Inget att jubla över. Showen ”Abba Voyage” med Abba som avatarer övertygar inte. Foto: PRESSBILD
Abba arena, London.
Publik: Utsålt (lite drygt 5000).
Bäst: Låtkatalogen är oöverträffad.
Sämst: Dataspelspassagen som dök upp.
Fråga: Om inte ens Abba-fansen jublar i längden, vem ska jubla då…?
Det tog en stund innan Abba och jag kom överens. Inledningsvis var det för mycket dansband för att omfamna mig. Men det är klart att vinsten i Brighton i april 1974 med ”Waterloo” var kul och färgglad. Med bandets stigande framgång blev distansen än större, även om jag (som många andra) häpnade över att Elvis Costello med andra började hylla bandet i slutet av 70-talet. Hade vi fel…? Ja, det hade vi. Björn och Bennys låtkatalog är snillrik, gruppens sound genuint, Agnetha och Fridas röster unika var för sig och gemensamt. Och visst var jag i Scandinavium när ”Arrival”-turnén landade i januari 1977, men jag var ännu svalt imponerad. (Låtlistan här!)
För min del dröjde det till jag såg musikalen ”Mamma Mia” en stekhet, ångande britsommardag i London 1999. Min dåvarande hustru och jag hade nyss blivit utsläppta från vårt hotellrum där låset går i baklås. Med någon minut till godo kom vi som var nyduschade dyngsura av svett till Prince Edward Theatre för matinéföreställningen som var utsåld till sista plats.
Jag var fortsatt skeptisk i ungefär en minut efter att ridån gått upp. Mottagandet var fantastiskt. Det var Abbamania från första stund. Publiken älskade det. Och jag insåg rörd att herregud vad bra musiken var. Och vilken musikal!
Det blev några vändor till med ”Mamma Mia” då den spelades på svenska i fantastiska översättningar av låttexterna av Niklas Strömstedt och Björn Ulvæus. Den som hade Gunilla Backman i en sprakande huvudroll. När sedan filmen kom 2008 med Maryl Streep, Stellan Skarsgård, Pierce Brosnan och Amanda Seyfried i huvudrollerna befäste det bara succén. Och jag nickade gillande. Abba hade fått mig.
Pandemin ställde till det för ”Mamma Mia, the party” kom det att dröja med premiären i Göteborg (den hade ju spelats i Stockholm på Tyrol i fyra succéfylld år). Först i september 2021 började den spelas för snabbt utsålda hus i ett ombyggt Rondo (läs om föreställningen här!).
Våren 2022 hade ”Abba Voyage” premiär i den specialbyggda arenan i 2012-års olympiaområde i östra London. Återigen succé för Abba, som är närvarande som avatarer varje eftermiddag eller kväll som det är showtime. Man har alltså skapat en illusion av en Abba-konsert med medlemmarna så som de såg ut 1977.
Det är klart att det är spöklikt. Med ett tiomannaband som spelar musiken live blir det förstås en märklig upplevelse. Det går att ta på förväntningarna innan showen. Publiken är exalterad, oavsett ålder. Många är dessa för fest, paljett, glitter, dansskor, peruker. När väl showen drar igång – ja, det är en show, ingen konsert, trots livebandet – är stämningen på topp. Men… den falnar. För hur applåderar man avatarer…?
Trots porträttlikheten och det fascinerande i att höra Abba-medlemmarna röra sig, sjunga och prata – var och en har sina egna presentationer – med sina faktiska röster är det ett avstånd. Det är så uppenbart att det inte är på riktigt och med det blir känslan distanserad. Sedan kan jag inte låta bli att undra över hur skaparna av detta projekt kunde låta – framför allt – Agnetha och Frida ha en sådan kass mikrofonteknik. Så var det ju inte i verkligheten. Nu är poserandet viktigare än att de sjunger i mikrofonerna.
Jo, det finns perioder när man glömmer att det är avatarer. Men det är sällan. Snarare växer känslan av overklighet. Inget är spontant. Allt är programmerat. När det sedan i en lång sekvens då avatarerna tar ett kliv tillbaka och det blir ett slags dataspel med ung hjältefigur i centrum… ja, då faller showen pladask och med den stämningen.
Det tar sig. Men festen gör det inte. Showen blir som Madame Tussauds vaxkabinett goes live. Än märkligare blir det när de nya, utmärkta Abba-låtarna ”Don’t shut me down” och ”I still have faith in you” från 2021 sjungs av medlemmarna från 1977.
I finalen, till applådtacket kommer Abba så som de kom in efter premiären i maj 2022, det vill säga som de ser ut i nutid. Då kändes det verkligt.
Nä, vill man njuta av Abbas musik blir det bäst i musikalform som i ”Mamma Mia” eller för fest som i ”Mamma Mia, the party”.
”Abba Voyage”, Abba arena, London. Premiär 26 maj 2022. Denna recension från föreställningen 16 november 2025.
Abba avatarer: Medlemmarna Agnetha Fältskog, Björn Ulvæus, Bennya Andersson och Anne-Frid Lyngstad från hur de såg ut 1977.
Slipad. Musikal ”Hamilton” på Victoria Palace Theatre är ett väloljat musikalmaskineri. Foto: VICTORIA PALACE THEATRE
Victoria Palace Theatre, London.
Publik: Nära nog utsålt.
Bäst: Intensiteten.
Sämst: Den upprepande rapen.
Fråga: Kan ”Hamilton” någonsin hamna på en svensk scen…?
När musikalen ”Hamilton” hade premiär på Broadway för tio år sedan var den en sensation. En musikal baserad på Alexander Hamilton, amerikansk statsman och verksam när USA gjorde sig fritt från brittiskt överstyre i slutet på 1700-talet. Med afroamerikaner i de tongivande rollerna och med stora sjok av rap, som berättande partier. Jo, det var annorlunda.
Med tiden har succén hållit i sig och musikalen med sin reflektion av politiska stridigheter och intriger blivit i allra högsta grad relevant.
Två år efter den amerikanska premiären föll täcket för den brittiska versionen. Sen på bollen är jag på plats åtta år senare och blir begeistrad. Dels för att uppsättningen är så fullödig. Men också för att publikintresset fortfarande är så stort.
Det är förstås en fröjd att se musikal i London. På anrika Victoria Palace Theatre blir varje plats intim i förhållande till scenen. Scenografi är helt avskalad in på teaterns tegelmurar (eller om det är en illusion som fungerar så väl). Tempot är från start högt, kvaliteten på artisterna likaså – oavsett om det är de i huvudrollerna eller de i ensemblen. Lin-Manuel Mirandas musik är tungt förankrad i den afroamerikanska musiken. Åtminstone den som grott sedan soul, r’n’b och rap blivit ett starkt uttryck. det blir med andra ord intensivt groovigt. Ja, till och med med rap battle, som ger en streetsmartness i de politiska stridigheterna.R’n’b-låtarna sveper in med Beyoncéklass – få kan ju som hon väva samman de afroamerikanska genrerna. Rapen blir i ”Hamilton” den berättande faktorn och driver texten, intrigerna och historien framåt. Men den blir också upprepande i sitt tema, vilket förtar något av intrycket och glädjen. Men – och låt mig det få sagt – jag är ingen hiphopkille.
Visst är kung George kommenterande inslag även det repetitivt. Men showstoppern ”What’s next” är bländande komisk och utnyttjar varje scen till fulländning. De kvinnliga huvudrollerna (Bente Mulan, Emily-Mae och Jasmina Jia Yung Shen), som spelar systrarna på var sitt sätt snärjer Alexander Hamilton (Alex Sawyer) sjunger som vore de medlemmar i Destiny’s Child. Jay Perry gör sin Aaron Burr med smeksam, nasal soulröst… ja, så håller det på.
Artisteriet har inte en svag punkt och mixen av afro- och asiatbritter är spännande. Men är ”Hamilton” en musikal för svenska scener? Tillåt mig att tvivla. Förstås för att det är baserat på amerikansk historia och dåtida politik. Men också för att jag tvivlar på att afrosvenska och -asiatiska musikalartister räcker till i antal (talangen är det inget fel på). För det är en väsentlig knorr med just den iscensättningen, för att vända och vrida på perspektiven. Texten? Där tror jag att en begåvad översättare och uttolkare som Calle Norlén skulle älska utmaningen. Men ändå… nej, jag tror inte ”Hamilton” kommer landa på en svensk scen inom överskådlig framtid.
”Hamilton”, Victoria Palace Theatre, London. Premiär 21 december 2017. Denna recension baserad på föreställningen 15 november 2025.
Av: Lin-Manuel Miranda (bok, musik och text) baserad på biografin ”Alexander Hamilton” av Ron Chernon.
Regi: Thomas Kail.
Scenografi: David Korins.
Koreografi: Andy Blankenbuehler.
Musikarr: Alex Lacamoir (även orkestrering) och Lin-Manuel Miranda.
I rollerna: Alex Sawyer (Alexander Hamilton), Jay Perry (Aaron Burr), Bente Mulan (Eliza Hamilton), Emily-Mae (Angelica Schyder), Jonathan Andrew Hume (George Washington), Yeukayi Ushe (markis de Lafayette/Thomas Jefferson), Jordan Castle (Hercules Mulligan/James Madison), Jordan Benjamin (John Laurens/Philip Hamilton), Jasmina Jia Yung Shen (Peggy Schuyler/Marie Reynolds), Daniel Boys (kung George) med flera.
