela Kyle (regi), Gunilla Backman och Helen Sjöholm skapat, är genialiskt. En musikal i ett litet format, som famnar efter mycket. Så är det med nyskrivna ”Nån måste göra det” (manus Per Naroskin), som elegant balanserar satir, allvar och humor i en märklig nutid. Att den rör sig i bokmiljö är än mer sinnrikt.

Kassandra (Helen Sjöholm) och Felicia (Gunilla Backman) är gallrare. Det vill säga deras uppdrag är att sortera ut icke passande litteratur. Detta sker på ett bibliotek någonstans i Sverige (just nu och fram till och med 18 oktober i Göteborg) där direktiven från något slags högre ort skiftar från en stund till en annan. Delvis genom telefonsamtal där ljudet från överordnade kommer som ett mummel.

De båda kvinnorna är väsensskilda. Kassandra, den mollstämda, med en förmåga – precis som i den grekisk mytologi – att se in i framtiden. Hon som tröstar sig med vin och som sover över där hon jobbar. Felicia, den skämtsamma, som springer från jobbet för nästa nätfling. De knegar på för uppdraget de har fått, för… nån måste göra det. Men med tiden börjar skepsisen gro. Vad är uppdraget egentligen. Varför slänga böcker av Tove Jansson eller varför drogs hotet för Astrid Lindgrens ”Pippi i Söderhavet” bort…?

Ja, det är ständiga litteraturpreferenser i Per Naroskins listiga manus, som ger en listig nutidsskärpa och som ekar dovt i vår ängsliga, kancellerande tid med högt tonläge om censur. Interfolierat i detta musik, som (här framgår det dessvärre inte vem som ligger bakom de snygga arrangemangen), som är förinspelad på grund av budgetskäl (det är ju en pocketmusikal!).

Det är förstås en ynnest med två av Sveriges främsta musikalartister på scen. Helen Sjöholms röst sveper, som alltid, in en i ett dramatiskt välbehag. Hon ger en utmärkt karaktär till den svårmodiga Kassandra med stramt, allvarsamt ansiktsdrag. Gunilla Backman är ljuset, sjunger som få och hennes mer sprudlande, sorgfria Felicia skimrar. Visst, det var lite stapplande osäkert i replikerna denna urpremiärens kväll. Men det tar sig.

Tillsammans är de båda en kraft. I sången rent av ljuvt. Arrangemangen klär musik, som av Laleh (”Minnet av ett hav” – ledmotivet från Erik Poppes ”Utvandrarna”) eller Ebba Grön (en fantastisk flamencoversion av ”Mental istid”), i ny dräkt. Salem al Fakirs Melodifestivalbidrag ”Keep on walking” (2010), som fått en fin svensk översättning, blir det hoppfulla slutet. Här excellerar Helen Sjöholm och Gunilla Backman i sången, som ger stående ovationer.

Scenografin med lådor och böcker, något skrivbord, stol och stege fungerar förtjänstfullt. Kassandra och Felicia har var sina, olikfärgade, städrockar med namnbrickor. Enkelt och smart för att visa olikheterna dem emellan. De strävar på i en Kafkavärld, som dessvärre liknar vår samtid.

”Nån måste göra det” är en effektiv pocketmusikal med ett smart manus. Med tiden kommer också framträdandet sitta som en smäck, inte bara i sången. För den här texten är viktig.

”Nån måste göra det”, urpremiär, Lisebergsteatern 26 september 2026. Spelas där till och med 18 oktober för att därefter åka på turné.

Manus: Per Naroskin.

Regi: Sissela Kyle.

Musikarrangemang och -bakgrunder: Göran Arnberg.

Översättningar och sångtexter: Björn Ulvaeus och Erik Fägerborn

Scenografi och kostymdesign: Julia Herskovitz.

Ljusdesign: Susanna Hedin.

Ljuddesign: Peter Hayward.

Låtar: ”Cassandra” (Abba), ”Jag ser” (Jacques Brel, översättning Thorbjörn Wahlstedt), ”Minnet av ett hav” (Laleh), ”Katalog-arian” (”Viva la Esperanza”, Kalle Moraeus), ”Snö” (Stefan Demert), ”Andas in, andas ut” (Albin Lee Meldau), ”Oas (Dina Ögon), ”Mental istid” (Ebba Grön), ”Stenmannen” (Eva Dahlgren) och ”Ett steg framåt” (”Keep on walking”, Salem al Fakir).

I rollerna: Gunilla Backman (Felicia) och Helen Sjöholm (Kassandra)

Magnifik Moulin Rouge på Rondo

Posted on september 26 av Kai Martin

Musikal:

MOULIN ROUGE

!!!!

Rondo, Göteborg.

Publik: Snudd på utsålt.

Bäst: De sprakande massdans- och sångnumren är en fröjd att få bevittna.

Sämst: De stressade replikerna mellan låtarna.

Fråga: Är det helt givet att lyfta ner en musikal från en teater till Rondo…?

Filmen med Nicole Kidman och Ewan McGregor i huvudrollerna från 2001 blev en succé och Oscarsbelönades. Musikalen, som kom 2018 med premiär i Boston, följde i filmens spår. Ja, både beträffande handling och succé, och for som en löpeld över de stora showscenerna i världen. För två år sedan sattes den upp för första gången i Sverige med en fullödig version på China teatern i Stockholm. En föreställning jag hade förmånen att se några månader efter premiären (läs här!).

När hundraåriga China Teatern gav ”Moulin Rouge – the musical” en perfekt inramning. Visst, några årtionden efter då när handlingen i musikalen är tänkt att utspela sig. Men snudd på perfekt.

Så hur har det då gått att lyfta över allt till Rondo, som ju är en helt annan spelmark…?

Jo, tack. I stort väl. Med viss reservation för intimiteten och inramningen som China Teaterns höga väggar med läktare ger.

Man har också lyckats få med sig huvudrollerna och stora delar av ensemblen. Sanna Jansson har tagit steget upp från ensemblen och gör Nini samt Anna Rällsjö har klivit in som Arabia.

Så, det är ett rutinerat och ”Moulin Rouge”-vant gäng som tar sig an Rondos scen och Göteborgspubliken.

Det här är ju en musikal som inte vilar på hanen. Från starten med ”Lady Marmelad” till den sprakande finalen. Det är en tårta med tomtebloss och fulladdad med musik från allsköns håll (T Rex, Bowie, A-ha, Police, Sia, Talking Heads, Seal, Bizet och från ”Sound of music”). Innehållsmässigt har man en mix av handlingen från ”La Bohème” och ”Cabaret”. Det är can can-fart med cabaret-, burlesque-, varieté-nummer blandat mer rent sentimentala nummer som Elton Johns ”Your song”.

