Litteratur

Greetings from Edinburgh! Great save MacKai II

Posted on av Kai Martin

Ni kunde ju nyligen läsa om att jag skulle till Edinburgh för hockeyturneringen Edinburgh Ice Hockey Cup 2025. Hur minnena for iväg till 1977 och 2006. (Länk här.)

Nu var det alltså dags. Tidig tisdagsmorgon, efter en natt som reds av resfebern och kastade mig fram och tillbaka innan jag gick upp tjugo över fyra. Fem skulle min skjuts komma. Jag var redo, om än sömndrucken. Göteborg var grådisig i skymningen med regntunga skyar som hotade. Jag borstade tänder, gjorde morgontoalett, tog på mig, kysste hustrun farväl – hon som jag precis hade fått hem efter tre veckors frånvaro – och ställde mig att vänta den lätt råa aprilmorgonen.

Min chaufför, tillika lagkamrat, kom i tid och vi for mot Landvetter, parkerade bilen och tog oss till incheckningen, som löpte lätt och smidigt, men sved i plånboken. En målvaktstrunk väger sina kilon i övervikt. Så in genom säkerhetskontrollen och vidare till Pressbyrån, där jag sneglar mot vänster. Jo, där står min vän och forna kollega Tore, hans som var en riddare och räddare då jag hamnade på Sporten under GT-tiden. Han odlar en ny karriär i Pressbyrån på Landvetter. Står i kassan, men just nu bereder han mackor för de frukostsugna. Jag tänker vänta med mitt matintag till mellanlandningen på Arlanda, där vi har några timmar att fördriva innan vi ska förenas med övriga i Soha Team Sweden, äldre spelande gentlemen från hela landet – från Norsjö väster om Skellefteå i norr till Nybro i söder, från Stockholm i öster till Uddevalla i väster. Alla med skilda meriter från skilda divisioner – från Elitserien till, som jag, de som kommer från division 2, 3, 4 och 5.

Det är alltid en lättnad att bli av med bagaget. Men då tickar å andra sidan oron över om bagen kommer komma fram. Jag har varit lyckligt lottad de senaste gånger detta ”oversized luggage” har nått rätt flygplats. Alla har inte haft samma tur. Inkluderat mig 2016.

Vi lämnar en regntungt Göteborg för ett mulet Stockholm. Tar oss förbi gränskontrollen för efter Brexit är ju Storbritannien som en annan planet. Med detta står det också klart att här finns färre faciliteter, men det blir en macka och en kopp kaffe. Det får gå. De i laget som checkar in på Arlanda kommer alla in en efter en, så är vi fulltaliga sånär som på två spelar som åkt en dag tidigt för att spela golf.

In på planet och en resa över ett molnigt Sverige, Norge och Nordsjön. Men över Aberdeen klarnar det upp och piloten tar en sväng ned mot Dundee och vidare från öster in över Edinburgh. Molen skymmer emellanåt sikten, men nog passerar vi hamnen, Leith och vidare västerut mot flygplatsen.

Planen är att ta diverse olika fordon för att komma till hotellet. Men välorganiserad Örebro Oldtimers är med på planet och förhandlingar har gjorts om att få åka med den buss det har bokat. Skönt, för det är mycket att bära.

Vi checkar in och jag har lottats att bo med PK, en glad fyr från Bollnäs, som jag tidigare aldrig delat boende med. Men vi har kamperat ihop på både läger och turneringar sedan hösten 2022. Det visar sig vara en turlott, han är både trevlig och – ska det visa sig – en dröm att sova bredvid. När vi är klara med dagen/kvällen och kryper ned i varsin 140-säng spinner han snabbt som en katt till sömns. Snarkningar? Inte en sekund.

Men först ska vi på samling med samtliga lag i turneringen. Turneringsledaren Peter för PLC Sports Travel, som arrangerar cupen, har bokat in oss på Down the Hatch, en sportbar som gillar att visa hockey, för mat, öl och information. Plötsligt är vi en försvarlig mängd spelare som ska ta en lokal buss – nummer 1 – ned mot centrala Edinburgh. Det går förhållandevis smidigt, men bussen bli knôkad och det gäller att hålla i sig i svängarna. Vi passerar Usher Hall, där jag ju såg Paul Buchanan i november 2006, och följer Princes Street, paradgatan, innan vi svänger av på Leith Street där vi kliver av för en kort promenad över Picardy Place och nedför Leith Walk där stället ligger på höger sida. Det är kö utanför, väl inne ligger baren omedelbart till höger, så där blir det stopp innan man kan tråckla sig in till den stora ”matsalen”. Ljudet är högt, blir inte mindre larmande av musik som skrålar ur högtalarna, vilket i sin tur driver upp samtalsnivån, och när sedan den beställda maten portioneras ut av servitörer som använder megafoner, så blir det ett jävla liv.

Jag väljer ett bord för några i mitt sällskap nära väggen och mot storbildsteven som visar Edmonton Oilers–Los Angeles Kings. C köper en öl i baren till sig och mig, sedan väntar vi på att den förbeställda maten ska komma. Vi väntar och ser bord efter bord få sina beställningar; vi får inget. Efter en dryg halvtimme vädrar vi vårt missnöje och får slutligen reda på att vi inte hade beställt. Det som vi trodde var en beställning var bara en fingervisning för köket om hur många som skulle ha det ena eller det andra. Nå, vi löser det. Men då maten kommer önskar jag mig någon annanstans. Bröd, kompakt kött, pommesfrites… stånkigt, stabbigt och äckligt. (Ni ser bilden på maten några nedanför.)

Peter hälsar oss välkomna, delar ut tröjor och kepsar i fryntlig stil efter någon nyckfull tävling, som man inte kan höra. Jag kroknar och går hem i den ljumma aprilkvällen där skymningen inte helt tagit över.

Princes Street, Lothian Road, förbi Usher Hall (nu till fots) där jag stannar på Shakespeare, puben, som bjuder på en toalett för den hågade.

Jag fortsätter förbi restaurangerna som följer efter konserthallen, men italienaren – som jag vill minnas var väldigt bra – där vi åt i november 2006 finns inte längre kvar.

Jag viker av på Fountainbridge och har bara några hundra meter till hotellet. Kliver in, tar trapporna till mitt rum och gör mig tidigt redo för kvällen. Det har varit en lång dag, kropp, öron och andra sinnen behöver vila. PK kommer även han tidigt. Vi knyter oss efter lite avstämning. Rummet är fyllt av våra hockeytrunkar. Imorgon är det gameday.

Soha Team Sweden Blå inleder turneringen mot kanadensiska Silverbullets från Winnipeg. Jag väljer att följa med efter en tidig brittisk frukost, dels som backup för Peter, dels för att jag vill komma tidigt till arenan och få min plats. Det visar sig vara klokt. Bussen lastas full och tar oss till Murrayfield Ice Rink, där jag alltså spelade för nära 50 år sedan. Det är med spänd förväntan som jag kommer dit. Minnena rusar, men mycket är grumligt. Väl på plats kittlar det av förtjusning och spänning; det här ska bli kul. Utanför har inte mycket hänt. Inte innanför heller. Sätena är från anno dazumal, rinkens bredd är några meter fler än gängse europeiska, sargens utsida är i tegelsten, sargkanten nära två decimeter.

Peter, organisatören, är på plats och berättar att han har arrangerat ett rum gemensamt för de två Soha Team Sweden-lagen. ”Men dessvärre är det inga krokar.” Det visar sig heller inte finns något fungerande ljus. När vaktmästaren kommer visar det sig att vi inte alls skulle vara där. Jag packar hastigt ned det jag har packat upp, krånglar ut bag och klubbor i korridoren för nästa rum. Men det, som är ett gym med speglar, kommer inte kunna hysa två lag. Jag lämnar det för de blå. Peter tar oss vidare i environgerna till andra sidan. Under läktarna finns några fuktiga rum med snedtak, mögel nere där golv möter tak och, ja, det är bara att gilla läget. Men efter att ha packat upp för tredje gången blir det nästa flytt. Nu till ett mer rymligt rum på andra sidan korridoren, med fack för varje spelare – och krokar! – samt dusch för fyra och toalett. Rena lyxen. Men det är svinkallt och fuktigt. Fördelen är att vi slipper dela med något annat lag. Möjligen vill någon komma för att duscha.

Jag kniper en plats. Byter om och hjälper Soha Team Sweden Blå till en vinst med 7–2 genom att vakta båsdörren. En inte helt lätt uppgift. Dels är låset ett skjutlås. Dels är spelarna inte bekanta med varandra och inte helt säkra på vem de ska byta med. Jag lyckas rädda en och annan situation som kunde gett utvisning för för många spelare på isen.

Soha Team Sweden Gula, laget jag spelar med, har match kring lunch. Kaféet öppnar halv elva, nåja, och en stackars ensam grabb försöker jonglera beställningarna, men klarar inte ens en åt gången. Det blir förvecklingar och hans tunnelseende smalnar av, vill ge mig en americano, som jag inte har beställt. Men jag lyckas få en märklig hotdog, en Mars och en Cola till.

I korridorerna får jag se lite lagbilder från 70-talet och tröjor från de olika lagen som spelat i arenan, byggd 1938 men använd för hockeyn först långt efter kriget. Jag försöker se om jag känner igen någon av spelarna, men går renons.

Utanför vårt omklädningsrum står en skotsk hockeyspelare iförd kilt ovanför hockeybyxorna. Klart man måste ha en bild på det.

Jag pratar med folk som jobbar i arenan om mitt äventyr 1977 och spelet Murrayfield Racers. Kanslisten Scott Neil, före detta landslagsspelare, säger att det finns material från den tiden, men nedpackat. Men han ska försöka lösa någon som var med då.

Till finalmatchen kommer han in då jag håller på att byta om. I släptåget har han en äldre herre, som presenterar sig som Derek Reilley. Jodå, han spelade på 70-talet. Jag nämner MPHC:s resa i april 1977, men han minns inget av det svenska laget. Jag nämner att vi vara baserade i Billingham och nämner att vi mötte Durham Wasps. ”Åh, Durham. Dit var det aldrig trevligt att komma. Jag förlorade min tänder där.” Så frågar jag om Murrayfield Racers målvakt, han som jag petade och som jag senare fick reda på var landslagsmålvakt. ”Ah, Willie Clark. En väldigt duktig målvakt.” Derek frågar mig när vi kom, när vi ska spela och varifrån vi kommer. Frågorna återkommer fyra, fem gånger. Jag inser att demensen tagit honom. Men jag fick knutit an till historien, lagt några pusselbitar och hittar både Derek och Willy på lagbilderna från 70-talet.

Men när jag senare googlar på målvakten är det tveksamt om det är han som jag far efter. Willie Clark spelade förvisso i brittiska landslaget, men slutade 44 år gammal 1975.

Inför första matchen, där vi möter Küsnacht – ett kombinationslag med spelare främst från Schweiz, Skottland och USA –, kommer de fram en glad fyr och pratar med mig. Han får reda på att jag är målvakt och ber mig vara snäll mot honom. Vi presenterar oss. Glenn är från Sydney, har precis börjat spela hockey. Han bor granne med arenan och kom dit av en slump och portion nyfikenhet för att snabbt bli förtjust i sporten. Han som annars är fostrad i australisk fotboll.

Men, nej, på isen visade vi inget förbarmande. Vi vann med 10–2, där sista målet från motståndarna kom på en straff på slutsignal efter att deras spelare försökt köra över mig, men stoppats av min hårdföre, meriterade back BJ. Motståndarnas målvakt Brett McGuire, amerikan med Brodeur som förebild, är 90-talsskolad. Atletisk och spektakulär; han räddar sitt lag från en större förnedring. Men 60…? Tror inte det.

Vi möter lite senare kanadensarna Silver Bullets, men klarar inte att ladda om. Deras nummer 24, Andrew Samuel, är vindsnabb, gör två mål på kontringar med reptilsnabba skott längs isen, som jag inte klarar att avvärja. Men jag gör mycket räddningar och vi hämtar upp 2–0-ledningen till oavgjort innan 24:an kommer fri igen. Jag har lyckats avstyra några innan, men den här rinner in med en hårsmån. 4–2 kommer efter ett flipperparti där jag försöker leta efter pucken bland myriader av med- och motspelare. Plötsligt känner jag den mot klubban och hör C säga bistert ”Den ska du ha”. Han är sträng. Men, jo, jag skulle väl gått ned i position då jag inte såg pucken. Å andra sidan kunde utespelaren gjort några fler mål.

Så… en vinst, en förlust. Finalchansen kändes långt borta.

Utrustningen får vara kvar i arenans omklädningsrum. Frågan är om något kommer torka i det kalla, fuktiga utrymmet…? Men påsen med svettkläder ska jag ha med och hotellhandduken, som jag glömde men som PK räddade mig med. Vi planerar att gå hem, en spatsertur på en dryg halvtimme. Perfekt i det vackra, soliga vårvädret. Vi hinner promenera nära nog förbi den väldiga rugbyarenan med plats för över 60000 (byggd på 1920-talet) innan jag inser att bagen med svettkläder inte är med. Får gå tillbaka. Ragga tag på en vaktmästare med nyckel till rummet och när jag återtar promenaden är alla försvunna. Jag försöker ana vilken väg till har tagit, för jag är inte uppkopplad på telefonen och saknar därmed karta. Hittar efter en stund några vid en busstation och kommer snyggt hem, smiter förbi en Frälsningsarméloppis, utan att fynda, innan jag kommer till hotellet för en tupplur. Vaknar av att klockan är fem, får fart på benen. Ska försöka hinna med Walker Slater, butiken i Old Town som har fantastiska tweedkläder (köpte ju en i deras Londonbutik i augusti 2018 – läs om det här).

Jag har memorerat vägen och går längs Fountainbridge förbi korsningen East Fountainbridge. Kollar mig noga för i vänstertrafiken, fortsätter längs West Port och kommer fram till Greater Grassmarket, där turisterna flockas vid restaurangernas uteserveringar. Rundar hörnet vid West Bow och inser att jag är nära nu. Ser först Walker Slaters dambutik innan jag kommer rätt.

Åh, så vackra kläder och accessoarer. Jag har bara 20 minuter på mig innan stängningsdags, men utnyttjar tiden väl. Känner på kvaliteten, kollar in några potentiella köp, tittar i skåpet med de vackra skjortorna, rockarna, strumpor, slipsar och kepsar. Allt andas stil. Ska jag köpa en ny tredelad kostym innan jag åker hem…?

Jag promenerar ut ur butiken, uppför trapporna till terrassen Victoria Street. Studerar folkhavet, fortsätter mot Lawnmarket och upp mot slottet, som håller på att stänga. Fascineras av byggnaden och utsikten innan jag går ner ungefär samma väg jag kom. Mot hotellet, ensam. Väljer dess restaurang Sofia’s med libanesiskt kök. Beställer lamm med ris och sallad plus vatten och ett glas vin. Njuter av stillheten och lugnet, trött i kroppen efter två matcher.