Inte lätt att ta sig. Malmö har sin charm – och sina hinder. Foto: KAI MARTIN
Måndag
Det finns alltid skäl att åka till Malmö. Arbetarstaden har blivit öppnare, generösare och mer spännande de senaste 35 år sedan. Ja, innan bron. Jag hävdar med en utomståendes naiva blick att allt handlar om Eggstone. Om hur de tre medlemmarna från Lomma skapade musik för en bättre värld och väl i Malmö öppnade upp staden med Tambourine Studios och restaurangen La Couronne samt, förstås, restaurangen La Couronne.
Band som Cardigans och Bob Hund kom till Tambourine Studios för att spela in. Cardigans flyttade ner från Jönköping och hade Malmös då kreativa lekstuga i kretsarna kring Eggstone som språngbräda. Det blev fantastiska ringar på vattnet som gav internationell färd. Jag var på en fest i studion i slutet av 90-talet med Chemical Brothers och Cardigans bland gästerna.
1990 var också startskottet för tidningen iDag, en hopslagning av GT och Kvällsposten, efter att ägarna GP och Sydsvenskan fått för sig att göra en svensk variant av USA Today. Det gick så där. Två kulturer – Malmö och Göteborg – som skulle förenas. Två redaktionella kulturer som skulle tvångsvigas. Det gick inte alls. Men det blev en hel del möten i Malmö, där redaktionen där – så malmöiter de var – alltid pratade om att vi borde åka till Köpenhamn. Ovetande om att Malmö började bli cooking.
Malmö är ju staden där man når allting med en cykeltur. Har jag dessutom min älskade gudson boendes där med sin sambo och deras barn är det givet att åka dit. Som av en händelse skulle också gudsonens mamma, en av mina allra bästa vänner, dit från Umeå. Så då var det ju avgjort. Att gudsonen i september fyllde 40 spelade definitivt in. Att hans sambo fyllde 40 då vi var där likaså.
Så jag satte mig på tåget för att lämna min Z för några dagar. Bokade hotell dels på Unity hotel på Nobelvägen 127, nära Sorgenfri där de unga jubilarerna bor i en fin lägenhet. Knappt två veckor innan hade jag opererat menisken och var därför rekommenderad att inte gå längre än 2500 steg per dag. Det var en uppgift svår att följa. 2500 steg är ingenting. Som att gå ut på trappen och hämta tidningen i brevlådan. Men jag hade för avsikt att åka buss, tankade ner Skånetrafikappen och skulle sedan smidigt ta mig från A till Ö och kanske några hållplatser däremellan.
Min vän A hade anlänt någon timme tidigare än jag. Hon föreslog lunch hos Smak vid Malmö konsthall dit även S, gudsonen skulle vara. Prima. Det var bara att skifta från SJ:s förstaklass, ta några steg ner i underjorden och ansluta till Triangeln med ett Öresundståg för att sedan ta de få stegen till Malmö konsthall. Där satt de. Prefekt. Lätt och smidigt. Tunneln under staden underlättar verkligen. Man får tänka på det som göteborgare med Västlänkens evighetsarbete. Det blev så gott samtal, fint umgänge och en glad lax.
Vi bryter upp. S har fått en låda att husera skivor i av Z, som jag nu levererat. Han placerar den i sin cykelkorg och tar den snabba vägen hem. A och jag tar bussen. Men att åka till Sorgenfri från Triangeln kräver, vad vi förstår, en tur till Centralen (där man bygger om i ett virrvarr av tillfälliga hållplatser) för byte till nästa buss som tar oss rätt. Jag följer med till Nobeltorget, där jag tar mitt pick och pack och kliver av. Hållplatsen norröver ligger något kvarter bort. Missar bussen. Går. Det är en långsam, inte speciellt dryg promenad. Men jag ska ju inte gå så långt. Jag kivas med elskoterförare som svischar förbi, någon envis cyklist och gående som stirrar ner i sina mobiler. Jag kommer fram, checkar in, tar rummet i besittning och packar upp. Det är ett utmärkt lite rum med utsikt mot den långa Nobelvägen (Malmös längsta…?).
Jag har dejtat en väninna, E, som en gång drev en utmärkt secondhandshop där Västergatan möter Haga Kyrkogatan i Göteborg. (Jag köpte bland annat min ormskinnskostym av henne, den jag hade då Kai Martin & Stick! spelade på Gröna Lund augusti 2015 – läs om det äventyret här.) Hon är en spännande ung dam, som sedan några år rotat sig i Malmö. Hon hämtar mig med bil. Tar mig till Möllevångstorget och vi går till charmiga Kaffebaren på Möllan. Kvällen har slutit sig om oss, men aftonen skön, kaffet och sällskapet gott. Vi kliver ut på torget, som är tomt efter stadens marknader. Hon passar på att ta en rök och jag uppmanar henne att göra det vid rökrutan vid torget. Som ett finger av trots gör hon det bara för att. Vi går tillbaka till bilen, som är parkerad på Kristianstadsgatan där min väninnan tidigare har bott, knallar in på Rundgång, skivbutiken. ”Tänk om de har dina skivor!”, utbrister hon förtjust. Det har de inte. Eller… jag letade inte så noggrant. Jag är hungrig, men vi har inte tid att äta tillsammans. Hon har annat som pockar på. Vid bilen ligger Tandoor, som serverar kebaber/shiwarma som görs över öppen eld. Vi är de udda där, som svennar. Uppenbarligen vet restaurangen hur riktig turkisk mat ska tillagas. Jag köper med mig en kebab till rummet. Jag får skjuts hem, vi skiljs åt och lovar att vara bättre på att höras av; det var ett tag sedan. Hotellrummet är tomt och öde. Teven fungerar inte, men jag reder mig. Äter, läser , kollar mobilen, pratar med Z och läser ytterligare några kapitel i Jeanette Bergenstavs senaste roman ”Skugglik”. Innan jag helt klipper med ögonen och förlorar mig i sömnen kollar jag antal steg som jag har gått; nära dubbelt så mycket som jag borde!
Tisdag
Jag ville ju gärna passa på att kika på Malmö operas uppsättning av ”Chicago”. Dels för att jag gillar musikaler. Dels för att det var ett gäng göteborgare i ledande roller. Så… jag hade ordnat biljetter, fick med mig A. Både hon och jag tyckte att det var bra att föreställningen av 16.00, men branschvana som vi var förvånades vi över den märkliga matinétiden.
Nå, det fanns möjligheter att göra saker innan och för A att efteråt ta hand om sitt älskade barnbarn med nattning.
Jag stiger upp, köper hotellets anspråkslösa frukost, som blir rabatterad efter jag nappar på erbjudandet om att bli medlem hos hotellkedjan, tar en lugn start. Promenerar sakta genom Sankt Pauli södra kyrkogård, passerar lägenhetskomplexen med arkitektur besläktad med den danska, trots freden i Roskilde. Möter upp A och S, som fixar och donar.
S stickler åt mig ett litet häfte som han gett ut om kassetter – ”New age tapes – a guidad visual dedikation on the art of J-cards”. Musik på kassettband är på väg tillbaka. S hat koll. Är coolt kreativ, har en vilande dj-karriär som under sin högsäsong gav både spelningar och skivor (kolla in Rizzolo DJ eller Moisture). Vi pratar och umgås, tiden flyr snabbt; det är lunchdags och A har en träff med en väninna, som S och jag följer med på. Vi går till Falsterbogatan och till veganrestaurangen Jord, tar plats och väntar in K som kommer så småningom med sin rastlösa hund. Stället är nära nog fullt, till 95 procent av unga kvinnor, några med småbarn. Förtjusande, trendriktiga, vackra unga damer som har all tid i världen för samtal.
S viskar att utom synhåll, runt hörnet där vi är placerade, sitter Dilan Apak och Moa Lundqvist, roddare, komiker och programledare i P3 samt deltagare i ”På spåret” 2021/22. Ah, kändisar!
Vi beställer och jag tar en lunchmeny med amerikanska pannkakor, vegansk äggröra och lite annat. Det är en jätteportion, som S räddar mig ifrån. Pannkakorna är ok, resten smakar märkligt, men kaffet är gott. Vi har trevligt, vi äldre pratar krämpor och S lyssnar med tålamod.
När vi lämnar spanar vi diskret in kändisparet som sitter i som i skyltfönstret precis som vanligt folk.
A och jag går mot Folkets park där vi ska bussen mot Malmö operan. Eller… hur vi ska ta oss dit är lite oklart, för vi hittar ingen smidig väg. Till saken hör att A inte är så mobil. En smärtande höft väntar på att bytas ut, så vi är ett par som är halt och lytta. Toppen med buss som tar oss dit vi ska. Eller…?