Musikaliskt har den svenska uppsättningen – vad jag förstår – skapat sin egen identitet med sitt eget val av låtar – och vem som sjunger dem. Det är en skicklig väv som bör applåderas. Somt mer bekant än annat. Snygga arrangemang, djärv stämsång och solosistnummer av klass när så krävs.

Fulladdad. ”Moulin Rouge – the musical” är fulladdad av musik- och sångnummer. Foto: MATS BÄCKER

Andreas Wijks mjuka, känsliga och viga röst är perfekt för rollen som den naive amerikanen Christian, som kommer till Paris konstnärskvarter för att förverkliga sina singer/songwriterdrömmar. Marsha Songcombe gör sin Satine – nöjespalatset Moulin Rouges stora stjärna – med perfekt balans av hårdhet och ömsinthet. Fred Johansons greve är diabolisk och hans ”Sympathy from the devil” (ja, Stones i ett musikalnummer!) är brutalt vass.

Jo, det är en musikal som kräver sina solister. För var och en av huvudrollerna har sin bestämda plats i rampljuset. Mest av alla, förstås Marsha Songcombe och Andreas Wijk.

Morgan Alling gör sin ekivoka teaterdirektör med briljans och spets i allt från dominans till devot. Men ”Chandelier” klarar han dessvärre inte av att sjunga med någon större övertygelse. Samtidigt kommer den prestationen undan på grund av rollen.

Santiago i Anton Ewalds gestalt blir både humoristisk och eldfängd. När han sedan får sjunga stannar klockorna. Alexander Larsson kan sin Henri Tolouse Lautrec – ja, den store franske konstnären (1864–1901), som ju rörde sig i cabaretkretsar för sitt skapande. Här är han emellertid mest en författare med musikaldrömmar (även om hans konst syns i hans ateljé).

Men…! ”Moulin Rouge – the musical” är ingenting utan sin fantastiska ensemble. Herrgud vad var och en av de femton får slita för sina uppgifter. I koreografin med utstuderade dansscener till sångnummer – ja, gärna allt samtidigt. Plus snabba klädbyten i de snygga kreationer som Astrid Lynge Ottosen kreerat.

Jo, ”Moulin Rouge – the musical” håller på Rondo. Nej, det är inte en musikal som stämmer till eftertanke eller som sätts i en nutida kontext. Den är helt ren och skär under hållning. Eller kort och gott: C’est magnifique!

”Moulin Rouge – the musical”, Rondo, Göteborg. Premiär 25 september 2025. Spelas till och med 1 februari 2026.

Manus: John Logan (baserad på Baz Luhrmans film med samma namn från 2001).

Arrangemang, orkestrering, kompletterande musik & text: Justin Levine.

Dansarrangemang: Justin Levine & Matt Stine.

Medorkestrering: Katie Kresek, Charlie Rosen & Matt Stine.

Svensk översättning och regi: Anders Albien.

Koreografi: Jenny Widegren, Zain Odelstål, Kirsty McDonald & Anja Gaardbo.

Scenografi: Takis.

Ljusdesign: Palle Palmé.

Ljuddesign: Oskar Johansson.

Kostymdesign: Astrid Lynge Ottosen.

Mask- och perukdesign: Sara Klänge.

Medverkande: Marsha Songcombe (Satine), Andreas Wijk (Christian), Morgan Alling (Harold Zidler), Fred Johanson (greven), Alexander Larsson (Toulouse-Lautrec), Anton Ewald (Santiago), Sanna Jansson (Nini/ensemblen)), Joanna Perera (la Chocolat/ensemblen), Anna Rällsjö (Arabia/ensemblen) och Nils Reinholtz (Baby Doll/ensemblen).

Ensemblen: Tobias Ahlsell, Patrik Riber, Zain Odelstål, Liza Stockseth, Louise Wallentin, Robin Lake, Albin Lindén, Martin Jonsson, Emilia Hallstensson, Martin Wallin Andersson, Kim Pastor, Keisha von Arnold, Nanette Haugan, Edin Jusuframic och Erik Höijby.

Orkester: Jonathan Bengtsson (kapellmästare och klaviatur), Oskar Kälström/Jonathan Sagerström (gitarrer), Pär Öjerot/Johan Ekberg (gitarrer), Julia Fahltin/Staffan Andersson (bas), Per Svenner/Simon Wiborg-Liljeblad (trummor), Marcus Sturewall (andra keyboard, kapellmästare) och Hampus Torarp (andra keyboard).

Musikalstjärnor i ny musikalsatsning – med musik av Ebba Grön

Posted on september 23 av Kai Martin

Sissela Kyle, en av Sveriges mest meriterade och hyllade skådespelerskor, gör gemensam sak med musikalstjärnorna Gunilla Backman och Helen Sjöholm. Tillsammans lanserar de det nya konceptet pocketmusikal med ”Nån måste göra det” med premiär i Göteborg fredag 26 september.

Allt till musik från Abba till Ebba Grön.

– Vi har valt låtar som vi gillar, säger Sissela Kyle, som regisserar.

***Trio i stjärnor. Stjärntrion Gunilla Backman, Sissela Kyle och Helen Sjöholm satsar på pocketmusikalen ”Nån måste göra det”.***
***Foto: TOMMY HOLL***

Gunilla Backman och Helen Sjöholm är några av våra allra främsta musikalstjärnor. Men tillsammans har de aldrig jobbat.

– Vi har delat turnéer, men aldrig stått på scen samtidigt, säger Gunilla Backman.

Ja, hon som fick sitt stora svenska genombrott i ”Mamma Mia” 2005. Helen Sjöholm, slog igenom som Kristina i ”Kristina från Duvemåla” tio år tidigare. Trots att de bara skiljer några år emellan dem är det alltså först nu som de kommer mötas på scen. Då i pocketmusikalen ”Nån måste gör det”, som har urpremiär på Lisebergsteatern fredagen 26 september.

Men… pocketmusikal? Jag erkänner för trion Gunilla Backman, Helen Sjöholm och Sissela Kyle att jag inte har en aning om vad det är för något. Ja, trots mer än 40 år som nöjesreporter står jag mig slätt. Inte så konstigt, visar det sig.

– Det är ett påhittat begrep. Det är vi som kommit på det! utbrister de nära nog i en mun.

– Det är bara två personer på scen och miljön är i ett bibliotek med massa böcker, fortsätter Sissela Kyle.

Förklaringen

Men att trion samlades för att skapa denna pocketmusikal kräver sin förklaring.

– Jo, vi har ju som sagt inte jobbat ihop, Helen och jag. Men vi har pratat om det, kontaktade varandra för en annan pjäs och då kom vi på att vi också skulle ringa Sissela, förklarar Gunilla Backman.

