Håller inte igen. Billy Corgan och hans Smashing Pumpkins höll inte igen på Liseberg, men bjöd heller inte på några överraskningar. Foto: KAI MARTIN
Lisebergs stora scen, Göteborg.
Publik: Utsålt (10000).
Bäst: Bandet har ju en knippe låtar som är odödliga, som ”Tonight”.
Sämst: Kunde man inte hållit sig med en keyboardist för dynamikens skull?
Fråga: Vad hände egentligen i första låten då Billy Corgans ljud plötsligt försvann…?
Larmigt och charmigt. Smashing Pumpkins famnade snabbt Göteborgspubliken. Foto: KAI MARTIN
Det ryktas om att Billy Corgan och hans mannar har en masterplan för Smashing Pumpkin inför framtiden. Ut på en omfattande turné, som i Sverige ger Gröna Lund i Stockholm och Liseberg i Göteborg, för att spana in intresset och sedan växla upp. Europaturnén är i sin slutfas. Helsingfors återstår 24 augusti, sedan väntar Reykjavik 26 augusti innan bandet vilar några veckor innan Japan väntar i mitten av september och framåt för att sedan inkludera ostasien och senare Barain och Abu Dhabi (!).
Jo, bandet, som ju i mångt och mycket var ett soundtrack för det mörka emotionella 90-talet, lockar sin publik. Men om det är en fingermätning att Smashing Pumpkins drar fulla hus i nöjesparkerna Gröna Lund och Liseberg är jag osäker på.
Snarare är det ju kvaliteten på showen de bjuder som ska ge ringar på vattnet.
Från start sticker bandet inte under stol med att det ska larmas och charmas. Visst. Ljudet försvann oroväckande i inledande ”Glass’ theme” och Billy Corgans ögon vidgades förfärat för en sekund. Men det dröjde inte länge förrän allt var på banan.
Smashing Pumpkins kan ju som få väva ihop grungens tunga, manglande vemod med närmast söta popmelodier omfamnat av ett melodram av musik. Till det Billy Corgans ljusa, nasala röst som på något vis är det förtvivlade ljuset i ett närmast ogenomträngligt mörker.
Det blir en spelning som alltså inte spar på krutet, som bjuder på favoriter och Berlin-covern ”Take my breath away”, som närmast blir till en ironisk grimas.
Originalmedlemmarna Billy Corgan, James Iha och Jimmy Chamberlin flankeras av basisten Jack Bates och vilt rockande Kiki Wong på gitarr. Hon som förra året deklarerats som fullvärdig medlem i bandet. Arrangemangen bjuder alltså på tre gitarrister, emellanåt förstärkt av programmerad keyboard, som skapar en tät väv av rock.
Det kan emellanåt bli väl kompakt, men manglet bandet bjuder är intensivt och tungt svängigt.
Spelningen på Liseberg är utmärkt, men utan några större överraskningar. Framför bandet, bortom publikhavet, bjuder nöjesparken på attraktioner som Atmosfär, Shanghai, Helix och Valkyria som bjuder på hissnande färder. Den kittlingen mäktar Smashing Pumpkins inte med 2025. Men kanske har bandet, som sagt, större planer framgent för att bjuda sina lyssnare på en svindlande känslomässig tur.
Smashing Pumpkins, Lisebergs stora scen, 22 augusti 2025.
Bandet: Billy Corgan, sång och gitarr, James Iha, gitarr och sång, Jimmy Chamberlin, trummor, Jack Bates, bas, och Kiki Wong, gitarr.
Låtlista:
Glass’ theme
Heavy metal machine
Today
Bullet with butterfly wings
1979
Edin
Pentagrams
Take my breath away (Berlin-cover)
Mayonaise
Disarm
Tonight, tonight
Cherub rock
Bodies
Procelina of the vast oceans
Jellybelly
999
Ava adore
Zero (med innehåll av Ozzy Osbournes ”Crazy train” och Led Zeppelins ”Whole lotta love”)
Jag hade ju klätt mig för väder dag ett. Min intensivt blå regnrock i trenschmodell från Tenson är lätt och ledig, därmed perfekt för festival.
Men jag lyssnade dåligt på min väderflicka (Z) och trodde att det spridda skurarna jag hörde var nog för att dressa fint.Så på med min brandgula Gant-kostym från Hede Outlet, min Walker Slater, tweedvästen (reafynd hos A Florisson i Helsingør), den 70-talscastade Stenströmskjortan (Myrorna på Frölunda torg), en stickad, blekgrön slips (okänt märke, Kræftens Bekæmpelse Genbrug i Virum), ett par TGA mockaskor (Röda korset, Olskroken) samt min brokiga, rutiga, brandgulstonade Stetsonkeps från Klunserkongen i Nexø, Bornholm. En mix av gammalt och nytt.
Klädseln väcker uppmärksamhet och under dagen blir jag tilltalad av unga människor och äldre, alla med uppskattande kommenter. Trevligt.
Men nu är det ju inte mig som Way out West handlar om. Musiken står, som alltid, i centrum. Även om det förstås till att köra all in festivalmode – allt efter eget huvud.
Torsdagen var en ok start på årets Way out West, men inte mer. (Skrev om den här.) Å andra sidan hade jag inte slagit volter av förtjusning över årets utbud över huvud taget. Men överraskningens tid är aldrig förbi.
Fingerfärdiga. Bröderna Alejandro och Estevan Gutiérrez skapar stämningar. Foto: KAI MARTIN
Så jag kikar in i Linnétältet för att lyssna in bröderna Alejandro och Estevan Gutiérrez Hermanos Gutiérrez gitarrbaserade instrumentalmusik. En bra start med ett inte till bristningsgränsen fyllt tält, men tillräckligt för att bidra med energi och engagemang från publiken. Bröderna gör under med små medel med sin musik som är hämtad som från något soundtrack till ett gäng westernfilmer. Lite backgrundtracks hjälper med ackompanjemanget för de fingerfärdiga killarna. En bra, soft start.
Uppmuntrande. Cherrie har en röst som berör. Foto: KAI MARTIN
Cherrie gör sin tredje Way out West (om jag räknat rätt) och hennes soul/r’n’b träffar alltid rätt. Hon har ett beundransvärt hjärta för sina lyssnare, är en uppmuntrande mentor, skriver för att stärka, sjunger för att beröra. Så också den här gången. Men, som jag skrev 2023 (läs här!), önskar jag att hon vågar ta klivet ur den formel hon nu har. Förvisso behärskar hon den till fulla, men jag vill ha mer och vill att hon vågar utmana sig själv i skapandet både gällande att skriva musik och hur hon agerar på scen.
Jag har några vänner som alltid är mer pålästa gällande festivalen än jag. Så det är lätt att slå följe med dem. Som mot Höjden där Annie & the Caldwells uppträder. Om Mavis Staples predikade i sann gospelanda i torsdags var det här snäppet mer intensivt. Ms Annie Caldwell har sjungit gospel i mer än 40 och länge med döttrarna Deborah och Anjessica samt guddottern Toni Rivers. Tillsammans med äldste sonen Willie JR, på bas, yngste sonen Abel Aquirius, trummor och pappa Wille SR på gitarr. Mamma Annie är en fena på att sjunga gospel, men hon är också välkänd designer i gospelkretsar, vilket märks på kreationerna gruppen bär.
It’s a family affair. Mamma Annie har hela familjen Caldwells på scen. Foto: KAI MARTIN
Nu sjöng hon med sitt band och sångerskor gospelbudskapets fröjd för förtappade själar. Groovet var det inte fel på, låtarna gav en känsla av improvisation, som för att få igång den där karaktäristiska call and respons, som kryddar gospeln. Men bland alla sekulariserade i denna grönskande öken var det nog ändå svårt att nå fram. Kanske var det någon som såg ljuset, men jag är tveksam. Snart gick också konserter i stå utan att hitta någon stärkande dynamik.
I takt med spelningen ökade också regnet och tack vare en god vän blev jag en regnponcho rikare. Det behövdes. För när jag smet ned för att kika in Sean Kuti & Egypt 80 på Flamingoscenen friskade regnet på rejält. Nu bekymrade inte det legendariske, nigerianske musiken Fela Kutis son. Han bjöd på en intensivt svängig konsert i pappas anda, där han ju tagit över faderns orkester, men med en egen personlig touch. Sean Kuti dansade runt som en boxare i en ring, rastlöst kontrollerade, sjöng och spelade saxofon och hetsade bandet. Bjöd in dem till solospel, ungefär som ett jazzband. Coolast var nog trots allt gitarristen Akinola Adio Oyebola iklädd badbyxor och badrock.
Moderiktigt. Inte bara bland festivalbesökarna lyste modeintresset. Foto: KAI MARTIN
Höjden är ju annars den scen där det definitivt händer. Visst, det publika utrymmet är snålt, så det är lätt att missa godbitarna om man inte är på plats tidigt. Så med Yukimi Nagano, Little Dragon-sångerskan, var jag där i god tid. Dels för att jag verkligen vill höra hennes soloutflykt, dels för att det inte var så mycket som konkurrerade.
Med nyligen släppta soloalbumet ”For you” (lyssna här!) har hon delvis tagit kliv utanför Little Dragons sfär. På scen finns bandet med trummisen Erik Bodin, som något av en kapellmästare. Men också skicklige keyboardisten André Roots (Kapten Röd med flera), gitarristen Anders ”Agge” Augustsson, Demae, slagverk och sång, och Angelica Kvarby, bas. Ett coolt gäng med sväng.
Det blir soulfyllt och intensivt, en fin dynamik som är lätt att svepas in i även om musiken är ny. Till det Yukimis röst, som lekfullt och avslappnat rör sig genom melodierna. Hon har en ton att älska, karaktäristisk, smeksam och klar, skir, stark och vacker.