Men hur gammal är 24:an…? Han som gjorde tre mål. På rummet när jag tanken om att kolla upp det, men somnar med Ian Rankins, Edinburghförfattaren, ”A song for the darkness” med kriminalaren John Rebus i händerna.

Vi, Gula, har match kring lunchtid. Nu mot Soha Team Sweden Blå. Så kan det gå. Prestigefyllt derby, alltså. Återigen tidig frukost enligt samma mönster som morgonen innan: torr scramble eggs, vita bönor, bacon, rostad macka med smör och något slags sylt, blaskigt te, äpplejuice och ett hårdkokt, kallt ägg.

C och jag vill vara på plats i god tid. Promenerar ned mot Haymarket där spårvagnen ska ta oss till Murrayfield arena. Jag memorerar återigen vägen och vi går med morgonströmmen för att hamna rätt. Kommer precis när en vagn glider in till perrongen, men vi saknar biljett, så vi väntar, köper en och kliver på en ny bara några minuter senare. Det går fort och smidigt, en kort promenad till rinken och vi konstaterar att ingenting är torrt.

C raggar tag på en värmefläkt, installerar den och sakta börjar värmen komma i rummet.

Blå har match mot Küsnacht, (vinner den oväntat trögt, men med 4–0 – grattis målvakts-Peter) som vi tittar på plus någon annan match innan det är dags för en påver lunch i Iceberg café med den stressade kafévärden. Sedan är dags att byta om. Allvaret lägger sig i omklädningsrummet. Hockeymatcher är allvarliga saker. Någon drar ett skämt för att lätta på trycket.

Så är det dags. Det blir tufft och tajt. Jag får jobba. Laget får jobba. Blå är lite yngre på några väsentliga positioner, men vi har rutin, spelar oss ur och gör både 1–0 och 2–0. Vinner första perioden, vilket är viktigt ur något slags poängräkning. Blå lyckas göra ett mål efter hårt tryck och via en kontring. Min back försöker stå upp, men skymmer mig. Pucken smiter mellan vänster arm och midjan.

Men vi klarar oss. Jag gör uppenbarligen en stabil match för när den fryntlige Peter med rondören kommer in med kepsen till matchens lirare är det jag som får den. Men inte av honom. Han har förstås ingen koll, så organisatör han är, utan ger den till kaptenen i laget att vidare dela ut detta MVP-pris. Jag är fånigt stolt.

Dessutom. 24:an i Silver Bullet är inte kanadensare. Han är britt. Med meriter. Och dessutom nyss fyllda 50 år. Protest är inlagd.

Fryntligen Peter ger oss rätt. Vi får matchen mot Silver Bullets och hystar in en seger med 2–1 istället för förlust med 2–4. Vi är i final. Och, ja, det hade varit roligare att gå vidare på sportsliga grunder, men å andra sidan ska rätt vara rätt. Tio år yngre än det stipulerade +60 är rätt mycket. Visst, någon ”minderårig” har fått lov att vara med på dispens. Men då har det handlat om de som har något år till 60. Men tio! Det är för mycket.

Efter att vi nöjda duschat och klätt om promenerar vi i vårsolen återigen förbi den stora rugbyarenan, på gräsmattan i Roseburn Park utanför arenorna springer hundar lyckligt där vi långsamt, nöjda strosar in mot stan.

Några har gått vägen förut och guidar rätt. Det är skönt att röra kroppen efter detta tuffa pass. Roseburn Street, höger vid Russel Road, under järnvägen, förbi några broar och parker till puben the Fountain på Dundee Street, som i förlängningen blir Fountainbridge, bara några hundra meter från hotellet.

Det blir en segerlunch, en Guinness, mineralvatten, en pumpasoppa till förrätt och en misshandlad, tillplattad kyckling med lite ris och sallad. Vi firar segern modest, men jag tackar för mig, tar mig en vilande tupplur och vaknar av meddelande på Whatsapp att alla planerar för att gå ner på stan för mat. Jag är sen på pucken och det må vara hänt utanför isen. Men någon pub och öldrickande är inte min kopp te. Jag vill fokusera på spelet, har betalat dyra pengar för att åka hit och vill hålla nere kostnaderna och på samma gång vara fräsch i kroppen. Nej, någon turneringslirare är jag inte. Tänker, en smula orättvist, på stormålvakten, NHL-stjärnan Jacques Plante, som inte bara utvecklade sin egen stil som kom att utveckla och prägla målvakters spelstil än in till denna dag. Hur han var en renlevnadsman, höll sig för sig själv och fokuserade på sporten och spelet, på att vara i trim från en match till en annan.

Nej, jag är förstås inte på den nivån. Men jag hör vad han tänker.

Jag slår istället följe med O och M, det äkta paret. Hon har följt med sin man för att se honom spela hockey i Edinburgh och samtidigt få ta del av den vackra skotska staden. Men han, som tillsammans med Peter och jag skulle ha delat på uppdragen mellan Blå och Gula Soha-lagen, har dragit på sig en förkylning med feber och håglöshet. Han är inte i skick att spela.

Men han vill röra på sig, ett gott tecken om tillfrisknande, så vi promenerar ned på stan med sikte på någon kinesrestaurang, som väl ska ramla över oss på vägen. Det gör den inte. Men vädret är vackert och vi trivs i varandras sällskap. Går förbi Greater Grassmarket, tar West Bows kullerstensgata uppför, stannar vid Walker Slaters skyltfönster, går vidare upp till stora Bank Street, kryssar oss mellan turister och bilar och bussar till vänster. Passerar the Royal Mile, en kiltklädd säckpipsblåsare vid Lawnmarket, tar höger vid St James’s Place Bank och nedför New Stairs, en försvarlig mängd trappsteg nedför till Market Street, uppför Waverly Bridge där, mitt emot stationen, tre unga damer sjunger Abba hellre än bra förstärkta av förinspelat och en skrällig högtalare.

Någonstans i minnet har jag en kinesrestaurang i närheten, på andra sidan Princes Street. Jag gogglade ju på den och vi promenerar South Saint Andrew Street upp mot St Andrew Square. Står där och sniffar efter rätt riktning, upplever i minnet att West Register Street låter bekant. Men Tattu… var det verkligen rätt namn på restaurangen? Den ser förfärligt flott ut för tre svenskar, en från Göteborg och ett äkta par från Tegsnäset utanför Vindeln, Västerbotten. Vi går runt i gränderna för att hitta rätt, men inser att Tattu ändå är stället som vi söker. Går in i lyxen hukande men hungriga.

Det finns plats. Vi blir inledningsvis placerade i baren, får en fråga om allergier, väljer att inte ta någon fördrink och snart sitter vi till bords, får frågan om allergier av en annan kvinna, som meddelar att vi snart kommer bli omhändertagna av en annan servetris. Som kommer. Och frågar om allergier, samtidigt som hon räcker över menyerna. Vi beställer lite olika, O tar en lättöl till maten, M en Cola och jag en exotisk öl, åtminstone till namnet. Den passar hur som till den fint tillagade kycklingen som jag har valt. Vi delar på en skål ris.

Stället är smockat; unga som gamla, mobila, mindre mobila, överviktiga och trådsmala, tjejgäng, barnfamiljer… jo, det kostar, men det är det värt för den dryga timme tillsammans vi fick med god mat och umgänge.

O känner sig lite bättre, men menar att han nog inte kommer vara i skick för att spela finalen. Fast klä om tänker han göra och ta lite skott på uppvärmningen. Vi tar oss hem längs Princes Street och vidare förbi Usher Hall och Fountain Bridge. Kan det. Har gjort det förut.

På hotellet finns en försvarlig mängd spelare i baren. Jag tar en öl. Bjuder O på en finwhisky, dubbel, innan det är dags för mig att knyta mig. Det är ju final i morgon.

Vaknar efter en rastlös natt. Tidigt, förstås. Har i tankarna vankat av och an om jag ska till Walker Slater för att köpa en ny kostym och till slut fallit till föga. Det blir det. Måste ju komma hem med tweed. Men först en omgång frukost och efter morgontoalett har jag tagit ut riktningen utifrån centrala stan mot en Röda korset-butik i stadsdelen Morningside. Det ska ta en halvtimme, ungefär, och jag börjar med att korsa Fountainbridge, viker av mot Gilmore Park, fortsätter då den gatan – alltså ingen park – blir Leamington Road, hinner passera Lift Bridge som i sin korthet spänner över Union Canal och vidare uppför Leamington Terrace och tar höger vid Meadows, parken där John Rebus rastar sin hund, går längs Bruntsfield Place och hamnar på Morningside Road, som kantas av restauranger, butiker, secondhandaffärer, skivhandlare, blomsteraffärer och vaccinationscentraler. Ser på krönet i söder skidbackar utan snö: Midlothian Sports Center.

Förutom skidbackarna är det är väldigt brittiskt och någonstans blir the Beatles ”Penny Lane” morgonens soundtrack.

Några secondhandbutiker – eller charity shops, som det heter på engelska – har öppnat redan halv tio. Så jag snirklar runt, spanar, nyper och känner. Men, nej. Jag går runt kvarteret där Röda korset ligger för att fördriva tid, hittar ytterligare charity shops. Men… nej. Så är det öppet. Utbudet för män är sådär, men ett par Burberryjeans lockar till ett pris strax över 400 kronor. Jag avvaktar, trots att det var i gott skick. Men i butiken bredvid Bethany Christian Trust hittar jag mina Burberry. Ett par badshorts, helt nya med etiketten kvar, för 9.50£. Glad i hågen för det anspråkslösa fyndet företar jag mig promenaden ned mot centrala Edinburgh.

Matchen? Finalen? Den spelas senare. En bra bit in på eftermiddagen. Jag har tid. Men gåendet har kostat. Jag är svett, delvis pådrivet av regnjackan, en Samsø Samsø – ett loppisfynd på Kirppu i Helsingør i julas – som sluter tätt trots att den är öppen.

Det blir något besök till i någon av de secondhandbutiker som jag passerar, men ingenting handlat. Plötsligt har jag gått nedför Morningside Road, Bruntsfield Place, Home Street ned mot Tollcross och Lothian Road då det peristaltiska systemet gör sig påmint. Jag går till hotellet, nöden har ingen lag.

Där byter jag skjorta till en CCM-piké och forsätter vandringen mot Walker Slater i vädret som är mer än välvilligt inställt. På plats blir jag genast omfamnad av en expedit, väljer en snyggt rutig tweedkostym, får låna en skjorta som lägger sig sval och skön mot min trinda kropp… Provar inledningsvis kavajen. Men där är ärmarna för långa och, nej, jag vill inte gå till en skräddare för att justera längden. Byxor, ja, men kavaj, nej. Jag har ju en kostym sedan tidigare, som sagt, och vet att rätt storlek finns. Dessvärre, meddelar den unge, manlige expediten, har de inte mina storlekar inne. Nå, så var det avgjort. Jag går samma väg som aftonen innan, förutom att jag istället för New Stairs ned tar Playfair Steps.

Många gånger slås jag av att skottarna – och vi turister – inte har någon aning om vilken sida av trottoaren vi ska mötas. Rimligtvis till vänster, men det är kors och tvärs. Men i trapporna är det disciplin. Nedför till vänster. Släpp ingen jävel över bron. Alla håller sin kant.

Ska till på Waterstones för att köpa Ian Rankins senaste – ”Midnight and blue” – från förra året. Men slås av att John Rebus favoritpub, Oxford bar, ska ligga i krokarna. Jag går uppför Fredric Street, en av de spatiösa gatorna som löper ut från Princes Street. Viker av in på George Street västerut där den ena grandiosa butiken följer den andra. Här andas stil, klass och rikedom. Princes Street är för turister. En tweedbutik lockar. Jag går in, låter fingrarna smeka tyget på en vacker kvavaj, blå. Expediten, en man i 40-årsåldern, smyger diskret fram och jag börjar prata med honom. Berättar att jag är här, i Edinburgh, för en hockeyturnering och mitt lag är final. Han skrockar lite tyst, men inte ovänligt, att han inte håller på något lag här. Han har släkt i Kanada. Så förstår han att jag är från Sverige och han berättar om butiken, om att han tillsammans med ytterligare två butiker – Walker Slater är en av dem – är de enda som tillhandahåller riktig tweed. Vi pratar storlekar, kvalitet och att de väskor med märket Harris Tweed som säljs i turistshoperna är från Kina. ”Whoops! Berätta inte det för min fru!” skrattar jag, för jag har ju köpt en till henne. Så visar han mig de riktiga väskorna och det är förstås en sådan jag skulle ha köpt, inte den jag inhandlade på Chalmers Tweed & Cashmere på West Bow.

Jag tackar för mig och får tips om var eventuellt Oxford Bar kan ligga, men pubtäta Rose Street är inte John Rebus domäner. (Jag inser senare att jag var i krokarna, men skulle ha gått något kvarter högre upp till Young Street.)

Det blir ned till Princes Street till Waterstones. Men där inser jag att Ian Rankin så att säga har fallit på rankingen. Från omhuldad till inte längre så prominent. Visst finns där böcker, men inte slagna på den stora trumman och den senaste har bokhandeln inte inne.

Så ingen tweed, förutom en väska från Kina, och ingen Ian Rankin-roman från Edinburgh. Men en buss hem till hotellet ynnade jag mig. Det vankades ju final.

Tillsammans med några lagkamrater blir det en Ûber till arenan. Vi är i god tid och samlar intryck och fokuserar. Omklädningsrummet är varmt, prylarna har torkat. Vi är redo för kamp. Jag börjar byta om. När jag snörat skridskorna och är på väg att ta på mig benskydden kommer Murrayfield Ice Rink-kanslisten in med en äldre gentleman. Det visar sig vara Derek, som jag skrev om lite högre upp. Det blir ett spännande möte, men det dröjer också innan han förstår att han bör lämna. Rummet har ju fyllts och vi ska inrikta oss på match.

Äntligen på is. O är ombytt, får ta delar av uppvärmningen, men erkänner att han blev trött och att han inte skulle orka en hel match. Det blir mitt uppdrag. Men tänk att åka hela vägen från Västerbotten för att bli sjuk i Edinburgh. Trist.

Vi lyckas igen med att utmanövrera Blåa laget. Vi spelar mer disciplinerat, håller huvudet lite kallare och gör 1–0 turligt, en puck som Peter räddar. Men trissan far upp i luften och gör en båge över honom och går via en touch in i mål. Blåa har sina chanser, men jag är allert och styr undan det mesta. Ändå lyckas laget kvittera, inte oförtjänt. Fast vi trummar på, gör både 2–1 och 3–1 innan slutsignalen ljuder för seger till oss.

