Redan stjärnor. Sistaårseleverna på Balettakademien är redan fullfjädrade stjärnor. Uppsättningen av ”Into the woods” är ren mästarklass. Foto: HARALD NILSSON
Balettakademien, Göteborg.
Publik: Utsålt.
Bäst: Första akten är rasande bra.
Sämst: Andra akten lite mer pliktskyldig.
Fråga: Skulle inte denna fantastiska uppsättningen kunna få en längre spelperiod en över en helg…?
Jag har ju under några år haft förmånen att få se Balettakademiens avgångsklasser och de uppsättningar som de medverkat i och skapat. Men frågan är om ”Into the woods” slår allt. Denna kakofoni av bröderna Grimm-sagor hopkokad i musikalform signerad Stephen Sondheim toppar nämligen det mesta. Ja, inkluderat det jag har sett på de professionella scenerna.
Den komplexa musiken är nedstrippad till kvartettformat på ett mästerligt sätt av kapellmästaren Henrik Magnusson. Scenografin listigt stram. Ulricha Johnsons översättning är precis och i ett ständigt flöde. Det behövs. För texten är intensiv och svårbemästrad med de invecklade och utmanande sångerna. Allt detta bemästrar det här unga gänget med både briljans, allvar, humor och tajming.
”Into the woods” skapar alltså en smältdegel av ”Rödluvan och vargen”, ”Askungen”, ”Jack och bönstjälken”, ”Snövit”, ”Rapunzel”. Det är fattiga, utsatta, prinsar och prinsessor, vargar, jättar och häxor, onda och goda i ett ljuvligt mischmasch i ett infernaliskt tempo. Cementerade könsroller möter uppror och kontrollerande mödrar får sitt motstånd.
Ja, allt ska med och får märkligt nog plats.
Eleverna som är med tar sitt uppdrag på största allvar – oavsett vilka uppgifter de har. Det är två lag som alternerar (lag Höna och lag Harpa), så samtliga på scen får sin plats i rampljuset. Det är fantastiskt att se hur exempelvis Vincent Te Datek, som i lag Höna spelar Jack, gör sin kossa Mjölkvitt med stora övertygelse. Precis som Mia Malmqvist, som i lag Höna gör Rödluvan, fullkomligt briljerar i sin korta scen som den guldäggläggande hönan när hon medverkar i lag Harpa. Här backar alla alla.
Övertygande. Norah Franson gör sin Rödluvan med stor övertygelse. Foto: HARALD NILSSON
I det sistnämnda laget är det inte svårt att låta sig imponeras av Clara Törngrens Häxan. Hon går verkligen in i rollen på ett övertygande sätt i sång och agerande. Så också med Norah Franssons Rödluvan, som är gjord som en hormonstinn fjortis fylld av kaxighet och trots. Simon Agaton och Valdemar Wahleck som prinsarna som uppvaktar Askungen respektive Rapunzel är här bröder, oerhört underhållande och fjolliga in i minsta detalj. Askungens styvsystrar Florida och Lucinda görs komiskt grimaserande och med ett härligt kroppsspråk av Mikaela Akkanen och Isabel Rautamo.
Ja, så fortsätter det. Huvudrollerna i ”Into the woods” är många, intrigen är snårig, men ingen går vilse (mer än i berättelsen) oavsett vem som är i centrum och skickligheten i framförandet är stort.
Jag är oerhört imponerad av Balettakademiens uppsättning av ”Into the woods”. Från framförandet till scenografi och musikarrangemangen.
”Into the woods”, Balettakademien, Göteborg. Premiär 10 oktober 2025. Spelas till och med 12 oktober.Denna recension baserad på eftermiddagsföreställningen 11 oktober med lag Harpa.
Musik och text: Stephen Sondheim.
Originalmanus: James Lapine.
Arrangemang: Jonathan Tunick.
Regissör: Emelie Sigelius
Koreograf: Rebecca Evanne
Musikinstuderare/kapellmästare: Henrik Magnusson
Svensk översättning: Ulricha Johnson
Ljusdesigner och scenofrafikoncept: Elias Wallin
Ljuddesigner: Karl Wassholm
Kostym, mask, rekvisita, scenografitillverkning med mera: MM3, Göteborgsoperan och Wendelsbergs folkhögskola.
Orkester<: Bjørn Bjerknæs-Jacobsen, trumpet och slagverk, Amalia Beauregaard Camp, flöjt, Oscar wallberg, cello, och Henrik Magnusson, piano.
I rollerna (lag Harpa): Mads Bokar Bjerre (bagaren), Elsa Hanebrant (bagarfrun), Clara Törngren (häxan), Saga Ljungberg (Askungen), Joel Carlberg (Jack), Norah Fransson (Rödluvan), Victor Lindgren (berättaren/mystiske mannen), Simon Agaton (prinsen, Askungen), Valdemar Wahlbeck (prinsen, Rapunzel), Mikaela Akkanen (Florinda, styvsyster till Askungen/Rapunzel), Isabel Rautamo (Jacks mor/Lucinda, styvsyster till Askungen), Thea Ekholm Wretenby (Askungens styrmor/mormor), Vincent Te Datek (mjölkvitt), Simon Strandahl (hovmarskalk/ensemble), Alva Lundbäck (Askungens mor/ensemble), Cornelis Nilsson (Askungens far/ensemble), Emma Hoffmann Nedergaard (ensemble), Mia Malmqvist (ensemble) och Nicole Eng (ensemble)
Självupptagen. Erik Åkerlind gör sin Blumfeld utstuderat självupptagen och egocentrisk. Foto: PETER NYLUND
Dramatikern och regissören Hans Blomqvist har en faibless för Franz Kafka. Så återvänder han nu till denna hans favorit och vecklar ut en pjäs ur den oavslutade novellen ”Blomfeld, en gammal ungkarl”. Den som alltså aldrig blev fullbordad, men som ändå inte kunde lämna Kafka. Eller, som han skriver i sin dagbok: ”så bedrövligt att jag får huvudvärk”, men också ”sann på många sätt”.
På Göteborgs Dramatiska Teater har det blivit en enaktare och monolog på cirka en timme. En timme som far fram fylld av det mesta av sinnrik dramatik. Erik Åkerlind gör sin ensamma Blumfeld till sin. Han som lever på rutiner, samma sak varje dag och som trygghetsknarkar sitt liv. Men som också kan sakna sällskap, en familj att komma hem till.
I dagens språkbruk skulle han karaktäriseras som en incel. Han är oförmögen att känna empati. Är fördomsfull och föraktfull mot andra samtidigt som han är självförhärligande, självupptagen och – i allra högsta grad – egocentrisk. Nej, Erik Åkerlind gör inte Blumfeld till någon sympatisk gestalt. Men ägnar honom fullt ut sin uppmärksamhet på ett skickligt vis.
Här får han, vitsminkad i ansiktet (men definitivt ingen Pierrot), oklanderligt klädd i tredelad kostym, fluga, skjorta med stärkkrage och kub på huvudet. Jesper Lundaahls scenografi är sparsmakat elegant och bjuder på olika scener i rummet: fåtöljen, sängen, baren, garderoben. Allt i vitt.
Erik Åkerlind jonglerar Hans Blomqvists text. Smakar av den som vore det en vinprovning. Låter replikerna rulla runt i munnen, sväljer ibland, spottar ut någon gång. Han balanserar allt med dynamik och håller dramaturgin i livfullt strama tyglar.
Denna ensamme man börjar höra och se saker i sin ensamhet. Rids av maror när han nogsamt klätt om till sin pyjamas för en natts sömn. Men trots attacken mot hans ego väljer han fortsatt att klandra och kritisera alla andra förutom sig själv. Blomfeld är en arrogant skitstövel, som Erik Åkerlind förtjänstfull omfamnar och ”Två små vita bollar celluid med blå ränder” är ett stycke god underhållning. Ja, även för de som inte tycker att Kafka är så rolig.
