Intensiv. ”Moulin Rouge – the musical” sprakar intensivt från första till sista scenen. Foto: MATS BÄCKER
Rondo, Göteborg.
Publik: Snudd på utsålt.
Bäst: De sprakande massdans- och sångnumren är en fröjd att få bevittna.
Sämst: De stressade replikerna mellan låtarna.
Fråga: Är det helt givet att lyfta ner en musikal från en teater till Rondo…?
Filmen med Nicole Kidman och Ewan McGregor i huvudrollerna från 2001 blev en succé och Oscarsbelönades. Musikalen, som kom 2018 med premiär i Boston, följde i filmens spår. Ja, både beträffande handling och succé, och for som en löpeld över de stora showscenerna i världen. För två år sedan sattes den upp för första gången i Sverige med en fullödig version på China teatern i Stockholm. En föreställning jag hade förmånen att se några månader efter premiären (läs här!).
När hundraåriga China Teatern gav ”Moulin Rouge – the musical” en perfekt inramning. Visst, några årtionden efter då när handlingen i musikalen är tänkt att utspela sig. Men snudd på perfekt.
Så hur har det då gått att lyfta över allt till Rondo, som ju är en helt annan spelmark…?
Jo, tack. I stort väl. Med viss reservation för intimiteten och inramningen som China Teaterns höga väggar med läktare ger.
Man har också lyckats få med sig huvudrollerna och stora delar av ensemblen. Sanna Jansson har tagit steget upp från ensemblen och gör Nini samt Anna Rällsjö har klivit in som Arabia.
Så, det är ett rutinerat och ”Moulin Rouge”-vant gäng som tar sig an Rondos scen och Göteborgspubliken.
Det här är ju en musikal som inte vilar på hanen. Från starten med ”Lady Marmelad” till den sprakande finalen. Det är en tårta med tomtebloss och fulladdad med musik från allsköns håll (T Rex, Bowie, A-ha, Police, Sia, Talking Heads, Seal, Bizet och från ”Sound of music”). Innehållsmässigt har man en mix av handlingen från ”La Bohème” och ”Cabaret”. Det är can can-fart med cabaret-, burlesque-, varieté-nummer blandat mer rent sentimentala nummer som Elton Johns ”Your song”.
Musikaliskt har den svenska uppsättningen – vad jag förstår – skapat sin egen identitet med sitt eget val av låtar – och vem som sjunger dem. Det är en skicklig väv som bör applåderas. Somt mer bekant än annat. Snygga arrangemang, djärv stämsång och solosistnummer av klass när så krävs.
Fulladdad. ”Moulin Rouge – the musical” är fulladdad av musik- och sångnummer. Foto: MATS BÄCKER
Andreas Wijks mjuka, känsliga och viga röst är perfekt för rollen som den naive amerikanen Christian, som kommer till Paris konstnärskvarter för att förverkliga sina singer/songwriterdrömmar. Marsha Songcombe gör sin Satine – nöjespalatset Moulin Rouges stora stjärna – med perfekt balans av hårdhet och ömsinthet. Fred Johansons greve är diabolisk och hans ”Sympathy from the devil” (ja, Stones i ett musikalnummer!) är brutalt vass.
Jo, det är en musikal som kräver sina solister. För var och en av huvudrollerna har sin bestämda plats i rampljuset. Mest av alla, förstås Marsha Songcombe och Andreas Wijk.
Morgan Alling gör sin ekivoka teaterdirektör med briljans och spets i allt från dominans till devot. Men ”Chandelier” klarar han dessvärre inte av att sjunga med någon större övertygelse. Samtidigt kommer den prestationen undan på grund av rollen.
Santiago i Anton Ewalds gestalt blir både humoristisk och eldfängd. När han sedan får sjunga stannar klockorna. Alexander Larsson kan sin Henri Tolouse Lautrec – ja, den store franske konstnären (1864–1901), som ju rörde sig i cabaretkretsar för sitt skapande. Här är han emellertid mest en författare med musikaldrömmar (även om hans konst syns i hans ateljé).
Men…! ”Moulin Rouge – the musical” är ingenting utan sin fantastiska ensemble. Herrgud vad var och en av de femton får slita för sina uppgifter. I koreografin med utstuderade dansscener till sångnummer – ja, gärna allt samtidigt. Plus snabba klädbyten i de snygga kreationer som Astrid Lynge Ottosen kreerat.
Jo, ”Moulin Rouge – the musical” håller på Rondo. Nej, det är inte en musikal som stämmer till eftertanke eller som sätts i en nutida kontext. Den är helt ren och skär under hållning. Eller kort och gott: C’est magnifique!
”Moulin Rouge – the musical”, Rondo, Göteborg. Premiär 25 september 2025. Spelas till och med 1 februari 2026.
Manus: John Logan (baserad på Baz Luhrmans film med samma namn från 2001).
Arrangemang, orkestrering, kompletterande musik & text: Justin Levine.
Dansarrangemang: Justin Levine & Matt Stine.
Medorkestrering: Katie Kresek, Charlie Rosen & Matt Stine.
Medverkande: Marsha Songcombe (Satine), Andreas Wijk (Christian), Morgan Alling (Harold Zidler), Fred Johanson (greven), Alexander Larsson (Toulouse-Lautrec), Anton Ewald (Santiago), Sanna Jansson (Nini/ensemblen)), Joanna Perera (la Chocolat/ensemblen), Anna Rällsjö (Arabia/ensemblen) och Nils Reinholtz (Baby Doll/ensemblen).
Ensemblen: Tobias Ahlsell, Patrik Riber, Zain Odelstål, Liza Stockseth, Louise Wallentin, Robin Lake, Albin Lindén, Martin Jonsson, Emilia Hallstensson, Martin Wallin Andersson, Kim Pastor, Keisha von Arnold, Nanette Haugan, Edin Jusuframic och Erik Höijby.
Orkester: Jonathan Bengtsson (kapellmästare och klaviatur), Oskar Kälström/Jonathan Sagerström (gitarrer), Pär Öjerot/Johan Ekberg (gitarrer), Julia Fahltin/Staffan Andersson (bas), Per Svenner/Simon Wiborg-Liljeblad (trummor), Marcus Sturewall (andra keyboard, kapellmästare) och Hampus Torarp (andra keyboard).
Sissela Kyle, en av Sveriges mest meriterade och hyllade skådespelerskor, gör gemensam sak med musikalstjärnorna Gunilla Backman och Helen Sjöholm. Tillsammans lanserar de det nya konceptet pocketmusikal med ”Nån måste göra det” med premiär i Göteborg fredag 26 september.
Allt till musik från Abba till Ebba Grön.
– Vi har valt låtar som vi gillar, säger Sissela Kyle, som regisserar.
Trio i stjärnor. Stjärntrion Gunilla Backman, Sissela Kyle och Helen Sjöholm satsar på pocketmusikalen ”Nån måste göra det”. Foto: TOMMY HOLL
Gunilla Backman och Helen Sjöholm är några av våra allra främsta musikalstjärnor. Men tillsammans har de aldrig jobbat.
– Vi har delat turnéer, men aldrig stått på scen samtidigt, säger Gunilla Backman.
Ja, hon som fick sitt stora svenska genombrott i ”Mamma Mia” 2005. Helen Sjöholm, slog igenom som Kristina i ”Kristina från Duvemåla” tio år tidigare. Trots att de bara skiljer några år emellan dem är det alltså först nu som de kommer mötas på scen. Då i pocketmusikalen ”Nån måste gör det”, som har urpremiär på Lisebergsteatern fredagen 26 september.
Men… pocketmusikal? Jag erkänner för trion Gunilla Backman, Helen Sjöholm och Sissela Kyle att jag inte har en aning om vad det är för något. Ja, trots mer än 40 år som nöjesreporter står jag mig slätt. Inte så konstigt, visar det sig.
– Det är ett påhittat begrep. Det är vi som kommit på det! utbrister de nära nog i en mun.
– Det är bara två personer på scen och miljön är i ett bibliotek med massa böcker, fortsätter Sissela Kyle.
Förklaringen
Men att trion samlades för att skapa denna pocketmusikal kräver sin förklaring.
– Jo, vi har ju som sagt inte jobbat ihop, Helen och jag. Men vi har pratat om det, kontaktade varandra för en annan pjäs och då kom vi på att vi också skulle ringa Sissela, förklarar Gunilla Backman.
– Ja, vi träffades förutsättningslöst på ett kafé, fann varandra helt spontant, säger Sissela Kyle, som erkänner att det aldrig var aktuell för henne att sjunga. Så regissör fick det bli.
– Jag träffade Per, som hade en idé, så han kom med och fick beskriva sina tankar. Vi fick med producenten Agneta Villman och själva har vi också gått in som producenter, fortsätter hon.
– Ja, det är något vi är påtagligt stolta över. Vi hade en idé, utvecklade den och nu är vi också producenter, säger Helen Sjöholm.
Ja, det är inte helt givet att våga satsa pengar på något nyskrivet, som dessutom ska ut på turné över hela landet. Men Sissela Kyle, Gunilla Backman och Helen Sjöholm har vågat.
– Idag, efter pandemin, är allt sådant här mycket svårare, säger Helen Sjöholm.
– Men hittills har det sett ut att gå bra.
Givet med musik
Med två svenska musikalstjärnor var det förstås givet att det också skulle bli musik.
– Vi har valt låtar som vi själva gillar, säger Sissela Kyle.