– Ja, vi träffades förutsättningslöst på ett kafé, fann varandra helt spontant, säger Sissela Kyle, som erkänner att det aldrig var aktuell för henne att sjunga. Så regissör fick det bli.

– Jag träffade Per, som hade en idé, så han kom med och fick beskriva sina tankar. Vi fick med producenten Agneta Villman och själva har vi också gått in som producenter, fortsätter hon.

– Ja, det är något vi är påtagligt stolta över. Vi hade en idé, utvecklade den och nu är vi också producenter, säger Helen Sjöholm.

Ja, det är inte helt givet att våga satsa pengar på något nyskrivet, som dessutom ska ut på turné över hela landet. Men Sissela Kyle, Gunilla Backman och Helen Sjöholm har vågat.

– Idag, efter pandemin, är allt sådant här mycket svårare, säger Helen Sjöholm.

– Men hittills har det sett ut att gå bra.

Givet med musik

Med två svenska musikalstjärnor var det förstås givet att det också skulle bli musik.

– Vi har valt låtar som vi själva gillar, säger Sissela Kyle.

Det har blivit en brokig samling låtar. Från Abba till Ebba Grön. De sistnämnda inte helt givna i ett musikalsammanhang.

– Absolut, men vi har fått godkänt, säger Gunilla Backman, påtagligt nöjd.

*Nytt koncept. Helen Sjöholm, Sissela Kyle och Gunilla Backman har själva skapat begreppet pocketmusikal. Foto: KAI MARTIN*

Både Helen Sjöholm eller Gunilla Backmanhar jobbat med helt nyskriven musikal. Men det är ändå inte helt vanligt och framför allt är formatet helt nytt. Det blir med andra ord en utmaning för dem båda.

– Det är ju en helt ny berättelse och helt nya karaktärer, säger Helen Sjöholm.

– För oss är det ju en självklarhet att sjunga. Men det här är ju en pjäs i grunden där det gäller att få in både över- och undertext. Där har vi haft stor hjälp av Sissela. Hon har ett sätt som inspirerar, säger Gunilla Backman.

– Ja, det är ju en föreställning med både humor och allvar, som hon har låtit oss undersöka hur vi bäst ska göra det, fortsätter Helen Sjöholm.

Efter Göteborgssejouren på Lisebergsteatern fram till 18 oktober väntar en Sverigeturné.

Egen turné. Sissela Kyle åker på sin egen turné med ”Min föreställning om mamma” och är dessutom bokaktuell med självbiografin ”CV – livets gång”, som nyligen kommit ut. Foto: TOMMY HOLL

Men då är Sissela Kyle uppdrag sedan länge över. Men hon har att göra ändå. Dels är hennes självbiografi ”CV – livets gång”, där man får läsa om hennes resa från uppväxten i Partille till ungdomsåren med Haga, rockklubben Errols och Sahlgrenska som centrala Göteborgsplatser och vidare till en av Sveriges mest aktade skådespelare.

– Det är inte en självbiografi från A till Ö enligt en kronologisk ordning. Så den är inte ordentlig på det viset. Den har mer styrts av livet och människorna jag mött, säger hon, som förutom premiären också ska hinna med Bokmässan (25–28/9).

Sissela Kyle kommer också åka på turné.

– Ja, jag fortsätter med ”Min föreställning om mamma” med start i Kalmar 9 oktober. Jag kommer till Lisebergsteatern 15–17 oktober. Där är det slutsålt. Men jag måste erkänna att jag är otroligt stolt över att jag blivit bokad på Konserthuset. Första föreställningen 29 november är slutsåld. Jag får handsvett bara jag tänker på det. Men till eftermiddagsföreställningen finns det biljetter kvar.

”Nån måste göra det”, premiär på Lisebergsteatern 26 september 2025 där den spelas till och med 18 oktober. Föreställningen åker sedan på turné i Sverige (se spelställen nedan).

Manus: Per Naroskin.

Regi: Sissela Kyle.

På scen: Helen Sjöholm (Kassandra) och Gunilla Backman (Felicia).

Musik: av allt från Abba till Ebba Grön.

Turné: Askersund (24/10), Stockholm (Maximteatern – 25/10–21/11), Eskilstuna (7 november), Falun (8/11), Karlskrona (13/11), Kalmar (14/11), Norrköping (15/11), Nyköping (16/11), Gävle (22/11), Umeå (29/11), Luleå (30/11), Östersund (4/12), Härnösand (5/12), Sundsvall (6/12), Vara (11/12), Växjö (12/12), Jönköping (13/12) och Halmstad (14/12).

Feline inte längre grön – har huvudrollen i ”Miss Saigon”

Posted on september 23 av Kai Martin

Med huvudrollen som Elphaba i Göteborgsoperans succéuppsättning av ”Wicked” var hon grön i dubbel bemärkelse. Dels för att rollen krävde det. Men också för att hon då, som 23-åring, gjorde sin första huvudroll på en av Sveriges största scener.

Nu är hon tillbaka. Som Kim i hennes favoritmusikal ”Miss Saigon” – på Göteborgsoperan.

– Jag har längtat efter att få spela henne i halva mitt liv, säger hon.

**Favoritroller. Timothy Garnham**, ***som den amerikanske soldaten Chris, och Feline Andersson som den vietnamesiska kvinnan Kim har sin roll i ”Miss Saigon” högst upp på listan. Foto: KAI MARTIN***

13 år gammal såg hon ”Miss Saigon” på Malmöoperan. På samma plats fanns Timothy Garnham, nu 27. Båda fick samma vision. Det här var musikalen de skulle spela i. Föga anad de att av drömmarna skulle det bli verklighet. För vem kunde någonsin tro att en påg från Höör och en flicka från Malmö skulle förenas på scen i huvudrollerna som Chris respektive Kim 12 år senare när Göteborgsoperans sätter upp ”Miss Saigon” igen efter 20 år.

– För mig var det en roll som jag aldrig trodde att jag skulle få, säger han, som fortfarande någon vecka innan premiären (då denna intervju görs) nyper sig i armen för att han verkligen har fått rollen.

– När de ringde frågade jag tre gånger om det var sant. Det känns helt otroligt.

Visar sina färdigheter igen

Det var det. Det innebar att han återigen fick möjlighet att visa på sina färdigheter som musikalartist på Göteborgsoperan. Så som han tidigare har gjort i ”Cabaret” och i ”Wicked” (2023/24). Men nu handlar det om ett större ansvar på scen i den krävande rollen som Chris.

Han är fostrad i Göteborg. Både på Balettakademin och på Högskolan för scen och musik.

– Jag har bott sju år i Göteborg och har alltid trivts här och ville flytta hit efter att jag var här och såg Håkan Hellström när jag var elva år, säger han.