När vi ska kliva på stormar ett sällskap av. En kvinna ropar häpet ”Kai Martin! Här?”. Det är AMH, som gjorde programmet ”Min pappa var Mudd-John” för P1, som jag intervjuades för (lyssna här) för något år sedan. (Jag skriver till henne senare och får förklaringen till varför hon, som nu jobbar i Stockholm, var i Malmö och hon fick min.) Hon går av, vi på. Mot Centralen och skifte av buss, upp mot Triangeln för att gå de modiga hundratals meterna till Operan. A har bott i Malmö, kan varje gata, men bussresor var inte hennes gren. Som alla andra cyklade hon. Nu är vi förvirrade.
Det ska bli värre. Vi kommer till Operan en halvtimme innan föreställningen ska börja. Det är helt folktomt. Det är förstås något som inte stämmer. Jag kollar på mina biljetter. Där står 16.00. Det står också 4 januari 2026.
Försöker få tag på personen som hjälpt mig att fixa biljetterna, utan framgång. Ringer. Mejlar. SMS:ar. Föreställningen börjar 19.00, förstås. Men då kan inte A. Vi slår följe tillbaka för att ta en buss, men interimshållplatserna saknar adekvat information. Vi ser bussar passera förbi, men var stannar de…?
Mitt knä är trött. A:s höft värker svårt. Vi vill sitta. Så en Via Dolorosa till Triangeln för en buss till Centralen för en buss till Nobeltorget. Bussen är fylld av ungdomar som placerat sina datorer på sätena bredvid sitt alternativt fötterna på sätter mitt emot. Punkigt trotsar vi nonchalansen och sätter oss nära på datorerna som med en millisekund glider undan våra ändalykter.
Vi skiljs åt. A för att mödosamt ta sig hem. Jag för att åter ta den där kilometerlånga promenaden till hotellet för en stunds vila.
Så är det dags. Jag försöker få tag på E för att höra om hon vill följa med. För till slut har jag fått svar från min kontaktperson och biljetter till kvällens föreställning är lösta. Men E kan inte, jobbar över. Jag försöker ana var busshållplatsen ligger för att ta mig till Nobeltorget, men där den borde ligga mittemot där man kan kliva av vid kyrkogården finns det ingen inom synhåll. Jag går.
Kommer till Centralen återigen, skiftar vid samma busshållplats till – hör och häpna – Operan. Kliver av. Nyfiket rekar jag var busshållplatsen tillbaka finns. Går bet. Får till slut se en fin uppsättning (läs om den här!). Operan, som är gamla Malmö stadsteater, är ett vackert bygga med en foajé som är grandios och med en salong som är intagande. Men scenen är väldigt bred och därmed utmanande för scenograferna som ska skapa ett bra sceniskt rum för föreställningarna. Jag tar ett glas rött vin i pausen, lite nötter att äta och ser med behållning resten av showen.
Så hem. Men hur. Det går ingen linje från Operan och framför allt inte för någon som vill ta sig till Nobelgatans norra ände. Jag knatar. Förbi Pildammsvägen, förbi Malmö idrottsplats, mot Carl Gustafs Väg och upp till hållplatsen vid sjukhuset. Där ska bussen gå som tar mig nära fram till hotellet. Den kommer. Men jag får vänta. Bussar kommer. Bussar går. Så till slut.
Jag blundar för att sedan kolla hur många steg jag har gått. Över 12300! Ajdå. Somnar gott.
Onsdag
Ny dag. Jag ska skifta hotell för att jag vid bokningen aldrig kunde förlänga med en natt (säkert handhavarfel). För planen var att åka hem på onsdag förmiddag. Men så blev jag bjuden på middag hos E som fyller 40 år denna dag. En natt till i Malmö. Inte dumt. Hur går bussarna?
Nej. Jag blir inte klok på var hållplatsen ligger som är närmast Unity Malmö. Jag går efter att ha käkat frukost, checkat ut och gjort mig i ordning promenaden tillbaka till Nobeltorget. En sträcka på en knapp kilometer. Den har jag gått förut. Klart att stegen per dag rusar iväg.
Nå. Bussen tar mig till Centralen och genom den gamla stationsbyggnaden tar jag mig till First hotel Jörgen Kocks nära Inre hamnen. När jag kommer tidigt förväntar jag mig inget rum, men receptionisten ber mig vänta. Han ska nog lösa något. Han ursäktar sig efter en kort stund och undrar om det möjligtvis är okej om jag tar familjerummet. Toppen. Jag har utsikt österut som om längtan till hemmet och Z öppnar sig. Förutom en spatiös dubbelsäng finns också en våningssäng. Det är som för ett helt kompani. Jag softar lite, efter att ha installerat mig, läser lite ur boken, låter kroppen vila. Tar sedan ut riktningen till konstnärsbutiken Drevex på Slussgatan. Jag har slagit bussarna ur hågen i rent trots. Har ingen cykel. Så jag går. 2,2 kilometer längs Östra Hamnkanalens västra sida. Vädret är strålande. Trots att knät inte är läkt ömmar det inte. Om jag tar det försiktigt. Det gör jag. När jag väl kommer in i butiken inser jag att den är gigantisk. Butikspersonalen går omkring och plockar och pillar. Jag försöker ställa in riktningen mot det material jag ska ha; E, som fyller 40, önskar sig saker att jobba med akvarell. Det blir två block. Men resten går jag bet på. Jag cirklar runt då jag hör butiksinnehavaren (fördomsfullt tror jag det är han, som är äldre än kollegorna i butiken). Han visslar på ”Beautiful ones” och sämre melodier kan man vissal på. Det inger förtroende, säger jag och frågar om hjälp och kommer ut med tre paket till den unga jubilaren.
Jag ställer kosan mot Östra Förstadsgatan, där det ska ligga en hattbutik. Hungern kommer emellan. Av någon anledning hägrar en hamburgare framför mig. Så ser jag Street Fam, som verkar kunna tillfredsställa mina behov. Det är glest med folk i lokalen. Jag kikar på menyn, beställer nummer 1 utan att titta mer nog efter. Original, som den heter, låter bra. En Cola till. När jag serveras något som kallas French tacos. Tacos som vore det en inbakad pizza, typ. Jag står ut. Felet är mitt. Burgaren hägrar fortfarande när jag går ut efter att inte ha ätit upp allt.
Hattbutiken lyser med sin frånvaro. Värnhemstorget är byggarbetsplats. Jag får gå en omväg påKungsgatan för att komma till torget där jag smiter in på en secondhand. Kommer ut utan att ha handlat. Knallar Föreningsgatan ner (eller är det upp?) och undrar, var det inte här som Dad’s Dancehall låg…? Det anrika stället som min forna iDAG-kollega Per Hägred skrivit en bok om. Tillsammans med Cosmic Overdose gjorde Kai Martin & Stick! en spelning där i april 1981 under turnén Far och flyg.
Jodå, jag googlar och hittar. Tar en bild på utsidan. Minns ingenting av att stället nu skulle kunna ha huserat en rockklubb, som jag hade för mig var hangarliknannde. Men man minns så mycket.
Går fortsatt iväg för att lotsa mig efter egen kompass till Sorgenfri. Korsar St Pauli Norra kyrkogård och därefter den mellersta. Korsar Nobelvägen och går den upp mot Nobelplatsen för jag ska närvara vid mitt gudbarnbarns kör i St Matteus kyrka vid Lantmannagatan.
När jag väl kommer dit börjar det skymma. Hela familjen är på plats, men det är A och jag som är utvalda att närvara när femåringarna ska öva inför sin konsert som är om någon vecka. Flickorna, för det är dessvärre övervägande det, är fullt fokuserade. Körledaren är en utmärkt pedagog som fångar upp var och en i skaran. Jag får senare höra att hon är medlem i ett punkband, som jag nu glömt namnet på.
Utanför att mörkret tagit definitivt grepp om kvällen. Det är dags att gå hem. Middag väntar som A noga har förberett. Hon kan det där med att laga mat. Det är trevligt i goda vänners lag. E blir mycket glad för presenterna från Z och mig. Maten som hon önskat faller alla i smaken, chokladtårtan till efterrätt också. Den som serveras ungefär då en vän till E överraskar med ett besök.
Vi umgås och har det gått och med det så går också tiden. Jag tackar för mig. Lämnar det trevliga hemmet med de underbara vännerna.
Det är några hundra meter till busshållplatsen. Jag konstaterar att, nej, rullstolsburen skulle jag inte vilja vara i Malmö. Åtminstone inte om jag ska åka buss. Hållplatserna är märkligt bygga fylld av hinder. Som den breda stolpen som förklarar busslinjen, som när bussen väl kommer hindrar en från att gå av eller på. Det dröjer en stund innan bussen kommer. Nu vet jag. Den här linjen går till Centralen, till hotellet efter en promenad. Men nu blir det inte mer buss i Malmö.
Torsdag
Vaknar, klär på mig, äter frukost, läser nyheter, går upp på rummet, gör mig i ordning, packar, checkar ut och går till mitt tåg. Jag är tidigt. Solen lyser på min väg. Går hela perrongen ned och sitter och filosoferar en stund. Roas av de talande meddelanden som ropas ut för att guida resenärer rätt.
Precis innan jag kliver på tåget kommer Mark Isitt strövande. Retsamt ställer jag mig ivägen för honom, för han ser mig inte. Plötsligt väcks han ur dvalan, ger mig en varm kram och senare på färden pratas vi vid. Jo, jag känner honom sedan innan. En trevlig fyr.