Det är inte alla spelningar jag ger hela min uppmärksamhet, för jag vill ju ta del av så mycket. Men här var det en fröjd att stanna.
Så när jag kommer ned till Molly Sandéns spelning på Flamingo blir jag paff. Hon är ju en stjärna, har en röst som går rätt in i själen. Jag kan fortfarande minnas henne under Diggilooturnén på Slottsskogsvallen 2008 då hon blott 16 år gammal gör en version av Leonard Cohens ”Hallelujah”, som slog omkull allt. Mästerligt. Det är klart att mycket har hänt sedan dess och kanske mest med hennes personlighet som vuxen kvinna och vad hon vill som artist. Hon är nu en slipad låtskrivare med ett personligt uttryck och texter som spinner kring där hon är här och nu. Sjunga kan hon. Självklart.
Men… hennes show – ja, det är mer det än en konsert – lockar mig inte. Tvärt om blir jag irriterad på navelskåderiet. En kamerakvinna följer Mollys varje steg med närgångna bilder. Som vore det något för Melodifestival, ett tevesänt program, för en hel konsert. Men här har hon ju en publik att möta… Nä, det föll bort.
Jag kikade in lite på Kelly Lee Owens konsert i Linnétältet. Men hennes solokonsert med elektronisk touch lockade inte och blev för statisk, även om det var snyggt på håll.
Snyggt på håll. Men Kelly Lee Owens enmansshow blev för statisk. Foto: KAI MARTIN
Så försökte jag ta mig mot Höjden. Men rusningen efter Molly Sandéns final gjorde att jag inte var ensam om att dras mot Cmat. Det blev knôkat och inte så mycket bevänt med lyssnandet. Synd, för de som stod långt framme fick sig ett musikaliskt äventyr och henne sprudlande show. Kolla in Peter Birgerstams bilder så förstår ni.
Skulle man ha sett. Nackdelen med Höjden är att publikplatsen är för snäv. Så Cmats underhållning gick mig förbi. Foto: PETER BIRGERSTAM
Där någonstans tog jag slut. Eller… mitt knä. En meniskskada och för få möjligheter att sitta gjorde att jag stapplade hem utan att hämta hem kvällskonserterna. Lite synd att missa Little Simz och, kanske, MK Gee och Wet Leg. Men så är det, du vinner och förlorar på en festival.
Man strävar på. Går på sitt sjuttielfte Way out West, kollar in schema, pratar med vänner, försöker hitta förhoppningar blandat med självklarheter och så då en och annan överraskning. Det har varit så sedan dag ett – 2007 – med Way out West. Ibland har jag blivit alldeles rusig, emellanåt modest sval, andra gånger liknöjd för att understundom gapa hänfört.
Kanske ska jag sikta mot ett topp tio vad det lider. Å andra sidan är det två år till 2027 – kanske ska jag spara listorna till dess. Om jag har minnet i behåll.
I år ska jag erkänna att jag inte har gjort kullerbyttor av glädje då jag kikat på bokningarna. Men så har det varit förut. Allt har inte smakat, men Way out West har hållit stilen ändå. Så jag är inte den som målar fan på väggen. Mer än vad det gäller väderleksrapporten, som skvallrade om rikligt med regn fram mot aftonen. Så… på med mina röda Tre Torn-lågskaftade gummistövlar, ett par popprickiga blå byxor, en vit skjorta av okänt märke, en Libertyslips, Stenström slipovern och favoriten Tensonregnrocken av trenschkaraktär plus en blå Stetonkeps på huvudet. (Allt secondhand förutom stövlar och regnrock.)
Jag är redo för det som inte bara är en musikfest utan också en modeparad av rang. Sällan kan man skåda så mycket snygga människor i olika åldrar, kön och ursprung. Det är en fröjd att spana in och en av mina stora glädjeämnen förenat med oväntade möten med vänner och musiken, förstås.
Soulfylld start. Cymande värmde upp festivalpubliken med skönt sväng. Foto: PETER BIRGERSTAM
Cymande, den brittiska soulgruppen, har varit trogna sin genrer sedan starten på 70-talet. Lite laidback à la Curtis Mayfield blandat med Osibisa. Det är dessa herrar som tryggt inleder festivalen i Slottsskogen för min del. Soft, mjukt gungande, med texter om kärlek och likavärde, politiskt utan större gester på Flamingoscenen, festivalens största scen. I Linnétältet håller Nilüfer Yanya, brittiskan, låg profil med sin försiktiga indiepop. Det håller på att bli en smula syrefattigt, om än vänt vackert, men då jag är på väg ut vänder hennes Cocteau Twins-air till något mer intensivt och dramatiskt. Jag stannar förstummad över energin och kraften. Snyggt.
Skirt explosivt.Nilüfer Yanya överraskade med sin spelning. Foto: KAI MARTIN
Som alltid på Way out West går man sina steg, för detta smörgåsbord av musikaliska möjligheter kräver sina raska promenader. När jag lämnar Linnétältet är det för att passera Azaleascenen med Amaarae där hennes autotunekopplade röst inte lockar (får senare höra att TV4:s sändning brutalt avslöjade att hennes röst var förinspelad, hon orkade alltså inte ens sjunga själv, än mindre mima rätt). Istället väntade Höjden, platsen där under kan ske. Nu var det grungeinspirerade Jasmine 4T. Transartisten Jasmine Cruickshank och hennes grupp är charmig och larmig, rart blandas med energisk rock som urkraft. Men musiken lockar inte.
Färgstark. Jasmine 4T underhöll utan att övertyga. Foto: KAI MARTIN
Så vidare tillbaka till Linnétältet där nordiska Kneecap ska hålla sin politiskt kryddade konsert. Den som fått politiker i Göteborg att gå ut med att spelningen borde stoppas. Ja, judiska föreningar likaså. För gruppen står för något så självklart som att palestinierna i Gaza borde befrias och komma ur svält och de dagliga mord som befolkningen, alltför många barn, utsätts för av den israeliska regimen.
Spelningen lockar. När jag ska positionera mig för en kik i det överfulla tältet stoppas jag av Way out Wests utsände fotograf, som vill ha med mig i sin utomhusstudio till festivalmodebilder. Jag tackar ja, smickrad, förstås. Precis som jag var förra året, då i min grårandiga Van Gil-kostym där långbyxorna gjorts om till shorts.
Stilikon. Stoppades av Way out West-teamet med sin fotostudio. Foto: HANNA MALMQVIST
Nej, Kneecap är inte min musik. Och de hiphoppande gänget får ett storstilat mottagande och bjuder upp med sina intensiva låtar. De skiftar sina rappa rhymes mellan engelska och irländska, hyllar Henrik Larsson och blåser på friskt utan att tältet blåser bort. Och, ja, palestinasjalarna lyser med sin närvaro.
Legendar. Mavis Stables med stadiga 86 år var av 75 år på scen håller stilen. Foto: PETER BIRGERSTAM
Veteranen Mavis Stables håller å sin sida en mjukare profil på Flamingoscenen. En gospelkonsert med soulförtecken. Hon som har en anrik karriär och som med sin sång också stått på barrikaden för mänskliga rättigheter i USA. Lite av engagemanget har hon kvar. Men då hon pratar om sin hemstads baseballaget (Chicago White Sox) står publiken som fågelholkar. Det är en fin konsert med en röst som är mer baryton än alt, för hon gräver emellanåt djupt ned i registret nästan som för att retas. Ja, det är en legendar vi får se. Med sina 86 år torde hon vara äldsta artisten på årets Way out West. Betänk att hon redan som elvaåring tog sina första scensteg som sångerska i The Staple Singers, tillsammans med sin far Pops Staples och sina syskon, Pervis, Yvonne och Cleotha. Imponerande. Precis som hennes band, som följsamt lydde minsta vink från henne.
Lättflygande. Becky and the Birds är Thea Gustafsson ensam på scen vilket inte gör musiken rättvisa. Foto: KAI MARTIN
På Höjdens scen uppträder Becky and the Birds, producenten, kompositören och musikern Thea Gustafssons musikprojekt. Hon är högaktuell och inför årets Grammisgala nominerades hon för Årets album, Årets alternativa pop, Årets nykomling och Årets producent där hon knep det sistnämnda priset. På scen är det bara hon och hennes laptop plus en massa tygsjok. Det räcker inte riktigt för mig för att göra musiken rättvisa. Synd, för bitvis låter det bra, men det blir aldrig någon wow-känsla eller livenerv.
Håller klass. Irländska Fountains DC är coolt arroganta på brittiskt vis och tjusade med sin gitarrock. Foto: PETER BIRGERSTAM
Irländarna Fountans DC gästade Way out West för tre år sedan. Tjusade och ändå inte (läs här!). Det var något som fattades då, kanske för att det var en tidig spelning. Nu tar de Azaleascenen i besittning strax innan sex och är klart laddade. Med sin gitarrock i en smash and grab av Blur och Arctic Monkeys ger de energi till publiken med, om irländarna ursäktar, brittisk självklar arrogans och coolness. Alldeles förtjusade.
Dunkelt. Portisheadsångerskan Beth Gibbons hypnotiserade med sin konsert. Foto: PETER BIRGERSTAM
I Linnétältet spelar Beth Gibbons den rockens direkta motsats. Här gäller det att ha öronen på skaft och hålla tand för tunga, för det är försiktig, rikt och vackert orkestrerad musik (ingredienser av båda stråk och tvärflöjt) som den före detta Portishead-sångerskan bjuder. Scenen är dovt ljussatt, som om hon inte vill synas, men blott höras. Det är en fantastisk, närmast hypnotisk spelning som ger mersmak och inför en publik som faktiskt ger henne den uppmärksamhet hon och bandet förtjänar. Det blir förstås rusning när hon kör Portisheads paradnummer ”Glory box” i en personlig tolkning.