Glädje!

Ja, jag blir fånigt glad. Fryntlige Peter ger kapten M bucklan, som vi senare alla får hålla, och oss alla guldmedaljerna vi förtjänat efter att Blåa fått sina i ”silver”. Nu väntar dusch, pizza, öl och prisutdelning i arenans bar. Alla förväntar sig att det är något som ingår i priset vi har betalat för turneringen, men nej… fryntligen Peter betalar inget extra. Några går iväg till en näraliggande pub för mat, men jag tar en ale, en platt, syrlig, skotsk öl utan kolsyra som är ljuvlig. Någon har i alla fall beställt pizza, så jag får en bit eller två. Det får gå. Innan match hade jag ju ynnat mig en lammburgare på Sofia’s, restaurangen på hotellet. Det blev en ale till att ha till prisutdelningen, där priser till bästa forward, bästa målvakt etc skulle delas ut. Jo, jag hade mina förhoppningar, men ändå inte. Priset gick till Küsnachts keeper Brett McGuire, välförtjänt, i och för sig. Men hur var det med åldern…?

Jag frågar samtidigt som jag gratulerar. 49, säger han.

Ok, så Silver Bullets har en inlånad spelare som är 50 år som dominerar i +60-klassen.

Bäste målvakt blir en 49-åring i samma lagkategori. Märkligt.

Nej, jag är inte bitter.

Jag tröstar mig med alen och att vi vann. Förundras med mina lagkamrater att vi, som vinnande lag, bara kunde konstatera att ett individuellt pris gick till en lagkamrat, som bäste back.

Nå Soha Team Sweden vann både guld och silver i turneringen och kan med facit i hand vara nöjda med vår prestation.

Nu återstod resten av dagen. Flera skulle komma att fira rusigt. Jag hängde med en stund i hotellbaren, som var strösslad av spelare från olika länder och kontinenter. Men tröttheten har sitt pris. Jag gick och knöt mig vid elva för en rastlös sömn till gryningen då vi skulle upp tidigt.

Vi hade åter förmånen att få åka med Örebroarna. De som dessutom trumfat igenom så att fryntlige Peter fick ordna med busstransport med våra trunkar från arenan. Bussen skulle lämna 06.00. Inte en minut över.

När bussen kom 06.20 var den tidig. Det skulle ha kommit 06.30. Alla ombord. Dags för avfärd. Bussen lastad med trunkar i lastutrymmet och inne bland säten. Tre hockeylag full. Så knackar det på dörren. Ombord stiger LC med famnen fyll av smutstvätt. Det som i hasten inte kom med vi nedpackningen. Å andra sidan kom han hem vid fyra efter en yr natt, så det må både vara förståligt och hänt.

Så far vi på Edinburghs snirkliga vägar mot flygplatsen västerut. Packar ut och tar oss mot incheckningen som inte öppnat. Vi fållas snart in för den som ska öppna 07.25. Men då klockan närmar sig är det inte ett spår av någon personal. Örebros starke man kollar med annan personal, som inte vet något. Vår driftige och världsvane P gör samma sak. En halvtimme sen kommer de, tre personer som snart blir två. Incheckningen går trögt, men alla kommer med och in. Resten går smidigt. Någon tar frukost. Någon tar öl. Jag handlar present till Z.

Så up up and away. Genom gråa moln ser man fläckvis Edinburgh och Skottland försvinna för Nordsjön. Jag somnar och vaknar över Hadangervidda. Ser Haugesund med flygplats, Oslofjorden som tornar upp sig, Norges trubbiga sydkust, Kosterskärgården, så in över Värmland med Karlstad och Vänern, Örebro, Västerås… Det är härligt att flyga och försöka orientera sig.

På Arlanda blir det äntligen mat för mig. En buffé som jag borde ha låtit bli. Så sitter vi vid gaten och väntar på att få gå ombord. Bra placerade med bara några meter att gå. Men är det inte väldigt lite folk.

Någon kollar. Herregud, planet ska inte längre gå från E4 utan från F35. Vi får bråttom. Springer igenom korridorerna, men hinner i tid med flämtande andetag och porlande svett i pannan.

Snart Göteborg.

Min packning kommer snart. De andras också. Men mitt ressällskap, chaufför och lagkamrat saknar sin trunk. Den dyker inte upp. Vi får lämna en anmälan och kan sedan ta oss hem. Jag blir avsläppt, kör in de stora bagen i garaget, hänger upp allt, sorterar tvätt. Går in i ett tomt hus. Z är med dotter i Köpenhamn. Snart ska vi återförenas. Men först tvätt och vila.

Välkommen hem, champ!

Daniel Craig i stilistiskt homoerotiskt drama – Dylan som kliché – Hyllning till berättandet

Posted on av Kai Martin

Film:

Triss i film. Daniel Craig gör en stark prestation i ”Queer”. ”A complete unknown” är snygg men lever på klichéerna om Bob Dylan. ”Filmberätterskan” en chilensk hyllning till berättandet. Foto: PRESSBILDER

QUEER

!!!!

I ”Queer” hamnar Daniel Craig som William Lee (en fiktiv version av författaren William S Burroughs vars bok med samma namn tjänar som förlaga till filmen) i Mexico City på 50-talet. Alkohol, droger, jakt på unga män för tillfälliga sexrelationer. Han i en elegant, löst hängande linnekostym, bleka hornbågade glasögon och en frisyr svettplattad under hatten. Det ekivoka livet paras med intellektuell skärpa och umgänge i queera kretsar i kvarteren där han bor. Så kommer den sköna ynglingen Eugene Allerton (Drew Starkey) med kvinnligt sällskap (Claudio Cardenas) till favoritbaren Ship Ahoy. Han ska förstås förföras.

Italienske regissören Luca Guadagnino har låtit bygga sitt 50-tals Mexico City i Rom med en stilistisk skärpa värdig något av Edward Hopper – från exteriörer till interiörer. Klädkoden är tipptopp. Med den skarpa inramningen är det ”bara” för skådespelarna att agera. Och som de gör det. Glöm Craig som Bond eller Benoit Blanc. Här är han fyllt upp sin homosexuelle, depraverade, drogmissbrukande alkoholist till författare vars snygga kostym med filmens och handlings gång blir allt mer solkig. Förvisso i en vältrimmad kropp, inte så härjad av missbruk. Men Daniel Craigs spel är både utåtagerande och sublimt. Och, ja, de som önskar se honom naken och i homoerotiska scener blir inte besviken. Han är all in utan att det är besvärande. Tvärt om blir sexscenerna ömsinta.

Han drömmer om drogen yagé, som finns djupt in i Amazonas djungler och ska ge honom möjligheter till telepati. En ny kick. En ny trip. Får med sig unge Eugene Allerton på resan till Ecuador. Resan och miljöerna tar nu närmast AI-generad form utan att det fördärvar, men blir också en trip i dubbel bemärkelse. Väl inne i regnskogen når de till doktor Cotter (Lesley Manville i en sensationell roll, knappt igenkännbar), som driver sin högst egna, privata forskning. Både komik och galenskap möts.

Ja, ”Queer” är en kittlande film på många plan i miljöer som är fuktigt estetiska, oavsett om det är i storstad eller djungeln. Med ett hissnande fräckt soundtrack där musiken av Nirvana, Prince, New Order, Sinéad O´Connor med flera – plus Trent Raznors och Atticus Ross ljuvliga originalmusik – blir det extra bonus. ”Queer” fascinerar och roar från start till mål.

”Queer”, premiär 14 mars.

Regissör: Luca Guadagnino.

Manus: William S Burroughs och Justin Kuritzkes.

Foto: Sayombhu Muukdeprom.

Klippning: Marco Costa.

Musik: Trent Reznor och Atticus Ross.

I rollerna: Daniel Craig (William Lee), Drew Starkey (Eugene Allerton), Lesley Manville (doktor Cotter) med flera.

A COMPLETE UNKNOWN

!!!

För de hågade gick det att se James Mangolds film ”A complete unknown” under Göteborgs filmfestival. Det hann jag emellertid inte med och någon pressvisning inför premiären några veckor senare kom jag aldrig iväg på. Att göra en film om Bob Dylans första år i karriären – från att han kommer till New York, träffar idolerna Woody Guthrie och Pete Seeger, managern Albert Grossman ( kärestan Sylvie Russo och Joan Baez till den intensiva artistiska utvecklingen – är förstås en utmaning. Alla kan Dylan, men ingen vet vem han är. Dylanfanatiker sitter med sitt anteckningsblock för att hitta fel – och rätt. Lägg till att inget får gå fel med Timothée Chalamets gestaltning av en ung, trulig, ambitiös och socialt hopplös Bod Dylan.

”A complete unknown” gör en hyfsat rätt upp och ned berättar story om dessa Bob Dylans år fram till det famösa elektrifierandet av hans musik. Miljöer och karaktärer är utmärkta, om än att det känns som om Edward Nortons trevligt mysiga Pete Seeger ständigt ska utbrista i ett ”We shall overcome” som konflikthantering.

Nej, Timothée Chalamet är inte Bob Dylan. Men blir ju längre filmen lider alltmer röstlik honom. Det är skickligt. Dessvärre blir det också mycket en kliché av Bob Dylan, som aldrig når på djupet. Likaså med kvinnoporträtten – Elle Fannings Sylvie Russo, Monica Barbaros Joan Baez och Eriko Hatsunes Toshi Seeger – som aldrig får leva fullt ut, som om de bara finns en, eller två växlar att ta.

Så, visst, ”A complete unknown” är tvivels utan skickligt gjord om en artist som vill skapa på sina egna villkor och inte på de förväntningar som skapas kring honom. Men vem Bob Dylan får man i denna ytterligare mystifiering aldrig veta. Dessutom en film med mer musik än repliker. På gott och ont.

”A complete unknown”, premiär 21 februari.

Regi: James Mangold.

Manus: James Mangold och Jay Cocks baserad på Elijah Walds ”Dylan goes electric”.

Foto: Phedon Papamichael.

Klippning: Andrew Buckland och Scott Morris.

Musik: Bob Dylan.

I rollerna: Timothée Chalamet (Bob Dylan), Edward Norton (Pete Seeger), Elle Fanning (Sylvie Russo), Monica Barbaro (Joan Baez) med flera.

FILMBERÄTTERSKAN

!!!!

Ja, det är en några år gammal film. Men om denna vill jag ändå berätta, för den var ljuvt berusande och lyckliggörande, efter att ha sett den på bio Roys kafébio häromsistens.

Det är en film som tar berättande på allvar, låter tempot ta sin tid och fotot vila i scenerna. Vi är i en gruvstad i den chilenska öknen där man bryter saltpeter. Det är torrt, dammigt. Ett sisifysarbete. Samhället, den lilla staden där arbetarna bor med sina familjer, ligger på cykelavstånd. Vägarna till och från orten är lika rött dammiga. Vi rör oss i sent 50-tal, kanske en bit in i 60-talet. Medardo (Antonio del la Torre) sliter plikttroget för sin familj – den vackra, drömmande hustrun Maria Magnolia (ljuvt och starkt skildrad av Bérenico Beije) och de fyra barnen med Maria Margarita (Alondra Valenzuela gör henne fint och starkt som liten flicka och Sara Becker fullständigt bländande som ung vuxen), som enda dotter.

Hustrun dammar av sin man varje gång han kommer hem. Det är hon, som hemmafru, som ser om hemmet, vänder på slantarna och lagar maten där de väluppfostrade barnen ordentligt dukar till bords. Söndagar är familjens stora glädje. Inte för att de går till kyrkan, utan till den lilla stadens biograf. Det är då familjen klär upp sig, visar upp sig och drömmer om livet utanför gruvortens slit och vardag. Man ser cowboyfilmer, skräckfilmer, science fiction-filmer, kärleksfilmer och mexikanska filmer. Pratar om dem. Tjusas av dem.

Men… hustrun har en älskare. En av cheferna på gruvbolaget, Nansen (återhållet spelad av Daniel Brühl). Han kommer spela en alltmer väsentlig roll när fadern blir förlamad från midjan och ned i en sprängolycka. Han förlorar därmed sin arbete och försörjning. Familjen ska egentligen inte få bo kvar, men…

Det innebär också att man inte längre har råd med bion på söndagar. Det löser man med att en i familjen får gå för att sedan återberätta filmen. Uppdraget går runt i familjen, men det visar sig att Maria Margarita gör detta med en så levande, inkännande känsla att det blir ett hedersuppdrag. Som hennes uppdrag som filmberättare får plötsligt familjen en inkomstkälla då mamman Maria Magnolia plötsligt rymmer utan förklaring. Ett sårigt trauma för hela familjen, som sakta läker och håller samman. Utanför förvandlas samhället och nationen när först Salvador Allende tar makten, men störtas av Pinochets brutala militärdiktatur, och teven kommer in för att konkurrera ut biograffilmer.

”Filmberätterskan” är en film baserad på Hernán Rivera Leteliers roman med samma namn (på svenska 2012), i sin tur baserad på erfarenheterna han har från uppväxten i ett saltpetersamhälle på Atacamaplatån i norra Chile. Det är en ömsint berättad film, inte utan dramatik, men skickligt skildrad med Maria Margarita som en stark flicka/kvinna som stolt utmanar livet. Som Alfred Hitchcock så skickligt gjorde väljer regissör Lane Scherfig att vända bort kameran från det onda; inte för att hon räds brutalitet, men för att hon vet att vi som tittare ändå förstår. Desto starkare blir det. Så blir också ”Filmberätterskan” en film som går rakt in i hjärtat.

”Filmberätterskan”, från 2023.

Regi: Lone Scherfig.

Manus: Rafa Russo, Walter Sallos och Isabell Coixet baserad på Hernán Rivera Leteliers roman.

Foto: Daniel Aranyó.

Klippning: Bernat Aragonés och Jordi Azategui.

Musik: Fernando Velázquez.

I rollerna: Sara Becker (Maria Margarita som tonåring och ung vuxen), Alondra Valenzuela (Maria Margarita, ”Niña”, som flicka), Daniel Brühl (Nansen), Bérenico Beije (Maria Magnolia), Antonio del la Torre (Medardo), Simón Beltrán (Mauricio 11–14), Max Salgado (Mauricio 15–19), Santiago Urbina (Marcelino 9–11), Joaquín Guzman (Marcelino 14–19), Elian Ponce (Mariano 14), Francisco Diaz (Mariano 18–22), Beltrán Izquierdo (Mirto 13), Alfred Borner (Mirto 17–19) med flera.