”Två små vita bollar celluloid med blå ränder”, premiär 19 september 2025. Denna recension baserad på föreställningen från 9 oktober. Spelas till och med 13 november.
Skilda kvaliteter. Filmen ”Bolero”, om skapandet av Ravels legendariska komposition och ”The long walk”, baserad på en Stephen Kingroman, är filmer med skilda uttryck och kvaliteter – utan att någon får höga betyg. Foto: PRESSFOTO
BOLERO
!
Maurice Ravels ”Bolero” är tvivels utan ett av 1900-talets mest hyllade verk. Den svepande melodin till den hetsande rytmen i ett allt stegrande som brakar loss mot slutet efter en dryg kvart. Det är ett imponerande stycke. Fylld av passion, hetta och finess.
Den franske kompositören (1875–1937) levde i modernismens och industrialismens genombrott. Världsmetropoler blev inte bara elektrifierade med ljus kvälls tid på gator och inomhus i lägenheter. Det var också nu bilismen gjorde sin entré, ett världskrig (1914–1918) skakade Europa, industrin malde med sina maskiner, spårvagnar, bussar, tunnelbanor, flygplan var en del av ett allt större resande.
I detta brus skapade Maurice Ravel, uppvuxen i Ciboure i Sydfrankrike nära spanska gränsen och San Sebastián, sin musik. Han som hörde toner och rytmer i allt.
Regissör – och manusförfattare – Anne Fountain har velat skildra Maurice Ravels ”Bolero” från långt innan den skrevs till den plågade skapelsen. Då när han får uppdrag av ryska dansaren Ida Rubenstein (1885–1960) att göra musik till ett nytt dansverk av henne för en tänkt premiär på L’Opéra Garnier i Paris hösten 1928.
Det blir tillbakablickar, som kastas in i den tänkta nutiden. Det blir ungdomstid speglat i ålderdom. Det blir de fina salongerna och bordeller, men också industrilokaler med sina dunkande maskiner och auditioner för avmätta musikdomare.
Det är finfint filmat, men utan hetta. Maurice Ravel, spelad av Raphaël Perzonnas, är inte bara en utstuderad tråkmåns (det kanske han var), men att skildra en man där det enda som skiljer honom från 1903 och 1937 är grånat hår håller inte. Den lidelse som föregår skapandet av detta hans mest grandiosa verk går tittarna förbi. Dansen som Ida Rubenstein (hon som spelas av Jeanne Balibar och ska vara yngre än Ravel, men ser väsentligt äldre ut) ställer på scenen till den eldfängda musiken är sorgligt platt och ointressant.
Ja, det här är en sorglig film om en fantastisk komposition, som i allt är värd ett bättre öde. ”Bolero” saknar helt den passion som finns i musiken.
”Bolero”, premiär 3 oktober 2025.
Regi: Anne Fountain.
Manus: Anne Fountain och Claire Barré i samarbete med Pierre Trividic, Jacques Fieschi och Jean-Pierre Longeat. Baserad på Marcel Marnats bok ”Maurice Ravel” (1986).
Foto: Christophe Beaucame.
Klippning: Thibaut Damade.
Musik: Maurice Ravel.
I rollerna: Raphaël Perzonnas (Maurice Ravel), Doria Tillier (Misia Sert), Jeanne Balibar (Ida Rubenstein), Vincent Perez (Cipa) med flera.
THE LONG WALK
!!!
Stephen King kan sitt Amerika. Ibland med kuslig exakthet och aktualitet. Han står bakom den utmärkta filmen ”Life of Chuck” (premiär nyligen – läs om den här) där miljöförstöringen och jordens snara undergång blir till en paradoxal underhållning. ”The long walk”, baserad på boken från 1979, är kuslig i sin förutsägelse.
Här är vi i ett USA svårt sargat av en totalitär regim där oliktänkande straffas med döden utan rättegång. I regissör Francis Lawrences (”The hunger games”) film utspelar sig allt på landsbygden och mindre småstäder. 50-talsidyllen är svårt skamfilad med bilvrak, avlidna och ruttnande boskap, hus som förfaller och familjer som håglöst sitter på veranda som åskådare till en vardag där ingenting händer.
Varje år kan unga män anmäla sig till ”The long walk”. En maratonmarch där ett visst tempo ska hållas (de moderna tidtagarklockorna på de tävlandes armar signalerar något slags nutid) annars skjuts man efter tre varningar. Det är en skoningslös tävling med bara en vinnare, bara en överlevare. Han, å andra sidan, är garanterad en offentlig summa pengar i pris.
Ja, här finns ju, om man så vill, en illa dold kritik till den regim som president Donald Trump skapat sedan sitt andra tillträde på posten i början på året. Men också kopplingar till Sydney Pollacks ”När man skjuter hästar så…” (1969), som utspelar sig i den amerikanska depression tidigt 30-tal. Samt även till den starka sydkoreanska tv-serien ”Squid game” (2021–2025).
Man vet hur det ska sluta. Men den dramatiska resan dit fängslar.
Så också i ”The long walk” där alla de unga grabbarna – 50 stycken – vet förutsättningarna, har förberett sig på olika sätt och är helt väsensskilda karaktärer. Trots detta uppstår vänskap. Tillsammans stöttar några få varandra för att orka marschen, som slutligen landar på cirka 55 mil utan sömn eller stopp för toalettbestyr.
Det är förstår svårt att göra en film om unga män som går genom ett trist landsbygden USA. Men Francis Lawrence hittar en ton, som ändå berör. De olika rollerna har sina skilda orsaker till att delta, där Raymond Garraty (Cooper Hoffman) enda avsikt är att vinna för att kunna döda den man som mördade hans pappa.
Jo, det blir drama av det, om än förutsägbart, men framför allt en sorglig spegling av ett USA som gått käpprätt åt helvete.
”The long walk”, premiär 3 oktober.
Regi: Francis Lawrence.
Manus: JT Mollner och Stephen King, baserad på den senares roman (1979).
Foto: Jo Willems.
Klippning: Peggi Eghbalian och Mark Yoshikawa.
Musik: Jeremiah Fraites.
I rollerna: Cooper Hoffman (Raymond Garraty), David Jonsson (Peter McVries), Judy Greer (Ginnie Garraty, Rays mamma), Mark Hamill (majoren).
Bokvärlden lockar. Årets Bokmässa är över – jag summerar mina intryck. Foto: KAI MARTIN
Så är årets Bokmässa över. Tummelplatsen för författare, förlag, krimskramsförsäljare, matstånd och förhoppningsfulla. det ska matchas med tider, seminarier, stås i kö, träffas människor – allt på kort tid som i ett gigantiskt mingel.
Jag kom in, tuggade och kom ut.
Fick några fina möten – om än i all hast. Hann sätta mig ner och lyssna på några intervjuer och fick nya upptäckter bland de gamla. Som sig bör.
Men framför allt noterade jag, att det är kvinnorna som lockar. Kanske mest för att de vet hur man både för och klär sig.
TORSDAG
Nej, jag var inte på Bokmässan samtliga dagar. Men torsdag till och med lördag är ändå gott nog. Ändå konstaterar jag att jag har missat mängder med självklara möten. Å andra sidan blev det sådana som kom i stundens hetta eller ingivelse.
Jag var en duktig kille som inledde redan med att hämta min ackreditering redan på onsdagen. Ett smart drag för att spara tid. Så när torsdagen väl kom kunde jag i lugn och ro inleda med inbjudan till Majblommans boksläpp av ”121 sidor av Sverige” (som jag skrev om här!). En känslosam start som tog styggt och som jag sedan bar med mig länge. Ja, fortfarande.
Lunchen gav möten med Faktums, Majblommans och Stadsmissionens representanter, både för fördjupning och nya kontakter.
Sedan var jag redo för den första dagen i tummelplatsen.