Scenstarkt. Timothy Garnham gör rollen som Chris till sin. Foto: KAI MARTIN

Ja, Feline Andersson och Timothy Garnham har mötts förut. Dels gick de på samma gymnasium i Lund och dels delade de scen under sejouren med ”Wicked”. Hon hade då huvudrollen som Elphaba, häxan som blev grön. Hon var inte helt oetablerad, som scenartist. Hade gjort utbildning och spelat i England. Men Elphaba blev hennes första stora huvudroll på en av Sveriges största scener.

Tror du att Elphaba och ”Wicked” blev något av en audition för ”Miss Saigon” och rollen som Kim?

– Ja, men lite så är det nog. Jag tror ingen i huset missade att jag ville göra ”Miss Saigon”, men då visste jag inte att den skulle komma hit, säger hon.

Gjorde ett ”kemitest”

– När vi sedan gjorde ett kemitest med Guy (regissören för ”Miss Saigon”), för att se om det klickade… ja, då förstod jag att det skulle gå vägen. Det är ju en roll som jag velat göra i halva mitt liv.

Kemitest?

– Ja, alltså för att se om det uppstod rätt kemi mellan oss. Men det dröjde ändå innan jag fick besked. Jag for från mitt uppdrag i London till Göteborg flera gånger. Till slut sa jag att det inte gick. Jag var tvungen att få ett slutgiltigt svar. Jag trodde ett tag att de drev med mig, säger hon.

Men efter en slutaudition i London fick hon sitt ja.

Hon är fokuserad och ser fram emot premiären. Men ändå var olyckan framme bara timmar innan vi möts. Hon fastnade med en klack i en trappa och vrickade foten.

– Det ska gå bra. Det är ju inte så mycket koreografi i ”Miss Saigon”.

Hämtad från Oslo

Uppsättningen av den nu klassiska musikalen från 1989 är hämtad från Oslo och Folkteatret. Den som hade Guy Unsworth som regissör, som också tagit med delar av teamet och några av musikalartisterna. För honom har det handlat om att inte slarva med budskapet och att få denna sin uppsättning så autentisk som möjligt.

– Inför jobbet i Oslo gjorde jag flera resor till Vietnam för att göra research. Inför uppsättningen i Göteborg gjorde jag ännu en och for till landsbygden, pratade med risbönder. Det var inte helt lätt. Vietnameser vill inte se tillbaka. Men det är fortfarande ett trauma, säger han om Vietnamkriget, som upphörde först 1975 då USA lämnade landet efter flera år av krig på Sydvietnams sida.

– Men det gäller att hitta en balans. Jag vet, som regissör, att jag har två och en halv timme på mig att berätta om ett 25 år långt krig. För mig handlar det inte så mycket om en historielektion som ett försök att skilda hur människor drabbas i krig. Det finns ju, tyvärr, parallell till det som sker i dag.

Efter sitt uppdrag på Göteborgsoperan väntar något väldigt mycket mer brittiskt för den 38-årige, talangfulle och prisade regissören, som ju efter Oslo höll i trådarna för premiären av Roxette-musikalen ”Joyride” i Malmö.

Mästerregissör. Guy Unsworth gjorde ”Miss Saigon” i Oslo, har hunnit med Roxettemusikalen ”Joyride” i Malmö. Nu ansvarar han för ”Miss Saigon” på Göteborgsoperan innan han återvänder till England för scenuppsättningen av ”Morden i Midsummer” Foto: KAI MARTIN

– Ja, det blir en iscensättning av ”Morden i Midsummer”, som ska ut på turné i Storbritannien. Det blir något helt annat och annorlunda. En musikal är ju speciell där så många är involverade med betydande ansvar, som koreografer, dirigenter, scenografer plus artisterna. Där är ju mitt uppdrag att samla ihop allt till en helhet.

Men trots att han återvänder till England så lämnar hans övergripande arbetet inte uppsättningen av ”Miss Saigon”. Inte bara han har gjort sin research; det har även Feline Andersson och Timothy Garnham gjort.

– Jag har sett sjukt mycket dokumentärer och läst böcker om Vietnamkriget. Jag har ju en mamma som är historielärare, så jag får ju inte fuska. Jag spelar ju dessutom inte asiat utan är en amerikansk soldat som inte vill vara där, säger han.

– Ja, det har blivit mycket att lära. Det är viktigt att det blir rätt för någonstans är det ju en riktigt historia. Dessutom har Guy haft historielektioner med oss, säger hon.

– För mig, med mamma från Thailand, har det också varit viktigt att ge folket i Vietnam rättvisa. Kim är ju så mycket mer än en prostituerad, så systerskapet är viktigt. För Guy har det ju varit väsentligt att ha med människor med asiatiskt utseende. Alldeles för många uppsättningar av ”Miss Saigon” har det varit för mycket stereotyper.

”Miss Saigon”, Göteborgsoperan. Premiär 27 september 2025. Spelas till och med 28 mars 2026.

Av: Claude-Michel Schönberg och Alain Boublil.

Regi: Guy Unsworth.

Dirigent och musikaliskt ansvarig: Joakim Hallin.

Scenograf: David Woodhead.

Kostymdesign: Jean Chan.

Koreografi: Cressida Carré.

Maskdesign: Tiiu Luht .

Ljusdesign: Matt Haskins.

Ljuddesign: Avgoustos Psillas.

Musik: Claude-Michel Schönberg.

Sångtexter: Richard Maltby Jr och Alain Boublil.

Ytterligare sångtexter: Michael Mahler.

Orkestrering: William David Brohn.

I rollerna: Feline Andersson (Kim), Timothy Garnham (Chris), Eu Jin Hwang (ingenjör), Arvid Assarsson (John), Karin Mårtenson Good (Ellen), Alistair So (Thuy), Natalie Chua (Gigi).

Barnet Tam (spelas av fyra barn under spelperioden): Pontus Bremholm, Louis Linusson, Gabriel Melo och Mia Terese Yasuda.

Orkester: Göteborgsoperans orkester.

Smärtsamt underhållande filmer

Posted on september 20 av Kai Martin

FRÅN DIN ÄLSKADE HILDE

!!!!

Ett sista brev med avslutningsmeningen ”Från din äskade Hilde” från mor till dotter och hennes nyfödde son. Allt som behövs för att skapa ett tyskt, känslosamt drama. Brevskrivaren var Hilde Coppi, som timmar innan sin avrättning 1943 författade ett farväl till sin mamma med förhoppningar om att Hildes kärlek till sonen Hans, förlöst inom fängelsets grymma, kalla murar skulle förmedlas in i framtiden.

Hilde Coppi (starkt spelad av favoriten Liv Lisa Fries från ”Babylon Berlin) är baserad på en sann historia. Den om den unga kvinnan (1909–1943), som under nazismens glansdagar och spirande krig för en motståndskamp mot regimen. Men hon – och gruppen Röda orkestern som hon tillhörde – var också sovjetspioner. Allt sammantaget skäl nog för att dömas till döden.