Skoningslöst rakt och humoristiskt när Jenny Wilson möter Elfriede Jelinek

Posted on av Kai Martin

Opera:

ÄLSKARINNORNA

Utmanande och ogenerad. Jenny Wilsons tonsättning av Erik Norbergs libretto tolkande Elfriede Jelineks roman ”Älskarinnorna” går inte att ducka för. En opera som är både se- och hörvärd på Norrlandsoperan. Foto: ELIN BERGE

Elfriede Jelinek – född 1946 och Nobelpristagare i litteratur 2004 – är många gånger generande rättfram och explicit i sitt uttryck. Österrikiskans ”Älskarinnorna” från 1975 är inget undantag. 50 år efter att romanen publicerats har den alltså via omvägar hamnat på Norrlandsoperans scen. Det handlar om en nyskriven opera signerad Jenny Wilson, som härmed begår sin debut som ”seriös” kompositör.

Det är förstår en utmaning som gränsar på galenskapens gräns. Men varför inte…? Hon som normalt jobbar inom popformatet med ett både drabbande och öppnade mörker vad både text och musik anbelangar rör sig ändå i det musikdramatiska. Hon vet dessutom att föra sig på scen efter eget huvud och helt utan kompromisser.

Det är förstår djärvt att ge sig på en ny musikform. Det är naturligtvis och modigt av Erik Norberg att koka ned essenserna av romanen till ett så mustigt och kraftfullt libretto som har skett.

Johan Siberg har orkestrerat Jenny Wilsons musik, som med ett slags klassisk norm kliver in i en ny dräkt utan att förlora hennes så typiska snitt. Bra är också att inte addera exempelvis trummor, bas och elgitarr för att fånga upp någon eventuell popmusik. Istället får Norrlandsoperans symfoniorkester, stringent ledd av unge geniet Eduardo Strasser (1985) tillika operans chefdirigent, finna sin egen symfoniska rytm och harmoni.

Vi hamnar rappt i textilfabriken som syr bh:ar, trosor och korsetter. Musiken är staccatoartad med hela ensemblen i ett försök till en attackerande, entonig symbios. Några bryter sig ut, som tävlande om att att ta högsta tonen. Allvaret och humorn är satt från början. Denna växelverkan spinner genom musik och libretto i föreställningen.

I denna fabrik i skuggan av alptopparna härskar hierarki, konventioner och tradition. Fabriksarbetet är bara en förberedelse för kvinnorna att söka det äktenskap som ska leda till en tillvaro som hemmafru, äkta maka och mamma till de barn som regelmässigt ska produceras.

Det är förstås en partiarkalisk formel, präglad av tradition och av jantelag. Ingen ska försöka gå utanför den, ingen ska göra sig märkvärdig.

Det blir förstås både dråpligt och dramatiskt. Två kvinnor särskiljer sig i berättelsen – Brigitte (Linnea Andreassen) och Paula (Alexandra Büchel) – 20 respektive 15 år. Brigitte vill gifta sig med Heinz (Hrólfur Sæmundsson), som också jobbar på fabriken. Förvisso lockar hon med sex, men han är inte intresserad av någon framtid med henne. Dessutom är hans föräldrar strängt avståndstagande till relationen.

Brigitte sliter med sin önskan om att nå sina drömmar, men tvivlar samtidigt på sin kärlek och priset det kostar för att slippa slitet på fabriken. Linnea Andreassen är lysande som den ambivalenta Brigitte, som blandar förakt, svartsjuka och förförarknep i jakten på ett annat liv. Det liv som ändå är enligt normen.

Paula är den juvenila kvinnan som drömmer om att bli sömmerska. Hennes föräldrar är helt emot, men hon lyckas övertala framför allt fadern med att lova lärlingslönen till honom plus att hon ska jobba extra på deras gård. Hon lär sig avvisa kavaljerer, men skogshuggaren Erich fångar hennes gunst.

Han är hårt hållen med fysisk fostran och föräldrarna vill inte släppa honom till ett eget, vuxet liv.

Men Erich och Paula blir ett par. Hon lämnar utbildningen som sömmerska, ingår äktenskap och får barn. Men relationen blir våldsam med slag och våldtäkt. Hon flyr och hamnar i ett mörker som prostituerad med både manliga och kvinnliga kunder.

Nej, det är ingen ljust underhållande berättelse som ”Älskarinnorna” bjuder. Men så är ju heller inte Elfriede Jelineks tematik. Språket är rått, naket och fullt av könsuttryck och rättframma sexbeskrivningar i librettot – men också i sångarnas gestaltning.

När inte det räcker bryter just Elfriede Jelineks röst från en intervju.

Jenny Wilson kan det där och hittar en passande, mörk ton. Hon hittar som hand i handske Jelineks brutalitet, men också svarta humor, med sin musik.

Det är en skicklig iscensättning av ett helt nytt verk som regissör Francisca Éry gjort med ensemblen. Basia Bińkowskas scenografi, med öppna scenlösningar, är stark, finurlig och bedrägligt enkel. Hennes kostymdesign färgstark mot det gråa, inskränkta livet på fabriken och i familjerna.

Det blir med andra ord en opera som är både se- och hörvärd.

Premiärdag. Norrlandsoperans opera ”Älskarinnorna” hade premiär på Internationella kvinnodagen. Foto: ELIN BERGE

Det är förstås ingen slump att ”Älskarinnorna” har premiär på Internationella kvinnodagen – något som också speglas på scen. Men av denna kraftfulla, underhållande, tänkvärda och roande föreställning återstår bara fem ytterligare föreställningar. Det är synd.

”Älskarinnorna”, Norrlandsoperan, Umeå. Premiär 8 mars 2025. Spelas till och med 29 mars.

Tonsättare: Jenny Wilson.

Libretto: Erik Norberg, efter Elfriede Jelineks roman ”Älskarinnorna” (1975 – översättning Aimée Delblanc)

Orkestrering: Johan Siberg.

Dirigent: Eduardo Strausser.

Regissör: Francisca Éry

Scenografi och kostymdesign: Basia Bińkowska.

Ljusdesigner: Mathieu Cabanes.

Maskdesigner: Emma Eastop.

Orkester: Norrlandsoperans symfoniorkester.

I rollerna: Alexandra Büchel (Paula), Linnea Andreassen (Brigitte), Hrólfur Sæmundsson (Heinz/Wolfgang), Per Lindström (Erich), Natalie Hernborg (Susie), Markus Schwarz (Papi/Paulafarsan), Susanna Levonen (Mammi), och Charlotte Hellekant (Paulamorsan/Heinzsystern).

Spännande så in i Norden – och i Boston

Posted on av Kai Martin

Fyrtal i spänning.

Jo Nesbø: Blodsband (Albert Bonnier)

Favoriten Jo Nesbøs produktion är enastående. Lika imponerande är hans förmåga till att inte bara hitta kittlande intriger utan också, gång efter annan, hålla i spänningen och skapa nya, oväntade lösningar när man som läsare tror att fallet är klart. ”Blodsband” är inget undantag. I denna norrmannens senaste roman återvänder han till de massmördande bröderna Carl och Roy Opgard på den norska landsbygden. Duon vi mötte i ”Kungariket” och som nu fått sin fristående uppföljare. Ny, storvulna planer är i gång. Roy, bensinmacksägaren och mekanikern tillika dyslektikern, vill bygga en storslagen berg- och dalbana i trä värdig Zadra, den som finns i verkligheten i polska Zator, väster om Krakow.

Till det behövs förstås enormt mycket pengar. Lägg till att planerna om en vägtunnel förbi brödernas hemort Os inte ska gå i lås. Det går förstås att övertyga, men hur. Jo Nesbø tar tag i dramatiken från start och släpper sedan inte greppet om sin historia, som får lika många branta upp- och nedförsbackar i dramatik och hastiga förvecklingar som den bergbana Roy vill bygga.

Ja, han är skicklig på att skapa spänning. Men har det inte också, trots intelligensen i både storyn och skrivandet, gått lite rutin i författandet…?

Mohlin Nyström: Den högra handen (Norstedts)

Barndomsvännerna från Åmål, Peter Mohlin och Peter Nyström, vet sannerligen hur en thrillerslipsten ska dras. ”Den högra handen” är den fjärde romanen i krimserien om FBI-agenten John Adderly, som lever under hemlig identitet i Karlstad. Men som detta också ett liv kriminalpolisen Fredrik Adamsson. Karlstad är inte så oväntat, han är uppvuxen där. Men vid skilsmässan mellan hans afroamerikanska pappa och hans svenska mamma blev det New York för John Adderly och fortsatt Karlstad för hans bror.

Ja, ni ser, det öppnar för förvecklingar och dramatik bara på det personliga planet. Så John Adderly balanserar mellan att hålla sitt privatliv hemligt, men ändå ta hand om sin brorsdotter där pappan avlidit, och polisuppdragen han får. Samtidigt ska han hålla koll på den nigerianska maffian, där han efter ett liv som undercover avslöjade en höjdare. Han har med andra ord ett pris på sitt huvud, om än att det är få som känner till hans hemliga identitet.

Nu handlar det om fastighetsbranschen i Karlstad, lånade pengar och luftslott parat med våldtäkt och mord. Författarduon vilar sannerligen inte på hanen utan gasar på från början utan att det går för fort. ”Den högra handen” är fortsatt driven spänningslitteratur med ett intressant porträttgalleri och karaktärer med hög trovärdighetsfaktor. Lägg till Karlstadsmiljön, som är både diktade och baserad på stadens faktiska gator, torg och byggnader, så har man återigen en roman som engagerar.

Jensen & Gabay: Carpe noctem (Nona)

Den göteborgska författarparet Morgan Jensen och Theo Gabay har på kort tid under förra året publicerat inte mindre än två romaner. Den första (”Justitia” 2024) var en lika bloddrypande som kittlande kriminalroman med kriminalinspektörerna Milla Becker och Simon Kempe i huvudrollen. I ”Carpe noctem” återvänder dessa i ett Göteborg hårt ansatt av gängkriminalitet och annan brottslighet. Men när en forskare från Göteborg hittas mördad på Svalbard får duon en annan terräng att röra sig i.

Det är ett bistert klimat med de isande vindarna viner med snön mellan raderna i denna lika drivet skrivna och spännande roman som debuten. Det stannar förstås inte med ett mord och när Göteborgspoliserna blir allt annat än observatörer för att hjälpa sina underbemannade norska kollegor uppstår spänningar.

Svalbard, forskning, ond bråd död och ett liv i utkanten av civilisationen med ett konstant mörker under den tid som team Becker-Kempe är plats… ja, sällan kan förutsättningarna för rafflande intrig vara bättre.

Jensen & Gabay vårdar storyn väl, väver in familjeintriger, romantik och vardagskonflikter i berättelsen för att skapa dynamik. Det lyckas de utmärkt med och fortfarande lever första romanens slut som en cliffhanger till en fortsättning. Det dröjer nog inte länge förrän roman tre i serien kommer. Tack för det.

Dennis Lehane: Hatets hjärta (Bookmark förlag)

Dennis Lehane skildrar ett USA som utan omskrivningar inte är speciellt smickrande. Det är en nation byggt på våld och korruption, där man kan köpa sig till framgång och rättslig frihet; funkar inte det går hut och hot hem.

Med den darrande amerikanska demokratin i nedmontering av sittande president är det egentligen inte förvånande. Ja, Dennis Lehane – precis som Cormac McCarthy och James Ellroy – skildrar oförblommerat just detta, hur ett samhälle plågas av våld, våldets tradition och korruptionen lamslår rättsväsendet.

Ja, böckerna är förstås fiktion. Men det finns en ton av verklighet i det som dessa författare skriver. Antingen mer, men sällan mindre.

Dennis Lehanes ”Hatets hjärta” utspelar sig i segregationens Boston 1974. Det år då, genom ett domstolsutslag, bussningar startade. Ett sätt och experiment att lindra segregationen genom att bland elever med olika bakgrund. Det skapade protester. Afroamerikanarna vill inte gå i samma skola som de med irländsk härkomst. De med rötterna i Italien ville inte beblanda sig med latinamerikanarna.

Den ensamstående mamma Mary Pat har förlorat sin son, avliden på grund av narkotikamissbruk efter hemkomsten från Vietnam. Kvar är tonårsdottern, som en kväll försvinner. Mary Pat skyr inga medel för att nå sanningen och få hem dottern vid liv.

Det blir en resa genom maktmissbruk, våld, kriminalitet och rasism. Det blir också en roman som når in i veka livet med sin stegrande dramatik, men också i skildringarna av meningslösa, cementerade åsikter om rätt bakgrund och oförmågan till förståelse.

Få kan, som Dennis Lehane, skriva med en så stark närvaro och socialt patos. Han skapar högoktanig dramatik med en social skärpa, kantade av faktiska omständigheter, med personer som hade de en gång levt då för 50 år sedan och fortsatt arvsynden framgent.

Svindlande när ”Svindlande höjder” lajvar

Posted on av Kai Martin

Performance:

WUTHERING, WUTHERING HIGHTS

Annorlunda. Poste Restante vurmar för Emily Brontës ”Svindlande höjder” och lajvar den med publiken som medskapare. Foto: MARTINA HOOGLAND-IVANOW

Performancegruppen Poste Restante har en faibless för att göra djupdykningar in i skapande på ett annorlunda vis. Tidigare har man gjort det med sina föreställningar ”The Dinner Club” (2009), ”Closing Time” (2012), ”Apokalypsen” (2015),”Kamratföreningen Leviathan” (2018), ”Heaven & Hell” (2019), ”Skuld” (2022) och ”The Sunset Suite” (2023).

När man nu, i ett samarbete med bland andra Göteborgs stadsteater, penetrerar sin favoritroman ”Svindlande höjder”, Emily Brontës klassiker från 1847 (då utgiven under den manliga pseudonymen Ellis Bell), hamnar publiken i centrum.

Inledningsvis möts man av män och kvinnor sminkade och klädda som vore det ett norskt dödsmetallband. Man får hänga av sig, lämna mobiltelefonen i en korg, runt halsen finns nu en lapp med ens förnamn hängandes i ett snöre. Så kommer gruppens – vi är cirka tio som möts vid denna vår uppgjorda tid (det är fler grupper som kommer närvara under kvällen) – ciceron för kvällen. Han som inte bara inviger oss i kvällens program och möjlighet, utan också guidar oss genom de stationer som ska ge oss en fördjupad inblick i Emily Brontës roman.

Miljön är alltså Göteborgs slakthus, kala väggar där det tidigare har slaktats och styckats. Man möts av en konstgjord häst i fullstor storlek, en romantiskt lidande staty i en hopkrupen pose. En skir dimma ligger i rummet, några möbler – stolar, soffor, bord – är utplacerade.

Gruppen rör sig efter sin ledsagare, som skickligt bjuder in oss i den värld som ”Svindlande höjder” bjuder. Vi är snabbt in i den brittiska landsbygden i slutet av 1700-talet och blir en del av romanen, om än med försiktiga steg.