Energiknippe. Iggy Pop gör ingen besviken – inte ens som allsångsledare. Foto: PETER BIRGERSTAM
Iggy Pop, rockens 78-årige ständige bråkstake och pre punkikon, står fortfarande för en lockelse. Starten på hans konsert på Flamingo kantas av miserabelt ljud där hans sång försvinner. Men herregud vad han bjuder upp. Västen han bär skickas snabbt all världen väg för att blott hans nu mer pergamentartade, läderskrynkliga överkropp blottas och sedan radas ett pärlband av hans klassiker upp från Stoogestiden såväl som Berlineran med David Bowie strax efter mitten av 70-talet. Han är en fenomenal allsångsledare oavsett om det handlar om ”Lalala”, som i ”The passenger”, eller ”I wanna be your dog”. Han kliver, trots sina grava höftproblem (från ett fall för knappt 30 år sedan som gjorde att fick ett fem centimeter kortare ben på ena sidan), ned framför publiken och det står klart att hur stor han än är så är han inte längre än 168. Han går i klinch med den förtjusta publiken en stund innan han, med hjälp av sin personal, släpas upp på scen igen. Som alltid med Iggy Pop (jag har sett honom en räcka gånger) förväntar man sig att detta blir den sista. Men han är segare än en en och har fler liv än en katt.
Det känns logiskt att Queens Of The Stone Age tar över efter Iggy på den motsatta scenen – de har ju ett samarbete i bagaget för inte så länge sedan. Bandet skulle ha spelat förra året på Way out West, men ställde in med kort varsel. Nu på scen är det äntligen dags för gruppens fans. Men trots rockens mäktighet är det en lam spelning, som inte kvällens starkaste volym kan skyla över.
Godnatt. Queens Of The Stone Age spände musklerna men lyckades inte lyfta sin spelning till några högre höjder. Foto: PETER BIRGERSTAM
Jag kroknar och bestämmer mig för att hoppa Kite, som jag inte har imponerats av tidigare (läs här). Visst, det är samtidigt åtta år sedan, men det innebär att samtidigt med bandet stigande karriär (imponerande på alla vis) har jag blivit lika många år äldre. Refused hade jag därmed lite lättjefullt ställt in mig på att se på TV4 Play. Men väl hemma hade bandet klargjort att det inte skulle bli någon tevesändning. Träffade emellertid sångaren Dennis Lyxén under Mavis Staples spelning och han såg rask och kry ut (han drabbades ju av en massiv hjärtattack för drygt ett år sedan) , nyligen med gästspel med självaste Sex Pistols innanför västen.
Full energi. Angus Young är 70 år gammal still going strong i AC/DC och håller bandets unika stil högt inför rekordpublik på Ullevi. Foto (från måndagens konsert): TOMMY HOLL
Ullevi, Göteborg.
Publik: 64542 (rekord för hårdrockkonsert på Ullevi).
Bäst: ”Highway to hell” är mäktig.
Sämst: Longörerna mellan låtarna.
Fråga: Hur många medlemmar kan AC/DC byta ut och fortfarande vara AC/DC…?
De har ju hänt en del sedan starten, AC/DC. Ja, även för mig sedan den där första gången då min klasskamrat, ”Slummen” kallad, drog på ”High voltage” i pojkrummet 1976. Samma sommar spelade bandet sitt första Sverigegig som mellanakt på dansbanan Cortina utanför Varberg. Då, då Jigs höll hov. Jag var inte där, men min forna GT-kollega var på plats. Då fortfarande tonåring, med häpna öron och ögon. Precis som tvillingarna Janne och Bosse, som sedan blev stora nöjesproducenter i landet.
AC/Dc försvann aldrig utom hörhåll för mig. Men annat tog över. Som punken och min egen musikkarriär. Jag noterade Bon Scotts död 1980 och tänkte väl att det skulle bli även bandets död. Men då klev Geordie-sångaren Brian Johnson in med kepsen djupt nedtryckt i pannan och där sitter den som en smäck än, precis som hans röst och AC/DC. Med honom klev bandet in i MTV-eran och växte till ett arenaband av gigantiska mått. Det var som gruppens explosiva riffrock, bedrägligt enkel, men ack så effektiv gled in och ut ur generationer. Det var rock som passade alla. Ungefär som Motörhead och Ramones. Bandet blev en produkt likväl som en musikalisk succé snart på en t-shirt i slott som koja.
Det skulle dock dröja innan jag kom att se bandet. Men det blev å andra sidan på ett smula dråpligt vis. Harcore Superstar hade ju gjort Troublemakers klassiker ”Staden Göteborg” tillsammans med Lok för Popstad 2001. Det samarbetet gav i sin tur en konsert på Pustervik som i sin tur gjorde att banden tillsammans fick agera förband till AC/DC på Ullevi runt midsommarhelgen. Med väldigt kort varsel kom Hardcore Superstar att ersätta Megadeath i Turin. Tillsammans med fotograf Børge Skotnes for jag med bandet dit och spelningen på väldiga Stadio dell Alpi med plats för över 67000 sittande på Juventus hemmamatcher.
Vi kliver in på arena och göteborgskillarna stirrar hänfört och förtjust över den enorma arenan. Spela inför en storpublik är wow liksom. På Spinal Tap-vis ropar de ”rock’n’roll” innan det slår dem att gräsmattan inte är täckt. Hmm, är italienarna inte rädda om fotbollsplanen? är första tanken. Sedan slår det bandet att scenen är vänd mot kortändan. Det handlar om en spelning för drygt 20000. Besvikna strosar killarna mot scenen innan Adde, trummisen, inser: ”Det är ju dubbelt Scandinavium! Yeah!”. Så vara alla på banan igen och Hardcore Superstar charmade sin italienska publik. Innan AC/DC gick på fick gruppen en chans att träffa bandet. Vi – reportageteamet – fick inte vara med. Men Børge lånade ut sin väldiga kamera till en i Hardcore-crewet, som efter en kort lektion fick i uppdrag att ta foto på banden. Det blev en nervöst oskarp bild, som i krympt format hamnade i tidningen. Sedan gick AC/DC upp och gjorde det som de ska. Rock’n’roll som bara de kan.
Nästa gång blev på Ullevi sommaren 2009 och det var stabilt som ett stålverk. Malcom Young (1953–2017) var fortfarande alert och bandet intakt. Men det har ju blivit några turer sedan dess på samtliga positioner utom Angus Young, som envetet och opåverkad av alla turer och dödsfall envetet riffar och solar på i sina skoluniformer.
Han är 70 år nu. Det märks inte då han och Brian Johnson gör entré med de övriga tre i bandet, som ju närmast är staffagefigurer.
Högspänning. AC/DC kan efter fortfarande över femtio år bjuda på elektriska konserter. Foto (från 28/7): TOMMY HOLL
Han lär ha olika skolkostymer med de klassiska kortbyxorna enligt brittisk manér för varje land han besöker. Som ni ser på Tommy Holls bilder var det gult och blått i måndags. Men nu är kostymen i sammet och buteljgrön, vit skjorta, en lång blekgul slips och en rastamönstrad keps på huvudet och sin svarta Gibson SG i ett stadigt grepp. Bakom honom räknar jag till 45 Marshallhögtalare (fördelade på grupper om tre, 24 och 18) bredvid trummisen Matt Laug, som för att förstärka bilden av högljud rock’n’roll.
Det är från start ett band som bastant tar tag i både konsert och publik. Det är åskådare – ja, min kollega som såg bandet i Cortina är en av dem, på plats för första gången på en AC/DC-konsert sedan dess! – som får allt serverat av bandet. Det är effektivt, tajt, rifftungt och svängigt på det vis som AC/DC tagit patent på. Många gånger klichéer, men det är AC/DC:s sätt.
Nej, Brian Johnson saknar det definitiva klippet i rösten, men håller som 77 år gammal ändå en enastående hög standard i sitt karaktäristiskt pressade röstläge. Stevie Young, brorson till Angus, är en klippa som kompgitarrist och agerar som basisten Chris Chaney ungefär som the Whos basist John Entwistle. Det vill säga på fläcken utan att göra annat väsen av sig en det som spelas.
Imponerar. AC/DC håller sin patenterade stil än. Foto: KAI MARTIN
Istället är det Angus Young som är bandets envetna dynamo. Det är inte bara en fröjd att se utan också fascinerande. Han håller hög underhållningsklass, men han är också en enastående flink gitarrist som gärna visar sitt ekvilibristiska spelsätt. Det är ju hans riff omväxlande med melodislingor som gett gruppen dess sound. Det som en storhövdad publik (bandet har lockat nära 130000 på sina två dagar i Göteborg – nytt rekord för hårdrock på arenan) fortfarande törstar efter.
Det är imponerande på många vis.
Men det är också förvånande med de longörer som bandet bjuder på mellan låtarna. Nog för att killarna behöver det, med ålderns rätt, men nog tycker jag att Brian Johnson kunde bjuda på ett eller annat mer begåvat mellansnack än det han nu grymtande och skrattande pressar fram.
Ändå: AC/DC kan fortfarande efter över 50 år bjuda på högspänning. Starkt så.
The Pretty Wreckless har fått förmånen att vara förband till AC/DC under turnén. Men skådespelaren Taylor Momsen (”Gossip girl” med flera) förvaltar inte tillfället. Lite är det som bandet tillhör Flat Earth Society och inte upptäckt jordens möjligheter. Det händer liksom ingenting. Varför kunde inte ett av våra lokala, begåvade akter fått chansen… som Velveteen Queen?
AC/DC, Ullevi, 1 augusti 2025. Andra konserten av två på arenan. (Den första var 28 juli.)