Jag inledde med att gå till övervåningen. Scannad av scenerna i alla hast, för att gå vidare till ambitiösa Lassbo Förlag med Josefin Lassbo, den driftiga och trevliga förlagschefen Josefin Lassbo. En kort avstämning med henne (som jag en gång har intervjuat) . Med henne blir det också min första bild för mitt Instagramvimmel på @kaikillen (QR-kod i slutet för att följa, om du inte redan gör det). Ser långa köer in till något seminarium. Har inte ambitionen – eller orken. Jag smiter förbi DN:s och Expressens scener. Kanske stannar jag där senare. Är lika sträng mot GP:s innan jag tar rulltrappan nedför till de för dagen ännu lätt lindriga kaoset. Det är ju så här dags mest branschmänniskor.
Utför inför. Bokmässan öppnar för ett hav av intryck. Foto: KAI MARTIN
Jag kontemplerar, funderar på böcker jag ska köpa och vilka jag ska försöka träffa.
Nigerianska författaren Chimamanda Ngozi Adichie står högt i kurs. Inte bara för att hon prisats med Bokmässans litterära pris Sjöjugfrun för sina gärningar utan för att hon är en så cool människa och tillika författare. Minns då hon var med i ”Babel” med anledning av hennes roman ”Americanah” (utgiven 2013) hur hon bara satt tyst, vacker fängslande vacker och med en imposant värdighet. När hon väl talade bland alla andra som var inbjudna gäster – och väldigt talföra – sögs man in i hennes ord.
Prisad. Chimamanda Ngozi Adichie lockade och blev belönad av Bokmässan med det litterära priset Sjöjungfrun, men närmare än den här bilden kom jag aldrig. Foto: BOKMÄSSAN/NATALIE GREPPI
Nu blev det inte mer än en längtan. Den hårt uppvaktade författaren, som precis kommit med ”Drömräkning”, hade ett strängt program fjärran från mina domäner.
Men det går ingen nöd på mig. Det finns mycket att upptäcka och människor att se. Jag noterar en snygg grårutig yllekostym på en kvinna. Berömmer henne för den och upptäcker att det är Lena Andersson och lägger till ett familjärt ”Lena” efter min replik.
I ett hörn står Katarina Wennstam tidstroget, förra sekelskiftesklädd för att uppmärksamma sin romanserie. Jag gillar det. Hon kan det där, precis som många av hennes författarkollegor. Jag skulle vilja se romanaktuella Niklas Natt och Dag signera och möta sin publik iklädd plagg från epoken efter Engelbrekt Engelbrektsson 1436. Ja, den tiden som hans senaste roman ”Vargars lek” utspelar sig i.
Nej, det är kvinnor som är mer all in och, om de nu inte vill vara tidstrogna, klär sig med stil. Jovisst. Det finns män som klär sig ordentligt, som mannen jag träffade i en monter som tillhandahöll isländsk litteratur bland förlagets svenska. Hans stil, very british, med väst, snygg skjorta och fluga, välkammat och ansat hår lockade till sig en vimmelfotograf. Att jag stod bredvid – för dagen klädd i min kraglösa, smårutiga Morriskostym med mossgrönskjorta, slips, väst och hatt – noterades inte. Men jag är van.
Tyvärr fick jag aldrig tillfälle att fånga in hans namn och tanken var sedan att komma förbi för att köpa den nära hundra år gamla första isländska deckaren (namnet föll bort i hasten). Men det blev aldrig så.
Istället sprang jag in i Magnus Rosén, som satsat på sig själv med anledning av hans självbiografi. Jo, den förre Hammerfalls-basisten har varit med om en resa och är sedan covid-tiden lastbilschaufför.
Deckarförfattaren Jeanette Bergenstav är flitig. Inte bara skriver hon sina egna böcker – hon har nyss kommit med ”Skugglik”, sin fjärde roman i serien om Jennifer Sundin – utan är också involverad i ett samarbete den danske författaren Nis Jakob, där den talboksserie är på g på danska förlaget Gyldendal (Gyldendal Astra publicerar den på svenska). Samma som nu är i stånd att ge ut hennes Jennifer Sundin-serie på danska. (Har skrivit om samtliga romaner i serien, den senaste – ”Havsgrav” finns recenserad här!)
Hon är bra på spänning och rejält morbid i sina intriger. Men när man fångar henne i hennes karaktäristiska röda kavaj märker man att stunden inte räcker till. Framför allt inte då Triple & Touch’ Ken Wennerholm kommer. En vän jag inte vill missa. Så fick Jeanette Bergenstav också agera fotograf. Cred till henne, alltså.
Maria Zihammou är en fena i köket och med en fot i det svenska respektive marockanska köket blir det spännande recept. Men när hon nu kommer med ännu en kokbok blir det ett, för mig, tvärt kast till det ostasiatiska. ”Asiatiska smårätter och ris” får det att svaja i gomseglet. En synnerligen trevlig matlagare dessutom.
Det är förstås inte bara författare, som jag springer på. Forne GT-kollegan Jan Liedholm fångar jag för en pratstund. Förutom sedvanliga hälsodeklarationer förklarar han, på min fråga, sitt begynnande långa hår. Han är uppsatt för en modellagentur, som bad honom låtar håret växa för kommande uppdrag. Kul. Men uppenbarligen inget för hårlösa keruber som undertecknad.
Mina söners mor och min före detta hustru Helena Löwen-Åberg är en av Sveriges främsta inom tinnitus. Via sitt jobb som fysioterapeut och kognetiv beteendeterapeut når hon fina resultat med sina patienter, som besväras av just tinnitus. I somras kom boken ”Tinnitushjälpen”, som hon skrivit tillsammans med kollegan Lina Ahlman. Nu stod hon i sitt förlags monter för att försöka uppmärksamma denna hennes bok i Bokmässebruset.
Klart jag var där för att önska henne lycka till. Och, ja, det är en utmärkt och uppmuntrande bok. jag har läst den.
I våras kom dramatikern Göran Parkrud med sin debutroman ”Rädd att drunkna” (jag har läst den och recension kommer inom kort). Jag har ju stött på hans dramatik, främst genom sommarteatern på Tofta herrgård där han huserat med Teater Tofta, som tyvärr tackade för sig förra sommaren. (Skrev om det här.)
Tillsammans med författarkollegan och vännen Tove Alsterdal – skriver om krim i Ådalen –, som utfrågare, hölls ett samtal med honom på Kärleksscenen. Ett sätt att få marknadsföra hans roman och koppla samman det med årets tema Kärlek på Bokmässan.
Det är fint att sitta ned och bara lyssna. Höra, om så för bara tjugo minuter, om tankar bakom romanen och dess karaktärer.
Börjar fundera på att smita hem, men går en sista sväng. Stöter på de produktiva författarsystrarna Jessika och Annika Devert, som roddar och skriver ihop och var och en för sig. De har ett beundransvärt driv. Jessika är dessutom bra på att tillsammans med Jeanette Bergenstav vara ute – främst lokalt – på signeringsrundor. En bra sätt att träffa sina läsare.
Står och tjuvlyssnar lite då Stefan Holm – nysshemkommen från VM i friidrott i Tokyo – prata med sin författarepartner Jessica Eriksson. Han i en spännande glitterkostym i lila. De diskuterar sin trilogi ”Romantiska äventyr i Värmland” under rubriken ”Delad vårdnad? att vara två om samma manus” med Caroline och Leffe Grimwalker.
Men… minnet är fullt. Jag behövde vila inför kvällen. Premiären på ”Moulin Rouge” väntade (läs recensionen här!).
FREDAG
Hinner knappt in på Mässan förrän jag springer på en jäktad Britta Sjöström. Vi är gamla kollegor, men hon är inte bara journalist utan också författare. Kom med ”Den jäval yoga-retreaten” – en underhållande roman i feelgoodgenren – för några år sedan och ligger i startblocken för ytterligare en bok. Men just nu är hon mest berusad av morgonmötet med Klas Östergren, en författare hon har följt sedan ”Fantomerna” 1978. Han hade en träff med sina läsare på Dirty Records på Andra Långgatan. Alla var där. Inte jag.