”Från din älskade Hilde” växelspelar mellan den underbara sommaren då hon – en rapp maskinskriverska – träffar Hans (Johannes Hegemann), telegrafist i gruppen, förälskar sig, gifter sig och blir med barn. Samtidigt växer motståndskampen och slutligen kommer Gestapo gruppen på spåren. Samtliga blir fängslade, den gravida Hilde hamnar i ett kvinnofängelse för andra i sin situation.

Filmen är traditionellt berättad, fint filmad av Judith Kaufmann med ett växelvis romantiskt skimmer och klaustrofobiskt mörker. Våldet anas, men bara dess resultat syns. Hilde Coppi är en mönsterfånge. Får förtroende hos både medpatienter och fångvaktare. I en grymt stark scen förlöser hon sonen Hans, men med vetskap om att hon inte kommer få behålla honom. Tiden för nåd rinner ut och med historien som facit vet vi hennes liv ändades av en giljotin 5 augusti 1943. Tidigare det året hade slaget vid Stalingrad gått nazi-Tyskland emot. Krigslyckan hade vänt.

”Farväl från din älskade Hilde” är gripande. Liv Lisa Fries är smärtsamt närvarande i en ordentliga Hilde Coppi, även om man egentligen aldrig får orsaken till varför hon blev sovjetspion och motståndskvinna. Extra rörande är det när sonen – ja, Hans Coppi junior, tysk historiker och drygt 80 år – läser avslutningstexten i filmen. Andra världskrigets dramatik berör fortfarande – och speglar sig i vår samtid.

”Från din älskade Hilde”, Sverigepremiär 19 september 2025.

Regissör: Andreas Dresen.

Manus: Laila Stieler.

Foto: Judith Kaufmann.

Klippning: Jörg Hauschild.

I rollerna: Liv Lisa Fries (Hilde Coppi), Johannes Hegemann (Hans Coppi), Lisa Wagner (Anneliese Kühn), Emma Bading (Ina Ender-Lautenschläger), Lisa Hrdina (Grete Jäger), Alexander Scheer (pastor Harald Poelchau) med flera.

LIFE OF CHUCK

!!!!

Ur Stephen Kings novellsamling ”Blod säljer/nya berättelser” (2020) har regissör och manusförfattare Mike Flanagan skapat en bitterljuv, lågmäld, men storslagen film. Den berättas i tre kapitel, men börjar med det sista. Under en litteraturlektion med magister Marty Anderson (Chiwetel Ejiofor) slocknar internet samtidigt som rapporter om att Kalifornien bit för bit rasar ut i Stilla havet. Ja, världens undergång är på gång samtidigt som reklam för ”Life of Chuck” sprids irrationellt överallt. Chuck, visar det sig, är Charles Krantz (Tom Hiddleston), en revisor och bokförare, som lever sitt ordentliga liv omgiven av siffror, hustru och son. Men han har drabbats av obotlig cancer och ligger på sin dödsbädd. Några månader tidigare går han hem från sitt jobb och börjar spontant dansa till en trumslagare gatumusikant. Han gör det med bravur och bjuder upp Janice Halliday (Annalise Basso), nyss dumpad via SMS, som är både arg och besviken. Det blir en fantastiskt storslagen dansscen à la ”La la land” – och för mig som älskare av musikal blir det förstås en motorväg till hjärtat. Dansen får sin förklaring när man fortsätter kapitelvis bakåt i Chucks liv och uppväxt.

Ja, det är förstås bara Stephen King som kan väva samman spöklika historier, traditionell amerikansk vardag, spådomar in i framtiden med apokalyps och underbara dansscener. Med Mike Flanagans visioner och regi gifter sig allt väldigt bra på vita duken; skådespeleriet är utmärkt och berättelsen ekar otäckt i vår nutid med en allt ökande grad av förnekelse gällande miljöförstöring.

”Life of Chuck”, Sverigepremiär 19 september 2025.

Regi: Mike Flanagan.

Manus: Mike Flanagan och Stephen King.

Foto: Eben Bolter.

Klippning: Mike Flanagan.

Musik: The Newton Brothers.

I rollerna: Tom Hiddleston (Charles ”Chuck” Krantz), Jacob Tremblay (Charles ”Chuck” Krantz, som tonåring), Benjamin Pajack (Charles ”Chuck” Krantz, som yngre grabb), Cody Flanagan (Charles ”Chuck” Krantz, den yngre), Chiwetel Ejiofor (Marty Anderson, lärare), Mia Sara (Sarah Krantz), Mark Hamill (Albie Krantz), Karen Gillian (Felicia Gordon läkare och exhustru till Marty), Annalise Basso (Janice Halliday) med flera.

Bländande ”Änglagård” – men Helen Sjöholm var timmar från att ställa in

Posted on juni 6 av Kai Martin

Musikal:

ÄNGLAGÅRD

!!!!

Scandinavium, Göteborg.

Publik: När nog slutsålt.

Bäst: Fredrik Kempes musik blir mer och mer imponerande ihop med ensemblens framförande.

Sämst: Scandinavium bjuder inte in till samma intimitet som Oscars i Stockholm.

Fråga: Är det verkligen det sista vi har sett av ”Änglagård” på svenska scener…?

Om jag räknar rätt är det den 274 föreställningen av musikalen ”Änglagård” som är vid denna Göteborgspremiär. Ensemblen från uruppsättningen på Oscars i Stockholm 10 september 2023 är i stort sett samlad. Det innebär att Helen Sjöholm är tillbaka som den bigotta Rut Flogfält och Zac Paulin spelas åter av Lindy Larsson.

Musikalen med manus av Edward af Sillén och Daniel Rehn plus musik och sångtexter av Fredrik Kempe har med rätta blivit en publikfavorit drygt 30 år efter Colin Nutleys film. I stort följer musikalen filmens berättelse, något har förstås tagits bort. Annat lagts till, Men i stora drag är det igenkänning av hög grad för alla som har sett filmen och tjusats av den.

Nu sjunger musikalen ”Änglagård” på sista versen. Åtminstone i den här pampiga uppsättningen. Gänget har varit för gästspel i Malmö tidigare i maj och kommer nu till Göteborg och Scandinavium. En utmaning, förstås, att förvandla en hockeyarenan till en intim teatersalong. Det funkar, men inte mer än så.

Jag hade glädjen att se nypremiären i höstas. Då med Sanna Nielsen, som imponerade på mig i rollen som Rut Flogfält, och Denny Lekström i rollen som Zac. Det var en föreställning som öppnade alla känslorna på vid gavel. ”Änglagård” är en helt igenom lysande musikal.