AC/DC på scen: Angus Young, gitarr, Brian Johnson, sång, Stevie Young, gitarr, Chris Chaney, bas och Matt Laug, trummor.
En röst som griper tag. 2024-års ”Idol”-vinnare Margaux Flavet är även en vinnare i årets Diggiloo. Foto: TOMMY HOLL
Södra Fästningshörnan, Varberg.
Publik: 6800.
Bäst: Margaux Flavets röst får tiden att stå still.
Sämst: 40 minuters paus är väldigt lång väntan.
Fråga: Har inte Diggiloo kokat soppa på en spik lite för länge nu…?
Det finns trogna. Det finns återvändare. Det finns debutanter.
I Diggiloo förenas de alla med en förväntansfull publik. År ut. År in. Totalt 20 spelplatser från turnépremiären 10 juli i småländska Kosta till finalen i Eskilstuna 17 augusti. Från Ystad i syd till Umeå i norr, Helsingborg i väster till Stockholm i öster. Det blir många mil med en imponerande stor produktion med allt vad som följer i form av logistik.
Lasse Holms Diggiloo har varit ute varje sommar sedan premiäråret 2003 (undantaget pandemisommaren 2020). Det är imponerande. I ur och skur, i strålande sol och moln, oavsett temperatur eller vindförhållande. Ja, det är inte många gånger man tvingats ställa in på grund av vädrets makter.
Diggiloo omfamnar alla på scen. Nykomlingar som ”Idol”-vinnaren, 16-åriga Margaux Flavet och Melodifestivaldeltagaren, 17-åriga Arwin och veteranen Jessica Andersson, som deltagit i Diggiloo sedan Bockstensmannen era (19 gånger).
Kollektivet är konceptets styrka precis som de individuella kvaliteterna. För här hjälper alla alla till att stråla i strålkastarljuset.
Det handlar om trygg underhållning för hela familjen, från unga till gamla. Det är, hur man än vrider och vänder på det, en fin tanke. En kväll som denna i Varberg med ljumma vindar i den imponerande Varbergs fästnings skugga med västerhavet lockande utanför är som en dröm.
Det blir en show som innehåller det mesta med ett i stort sett rutinerat gäng som vant hystar hem applåder för sång, framförande och humor. I min bok prisar jag dock högst Margaux Flavet, som med sin röst och själ är som hämtad från en annan tid. Precis som norskan Angelina Jordan, som slog igenom som sjuåring tolkande Billie Holiday i Norway’s Got Talent 2014 (kolla här!). Hon som sex år senare imponerade i America’s Got Talent med sin fascinerande tolkning av Queens ”Bohemian rhapsody” (Lyssna här!).
De delar innerligheten i tolkandet av låtar, som om de sjungit genom eoner av tid, men i själv verket är nykomlingar i branschen. De delar skickligheten med sina röster som är mogna och personliga. Margaux Flavet visade det i teve under ”Idol”-säsongen, men här i ett showpaket blir hon snyggt både en del av ett kollektiv och sin egen strålande stjärna då hon framför sina tolkningar av Etta James ”At last” och Nina Simones version av musikalklassikern ”Feeling good”. Och då har hon ändå konkurrens av Sanna Nielsen, som återvänder till Diggiloo efter tjugo år. Japp, hon är förstås strålande och gör Édit Piaf-klassikern ”Hymne à l’amour” så den ger mig rysningar.
Högt och lågt. Diggiloo 2025 bjuder på allt – högt och lågt. Foto: TOMMY HOLL/KAI MARTIN
Ja, det är ett givande och tagande i 2025-års Diggiloo. Högt och lågt kivas med varandra. Uno Svenningsson är ingen sång- och dansman, men hans röst klingar ljuvligt i sommaren med ”Vågorna” och det Freda’-medley som bjuds. Starkast blir det i ”Under ytan”, som kopplas till Mapeis rap – logiskt då han ju under slutet av 90-talet var svenska rappares gunstling där Blues och Ken Ring använde sig av samplingar med Unos röst.
Musikalartisten Bruno Mitsogiannis är en trygg underhållare med stark röst. När han gör Robbie Williams ”Angels” är det både personligt och starkt.
Jessica Andersson får förstås sin stund ensam på scenen och visar sin enastående bredd. Men jag är inte så förtjust i mixen av ”Wrecking ball” och ”Nothing compares 2 U” som kläs i powerballaddräkt. Desto bättre – och roligare – när hon och Sanna Nielsen utmanar varandra i låtar de gjort i Melodifestivalen (nio respektive åtta) och vem som är den störst divan.
Ola Salo är en favorit som med emfas axlat rollen som underhållare långt utanför the Arks sfär. Senast gjorde han en fantastisk prestation i ”Charlie och chokladfabriken” som Willy Wonka på Göteborgsoperan (läs recension här!). Han har gjort någon vända med Diggiloo tidigare och visar nu vilken bredd han har som artist, både som solist, duettpartner och komiker i Per Anderssons våld (jag återkommer till honom).
Medina – Sami Rekik och Ali Jammali – är folkkära, men glider Arwin utanför min radar. Det når liksom inte fram. Likadant med Mapai, som borde kunna bjuda upp bättre med både sin rutin och sin röst.
Lisa Stadell är precis som Jessica Andersson inventarier på Diggiloo, men viker inte en tum i kvalitet. Hon kan sin dans, hon kan sin sång, men när hon gör Marie Fredrikssons ”Ännu doftar kärlek” så blir mer en snyggt gjord cover än en personlig tolkning. Synd.
Bakom har de bandet som kan allt och skickligt visar det under ledning av kapellmästare Robin Svensson. Till allt detta ska man hantera Per Anderssons nycker.
Åh, jag älskar honom och hans humor. Från – den sena – entrén med bärtaxin, en stackare som kånkar på komikern, ett miljövänligt alternativ, till baklängeshumorn i sagostunden (vad får han allt ifrån?). Och, ja, jag tycker att han är för mycket med sin ständiga närvaro och påklistrade inslag titt som tätt. Ändå kan jag inte låta blir att skratta. Inte hans medartister eller publiken heller.
Årets Diggiloo har en svag första akt och en vinnande andra. Totalt en del toppar och några dalar i en hyfsat iscensatt dramaturgi av lätt underhållning. Men konceptet ekar lite grand tomt för mig, som har hunnit se en rejäl portion årgångar under tidens lopp. Nej, det handlar inte så mycket om valet av artisterna som formen på underhållningen. Där får produktionsbolaget i läxa att utmana sig själva för att höja nivån till nästa år – och nästa.
Diggiloo, Sveriges största sommarturné, Södra Fästningshörnan, Varberg, 27 juli 2025.
Artister: Uno Svenningsson, Sanna Nielsen, Medina, Jessica Andersson, Per Andersson, Mapei, Ola Salo, Bruno Mitsogiannis, Lisa Stadell, Arwin och Margaux Flavet.
Bandet: Viktor Sand, saxofon och tvärflöjt, Niklas Tinnborg, keyboard och kör, Filip Olandersson, trumpet. Agnes Darelid, trombon, Jimmy Källqvist, bas och kör, Marcus Liliequist, trummor, Mathilda Fritzell, gitarr, fiol och kör, Mattias Fjellström, gitarr och kör, samt Robin Svensson, kapellmästare på keyboard, dragspel och kör.
Regissör: Sandra Koffner.
Koreografer: Sandra Koffer, Linda Hansson, Lisa Stadell och Felicia Loveflo Lindström.
Ljuv musik. Jo And He– med Helena Lundberg Nilsson, Jonas Ingvarsson och Anders Göransson – drog igång på i mitten av 90-talet och slutade först med Jonas Ingvarssons hastiga död i april i år. Foto: PRESSBILD
90-talets Göteborgsmusik var, som musik alltid varit i porten till väster, öppen för influenser. Visst, där fanns Broder Daniel i sin linda med sin sturm und drang-rock. Ja, Union Carbide Productions hade upphörts för att öppna dörrarna på vid gavel för Soundtrack Of Our Lives. Så fanns det ju horder av grupper och artister med förhoppningar och högst ställda mål.
Som Jo And He, men de hette de ju inte då.
Eller som batteristen Anders Göransson skriver: ”Bandet hette först Wiivo men bytte namn till varje ny spelning ungefär. Några av bandnamnen var Moses, General Mothers, Still: the Greenhouse, the Great one hundred och Members of the Expedition.”
Ett rastlöst gäng, alltså. Åtminstone beträffande val av namn. Just Jo And He bestämdes först i höstas. Men det blev ett gäng spelningar under gång. Framför allt på småklubbar i Göteborg med fjädern i hatten då bandet spelade på Embryo, festivalen som 2000 vid Bragebacken i Slottsskogen var ett slags förlaga till Way Out West.
Faiblessen för Brian Wilsons musik och magiska kompositioner med ett under av stämmor och arrangemang fick Jonas Ingvarsson att vilja bilda ett band och skapa egen musik närd samma drömmande, harmonirika landskap som Beach Boys-legendaren.
Om Jo And Hes musik sa han också att den ”stakats ut i det dubiösa gränslandet mellan Elton John och Pixies”. Ja, och Brian Wilson då.
Helena Lundberg Nilsson delad denna Jonas Ingvarsson kärlek och vision till musiken. De träffades i Slottsskogen någon gång tidigt 90-tal och bildade bandet ”Morse and Lewis” (de med kärlek till brittiska deckare i synnerhet ock kommisarie Morse i synnerhet förstår poängen), men ville vidare. Så kom Jo And He.
Jonas Ingvarsson var kreativ (kom längre fram också att ingå i legendariska synt-/industrirockarna Njurmännen) och hade också en grupp kallad bOd (ja, med litet b och stort O, ett skolband på KV konstskola) där Anders Göransson ingick och även Göteborgs indiedrottning in spe Nathalie Barusta.