Jag hamnar i tågets färdriktning med utsikt västerut. Under färden hägrar Danmark. Jag längtar. Norröver väntar Z. Jag längtar. Tåget tuffar på och i sällskap med Mark rusar tiden. Vi skils på perrongen i Göteborg. Han för sina göromål. Jag för mina.
Jag är tillbaka i staden där jag vet hur spårvagnar och bussar går och vart de tar mig till. De som tar mig hem och vidare till barnbarnet. Det är ju farsfarstorsdag.
Paradroll. Göteborgskan Åsa Fång gör en paradroll som Velma Kelly i Malmö operas uppsättning av ”Chicago”. Foto: JONAS PERSSON
Malmö opera.
Publik: Inte riktigt utsålt.
Bäst: Det är en fröjd att se Åsa Fång och Richard Hamrin.
Sämst: Koreografin var bitvis rörig.
Fråga: Varför inte uppdatera ”Chicago” till nutid…?
”De sociala och ekonomiska orsakerna har utretts i detalj: stor tillgång till billiga vapen, omfattande invandring utan lyckad integration, alldeles för få och för dåligt betalda poliser. Till detta kom en kulturell aspekt som är lätt att glömma – – –: kändisskapet.”
Orden är inte mina utan saxade från Dick Harrissons, professor i historia vid Lunds universitet, text i programbladet. Visst känns det igen…?
Men… det där det kunde handla om Stockholm, Södertälje, Gävle, Örebro, Göteborg eller Malmö är det alltså Chicago för hundra år sedan som analysen syftar. Nu har inte regissörerna Ronny Danielsson och Roger Lybeck valt att sätta denna Malmö operas uppsättning av ”Chicago” i skenet av det som händer just nu i Sverige. Istället är man trogen originalmusikalen som hade premiär för drygt 50 år sedan på Broadway.
Med Malmö operans vida, öppna scen blir det ändå en imponerande uppsättning. Istället för att rama in scenografin för att skapa ett intimare format har sceongraf Martin Chocholousek valt att jobba med de öppna ytorna. Malmö operaorkester är placerad på vridscenen i den bländande entrén och glider sedan elegant ut och in ur/i handlingen eller åtminstone ur blickfånget. Här har Johan Siberg gett musiken en sprudlande lekfullhet och intensitet i sina arrangemang. Ja, på samma sätt som Camilla Thulin fångat tidsandan och de skilda miljöerna med sin kostym- och maskdesign.
Sjukdomar har gett inhopparna sina tuffa uppgifter. Denna kväll går Sara Lehmann in som konferencier med den äran. En kanske tacksammare uppgift än Caroline Gustafsson som ersätter Leila Jung i den tunga huvudrollen Roxie Hart. Caroline Gustafsson, som jag bland annat kunnat se i huvudrollerna i ”Titanic – the musical” (på Wermland opera – läs här – 2022) och ”Oliver Twist” (på Göteborgsoperan – läs här – 2019) är slipad. Men inledningsvis är inte hennes Roxie Hart så rå och tilltufsad som jag skulle önskat. Något hon tar igen med emfas i andra akten.
Åsa Fång har närmast klippkort på tåget till Malmö och får återigen göra en praktroll på Malmö opera. Det är ett tag sedan som jag sett henne i en definierad huvudroll (senast, tror jag, var som Ingrid Bergman i ”Camera” – läs här – i Jönköping 2020). Nu fullkomligt välter göteborgskan scenen som Velma Kelly. Bara hennes entrén är värd inträdesbiljetten. Hon är knivskarp från start till mål. Sjunger med dynamisk precision, rör sig divaaktigt i den hierakiska fängelsemiljö och har en underbar tajming i både replik och sång.
Ljuvligt arrogant. Göteborgaren Richard Hamrin sjunger, i rollen som Billy Flynn, som en ung Jan Malmsjö.Foto: JONAS PERSSON
Richard Hamrin är även han från Göteborg. Han som gått från en tuff tid på Nordhemsskolan (ung man med musikal-/operadrömmar öppnar för mobbning) har stolt stävat mot scenerna via Operahögskolan i Stockholm med en kandidat och masterutbildning. Han greppar sin roll som Billy Flynn med emfas, hans baryton är spännande i musikalsammanhang. Påminnande om en ung Jan Malmsjö, men med en egen ton, med snygg tydlighet där orden värdesätts och artikuleras i sången. Han är ljuvligt arrogant som den skrupelfrie advokaten, som tjänar stora pengar på att lyckas fria mordmisstänkta, kvinnliga, fångar. Honom vill jag se mer av på musikalscenerna.
Även Erik Gullbransson, mannen med croonerrösten, är med på scen i olika roller och ensemblespel. En sann musikalens hantverkare, men nog borde han någon gång beredas en större roll…
”Chigago” är i Ronny Danielssons – och Roger Lybecks – regi en fullödig föreställning med extra allt och strössel. Men det är klart att en föreställning som saknar sin stjärna (Leila Jung) gör att allt får ett annat skimmer. (Det tar tid att forma en roll. Inte bara för den som gör den utan också för ensemblen.) Nu gör Caroline Gustafsson en imponerande insats, men rollen har inte slipats efter henne. Jag tycker också att flera av de koreograferade scenerna är lite röriga och knixiga. Det blir inte det sykroniserade flytet som tjusar ögat.
Nå… randanmärkningar i den musikalupplevelse som båda roar och tjusar.
”Chicago”, Malmö opera. Premiär 12 september 2025. Denna recension baserad på föreställningen 4 november. Spelas till och med 4 januari 2026.
Musik: John Kander.
Sångtexter: Fred Ebb.
Manus: Fred Ebb och Bob Fosse baserat på pjäsen ”Chicago” av Maurine Dallas Watkins.
Regi: Ronny Danielsson och Roger Lybeck.
Översättning: Calle Norlén.
Arrangemang: Johan Siberg.
Dirigent: Johan Siberg/David White.
Scenografin: Martin Chocholousek.
Kostym- och maskdesign: Camilla Thulin.
Ljusdesign: Mikael Kratt.
Ljuddesign: Joel Bexelius.
Koreografi: Roger Lybeck.
Steppkoreografi: Gustaf Mardelius.
Medverkande: Caroline Gustafsson (Roxie Hart), Åsa Fång (Velma Kelly), Richard Hamrin (Billy Flynn), Michael jansson (Amos Hart), Evamaria Björk (Mama Morton), Oscar Pierrou Lindén (Mary Sunshine), Sara Lehmann (konferencier) och Erik Gullbransson (Fogarty/Aaaron/Harrison).
Ensebmle: Gustaf Mardelius, Gabriella Kaiser, Emma Wihlborg, David Auxoilte, Jenny Holmgren, Kerstin Hilldén, Sienna Sebek, Christiane Bergersen, Nina Pressing, Hanna Carlbrnad, Tommy Englund, Mattias Courage, Christofer Lindström, Annette Lerviks, Gustav Kvale, David Lindell samt Petter Mario Skoglund (swing) och Emilia Brown (swing)
Redan stjärnor. Sistaårseleverna på Balettakademien är redan fullfjädrade stjärnor. Uppsättningen av ”Into the woods” är ren mästarklass. Foto: HARALD NILSSON
Balettakademien, Göteborg.
Publik: Utsålt.
Bäst: Första akten är rasande bra.
Sämst: Andra akten lite mer pliktskyldig.
Fråga: Skulle inte denna fantastiska uppsättningen kunna få en längre spelperiod en över en helg…?
Jag har ju under några år haft förmånen att få se Balettakademiens avgångsklasser och de uppsättningar som de medverkat i och skapat. Men frågan är om ”Into the woods” slår allt. Denna kakofoni av bröderna Grimm-sagor hopkokad i musikalform signerad Stephen Sondheim toppar nämligen det mesta. Ja, inkluderat det jag har sett på de professionella scenerna.
Den komplexa musiken är nedstrippad till kvartettformat på ett mästerligt sätt av kapellmästaren Henrik Magnusson. Scenografin listigt stram. Ulricha Johnsons översättning är precis och i ett ständigt flöde. Det behövs. För texten är intensiv och svårbemästrad med de invecklade och utmanande sångerna. Allt detta bemästrar det här unga gänget med både briljans, allvar, humor och tajming.
”Into the woods” skapar alltså en smältdegel av ”Rödluvan och vargen”, ”Askungen”, ”Jack och bönstjälken”, ”Snövit”, ”Rapunzel”. Det är fattiga, utsatta, prinsar och prinsessor, vargar, jättar och häxor, onda och goda i ett ljuvligt mischmasch i ett infernaliskt tempo. Cementerade könsroller möter uppror och kontrollerande mödrar får sitt motstånd.
Ja, allt ska med och får märkligt nog plats.
Eleverna som är med tar sitt uppdrag på största allvar – oavsett vilka uppgifter de har. Det är två lag som alternerar (lag Höna och lag Harpa), så samtliga på scen får sin plats i rampljuset. Det är fantastiskt att se hur exempelvis Vincent Te Datek, som i lag Höna spelar Jack, gör sin kossa Mjölkvitt med stora övertygelse. Precis som Mia Malmqvist, som i lag Höna gör Rödluvan, fullkomligt briljerar i sin korta scen som den guldäggläggande hönan när hon medverkar i lag Harpa. Här backar alla alla.