Vi blir Catherine Earnshaw, rör oss mellan Wuthering Hights och godset Thrushcross Grange, kyrkogården (många dör i boken) och heden. Vi blir Heathcliff. Romanens främsta karaktärer.

I en grupp om tio – några känner varandra sedan tidigare – är varje moment en tvekan. Men allt stärks efter hand. Vi agerar efter riktlinjer. Bär en kista mot en begravning. Klär oss – chimärt – i sorgkläder. Vi agerar tjänstehjon, drängar och pigor som sliter med ilska, hunger och värkande kroppar. Vi blir sjuka. Det går så där. Åtminstone för egen del.

Snart ska vi få möjlighet att klä oss som Catherine eller Heathcliff, eller någon av de andra karaktärerna som vi möter från boken. Allt för att iscensätta en scen på heden där de båda som döda ligger. Iklädd kråsskjorta och bonjour ligger jag under dansande dimmor när en slowmotionversion, en tolkning med manlig sångare, av Kate Bushs ”Wuthering hights” ljuder. Det är så doom utan att vara doom metal och jag tänker, som död, att ”Ever get the feeling you’ve been cheated?” *

Lite drastiskt, kanske. Men när man lajvar ”Svindlande höjder” och bjuder in publiken som deltagare vill jag ha mer. Visst, det erbjuds försäljning av boken, t-shirtar, cider tillsammans med högläsning och fördjupning. Som längst kan man närvara från 18.00 till stängningsdag 22.30. Det lockade inte mig. Några bröt tidigare. Andra var mer all in. Någon tyckte att det här vore konceptet för en bokrelease.

Jag…? Möjligen konservativ. Men jag vill vara en betraktare mer än en deltagare. Om jag inte själv är den som agerar. Så är ”Wuthering, Wuthering Hights” heller inte någon teater i egentlig mening, utan något helt annat. Förvisso en utmaning, men knappast mer än så. Fast visst har den här produktionen väckt mitt intresse för nyläsning av boken och för att återkomma till Kate Bushs debutalbum ”The kick inside” där ju ”Wuthering Hights” var första singeln, som också gav hennes genombrott 1978.

Intressant är det också, att det här genomförs, i en reflektion av kulturminister Parisa Liljestrands famösa invigningstal till Göteborgs filmfestival, med stöd från Svenska Postkodlotteriets Stiftelse och Statens Kulturråd. Delar av produktionen genomförs dessutom inom ramen för forskningsprojektet ”i svaghet” vid Stockholms konstnärliga högskola. Och just svaghet – eller styrka – är den del som vi som deltagare (mer än publik) omfamnas av. På gott och ont.

  • *Citatet är från Johnny Rotten (John Lydon) när Sex Pistols gör sin sista spelning 14 januari 1978 och han släpper mikrofonen i golvet och lämnar scenen.

”Wuthering, Wuthering Hights”, Slakthuset, Göteborg. Premiär 23 januari 2025. Spelas till och med 20 februari. Denna föreställning recenserad 29 januari.

Av: Poste Restante i samarbete med Göteborgs stadsteater, Backa Teater, Konträr och Ställbergs gruva.

Stark och mörk norsk film

Posted on av Kai Martin

Film:

FÖRE MÖRKRET

!!!!

Omskakande. Norske regissören Eirik Svenssons ”Före mörkret” är stark, mörk och omskakande. Foto: FANTEFILM

I februari 2020 gjorde jag ett reportage för GöteborgDirekt när norske regissören Eirik Svensson var i Haga för att filma en scen för den kommande filmen ”Den största förbrytelsen”. Av olika skäl kom jag inte att se filmen för en helt nyligen. Den om den judiska familjen som i Norge drabbades av förintelsen under det grymma andra världskriget. Den är baserad på verkliga händelser, beskrivna i den drabbande boken ”Det största brottet – offer och gärningsmän i den norska förintelsen” (Marie Michelet, Albert Bonniers förlag).

När nu Eirik Svensson kommer med nästa film – ”Före mörkret” – som inleder och inviger Göteborgs 48 filmfestival är det åter krigets grymhet och meningslöshet i centrum. Åter igen är det en bok baserad på verkligheten, självbiografin ”Det finnes ingen de andre – det er bare oss” av Lindis Hurum, generalsekreterare för norska Läkare utan gränser.

Det är en febrig verklighet vi kastas in i. I Centralafrikanska republiken har ett inbördeskrig blossat upp mellan muslimer och kristna. På plats finns ett norskt team, liknande Läkare utan gränser, för att hjälpa offren i kriget med en läkarstation mitt i det gigantiska flyktinglägret av kristna.

Milisen vaktar berusade och narkotikapåverkade in- och utresor till sjukhuset. Men tack vare att norrmännen står på god fot med den lynnige ledaren Victor (Nixon Ringa) går det bra. Men det är en balansgång på en knivsegg. Ett vibrerande finger på avtryckaren till en gevär kan lätt slinta. Så dyker det upp en muslimsk flykting på läkarstationen. Ryktet går och situationen eskalerar hotfullt. Det norska teamets chef Linn, nervigt skickligt spelad av Kristine Kujath Thorp, försöker rädda den muslimske mannen och samtidigt rädda sin verksamhet i en ständig kamp mellan liv och död.

Det blir ett drama som är drabbande. Filmen är så närvarande med skickligt foto av Karl Erik Brøndbo att det känns som man är på plats i denna så infekterade krigshärd. Det är en thriller utan att vara en thriller. Spänningen är laddad från start till mål utan möjlighet till andhämtning. Det här är en film, som inte går att skaka av sig. Kanske för att vetskapen är att allt är mycket värre i verkligheten i en värld där politiker blivit krigshetsare och värnar strid istället för fred, försoning och diplomati. På bekostnad av mänskligt lidande.

”Före mörkret”

Regi: Eirik Svensson.

Foto: Karl Erik Brøndbo.

Klippning: Elise Solberg.

Musik: Lisa Nordström.

I rollerna bland andra: Kristine Kujath Thorp, Alexander Karim, Bibi Tanga, Mattis Hermann Nyquist, Tracy Gotoas och Alma Pöysti.

Topp 2024 – nöjesåret

Posted on av Kai Martin

Hög tid att summera förra året. Ett, ur mitt perspektiv, intensivt nöjesår – avsett om det handlat revyer, musikaler, dans, teater, konserter, filmer eller böcker. Som vanligt utgår jag ifrån ett västsvenskt, om inte till och med göteborgskt, perspektiv. Oftast med självklara kopplingar, ibland med lite lösare. Men summa summarum handlar det ändå om det jag har upplevt på scen, filmduk och i bokväg med mera.

Håll till godo. Mycket nöje!

Vilken comeback. Amanda Jenssen bjöd på en av årets konserter när hon gästade Jacy’z i november. Foto: KAI MARTIN

Årets album:

Henning: ”Cowboy från rymden”. Kan man förena Håkan Hellströms Göteborgsromantik med Eldkvarns musikberättande och Mark Knoplers Dire Straits-estetik…? Tja, fråga Henning Sernhed, som utmärkt väl kan svara på den frågan.

Kristina Issa: ”Barn som ber”. Första gången på svenska gör Kristina Issa musik som är både dramatisk och närvarande. Ingen, säger ingen, sjunger som hon.

West of Eden: ”Whitechapel”. Göteborgsbandet som aldrig ger upp sina visioner blir bara starkare och starkare för varje år som går. ”Whitechapel” är vittnesmål från de offer som föll för Jack Uppskärarens brutalitet i London 1888.

Dödsriket: ”Ordet vart kött”. Göteborgsbandet med frontmannen Andrej Hude håller den svenska postpunkfanan högt.

Hästpojken: ”River av ett liv”. Nu mer medelålders för Adam Bolméus och Martin Elisson musik som de fortfarande vore tonåringar med såriga hjärtan och finnig hy. Smittande.

Bach Jazz: finurligt förenande av Jan Johanssons ”Jazz på svenska” och Bach i ömsint jazzton.

Revyfavoriter. Revyer tjusar högt och lågt – oavsett om det är i Falkenberg, Varberg, Mölndal eller på Hisingen. Foto: KAI MARTIN och BO HÅKANSSON/BILDUPPDRAGET

Årets revyer:

Falkenbergsrevyn: ”Tvärdrag”. Gänget på Falkenbergs stadsteater är mästare på det mesta på scen. År ut och år in. 2024 var inget undantag.

Paraden: med Annika Andersson och hela hennes familj Korenado på eller vid sidan av scen blir denna Varbergsshow en tuff utmanare för Falkenbergsrevyn. Premiären på trettondagen, dagen efter den några mil söder ut, var omtumlande bra.

Mölndalsrevyn: ”50 år av revylution”. Som titeln skvallrar om handlade det om ett jubileumsfirande med extra allt. Dessa revyentusiaster förtjänar allt beröm.

”Nyårsbubbel 2024”: revygänget på Aftonstjärnans scen skapar en ny tradition. Oerhört begåvat, men man har behov av att döda lite darlingar.

Årets teater:

”Avgrunden”, Aftonstjärnan, februari. Denna ambulerande pjäs om Kristina Lugn och Alla Edwall med Mirja Burlin och Timo Nieminen har spelats ett tag, men är ständigt underhållande aktuell.

”Onkel Vanja”, Folkteatern, november. Tjeckovs klassiker i klassisk teaterföreställning i en textmässigt djärv uppdatering.

”Odysséen”, Backa Teater, februari. Svindlande, lekfull uppsättning av det klassiska grekiska verket av Homeros.

”Skål för livet”, Stadsteatern, oktober. Omtumlande teater ursnyggt gjord i både form och innehåll.

”Ett spel från sofforna”, Esperantoscenen, april. Nyskrivet av Göteborgsskådespelaren Carl-Markus Wickström, vars manusdebut imponerar. Ett modernt ”I väntan på Godot”.

Årets musikal:

”Charlie och chokladfabriken”, Göteborgsoperan, september. Ola Salo är som klippt och skuren i denna färgsprakande uppsättning av musikalen baserad på Roland Dahls roman.

”Jag ska slå dig på käften”, Stadsteatern Lunchteater, mars. En mustig musikdramatisk föreställning av och med Timo Nieminen om Nils Ferlins sista tid.

”Whitechapel”, Stadsteaterns lunchteater, april. West of Edens nya album blev även en musikdramatisk föreställning i berättande form. Stark.

”Byen som forsvant”, Narvik kulturhus, mars. Ådalsbandet, med Mölndalsbon Lars Bodén, tog uppdraget på största allvar från Narvik om att skriva musikdramatik om stadens historia. En intensiv musikdramatisk föreställning.

”Det påstrukna förklädet”, Balettakademin, oktober. Inte ens utexaminerade visar eleverna på Balettakademin i Göteborg att svensk musikal har en bländande framtid.

Konserter att minnas. Mycket musik under 2024 – här är några favoritögonblick från Göteborgsscener. Foto: KAI MARTIN

Årets konsert:

Amanda Jenssen, Jacy’z, november. Hon gör comeback på ett himlastormande vis, bjuder på sin nya jullåt ”Santa” på självaste releasedagen och jag bara står upp och skriker. Vilken röst hon har.

Bo Kaspers Orkester, Lorensbergsteatern, januari: allt känns igen, allt är invant som en gammal, skön fåtölj. Allt är bra. Alltid.

Ed Harcourt, Jacy’z, april: ensam vid flygeln eller med gitarren. Gästas av både Peter Jöback och Annica Svensson en magiskt avskalad och uppsluppen kväll.

Fever Ray, Way out West, augusti. Under ett Way out West som var en smula blek stack Karin Dreijers ut beträffande både musik och scenframträdande.

Hästpojken, Slice, april. Tänk att en releasespelning kan vara så berörande och rusigt bra.

Årets dans/show:

”Atlas song”: När Anna von Hausswolffs musik och band förenas med Göteborgsoperans danskompani blir det en så stark upplevelse att jag snudd på blåstes av stolen.

”Orup bara”, Draken, november. Jo, den hade premiär, Orup soloshow, i september. Men då var jag sjuk. En hitkavalkad med personlig touch underhåller han stort och imponerar.

Danny, Draken, december. Danny Saucedo är en favorit, som aldrig gjort mig besviken. Inte heller i denna nedtonade showexplosion som han turnerat med under hösten.

”A show larger than life”, Rondo, september. Fullödig, svensk show med dans och musik som hyllar pojkband genom tiderna.

Läsvärt. Göteborgsförfattare som bjöd på läsvärt under 2024. Foto: KAI MARTIN

Årets böcker:

Åke Edwardson: ”Treblinka comedy club”. Han har placerat Erik Winter i ide. Här är det istället Nazityskland under judehat och förintesele, andra världskriget början och en amerikansk journalist/komiker som söker sin släkt och rötter i tidiga 40-talets Berlin. Fruktansvärt bra.

Marie Hermanson: ”Längst in i skogen”. Göteborgsförfattaren fortsätter i Göteborg för cirka hundra år sedan. Mystik och krim i en skön förening i denna hennes tredje roman om polisen Nils Gunnarsson.

Jeanette Bergenstav: ”Havsgrav”. Göteborgsförfattaren och -journalisten håller klassen med sin tredje roman i sviten om frilansjournalisten Jennifer Sundin. Alltid rafflande. Alltid med smarta vändningar.

Carl Johan Vallgren: ”Din tid kommer”. Sällan har det stora vemodet rullat in så vackert, som när Falkenbergssonen återvänder till sin hembygd med detta deckardrama. I klass med Henning Mankell Kurt Wallander-svit.

Tony Fischier: ”Själarnas illusionister”. Han har ett driv som få, Göteborgsbaserade Umeåfödde Tony Fischier. I denna hans hittills tjockaste roman i serien om kommissarie Niklas Rangvik tummar han – återigen – inte en sekund på spänningen.

Årets film:

”Under trottoaren – stranden”: regissör Henrik Hellström från Falkenberg har gjort en film som det inte går att sluta prata om. Märklig, underhållande.

”Porträttet”, november. Petra Revenues nedtonad film om ett par som diskuteras sin forna relation är insiktsfull och porträttnära utan stora gester.

”Den svenska torpeden”, november. Göteborgsskådespelaren Josefin Neldén i sin livs roll som den trotsiga mästersimmaren Sally Bauer.

”Bröderna Andersson”, december. Ja, det tog sin tid innan jag fick sett Johanna Bernhardssons drabbande, och tålmodiga, film om bröderna Roy, Ronny, Kjell och Leif Andersson.