När karaktärer ur Mumin dyker upp kan jag inte låta bli. Vi är några stycken som vill ta bild med figurerna Mumin och Lilla My (har inte namnet på min fotograf). En fin stund med vuxna som låter barnet i sig leka, även om jag skyllde på barnbarnet. Min gymnasiekamrat Grzegorz Flakierski är en flitig författare och nu aktuell med sin senaste roman ”Mormor Lea”, där man får följa hans mormor Leas levnadsöde. Vi säger hej helt kort och jag blir visad till scenen Den stora trädgården, där han ska bli intervjuad om boken av Mats Jonsson, en författarkollega, på lördagen. Springer in i sympatiske Peter Iwers, delägare av Odd Island Brewery och före detta basist i In Flames. Han är i sällskap med sin dotter, som förvägrat honom att ta bilder med Muminkaraktärerna. Jag visar bilderna på mig i ett sätt att övertyga; jag tror inte det hjälpte.
Yvette Gustafsson är en härligt underhållande serietecknare. Uppmärksammade henne i en intervju (läs här) för drygt fem år sedan. Hennes serie ”Feltänkt” finns i tryckt form, men också på Instagram där man får nya lustigheter finurligt formulerat och skapat publicerat varje tisdag. Kolla in @feltankt – garanterad underhållning. Hon står tappert lite vid sidan av de stora stråken. Köper ett häfte av henne – för att jag vill.
Martin Röshammar är inte bara en IFK-kamrat utan också en utmärkt journalist (frilansare) och författare. Vi brukar springa på varandra på Way out West, men inte så i somras. Nu försökte vi få till det och lyckades efter lite spaning och påringningar. Det blir lite som speeddating, men det är kul ändå. Knappt har vi hunnit börja prata förrän min vän – forne tv- och radiolegendaren – Fredrik Belfrage dyker upp. Så bjuds han, som är något av en institution på Bokmässan, in i samtalet. Lena Andersson passerar. Jag säger att det var jag som gav henne beröm för kostymen igår (hon är mer strikt klädd nu i blått) och frågar om märke. Nejdå, den är uppsydd. Ah, tjusigt.
I ögonvrån ser jag tidigare nämnda Klas Östergren signera några böcker på stående fot. Jag köper hans senast roman ”Klenoden”, dock utan signatur. Bredvid står en ensam Martina Haag, somrigt klädd i vitt, för att sälja in sin roman ”Stål-Berit” och är ju dessutom filmaktuell med ”Det är något som inte stämmer”. Ja, den som är baserad på skilsmässoboken med samma titel, som kom för tio år sedan. Hon ser övergiven ut, men det kanske bara var då.
Johanna Bäckström Lerneby passerar i hast, men jag fångar in henne och lovar att köpa hennes thrillerdebut ”Den sjunde pojken”, som utspelar sig i Göteborg. Hon är en skicklig skribent och har engagerat i böcker som ”Spelkungen” och ”Familjen”, men det är ju dokumentära böcker. Nu är det fiction, som ska vara spännande. Jag återkommer i ämnet.
Fredrik Belfrage ska intervju vännen Jan Gilliou. Jag ställer mig för att lyssna på ett underhållande samtal med dåligt ljud. Det är fascinerande att höra den vältalige Guillou och lika fascinerande att höra om hans hat gentemot Expressen, något han odlat sedan 1968.
När jag väljer att ta rulltrappan upp hamnar Lydia Sandgren framför mig. Jag hälsar försiktigt och möter en stressad författare. Hon är en favorit. Både i sitt sätt att vara, se ut och som författare. Vi skiljs åt när rulltrappefärden är slut. Men jag springer på henne igen, ber fåfäng om en selfie, får ja och där konstaterar jag att hon är snyggt brunklädd mot det sedvanliga svarta. Medvetet, erkänner hon, eftersom det är så mycket svart på Bokmässan ändå. Jag säger att hon i det svartklädda och med hennes normalt rödmålade läppar skulle gjort succé på de göteborgska svartklubbarna på 80-talet.
På vägen ut springer jag in i Ken Wennerholms storebror Rino. En särdeles trevlig och varm människa. Han står i kö till ett seminarium, så avstämningen blir kort, men innerlig. Fortsatt på vägen ut träffar jag Mikael Almse med vän. Mikael är en duktig fotograf (kolla bilderna på the Ark i min recension här!). Även han är en synnerligen trevlig prick – och välklädd. En snygg Rileykostym med chic Paul Smith-näsduk prydligt vikt i bröstfickan och en David Bowie-tischa under.
Nästa ute ser Karin Renberg mig. Ja, Stefan Sundströms fru. jag blir genast omringad. Hon tar bild på oss på båda med min telefon och vi pratar om hans ”Självbiografi 1524–2025. Men han är stressad, ska iväg. Vi hörs. Vi syns.
Kommer äntligen ut. Hör P4 Göteborgs Hasse Andersson på plazan utanför Mässan. Han pratar om kläder och om Bokmässan. Jag blir förvirrade. Får se Hasses kollega Teddy Paunkoski, som står i en utomhusstudio med hörlurar på. Jag förstår att han är i sändning, avvaktar till han tar av sig hörlurarna. Han förklarar att Hasse är på Backaplan, men han hörs i högtalarna som radion ställt ut.
Jag passerar Palestinademonstranterna utanför Mässan. Tar vagnen hem. Ny premiär väntar. Nu på Lisebergsteatern och ”Nån måste göra det” (läs här om den).
Klädsel för dagen: En Oscar jacobson-kostym, rostbrun, manchester, Etonskjorta, Amanda Christensenslips, och på huvudet kepsen jag köpte på Bornholm i somras.
LÖRDAG
Lördagen blir i akt och mening ett besök i den kortare skolan. Huvudsyftet är att lyssna på ”Genom två världskrig och förintelsen”, om Grzegorz Flakierskis mormor Lea, som gett upphov till boken ”Mormor Lea”. Skyndar mig in, men är i god tid och vet var scenen är, så jag hinner ordna med lite ärenden och lite fler bokköp. Men innan jag kommer in i Mässan har jag hunnit springa på Agneta Ågårdh, konstnär, som är på väg ut. Under en period var jag kär i henne, uppvaktade henne, men hade inte mycket för det. Men hon blev inspiration till någon låt. Bland annat den här. Fick emellertid en tavla av henne i 30-årspresent, som jag har på väggen hemma. Vi pratas vid i solen innan vi skiljs åt.
Grzegorz kommer i sällskap med en lång man. Jag känner omedelbart igen honom. Olof Stigert, en gymnasiekamrat som spelade mycket basket och länge var engagerad i sporten vid sidan om sin karriär som rektor på olika skolor i Göteborg. Han är också på plats för att lyssna.
Jag är tidig. Men väljer att sätta mig ner. På så vis får jag obokat ”Brutalt men människonära i Svartsystragatan”, översättaren Hanna Axéns intervju med nigerianska författaren Chika Unigwe, som länge bott i Belgien och nu mer bor i USA. Att höra om hennes roman, som handlar om kvinnor som kommer från Nigeria till red light-kvarteren i Antwerpen är plågsamt. Jag förstår inte män som köper sex. Det här osmakligt och vidrigt. Jag köper boken och pratar lite med henne efteråt. Nej, det blev inte Chimamanda Ngozi Adichie, men hennes landsmaninna. Nog så spännande.
Grzegorz intervjuas av Mats Jonsson och tiden räcker inte till. Tur att jag redan har köpt boken, för det kommer bli en hisnande resa. Köper ett ex till som födelsedagspresent till en vän.
Jag tackar för mig, Två timmar denna lördag räcker. Ute strålar solen och väntar på mig. Men precis i utgången passerar Andres Lokko, musikskribent- och journalist, en gång utnämnd till Sveriges bäst klädde man av tidningen Café. Jag fångar in honom och får presentera mig innan polletten trillar ner. Åldern har satt sina spår, men kanske mest skägget. Det är många år sedan vi sågs.