”Det var hon som liksom sammanförde oss”, skriver Anders Göransson i den chattkonversation som vi har.
”Jag var ju med i hennes band Barusta sedan.”
Barusta. Indiepop från Göteborg under det ljuva 90-talet. Anders Göransson längst upp till höger. Foto: PRESSBILD
Han med bakgrund i band som Mystikens Vacuum och artrockbandet Ocal Waltz, som gav ut ett albumet ”Them empty brains” på legendariska Göteborgsbolaget Radium 226.05 (Stonefunkers, Union Carbide, Blue For Two, Cortex med flera) 1988, kom med sin input . Ocal Waltz gjorde också en explosivt imponerande spelning på Hultsfred sommaren 1987, som jag minns väl. En grandios spelning med trist eftermäle; Anders Göransson kom att drabbas av tinnitus efter scenljudet från sidefills-monitoren som hade alltför stark volym.
Explosiv artrock. Anders Göransson, till vänster, ingick i artrockbandet Ocal Waltz (fortsatt från vänster: Mikael Andersson, bas, Niklas Sundling, klaviatur, och Per Undenella, sång och gitarr), innan konststudierna tog över och sedan trumspelandet i Jo & He. Foto: PRESSBILD
Det blev konststudier för honom innan han åter förenades med musiken. Nu håller han ett stadigt grepp om både pensel och trumstockar.
”Så det var Jonas som ville dra ihop ett band för att framföra hans låtar, och han plockade två personer som han redan spelat med.”
Från 1995, när allt startade, höll Jo And He på i mindre, men inte därför mindre ambitiöst skala, fram till Jonas Ingvarssons plötsliga död (undantaget en paus på tio år mellan 2004 och 2014 då livet med barn kom emellan). Som docent i litteraturvetenskap på väg mot en professur avled han i april mitt i steget på väg över Hisingsbron, till stor sorg för familj, vänner och kollegor.
För Jo And He fanns det planer. Planer som de övriga bandmedlemmarna nu väljer att skrida till verket med. Tillsammans med producenten Johan Forsman (Håkan Hellström, Soundtrack Of Our Lives med flera), som mixat om och gjort ny mastring, kommer därför ny musik från arkivet med bandet.
Gruppen var aktiva fram till Jonas Ingvarssons död. Men musiken ska leva vidare.
”Planen är nu att släppa det gamla materialet som 6 EP:s, en varannan månad.”
”Halo: session 1” kommer 4 juli och sedan ska det rulla på, men också med en än högre ambition.
”Det är ett sätt att hedra honom. Och att bearbeta vår sorg lite. Och ändå få något avslut. Vi hade egentligen tänkt gå in i studio snart med nytt material. Finns nu en lös plan att spela in det senaste materialet med andra musiker som får ersätta Jonas.”
Jag rannsakar mitt minne ur mitt journalistkarriär som nöjesreporter där mängder med musik svepte förbi. Somt för att för alltid stanna. Annat som skvalat förbi. Allt kan man inte komma ihåg och kanske är det begripligt med just Jo And He, som ju med alla sina namnbyten liksom aldrig skaffade sig en identitet då på 90-talet. Och jag var ju på Embryo, men minns mest mitt första möte med Håkan Hellström som soloartist.
Men med den exklusiva möjligheten att ha fått höra trions musik nu kan jag säga: Det här är ljuv musik, svensk indie i sin prydno, med varma ekon från 90-talet. Ett fint handslag med Eggstone, men med en mer skir framtoning. Och, ja, visst hörs Brian Wilsons genialitet genom Jo & Hes harmonier.
Jag tror att både han och Jonas Ingvarsson ler i samklang inför resultatet av de kommande releaserna från Jo And He.
Firar låtrelease. LiMa & Den Magiska Orkestern bjöd upp till musik i det vackraste av sommarväder på Torpakolonins fina scen. Foto: KAI MARTIN
Det är ju förstås allt för få som begriper att vi ska arbeta tillsammans. Omfamna varandras kunskap oavsett ursprung, kön eller ålder. Tillsammans blir vi starka. Göteborgsbandet LiMa & Den Magiska Orkestern är, vill jag påstå, udde fåglar i ett ålderssegregerat Sverige där till och med 45-åringar har problem att hitta jobb på grund av att de anses för gamla.
Bandet har en sättning som spänner över medlemmar födda på 50-, 60, 70, 80- och 90-talet. Smaka på det och smält det sedan sakta. Vi pratar om musiker plus 30 som hänger med sina likar på runt 70 och en hoper däremellan.
Bara det är pluspoäng i min bok. Vid vackra Torpakolonins dansbana vid Östra sjukhuset, som firar 93 år i år, passar LiMa & Den Magiska Orkestern på att fira de med. Bandet, som funnits i fem år (ett pandemiprojekt…?) gjorde dessutom sin första spelning på denna scenen. Från scen låter de meddela att det var just för fem år sedan… eller fyra.
Anrik scen. Torpakolonins dansbana har funnits sedan 1932. Nu använde LiMa & Den Magiska Orkestern den för en konsert. Foto: KAI MARTIN
Gruppen firar också releasen av sin senaste låt ”Ingen vill åka ensam hem” och vad är sämre än att göra det här på denna anrika scen som bjudit upp och in till så mycket glädje.
LiMa & Den Magiska Orkestern förenar folkmusiktradition med en smula jazz och, framför allt, svensk pop. Låtskrivaren och trummisen Torbjörn Wassenius är en rutinerad grundbult i komponerandet. Han med meriter från komponerande till Arvingarna, Björn Skifs och Fame, som figurerat både nationellt och internationellt i Melodifestivalen. Tillsammans med violinisten David Viklund har han skrivit lejonparten av musiken, ibland med benägen hjälp sångerskorna Lina-Mariah Abrahamsson och Lisa Haag.
I centrum. Sångerskorna Lina-Mariah Abrahamsson och Lisa Haag väver snyggt samman sina stämmor. Foto: KAI MARTIN
Tillsammans med sin sex bandkamrater blir det vän, tillbakalutad musik där Lina-Mariah Abrahamsson och Lisa Haag snyggt väver samman sina stämmor. Det blir en spelning som bjuder musik från de fem åren som har passerat. På Spotify kan man se att bandet noggrant kommit med musik låtvis sedan 2022 och mer ska komma.
Man kan ana att de är låtar som omfamnar var och en av medlemmarna erfarenhet. Men emellanåt upplever jag en för stor kompromiss. Tempot i låtarna är snarlika, arrangemangen likaså och sällan sticker någon av instrumentalisterna ut. Det är synd för låtarna skulle behöva lite mer energi, lite mer innerlighet och egg. Lustigt nog är det låten ”Lulllull”, där gitarristen Kenneth ”Kexan” Eriksson får förtroendet att sjunga där det bränner till mest. Och märklig nog är det en vaggvisa. Men här spänner musiken över lugnt och intensivt, över folkmusik och jazz med en lekfullhet och spelglädje som de andra låtarna också skulle må bra av.
Samtidigt så gör ju LiMa & Den Magiska Orkestern något värt, något lite mer än musiken där åldern inte spelar någon roll. Så förhoppningsvis förenar de sina influenser (som ju också måste spänna över generationer), sina viljor och vågar sticka ut lite mer utan att tappa sin personlighet.Kunnandet finns där.
LiMa & Den Magiska Orkestern:
Medlemmar: Lina-Mariah Abrahamsson (sång), Lisa Haag (sång), Björn Segerberg (piano), Ismael Cardoz Lopez (bas), Daniel Viklund (fiol), Kenneth ”Kexan” Eriksson (gitarr) och Torbjörn Wassenius (trummor och gitarr). På scen saknades Torbjörn Wassenius och ersattes förtjänstfullt av Robin Rombatron Frederiksen.
Nytt försök. Det har gjorts några teveserier om Ian Rankins komplicerade kommissarie John Rebus. BBC:s serie är nu aktuell på SVT. Foto: BBC
Utan att vara någon expert på skotten Ian Rankins författarskap har jag ändå haft hans böcker som sällskap sedan 90-talet. I huvudsak har det handlat om John Rebus, den motvillige hjälten, kriminalkommissarien som löser brott inte alltid på det mest korrekta av sätt. Ja, jag har också läst serien om internutredaren, strebern Malcolm Fox. Paragrafryttaren och direkt John Rebus motsats och i Ian Rankins värld möts ju de båda. I serien finns ju ett gäng kärnkaraktärer, som gangstern ”Big Ger” Cafferty, kollegan Siobhan Clarke och chefen Gill Templer med andra höjdare inom polisorganisationen i främst Edinburgh. Exhustrun Rhona och dottern Samantha ”Sammy” finns ibland i periferin, ibland lite mer närvarande. Precis som brodern Michael.
Rebus kramar ratten om sin Saab 900, en liten men älskad bil som får åka sina mil mellan lägenheten i Marchmont, söder om centrala Edinburgh. Ett boende som han behållit sedan skilsmässan och som rymmer en och annan vinyl; musik är ett stort intresse baserat på uppväxten under 60- och 70-talet och smaken är exklusiv. Han hävdar själv att det på hans gravsten ska stå ”Han lyssnade på b-sidorna”.
Ålder…? Tja, man kan vara en petimäter är Rebus född 1947 (enligt Ian Rankin), men författare har alltmer gjort sin huvudkaraktär tidlös i sitt fortsatt skrivande. Nu är han pensionär, men envetet engagerad i brott och att lösa dem, hamnar (som alltid) i klister och ringer Siobhan Clarke i tid och otid.