Saknade. Under 2024 gick bland andra Ulf Dageby och Sverker Stenbäcken bort. Foto: KAI MARTIN

Årets saknade:

Sverker Stenbäcken. Trots att han var svårt plågad av sin sjukdom stod han på scen med sitt älskade Bröderna Brothers i december 2023. En bit in på det nya året förlorade han kampen och avled, djupt saknad.

Ulf Dageby: I slutet av maj gjorde han ett vasst framträdande med husband på Pusterviks scen då musikaffären Musik Utan Gränser firade, lite försenat, 50 år. I juli gick Nationalteaterns grundare och Nationalteaterns Rockorkesterns starkaste profil hastigt bort.

Ulf ”Lången” Johansson: han som tillsammans med sin bror Christer bjudit upp och in till klubbliv sedan tidigt 60-tal har göteborgarna mycket att tacka. I augusti tog han farväl av livet. Saknad, aldrig glömd.

Elisabeth Olsson: skaraborgaren som blyg kom till GT:s fotoredaktion och lärde sig jobbet av erfarna, varmhjärtade kollegor. Flyttade till Stockholm och kom ut (som om vi inte redan visste). Med utställningen ”Ecce homo” 1998 blev hon ett namn på allas läppar. En förkämpe för allas rättigheter. I slutet av oktober avled hon efter en tids sjukdom. Den inplanerade utställningen, reprisen av ”Ecce homo”, i Högsbo kyrka i november blev ett hedrande avsked.

Minns mitt 2024

Posted on av Kai Martin

Det är nu. Så märkligt. Ett år har fladdrat förbi, som om ingenting har hänt och ändå allt. Summera? Jo, jag ska göra ett försök. Så gott det nu går. Händelser och politiska skeenden lämnar jag utanför. Inte för att det berör eller för att jag inte tar till dem, men för att ondskan är stor stor och grasserande, oförmågan att känna solidaritet i krympande och oförståndet att hitta rimliga diplomatiska lösningar så fjärran.

Det blir mitt 2024, det som – i högsta självcentrering – har hänt de i min närhet och mig.

Januari:

Efter nyårsslaget går det ett drygt dyng innan urologen kallar. Onödigt vetande? Jag tycker inte det. Killar bör ha koll på sina genitalier och jag har förmånen att ha fått en läkare som bryr sig. I Göteborg spelas JVM i ishockey. Jag har via bra spel i en match mellan hockeyspelande vänner i något kallat Winter classics några dagar innan jul premierat som MVP (most value player) med två matchbiljetter som pris. Min gode vän P-O blev mitt sällskap i Scandinavium. I Nordstan fick jag träffa två gamla idoler: Leif ”Honken” Holmqvist och Tommy Salo. Min älskade Zeba har kanske trott att min glädje att gå på konserter, shower och teatrar med mera skulle sina med pensioneringen. Men det är mitt liv. Precis som hon, min familj och hockeyn. Dumt att amputera, tycker jag. Vi far till Varberg, checkar in på Stadt för att först se Falkenbergsrevyn och sedan Paraden i Varberg. Förstklassig underhållning. Snart väntar en hockeyturnering i Mariehamn, Åland, med Soha (Swedish Oldtimers Hockey Association). Jag inleder första matchen med att hålla nollan, men laget slutar tyvärr utan medalj. Men vilket äventyr. I Mariehamn finns loppisar, som får mitt besök. Sista dagen innan färjan hem. Slötittar på TV4-nyheternas morgonsändning. Får se min fru med dotter i rapporten om tronskiftet från Köpenhamn. Skriker högt. Av förtjusning. Ja, mitt klädintresse upprätthålls. Men den fina kostymen i skräddat skick jag inhandlade i Sisjön, Göteborg, var ny, om än inhandlad på Sop, en butik för andrahandsvaror, brandskadat mm. Vintern kommer till Göteborg och gör staden vackrare. Zeba och jag njuter, äter god mat (hummern vi glömde av på nyårsafton). Bröderna Brothers Sverker Stenbäcken går bort i sviterna av sin sjukdom. Det hugger till i hjärtat. Så sorgligt. Jag spelar, förstår hockey och ser Lloyd Cole på Stora Teatern, går på Stefan Anderssons ”Teaterkungen” på Kajskjul 8, Mölndalsrevyn, revy på Aftonstjärnan och Göteborgs filmfestival innan vi vänder kalenderblad.

Februari:

Mitt under brinnande Filmfestival får vi båda influensa med en retande hosta. Det blir fortsatt festivaltittande via Festivalens strömningstjänst. Hostan släpper inte riktigt greppet, men jag blir bättre. Vi får nöjet att ha barnbarnet över natten. Hinner komma iväg på Björn Skifs show, som försenats på grund av sjukdom. Firar yngste sonen, som svindlat iväg till 30 år och därför överraskas av sin flickvän. Hon har hyrt bio Roy, på Avenyn, för en privatvisning av ”Sagan om ringen” och bjudit in släkt och vänner utan att han anat någonting. Det blir en förstklassig överraskning. Två dagar senare firar vi Zeba, som fyller 55. Jag lyckas övertyga henne om en tur till Danmark helgen efter, efter som Røde kors i Virum öppnar landets största butik. Vi blir inte ensamma om att besöka butiken denna soliga dag, som minner om vår. en och en halv timme stod vi i kö. Blev handlat en del, som en ljust blå Bosskostym i nyskick för strax under 200 danska kronor och en Kim Larsen-kasket. Och, ja, det blir en försvarlig del ishockey. Avslutar månaden med att den 29 februari har semmeltest på kafé Torp, standardfiket med barnbarnet efter att som brukligt på torsdagar hämtat honom på förskolan.

Mars:

Inleder med att se ”Rabbit hole” på lilla Teater Trixter, följt av ”Bröderna Mozart” på Folkteatern för att senare denna andre mars löpa iväg till bröderna Dohlstens föreställning om Göteborgs fotbollshistoria i Kronhuset. Spännvidd och rikedom gjorda av scenentusiaster. Älskar detta. Även om det just 2 mars var väl tajt. Tar bussen mot Oslo, hälsar på goda vännerna P & G, sover över för att ta flyget till Narvik. Föreställningen ”Byen som forsvant” av Ådalsbandet har premiär under staden Vinterfestuka. Narvik? Ådalsbandet? Ja, en av grundarna, Lars Bodén, styr delar av Göteborgs nöjesliv och framför allt sommarscenen på Villa Belparc. När han berättade om denna deras andra musikdramatiska uppsättning (den första var ”Eldupphör”, om skotten i Ådalen) vill jag bara dit för att se. Trodde lite enfaldigt att GP, alternativt Mölndals-Posten (Lars bor i Mölndal) skulle vara intresserade. Eller folkmusiktidning Lira. Eller Tidningen Ångermanland, för den sakens skull. Det blev några texter på bloggen – kaimartinblog,com – och gott så. Efter föreställningen pratar jag med hustrun, ett samtal som gör mig orolig. Hennes hosta har övergått i lunginflammation där akutvård krävdes och hon blev inlagd. Får äran att se föreställningen en gång till efter att ha hängt med bandet under dagen. I ett mollstruket väder packar jag och far söderut. Efter ankomst till Gardemoen bokar jag om buss för att komma hem tidigare från Oslo till min älskade. Representerar familjen vid en väns mammas begravning, en ceremoni som Zeba egentligen skulle ha gått på. Hon är dessvärre inte i skick för att följa med på den inplanerade Stockholmsresan, så jag far ensam för att se ”Lazarus” – Bowiemusikalen som är omtumlande och väldigt bra – och ”Orup bara” på Rival. Hinner med lite vänner och museibesök innan hemresan. Får äntligen rå om min hustru, men hinner förstås också spela hockey, vara med barnbarnet och se Gothenburg English Theatre Studios ”Lemon lemon” innan det blir påsk.

April:

Jag kommer äntligen iväg på Göteborgs konstmuseums utställning ”Göteborgskoloristerna” och förenar det med pjäsen ”Koloristen”, om Göteborgskoloristen Åke Göranssons liv, spelad bland alla verken av honom och hans kollegor. Står i kö till KFUM-loppisen på Nordenskiöldsgatan för att köpa Svensk Tenns Josef Frankunderlägg. Snor åt mig nästan alla, förutom några som en tanta tar de jag lagt undan. Nå, jag fick de bästa. Vi far iväg till Danmark för att fira Zebas syskonbarn, som fyller år. Det blir förstås några loppisvändor och köp av kläder samt möjlighet till att hygge sig innan vi far hem. Zeba blir dålig igen och hamnar med ny lunginflammation på sjukhus. Det gör ont i henne, men också i mig. Jag är orolig. Ser underhållande ”The complete work of Shakespeare” på kvartersscenen 2lång, en galen scenfest. Våren kommer, Zeba har kommit hem, så vi kan möta den i vitsippsdalen. Alltid lika vackert. Hon och jag firar 17-årsdag med middag på Cyrano på Prinsgatan, Peter Jöback på Draken och senare Ed Hartcourt på Jacy’z. En svindlande helkväll där den sistnämnde gästar den förstnämnde och vice versa. Fanni och Gustav letar sommarhus och vi följer med på visning nere i Halland. Spännande. Men huset sticker iväg i pris. Zeba ordnar smørrebrødsskola för familjen. Mycket uppskattat. Mitt hockeyintresse går in i slutspelsmood. Först SHL, som ska avgöras, sedan dra vägen på Stanley Cup igång och mitt i allt VM. Jag hinner förstås spela en del emellanåt. Åker spårvagn med Orup i ett pr-jippo inför att han ska komma till Göteborg under hösten. Bandet West of Eden har gjort ett album kallat ”Whitechapel”, som handlar om kvinnorna som Jack Uppskäraren hade ihjäl. Det har blivit en musikdramatisk föreställning, som jag får nöjet att se på Lunchteatern på Stadsteatern. Mycket bra. Blir omslagskille till Mitti Göteborgs sista aprilnummer. Allt för min forna kollegor. Hästpojken har ett rusigt releasekalas där bandet bjuder på strålande underhållning och musik från nya plattan. En god vän säljer sin lägenhet på 34 våningen i Karlstornet. Vi får en exklusiv visning och ser både till Vinga och Carlstens fästning, plus att vi får Göteborg för våra fötter. Vi välkomnar våren med den japanska inspirerade festen i Botaniska trädgården till körsbärsblommornas ära. Och äter asiatiskt. Jag har ett fantastiskt liv.

Maj:

1 maj är som sommaren själv. Klart det blir ett premiärdopp ute vid Hovåsbadet. Barnbarnet bjuds på glass vid Lejon & Björnen på Danska Vägen. Fattas bara annat. Vi går på hattparad hos en god vän och hans hustru, som har en flott lägenhet vid Valand. Jag överraskas av att mitt soloalbum ”Sol på svenska” tjänar fint som ljudkuliss. Det blir en tur om Skattungbyn och besök hos min kära vän Ola innan hockeylägret i Borlänge väntar. I soliga Borlänge får jag telefonsamtal från BBC. Jo. Jag skans me löst folk från Hockeygöteborg, medverka i programmet ”Paddy and Chris: road tripping”. De båda britterna Paddy McGuinness och Chris Harris ska göra ett nedslag i Sverige för att utforska friluftsliv och vad som håller svenska plus 50-män igång. I detta ingår ishockey. BBC-kvinnan är kvittrande trevlig, som vårdagen vi samtalas på. Lämnar Borlänge för Göteborg och BBC-inspelningen. Men också för att repa med Martin Hamrén, forne Lenny Lane-basisten (lenny Lane en gång världens bästa Beatlesband), och hans kör där jag ska vara försångare och sjunga Bowies ”Starman” och Beatles ”All you need is love”. Har inte sjungit på evigheter, så rep krävs, men det ska nog gå bra. BBC är riggat till tänderna i nybyggda Slottsskogsrinken. Jag är där strax innan åtta på morgonen. Har gått, eftersom förberedelserna för Göteborgsvarvet stängt av alla infartsvägar och parkeringar till hallen. Vid halv nio är vi på is och lattjar hockey, en drönare sveper över isen och kameramän och ”studio”-personal är på plats i mängder. BBC-folket är strålande trevliga. Först långt senare kommer huvudrollsinnehavarna, som är dåligt förberedda och inte kan åka skridskor. Alls. De får en lektion. Paddy McGuinness klarar sig bäst och får rollen som utespelare. Chris Harris baxas så småningom in på isen utstyrd som målvakt. De har fått låna allt från underställ till utrustning. Men mr Harris ville helst ha sina jeans, t-shirt och smutsiga täckjacka under. Jag rekommenderade honom att inte ha det. Efter inspelningen, som tar fyra timmar, släpar jag med trötta steg min tunga bag hem i gassande solsken. Inte rast eller vila. Om någon timme ska jag hämta barnbarnet på förskolan. Med det trevliga BBC-folkets hjälp, och deras mobiler, har det tagits lite selfies. Men när jag skriver om att få dem möts jag av en radioskugga och är kalla är kriget. Zeba och jag hejar på Göteborgsvarvsdeltagarna och gläds åt att slippa springa. Vi deltar i Änggårdens promenadloppis, säljer en del, men hade behövt sälja än mer. Vi lever i ett överflöd. Vi har skickat iväg Fanni och Gustav till USA. Ett äventyr i Kalifornien, med en tur till Las Vegas, väntar. Stanleycupslutspelet är igång. VM likaså. Det blir hockey både vi teven och på isen samtidigt som våren spirar. Konserterna med kören, två kvällar, går strålande. Så roligt, men jag önskar att mitt självförtroende och möjlighet att lära mig texter vore bättre. Vädret i maj är vackert, Göteborg skyndar sig att klä om i vårdräkt och vi kan flera gånger äta ute frukost, middag, kväll. Jag är med och firar musikaffären Mug, som fyllt 50 sedan något år tillbaka, men inte haft möjlighet att hålla kalas förrän nu. Bland annat uppträder Ulf Dageby och är sylvass.