Bra manus där intrigen omfamnar humor och allvar med dramatik och spellust. Lägg till Fredrik Kempes musik – och texter – som spänner över folkton, schlager och klassisk musikal på det mest eleganta vis. Han är helt enkelt en sann utmanare till Abbas Björn och Benny.

Men ingenting blir förstås någonting utan en ensemble som vet att vårda sina roller.

Ja, Helen Sjöholm imponerar förstås som Rut Flogfält. Ja, än mer med tanke på att hon bara är timmar ifrån att ställa in. Allt på grund av en hotande sjukdom. Av detta märks ingenting. Hon är helt enkelt bländande och helt all in i sin roll. Tommy Körberg är Gotfrid Pettersson är helt ingeom lysande med Gustav Levin som brodern Ivar. Vilket samspel.

*Finfint samspel. Bröderna Gottfrid och Ivar Pettersson görs excellent av Tommy Körberg och Gustav Levin. Foto: MATS BÄCKER*

Tuva Børgedotter Larsen vet att göra sin Fanny Zander med kaxig närvaro såväl som skör och tvivlande, sökande efter en far hon aldrig träffat, en släkt hon aldrig har mött.

*Maktkamp. Helen Sjöholms Rut Flogfält och Tuva Børgedotter Larsens Fanny Zander går i klinch med varandra. Foto: MATS BÄCKER*

Men än mer imponerande är birollerna där det inte tummas på någonting. Fredrik Lycke gör sin kärve, maktgalne Axel Flogfält med pondus och sjunger förträffligt. Ja, i klass med Tommy Körberg. Martin Stokke Mathiesen gör sonen Mårten som en juvenil drömmare om ett liv utanför det inskränkta samhället han lever i.

Allt är laddat med dramatik och energi på det mest imponerande vis. Det är ju ändå sluttampen som det här gänget kör denna älskade musikal. Men här är närvaron total. ”Änglagård” är helt enkelt lysande – igen! – även om jag fortfarande tycker att första akten är en smula för lång.

Det blir en musikal som greppar nutid i frågan om främlingsfientlighet, självgodhet och oförmågan att se människan in i själ och hjärta. Ett förmodligen evigt tema, men starkt presenterat i denna musikal.

”Änglagård”, gästspel i Scandinavium, Göteborg. Premiär 5 juni 2025. Spelas till och med 14 juni.

Manus och regi: Edward af Silén efter Colin Nutleys film med samma namn.

Kompositör och sångtexter: Fredrik Kempe.

Manus: Daniel Réhn.

Koreograf: Per-Magnus ”PM” Andersson.

Arrangemang: Karl-Johan Ankarblom.

Scenografi: Lars Österbergh.

Ljusdesign: Mikael Kratt.

Kostymdesign: Annsofi Nyberg.

Mask- och perukdesign: David Julio.

Ljuddesign: Oskar Johansson.

Orkester: Erik Brag Månsson, kapellmästare/keyboard, Pär Grebacken, träblås, Anders Sjögren, träblås, Johan Ahlin, horn, Jonas Lindeborg, trumpet/flygelhorn, Staffan Findin, trombon/euphonium, Kristina Ebbersten, fiol, Anna Wallgren, cello, Anders Jonsson-Wessman, bas, Peter Nielsbo, keyboard, Niklas Thelin, gitarr/keyboard, och Jörgen Stenberg, trummor/slagverk.

Medverkande: Tuva Børgsdotter Larsen (Fanny Zander), Helen Sjöholm (Rut Flogfält), Tommy Körberg (Gottfrid Pettersson), Gustav Levin (Ivar Pettersson), Fredrik Lycke (Axel Flogfält), Lindy Larsson (Zac Paulin), Jenny Holmgren (Eva Ågren), Martin Stokke Mathiesen (Mårten Flogfält), Per Svensson (prästen Henning Collmer).

Ensemble: Denny Lekström, Joakim Jennerfors, Hanna Ulvan, Klara Nilsson, Johan Schlyter, Hjalmar Freij, Tord Hansson, Lauge Demnat, Cecilia Wrangel Skoug, Isak Bendelin, Thérèse Andersson Lewis, Emilia Brown, Emma Mellroth, Petter Mario Skoglund och Rolf Christianson.

Alices röst: Helena Bergström.

De håller ”Änglagård” nära

Posted on maj 12 av Kai Martin

Inför den publika premiären på Göteborgs filmfestival 1992 anade regissören Colin Nutley ingenting om den framgång hans film ”Änglagård” skulle få. Nu över 30 år senare konstaterar han tillsammans med hustrun Helena Bergström att succén har övertrumfat precis allt. Och fortfarande är de lika fånigt och överraskat stolta över filmen som vann inte bara svenskarnas hjärtan.

– Då inför premiären stod Sven Wollter på knä och sa ”Colin, du kan inte klippa den så här”, berättar Helena Bergström.

– Ja, och en vän – och blivande chef på TV4 – tyckte inledningen var skräp, fortsätter Colin Nutley.

– Men jag ändrade ingenting.

***Ännu stolta. Paret Helena Bergström och Colin Nutley är fortfarande stolta över ”Änglagård” och vad filmen. Foto: KAI MARTIN***

Vi träffas i hotel Drakens foajé efter en visning på biograf Draken av den sedan några år restaurerade versionen av ”Änglagård”. Filmen som gav regissör Colin Nutley och hans hustru en framgång som de fortfarande knappt har grepp om. Återigen tjusas paret av publikens reaktioner, som om historien nära nog upprepas från premiärvisningen under filmfestivalen i Göteborg 1992.

– Inför premiären ringde min mamma och frågade ”Vad är det för film? Skrattar man?”. Jag visste inte. Kanske var det en superflopp, berättar hon.

– Men vid visningen tog det två sekunder innan de första applåderna kom. Sedan grät och skrattade publiken konstant för att sedan applådera och skrika i minst tio minuter efter filmens slut.

Jo, Colin Nutley hade prickat rätt in i den svenska folksjälen med sin film och kan nöjt konstatera att alla som tvivlat på honom innan hade fel.

– Det är en independentfilm, den mest framgångsrika som gjorts i Sverige. Vid hade problem med att få finansiärer. SF, som vad med på ”Black Jack” (filmen innan), ville inte vara med här. Många hoppade av efter manusläsningen. Men Steen Priwin från Sveriges Television i Göteborg tackade, som en av få, ja. Vi har honom att tacka för mycket. Och skådespelarna.

– Faktum är att vi stod på ruinens rand, inflikar Helena Bergström.

Men av de försiktiga 18 kopior som gjorde av filmen blev det tvunget att snabbt göra ett hundratal. Filmen fick änglavingar och spreds inte bara över Sveriges samtliga biosalonger utan också vidare ute i världen. Lite otippat kom den att bli en framgång så fjärran som Australien.