Jag har haft en paus från Rebus… ja, från Ian Rankins författarskap över en tid. Men inför min hockeyresa till Edinburgh i april (läs här) kändes det ju vettigt att läsa hans senaste romaner. Så ”A song for the dark times” tog mig till Skottland (och faktiskt mest iväg från Edinburgh, då handlingen utspelar sig norrut) och ”A heart full of headstones” fick bli sällskap till Málaga. Hans senast – ”Midnight and blue” – väntar. Skulle köpt den i Edinburgh, men Waterstones har den inte och jag hinner inte leta. Inte heller på flygplatsen finns den. Det fick bli köp i Göteborg.
Det slog mig då och jag funderar på det än: har Ian Rankin tappat i popularitet? Kanske har skottarna, eller Edinburgharna kroknat och håller andra hemstadsförfattare framför honom.… Det är dessutom länge sedan hans böcker översattes till svenska.”Hellre vara djävulen” (”Rather be the devil”) 2017 är väl den senaste och det har ju kommit en försvarlig mängd böcker sedan dess. Ian Rankin är en flitig författare.
Så kommer då SVT med BBC:s teveserie från förra året. ”Rebus” – för bra för att vara sant. Jag har kastat ett och annat öga på de tidigare serierna som har gjorts med först John Hannah som Rebus följt av Ken Stott (2000–2007), där den förstnämnde var för vek och den sistnämnde ok.
Det är klart att det finns en viss förväntan på ”Rebus” nu med – lustigt nog – Richard Rankin i huvudrollen som John Rebus.
Tiden är nu. Rebus är en tvär jäkel i yngre medelåldern, troligtvis född någonstans på 80-talet, skäggstubb, rufsigt svart hår som inget hårgel får styr på, jeans, t-shirt, skinnpaj av kavajtyp. Whiskyn står blott en armlängd ifrån honom. Bostaden är närmare centrum än i böckerna. Närheten till centrala Edinburgh är påfallande. Varje scen med staden som fond, antingen med slottet eller Princess Street i bakgrunden, tjänar som en turistbroschyr. Lite kontraproduktivt med de brott som begås.
Tonen är definitivt tartan noir, som Ian Rankins krimserier räknas till. Miljön ruffig. Ett Edinburgh med förorter och kvartet som inte alltid är så smickrande. Men också rikemansområden för kontrastens skull.
Jo, här finns slitna karaktärer. Brodern Michael med fru och två tonårssöner lever under armod där pengarna inte räcker till. Knarkaffärer hålls i grannfastigheten i Fife, Rebus uppväxtort norr om Edinburgh. Ett område ingen förtjänar att leva i.
John Rebus är inte före detta militär (tillhörde SAS-styrkorna, alltså the Special Air Forces) med erfarenhet från Nordirland utan har varit stationerad i Afghanistan. Hans storebror har också militär bakgrund.
I turistkvarteren i Edinburgh sker ett mordförsök, som Rebus sätts att sköta på uppdrag av Gill Templer. Kopplingar till den undre världen görs, så Cafferty dyker tidigt i handlingen.
Till Rebus tjänst skrider Siobhan Clarke in vid hans sida. En rookie, som dessutom har en vag relation med Malcolm Fox (Thoren Ferguson), internutredaren. Addera exfrun Rhona (Amy Manson), som gift om sig rikt, och dottern Sammy (Mia McKenzie), så är några väsentliga karaktärer från boken på plats.
Manusförfattaren Gregory Burke står bakom den uppdaterade Rebus-serien. Men Ian Rankin figurerar i kulisserna som exekutiv producent tillsammans med bland andra just Gregory Burke, så karaktärerna i ”Rebus” är knappast lämnade åt slumpen.
Men teveserien är inte riktigt min Rebus. Kanske för att jag vill ha honom lite mer tilltufsat tjurig och inte klädd som Richard Rankin. Men också för att musikintresset är avskalat. Här frågar Siobhan Clarke om han inte är intresserad av kultur och han nekar. Nämner någonstans att han är lite av en fotbollskille, men det intresset är blekt i böckerna. I romanerna är han påläst, kan sin historia, är smart och kommer ständigt med ironiska kommentarer och skämt som driver dialogen. Allt detta saknar jag här.
Den avmätta relationen med exhustrun och den komplicerade med dottern är helt omkullkastad här. I ”Rebus” finns det en förtrolighet mellan honom och Rhona. Dottern, som är i tioårsåldern, träffar han då och då, men klantar till sitt umgänge med henne titt som tätt
Siobhan Clark (Lucie Shorthause), som under romansviten utvecklas till en allt mer självständig och driven karaktär, är nedskalad här. Åtminstone i de första sex avsnitten som jag har sett. I teveserien saknas dessutom den slagkraftigheten som hon har i böckerna gentemot, framför allt, Rebus.
En figur håller däremot rätt igenom: Cafferty. Stuart Bowmans gangster är utstuderat skickligt skapad och knivskarp i de scener han är med.
VMen ”Rebus” är inte min Rebus. Jag saknar musiken. Vilken spellista som skulle kunna ha tjänat som soundtrack åt serien. Jag saknar slagfärdigheten i replikerna, eftertänksamheten. Visst Richard Rankins strider med sina demoner och trassliga relationer. Hans stubin är kort. Men hur kunde balansen mellan Cafferty och Rebus få slagsida åt gangsterns håll…? Det är ju deras jämlikhet i styrka som bland annat skapar dynamiken i berättelserna.
Samtidigt får man en rejäl dos av Edinburgh och kanske kommer serien utvecklas till sin fördel. Nu är den bara en av många brittiska krimserier.
Firar final. Tre storslagna konserter på Ullevi och Håkan Hellström gör få, eller inga alls, besvikna. Foto: TOMMY HOLL/STELLAPICTURES
Ullevi, Göteborg.
Publik: 73378.
Bäst: Glädjen. Euforin.
Sämst: Kikki Danielsson var väl ingen höjdare, tyvärr.
Fråga: Hur ska han nu gå vidare? Hur ska vi nu gå vidare…?
Finaldagen för Håkan Hellström på Ullevi fredag den 13 juni. Då kan väl allting gå åt helvete…? Israel har med hybris attackerat Iran. Trump applåderar samtidigt som hans land krackelerar. Kriget mellan Ukraina och Ryssland mal på. Drönarattacker spränger städer i bitar. Världen håller andan när krigsherrar hetsar och svälter folk till döds, som Israel i Gaza.
På Ullevi…? Där väver vi en vacker dröm. Där berusar vi också med den glädje som stadens son och stora artist bjuder. Den som var enda kotte borde få känna och lindas in i.
För i Göteborg är hela staden Håkan, han fyller varje skrymsle och vrå. Precis som han har skapat drömmarnas stad, har den blivit verklighet av myter och människor som uppstått i hans diktande. På i Gamlestaden hänger en gatuskylt ”Känn ingen sorg Gamlestads torg”, som en självklarhet. På spårvagnen bjuder chauffören på Håkanlåtar från sin styrhytt. I centrum irrar, långt innan konserten, flickor med Håkan skrivet i pannan och bärandes t-shirtar med Håkancitat och förväntan i blick. Överallt Håkan. Fjärran från bekymmer.
Det är vackert. Som denna dag är vacker med solsken och värme med hopp om en sommar.
På Ullevi samlas vi för en tredje konsert efter förra helgens två. Nu är vi framme vid finalen 2025 på den väldiga arenan. Nya förutsättningar. Vad ska ändras från de tidigare? Vilka gäster ska tillkomma efter att det står klart att Sarah Klang och Miriam Bryant är på andra uppdrag och inte kan upprepa tidigare scenmagi…?
De konserterna började 21.00 skarpt. Nu dröjer entrén till 21.04 och cirkus Håkan med sin promenadorkester inleder inför en återigen jublande entusiastisk publik.
Hatten av. Håkan Hellström lyckades igen – trots att det var fredag den 13. Foto: TOMMY HOLL/STELLAPICTURES
Återigen i Frälsningsarméns kavaj och skärmmössa. Återigen i de randiga popbyxorna, som min vän Anders uppmärksammade mig på är ”snodda” från Keith Richards 70-tal. Jo, han tar, Håkan. Tvivels utan. Förvandlar det till sitt i en hyllning till de alla som inspirerat. Och de är många. Som Tages – Göteborgsbandet på 60-talet som ekar än i amerikanska brödraduo the Lemon Twigs från Long Island på deras senaste album ””A dream is all we know” – där en bild på Danne Larsson (senare Bexér), Göran Lagerberg, Freddie Skantze, Tommy Blom och Anders Töpel fastnar med en bild på den stora bildskärmen alldeles där i början på konserten. Så binder han samma Göteborgsscenen från 60-talet in i 70-talet med Freddie Wadling och Liket Lever in i eran på 80-talet som gav Union Carbide och senare, på 90-talet, Soundtrack of Our Lives med Springsteens New Jersey. Som vore det det mest självklara av alla band.
Det går inte att räkna alla de som passerar revy. Men de är många. Det är storslaget och en inbjudan till Håkan Hellströms fantasivärld.
Och jag tänker: ”Hur kan en grabb med drömmar från Nitaregatan på Ekebäcks höjder göra detta så stort, så vackert, så inkluderande…? Hur har han lyckats väva denna drömska väv att den omfamnar så många…?”. Jag är svaret skyldig, men ler fånigt och låter värmen han ger spridas i min kropp.
För lycklig blir man av Håkan Hellström, om man inte har en synnerligen kallt hjärta närmast format som en sten.
Håkan Hellström är för alla och jag fascineras i kommentarer från vänner på sociala medier – allt från unga till gamla, inbitna hårdrockare till hipsters med säregen smak – som fascineras över den positiva kraft han bär och sprider.
Jo, vill man kan man konstatera att han når många, men inte alla. Ortens kids är inte här, andra generationens svenskar, nyanlända – om jag får göra ett lite fördomsfullt svep – eller de som lyssnar på Ant Wan och Yasin.