Juni:

1 juni hämtar Zeba och jag Fanni och Gustav på Landvetter. De är nu ett äkta par, så vi har pimpat bilen. Ja, turen till Las Vegas gav ett giftermål enligt alla konstens regler med en Elvis som vigselförrättare. Vi överraskar de unga tu med att ta dem hem till Änggården där släkt och vänner väntar för ett kalas till deras ära. Firar också vännerna Mats och Ammi, där den ene blir 65 och den andra väsentligt mycket yngre. Zeba åker till Kullahalvön på retreat med sin vän Marie. Jag firar grannungdomarna som tar studenten i ljuvliga juni. Men när hustrun med vän tar sig till Louisiana hänger jag på i Helsingborg, efter att ha tagit tåget dit. Tar en promenad i staden på den svenska sidan om Öresund, hittar en loppis och fyller en bag. Möter upp hustrun med vän, så far vi i mulet väder över Sundet mot det fina konstmuseet. Chaïm Soutines målningar tar andan ur mig. Sommarvädret skiftar mot något liknade höst. Mössa på. Vi firar det stora barnbarnets tioårsdag. Åker med Fanni och Gustav på tur upp i Västergötland för att titta på ett projekt, som kanske kan bli deras sommarboende. Yngsta barnet och jag åker på båttur från Stenpiren till Göteborgs södra skärgård tur och retur. Det tar många timmar. Det blev ingen korv vid Korv kiosk, Mariaplan. Han somnade. Turen går åter söderut. Zeba storasyster Tine fyller 60. Stort kalas väntar. Via air b’n’b ordnar Zeba boende för oss plus son, dotter och hennes pojkvän i ett hus nära Dragør. EM i fotboll är i gång, så det blir inte bara ett strålande 60-årskalas och ett besök på Bakken utan också fotboll på storbildsskärm i ett nytt hippt område kallat Banegaarden i rangerbangården, söder om Hovebanegaarden. Ja, vi hinner med favoritloppisen på Holte också. Och bad vid Kongelundens strand på sydvästra Amager. Ja, även i Hellerup innan vi åker hem med en fullpackad bil. Vännen Magnus Berg (känt sedan jag läste litteraturvetenskap 1976) har kommit med en bok om sin kamp mot prostatacancer. Gratulerar honom till både tillfrisknande och bokrelease. Vännen Thomas Silver, en gång gitarrist i Hardcore Superstar, överraskas med ett kalas i Majorna där vännerna vill hylla honom på hans 50-årsdag. (Zeba och jag får senare träffa hans ljuvliga käraste och dotter på fika.) Zeba med dotter och pojkvän firar midsommar i strålande sol på Gunnebo. Hockeyn är slut på isen, men Stanley cup fortsätter med den dramatiska finalserien mellan Florida och Edmonton, som Florida till slut vinner. Jag får plötsligt möjlighet att spela mer nere i Kungsbacka. Tackar inte nej. Far till Kalmar för att se en fars med bland annat Robert Gustafsson. Badar i Kalmarsund. Shoppar på loppisar. Gör stan och har sällskap av kollegan Olle på premiären av farsen. Hinner med Kalmar konstmuseum. Firar Zebas x-svärmor, som fyller 80. Går på premiär på teater Toftas sista föreställning på herrgården någon mil utanför Kungälv. Åker till Falkenberg för att hälsa på goda vänner i deras fina sommarhus bara några hundra meter från stranden. Ska senare på kvällen se premiären på Vallarna, friluftsteatern, och sover sedan över Ocean hotel.

Juli:

Badar, förstås, i det stormiga och mulna vädret. Skjutsar i ilfart Zeba till tåget. Hon ska till Roskilde. Har fått en biljett plus tältplats av sin storasyster till festivalen som hon inte har varit på sedan 2010, tror jag. Jag blir gräsänkling. Roar mig med allsång med Lasse Kronér på Tjolöholms slott, fikar med vänner, far till Helsingborg för ”Ett resande teater sällskap” med Eva Rydberg och passar på att hälsa på vännen Lars Aldman, som bor där sedan några år. Tar till Varberg med vännen P-O för att se Eldkvarn på sin sista turné… men ingenting stillar saknaden av Zeba. Så blir det äntligen bilen söderut för återförening. Vi har fått låna hennes kusins hus i Virum, strax norr om Lyngby, och ska vara kattvakter. Snart sitter vi på tåget till Malmö för att hälsa på gudsonen med käraste och dotter plus min bästis Anna, som också är gudsonens mor. Vi får några fina timmar ihop innan vi återvänder till Köpenhamn för en stadspromenad och slutligen huset i Virum. Zebas förra styrmor är fotvårdsspecialist. Lite omsorg om fötterna skadar inte. Inte umgänge heller. Jag går under tiden på loppisar och fyller garderoben. Senare får även jag fotvård. Det dröjer inte länge förrän Fanni och Gustav kommer ner. Det blir loppisar, smørrebrød, bilmuseum, körbärsplockning, bad och umgänge plus släktbesök. När de åkt far vi till Køge för att fira en systerdotter. Hamburgare på en amerikansk diner och bad. Zeba och jag tar en tur förbi Dragør, hygger oss där, hon köper stockrosor, jag något på en loppis, och jag badar i kallingarna. Sedan väntar middag hos forna styvmodern. Dagen efter tar vi bilen söderut mot Skovtårnet, det spektakulära utkikstornet i trä i Camp Adventure på södra Själland. Vi är tidigt där, efter att ha tagit ett morgondopp vid stranden i Skogdsborg, slipper trängsel. Det blir promenad i den vackra parken, fram till tornet och utsikten. Hänförande. Bredvid finns glampingmöjligheter, vi kikar in i ett av ”tälten”, och ett blomsterfält. Mycket för ögat. Vi far österut mot Stevsnforts kallakrigetmuseum, men är för sena. Stängningsdags har påbörjats. Det blir istället svindlande Stevns klint, med Højerup kirke balanserandes på randen till avgrunden. Nås av beskedet att Ulf Dageby hastigt har gått bort. Blir tagen. Skriver om honom på min blogg. Paul, Sara och Ivar kommer på besök. Hon ska till Rumänien på jobb, flyger från Kastrup, så det blir perfekt med ett stopp i Virum med umgänge. Återigen blir det loppisar, mat och bad. När jag lämnat Sara på Kastrup är det dags för Tobias ankomst. Zebas son ska förenas med familjen och vi möter upp på Hovebanegaarden, gör Köpenhamn och senare går vi på zoo. När Ivar och Paul är lämnade vi färjan i Helsingør gör resterande trion sightseeing i Köpenhamn, buss (usel) och båt (toppen). Dagen efter börjar med bad och senare Holteloppisen innan vi sveper ut på Reffen och Holmen för promenader och mat. Så dags för hemresa med en överlastad bil. Lite umgänge i Göteborg, omhändertagande av äpplen för mos och must och sedan iväg till Kramfors och Ådalen. Ja, ett nytt äventyr väntar där jag ska bo hos min gymnasiekamrat Grzegorz, känna av den historiska trakten, bad i Ångermanälven och se Tomas Ledins bygdespel. Det blir fina dagar med extra allt innan den långa tågresan hem. Nu väntar jul i juli, som traditionen bjuder. Alla ska med.

Augusti:

Vi cyklar till Hovås för att ta ett morgondopp. Vi går på Bo Kaspers Orkester på Villa Belparc. Blir inte besvikna. Jag åker till Klädesholmen för att hälsa på en nyskild vän, får på köpet en båttur med en skolkamrat som jag gick i grundskolan med. Mat, dryck och bad. Inte nödvändigtvis i den ordningen. Bohuslän som bäst. Zeba åker med Mikael och Sabina till Tyskland för att handla dryck till de ungas komma bröllop i september. En resa på ett knappt dygn, tur och retur, hustrun som chaufför. Way out West inleds, pågår och avslutas. Redan första dagen får jag en ljudchock och förlorar balansen. Otäckt. Men det stillar sig till dag två. Och, ja, jag hade glömt mina hörselskydd. Det är en ok festival, men utan några egentliga toppar. Men New Yorktrion Nation of Language charmade. Kommer i väg på Anna von Hausswolffs samarbete med Göteborgsoperans danskompani. En föreställningen som fullkomligt blåser mig av sätet. Hockeysäsongen drar igång och jag ska snart få möjlighet att träna med NHL-proffs. En chans som är galen, fåfäng och ett helt omöjligt uppdrag. Samtidigt kul. Det går förstås inte att mäta sig mot drillade utespelare som Lucas Raymond (Detroit), Eric Brännström (Vancouver), Arvid och Elmer Söderblom (Chicago respektive Detroit) med flera. Mer umgänge med barn, firande av pappa som skulle ha blivit hundra och av Paul som blev 34. Vi kollar in Ingemar Stenmark som tävlar i veteran-VM i friidrott på Slottsskogsvallen. Han klarar tre meter i stavhopp. Beundransvärt. Han är årsgammal med mig, men i bättre fysiskt skick. Hans hopp ger dock ingen medalj. Ser favoriten Kristina Issa på Grönsakstorget. Firar favoriten Tina på 50-årsdagen. Darin spelar i något som kallas Slottskogsvallens entrépark. Han imponerar inför tvåtusen personer. I sommar spelar han på Ullevi. Dagen efter skulle Ulf Dageby med Nationalteaterns Rockorkester spelat. Det blev ju aldrig så. I augusti går också Ulf ”Lången” Johansson ur tiden, en nöjesprofil som Göteborg har mycket att tacka för sedan tidigt 60-tal. Månaden avslutas med Ö-festen på Ringön med band, mat, vimmel och allt plus Duvstock i Majorna, en musikfestival i det lilla.

September:

Resterna av Göteborgs kulturkalas hålls. Jag får chansen att 1 september se Sisters of Invention, Paperwing och Rasmus Blomberg. Tre lokala favoriter på ett bräde. Trevligt. Äter lunch med Paul, koreanskt mitt emot operan. Äter lunch med Gustav, mat köpt i Saluhallen men som äts utanför densamma. Far till huvudstaden för att närvara vid nypremiären av ”Änglagård”, som jag ännu inte sett. Blir positivt överraskad. Har sällskap av en god vän, forne radioprofilen Leif Hedegärd. Passar dagen efter på att träffa min faster, som fyllde 90 år i april, och som bonus var min yngsta kusin Maria med. En fin dag med mat, umgänge och bad. Hon är fantastisk, min faster. Kristallklar och alert. Avslutar kvällen med att gå på Wannadies på Mosebacketerrassen tillsammans med min vän och kollega Lars Lindström, som är min värd i Stockholm och tillika från bandets hemstad Wannadies. Hinner knappt hem förrän jag ska på hockeyläger i Bollnäs. Åker förbi min vän Ola i Skattungbyn för ett bad i Oreälven innan äventyret i Hälsingland väntar. Hinner hälsa på Melker, granne till Ola, får röda vinbär av honom och ett par vita rock’n’rollskor av Ola. Så hockey. Spelar bra med ett bra lag. Alltid stärkande inför säsongen. Hinner med bad i Varpen och några loppisar innan hockeyn är över och färden ned mot Göteborg väntar genom ett allt mer höstlikt Sverige. Badar, fikar med vänner, umgås med familj. Går på premiären av ”Gatsby”. Badar mer. Drar på mig en förkylning, som övergår i feber. Inte bra. Ligger däckad hela veckan inför Mikaels och Sabinas bröllop. Det som de unga tu jobbat så inför, med benägen hjälp av Zeba. Jag skulle också funnits till, men ligger nedbäddad. Missar också ”Orup bara”, premiären på Draken. Tar febernedsättande och kan medverka vid vigseln i Hagakyrkan, som blir en vacker och rörande tillställning. Hänger med till sittningen i Norska huset och är med några timmar innan febern tar över. Firar Zebas och min bröllopsdag i sängen, ensam. På måndagen är det Zebas tur att bli sjuk. I corona. Jag har testat negativt. Nu är jag frisk. Smiter iväg på Bokmässan, träffar författande vänner. Hör ifrån BBC, som vaknat ur radioskuggan, som meddelar att programmet ”Paddy and Chris: road tripping” nu ska sändas. Inser att vi i Sverige inte har någon chans att se den. Kollar med BBC om dels bilder från i våras, dels en länk till programmet. Radiotystnaden slås på igen.

Oktober:

Jag lever med en smart fru. Hon fixar så att vi tillfälligt kan komma åt BBC-sändningen, som Mikael och Sabina blivit överraskade av att hamna mitt i under sitt stopp i Edinburgh under bröllopsresan. Inleder månaden hektiskt med att ena dagen se ”Charlie och chokladfabriken” med Ola Salo i huvudrollen på Göteborgsoperan och den andra dagen ta en buss till Oslo för att se Nick Cave and the Bad Seeds. Hinner dejta goda vänner och yngsta systersonen innan konserten, som är omtumlande men inte lika stark som tidigare konserter som jag har sett med mörkermannen. Tar nattbussen hem. Kommer sömndrucken i säng vid fyra på morgonen. Intervjuar Thomas Di Leva från scen under konceptet Unplugged Live på Lindholmen event och nöjen. Firar barnbarnet som fyller fyra år. Zeba har köpt en gulddräkt till honom, som han har att växa i. Far till Berlin med älskade vännerna Egil och Sveinbjörg. Vi från Landvetter. de från Reykjavik. De firade 40-årig bröllopsdag samma dag som vi firade tolv som gifta. Har toppendagar med mat, dryck, shopping, loppisar och sightseeing. Kommer hem, firar min 67-årsdag med att spela hockey. Blir sjuk. Igen. Blir frisk. Går på teater. Ser fantastiska ”Skål för livet” på Stadsteatern. Har hummer- och kräftfest hemma. Hjälper en vän att röja ett källarförråd. Det blir som ett spöke. Avbryter efter en vecka sisyfosarbetet och lämnar tillbaka nycklarna. Firar Sabina, som fyller 27, med att gå på Familjen. Blir visst firad jag också. Spelar så bra hockey att jag får priset som bästa spelare efter passet. Stolt.

November:

Blir inspirerad av källarröjet, så jag börjar med att vädra kläder och gör sedan en stor utsortering med sådant jag inte längre passar i. En del går till loppisar, andra till försäljning. I garderoben märks det knappt att jag rensat. Gör must av de få Ingrid Marie som trädet ger. Kommer iväg på Kriminella Gitarrer, Klippanbandet jag såg på Errols 1978 och som nu återuppstått. Ett fint återseende. Ser nyss avlidna Elisabeth Olssons utställning ”Ecce homo” i Högsbo kyrka. Kärleksfull bilder, som anses kontroversiella. Checkar in på Jacy’z med Zeba för att fira att hon varit 36 år i Sverige. Middag ingår, som är fantastiskt. Konsert också, men en än mer fantastisk Amanda Jenssen. Checkar ut och smiter iväg på Sjöfartsmuseets utställning om mode till sjöss. Ser Cosmic Overdose återförenas. Kompisar från förr. Fortsätter på temat när jag går på forne Kai Martin & Stick!-medlemmen Mats Landahls konsert med sitt band, som spelar Stones- och Dylan-låtar. Intervjuar gänget som ska till Göteborg med ”Änglagård”. Köper smørrebröd vid Danska kyrkans julbasar. Kommer iväg till Munkfors för hockeyläger. Kommer i slang med norske målvakten Kåre Østensen, 81, som satt på bänken när Tre Kronor mötte Norge i den första hockeymatch jag har sett, 1962. Fascinerande. Och inspirerande. Han har tre OS innanför hockeyvästen. Kommer iväg på ”Orup bara” på hans 66-årsdag. Firar honom med en flaska vin och säger hej efteråt. Går på vernissage tillsammans med hustrun. Kommer hem med tre nya objekt till samlingen. Emellan vernissagerna tackar vi Cigarren och innehavaren Robban för de 25 år som har gått. Nu stänger favoritfiket för annan verksamhet.