Det har blivit en brokig samling låtar. Från Abba till Ebba Grön. De sistnämnda inte helt givna i ett musikalsammanhang.
– Absolut, men vi har fått godkänt, säger Gunilla Backman, påtagligt nöjd.
Nytt koncept. Helen Sjöholm, Sissela Kyle och Gunilla Backman har själva skapat begreppet pocketmusikal. Foto: KAI MARTIN
Både Helen Sjöholm eller Gunilla Backmanhar jobbat med helt nyskriven musikal. Men det är ändå inte helt vanligt och framför allt är formatet helt nytt. Det blir med andra ord en utmaning för dem båda.
– Det är ju en helt ny berättelse och helt nya karaktärer, säger Helen Sjöholm.
– För oss är det ju en självklarhet att sjunga. Men det här är ju en pjäs i grunden där det gäller att få in både över- och undertext. Där har vi haft stor hjälp av Sissela. Hon har ett sätt som inspirerar, säger Gunilla Backman.
– Ja, det är ju en föreställning med både humor och allvar, som hon har låtit oss undersöka hur vi bäst ska göra det, fortsätter Helen Sjöholm.
Efter Göteborgssejouren på Lisebergsteatern fram till 18 oktober väntar en Sverigeturné.
Egen turné. Sissela Kyle åker på sin egen turné med ”Min föreställning om mamma” och är dessutom bokaktuell med självbiografin ”CV – livets gång”, som nyligen kommit ut. Foto: TOMMY HOLL
Men då är Sissela Kyle uppdrag sedan länge över. Men hon har att göra ändå. Dels är hennes självbiografi ”CV – livets gång”, där man får läsa om hennes resa från uppväxten i Partille till ungdomsåren med Haga, rockklubben Errols och Sahlgrenska som centrala Göteborgsplatser och vidare till en av Sveriges mest aktade skådespelare.
– Det är inte en självbiografi från A till Ö enligt en kronologisk ordning. Så den är inte ordentlig på det viset. Den har mer styrts av livet och människorna jag mött, säger hon, som förutom premiären också ska hinna med Bokmässan (25–28/9).
Sissela Kyle kommer också åka på turné.
– Ja, jag fortsätter med ”Min föreställning om mamma” med start i Kalmar 9 oktober. Jag kommer till Lisebergsteatern 15–17 oktober. Där är det slutsålt. Men jag måste erkänna att jag är otroligt stolt över att jag blivit bokad på Konserthuset. Första föreställningen 29 november är slutsåld. Jag får handsvett bara jag tänker på det. Men till eftermiddagsföreställningen finns det biljetter kvar.
”Nån måste göra det”, premiär på Lisebergsteatern 26 september 2025 där den spelas till och med 18 oktober. Föreställningen åker sedan på turné i Sverige (se spelställen nedan).
Manus: Per Naroskin.
Regi: Sissela Kyle.
På scen: Helen Sjöholm (Kassandra) och Gunilla Backman (Felicia).
Med huvudrollen som Elphaba i Göteborgsoperans succéuppsättning av ”Wicked” var hon grön i dubbel bemärkelse. Dels för att rollen krävde det. Men också för att hon då, som 23-åring, gjorde sin första huvudroll på en av Sveriges största scener.
Nu är hon tillbaka. Som Kim i hennes favoritmusikal ”Miss Saigon” – på Göteborgsoperan.
– Jag har längtat efter att få spela henne i halva mitt liv, säger hon.
Favoritroller. Timothy Garnham, som den amerikanske soldaten Chris, och Feline Andersson som den vietnamesiska kvinnan Kim har sin roll i ”Miss Saigon” högst upp på listan. Foto: KAI MARTIN
13 år gammal såg hon ”Miss Saigon” på Malmöoperan. På samma plats fanns Timothy Garnham, nu 27. Båda fick samma vision. Det här var musikalen de skulle spela i. Föga anad de att av drömmarna skulle det bli verklighet. För vem kunde någonsin tro att en påg från Höör och en flicka från Malmö skulle förenas på scen i huvudrollerna som Chris respektive Kim 12 år senare när Göteborgsoperans sätter upp ”Miss Saigon” igen efter 20 år.
– För mig var det en roll som jag aldrig trodde att jag skulle få, säger han, som fortfarande någon vecka innan premiären (då denna intervju görs) nyper sig i armen för att han verkligen har fått rollen.
– När de ringde frågade jag tre gånger om det var sant. Det känns helt otroligt.
Visar sina färdigheter igen
Det var det. Det innebar att han återigen fick möjlighet att visa på sina färdigheter som musikalartist på Göteborgsoperan. Så som han tidigare har gjort i ”Cabaret” och i ”Wicked” (2023/24). Men nu handlar det om ett större ansvar på scen i den krävande rollen som Chris.
Han är fostrad i Göteborg. Både på Balettakademin och på Högskolan för scen och musik.
– Jag har bott sju år i Göteborg och har alltid trivts här och ville flytta hit efter att jag var här och såg Håkan Hellström när jag var elva år, säger han.
Scenstarkt. Timothy Garnham gör rollen som Chris till sin. Foto: KAI MARTIN
Ja, Feline Andersson och Timothy Garnham har mötts förut. Dels gick de på samma gymnasium i Lund och dels delade de scen under sejouren med ”Wicked”. Hon hade då huvudrollen som Elphaba, häxan som blev grön. Hon var inte helt oetablerad, som scenartist. Hade gjort utbildning och spelat i England. Men Elphaba blev hennes första stora huvudroll på en av Sveriges största scener.
Tror du att Elphaba och ”Wicked” blev något av en audition för ”Miss Saigon” och rollen som Kim?
– Ja, men lite så är det nog. Jag tror ingen i huset missade att jag ville göra ”Miss Saigon”, men då visste jag inte att den skulle komma hit, säger hon.
Gjorde ett ”kemitest”
– När vi sedan gjorde ett kemitest med Guy (regissören för ”Miss Saigon”), för att se om det klickade… ja, då förstod jag att det skulle gå vägen. Det är ju en roll som jag velat göra i halva mitt liv.
Kemitest?
– Ja, alltså för att se om det uppstod rätt kemi mellan oss. Men det dröjde ändå innan jag fick besked. Jag for från mitt uppdrag i London till Göteborg flera gånger. Till slut sa jag att det inte gick. Jag var tvungen att få ett slutgiltigt svar. Jag trodde ett tag att de drev med mig, säger hon.
Men efter en slutaudition i London fick hon sitt ja.
Hon är fokuserad och ser fram emot premiären. Men ändå var olyckan framme bara timmar innan vi möts. Hon fastnade med en klack i en trappa och vrickade foten.
– Det ska gå bra. Det är ju inte så mycket koreografi i ”Miss Saigon”.
Hämtad från Oslo
Uppsättningen av den nu klassiska musikalen från 1989 är hämtad från Oslo och Folkteatret. Den som hade Guy Unsworth som regissör, som också tagit med delar av teamet och några av musikalartisterna. För honom har det handlat om att inte slarva med budskapet och att få denna sin uppsättning så autentisk som möjligt.
– Inför jobbet i Oslo gjorde jag flera resor till Vietnam för att göra research. Inför uppsättningen i Göteborg gjorde jag ännu en och for till landsbygden, pratade med risbönder. Det var inte helt lätt. Vietnameser vill inte se tillbaka. Men det är fortfarande ett trauma, säger han om Vietnamkriget, som upphörde först 1975 då USA lämnade landet efter flera år av krig på Sydvietnams sida.
– Men det gäller att hitta en balans. Jag vet, som regissör, att jag har två och en halv timme på mig att berätta om ett 25 år långt krig. För mig handlar det inte så mycket om en historielektion som ett försök att skilda hur människor drabbas i krig. Det finns ju, tyvärr, parallell till det som sker i dag.
Efter sitt uppdrag på Göteborgsoperan väntar något väldigt mycket mer brittiskt för den 38-årige, talangfulle och prisade regissören, som ju efter Oslo höll i trådarna för premiären av Roxette-musikalen ”Joyride” i Malmö.
Mästerregissör. Guy Unsworth gjorde ”Miss Saigon” i Oslo, har hunnit med Roxettemusikalen ”Joyride” i Malmö. Nu ansvarar han för ”Miss Saigon” på Göteborgsoperan innan han återvänder till England för scenuppsättningen av ”Morden i Midsummer” Foto: KAI MARTIN
– Ja, det blir en iscensättning av ”Morden i Midsummer”, som ska ut på turné i Storbritannien. Det blir något helt annat och annorlunda. En musikal är ju speciell där så många är involverade med betydande ansvar, som koreografer, dirigenter, scenografer plus artisterna. Där är ju mitt uppdrag att samla ihop allt till en helhet.
Men trots att han återvänder till England så lämnar hans övergripande arbetet inte uppsättningen av ”Miss Saigon”. Inte bara han har gjort sin research; det har även Feline Andersson och Timothy Garnham gjort.
– Jag har sett sjukt mycket dokumentärer och läst böcker om Vietnamkriget. Jag har ju en mamma som är historielärare, så jag får ju inte fuska. Jag spelar ju dessutom inte asiat utan är en amerikansk soldat som inte vill vara där, säger han.
– Ja, det har blivit mycket att lära. Det är viktigt att det blir rätt för någonstans är det ju en riktigt historia. Dessutom har Guy haft historielektioner med oss, säger hon.