Jo, ungarna från förorten fladdrar förbi i bildspelet på de stora skärmarna. Men det är Jens S Jensens klassiska bilder från 70-talets Hammarkullen. Inget hämtat från här och nu.
Men… det dröjer inte länge förrän vi sätter oss i ”En vän med en bil” och en allsång av gigantisk kraft startar. Bandet är på tårna, har börjat hitta sina platser på centrumscenen, vågar sig ut på promenader på de långa bryggorna utan sällskap av Håkan. Blåset, arrat av trumpetaren Tobias Wiklund, är något av det fetaste jag hört på en scen. Arrangemangen i låtarna växlar vackert från skirt till fullt ställ.
Och om jag vid konserterna 2023 saknade förre kapellmästare Stefan Sporsén (som ju hade hängt med sedan starten 2000, men då tackat för sig), gör jag det inte längre. Håkan Hellströms musik har fått en ny dräkt på scen och den klär.
Håkan Hellström själv är en säregen och alldeles fantastisk underhållare. Håller sina drygt 70000 i ett värmande grepp och med ett personligt tilltal. En studentmössa landar på scenen. Han tar på den. En mobiltelefon slängs upp. Han fortsätter sjunga och gör en personlig filmsnutt innan mobilen åter hamnar oss sin ägare. Saker som sker gång efter annan från scen. En interaktivitet mellan artist och publik som är unik.
Efter ”Tro och tvivel” (sjunde låt i setet) hålls ett nytt mellansnack jämför med tidigare konserterna. Han är hos sin mamma på Nitaregatan, om känsligheten hos honom – och henne –, den som har gett den Håkan vi nu har. In kommer ”Vid protesfabrikens stängsel” , ny för den här omgången konserter, innan ”Du kan gå din egen väg” banar väg för en kaotisk och späckad ”Mitt Gullbergs kaj paradis” med LaGaylia Frazier allsångsledare à la Freddie Mercury i fullt ställ. Den glider sedan sömlöst över till ”Gårdakvarnar och skit” , Gaislåten, med IFK-legendaren Torbjörn Nilsson på både skärmen och läktaren.
Så glider Björn Gustafssons poliskonstapel in och gör sitt bästa framträdande av de tre spelningar. ”Fullsatt på Ullevi, ganska ovanligt när en gaisare spelar”, en replik som skapar jubel innan han verbalt ger sig på ”pundargänget från Azalea”. Roligt igen…? Ja, faktiskt. trots att överraskningseffekten är borta.
Det blir refrängen till Gunnar Danielssons ”Som sommaren”, men där jag trodde att den flitigt låtskrivande Göteborgsprofilen skulle dyka upp också på scen blir det en repris på de förra konserterna med Björn Gustafsson på sång, som också följer med på ”En midsommarnattsdröm”.
Och, ja, 13-årige Nisse Hasselgren kommer återigen in och kör ”Nordhemsgatan leder rakt in i himlen”. Nu iklädd en vit t-shirt med texten ”Ta mig till kärlek” och kepsen käckt bakåfram. Och, ja, det är lika rörande vackert. Men visst vågar han nu möta publiken innan på ett sätt han tvekade, överväldigad, första gången.
När Håkan Hellström presentar låten – och Nisse – och frågar om någon i publiken har gått på Nordhemsskolan sträcker jag stolt upp handen. Igen! Precis som tidigare.
Bara stora artister kan upprepa sig utan att det känns som om en repris. Håkan Hellström kan det. Varje kväll har sitt egna tilltal.
Men nu bjuds det också på överraskningar. Med Sarah Klang och Miriam Bryant på andra uppdrag försvann den magin som de skapade med ”Pärlor” respektive ”Nu kan du få mig så lätt” och ”Känn ingen sorg för mig Göteborg”.
Det blir annat istället.
När Håkan och bandet börjar med ”Bra vibrationer” är det inte bara fullständigt galet (jag lyssnade för övrigt på Göteborgsbandet Svenska Klassikers jazziga balladversion av låten så tidigt som igår morse) utan blir än större med Kikki Danielsson som surprise.
Om det nu skulle ske någon olycka denna fredagen den 13 så var det nu. Kikki Danielsson är inte beredd på en 70000-hövdad publiks entusiasm. Hon saknar inear (ljudsystemet som sitter i örat så att musikerna får återkoppling till vad som spelas på scen) utan har fått två monitorer som ska ge henne ljud. Det fungerar inte alls. Hon kommer efter, tappar tråden och räddas enbart av en leende Håkan Hellström och sin egen rutin. Hon får sedan vilset följa med på ”Försent för Edelweiss”, men gör inte heller här sitt bästa framträdande i livet. Synd. Hennes medverkan är väl tillsammans med Leila K:s gästspel 2017 en av de mest tveksamma under de tolv Ullevikonserter som Håkan hållit.
Men allt är snabbt förlåtet. En kram, en kyss och så går allt vidare. Som livet självt.
In i det på samma gång tämjda och lössläppta, det inrepeterat vilda och galna, som när som helst tillsynes kan gå över styr, men som alltid hamnar på rät köl. Så ”Valborg”, denna vackra hymn med en allsång som alla utom Torbjörn Nilsson och jag sjunger med i. Innan ”Närkontakt av tredje graden” – Steve Spielbergfilmen från 1977 – blir ett mellanspel, eller upphaussning till extranumren.
Det har, utan att det har varit en grov gissning, spekulerats i att Benjamin Ingrosso skulle flygas in efter sin spelning på Bergen. Mycket riktigt. In kommer han – till ett öronbedövande jubel – och får möta sin största publik någonsin. ”Din tid kommer” förvandlas till ett slags Avicii-rus innan Benjamin Ingrosso och Håkan Hellström förenas i en hyllning till visartisten Mats Paulson (som ju värmde upp inför Håkans konserter i Lisebergshallen i december 2002) i en ljuv version av dennes ”Visa vid vindens ängar”. En fin stund med Benjamin Ingrosso på piano och i duett med Håkan.
”Nu kan du få mig så lätt” och ”Känn ingen sorg för mig Göteborg” får Håkan Hellström klara utan Miriam Bryant och utan den extra touch av extra allt som hon ger låtarna. Så finalen, ”Du är snart där”. Trummisen Labbe Grimelunds komposition som han sökte samarbete med hos fellow Göteborgsmusiker som Soundtrack Of Our Lives utan att få napp. Men med Håkan Hellström blev det en sortilåt som är en av de mest magnifika någonsin.
Ja, Håkan Hellström har gjort det igen. Förundrad sitter jag kvar. Hör hur Elvis Presleys gospel ”If I can dream” klinga ut med bandet vickandes adjö med sin enastående frontman. På skärmen vilar ett citat från Göteborgs vispoet Dan Berglund ”Sjung ni ljusa morgondagar. Sjung!”. Så traditionsenligt Beatles ”Hey Jude”. Publiken lämnar. Håkan dröjer sig kvar. Tackar. Var och en, känns det som. tar upp en mobil. En till. Ger personliga hälsningar. Skriver på någon studentmössa. Lindar en Gaishalsduk runt halsen. Gör ett långt farväl innan han lämnar scenen. För den här gången.
Ps. Allt är så otroligt med de här konserterna. Vad Håkan Hellström gör med oss i publiken och med den här staden. Det är stort, känslosamt och vackert. Men några frågor dröjer sig kvar. Varför riktade ingen uppmärksamhet mot gitarristen Mattias Hellberg som fyllde 52 just denna fredag? Och varför ingen presentation av bandet? Jo, jag vet. Det var ett stort gäng på scenen. Lägg till över 40 personer under scenen i olika roller. Det är en gigantiskt produktion som kostat miljoner att få till stånd. Så, bara bleka reflektioner i det stora hela. Ds.
Håkan Hellström, Ullevi, 13 juni.
Bandet: Tobias Wiklund, trumpet, David Nyström, klaviatur, Finn Björnulfson, slagverk/sång, Labbe Grimelund, trummor, Oscar Wallbom, bas/sång, Mattias Hellberg, gitarr/munspel/sång, Simon Ljungman, gitarr/sång, Nils Berg, saxofon/klaviatur/fiol/sång, LaGaylia Frazier, sång, Annika Granlund, sång och trumpet, Ingela Olsson, sång, och Kerstin Ryhed-Lundin, sång.
Gäster: Kikki Danielsson, Nisse Hasselgren, Björn Gustafsson och Benjamin Ingrosso samt ”Frälsningsarméns blåsorkester” med ”Frälsningsarméns blåsorkester” med Joakim Rolandsson, flöjt och altsax, Lina Lövstrand (flöjter och alt- & barytonsax,, Malin Wättring tenorsaxofon, Jacek Onuszkiewicz, trumpet och flügelhorn, Lennart Grahn, trumpet och flügelhorn, Elin Andersson, trumpet och flügelhorn, Michele Campo, trombon, Magnus Wiklund, trombon, Ella Wennerberg Wettéus, trombon & bastrombon, och Niclas Rydh, bastrombon och sousafon.
Låtlistan:
Intro med temat från Du är snart där
Jag har varit i alla städer
En vän med en bil
Gå för glory
Dom där jag kommer ifrån
Mitt hjärta är ett jordskred
Tro och tvivel
Vid protesfabrikens stängsel
Du kan gå din egen väg
Mitt Gullbergs kaj paradis
Gårdakvarnar och skit
Refrängen till Som sommaren (Gunnar Danielsson, här med Björn Gustafsson som gäst)
En midsommarnattsdröm (med Björn Gustafsson som gäst)
Nordhemsgatan leder rakt in i himlen (med Nisse Hasselgren som gäst)
När lyktorna tänds
Kom igen Lena!