– Vi har precis bytt kontor och inför flytten höll jag på att rensa. Då hittade jag klipp från den perioden och kunde konstatera att filmen låg i topp i flera år, säger Helena Bergström.

– Och när den sedan visades på tv sågs den av fyra miljoner, flikar Colin Nutley in.

– Ja, ”Änglagård” slog ”Kalle Ankas jul” då, fortsätter Helena Bergström.

*Framgångsrik som musikal. ”Änglagård” som musikal har blivit en aldrig sinande framgångssaga efter premiären på Oscars i Stockholm hösten 2023. Foto: MATS BÄCKER*

Det blev ytterligare två filmer i ”Änglagård”-serien – ”Änglagård – andra sommaren” (1994) och ”Änglagård – tredje gången gillt” (2010). Men framgången slocknade inte med dem. 2023 hade musikalen ”Änglagård” premiär på Oscars i Stockholm med Helen Sjöholm, Tuva B Larsen och Tommy Körberg i ledande roller. Edward af Sillén och Daniel Rehn ansvarade för manus och Fredrik Kempe för musiken.

Succén blev – återigen – monumental. I en tid då privatteatrar haft det kärvt efter pandemin rosade Oscarsuppsättningen marknaden. En säsong blev två, för att följas av en tredje då Sanna Nielsen förtjänstfullt gick in och tog över Helen Sjöholms roll som Rut Flogfält (läs recension här).

Inom kort kommer uppsättningen för sin grand finale i Scandinavium (läs här) efter ett gästspel i Malmö. Sedan är det över. I Sverige. För den här gången.

– Nu kommer uppsättningar i Finland, Norge och Danmark. Vi jobbar också på att den ska komma till West End, säger engelsmannen – och Arsenalsupportern – Colin Nutley.

– Då vi väl tackade ja till att ”Änglagård” skulle bli musikal var vi noga med att inte lägga oss i. Vi sa ja till att vara rådgivare och ja, någon gång har jag reagerat på lösningar som gjorts. Men det har jag släppt. Jag har hört om att så inte varit fallet då andra filmer blivit musikaler. Jag ville inte falla i den fällan.

*Fortsatt succé. ”Änglagård” med Helena Bergström som Fanny Zander och Rikard Wolff som Zac lockar fortfarande sin publik – och även som musikal. Foto: SF STUDIOS*

Colin Nutley är 81 år, drabbades av en stroke i oktober. Men har rehabiliterats väl, är ”ungdomligt” klädd i snygga, rutiga byxor, vit t-shirt och en poppig, svart, luddig kofta. Han är ivrig och förtjust att svara på frågor om ”Änglagård”. Vårdar – tillsammans med sin fru Helena Bergström –förvisso ljuvt minnena om ”Änglagård”. Men faller inte i nostalgins fällan.

– Det är märkligt med ”Änglagård”. Temat med främlingsfientlighet och människor med utanförskap är ju högaktuellt, säger han.

– Ja, jag tror faktiskt att filmen betydde mycket för dem som var annorlunda ute i bygden. Men min roll som Fanny Zander och Rikard Wolffs roll som Zac har hjälpt många att vara som som de vill vara. Så också idag.

Smärtsamt starkt om spirande tonårstid

Posted on maj 10 av Kai Martin

Musikal:

SPRING AWAKENING

!!!

Lilla scen, Göteborgs stadsteater.

Publik: Utsålt.

Bäst: Alva Palm är berörande som Wendla.

Sämst: 16.00 på en fredag är en svår tid.

Fråga: Varför en engelsk titel…?

När författaren Frank Wedekind kom med pjäsen ”Våren vaknar” 1891 skapade den så stort rabalder att den förbjöds. Det skulle dröja ytterligare 15 år innan den sattes upp och ännu hundra år innan den hade premiär som musikal på Broadway. Där mottogs däremot Duncan Sheiks (musik) och Steven Saters (manus och sångtexter) verk desto mer positivt och kammade hem inte mindre än åtta Tony Awards.

När musikalen nu – under sin amerikanska titel ”Spring awakening” – spelas på Göteborgs stadsteaters lilla scen är det i ett samarbete med Högskolan för scen och musik i Göteborg. Musikalen är helt enkelt musikalstudenternas slutproduktion på utbildningen.

Ett mandomsprov, minsann.

Musikalen vårdar ömt och dramatiskt Frank Wedekinds tema: ungdomens blomstring, könsmognad, tvivel, okunskap om sin spirande kropp, sexualiteten, kärlekens hastigt uppflammande lågor, självförakt. Men också pennalism, distans till föräldrar och lärare, hierarkiska strukturer. Och, inte minst, bristen på adekvat sexualundervisning.

Jag är förtjust att det i ålder inte skiljer så mycket mellan de agerande och de roller de gör. Det gör att de bär med sig sin oskuld, sin tonårssmärta. De kan därför växla mellan självförakt, darrande och hukande under slagen och skir, spirande, naiv kärlek.

”Spring awakening” duckar inte för något och skildrar så mycket, så dramatiskt och ömt intensivt. Tonårsgraviditet, samkönad kärlek, incest, våld inom familjen, självmord och mental ohälsa.

Nej, det skilde nog inte så mycket då, för 130 år sedan och nu. Känslorna är desamma. Förhoppningsvis är vi bättre på att bjuda in till känslor och samtal mellan barn och vuxna, att inte slarva bort sexualundervisning. Här är avgrunden bråddjup mellan vuxna och de unga. Tonåringarnas misstag blir till föräldrarnas skam och rädsla inför hur det ska se ut inför andra; jag inbillar mig att det är annorlunda nu.

Musikalstudenterna gör en imponerande insats med fenomenala ensemblescener. Här ska agerande paras med sång och med koreografi – den sistnämnda excellent skapad av Mike Gamble. Fortfarande är många inte färdiga med sina röster, har inte hittat tonen och självsäkerheten. Ibland är skådespeleriet mer självklart än sjungandet. Emellanåt precis tvärt om. Men det finns några, som alltid, som sticker ut. Som Alva Palm, som gör sin Wendla osäker, smärtsam och lustfylld, som tonårstiden bjuder. Karin Gjørv Røraas har skapat en svart sårig Ilse, hon som sexuellt utnyttjats och av självförakt söker sig djupare och djupare ner. Även Nora Aurdal har smärtsam karisma med sin Martha. De har alla starka röster, som berör. Och jag skulle gärna höra mer av Bobbi Lindahl, som har en ljus, klar och känslig musikalröst som tjusar och är i fin samklang med Jesper Larsson.

Lukas Lönnbro har stark scennärvaro med sin rättrådige Melchior. Är lillgammal i ett barns kropp som växer till vuxenhet så det knakar. Det är skickligt att iscensätta det.