– För mig, med mamma från Thailand, har det också varit viktigt att ge folket i Vietnam rättvisa. Kim är ju så mycket mer än en prostituerad, så systerskapet är viktigt. För Guy har det ju varit väsentligt att ha med människor med asiatiskt utseende. Alldeles för många uppsättningar av ”Miss Saigon” har det varit för mycket stereotyper.
”Miss Saigon”, Göteborgsoperan. Premiär 27 september 2025. Spelas till och med 28 mars 2026.
Av: Claude-Michel Schönberg och Alain Boublil.
Regi: Guy Unsworth.
Dirigent och musikaliskt ansvarig: Joakim Hallin.
Scenograf: David Woodhead.
Kostymdesign: Jean Chan.
Koreografi: Cressida Carré.
Maskdesign: Tiiu Luht .
Ljusdesign: Matt Haskins.
Ljuddesign: Avgoustos Psillas.
Musik: Claude-Michel Schönberg.
Sångtexter: Richard Maltby Jr och Alain Boublil.
Ytterligare sångtexter: Michael Mahler.
Orkestrering: William David Brohn.
I rollerna: Feline Andersson (Kim), Timothy Garnham (Chris), Eu Jin Hwang (ingenjör), Arvid Assarsson (John), Karin Mårtenson Good (Ellen), Alistair So (Thuy), Natalie Chua (Gigi).
Ensemble: Jesper Blomberg (cover John), Albin Boudrée, John Browning (cover Engineer), Julia Carlström (cover Ellen), Fanny Dan Tomter, Sonny Enell, Anton Engström, Julia Forssell, Tord Hansson, Martine Hattestad Kveli, Lars Hjertner, Andrea Rymoen (cover Kim), Evelina Schilling (cover Gigi), Robert Sillberg, Carl Sohlberg (cover Thuy), Matias Steen Hauge (cover Chris), Oscar Sundling Wallin, Lea Undall, Vivian Wrang plus statister och barnstatister.
Barnet Tam (spelas av fyra barn under spelperioden): Pontus Bremholm, Louis Linusson, Gabriel Melo och Mia Terese Yasuda.
Festligt. När Stella – med sångerskan Karin Klingenstierna i spetsen – firar 30 år famnar man musik högt och lågt med mängder med gäster. Som Erik Blix. Foto: KAI MARTIN
30 år! Det är några år. Mitt kalas hade jag på klubben Karelia, inhyst i Errols lokaler på Magasinsgatan 3 i Göteborg. (Namnet på klubben var taget från ett grekiskt cigarettmärke som Kai Martin & Stick!-saxonfonisten Gomer Explensch fallit för och övertygat klubbägarna om att ta.) Huset var fullt, det var festligt och glatt. En vakt som inte begrep att tillställningen var privat släppte in friskt. Annika Blennerheds band stod på scen. Hon hade kommit med ”Poems by Dorthy Parker” och bjöd på ljuv musik. Jag tror också att Parad – bandet med rester från just Kai Martin & Stick! (Ronny Svensson, trummor, Jörgen Cremones, gitarr, och jag på sång) – underhöll.
För så är det ju: jubileum ska man fira och då gärna till musik.
Så när Stella – Göteborgsbandet som jag nyligen skrev om här – firar 30 år som orkester är det förstås värt att fira. Hur gänget gör det? Till en sprakande musikfest, förstås.
Stella – med sin basmedlemmar Karin Klingenstierna, sång, Mia Samuelsson, trumpet, Elisabeth Engdahl, saxofon, Niss Kerstin Hallgren, kontrabas, Tomas Olsson, trummor och Paul af Malmborg Ward, klaviatur – spänner över mycket utan att förlora hela stycket. Det är jazz, 60-talspop, som Petula Clarks klassiker ”Down town” från 1964 , storbandsjazz, 70-talsdisco, Aretha Franklinlåtar, Sting… ja, banne mig om man med Erik Blix, konferencieren, lyckas med Frank Zappas svåra, men underhållande ”Cosmik Debris” från albumet ”Apostrophe (‘)” från 1974.
Det fina med Stella är att man lyckas sätta sin egen accent på musiken. Niss Kerstin Hallgrens kontrabas skapar delvis soundet tillsammans med Tomas Olssons mångfacetterade trumslagarkonster.. Men den ständigt, ljuvt leende Paul af Malmborg Wards klaviaturspel skojar man heller inte bort. Hon skapar sitt eget ackompanjemang med nyfikenhet och glädje, som är en fröjd att höra. Så blåsarna – Mia Samuelsson, trumpet, och Elisabeth Engdahl, saxofon – öppnar ju upp för än rikare arrangemang. Så då Karin Klingenstierna. Denna urkraft på sång, som sveper som en storm genom repertoaren och verkar hålla skoningslöst genom en kväll som denna.
Stella kastar sig speglat och vigt i de musikaliska lianerna. Det är vuxenunderhållning, men inte barnförbjudet, utan helt enkelt varm musikunderhållning.
Bandet har gäster på scen: Raymond Karlsson och Martina Almgren, trummor, Vanja Holm, slagverk, Lisa Eriksson, klaviatur, Urban Ward, tenorsaxofon, Lars-Göran Dimle, trombon, Magnus Johansson, trumpet, Perra Strandberg, gitarr, Peeter Wiik, gitarr, Göran Klinghage, gitarr och Erik Gullbransson, sång. Alla som sätter sin ton och adderar något till Stellas repertoar.
Vanja Holm, en gång bandets första trummis, visar vilken fantastisk slagverkare hon är. Lekfull, svängig och ständigt taktfull. Magnus Johansson sätter spets på sitt spel. Göran Klinghage sveper in med blueston. Martin Almgren med ett funky groove. Liza Eriksson och Raymond Carlsson färgar försiktigt med jazz. Urban Ward och Lars Göran Dimle fyller brassektionen med fyllighet. Perra Strandbergs och Peeter Wiiks gitarrspel ger sin respektive touch. Så då Erik Gullbransson, som slitit sig loss från ”Chicago” på Malmöoperan för ära Stella denna kväll. Croonern som rutinerat sveper in med sin röst.
Det blir en lekfull kväll med musik som byggs utav glädje. Nej, allt är inte slipat. Tekniken kärvar ibland. Men humöret är på topp och det är fest. Och jag kan inte låta bli att fnissa lite då Stella, som ju startade för 30 år sedan med ambitionen att bilda ett band bestående enbart av kvinnliga musiker, kör Eurythmics ”Sisters are doin’ it for themselves” uppbackad av de gästande männen. Inte för att detta feministiska anthem från 80-talet inte saknar värde, men för scenversion visar att tillsammans är vi starka – oavsett kön. Det är samarbetet och respekten som är grunden till samförstånd, enligt min ringa mening.
Erik Blix gör sina inpass. Klurig och underhållande, en ordvändare och humoristisk profil som vet hur texter ska presenteras. Att han smickrar min blogg från scen gör mig, förstås, generad men stolt.
Ja, det blir en helkväll späckad med musik och musiker på scen. Men…
Det började med Stella ensamma på scen med ”Fever”. Det slutar – med en avskalad ”Time after time” – med Stella på scen. En fin kväll för 30-åringarna på scen.
Fotnot: Detta är ingen recension, så inget betyg från !–!!!!! sätts. Orsaken är enkel: Det var ett kalas, en fest, lika mycket som en konsert.
Stella, 30-årsjubileum, Musikens hus, 20 september 2025.
Stella är: Karin Klingenstierna, sång, Mia Samuelsson, trumpet, Elisabeth Engdahl, saxofon, Niss Kerstin Hallgren, kontrabas, Tomas Olsson, trummor och Paul af Malmborg Ward, klaviatur.
Gäster: Raymond Karlsson och Martina Almgren, trummor, Vanja Holm, slagverk, Liza Eriksson, klaviatur, Urban Ward, tenorsaxofon, Magnus Johansson, trumpet, Lars-Göran Dimle, trombon, Perra Strandberg, gitarr, Peeter Wiik, gitarr, Göran Klinghage, gitarr och Erik Gullbransson, sång.
Låtlista – första set:
Fever
These boots are made for walkin’
Black coffee
9 to 5
Downtown
Happy talk
Gröna små äpplen (Erik Gullbransson på sång)
Something stupid (duett Erik Gullbransson och Karin Klingenstierna)
Acuarela do Brazil
Magdalena
Only human
Cotton Eye Joe
Paus
Andra setet:
Var blev ni av ljuva drömmar (Erik Gullbransson på sång)
Why I sing the blues
Son of a preacher man
A rose is still a rose
In these shoes
Always something there to remind me
My way (Erik Gullbransson på sång)
Komma som jag är (duett med Erik Blix och Karin Klingenstierna)
Cosmik Debris (Erik Blix på recitation)
Snow queen
Set them free
Rock the boat (extranummer – sång Perra Strandberg)
Sisters are doin’g’ it for themselves (extranummer)
Fullt ös. När Majornas 3dje Rote tog farväl som band var det både känslosamt och fullt ös hela vägen in i mål. Foto: KAI MARTIN
Musikens Hus, Göteborg.
Publik: Helt utsålt (för andra kväll å rad).
Bäst: Spelglädjen.
Sämst: Att det nu är över.
Fråga: Den definitiva finalen blir på söndag på Café Hängmatta med gästartister – är det verkligen över då…?
Allt har sitt slut. Är man lyckligt lottad får man själv bestämma över det. Som med Majornas 3dje Rote, som efter 35 år som underhållande orkester, fattat beslutet att själva välja sin final. Efter över 1000 spelningar med i snitt hundra personer per konsert är det alltså över. Men inte hur som helst.