Bra vibrationer (med Kikki Danielsson som gäst)
För sent för Edelweiss (med Kikki Danielsson som gäst)
Det kommer aldrig va över för mig
Ramlar
Valborg
Mellanspel med visning av en scen ur filmen Närkontakt av tredje graden med John Williams Wild signals
Din tid kommer (med Benjamin Ingrosso som gäst
Visa vid vindens ängar (med Benjamin Ingrosso som gäst)
Gör om allt igen och ändå inte. Håkan Hellström bjuder på samma repertoar och gäster som han gjorde under fredagen. Ändå är det en helt annan konsert. Foto: TOMMY HOLL/STELLAPICTURES
Ullevi, Göteborg.
Publik: 73781.
Bäst: Generositeten.
Sämst: Det finns inget att klaga på.
Fråga: Har Håkan Hellström någonsin gjort en Ullevikonsert där han upprepat en kväll till en annan…?
Som artist kan man göra det ”enkelt” för sig. Spela sin låtlista inövat och hemtamt kväll efter kväll. Addera samma mellansnack. vara trygg i det och räkna med att publiken sällan, eller aldrig, är en och samma.
När Håkan Hellström, 25 år som soloartist, bjuder in till sin andra kväll på Ullevi 2025 slår han förstås publikrekordet från kvällen innan. Nu är vi 73781 på plats. De iskalla vindarna från fredagen är bortblåsta. Man kan ana en ljum försommardag. Det blåser inte. Inget regn hotar. Förutsättningarna är de bästa.
Jag hade det på känn under första konserten (läs recension här), att det nog skulle kunna bli exakt samma låtlista… ja, samma show en vända till. Varför slösa bort något som var så underbart, så känslosamt berörande?
Det kom att bli så. Samma, samma, men annorlunda.
För Håkan Hellström lever väldigt mycket i nuet, även i sina drömmar. Allt vävs samman till den fantastiska värld som vi bjuds in till. Från startskottet med introt med utdrag från ”Du är snart där” med delar av bandet till entrén där han kliver in som en tamburmajor hämtad från Tom Waits video till ”In the neighbourhood”. Det är från början rörande och roande. Lika snabbt famnar Håkan Hellström publik och den honom i en varm kram när ”Jag har varit i alla städer” inleds.
På parad. Håkan Hellströms entré med sina medmusiker och Frälsningsarméns blåsorkester är magnifik. Foto: TOMMY HOLL/STELLAPICTURES
Stämningen? Jag den vibrerar på ett sätt som den inte gjorde första aftonen. Det är magiskt.
Så tar han oss genom kvällen med sitt bredaste leende och sina vigaste danssteg. Han är en sång- och dansman av rang. Låter musiken rytmiskt pulsera för att han ska få möjlighet att utföra sina koreografiska konstverk.
Samtidigt med allt slipat och skickligt är han den desperata indiegrabben som bara låter känslorna komma på en och samma gång. Han kvider på scengolvets alla skrymslen och vrår, skriker, slår handflatan på någon av bryggorna så att det dundrar in i mikrofonen som ligger bredvid honom.
Alltid underhållande. Håkan Hellström bjuder på allt för alla tillsammans med sina gästartister. Foto: KAI MARTIN
Då har Frälsningsarménskavajen och kepsen rykt för länge sedan. Skjorta från fredagen hänger på tork i logen. Nu är det bara västen med broderierna på, den som blottar hans smala, muskulösa armar. Han springer ett Göteborgsvarv för vår skull och tar oss med in i sin drömvärld. Den med ett persongalleri av trasiga, kantstötta, vackra människor med sorgkant på tillvaron. De som aldrig syns. De vars hjärta aldrig hörs slå. Det är vackert.
Springer ett Göteborgsvarv. Håkan Hellström bjuder på sig själv och är överallt. Foto: TOMMY HOLL/STELLAPICTURES
Vackert är också ljuder som är skirt och klart.
För första gången sedan kapellmästare Stefan Sporséns (piano och trumpet) avhopp efter Ullevikonserterna 2022 faller de nya arrangemangen på plats. Trumpetaren Tobias Wiklunds arrangemang för blåsorkestern (med medlemmar ur bland annat Bohuslän Big Band och Göteborgsoperans orkester, inte Frälsningsarmén, som man bedräglig kan tro och som församlingen också tagit cred för, märkligt nog) är superba. Vackra, inbjudande, emellanåt avantgardistiska, men oftast i ljus harmoni.
Låtarnas omstöpta form – jag dristar mig till att samtliga av dem har klätts i ny dräkt – visar på ett kreativt sinne, att aldrig stanna till, aldrig låta en låt cementeras. Musik är till för att utmana, omforma och våga tolka– om och om igen.
Nu blir också de nya låtarna känslosamma stadiumlåtar. Berättande ”Sweethearts” får en tydlighet i sin ömsinthet.
Gästartisterna – Sarah Klang, Björn Gustafsson, Nisse Hasselgren och Miriam Bryant – får var och en glänsa. Och jag tänker, varför inte göra ett album med dessa plus andra gäster Håkan Hellström haft på Ullevi…? ”Alla sjunger Håkan”, som ett duettalbum, men också med deras tolkningar…
Magi igen. 13-årige Nisse Hasselgren från Nordhemsskolans musikklasser sjunger Nordhemsgatan leder rakt in i himlen” starkt och skirt på samma gång. Foto: KAI MARTIN
Det blir helt enkelt åter en fantastisk kväll, trots att Håkan Hellström håller sig till planen. Men det dyker förstås alltid upp något oväntat. Som studenten som under just ”Sweethearts” skickar upp sin mössa på scen. Håkan Hellström tar på den för att sedan, fortfarande sjungandes, signera den med tuschpenna. Alltså… vilken vacker gest.
Jo, han har en unik förmåga att uppmärksamma sin publik. Han är en storslagen underhållare av högsta internationella snitt, så svensksjungande artist han är.
Men… jag vet inte om det beror på scenens placering i mitten som gör det. Men jag upplever som att Håkan Hellström inte interagerar med sitt band som han har gjort tidigare. Det kamratliga, förtroendefulla finns säker där, men är lagd på en mer professionell nivå. Gitarristen Simon Ljungmans roll är mer tillbakadragen. Utmaningarna mot slagverkaren Finn Björnulfson finns, men i ringa skala.Etc, etc.
Jo, jämfört med i fredags vågade musikerna ta en större plats och gå runt på scenen. Men de verkar ändå lite vilsna mot hur det har sett ut förut.
Nå, randanmärkningar. Håkan Hellström på Ullevi är alltid en känslostark upplevelse, ett godisregn med extra allt. Men det kan bli lite bättre. Då är ändå gästartisterna fullkomligt lysande. Från Sarah Klangs personliga, intensiva version av ”Pärlor”, Björn Gustafsson komikernummer – och sång! –, Nisse Hasselgren – 13-åringen från Nordhemsskolans musikklass – skira tolkning av ”Nordhemsgatan leder rakt in i himlen” (arrangemang Thomas Gustavsson från bland annat New Tide Orquesta) till Miriam Bryants rätt igenom bländande skickligaoch personliga sång på ”Du kan få mig så lätt” och ”Känn ingen sorg för mig Göteborg”.
Nu laddar jag för den tredje konserten – Håkan Hellströms tolfte på arenan – med drömmar om någon eller några gästartister till och en delvis annorlunda låtlista. För drömma det är ju det han uppmanar till.
Håkan Hellström, Ullevi, Göteborg, 7 juni 2025. Spelar också 13 juni.
Bandet: Tobias Wiklund, trumpet, David Nyström, klaviatur, Finn Björnulfson, slagverk/sång, Labbe Grimelund, trummor, Oscar Wallbom, bas/sång, Mattias Hellberg, gitarr/munspel/sång, Simon Ljungman, gitarr/sång, Nils Berg, saxofon/klaviatur/fiol/sång, LaGaylia Frazier, sång, Annika Granlund, sång och trumpet, Ingela Olsson, sång, och Kerstin Ryhed-Lundin, sång.
Gäster: Sarah Klang, Nisse Hasselgren, Björn Gustafsson och Miriam Bryant samt ”Frälsningsarméns blåsorkester” med ”Frälsningsarméns blåsorkester” med ”Frälsningsarméns blåsorkester” med Joakim Rolandsson, flöjt och altsax, Lina Lövstrand (flöjter och alt- & barytonsax,, Malin Wättring tenorsaxofon, Jacek Onuszkiewicz, trumpet och flügelhorn, Lennart Grahn, trumpet och flügelhorn, Elin Andersson, trumpet och flügelhorn, Michele Campo, trombon, Magnus Wiklund, trombon, Ella Wennerberg Wettéus, trombon & bastrombon, och Niclas Rydh, bastrombon och sousafon.
Låtlista:
Intro med temat från Du är snart där
Jag har varit i alla städer
En vän med en bil
Gå för glory
Dom där jag kommer ifrån
Mitt hjärta är ett jordskred
Tro och tvivel
Sweethearts
Du kan gå din egen väg
Mitt Gullbergs kaj paradis
Pärlor (med Sarah Klang som gäst)
Gårdakvarnar och skit
Refrängen till Som sommaren (Gunnar Danielsson, här med Björn Gustafsson som gäst)
En midsommarnattsdröm (med Björn Gustafsson som gäst)
Nordhemsgatan leder rakt in i himlen (med Nisse Hasselgren som gäst)
När lyktorna tänds
Kom igen Lena!
För sent för Edelweiss
Det kommer aldrig va över för mig
Ramlar
Valborg
Mellanspel med visning av en scen ur filmen Närkontakt av tredje graden med John Williams Wild signals
Din tid kommer
Nu kan du kan få mig så lätt (med Miriam Bryan som gäst)
Känn ingen sorg för mig Göteborg (med Miriam Bryant som gäst)
kaimartinblog 