December:

Vi stormar in i årets sista månad. Zeba håller traditionen vid liv med julpyssel vid första advent. På kvällen smiter jag iväg på Danny och hans utmärkta show på Draken. Medverkar i Radio 88 i ett program med fokus på 1984 och det blir snack om bland annat Viva la Stick! – bandet som bestod av medlemmar från Viva!, Kai Martin & Stick! och Extra!. Ja, jag tror att vi alla hade utropstecken efter namnet. Ser den spännande, nyskrivna ”Teorier om människan” på Backa teater. Går på julshow på Valand med Mikkey Dee som dragplåster; inte mycket jul över den showen, men det serverades åtminstone julbord. Ser premiären på ”Pinocchio” med gymnasievännen Mike för att dagen efter fira min moster som fyller hundra år alive and kicking. Vaccinerar mig mot covid och influensa. Åker till Lidköping för att få se bandy – Villa möter Edsbyn, ett riktigt toppmöte, alltså. Blir flott bjuden av förre klubbchefen och får mig kanonbandy till livs, en upplevelse. Hinner innan matchen med loppisar och en stadspromenad. Kommer hem med besked om att Zeba tillbringat natten på akuten. Vi som skulle åka till Köpenhamn. Men hon kommer hem och piggar på sig en smula, så vi åker en dag senare på vår resa som infaller på vår förlovningsdag. Kommer ned till ett julbord tillsammans med tre av hennes systrar med familjer. Vi åker förstås till loppisar, köper lite klappar till paketleken för julafton. Planen är också ett besök på Tivoli, men vädret är sådär. Men till Byen kommer vi. Nu för ett bokat på Osteria 16 vid Sønderboulevard. En hemlighet från Zebas sida. En smakupplevelse om (var det elva?) flera rätter. Lätt mätta tumlar vi ut i den fuktiga Köpenhamnsnatten nedför Istegade, in på Hats, Boots and Bourbon, mot Hovedbanegaarden, ett (för) sent försök för Tivoli innan hem. Så kommer vi åter hem från Danmark med bilen full. Nu med dryck och julmat. Julen närmar sig. Men jag hinner med att uppvakta Pernilla Andersson, artisten som 10 december fyllde 50, när hon spelar på Stora Teatern. Uppvaktar också kära svågern som fyller 70. Hummer och champagne. Går på Jul på Liseberg med barnbarnet, som tittar storögt förtjust på allt. Så börjar julförberedelserna och vi samlas sedan på julaftonsmorgon för julgröt. Barnen kommer med respektive, förutom Pauls familj som har fullt upp med sitt julfirande. Julafton blir stilla med Zebas barn och Fanni och Gustav. Julmat, -dryck- och -klappar plus presentlek. Zeba ger mig en iPhone16, som jag generat tar emot. Det är för mycket. Vi ska koppla den till mitt abonnemang. Går ned på juldagen till butiken i Nordstan, där hon köpt den, för att få hjälp. Blir så oförskämt bemötta att vi häpnar. Zeba klagar till Telia mejlledes, får rätt i allt som vi har sagt till killarna i butiken och ett beklagande. Väljer på annandagen Frölundabutiken med ett helt annat mottagande. Får besök av Paul med familj och hinner fira dem. Med nyår blir det besök från Danmark. Zebas storasyster Tine med man Lars och hunden Max gästar. Så sluter vi året med en fest i stilla mak med god mat, dito dryck och spel.

Med detta skrivet vill jag önska alla ett gott nytt år – mot 2025!

Foto: Kai Martin, Zeba Pedersen Löwen-Åberg, Eva Larsson, Sören Meethz, Maria Welin, Paul Löwen-Åberg, Ola Brunius, BBC

Filmer för ferien

Posted on av Kai Martin

Fyra filmer att se. Robbie Williams apar sig i ”Better man”, Håkan Nessthriller blir film i ”Levande och döda i Windsford”, poesi från Neapel i ”Parthenope” och newyorks humor i ”Anora”. Foto: PRESSBILDER

BETTER MAN

!!!!

Herregud vilken resa Robbie Williams har gjort. Från Manchesters bakgator över framgångarna som tonåring i Take That till solokarriärens grandiosa framgångar. Allt kantat av utanförskap, demoner, självmedicinering (läs drogmissbruk) och tillnyktring. Han är en i mångt och mycket en strålande underhållare. Ta bara hans Ullevikonserter 2006, som i många stycken var briljanta arenashower med publikkontakt av rang. Jo, mycket har flutit under hans broar under hans femtioåriga liv. I ”Better man”, skriven, producerad och regisserad av Michael Gracey, är Robbie Williams en apa. Som för att betona utanförskapet. Ett märkligt grepp som fungerar oerhört väl. Filmen är en gripande berättelse i musikalform med dans och framträdande interfolierat med händelser i Robbie Williams liv. En stark bioupplevelse med extra allt.

LEVANDE OCH DÖDA I WINSFORD

!!

Håkan Nessers prisbelöntaroman med samma namn från 2013 har nu blivit film. En thriller om män som föraktar kvinnor, men som i regissör Caroline Ingvarssons film blir en blekt berättad historia utan större dramatik. Istället blir det en strömlinjeformad film från överklasshemmet i Stockholms villaförort genom Polens nordkust till den brittiska landsbygden. Den är förvisso vacker, men utan att man drabbas av det som händer och där alla känslor är utanpå istället för inuti, bubblande och med hetta. Synd.

PARTHENOPE – NEAPELS HJÄRTA

!!!!

Att regissören Paolo Sorrentino älskar sitt Neapel står utan tvivel. Med ”Parthenope – Neapels hjärta” gör han på ett modernt felliniskt vis en hyllning av både staden och kvinnan. Vi får följa Parthenope (namnet från en av sirenerna i grekiska mytologin och även Neapels ursprung) från födseln i en vik i Neapel 1950 till sina tonår och vidare till nutid. Hon är inte bara gränslöst vacker, medveten om sin skönhet och de blickar som hon får, utan är också intelligent med sikte på en akademisk karriär i ämnet antropologi och rapp i munnen. Myten om Neapel är en stad i korruption, nära kaos och med känslor ständigt utanpå. Här visas en avmätt, stillsam och vacker bild med stor respekt för kvinnan, inte bara Parthenope. Hur 60-talets frigörelse bjuder kort kjolar, långa ben, visslande karlar – men aldrig några övergrepp. Allt präglat av respekt för det motsatta könet. Parthenobe gör en odyssé, möter män (som Gary Oldmans fantastiska roll som den alkoholiserade författaren John Cheever på Capri) och miljöer som kittlar. Hennes resa in i stadens fattigkvarter med en samlagsscen, offentlig för släktingarna, mellan två unga tu nyss inbegripna i äktenskap. Resan förbi olika boende, prosituerade, som en peepshow över människans eländighet. ”Parthenope – Neapels hjärta” – är ren poesi på film och både vackert berättad och underhållande i ett långsamt, inkännande tempo med Celeste Dalla Porta i en sensationell debut.

ANORA

!!!

Några och tjugo jobbar Anora som sexarbetare på en klubb i New York. Hon är skicklig – och social – i sitt möte med de patetiska männen, som villigt klämmer in dollarsedlar innanför de minimala trosornas linning. Så kommer det en ung, bortskämd och berusad oligarkson, som blir betuttad i henne och vill ha hennes tjänster i en vecka. Det uppstår någon form av kärlek i den villa som de nyrika föräldrarna till sonen har. Något som inte gör överförmyndaren, den ortodoxa prästen i församlingen, förbi. Ordning och reda ska skapas med komiska förvecklingar som följd. ”Anora” blir i Sean Bakers regi en underhållande film av något slags modernt ”Pretty woman”-snitt. Mikey Madison är förtjusande bra som den kaxiga Anora. Här möts fördomar i en bister newyorks vinter med en sväng ut till Conney Island där kylan kryper in i ben och märg. Våldet ligger latent, men är måttligt och mer dråpligt än något annat. Sexscenerna är oftast på distans, repetitiva och några för många. Men det är en skickligt komponerad historia med ett vasst slipat, rappt, manus med väldigt mycket f-ord. Till skillnad mot i ”Pretty woman” får inte Anora sin oligarkson, men får något annat. Som insikt. ”Anora” är helt ok underhållning, men ytlig.

Läsvärt i ledigheten

Posted on av Kai Martin

Ledighet ger möjlighet till läsning. Här är tips om en knippe böcker värda att ägna tid.

Åke Edwardson: Treblinka comedy club (Albert Bonnier)

Åke Edwardson har ju ett författande även utanför sin serie om kommissarie Winter. Hans skönlitteratur är välförfattade och tjänar sin plats i bokhyllan för omläsning. I ”Treblinka comedy club” har han åter lämnat kriminallitteraturen för sitt kanske mest dramatiska verk. I en väv av verkliga händelser och ren fiktion låter han den tyskamerikanska halvjuden, journalisten – och komikern – Arne Hoffmann återvända till barndomens Berlin i kvarteren i Mitte. Allt för att försöka rädda sina släktingar undan Nazitysklands planer för den slutgiltiga lösningen. På papperet kan det verka vara feelgood i måhända dramatisk miljö. Men i händerna på Åke Edwardson blir det ett klaustrofobiskt drama som allt mer tar andan ur sin läsare. Hans noggrannhet i miljöbeskrivningarna och mötet mellan goda och onda parat med de verkliga skeenden i andra världskriget Berlin gör romanen krypande verklig. Titeln avslöjar det osannolika, hur Arne Hoffmann hamnar i utrotningslägret Treblinka tillsammans med några komikerkollegor – för att underhålla. Återigen kan det verka nonsens, men av detta skapar Åke Edwardson kanske sin bästa prosa och sitt bästa berättande någonsin. Jag blev alldeles tagen av boken.

Grzegorz Flakierski: Morden i Muranów (Hamnvikens höjder förlag)

Glädjen att följa min forna gymnasiekamrat Grzegorz Flakierskis författarskap är osvikligt stor. Han är flitig, varvar sitt journalistuppdrag i Ådalen med att skriva noveller och romaner. Författarskapet alltid med koppling till sitt judiska arv, ofta med tillbakablickar till sin familj där många inte längre finns i livet efter just Nazitysklands härjningar. Han sviker inte temat med sin thriller (den första…?) ”Morden i Muranów”, som utspelar sig i Warszawa 1962. I huvudrollerna den statligt anställda detektiven Adolf Sadurski och hans adept, unge Spirydion Kaleta. Den rutinerade från storstan med andra världskriget i färskt minne. Den yngre, naiva men begåvade, utredaren från landet. Något som också får sin växelverkan i berättelsen när de båda är satta att utreda några bestialiska mord i stadsdelen Muranów med eventuella kopplingar till landsorten. Precis som hos Edwardson bjuder det politiska överstyret – kommunismen – på en känsla av klaustrofobi. Även här får humorn sin plats parallellt med dramatiken och de judiska kopplingarna. Flakierski skriver som om han gjort sin research gällande de platser som detektiverna hamnar på (han, född 1956, är uppvuxen i den polska huvudstaden, men lämnade den för Sverige 1969). Utan problem skickar författaren läsaren på en tidsresa, väl dokumenterad, som känns i skeende, tid och rum. Karaktärerna i boken är ljuvliga, som snidade ur Jaroslav Hašeks ”Den tappre soldaten Švejks äventyr under världskriget” med Sadurski som listigt smiter undan politrukernas granskande ögon. ”Morden i Muranów” är ingen bladvändare, men ett stycke underhållande litteratur. Även om det övernaturliga slutet inte riktigt fångar mitt intresse.

Jensen & Gabay: Justitia (Nona)

Första thrillern i det göteborgska författarparet Morgan Jensen och Theo Gabay om kriminalinspektörerna Simon Kempe och Milla Becker är en omedelbar käftsmäll. Brutaliteten låter inte vänta på sig och är i partietet med Åke Edwardsons första roman, ”Dans med en ängel” (1997), i Erik Winter-sviten. Men här är det den göteborgska gängkriminaliteten som är i fokus med en, för de rivaliserande gängen och polisen, okända hämnare. Ja, våldet är explicit och, kanske, för mycket. Men denna duons debutroman är rafflande, lättläst och underhållande. Paret har redan kommit med bok två i serien – ”Carpe noctem”, nyss utgiven – men den får jag återkomma till.

Niklas Natt och Dag: Ödet och hoppet (Bokförlaget Forum)

Ja, förra årets julklapp blev sent läst. Men så kan det bli. Niklas Natt och Dags Bellmannoir-serie – ”1793 (2017), ”1794” (2019) och ”1795” (2021) – var oerhört spännande och skickligt författade om en tid jag är glad att inte behövt leva i. Nu gräver han djupare i tiden och använder sin ätts ursprung som språngbräda för dramatiken. Vi skickas tillbaka till 1434, Kalmarunionen går mot sin upplösning, Engelbrekt Engelbrektsson leder sina uppror. Till hans sida kommer så småningom unge Måns Bengtsson. Det är ett släktdrama med kopplingar till historien med faktiska personer. Men då mycket inte finns bekräftat lämnas det mesta åt författaren att skapa och skildra på sitt sätt. Det gör han med ackuratess, även om det ”åldriga” språket förvisso ger något slags autenticitet så blir det inledningsvis en smula trögt. Men ”Ödet och hoppet” bjuder på dramatik i historisk tid, åter i en era jag är glad att slippa leva i.

Johan Theorin: Ristmärken (Wahlström & Widstrand)

Min erfarenhet av Johan Theorins författarskap har varit i glesa skurar av läsande. Men denna hans fristående uppföljare till ”Benvittring” (2021) lockar till bättring. ”Ristmärken” utspelar sig åter på Öland (där författaren bor) och växlar skickligt mellan ett förberedande inför julen i något slags 2020-tal och Öland under andra världskrigets inledning. Skickligt växlar Johan Theorin mellan verkliga händelser i dåtid och ren fiktion med sin smart komponerade intrig. Att sätta höggravida Tilda Davidsson i omedelbar centrum i berättelsen bjuder på en otippad huvudrollsinnehavare. Det här är en underhållande, skickligt författad roman med löst fladdrande trådar som med bravur knyts samman. Han kan sitt Öland och sitt landskap. Vårdar sin miljö och sina karaktärer ömsint och målande. Med detta som bas öppnar han för en fortsättning i det som nu verkar bli en serie. Jag ser fram emot fortsättning.

Fotnot: Ja, även detta är en roman från 2023, inhandlad inför julen då och alltså läst sent. Det förtar inte underhållningsvärdet.