Ska man lägga av ska man göra det till musik, man ska göra det till den fest. Bryta sorgen för fest. Det förstår dessa spelmän med emfas.
Till den sagda slutkonserten 17 september rök biljetterna fortare än kvickt. Lika snabbt försvann biljetterna till extrakonserten 16 september. Jo, det är många som vill ta farväl och sörjer bandets beslut, men som också vill passa på att hylla de fem i orkestern som under så många år spritt glädje med sin musik.
På klockslaget (19.30) gör bandet entré i mörker till Richard Strauss pompösa ”Also Sprach Zarathustra”. De kommer nedför den vådliga spiraltrappan från logen ned till scen endast med mobiltelefonernas ledljus som hjälp. Det är försiktiga steg som var och en av de drygt 70-åriga musikerna tar för att komma på plats. Men sen…
Det blir en rykande start där man snabbt visar var skåpet ska stå med ”Välkommen hem”. Glider snabbt över i en av publikfavoriterna – ”Majornatjej” och det är ett speglat gäng på scen, som kan varandra, sin musik och sitt tilltal.
Ja, Majornas 3dje Rote rör sig, som namnet skvallrar om, gärna i sitt hemman. Men Göteborg – med Majorna – är ju en sjöfartsstad med örat ut mot världen och strömningar därifrån. Så bland de svenska folkmusikinfluenserna med polskor med mera finns ogenerat också musik från de Storbritannien och Irland med reel och jig. In smyger sig också influenser från både american och country. Alison Krauss mollstämda musik blir inspiration till något eget. Kompositioner av Lucinda Williams och Billy Bragg ges svenska texter med lokal förankring och plötsligt är det Majornas 3dje Rotes signatur över det hela. Likaså med David Urwitz låt ”Din skull”, som åkte nedför Fjällgatan i Masthugget, där han bor, ner till Majorna där grabbarna i Majornas 3dje Rote kramar om den till sin.
Rötterna till bandet kan man söka tillbaka till redan 1977. Namnet kom 1981. Men nuvarande sättning är från 1996, så det där med 35 år kan man ju ta med en nypa salt. Gruppen är väsentligt äldre än så. En sak står dock klart och det är med Göran Premberg, sång och fiol, fick inte bara en spelman av rang utan också en estradör. Det är han som drar roande skrönor på scen, som är något av bandets frontman. Samtidigt är var och en en viktig kugge i det musikaliska maskineriet. Fiolduellerna mellan Göran Premberg och Lasse Gustafsson glöder. Den senare italienska durspel – så vackra instrument – skapar lidelse. Göran Bergs gitarrspel och -melodier ger ackuratess och elegans. Thomas Sjöstrands trumspel ger, tillsammans med Stefan Kirchhoffs basspel, groovet som skapar dynamik och tempo. Tillsammans är de dessutom utmärkta sångare både var och en för sig och tillsammans.
Denna musikaliska kraft har gett musikunderhållning genom åren på allt från mindre sammankomster till stora scener. Tomas von Brömssen har många gånger varit en kär gäst – bland annat på julgalorna ”En grön jul” på Stora Teatern. När denne Blåvittsupporter tillsammans med Majornas 3dje Rote gästade Gais-galan (ännu ett insamlingsknep för att rädda klubben) på Konserthuset för nära nog exakt tolv år sedan lyfte taket. Man spelade ”Valborg” och in kom Håkan Hellström som en överraskning. Att Konserthuset stod kvar efter det kan man undra.
Överraskning. När Majornas 3dje Rote med Tomas von Brömssen gästade Gais-galan 16 september 2013 överraskade Håkan Hellström. Foto: KAI MARTIN
Den emotionella kraften nås inte på Musikens hus, men så är vi ju i publiken lite äldre och mer luttrade. Men visst var det rörande när Stefan Kirchhoff, efter sitt framträdande med ”Spårvagn” (där han sjunger om att han vill ha sitt namn på en) får en överraskning av bandet. Via Göran Bergs omsorg har man lyckats få en emaljerad plåt från en rangerad 3:ans spårvagn med hans namn på. En fin gest.
Jo, Majornas 3dje Rote har gjort sina år med den ära. Nu är det över. Efter de 23 låtarna med grand finalen med ”Älvsborgsbron” (med adderade textrader om Hisingsbron) och ”Flickorna i Göteborg” är inte ett öga torrt. Varken på scen eller i salongen.
Tack för allt.
Fotnot:Ska man vara krass spelar Majornas 3dje Rote även 19 och 20 september, då på Skaftö Folkets hus, och med en verklig final på Café Hängmatta söndag den 21 september med ett öppet hus. Då kommer gästartister hoppa in i det som mest kan definieras som ett jam, enligt orkestern, med korta set (30 minuter): 15.30, 16.30, 17,30 och 18.30. Det är då fri entré.
Majornas 3dje Rote, Musikens hus, 17 september 2025. Den andra av två finalkonserter (den första den 16/9).
Bandet: Lasse Gustafsson, durspel, fiol och sång, Göran Berg, gitarrer, mandolin och sång, Göran Premberg, sång, fiol och gitarr, Stefan Kirchhoff, bas och sång, och Thomas Sjöstrand, trummor och sång samt inhoppande medlemmen Jörgen Berg, dobro, gitarr och banjo.
Allvaret möter lekfullheten. Easy-sångaren Johan Holmlund är ute på en turné i egenskap av diktare med sinsenaste diktsamling ”En spegel i rymden”. För soundtracket stod Jacobsteel. Foto: KAI MARTIN
Poesin har ju sin egen inneboende kraft. Ord som isolerade bär på tyngd, som försiktigt hanterade kan bli sprängkraft. Som kan beskriva en regndroppes inre universum på samma sätt som rymden.
Johan Holmlund är diktaren med den styrkan. Kanske främst känd som sångare i Easy, Jönköpingsbandet som med Göteborg som bas blev Sveriges första internationella indieband och som fortfarande är aktivt. Han är i ord och handling inte stilla för en sekund, om än nyss fyllda 60, nu boendes i Schwerin i Hamburgtrakten. Kreativiteten är som en feber, en rastlös klåda. Möter man honom ger han ett stilla, eftertänksamt intryck. Men allt är bedrägligt. Inom honom tickar det en bomb. Skrivs inte orden för dikter är det för någon sång. Är det inte för Easy är det för hans kommande soloprojektet Silent Sunshine. Flyger inte orden för skapandet gör de det i hans roll som lärare. Orden och meningarna stannar aldrig; de flyger mot himlen, hittar nya sträck, nya sammanhang.
Johan Holmlund har nyss kommit ut med ännu en diktsamling. Den femte i ordning (hans sångtexter finns också i en utgiven i sammanställningen ”A Secret Challenge – Selected Lyrics 1990–2020”). Med en ”En spegel i rymden” i bagaget har han återvänt till Sverige för en uppläsningsturné. Ett sätt att sälja, förstås, men också för att möta sin publik. För i samtalet uppstår ju något nytt i orden.
Göteborg och Utopia är sist ut. För den här gången. Med sig på scen har han Jacobsteel, alias Jacob Stålhammar – musiker, ljudkonstnär, animatör och till vardags psykolog/läkare – som har en bakgrund som ljudtekniker för band/artister som Souls och Håkan Hellström. Här är hans roll som skapare av de ljudlandskap med repetitiva melodier som agerar en försiktigt fond för Johan Holmlund att läsa till.
Det blir ett alldeles utmärkt möte.
Johan Holmlund läser sin poesi i förstone ur denna hans senaste diktsamling. Han läser med tydlighet, artikulerar på ett sätt som minner om Ola Salo eller Björn Ranelid, men utan deras prålighet och den sistnämndes uppfordrande förnumstighet. Han är diskret, men inte överdrivet försiktig, spetsar med en smula humor, lockas av musiken som pockar på hans uppmärksamhet. Nej, det blir aldrig i symbios rytmiskt, för det är det inte tänkt att bli. Men det driver på rastlösheten och – kanske också – tempot.
Dikterna är många gånger korta, blixtrande, tydliga, men aldrig kärva. De öppnar slutna ögon för inre syner, som ibland blir filmiska och storslagna. Som den sista av de 33 dikterna: ”och barnen som inte drunknar//kommer försöka igen”. Två rader. Det är allt. Och det är svindlande stort.
Det som var tänkt att bli ett 500-sidigt magnum opus, som föll redan tidigt i skaparprocessen, blev något annat. Av mycket blev det mindre, men inte mindre kraftfullt för det.
Han flikar in med en sång från sitt soloprojekt Silent Sunshine. ”All the answers” är tänkt att komma på albumet med planerad release fram mot jul. Ett stillsamt, fint, kontemplativt exempel med mersmak. Så läser han lite dikter ur sina tidigare samlingar och håller sin publik i andäktig närvaro innan han släpper greppet. Föreställningen är slut. Ett citat ekar kvar: ”Universum är en återvändsgränd” (från dikt nr 18 i samlingen). En spegel i rymden.
Johan Holmlund och Jacobsteel, Utopia, 16 september 2025.Finalen på en uppläsningsturné med anledning av sin senaste diktsamling ”En spegel i rymden”.
Vi for mot Stockholm för ett farväl. Vi – Z och jag –har på olika håll och tillsammans följt Bob Hunds karriär. När gruppen nu efter över 30 tillsammans valt att lägga konserterna på hyllan ville vi vara på plats. Jag hängde på låset i höstas när biljetterna skulle ut. Det blev haveri, men slutligen ståtade jag med två biljetter till Zinkensdamm där Bob Hunds 777 och sista spelning skulle gå av stapeln.