Övertygande. Norah Franson gör sin Rödluvan med stor övertygelse. Foto: HARALD NILSSON
I det sistnämnda laget är det inte svårt att låta sig imponeras av Clara Törngrens Häxan. Hon går verkligen in i rollen på ett övertygande sätt i sång och agerande. Så också med Norah Franssons Rödluvan, som är gjord som en hormonstinn fjortis fylld av kaxighet och trots. Simon Agaton och Valdemar Wahleck som prinsarna som uppvaktar Askungen respektive Rapunzel är här bröder, oerhört underhållande och fjolliga in i minsta detalj. Askungens styvsystrar Florida och Lucinda görs komiskt grimaserande och med ett härligt kroppsspråk av Mikaela Akkanen och Isabel Rautamo.
Ja, så fortsätter det. Huvudrollerna i ”Into the woods” är många, intrigen är snårig, men ingen går vilse (mer än i berättelsen) oavsett vem som är i centrum och skickligheten i framförandet är stort.
Jag är oerhört imponerad av Balettakademiens uppsättning av ”Into the woods”. Från framförandet till scenografi och musikarrangemangen.
”Into the woods”, Balettakademien, Göteborg. Premiär 10 oktober 2025. Spelas till och med 12 oktober.Denna recension baserad på eftermiddagsföreställningen 11 oktober med lag Harpa.
Musik och text: Stephen Sondheim.
Originalmanus: James Lapine.
Arrangemang: Jonathan Tunick.
Regissör: Emelie Sigelius
Koreograf: Rebecca Evanne
Musikinstuderare/kapellmästare: Henrik Magnusson
Svensk översättning: Ulricha Johnson
Ljusdesigner och scenofrafikoncept: Elias Wallin
Ljuddesigner: Karl Wassholm
Kostym, mask, rekvisita, scenografitillverkning med mera: MM3, Göteborgsoperan och Wendelsbergs folkhögskola.
Orkester<: Bjørn Bjerknæs-Jacobsen, trumpet och slagverk, Amalia Beauregaard Camp, flöjt, Oscar wallberg, cello, och Henrik Magnusson, piano.
I rollerna (lag Harpa): Mads Bokar Bjerre (bagaren), Elsa Hanebrant (bagarfrun), Clara Törngren (häxan), Saga Ljungberg (Askungen), Joel Carlberg (Jack), Norah Fransson (Rödluvan), Victor Lindgren (berättaren/mystiske mannen), Simon Agaton (prinsen, Askungen), Valdemar Wahlbeck (prinsen, Rapunzel), Mikaela Akkanen (Florinda, styvsyster till Askungen/Rapunzel), Isabel Rautamo (Jacks mor/Lucinda, styvsyster till Askungen), Thea Ekholm Wretenby (Askungens styrmor/mormor), Vincent Te Datek (mjölkvitt), Simon Strandahl (hovmarskalk/ensemble), Alva Lundbäck (Askungens mor/ensemble), Cornelis Nilsson (Askungens far/ensemble), Emma Hoffmann Nedergaard (ensemble), Mia Malmqvist (ensemble) och Nicole Eng (ensemble)
Brutal närvaro. Feline Andersson gör sin Kim med brutal närvaro och stark sång. Foto: MATS BÄCKER
Göteborgsoperan.
Publik: Utsålt.
Bäst: Feline Andersson gör Kim till fulländning.
Sämst: Med ”Miss Saigon” på engelska tvingas jag att läsa textremsan högt upp och missar skeenden på scen.
Fråga: Har ”Miss Saigon” någonsin gjorts så kraftfull och autentisk…?
Redan med uppsättningen av ”Miss Saigon” på Folketeatret i Oslo (premiär 2023) visade regissör, britten Guy Unsworth att han ville något mer än att bjuda på ännu en musikal. (Jag såg sista föreställningen 10 november samma år.) Han ville gräva djupare, skapa en historisk autenticitet och var noga med att de roller som så krävdes skulle göras av artister med sydostasiatiskt ursprung.
Nu med ”samma” uppsättning nedflyttad till Göteborgsoperans vidare scen och resurser har allt skruvats till ytterligare. Han har också valt att låta denna uppsättningen spelas på originalspråket engelska. Ensemblemen har fått genomgå formidabla historielektioner för att förstå djupet, kraften och väsentligen i var och en roller i reflektion till historien.
Det är ju så, att Vietnamkriget (1 november 1955–30 april 1975) har satt sina djupa sår. I landet där allt utspelades har befolkningen valt att inte prata om dåtid, utan siktar framåt. Men minnena finns kvar. På andra sidan Stilla havet lever krigsveteraner många gånger vind för våg i mental ohälsa, som USA inte bryr sig mer om än enstaka parader.
Paul Hardcastle fick en otippad hit 1985 med sin låt/video ”19”. Skoningslöst hamras budskapet in. Medelåldern på soldaterna var just 19 år. Ditskickade för att strida för något de inte visste vad det handlade om i ett land de inte kände till.
Vad medelåldern var på de vietnamesiska kvinnor som tvingades in i prostitution vet jag inte. Inte snittåldern på de stridande invånarna heller. Men att de drabbade alla är lätt att förstå.
”Miss Saigon” landar någonstans i krigsslutet. Chris, en ung soldat som drivs av ruelser inför sitt uppdrag, möter den likaledes unga vietnamesiska kvinnan Kim på baren Dreamland, som också tjänar som en bordell. Hon har flytt landsbygden där hennes familj dödats. Hon har ett tungt bagage, men är också oskuldsfull.
Ja, intrigen handlar om kärlek och svek under en ond tid. Men också om hopp – och förtvivlan. I Guy Unsworths händer har ”Miss Saigon” blivit en smärtsamt stark och fulländad uppsättning. David Woodheads scenografi är snillrik. Jean Chans kläddesign sparsmakat när så krävs och i full blom när det behövs.
De intensiva scenerna avlöser varandra med kraft. Från starten på risfälten med flygattack och bombningar över denna klassiska helikopterscenen vid amerikanska ambassaden till paradnumret ”The american dream” med Engineers (hallicken) drömmar om USA.
Eu Jin Hwang gör sin Engineer rått slipad, med alla skiftningar som krävs för rollen. Skickligt.
Paradnummer. I ”The american dream” får tillsammans med ensemblen glänsa extra allt. Foto: KAI MARTIN
Här finns också Chris starka inledning med ”Why, God, why?” – en scen som ger rysningar på grund av dramatiken. Timothy Garnhams amerikanska må vara sisådär, men herregud vad han sjunger. Han omfamnar sina nummer med lidelse i skönsång, som inte för en sekund tvekar om Chris ifrågasättande om vad han gör som soldat i Vietnam.
Drabbad av ruelse. Timothy Garnham gör sin Chris med stor övertygelse. Foto: MATS BÄCKER
Men det är förstås Feline Andersson som Kim som är den starkast lysande stjärnan i denna så sorgliga musikal. Hon är Kim. I varje känsla, varje steg, varje gest och hållning. Hennes sång är briljant och mångfacetterad. Om hon var bländande i som Elphaba i ”Wicked” når hon här fullkomlig världsklass. Hennes närvaro, hennes glädje och smärta känns igenom ben och märg, rätt in i själ och hjärta.
Lägg till ensemblen som i sina skiftande insatser gör formidabla insatser för att skapa det totala, intagande intrycket.
Och, inte minst, Jesper Blomberg som på grund av Arvid Assarssons sjukdom med kortvarsel får gå in och ta rollen som John – med bravur.
Världsklass. Feline Anderssons insats i ”Miss Saigon” är av världsklass. Foto: MATS BÄCKER
”Miss Saigon” på Göteborgsoperan är en omtumlande föreställning som skakar om i det innersta. Den fjäskar inte. Duckar inte för det brutala. Här går sveket på det personliga planet hand i hand med det politiska. När kommunistregimen tog över ledde det också till en massiv flyktingvåg. Mellan 1975 och 1992 flydde över två miljoner sitt hemland. Många infångades, straffades eller överlevde inte sin flykt. I slutscenen får vi denna information, som också förklarar att 35000 vietnameser bor i Sverige. Varav några finns på scen i just ”Miss Saigon”, så skapas autenticitet!
Det är ju också en musikal som tjänar som en pendang till ”Madam Butterfly”, Giacomi Puccinis opera från 1904. Men med en än mer kraftigt målad svärta och med en verklighetsanknytning som är svår att slå ifrån sig.
Jag såg ”Madam Butterfly” på just Göteborgsoperans scen 2018 och blev svårt gripen (läs här). Då med den sydkoreanska stjärnan Karah Son i en bländande roll, som hon reser runt världen med. Jag skrev då att hon ”sliter hjärtat ur kroppen med sin sång och agerar så raffinerat med både mimik och koreografi att trovärdigheten inte viker en tum”. Precis så med Feline Andersson.
”Miss Saigon”, Göteborgsoperan, premiär 27 september 2025. Spelas till och med 28 mars 2026.