Det blir ett skyndsamt samtal. Han är på språng. Äntligen ute i den skira höstluften. Jag väljer att gå. Tar Södra Vägen och genar genom parkeringshuset i Lorensbergsparken upp till Avenyn. Väntar på vagnen vid Valand då paret Jenny och Martin Schaub kommer. De är fantastiskt kreativa. Dels med sitt West of Eden, bandet som funnit i 30 år. Dels med musikalskrivande. De är både väl värda att hyllas för sina gärningar, men också värda att lyssna på. Det är ingen lek det de gör. Gjorde för fyra år sedan en intervju med paret (läs här).
Det visar sig att de inte alls skulle åt mitt håll, men de såg mig och ville hälsa. Blev glad in i hjärteroten. Så det avslutade min Bokmässa. Några intensiva dagar – ja, både dagar ock kvällar. Och dagen var inte slut. Jag hade några timmar för rekreation innan premiären på ”Miss Saigon” (en starkt berörande föreställning – läs här!) och som om det inte räckte med det. Jag gick på konserter på Pustervik efteråt (läs här). Herregud, vilket pensionärsliv jag lever.
Klädsel: Gröna These Glory Days-byxor med ränder, en Etonskjorta, en grön Rieley-väst, slips plus en Burburrykavaj i manchester och hatt till.
Aftonbladets Clara Cronheilm hävdar att hon var bäst klädd och coolast på Bokmässan. Nja, jag vill nog räcka upp en hand för protest åtminstone gällande det förstnämnda.
Bok som behövs. ”121 sidor av Sverige” blottlägger den grasserande fattigdom och segregation som finns i vårt land. Majblomman är en av alla frivilligaktörer som arbetar för att lindra detta.
Ja, det är en plågsam läsning. ”121 sidor av Sverige – ansökningar från barnfamiljer i fattigdom” är boken som inte borde behövas, som inte borde läsas, men som sorgligt nog blottlägger ett Sverige som det är lätt att blunda för och därför är en nödvändighet att ta del av. Bit för bit. Kapitel för kapitel.
Det är en bok som naket visar upp ansökningar från föräldrar i fattigdom, som äskar pengar för sina barn. Dessa är, i sin tur, heller inga belopp i tusenkronorsklassen. Det kan handla om skor till gymnastiken för barnen, en vinterjacka… Allt granskas och det är ingen motorväg till bidragen.
Många vittnesmål
Vittnesmålen är många, men korta och drabbande.
Men en sak står klar. I Sverige finns en grasserande fattigdom som går hand i hand med segregationen. Värst är det förstås i storstäderna med områden som är präglade av utanförskap och dåliga skolor. Föräldrar som saknar utbildning ser barn växa upp med stor risk att inte kunna tillgodogöra sig den utbildning som bjuds. Där är det ofta stor rotation på pedagoger/lärare, skolorna är präglade av oro på samma sätt som området i sig är det med gängkriminalitet tätt inpå.
I dessa områden går så många som 25 procent ut ur nian utan fullständiga betyg, enligt det föredrag som Majblomman höll (torsdag 25/9) i samband med Bokmässan sin bokreleas. Den där skådespelarna Susanna Helldén och Johan Gry läste utdrag ur några av ansökningarna i boken följt av en paneldebatt mellan Linnéa Lindqvist, rektor och skoldebattör, Emma Leijnse, författare och reporter på Sydsvenskan, samt Dennis Franco, SVT-journalist och fritidsledare. Allt gav en smärtsam inblick i Fattig-Sverige 2025, om än med flikar av hopp.
Smärtsam inblick. Skådespelarna Susanna Helldén och Johan Gry läste utdrag ur boken ”121 sidor av Sverige”. Foto: KAI MARTIN
Var tionde barn i Sverige växer upp i fattigdom. Det är en förskräcklig siffra. Ja, det skiljer sig alltså över landet. Men det gör inte siffran mindre skrämmande.
Sedan några år finns FN:s barnkonvention som lag i Sverige (skrevs in 2020). Dessvärre efterlevs den inte. Barn lämnas utan sina rättigheter.
Majblomman försöker lindra fattigdomen. Med mottot ”barndom fri från fattigdom” delas man alltså ut pengar till behövande. Att köpa en majblomma är alltså en betydande insats.
Majblomman är en generös organisation, men det är ett nålsöga för att få bidragen. Jo, de flesta får ett ja. Men det krävs att det går rätt till. I boken står det: ”För att Majblomman ska kunna behandla ansökan måste ett intyg som styrker barnets/barnens situation skickas med. Intyget kan skrivas av någon som känner till barnets/barnens situation, exempelvis en skolsköterska , skolkurator, socialsekreterare, föreningsledare, idrottsledare eller kontaktperson i trossamfund.”
Addera då det svåra att överhuvdtaget be om pengar, att författa det där brevet där du som förälder erkänner din fattigdom och därmed din otillräcklighet som vårdnadshavare.
Strama åt bidragen
I detta nu pratas det från regeringshåll att strama åt bidrag. Att man ska få ut arbetslösa i arbetslivet och att man inte ska leva på allmosor från staten. Samtidigt står det klart att matpriserna ökat med 25 procent de senaste åren. Barnbidraget är inte höjt på sju år. Välfärden i Sverige avgränsas till de redan besuttna. De som ingenting har får allt mindre.
Det i sin tur skapar en avgrund.
Och, det är viktigt, det som inte har vill ha. Hur skapar man då det med tomma händer…?
Här klivet alltså kriminaliteten in och uppvaktar barn som saknar konsekvenstänk. Som blir bekräftade och ser en väg till snabba cash, som kan ge ett par snygga sneakers eller en märkesjacka. ”Jag tackar ja, dealar lite och lägger av sedan.” Men det funkar inte så. Väl kriminalitetens klor släpper inte greppet. En skuld, så obefintlig den är, växer och växer.
Det är naturligtvis inte straff på unga, som fotboja, för att stävja ungdomsbrottslighet som krävs. Här handlar det dessutom om att döma icke dömda i något slags preventivt syfte. Men prata om att stigmatisera någon.
Hjälp finns
Hjälpen finns naturligtvis i en bättre skola, en bättre socialtjänst som tidigt kan fånga upp riskfamiljer.
Nu har vi sparkrav på sparkrav på ställen som omvänt skulle behöva ett rejält tillskott.
Att vi är på en rutschkana utför är tydligt. Vi har fått en politik – oavsett partigränser – som pekar finger på varandra, men sällan har en pragmatisk helhetslösning för landets och – här – barnens bästa.
Hjälporganisationer – som Majblomman, Stadsmission, Erikshjälpen, Frälsningsarmén, tidningen Faktum med flera – märker av att vi har ett samhälle som inte fungerar. Ett samhälle där välfärden inte räcker till och välgörenheten ökar.
Det är ingen slump att välgörenhetsgalan ”En kväll för Göteborgs stadsmission” med artister som Miriam Bryant, Ebbot, Paul McInnes, Claes Eriksson, Kristina Issa, Simon Ljungman (från Håkan Hellströms band) med flera uppträder, sålde slut i en handvändning.
Tidningen Faktum för de hemlösa är på väg att organisera en liknande gala nästa år i Göteborg.
Behövs – sorgligt nog
Secondhandbutikerna har blivit fler. Stadsmissionen, som har flera spridda över Göteborg, har lite olika koncept beroende på var de ligger. Den i Arkaden i centrum vänder sig till citykunder (fråga mig, jag vet) med lite större urval av märkeskläder. I Angered kan man istället köpa kläder per kilopris..
Majblomman har 500 lokalföreningar över landet, som alla arbetar för den goda sakens skull. Man har cirka 4000 volontärer (majblommeförsäljarna undantagna) och tiotusentals ansökningar att hantera per år. Man delar ut mer pengar än någonsin till barns behov. 2024 gav man 42,5 miljoner kronor i direkt ekonomiskt stöd – för att nämna några – till barns kläder och skor.