Finalen för bandet kom ju att dra ut och fler spelningar adderades. Så det där med 777 totalt kanske man kan ta med en nypa salt. Men en sak är säker: jag tror inte bandet ändrar sig beträffande detta faktum att det nu är över. Bob Hunds medlemmar har ett beundransvärt konsekventtänk som jag beundrar.
Nå… vi litade inte på SJ, vi undviker flyg. Det blev Hilda, som tog oss nordost upp till huvudstaden. Men först efter ett morgonbad och ett gympass ute i Hovås. Jag har en operation som väntar, ett knä som spökar. Jag behöver vara så stark det går till dess det är dags.
När Z stökar omkring hittar hon plötsligt en loppis i lokalerna. Hon har hittat en spagettiskål, precis liknande en som vi har, men mindre. Jag kikar på den. 20 kronor är ingenting. Swishar summan till numret som står vi bordet. Loppisfynd efter morgonrehab…? Jo, jag tackar.
Så… vi lunchtid är vi redo och far österut, förbi Borås och ett stopp i Ulricehamn för lunch och tankning. Färden går vidare under ett grått molntäcke som spänner över hela färden. Utanför Mjölby faller vi fullständigt till föga och köper smågodis i massor som reskost. Korkat. Men…
Jag tröttnar efter att ha snaskat lite gotter. Tar sikte mot den fortsatta färden. Ser flygplanen som välkomnar en in till Linköping, korsar den väldiga bron som välver över Göta kanal, Norrköping, stigningen upp mot Kålmården, i ilfart förbi Stigtomta, Nyköping, Södertälje och köerna som stillar färden fram mot Aspunden. Där har vi fått låna en lägenhet av en vän. Ett stilla område. Hon har lämnat nyckeln hos en granne och vi ställer in vårt bagage för att omedelbart skaka liv i de stillasittande kropparna efter bilresan. Det blir en promenad ned mot tunnelbanan, där vi konstaterar att Icabutiken har öppet till elva och att restaurangen Vår Pizza, som vi har blivit rekommenderade, ligger där den ligger mitt emot tunnelbanestationen.
Men vi stannar inte där. Först väljer vi att gå nedför Hägerstensvägen för att snedda ned mot vattnet. Vi snirklar oss ned och passerar skådespelargatorna som ligger på tvärsan: Allan Edwalls Gata, Jarl Kulles Gata, Margaretha Krooks Gata.
Det duggar och våra glasögon behöver vindrutetorkare i gråvädret.
Så ner mot Örnsbergs båtklubb och ut på strandpromenaden förbi Klipporna i Vinterviken, där vi konstaterar att man kan bada (och om man är medlem kan bada bastu). Fortsätter längs Vinterviken, kommer fram till Winterviken – festvåning, café och konferens – och in i koloniträdgården med sina höstprunkande trädgårdslotter.
Vildmarken gör sig på mind. En hare korsar vårt spår, grodor likaså. På en höjd spejar en rådjursbock.
Vi gör hela varvet. Kommer upp vid Aspuddens skola, går nedför Erik Segersälls Väg ned mot där vi startade och går in på Vår Pizza, bestämmer mat och vin efter att vi fått bord i den hyfsat välbesökta lokalen. Jag beställer chianti att dricka, ett glas var, och vatten. En barbacoa blir mitt val och jag övertygar hustrun om en västkusten, för det är ju ändå därifrån vi kommer.
Det är alldeles utmärka pizzor med vinstlott för Z, där hennes är rik på bland annat räkor. Men hon har ju aldrig varit den som är den, så vi delar som äkta makar gör.
Bredvid oss, med två hundar, sitter ett par som en gång var ett par. Hon har bestyr med sina väninnerelationer och pratar lite småberusat om detta. Han lyssnar, försöker lägga sordin på hennes känslor. Så småningom kryper deras uppbrott upp. Hon har varit otrogen, ett olyckligt misstag, men han ville inte mer. Hon vill be om ursäkt. Han ansåg nu att saken redan var utredd och ville inte prata med om det hela.
Z:s öron och mina far som radar, uppfattar vartenda ord. Samtidigt försöker vi ha vårt samkväm i fred.
Nå, dagen har varit lång. Vi går upp till vår lägenhet efter att först ha handlat på Ica, lite frukostmat. Passerar en parkbänk i branten där en man satt och pratade i telefon när vi gick ner. Han sitter kvar, nu i gatlampans bleka sken, fortsatt pratande i sin mobil.
Z söker en skylt för information hur vi får parkera. (Jo, vår värdinna har berättat, men man kan inte vara nog så försiktig.) Jag drabbas av nöden i väntan på henne och tänker att buskarna in på gården kan bli min räddning. Jag smyger in på parkeringen, men hinner inte en meter innan ett starkt ljus slås på per automatik. Lyckligtvis ger chocken att nödigheten tvärt avstannar och inte tvärt om. Z kommer så småningom så att allt ordnar upp sig i lägenhet, som snart omfamnar oss i mörket för vår första natt i Stockholm.
Vi vaknar. Tar handduk och badkläder för en lite annorlunda väg ned till Klipporna i Vinterviken och Örnbergets bryggbad för ett morgondopp. Strandpromenaden är flitigt använd av promenerande och jobbare. Det är fler än vi som badar, men vi gör oss plats. Mälarens vatten är friskt, kallare än på västkusten. Men vi njuter ändå. Z alltid lite extra, som flyter avslappnat i vattnet länge för full avkoppling.
Så tillbaka samma väg som vi kom.
Hemma gör jag frukost. Läser, lägligt nog, Svenska Dagbladets intervju med Bob Hund, till morgonmaten. Stockholm är fortfarande grått, men sikten norröver är god. Jag försöker pricka in byggnaderna i horisonten. Men går bet. Tror att jag kan skönja Kungsholmen, men vet inte.
Z läser bok. Jag låter henne vara. Hon är en kvinna i karriären. Jag blir gubbtrött, går och lägger mig och somnar. När jag vaknar har tiden gått. Planen är att vi ska hinna med Anton Corbijnutställningen på Fotografiska innan Bob Hund-paraden från Medborgarplatsen går av stapeln 16.00. Klockan klämtar för utställningen som stänger ned 12 oktober. Det känns som nu eller aldrig.
Men tiden har runnit iväg såpass att klockan är över ett. Vi gör oss skyndsamt i ordning och kastar oss på tunnelbanan mot Slussen. Med den vises auktoritet tar jag ut riktningen, men Slussen är en arbetsplats värre än Västlänken. Där jag tror att vi ska nå Stadsgårdsleden och vidare mot Fotografiska hamnar vi istället på Katarinavägen. Nå, där finns det väl en trappa som leder oss rätt. Men den beskäftige har fel. Det blir en lång omväg som vi inte har tid med. Det blir Katarinavägen hela vägen upp mot Folkungagatan ned till Viking terminalen och tillbaka. Bra med steg, men inte optimalt för oss som vill hinna med allt.
Utställningen är vi inte ensamma om att vilja se. Vi rusar igenom de fantastiska artistporträtten, som man ofta har sett förut. Vi har fått ned pulsen och kan ändå hyfsat tillgodogöra oss utställningen innan vi smiter ut i denna lördagseftermiddag som försiktigt försöker göra anspråk på att vara höst utan att lyckas. Det här är Anton Corbijn som bäst. Hans utställning på Göteborgsoperan när han hade följt Danskompaniet var inte lika vass, som om han inte riktigt klarade av poetry in motion.
Vi lämnar Nick Cave, Sinéad O’Connor, U2, PJ Harvey, David Bowie, Annie Lennox, Kate Bush och alla de andra musikcelebriteterna som den holländske mästerfotografen har fångat. Så tack och hej, nästa grej.
Nu går vi närmaste vägen till Slussen, en stökig väg med fotgängare, bussar, cyklar och fartblinda förare på elsparkcyklar. Slussen känns, förstås, inte igen. Men vi ägnar inte nybygget någon större uppmärksamhet utan söker oss mot den folkrika Götgatan den en Postnordbuss försöker manövrera med en förvirrade norrman i bilen bakom.
Vi går med bestämda steg över Götgatspuckeln och når Medborgarplatsen som är the Bob Hund Square i detta ögonblick. Inne i biblioteket är det en utställning, på utsidan en stor, uppblåsbar Bob Hund-logo, den formgivare Martin Kann så skickligt skapade ur ingenting.
Vi tränger oss in till utställningen. Tränger oss ut igen. För mycket folk för att få ordning på någonting.
Några flickor har på sig en snygg röd Bob Hund-tröja. Det visar sig att de ska sjunga i Popkollakören och att t-shirten är exklusivt för då och inte finns till försäljning. Några har gjort hattar som trafikkoner, en del virkade. En annan har skapat ett Bob Hund-huvud. Kreativieten är stor. Vill ni följa med? Ja!.
Vi ställer oss på platsen där blåsorkestern ska leda paraden till Medborgarplatsen. Klockan fyra var det sagt. Men den tiden gällde samlingen. Någon hör någon Bob Hundmusik och rusar dit andra följer efter. Falskt alarm. Så dyker orkestermedlemmarna upp lite spritt med sina instrument. Det hälsas och kramar. Men ingen vet när allt ska starta. Rastlöst väntar vi i en trekvart till innan processionen startar. Vi som har stått närmast orkestern trängs plötsligt bakåt och vi är 25 mer ifrån och hör knappt någonting. Vi är många som går med och någon säger att det är fler i marschen än det var senast på första maj.