Av: Claude-Michel Schönberg och Alain Boublil.
Regi: Guy Unsworth.
Dirigent och musikaliskt ansvarig: Joakim Hallin.
Scenograf: David Woodhead.
Kostymdesign: Jean Chan.
Koreografi: Cressida Carré.
Maskdesign: Tiiu Luht .
Ljusdesign: Matt Haskins.
Ljuddesign: Avgoustos Psillas.
Musik: Claude-Michel Schönberg.
Sångtexter: Richard Maltby Jr och Alain Boublil.
Ytterligare sångtexter: Michael Mahler.
Orkestrering: William David Brohn.
I rollerna: Feline Andersson (Kim), Timothy Garnham (Chris), Eu Jin Hwang (Engineer), Arvid Assarsson (John), Karin Mårtenson Good (Ellen), Alistair So (Thuy), Natalie Chua (Gigi).
Ensemble: Jesper Blomberg (cover John), Albin Boudrée, John Browning (cover Engineer), Julia Carlström (cover Ellen), Fanny Dan Tomter, Sonny Enell, Anton Engström, Julia Forssell, Tord Hansson, Martine Hattestad Kveli, Lars Hjertner, Andrea Rymoen (cover Kim), Evelina Schilling (cover Gigi), Robert Sillberg, Carl Sohlberg (cover Thuy), Matias Steen Hauge (cover Chris), Oscar Sundling Wallin, Lea Undall, Vivian Wrang plus statister och barnstatister.
Barnet Tam (spelas av fyra barn under spelperioden): Pontus Bremholm, Louis Linusson, Gabriel Melo och Mia Terese Yasuda.
Sångaress. Helen Sjöholm och Gunilla Backman kan sjunga som få. Med tiden kommer också replikerna sitta i pocketmusikalen ”Nån måste göra det”. Foto: KAI MARTIN
Lisebergsteatern, Göteborg.
Publik: Utsålt.
Bäst: Att få höra två av Sveriges främsta musikalartister tillsammans.
Sämst: Att replikerna inte riktigt satt (men det kommer).
Fråga: Kommer det bli mer av samarbetet Sissela Kyle, Gunilla Backman och Helen Sjöholm…?
Begreppet pocketmusikal, som trion Sissela Kyle (regi), Gunilla Backman och Helen Sjöholm skapat, är genialiskt. En musikal i ett litet format, som famnar efter mycket. Så är det med nyskrivna ”Nån måste göra det” (manus Per Naroskin), som elegant balanserar satir, allvar och humor i en märklig nutid. Att den rör sig i bokmiljö är än mer sinnrikt.
Kassandra (Helen Sjöholm) och Felicia (Gunilla Backman) är gallrare. Det vill säga deras uppdrag är att sortera ut icke passande litteratur. Detta sker på ett bibliotek någonstans i Sverige (just nu och fram till och med 18 oktober i Göteborg) där direktiven från något slags högre ort skiftar från en stund till en annan. Delvis genom telefonsamtal där ljudet från överordnade kommer som ett mummel.
De båda kvinnorna är väsensskilda. Kassandra, den mollstämda, med en förmåga – precis som i den grekisk mytologi – att se in i framtiden. Hon som tröstar sig med vin och som sover över där hon jobbar. Felicia, den skämtsamma, som springer från jobbet för nästa nätfling. De knegar på för uppdraget de har fått, för… nån måste göra det. Men med tiden börjar skepsisen gro. Vad är uppdraget egentligen. Varför slänga böcker av Tove Jansson eller varför drogs hotet för Astrid Lindgrens ”Pippi i Söderhavet” bort…?
Ja, det är ständiga litteraturpreferenser i Per Naroskins listiga manus, som ger en listig nutidsskärpa och som ekar dovt i vår ängsliga, kancellerande tid med högt tonläge om censur. Interfolierat i detta musik, som (här framgår det dessvärre inte vem som ligger bakom de snygga arrangemangen), som är förinspelad på grund av budgetskäl (det är ju en pocketmusikal!).
Det är förstås en ynnest med två av Sveriges främsta musikalartister på scen. Helen Sjöholms röst sveper, som alltid, in en i ett dramatiskt välbehag. Hon ger en utmärkt karaktär till den svårmodiga Kassandra med stramt, allvarsamt ansiktsdrag. Gunilla Backman är ljuset, sjunger som få och hennes mer sprudlande, sorgfria Felicia skimrar. Visst, det var lite stapplande osäkert i replikerna denna urpremiärens kväll. Men det tar sig.
Tillsammans är de båda en kraft. I sången rent av ljuvt. Arrangemangen klär musik, som av Laleh (”Minnet av ett hav” – ledmotivet från Erik Poppes ”Utvandrarna”) eller Ebba Grön (en fantastisk flamencoversion av ”Mental istid”), i ny dräkt. Salem al Fakirs Melodifestivalbidrag ”Keep on walking” (2010), som fått en fin svensk översättning, blir det hoppfulla slutet. Här excellerar Helen Sjöholm och Gunilla Backman i sången, som ger stående ovationer.
Scenografin med lådor och böcker, något skrivbord, stol och stege fungerar förtjänstfullt. Kassandra och Felicia har var sina, olikfärgade, städrockar med namnbrickor. Enkelt och smart för att visa olikheterna dem emellan. De strävar på i en Kafkavärld, som dessvärre liknar vår samtid.
”Nån måste göra det” är en effektiv pocketmusikal med ett smart manus. Med tiden kommer också framträdandet sitta som en smäck, inte bara i sången. För den här texten är viktig.
”Nån måste göra det”, urpremiär, Lisebergsteatern 26 september 2026. Spelas där till och med 18 oktober för att därefter åka på turné.
Manus: Per Naroskin.
Regi: Sissela Kyle.
Musikarrangemang och -bakgrunder: Göran Arnberg.
Översättningar och sångtexter: Björn Ulvaeus och Erik Fägerborn
Scenografi och kostymdesign: Julia Herskovitz.
Ljusdesign: Susanna Hedin.
Ljuddesign: Peter Hayward.
Låtar: ”Cassandra” (Abba), ”Jag ser” (Jacques Brel, översättning Thorbjörn Wahlstedt), ”Minnet av ett hav” (Laleh), ”Katalog-arian” (”Viva la Esperanza”, Kalle Moraeus), ”Snö” (Stefan Demert), ”Andas in, andas ut” (Albin Lee Meldau), ”Oas (Dina Ögon), ”Mental istid” (Ebba Grön), ”Stenmannen” (Eva Dahlgren) och ”Ett steg framåt” (”Keep on walking”, Salem al Fakir).
I rollerna: Gunilla Backman (Felicia) och Helen Sjöholm (Kassandra)
Intensiv. ”Moulin Rouge – the musical” sprakar intensivt från första till sista scenen. Foto: MATS BÄCKER
Rondo, Göteborg.
Publik: Snudd på utsålt.
Bäst: De sprakande massdans- och sångnumren är en fröjd att få bevittna.
Sämst: De stressade replikerna mellan låtarna.
Fråga: Är det helt givet att lyfta ner en musikal från en teater till Rondo…?
Filmen med Nicole Kidman och Ewan McGregor i huvudrollerna från 2001 blev en succé och Oscarsbelönades. Musikalen, som kom 2018 med premiär i Boston, följde i filmens spår. Ja, både beträffande handling och succé, och for som en löpeld över de stora showscenerna i världen. För två år sedan sattes den upp för första gången i Sverige med en fullödig version på China teatern i Stockholm. En föreställning jag hade förmånen att se några månader efter premiären (läs här!).
När hundraåriga China Teatern gav ”Moulin Rouge – the musical” en perfekt inramning. Visst, några årtionden efter då när handlingen i musikalen är tänkt att utspela sig. Men snudd på perfekt.
Så hur har det då gått att lyfta över allt till Rondo, som ju är en helt annan spelmark…?
Jo, tack. I stort väl. Med viss reservation för intimiteten och inramningen som China Teaterns höga väggar med läktare ger.
Man har också lyckats få med sig huvudrollerna och stora delar av ensemblen. Sanna Jansson har tagit steget upp från ensemblen och gör Nini samt Anna Rällsjö har klivit in som Arabia.
Så, det är ett rutinerat och ”Moulin Rouge”-vant gäng som tar sig an Rondos scen och Göteborgspubliken.
Det här är ju en musikal som inte vilar på hanen. Från starten med ”Lady Marmelad” till den sprakande finalen. Det är en tårta med tomtebloss och fulladdad med musik från allsköns håll (T Rex, Bowie, A-ha, Police, Sia, Talking Heads, Seal, Bizet och från ”Sound of music”). Innehållsmässigt har man en mix av handlingen från ”La Bohème” och ”Cabaret”. Det är can can-fart med cabaret-, burlesque-, varieté-nummer blandat mer rent sentimentala nummer som Elton Johns ”Your song”.
Musikaliskt har den svenska uppsättningen – vad jag förstår – skapat sin egen identitet med sitt eget val av låtar – och vem som sjunger dem. Det är en skicklig väv som bör applåderas. Somt mer bekant än annat. Snygga arrangemang, djärv stämsång och solosistnummer av klass när så krävs.