Sissela Kyle, en av Sveriges mest meriterade och hyllade skådespelerskor, gör gemensam sak med musikalstjärnorna Gunilla Backman och Helen Sjöholm. Tillsammans lanserar de det nya konceptet pocketmusikal med ”Nån måste göra det” med premiär i Göteborg fredag 26 september.
Allt till musik från Abba till Ebba Grön.
– Vi har valt låtar som vi gillar, säger Sissela Kyle, som regisserar.
Trio i stjärnor. Stjärntrion Gunilla Backman, Sissela Kyle och Helen Sjöholm satsar på pocketmusikalen ”Nån måste göra det”. Foto: TOMMY HOLL
Gunilla Backman och Helen Sjöholm är några av våra allra främsta musikalstjärnor. Men tillsammans har de aldrig jobbat.
– Vi har delat turnéer, men aldrig stått på scen samtidigt, säger Gunilla Backman.
Ja, hon som fick sitt stora svenska genombrott i ”Mamma Mia” 2005. Helen Sjöholm, slog igenom som Kristina i ”Kristina från Duvemåla” tio år tidigare. Trots att de bara skiljer några år emellan dem är det alltså först nu som de kommer mötas på scen. Då i pocketmusikalen ”Nån måste gör det”, som har urpremiär på Lisebergsteatern fredagen 26 september.
Men… pocketmusikal? Jag erkänner för trion Gunilla Backman, Helen Sjöholm och Sissela Kyle att jag inte har en aning om vad det är för något. Ja, trots mer än 40 år som nöjesreporter står jag mig slätt. Inte så konstigt, visar det sig.
– Det är ett påhittat begrep. Det är vi som kommit på det! utbrister de nära nog i en mun.
– Det är bara två personer på scen och miljön är i ett bibliotek med massa böcker, fortsätter Sissela Kyle.
Förklaringen
Men att trion samlades för att skapa denna pocketmusikal kräver sin förklaring.
– Jo, vi har ju som sagt inte jobbat ihop, Helen och jag. Men vi har pratat om det, kontaktade varandra för en annan pjäs och då kom vi på att vi också skulle ringa Sissela, förklarar Gunilla Backman.
– Ja, vi träffades förutsättningslöst på ett kafé, fann varandra helt spontant, säger Sissela Kyle, som erkänner att det aldrig var aktuell för henne att sjunga. Så regissör fick det bli.
– Jag träffade Per, som hade en idé, så han kom med och fick beskriva sina tankar. Vi fick med producenten Agneta Villman och själva har vi också gått in som producenter, fortsätter hon.
– Ja, det är något vi är påtagligt stolta över. Vi hade en idé, utvecklade den och nu är vi också producenter, säger Helen Sjöholm.
Ja, det är inte helt givet att våga satsa pengar på något nyskrivet, som dessutom ska ut på turné över hela landet. Men Sissela Kyle, Gunilla Backman och Helen Sjöholm har vågat.
– Idag, efter pandemin, är allt sådant här mycket svårare, säger Helen Sjöholm.
– Men hittills har det sett ut att gå bra.
Givet med musik
Med två svenska musikalstjärnor var det förstås givet att det också skulle bli musik.
– Vi har valt låtar som vi själva gillar, säger Sissela Kyle.
Det har blivit en brokig samling låtar. Från Abba till Ebba Grön. De sistnämnda inte helt givna i ett musikalsammanhang.
– Absolut, men vi har fått godkänt, säger Gunilla Backman, påtagligt nöjd.
Nytt koncept. Helen Sjöholm, Sissela Kyle och Gunilla Backman har själva skapat begreppet pocketmusikal. Foto: KAI MARTIN
Både Helen Sjöholm eller Gunilla Backmanhar jobbat med helt nyskriven musikal. Men det är ändå inte helt vanligt och framför allt är formatet helt nytt. Det blir med andra ord en utmaning för dem båda.
– Det är ju en helt ny berättelse och helt nya karaktärer, säger Helen Sjöholm.
– För oss är det ju en självklarhet att sjunga. Men det här är ju en pjäs i grunden där det gäller att få in både över- och undertext. Där har vi haft stor hjälp av Sissela. Hon har ett sätt som inspirerar, säger Gunilla Backman.
– Ja, det är ju en föreställning med både humor och allvar, som hon har låtit oss undersöka hur vi bäst ska göra det, fortsätter Helen Sjöholm.
Efter Göteborgssejouren på Lisebergsteatern fram till 18 oktober väntar en Sverigeturné.
Egen turné. Sissela Kyle åker på sin egen turné med ”Min föreställning om mamma” och är dessutom bokaktuell med självbiografin ”CV – livets gång”, som nyligen kommit ut. Foto: TOMMY HOLL
Men då är Sissela Kyle uppdrag sedan länge över. Men hon har att göra ändå. Dels är hennes självbiografi ”CV – livets gång”, där man får läsa om hennes resa från uppväxten i Partille till ungdomsåren med Haga, rockklubben Errols och Sahlgrenska som centrala Göteborgsplatser och vidare till en av Sveriges mest aktade skådespelare.
– Det är inte en självbiografi från A till Ö enligt en kronologisk ordning. Så den är inte ordentlig på det viset. Den har mer styrts av livet och människorna jag mött, säger hon, som förutom premiären också ska hinna med Bokmässan (25–28/9).
Sissela Kyle kommer också åka på turné.
– Ja, jag fortsätter med ”Min föreställning om mamma” med start i Kalmar 9 oktober. Jag kommer till Lisebergsteatern 15–17 oktober. Där är det slutsålt. Men jag måste erkänna att jag är otroligt stolt över att jag blivit bokad på Konserthuset. Första föreställningen 29 november är slutsåld. Jag får handsvett bara jag tänker på det. Men till eftermiddagsföreställningen finns det biljetter kvar.
”Nån måste göra det”, premiär på Lisebergsteatern 26 september 2025 där den spelas till och med 18 oktober. Föreställningen åker sedan på turné i Sverige (se spelställen nedan).
Manus: Per Naroskin.
Regi: Sissela Kyle.
På scen: Helen Sjöholm (Kassandra) och Gunilla Backman (Felicia).
Ett sista brev med avslutningsmeningen ”Från din äskade Hilde” från mor till dotter och hennes nyfödde son. Allt som behövs för att skapa ett tyskt, känslosamt drama. Brevskrivaren var Hilde Coppi, som timmar innan sin avrättning 1943 författade ett farväl till sin mamma med förhoppningar om att Hildes kärlek till sonen Hans, förlöst inom fängelsets grymma, kalla murar skulle förmedlas in i framtiden.
Hilde Coppi (starkt spelad av favoriten Liv Lisa Fries från ”Babylon Berlin) är baserad på en sann historia. Den om den unga kvinnan (1909–1943), som under nazismens glansdagar och spirande krig för en motståndskamp mot regimen. Men hon – och gruppen Röda orkestern som hon tillhörde – var också sovjetspioner. Allt sammantaget skäl nog för att dömas till döden.
”Från din älskade Hilde” växelspelar mellan den underbara sommaren då hon – en rapp maskinskriverska – träffar Hans (Johannes Hegemann), telegrafist i gruppen, förälskar sig, gifter sig och blir med barn. Samtidigt växer motståndskampen och slutligen kommer Gestapo gruppen på spåren. Samtliga blir fängslade, den gravida Hilde hamnar i ett kvinnofängelse för andra i sin situation.
Filmen är traditionellt berättad, fint filmad av Judith Kaufmann med ett växelvis romantiskt skimmer och klaustrofobiskt mörker. Våldet anas, men bara dess resultat syns. Hilde Coppi är en mönsterfånge. Får förtroende hos både medpatienter och fångvaktare. I en grymt stark scen förlöser hon sonen Hans, men med vetskap om att hon inte kommer få behålla honom. Tiden för nåd rinner ut och med historien som facit vet vi hennes liv ändades av en giljotin 5 augusti 1943. Tidigare det året hade slaget vid Stalingrad gått nazi-Tyskland emot. Krigslyckan hade vänt.