Så lyckas Z och jag ta tillbaka våra positioner när vi når Fatbursparken. Nu strider vi för våra platser och det är tätt, tätt på bakom. Någonstans vid Rosenlundsgatan eller kanske Maria Bangata trappar någon på mina exklusiva Ballyskor (jag vet, inte världens bästa promenadskor) – en gång inköpta vid Blå kors i Ølstykke för 225 danska kronor sommaren 2023 – så illa att klacken släpper. Jag hasar mig fram till Zinkensdamm, som vore jag Ringaren i Notre Dame.
Vi får gå i en vid U-sväng på Ringvägen för att komma in, men ingen större fara. Vi är nära på där då portarna öppnas. Vi kan med andra ord ställa oss ganska så bra när resten kommer. Jag försöker få kontakt med någon som kan hjälpa mig med Gaffatejp, så att jag kan bristfälligt fixa klacken. Men det funkar så där. Z smiter iväg för att köpa mat och jag stannar vid en rektangel där en kamerakille står för sitt uppdrag. Skyddad av staketet kan vi slippa stök bakom oss och se bra. Z dröjer. Men först kommer Henrik Wallgren, allkonstnären från Brännö som precis fått Lasse Dahlquiststipendiet, sedan Kalle Malmstedt, som är på plats med sin fru. Göteborgare, förstås. de första jag känner som jag stöter på. Den förstnämnde är inte bara allkonstnär utan också en fixare av rang. Han har – tillsammans med Gustav Martner (kreativ chef på Greenpeace) – fixat den stora Bob Hunden med pipa i mun så att pipan ryker när bandet kliver på scen och hunden sedan stiger upp mot scenhimlen. Klart han kan ordna Gaffatejp till mig. Han lovar återkomma.
Z dröjer och jag försöker vara tålmodig. Köerna är gigantiska. Alla ska ha mat och dryck innan konserten drar igång. Vi är totalt 18000 på plats. Efter långt tid kommer hon med famnen full av mat och dryck. Vi bestämmer oss för att tråckla oss upp på läktaren, där vi kan ha chans att få sitta. Precis då vi lämnar vår plats kommer Henrik tillbaka med en remsa tejp. Han fixar skorna i ett nafs. Jag kan gå. Jag kan se. Jag kan höra.
Vi hittar en plats på den lilla läktaren vid arenan som vintertid tjänar som Hammarby bandys hemmais. Jag känner vingslagen, men nu handlar det om att ta farväl av en älskad jycke.
Troget och tålmodigt väntar vi. Z smiter iväg för lite mer att dricka – varför inte en Bob Hund-öl…?. Köerna är långa. Martin Kann håller sitt föredrag med powerpoint om sitt trogna samarbete med Bob Hund. Intressant, trots en del tekniskt haveri.
Jag ser och hälsar lite på personer jag känner, ser några passera nedanför läktaren utan att vi får kontakt. Smiter iväg under pausen till toan och lyckas komma undan de värsta köerna.
Tillbaka och ser finalen och sedan promenera vid ut uppfyllda, bortskämda, utrymda och sorgsna. T-banan hem. Vägen uppför. Ingen man på bänken som pratar i den sena, ja, den sista, augustinatten. Vi dricker var sitt glas vin och pratar om konserten, tar något lite att äta. Men dagen har varit långt och intensiv. Imorgon väntar en ny dag.
Vi packar ihop, diskar efter frukost, gör oss i ordning och lämnar vårt boende. Allt nedpackat. Ingenting glömt. Först hemma inser jag att min nya CCM-keps hänger på kroken i hallen. Den får jag då jag får den.
Vi ska ta omvägen om Artipelag – konstmuseet när Gustavsberg – för att se den tynande Lars Wallin-utställningen. (Den släcktes ned 7 september.) Z är guiden som dirigerar mitt körande och det tar sin modiga tid innan vi når Noiceland, när nog. Kringelikrokvägar leder oss till en parkering där vi parkerar under regntunga skyar.
Vi går till den väldiga byggnaden på Hålludden vid Baggensfjärd. Går in, snokar runt lite, betalar entré – där vi får reda på att på promenaden i skulpturparken ingår – och kliver sedan in i Lars Wallins värld. Den som skildrar han skapande från starten, genombrottet till nu. Det är fantastiska kreationer och fantasifull sömnad av hög klass. Oerhört fascinerande, men också en smula beklämmande. Alla modellerna tillhör människor med smala midjor. Få, om ens någon, är för kvinnor med former i den större skalan. Och herrkläder…? Nja, någon smoking. Trist och det, tycker jag/vi, tar ner upplevelsen.
Vi startar strandpromenaden för att möte skulpturerna i det fria. Lite som en smula mer organiserat än Pilarne på Tjörn. Regnet vilar ovanför molnen, det grå täcket är kompakt. Men det är skönt. Under promenaden, där vi försöker pricka in samtliga skulpturer, letar vi också badställen utan framgång. Förvånande nog hittar vi öronmaneter. Trodde inte de trivdes i bräckt vatten. Men visst är det en generös miljö skaparna av Babybjörn-företaget har skapat…
Vi tar sikte mot Saltsjöbaden, där vi hoppas på att få napp gällande badandet och kanske dessutom äta något innan vi åker hemåt.
Det är en guidad tur i okänd terräng, även om vi varit och nosat på resmålet tidigare (vi hade hoppats på Grand hotel och en lunch för några år sedan – under pandemiåren – med det var stängt). Nu åker vi med förhoppningar, men vi tar sikte mot Restaurangholmen och Saltsjöbaden friluftsbad. En anrik anrättning. Parkerar nära. Kikar in, men upptäcker att det är på väg att stänga och skulle i alla fall bara vara tillgängligt för män. Snopna söker vi oss ut mot klipporna. Men de är för hala och känns för vanskliga för ett dopp.
Så vi går slokörade tillbaka och tänker, att bryggan kan vi åtminstone gå ut på och hoppa i ifrån. Det sitter ett sällskap med öl och mat, trevligt. Lite danskt, så där. Vi frågar om de vet om det finns någon trappa på bryggan och om det går att bada därifrån. Svaret kommer på danska, så Z får vädra sitt hemspråk. En man med barn kommer in från bryggan och han ger oss tipset om att det finns räddningsstegar, så upp kommer vi alltid. Det blir bad. Tack och lov. Skönt att få svalka ned oss innan hemfärd. Torra går vi till Holmen Kök och Bar för en pyttipanna. Lite segt kött, men god och krämig ändå. Lite vatten att dricka (hade varit godare med öl) och kaffe med en tiramisu, som vi delade Nu var vi redo för hemresa.
Uppenbarligen var andra det också. För om vi tog färden söderut i god hastighet var det köer norröver från Södertälje och en strid ström bilar fortsatt norrut från Nyköping. En märklig reflektion.
Vi hade glömt av att leta ”Fantomen i Göteborg” i Stockholm och när vi ändå skulle tanka i Linköping tog vi chansen. Men bensinstationerna säljer knappt tidningar längre. Vi fick fara vidare med full tank, men utan Fantomen. Under resan googlar Z efter tidningen som stigit i pris. Jag nämner också ”Kalle Anka i Göteborg”, en tidning som kom för några år sedan och som jag också missade att köpa. Inom loppet av ingenting har hon lagt ett bud på ett x på Tradera. I Jönköping svänger vi av vid gamla artilleriet och Coop. Z smiter in snabbt och kommer ut strålande. ”Fantomen” var i hamn. Färden hem gick snabbt och sängen hemma var skön.
Ett kap. Fina fyndet i Jönköping. Foto: KAI MARTIN
Någon dag senare mötte jag upp en man på Linneplatsen, en hållplats från mig, för att få Kalle Anka-tidningen, som Z ordnat åt mig. Ett helt nytt, oläst exemplar till samlingen.
Några veckor senare kom ett paket till Z. Bob Hund-tröjor för minnen och framtida bruk. Bob Hund lämnar oss aldrig.
Firar jämnt. Stella firar 30 år och gör det med pompa och ståt samt, förstås med mängder av musik på Musikens hus. Foto:ALFRED JOHANSSON
Att musik ska byggas utav glädje har Lill Lindfors med emfas slagit fast. Utan toner i dur och moll vore livet bra trist. Det förstår Stella. Musikgruppen som bildades 1995 och fortsätter spela med glädje, energi och musikalitet.
Nu firar bandet 30 år och firar med musik och fest. Var…? På Musikens hus i Göteborg förstås. När då då…? 20 september.
Hur allt började beror på vem man frågar. Men att starten var hösten 1995 är man överens om.
– Det var hos Mia Samuelsson och mig som idén föddes. Hon hade vanan efter att ha spelat med Kurt Olssons Damorkester. Jag kom från Spader Madam. Det skulle vara ett band med bara tjejer, som då inte var så vanligt. Visst, det fanns enskilda musiker, kvinnor som spelade instrument. Men inte ihop i en orkester. Nu är det vanligare, förklarar Karin Klingenstierna.
Så Vanja Holm, Elisabeth Engdahl och Mia Samuelsson kom från Damorkestern och därmed hade bandet en trummis, en saxofonist och en trumpetare. Med Karin Klingenstierna som frontstjärna en sångerska med styrkan att både ta ton och plats. Kontrabasisten Niss Kerstin Hallgren gav en säregen ton till bandet, som nu också får keyboardisten Lisa Eriksson ombord.