Fulladdad. ”Moulin Rouge – the musical” är fulladdad av musik- och sångnummer. Foto: MATS BÄCKER
Andreas Wijks mjuka, känsliga och viga röst är perfekt för rollen som den naive amerikanen Christian, som kommer till Paris konstnärskvarter för att förverkliga sina singer/songwriterdrömmar. Marsha Songcombe gör sin Satine – nöjespalatset Moulin Rouges stora stjärna – med perfekt balans av hårdhet och ömsinthet. Fred Johansons greve är diabolisk och hans ”Sympathy from the devil” (ja, Stones i ett musikalnummer!) är brutalt vass.
Jo, det är en musikal som kräver sina solister. För var och en av huvudrollerna har sin bestämda plats i rampljuset. Mest av alla, förstås Marsha Songcombe och Andreas Wijk.
Morgan Alling gör sin ekivoka teaterdirektör med briljans och spets i allt från dominans till devot. Men ”Chandelier” klarar han dessvärre inte av att sjunga med någon större övertygelse. Samtidigt kommer den prestationen undan på grund av rollen.
Santiago i Anton Ewalds gestalt blir både humoristisk och eldfängd. När han sedan får sjunga stannar klockorna. Alexander Larsson kan sin Henri Tolouse Lautrec – ja, den store franske konstnären (1864–1901), som ju rörde sig i cabaretkretsar för sitt skapande. Här är han emellertid mest en författare med musikaldrömmar (även om hans konst syns i hans ateljé).
Men…! ”Moulin Rouge – the musical” är ingenting utan sin fantastiska ensemble. Herrgud vad var och en av de femton får slita för sina uppgifter. I koreografin med utstuderade dansscener till sångnummer – ja, gärna allt samtidigt. Plus snabba klädbyten i de snygga kreationer som Astrid Lynge Ottosen kreerat.
Jo, ”Moulin Rouge – the musical” håller på Rondo. Nej, det är inte en musikal som stämmer till eftertanke eller som sätts i en nutida kontext. Den är helt ren och skär under hållning. Eller kort och gott: C’est magnifique!
”Moulin Rouge – the musical”, Rondo, Göteborg. Premiär 25 september 2025. Spelas till och med 1 februari 2026.
Manus: John Logan (baserad på Baz Luhrmans film med samma namn från 2001).
Arrangemang, orkestrering, kompletterande musik & text: Justin Levine.
Dansarrangemang: Justin Levine & Matt Stine.
Medorkestrering: Katie Kresek, Charlie Rosen & Matt Stine.
Medverkande: Marsha Songcombe (Satine), Andreas Wijk (Christian), Morgan Alling (Harold Zidler), Fred Johanson (greven), Alexander Larsson (Toulouse-Lautrec), Anton Ewald (Santiago), Sanna Jansson (Nini/ensemblen)), Joanna Perera (la Chocolat/ensemblen), Anna Rällsjö (Arabia/ensemblen) och Nils Reinholtz (Baby Doll/ensemblen).
Ensemblen: Tobias Ahlsell, Patrik Riber, Zain Odelstål, Liza Stockseth, Louise Wallentin, Robin Lake, Albin Lindén, Martin Jonsson, Emilia Hallstensson, Martin Wallin Andersson, Kim Pastor, Keisha von Arnold, Nanette Haugan, Edin Jusuframic och Erik Höijby.
Orkester: Jonathan Bengtsson (kapellmästare och klaviatur), Oskar Kälström/Jonathan Sagerström (gitarrer), Pär Öjerot/Johan Ekberg (gitarrer), Julia Fahltin/Staffan Andersson (bas), Per Svenner/Simon Wiborg-Liljeblad (trummor), Marcus Sturewall (andra keyboard, kapellmästare) och Hampus Torarp (andra keyboard).
Sissela Kyle, en av Sveriges mest meriterade och hyllade skådespelerskor, gör gemensam sak med musikalstjärnorna Gunilla Backman och Helen Sjöholm. Tillsammans lanserar de det nya konceptet pocketmusikal med ”Nån måste göra det” med premiär i Göteborg fredag 26 september.
Allt till musik från Abba till Ebba Grön.
– Vi har valt låtar som vi gillar, säger Sissela Kyle, som regisserar.
Trio i stjärnor. Stjärntrion Gunilla Backman, Sissela Kyle och Helen Sjöholm satsar på pocketmusikalen ”Nån måste göra det”. Foto: TOMMY HOLL
Gunilla Backman och Helen Sjöholm är några av våra allra främsta musikalstjärnor. Men tillsammans har de aldrig jobbat.
– Vi har delat turnéer, men aldrig stått på scen samtidigt, säger Gunilla Backman.
Ja, hon som fick sitt stora svenska genombrott i ”Mamma Mia” 2005. Helen Sjöholm, slog igenom som Kristina i ”Kristina från Duvemåla” tio år tidigare. Trots att de bara skiljer några år emellan dem är det alltså först nu som de kommer mötas på scen. Då i pocketmusikalen ”Nån måste gör det”, som har urpremiär på Lisebergsteatern fredagen 26 september.
Men… pocketmusikal? Jag erkänner för trion Gunilla Backman, Helen Sjöholm och Sissela Kyle att jag inte har en aning om vad det är för något. Ja, trots mer än 40 år som nöjesreporter står jag mig slätt. Inte så konstigt, visar det sig.
– Det är ett påhittat begrep. Det är vi som kommit på det! utbrister de nära nog i en mun.
– Det är bara två personer på scen och miljön är i ett bibliotek med massa böcker, fortsätter Sissela Kyle.
Förklaringen
Men att trion samlades för att skapa denna pocketmusikal kräver sin förklaring.
– Jo, vi har ju som sagt inte jobbat ihop, Helen och jag. Men vi har pratat om det, kontaktade varandra för en annan pjäs och då kom vi på att vi också skulle ringa Sissela, förklarar Gunilla Backman.
– Ja, vi träffades förutsättningslöst på ett kafé, fann varandra helt spontant, säger Sissela Kyle, som erkänner att det aldrig var aktuell för henne att sjunga. Så regissör fick det bli.
– Jag träffade Per, som hade en idé, så han kom med och fick beskriva sina tankar. Vi fick med producenten Agneta Villman och själva har vi också gått in som producenter, fortsätter hon.
– Ja, det är något vi är påtagligt stolta över. Vi hade en idé, utvecklade den och nu är vi också producenter, säger Helen Sjöholm.
Ja, det är inte helt givet att våga satsa pengar på något nyskrivet, som dessutom ska ut på turné över hela landet. Men Sissela Kyle, Gunilla Backman och Helen Sjöholm har vågat.
– Idag, efter pandemin, är allt sådant här mycket svårare, säger Helen Sjöholm.
– Men hittills har det sett ut att gå bra.
Givet med musik
Med två svenska musikalstjärnor var det förstås givet att det också skulle bli musik.
– Vi har valt låtar som vi själva gillar, säger Sissela Kyle.
Det har blivit en brokig samling låtar. Från Abba till Ebba Grön. De sistnämnda inte helt givna i ett musikalsammanhang.
– Absolut, men vi har fått godkänt, säger Gunilla Backman, påtagligt nöjd.
Nytt koncept. Helen Sjöholm, Sissela Kyle och Gunilla Backman har själva skapat begreppet pocketmusikal. Foto: KAI MARTIN
Både Helen Sjöholm eller Gunilla Backmanhar jobbat med helt nyskriven musikal. Men det är ändå inte helt vanligt och framför allt är formatet helt nytt. Det blir med andra ord en utmaning för dem båda.
– Det är ju en helt ny berättelse och helt nya karaktärer, säger Helen Sjöholm.
– För oss är det ju en självklarhet att sjunga. Men det här är ju en pjäs i grunden där det gäller att få in både över- och undertext. Där har vi haft stor hjälp av Sissela. Hon har ett sätt som inspirerar, säger Gunilla Backman.
– Ja, det är ju en föreställning med både humor och allvar, som hon har låtit oss undersöka hur vi bäst ska göra det, fortsätter Helen Sjöholm.
Efter Göteborgssejouren på Lisebergsteatern fram till 18 oktober väntar en Sverigeturné.
Egen turné. Sissela Kyle åker på sin egen turné med ”Min föreställning om mamma” och är dessutom bokaktuell med självbiografin ”CV – livets gång”, som nyligen kommit ut. Foto: TOMMY HOLL
Men då är Sissela Kyle uppdrag sedan länge över. Men hon har att göra ändå. Dels är hennes självbiografi ”CV – livets gång”, där man får läsa om hennes resa från uppväxten i Partille till ungdomsåren med Haga, rockklubben Errols och Sahlgrenska som centrala Göteborgsplatser och vidare till en av Sveriges mest aktade skådespelare.
– Det är inte en självbiografi från A till Ö enligt en kronologisk ordning. Så den är inte ordentlig på det viset. Den har mer styrts av livet och människorna jag mött, säger hon, som förutom premiären också ska hinna med Bokmässan (25–28/9).
Sissela Kyle kommer också åka på turné.