”Farväl från din älskade Hilde” är gripande. Liv Lisa Fries är smärtsamt närvarande i en ordentliga Hilde Coppi, även om man egentligen aldrig får orsaken till varför hon blev sovjetspion och motståndskvinna. Extra rörande är det när sonen – ja, Hans Coppi junior, tysk historiker och drygt 80 år – läser avslutningstexten i filmen. Andra världskrigets dramatik berör fortfarande – och speglar sig i vår samtid.
”Från din älskade Hilde”, Sverigepremiär 19 september 2025.
Regissör: Andreas Dresen.
Manus: Laila Stieler.
Foto: Judith Kaufmann.
Klippning: Jörg Hauschild.
I rollerna: Liv Lisa Fries (Hilde Coppi), Johannes Hegemann (Hans Coppi), Lisa Wagner (Anneliese Kühn), Emma Bading (Ina Ender-Lautenschläger), Lisa Hrdina (Grete Jäger), Alexander Scheer (pastor Harald Poelchau) med flera.
LIFE OF CHUCK
!!!!
Ur Stephen Kings novellsamling ”Blod säljer/nya berättelser” (2020) har regissör och manusförfattare Mike Flanagan skapat en bitterljuv, lågmäld, men storslagen film. Den berättas i tre kapitel, men börjar med det sista. Under en litteraturlektion med magister Marty Anderson (Chiwetel Ejiofor) slocknar internet samtidigt som rapporter om att Kalifornien bit för bit rasar ut i Stilla havet. Ja, världens undergång är på gång samtidigt som reklam för ”Life of Chuck” sprids irrationellt överallt. Chuck, visar det sig, är Charles Krantz (Tom Hiddleston), en revisor och bokförare, som lever sitt ordentliga liv omgiven av siffror, hustru och son. Men han har drabbats av obotlig cancer och ligger på sin dödsbädd. Några månader tidigare går han hem från sitt jobb och börjar spontant dansa till en trumslagare gatumusikant. Han gör det med bravur och bjuder upp Janice Halliday (Annalise Basso), nyss dumpad via SMS, som är både arg och besviken. Det blir en fantastiskt storslagen dansscen à la ”La la land” – och för mig som älskare av musikal blir det förstås en motorväg till hjärtat. Dansen får sin förklaring när man fortsätter kapitelvis bakåt i Chucks liv och uppväxt.
Ja, det är förstås bara Stephen King som kan väva samman spöklika historier, traditionell amerikansk vardag, spådomar in i framtiden med apokalyps och underbara dansscener. Med Mike Flanagans visioner och regi gifter sig allt väldigt bra på vita duken; skådespeleriet är utmärkt och berättelsen ekar otäckt i vår nutid med en allt ökande grad av förnekelse gällande miljöförstöring.
”Life of Chuck”, Sverigepremiär 19 september 2025.
Regi: Mike Flanagan.
Manus: Mike Flanagan och Stephen King.
Foto: Eben Bolter.
Klippning: Mike Flanagan.
Musik: The Newton Brothers.
I rollerna: Tom Hiddleston (Charles ”Chuck” Krantz), Jacob Tremblay (Charles ”Chuck” Krantz, som tonåring), Benjamin Pajack (Charles ”Chuck” Krantz, som yngre grabb), Cody Flanagan (Charles ”Chuck” Krantz, den yngre), Chiwetel Ejiofor (Marty Anderson, lärare), Mia Sara (Sarah Krantz), Mark Hamill (Albie Krantz), Karen Gillian (Felicia Gordon läkare och exhustru till Marty), Annalise Basso (Janice Halliday) med flera.
Allvaret möter lekfullheten. Easy-sångaren Johan Holmlund är ute på en turné i egenskap av diktare med sinsenaste diktsamling ”En spegel i rymden”. För soundtracket stod Jacobsteel. Foto: KAI MARTIN
Poesin har ju sin egen inneboende kraft. Ord som isolerade bär på tyngd, som försiktigt hanterade kan bli sprängkraft. Som kan beskriva en regndroppes inre universum på samma sätt som rymden.
Johan Holmlund är diktaren med den styrkan. Kanske främst känd som sångare i Easy, Jönköpingsbandet som med Göteborg som bas blev Sveriges första internationella indieband och som fortfarande är aktivt. Han är i ord och handling inte stilla för en sekund, om än nyss fyllda 60, nu boendes i Schwerin i Hamburgtrakten. Kreativiteten är som en feber, en rastlös klåda. Möter man honom ger han ett stilla, eftertänksamt intryck. Men allt är bedrägligt. Inom honom tickar det en bomb. Skrivs inte orden för dikter är det för någon sång. Är det inte för Easy är det för hans kommande soloprojektet Silent Sunshine. Flyger inte orden för skapandet gör de det i hans roll som lärare. Orden och meningarna stannar aldrig; de flyger mot himlen, hittar nya sträck, nya sammanhang.
Johan Holmlund har nyss kommit ut med ännu en diktsamling. Den femte i ordning (hans sångtexter finns också i en utgiven i sammanställningen ”A Secret Challenge – Selected Lyrics 1990–2020”). Med en ”En spegel i rymden” i bagaget har han återvänt till Sverige för en uppläsningsturné. Ett sätt att sälja, förstås, men också för att möta sin publik. För i samtalet uppstår ju något nytt i orden.
Göteborg och Utopia är sist ut. För den här gången. Med sig på scen har han Jacobsteel, alias Jacob Stålhammar – musiker, ljudkonstnär, animatör och till vardags psykolog/läkare – som har en bakgrund som ljudtekniker för band/artister som Souls och Håkan Hellström. Här är hans roll som skapare av de ljudlandskap med repetitiva melodier som agerar en försiktigt fond för Johan Holmlund att läsa till.
Det blir ett alldeles utmärkt möte.
Johan Holmlund läser sin poesi i förstone ur denna hans senaste diktsamling. Han läser med tydlighet, artikulerar på ett sätt som minner om Ola Salo eller Björn Ranelid, men utan deras prålighet och den sistnämndes uppfordrande förnumstighet. Han är diskret, men inte överdrivet försiktig, spetsar med en smula humor, lockas av musiken som pockar på hans uppmärksamhet. Nej, det blir aldrig i symbios rytmiskt, för det är det inte tänkt att bli. Men det driver på rastlösheten och – kanske också – tempot.
Dikterna är många gånger korta, blixtrande, tydliga, men aldrig kärva. De öppnar slutna ögon för inre syner, som ibland blir filmiska och storslagna. Som den sista av de 33 dikterna: ”och barnen som inte drunknar//kommer försöka igen”. Två rader. Det är allt. Och det är svindlande stort.
Det som var tänkt att bli ett 500-sidigt magnum opus, som föll redan tidigt i skaparprocessen, blev något annat. Av mycket blev det mindre, men inte mindre kraftfullt för det.
Han flikar in med en sång från sitt soloprojekt Silent Sunshine. ”All the answers” är tänkt att komma på albumet med planerad release fram mot jul. Ett stillsamt, fint, kontemplativt exempel med mersmak. Så läser han lite dikter ur sina tidigare samlingar och håller sin publik i andäktig närvaro innan han släpper greppet. Föreställningen är slut. Ett citat ekar kvar: ”Universum är en återvändsgränd” (från dikt nr 18 i samlingen). En spegel i rymden.
Johan Holmlund och Jacobsteel, Utopia, 16 september 2025.Finalen på en uppläsningsturné med anledning av sin senaste diktsamling ”En spegel i rymden”.
Fyra rykande aktuella spänningsromaner. Tre från Göteborgsområdet som också har häradet som plats – i stort sett – för händelsernas förlopp. Den fjärde från Stockholms skärgård. Alla väl värda sin läsning i olika form av temperament och spänning. Håll till godo!