Som trygghet finns etablerade Ashkan Ghods och Michaela Thorsén i flera vuxna roller. Han som är allt från en grym Caligula-gestalt från klassiska filmen ”Hets” till rigid rektor, präst, patriarkalisk far och slemmig abortör. Hon som lärare och i olika roller som mor, skickligt förändrad med en frisyr, en tonfall eller kroppshållning.

Spring awakening” är smärtsamt sorglig och en musikal som tar tonårstidens sturm und drang på allvar.

”Spring awakening”, Lilla scenen, Göteborgs stadsteater. Premiär 9 maj 2025. Spelas till och med 24 maj.

Baserad på en pjäs av Frank Wedekind.

Manus och sångtexter: Steven Sater.

Musik: Ducan Sheik.

Översättning: Fredrik Fischer och Linnea Sjunnesson.

Regi: AnnaKarin Hirdwall.

Kapellmästare: Daniel Lindén.

Koreograf: Mike Gamble.

Scenografi: Frida Wernersson.

Kostymdesign: Gunilla Bjerthin.

Ljusdesign: Anders Johansson.

Ljuddesign: Tommy Carlsson.

I rollerna: Nora Aurdal (Martha), Karin Gjørv Röraas (Ilse), Martin Hopland Dyngeland/Axel Birgander (Otto/Utbrecht), Josefin Johansson (Wendla 8, 10, 14, 16, 18 och 23 maj, övriga datum Anna), Jesper Larsson (Hänschen/reinhold), Bobbi Lindahl (Ernst/Reinhold), Martin Hopland Dyngeland/Filip Lundin (Moritz) , Lukas Lönnbro (Melchior), Karoline Nilsen Lindland (Thea), Alva Palm (Wendla 9, 11, 17, 21, 22 och 24 maj, övriga datum Anna), Samuel Rörström (Georg/Dieter), Ashkan Ghods (lärare, rektor, präst, far, abortör) och Michaela Thorsén (lärare, mor i olika relationer)

Musiker: Daniel Lindén (piano), Olle Ackerud (trummor), Liv Bergström (viola), Rebecca Bäckman (bas), Lina Cavanna (viola), Malin Fransson (violin), Hilda Linander (violin), Agnes Persson (cello), Hampus Samuelsson (gitarr) och Hanna Welander (cello).

Stark musikal om superhjälte

Posted on maj 4 av Kai Martin

Musikal:

HANDBOK FÖR SUPERHJÄLTAR

!!!!

Kungsbacka teater.

Bäst: Ninni Falk och Nils Reinholtz imponerar.

Sämst: Nog borde man i manus ha koll på var och vart.

Fråga: Hur högt kommer den här musikalen att flyga…?

Författar/illustratörparet Elias och Agnes Våhlunds barn och ungdomsbokserie ”Handbok för superhjältar” har blivit musikal. En lysande idé och en alldeles utmärkt, fartfylld och engagerande musikal på lite mer än två timmar.

Lisa (Ninni Falk, från Lindome) är glad i livet, trivs med där hon bor och med sina kamrater, där alla tillåter de andra att vara som de är. Men… så är Lisas mamma tvungen att jobba på ett arbete långt ifrån hemmet under en räcka månader. Lisa får bo hos sin mormor (Annica Edstam) i storstaden Rosenhill. Där förvandlas snabbt allt till en mardröm. Hon hamnar i klorna på mobbartrion Robert. Nick och Max (Emil Johansson, Oscar Törnell och Marvin Asante) i skolan och utanför den. Försöker fly, men lyckas aldrig. Biblioteket blir hennes tillflykt och flickrummet hos mormor. Så plötsligt sitter hon med en bok i handen, som om boken har sökt henne. ”Handbok för superhjältar” blir öppningen för hennes parallella karriär som superhjälten Röda masken, som räddar Rosenhill från hotande skurkar och ställer allt till rätta.

Lisa är som någonstans emellan Spindelmannen Peter Parker och Dorothy Gale i ”Trollkarlen från Oz”. Ninni Falk är som klippt och skuren för rollen, som är en grannlaga uppgift att bära. Hon är på scen hart nog i varje scen och spelar och sjunger med stor inlevelse.

*Imponerar. Nils Reinholtz imponerar som skurken Wolfgang. Både för sin sånginsats och för sitt agerande. Foto: ANJA CALLIUS*

Nils Reinholtz (som medverkat i allt från Ledins bygdespel till ”Moulin Rouge” och ”Saturday night feber” på China teatern i Stockholm) är mästerlig som den onde gängledaren, den högt burne skurken Wolfgang. Hans sånginsats imponerar och hans närvaro på scen är skrämmande.

”Handbok för superhjältar” är strösslad med action och dans- och sångnummer. Här växlar det mellan street dance och fightscener i högt tempo. Ensemblen får verkligen slita hårt med att kliva in och ur sina roller, missar inte en ton eller ett steg. Var och en enskilt duktiga i allt från dråpliga till dramatiska nummer. Musikalen är från barn från 6 år och uppåt. Engagerar sin publik och har, trots dramatiken, en varm ton. Nej, Lisa vill inte hämnas sina mobbare, men ställa allt till rätta. En god superhjälte i en god musikal.

”Handbok för superhjältar”, premiär 1 februari 2025 på Filadelfia Convention Center, där den spelades till och med 22 februari. Därefter Malmö den 14–23 mars, Kungsbacka den 25 april–4 maj och Skellefteå den 31 maj–1 juni. Denna recension baserad på föreställningen från 2 maj i Kungsbacka.

Baserad på romanserien av Elias (författare) och Agnes (illustratör) Våhlund.

Regissör och manusförfattare: My Blomqvist Olsberg.

Kompositörer: Cecilia ”Cili” Mörnhed och Nils-Petter Ankarblom.

Koreograf: Daniel Koivunen.

Stagefightingkoreograf: Daniel Agorander.

Kostym: Anita Stray.

Peruk och mask: Metha Engqvist-Griffiths.

Ljud- och ljusdesigner: Edvard Sandquist.

Teknisk scenograf: Fredrik Dillberg.

Konstnärlig scenograf: Arduino Ponzo.

Medverkande: Ninni Falk (Lisa), Annica Edstam (mormor), Nils Reinholtz (Wolfgang), Erika Dittmer (Caroline och Laura), Emil Johansson (Robert och Johnny), Oscar Törnell (Nick och Bob), Marvin Asante (Max), Petter Mario Skoglund (Bo, gorillan Carl och Frank), Camilo Ge Bresky (polischefen), Josefine Hebbe (nyhetsreportern och Rebecka Bogg), Joel Hessel (Lars och Paul Ponsonby Jones), Olivia Grönros Aleman (cirkusdirektris och Bonni), Kajsa Andersson-Berg (Pennie),