– Gitarrist. Äh, vi struntade i det, säger Karin Klingenstierna.
Struntar i gitarrist
Åtminstone inledningsvis. För efter ett tag kom rutinerade Lars ”Lim” Moberg (Den Ofattbara Orkestern med mera) med. han som senare blev något av en hovackompanjetör under lång tid för Karin Klingenstierna och hennes solosatsning.
– Vår smala lycka var att efter att vi bara hållit ihop några månader fick en spelning som inte skulle vara längre än 20 minuter. Perfekt. det var det vi hade då.
Fullt ös. Även på privata tillställningar kan Stella förgylla festen med extra allt. Foto: KAI MARTIN
Stella skulle komma att bygga på sitt CV rejält efter debuten. Kronan på verket får fortfarande husbandsrollen i ”På spåret” 2001/2002 vara. Där fick Karin Klingenstierna också rollen som frågeskrivare för musikfrågorna i det populära programmet.
– Men vi är också väldigt stolta över att i 20 år gjorde matinéspelningarna på Nefertiti på nyårsafton. Då då vi hade gästartister.
Hösten 2000 åkte bandet till världsutställningen i Hannover för spelningar.
– Vi tog tåget och backade in oss i en kupe med våra instrument och fick ligga på golvet. Då hade vi Johan Björklund, en jazztrummis, som hade det tufft med fem starka tjejer, skrattar Karin Klingenstierna, som gärna drar fram ytterligare några fjädrar i hatten i bandets karriär.
– Ja, vi har spelat vid ceremonin för ”Årets göteborgare” några gånger och hade länge en ”Damshow” på Gillestugan vid Järntorget i slutet av 90-talet. Då spelade i musik av kvinnliga artister och kompositörer från 40-talet och framåt.
Musiker har passerat revy
Jo, bandet har sett en och annan musiker passera revy under de 30 år orkestern har funnit. Trummisar har kommit och gått som vore det Spinal Tap (klassisk hårdrockparodiskt band som snart kommer med uppföljare på sin mokumentär ”This is Spinal Tap” 1984).
– Ja, Martina Almgren har varit med. Raymond Karlsson också. Tomas Olsson, som spelar nu, har hängt med länge. Men så säger han att nästan är som en tjej, förklarar Karin Klingenstierna.
Om medlemmar kommit och gått så har detsamma gällt musiken. Ingenting är egentligen främmande för Stella.
– Vi kört jazz, schlager, visa, pop, soul… när vi nu ska fira våra 30 år som har vi gjort en omröstning om vilka låtar vi ska spela. Men självklart styr våra gästartister också repertoaren.
Jo, det blir en och annan gästartist som kommer dyka upp på Musikens hus scen.
– Erik Blix kommer vara konferencier, han är ett geni på många sätt och också duktig på att sjunga. Erik Gullbransson kommer. Han har just nu engagemang i en musikal i Malmö, som han kommer direkt från tåget för att sjunga med oss. Magnus Johansson dyker upp med sin trumpet. Gitarristerna Göran Klinghagen, Perra Strandberg och Peter Wiik kommer hänga in under kvällen. ”Lim” Moberg har dessvärre avböjt att vara med på grund av hälsoskäl, förklarar Karin Klingenstierna.
– Lisa Eriksson kommer också vara med och blåsarna Urban Ward, tenorsaxofon, och Lars-Göran Dimle, trombon. Ja, Raymond Karlsson och Martina Almgren kommer också vara där för att spela trummor.
Späckat program
Ett späckat program, alltså, som börjar tidigt.
– Det blir en förfest för nära och kära på Kafé Hängmattan med start 18.00. Sedan går vi upp till stora scenen i Musikens hus för spelningen som börjar 20.00. Allt avslutas i Kafé Hängmattan med ett jam.
Jo, det blir en lång kväll, som ett band som har många strängar på sin lyra. För förutom musiken finns det en annan stor kvalitet med Stella.
– Ja, fikat. Det blir alltid väldigt bra fika med tjejer i bandet, säger Karin Klingenstierna nöjt.
Alltid en orsak att fortsätta spela i många år till.
Stella, 30 år på Musikens hus.20 september 2025.
Stella är: Karin Klingenstierna, sång, Mia Samuelsson, trumpet, Elisabeth Engdahl, saxofon, Niss Kerstin Hallgren, kontrabas, Tomas Olsson, trummor och Paul af Malmborg Ward, klaviatur.
Gäster: Raymond Karlsson och Martina Almgren, trummor, Vanja Holm, slagverk, Lisa Eriksson, klaviatur, Urban Ward, tenorsaxofon, Lars-Göran Dimle, trombon, Perra Strandberg, gitarr, Peter Wiik, gitarr, Göran Klinghage, gitarr och Erik Gullbransson, sång. Ytterligare gästartister kommer medverka.
Konferencier: Erik Blix.
Kvällen: Förfest i Café Hängmatta 18.00. Konsert i musiksalen 20.00. Kvällen avslutas i Café Hängmatta med jam.
Bäst: Pepperlands tolkning av ”My guitar gently weeps” är fantastisk.
Sämst: Ibland var det lite yrvaket.
Fråga: Hur mycket och länge kan man tolka Beatles utan att förlora skärpan och nyfikenheten…?
I Trädgårdsföreningen finns i rosenträdgården en ros som just nu blommar kallad Paul McCartney Rose. En prisad så kallad teros, vackert blomstrande med en intensiv, söt, kryddig doft. Ja, denna ros har fått sitt namn efter Beatlesmedlemmen och som, om jag kollat rätt, skapades för nära 35 år sedan.
Blomstrande. Paul McCartney har fått ge namn åt en ros som fått flera priser. Foto: KAI MARTIN
Jo, Beatles spiller över till mycket. Inte bara gällande t-shirtar, muggar och annat.
För inte så länge sedan hade Eton shirts, Gånghesterföretaget en Beatleskollektion med skjortor och accessoarer. Etons kreativa chef Sebastian Dollinger, som råkar vara ett livslångt fan av Beatles, låg bakom idén (det var hans magnus opus och grand final för företaget efter 20 år där). Jo, jag var lockad av den med motiv från albumet ”Revolver” (1966). Men 3500 kronor (har jag för mig) var lite väl mycket. (Nu retar det mig att jag inte köpte den.)
Inspirerat. Eton shirts gav för några år sedan ut en exklusiv Beatleskollektion, som gick åt som smör i solsken. Foto: ETON SHIRTS
Vid min namnsdag i november (Martin) för, kanske, tio år sedan fick jag en vas i glas med Beatlesmotiv (”All you need is love”, Nybro Crystal), som min hustru hade hittat på Emmaus Björk på Linnégatan i Göteborg för en spottstyver. Dessvärre sprack den (förvisso var den en andrasortering, men…) vid en disk för några år sedan. Jag saknar den och letar ivrigt fortfarande efter den på loppisar, sajter, auktioner och secondhandbutiker.
Ja, Beatles färgar av sig in i 2020-talet. Inte bara med sin musik, men också för sin stil där modet och frisyrerna genomströmmade skapandet lika mycket som musikproduktionen och komponerandet.
Det är i år 55 år sedan gruppen upphörde. När tio års intensivt musicerande gav eko över hela världen och skapade en ungdomsrevolt var ekon fortfarande klingar.
Göteborgsbandet Pepperland kan Beatles musik bättre än de flesta. De har ett renommé som en av världens främsta uttolkare av Liverpoolbandets mångfacetterade musik.
Man kan göra det lätt för sig – om man nu kan göra det lätt för sig med Beatles musik – och not för not, arrangemang för arrangemang, produktion för produktion skapa kopior av det som Beatles gjorde. Men Pepperland väljer en annan väg. De inser att de inte har beatlarnas röster och instrumentella hantering. Istället är de tolkare av bandets musik, vill komma så nära som det någonsin går, men skäms inte för att sätta sin egen signatur på musiken.
Mikael Isacson, Per Umaerus och Benny Karlsson spelade i Pepperlands förlaga Lenny Pane (även det bandet hyllat för sina Beatlestolkningar) och axlade ansvaret när det bandet lades ner. Sedan 2005 har Pepperland funnits och spelat i hart när alla möjliga sammanhang.
De har haft olika sejourer på Göteborgs stadsteater (läs här, här och här!) Spelade på hösten 2023 två konserter i Varbergs konserthus där det röda samlingsalbumet med Beatles (1962–66) spelades en dag för att nästa för att följas upp med det blå (1967–70) låt för låt.
Jo, det finns en hängivenhet, en kärlek… ja, en passion för Beatles musik hos de fem killarna i bandet som är beundransvärd.
”Yesterday” i dag. Göteborgsbandet Pepperland kan sitt Beatles. Foto: KAI MARTIN
Nu har Pepperland precis kommit hem från Beatleweek – ett årligt evenemang som hyllning till Beatles – i Liverpool efter sitt sjuttielfte besök i staden. De hann också med en kryssningtur som tog bandet som underhållningsorkester till England, Skottland, Irland och Nordirland.
När de nu angör hemstaden och Stora Teatern är det ett gäng musiker, som kanske sänker axlarna en smula. De är ju på säker mark. Det gör ett slags spin off på de senaste föreställningarna på Stadsteatern. Men väljer nu att utgå från bandets musik 1965 – det år som ”Rubber soul” och ”Help!” gavs ut.