– Ja, jag fortsätter med ”Min föreställning om mamma” med start i Kalmar 9 oktober. Jag kommer till Lisebergsteatern 15–17 oktober. Där är det slutsålt. Men jag måste erkänna att jag är otroligt stolt över att jag blivit bokad på Konserthuset. Första föreställningen 29 november är slutsåld. Jag får handsvett bara jag tänker på det. Men till eftermiddagsföreställningen finns det biljetter kvar.
”Nån måste göra det”, premiär på Lisebergsteatern 26 september 2025 där den spelas till och med 18 oktober. Föreställningen åker sedan på turné i Sverige (se spelställen nedan).
Manus: Per Naroskin.
Regi: Sissela Kyle.
På scen: Helen Sjöholm (Kassandra) och Gunilla Backman (Felicia).
Med huvudrollen som Elphaba i Göteborgsoperans succéuppsättning av ”Wicked” var hon grön i dubbel bemärkelse. Dels för att rollen krävde det. Men också för att hon då, som 23-åring, gjorde sin första huvudroll på en av Sveriges största scener.
Nu är hon tillbaka. Som Kim i hennes favoritmusikal ”Miss Saigon” – på Göteborgsoperan.
– Jag har längtat efter att få spela henne i halva mitt liv, säger hon.
Favoritroller. Timothy Garnham, som den amerikanske soldaten Chris, och Feline Andersson som den vietnamesiska kvinnan Kim har sin roll i ”Miss Saigon” högst upp på listan. Foto: KAI MARTIN
13 år gammal såg hon ”Miss Saigon” på Malmöoperan. På samma plats fanns Timothy Garnham, nu 27. Båda fick samma vision. Det här var musikalen de skulle spela i. Föga anad de att av drömmarna skulle det bli verklighet. För vem kunde någonsin tro att en påg från Höör och en flicka från Malmö skulle förenas på scen i huvudrollerna som Chris respektive Kim 12 år senare när Göteborgsoperans sätter upp ”Miss Saigon” igen efter 20 år.
– För mig var det en roll som jag aldrig trodde att jag skulle få, säger han, som fortfarande någon vecka innan premiären (då denna intervju görs) nyper sig i armen för att han verkligen har fått rollen.
– När de ringde frågade jag tre gånger om det var sant. Det känns helt otroligt.
Visar sina färdigheter igen
Det var det. Det innebar att han återigen fick möjlighet att visa på sina färdigheter som musikalartist på Göteborgsoperan. Så som han tidigare har gjort i ”Cabaret” och i ”Wicked” (2023/24). Men nu handlar det om ett större ansvar på scen i den krävande rollen som Chris.
Han är fostrad i Göteborg. Både på Balettakademin och på Högskolan för scen och musik.
– Jag har bott sju år i Göteborg och har alltid trivts här och ville flytta hit efter att jag var här och såg Håkan Hellström när jag var elva år, säger han.
Scenstarkt. Timothy Garnham gör rollen som Chris till sin. Foto: KAI MARTIN
Ja, Feline Andersson och Timothy Garnham har mötts förut. Dels gick de på samma gymnasium i Lund och dels delade de scen under sejouren med ”Wicked”. Hon hade då huvudrollen som Elphaba, häxan som blev grön. Hon var inte helt oetablerad, som scenartist. Hade gjort utbildning och spelat i England. Men Elphaba blev hennes första stora huvudroll på en av Sveriges största scener.
Tror du att Elphaba och ”Wicked” blev något av en audition för ”Miss Saigon” och rollen som Kim?
– Ja, men lite så är det nog. Jag tror ingen i huset missade att jag ville göra ”Miss Saigon”, men då visste jag inte att den skulle komma hit, säger hon.
Gjorde ett ”kemitest”
– När vi sedan gjorde ett kemitest med Guy (regissören för ”Miss Saigon”), för att se om det klickade… ja, då förstod jag att det skulle gå vägen. Det är ju en roll som jag velat göra i halva mitt liv.
Kemitest?
– Ja, alltså för att se om det uppstod rätt kemi mellan oss. Men det dröjde ändå innan jag fick besked. Jag for från mitt uppdrag i London till Göteborg flera gånger. Till slut sa jag att det inte gick. Jag var tvungen att få ett slutgiltigt svar. Jag trodde ett tag att de drev med mig, säger hon.
Men efter en slutaudition i London fick hon sitt ja.
Hon är fokuserad och ser fram emot premiären. Men ändå var olyckan framme bara timmar innan vi möts. Hon fastnade med en klack i en trappa och vrickade foten.
– Det ska gå bra. Det är ju inte så mycket koreografi i ”Miss Saigon”.
Hämtad från Oslo
Uppsättningen av den nu klassiska musikalen från 1989 är hämtad från Oslo och Folkteatret. Den som hade Guy Unsworth som regissör, som också tagit med delar av teamet och några av musikalartisterna. För honom har det handlat om att inte slarva med budskapet och att få denna sin uppsättning så autentisk som möjligt.
– Inför jobbet i Oslo gjorde jag flera resor till Vietnam för att göra research. Inför uppsättningen i Göteborg gjorde jag ännu en och for till landsbygden, pratade med risbönder. Det var inte helt lätt. Vietnameser vill inte se tillbaka. Men det är fortfarande ett trauma, säger han om Vietnamkriget, som upphörde först 1975 då USA lämnade landet efter flera år av krig på Sydvietnams sida.
– Men det gäller att hitta en balans. Jag vet, som regissör, att jag har två och en halv timme på mig att berätta om ett 25 år långt krig. För mig handlar det inte så mycket om en historielektion som ett försök att skilda hur människor drabbas i krig. Det finns ju, tyvärr, parallell till det som sker i dag.
Efter sitt uppdrag på Göteborgsoperan väntar något väldigt mycket mer brittiskt för den 38-årige, talangfulle och prisade regissören, som ju efter Oslo höll i trådarna för premiären av Roxette-musikalen ”Joyride” i Malmö.
Mästerregissör. Guy Unsworth gjorde ”Miss Saigon” i Oslo, har hunnit med Roxettemusikalen ”Joyride” i Malmö. Nu ansvarar han för ”Miss Saigon” på Göteborgsoperan innan han återvänder till England för scenuppsättningen av ”Morden i Midsummer” Foto: KAI MARTIN
– Ja, det blir en iscensättning av ”Morden i Midsummer”, som ska ut på turné i Storbritannien. Det blir något helt annat och annorlunda. En musikal är ju speciell där så många är involverade med betydande ansvar, som koreografer, dirigenter, scenografer plus artisterna. Där är ju mitt uppdrag att samla ihop allt till en helhet.
Men trots att han återvänder till England så lämnar hans övergripande arbetet inte uppsättningen av ”Miss Saigon”. Inte bara han har gjort sin research; det har även Feline Andersson och Timothy Garnham gjort.
– Jag har sett sjukt mycket dokumentärer och läst böcker om Vietnamkriget. Jag har ju en mamma som är historielärare, så jag får ju inte fuska. Jag spelar ju dessutom inte asiat utan är en amerikansk soldat som inte vill vara där, säger han.
– Ja, det har blivit mycket att lära. Det är viktigt att det blir rätt för någonstans är det ju en riktigt historia. Dessutom har Guy haft historielektioner med oss, säger hon.
– För mig, med mamma från Thailand, har det också varit viktigt att ge folket i Vietnam rättvisa. Kim är ju så mycket mer än en prostituerad, så systerskapet är viktigt. För Guy har det ju varit väsentligt att ha med människor med asiatiskt utseende. Alldeles för många uppsättningar av ”Miss Saigon” har det varit för mycket stereotyper.
”Miss Saigon”, Göteborgsoperan. Premiär 27 september 2025. Spelas till och med 28 mars 2026.
Av: Claude-Michel Schönberg och Alain Boublil.
Regi: Guy Unsworth.
Dirigent och musikaliskt ansvarig: Joakim Hallin.
Scenograf: David Woodhead.
Kostymdesign: Jean Chan.
Koreografi: Cressida Carré.
Maskdesign: Tiiu Luht .
Ljusdesign: Matt Haskins.
Ljuddesign: Avgoustos Psillas.
Musik: Claude-Michel Schönberg.
Sångtexter: Richard Maltby Jr och Alain Boublil.
Ytterligare sångtexter: Michael Mahler.
Orkestrering: William David Brohn.
I rollerna: Feline Andersson (Kim), Timothy Garnham (Chris), Eu Jin Hwang (ingenjör), Arvid Assarsson (John), Karin Mårtenson Good (Ellen), Alistair So (Thuy), Natalie Chua (Gigi).
Ensemble: Jesper Blomberg (cover John), Albin Boudrée, John Browning (cover Engineer), Julia Carlström (cover Ellen), Fanny Dan Tomter, Sonny Enell, Anton Engström, Julia Forssell, Tord Hansson, Martine Hattestad Kveli, Lars Hjertner, Andrea Rymoen (cover Kim), Evelina Schilling (cover Gigi), Robert Sillberg, Carl Sohlberg (cover Thuy), Matias Steen Hauge (cover Chris), Oscar Sundling Wallin, Lea Undall, Vivian Wrang plus statister och barnstatister.
Barnet Tam (spelas av fyra barn under spelperioden): Pontus Bremholm, Louis Linusson, Gabriel Melo och Mia Terese Yasuda.
kaimartinblog 