På sedvanligt vis blir publiken både underhållna och förelästa i Beatleshistorik. Det är elegant, lättsamt och roligt. Bandet bjuder upp till olika quiz för publiken att delta i och Henrik Åberg – Elvisimitatör som firar 20 år sedan genombrottet i ”Sikta mot stjärnorna” – kör några nummer för att illustrera beatlarnas möte med en legendariske kungen av rock i Los Angeles 1965.
Det är trivsamt och svindlande hur väl Pepperland utforskar förlagorna. Men med det sagt – och som jag skrev tidigare om sänkta axlar – är det också emellanåt en smula ofokuserat denna extra insatta konsert på eftermiddagen. Men så har jag också sett bandet ett otal underhållande gånger i dess mest skilda sammanhang, så jag vågar påstå att jag har krav.
Samtidigt är det bara att applådera när bandet gör sin själfyllda version av George Harrisons ”While my guitar gently weeps”, som välförtjänt får eftermiddagens mest intensiva applåder. Och jag glädjer mig åt att Stephen Sahlin, keyboardisten, som är relativt ny i bandet – tillsammans med basisten Mathias ”Gian” Kündig – har tagit en alltmer framträdande roll inte bara som instrumentalist och stämsångare. Hans utmärkta röst avlastar Per Umaerus och Micael Isacson samt Mathias ”Gian” Kündig och gör Pepperlands Beatlesvärld än rikare.
Pepperland, ”Yes! Yes! Yesterday!”, Stora Teatern 6 september, 2025. Första konserten av två samma dag.
Pepperland: Mikael Isacson, sång, gitarr, bas och klaviatur, Per Umaerus, sång, gitarr, bas och slagverk, Benny Karlsson, trummor och sång, Stephen Salin, sång, klaviatur, dragspel, tubon och slagverk, och Mathias ”Gian” Kündig, sång och bas, samt Henrik Åberg, som gästade som Elvis.
Låtlistan:
Drive my car
If I needed someone
Nowhere man
The word
Ticket to ride
Hitter (quiz): Please please me, Strawberry fields for ever, A day in the life
I need you
Michelle
Girl
Norwegian wood
I’m looking through you.
I’ve just seen a face
Unchained melody (Henrik Åberg)
All shook up (Henrik Åberg)
Heartbreak hotel (Henrik Åberg)
I banken efter tre (Hassåtage-cover)
Bas (quiz): Penny Lane, Something, Ob-la-di ob-la-da
In my life
Wait
Help!
Come together
Everybody’s got something to hide except me and my monkey
While my guitar gently weeps
Golden Slumbers, Carry That Weight, The End and Her Majesty
Magnifikt farväl. När Bob Hund gjorde sin 777 konsert var det också tack och farväl för bandet. Åtminstone beträffande just spelningar. Foto: TUIJA HARTIKAINEN
Zinkensdamm, Stockholm.
Publik: 18000 (utsålt).
Bäst: Hela vägen från starten till målet. Tack, för allt!
Sämst: Teveproduktionen och den för långa pausen.
Fråga: Jaha, vad ska man nu göra Helgen v. 48…?
Man kan ta farväl på många olika sätt. Bob Hund gör det naturligtvis på det bästa vis. Samlar till en musikfest extraordinär där man manifesterar sin musikgärning från över 30 år i tjänst. Bandet 777 konsert blir den sista. Vi var 18000 på plats på Zinkensdamm i Stockholm. Långt fler som hemma också kunde följa den strömmade sändningen från evenentet.
Men att missa detta så speciella avsked på plats fanns ju inte. Bob Hund har bjudit på en resa både för sig själv och sin publik. Men alltid varit konsekvent egna, aldrig tummat på sin originalitet, men däremot ständigt omfamnat sin nyfikenhet.
Det har gjort att bandet – och ja, mycket med formgivaren Martin Kann som ett slags sjunde medlem – ständigt tagit nya kliv. Opera? Check! Teater? Check! Symfoniorkester? Check! Klubbspelningar? Check! Stora scener? Check! Spelat på Polarprisgalan inför Iggy Pop? Check! Husband i ”På spåret”? Check!
Ja, bandet har till och med sålt sina instrument för att utmana sig själva till nytt tänkande.
När bandet kom i 90-talets början sena början var det i ett kreativt flöde med band som Wannadies, Popsicle, Brainpool, Eggstone, Cloudberry Jam, This Perfect Day och Cardigans. Svensk indiepop i sin finaste blomstring.
Men Bob Hund kom från ett annat håll. Inspirerade av Devo, Pere Ubu, Kraftwerk och Philemon Arthur and the Dung valde man det skeva, larmiga, larviga, naiva parat med anarki och kaos i tyglade såväl som otyglad form.
Man kan tro att Bob Hund är en jycke som gör cirkuskonster, räcker vacker tass, springer apport, rullar runt och spelar död. Men i själva är det bandet som får publiken till det. Bob Hund är ett band med stor kontroll och en känsla för perfektion. Inget annat är möjligt om man vill framföra den musiken som gruppen gör. Det är skickligt och lyhört. För längst fram står Thomas Öberg, en av Sveriges främsta publikdomptörer, och manar både orkester och publik till stordåd. Det blir alltid fantastiskt.
Ja, Bob Hund är inget band som man lägger i formalin för bästa hållbarhet. Bob Hund är helt enkelt ett rastlöst band som alltid vill vidare.
Till nu. Eller…
Med spelningen på Zinkensdamm tar man farväl av sin livepublik. Det ska inte bli fler konserter. Men kanske dyker den pigga jycken upp i andra sammanhang.
Bandet till en av få grupper/artister som det liksom aldrig har gått att släppa taget om. Tillsammans med Håkan Hellström och Bo Kaspers Orkester är det dem jag har sett flest gånger. En trio som vågar ta kliv utan att rea ut sin själ.
Nej, jag har inte sett Bob Hund sedan innan de slog igenom. Var inte en av få i en obskyr spellokal som ingen visste om. Jag kom in sent, förhållandevis, men blev väldigt förtjust när jag så fick se bandet på Lollipop vid Lida friluftsgård 1996 och är det än i dag. Herregud, kan man annat. Med de då uppenbara referenserna (ovannämnda) gick det ju inte annat. Något som också förenade bandet och mig med min musikaliska gärning i Kai Martin & Stick! där vi ogenerat blandande in element från just Devo och Pere Ubu med faiblessen för tidiga XTC och punkens energi.
Fler än en gång har jag önskat att just Bob Hund skulle göra en version av ”Jag dansar inte”, men det blev blott en förhoppning. (Istället gjorde gruppen Liket Levers ”Levande begravd” vid någon Kalasturné nere på Röda sten i slutet av 90-talet. Nå, man kan inte få allt.) En låt som visade släktskap, tycker jag.
Men Bob Hund har alltid valt sin egen väg. Det här bli en sorti som kändes i hjärtat. Visst. Första akten var bandet lite drabbat av allvaret och det dröjde innan killarna med gästande Ester Lennstrand fick skakat loss nerverna. Och visst var teveproduktionen inte tipptopp, inte heller Martin Kanns powerpointpresentation, som båda drabbades av tekniska missöden, innan konserten. Dessutom, om man nu vill göra sport av Bob Hunds finalspelning och dela in konserten i halvlekar med halvtid, så hade det varit klädsam med en kortare paus en den ny drygt 30 minuter lång.
Ändå… det blev en rörande final där bandet ibland glömde av att det var just det och larmade och charmade på enligt sedvanligt manér. Men då det var över var det över. Blåorkestern, som man kunde följa i en parad från Medborgarplatsen till Zinkensdamm, klev upp på scenen för att göra en instrumentalversion av ”Den ensamme sjömannens födelsedag” (en av bandets absolut först spelade låtar i karriären). Medlemmarna i Bob Hund stod rörda och tog farväl och inte ett öga var torrt.
Vem ska nu lära oss när det är revolution på gång eller eller att aldrig bli som dom (bli värre)…? Vem ska ge oss folkmusik för folkmusik som inte kan bete sig som folk eller visa det överexponerade gömstället…? Vem ska göra det skeva, tokiga, galna, varma rätt igen, och om igen…?
Tack för allt.
Bob Hund, Zinkensdamm, 30 augusti 2025. Bandets sista konsert.
Bandet: Thomas Öberg, sång, Conny Nimmersjö, gitarr, Johnny Essing, gitarr, Christian Gabel, trummor, Jonas Jonasson, keyboard, och Mats Hellquist, bas samt Ester Lennstrand, vibrafon, Popkollokören och Henrik Svensson, som gästade på gitarr. På scen i slutet även Bob Hunds blåsorkester.
Låtlista:
Rök i dina ögon (ny).
Düsseldorf
Tinnitus i hjärtat
Hjärtskärande rätt (Popkollokören)
Folkmusik för folk (Popkollokören)
Nu har du gått för långt (Popkollokören)
Ett fall och en lösning
Upp, upp, ner
Det skulle vara lätt
Paus
10. Mer än så kan ingen bli
11. Nu är det väl revolution på gång?
12. Allt på ett kort (Henrik Svensson gästar på gitarr)
13. Festen är över (Popkollokören)
14. Blommor på ett brinnande fartyg
15. Tralala lilla mmolntuss, kom hit ska du få en puss
16. Har du inget man kan dansa till?
17. Lilla planeten (extranummer)
18. Sista beställningen (extranummer)
19. RockaBilligt (extranummer)
20. Jag rear ut min själ (extranummer)
21. Den ensamme sjömannens födelsedag (utan bandet, utan sång, men med Bob Hunds blåsorkester – tack och adjölåt)
kaimartinblog 