Åke Edwardson: Den smutsiga floden (Albert Bonniers förlag)
När trettio år efter Erik Winters entré i ”Dans med en ängel” gör nu Göteborgskommissarien sorti. I en förhållande vis tunn bok (317 sidor) matar han den med sinnrik spänning, som håller läsaren på halster till de sista sidorna. Jo, Åke Edwardson kan sin sak och vet att låta sviten med Erik Winter vara oklanderlig i språk, intriger och karaktärer. Ja, Erik Winter ältar om igen sin relation med familjen, den spanska solkusten, lägenheten vid Vasaplatsen och tomten nere vid Amundön där ett hus ska byggas. Dit där familjen nu ska förenas.
Ut under resans gång har faiblessen för John Coltrane försvunnit. De exklusiva whiskysorterna figurerar ytterst sparsmakat här. Men snobberiet finns där med frestande god mat som tillagas med ingredienser från Saluhallen. Jo, Åke Edwardson håller Erik Winter i strama tyglar i sitt Göteborg, om än för en och annan resa någon annanstans. Som med parallellhandlingen kollegan Ringmars son som försvunnit i Kuala Lumpur. Klart att det blir en bisatsresa, om nog så spännande, till Malaysia för både en oroad Ringmar och en solidarisk Winter. Samtidigt en jakt på bestialisk våldsman som strimlar ansikten på unga, vackra kvinnor nere vid Röda sten. En gärningsman som Winters kollegor inte lyckades gripa senast hen genomförde sina dåd (Winter var då tjänstledig i Spanien). Men nu ska det ske.
Ja, det är förstås en omöjlig ekvation att förena Kuala Lumpurs grumliga sammanflöden med Göta älvs. Men i Åke Edwardsons värld går det ändå. Han skriver bitvis realistiskt, ibland drömskt på edwardsonskt manér – åtminstone gällande spänningslitteraturen – och är tryggt förankrad i Göteborgsmiljön precis som han vant rör sig i det fuktiga klimatet i Malaysia.
Så final för Erik Winter författad på ett infernaliskt spännande vis med ett rafflande slut. Samtidigt kan jag inte ana en öppning för ytterligare en roman. Jag tror att Åke Edwardson har det i sig, om han ger sig själv lite tid.
Daniel Alfredson: Det andra livet (Polaris)
Regissören Daniel Alfredson debut i thrillergenren ger definitivt mersmak. Här kastar han sina läsare in i det kalla kriget. Växlar mellan tidigt 70-tal och vänstervågens romantiserade bild av Östblocket – här främst DDR – och ubåtsdrabbade Stockholms skärgård i 80-talets början. Bibliotekarien Helena lever ett stilla liv med sin familj i en förort väster om centrala Stockholm. Av sin nyss avlidna far har hon ärvt ett sommarhus i Stockholms södra skärgård, inte långt från militärbasen Muskö. Men lugnet är skenbart. Ett telefonsamtal väcker historien till liv. Som ung engagerades Helena som anspråkslös spion av DDR. Hon bröt slutligen kontakten. Men nu är det dags igen. Delar av en besättning från en rysk ubåt har akterseglats samtidigt som ubåten utsätts för attackaren från den svenska marinen. Nu ska de fyra ryssarna räddas och Helena tvingas återigen träda i tjänst.
”Det andra livet” är en raffinerad roman i John le Carrés anda, som sakta, noggrant mejlar fram både handling och karaktärer. Daniel Alfredson har gett sin roman en dokumentär karaktär med tidningsnotiser från verkliga händelser hösten 1982. Allt skapar en trovärdighet tillsammans med en miljö som verkligen ekar både svenskt 70- och 80-tal. En klaustrofobisk tid fylld av misstänkliggörande mellan de stora blocken USA och Sovjetunionen med deras allierade i form av Nato och Warszawapakten med lika goda kålsupare i båda blocken. Daniel Alfredson balanserar detta skickligt och har med Helena hittat en anonym hjälte som växer sig starkare för varje blad som denna bok bjuder.
Jensen & Gabay: Parabellum (Nona)
Morgan Jensen och Theo Gabay har med sina två tidigare thriller – ”Justitia” och ”Carpe Noctem” (läs recensioner här och här) – skapat gastkramande spänning i Göteborgsmiljö och iskall dramatik vid Svalbard för teamet Simon Kempe och Milla Becker. Författarparet håller även här spänningen vid liv från start med ett brutalt journalistmord på Frölunda torg. Sinnrikt och som skickligt av slumpen väver de in nynazismens våldsgärningar och unga gärningsmän i storyn. Det ger ”Parabellum” en kuslig verklighetsförankring. Parallellt med detta har Simon Kempes och Milla Beckers nemesis Gustavsson åter skridit in i handlingen. Han som gav en cliffhanger som hette duga i slutet av ”Justitia”.
Jensen & Gabay kan det här med spänning. De kan det här med explicit våld och de bangar inte för att blott gängkriminalitet. ”Parabellum” är osvikligt dramatisk från start till mål. Samtidigt så upprätthåller författaren både Simon Kempes och Milla Beckers vardag, som för att balansera deras utsatthet i yrket. Med detta sagt kan nog familjerelationerna vara nog så gripande och när ska egentligen Simon Kempe och Milla Becker mötas på ett mer intimt plan…?
Det ska vara klart med en tv-serie för denna romansvit signerad Jensen & Gabay. Det förvånar mig inte. Båda är ju dessutom meriterade inom manusskrivande och film, så det kan blir något rejält spännande av det här.
Paret vet att hålla liv i sina historier från en roman till en annan. Så också med ”Parabellum”. Så det är med otålighet jag väntar på dem fjärde boken i serien.
Tony Fischier: Sardonicus fyra visioner (Lind & co)
Han är flitig – och skicklig i sitt författande – Tony Fischier. Efter debuten med ”Mannen som försvann” (2021 – recension här) har han kommit ut med flera romaner. Med ”Sardonicus fyra visioner” är han upp i sex bara om kommissarie Niklas Ragnvik.
Tony Fischier tummar inte på kvaliteten. ”Sardonicus fyra visioner” är inget undantag. Skickligt håller han spänningen vid liv från första sidan till den sista. Återigen sitter man med andan i halsen efter den intensiva finalen efter en nära nog maratonläsning. För så skickligt är hans romaner skrivna att ett kapitel måste följas av nästa.
Intrigen är raffinerad där liket av en av Sveriges rikaste män hittas nere vid Röda sten. Ragnvik med team har att göra och jobbar sig noggrant närmare fallets lösning. Samtidigt dras Maxine Adlerkrantz, privatdetektiv och Niklas Ragnviks sambo, in i en tangerande handling. Från att ha varit något av en Lisbet Salander – Stieg Larssons starka ”Millennium”-karaktär – har hennes styrka lite märkligt tonats ned i den här romanen. Men utan att förta dramatiken i hennes scener.
Underbart är att konstatera att Tony Fischiers gode vän, seriekännaren Sture Hegerfors får en viktigt del i berättelsen. Den mördade miljardären är nämligen en stor samlare av exklusiva serier. Så kan man också hylla en mans gärningar.
Nytt försök. Det har gjorts några teveserier om Ian Rankins komplicerade kommissarie John Rebus. BBC:s serie är nu aktuell på SVT. Foto: BBC
Utan att vara någon expert på skotten Ian Rankins författarskap har jag ändå haft hans böcker som sällskap sedan 90-talet. I huvudsak har det handlat om John Rebus, den motvillige hjälten, kriminalkommissarien som löser brott inte alltid på det mest korrekta av sätt. Ja, jag har också läst serien om internutredaren, strebern Malcolm Fox. Paragrafryttaren och direkt John Rebus motsats och i Ian Rankins värld möts ju de båda. I serien finns ju ett gäng kärnkaraktärer, som gangstern ”Big Ger” Cafferty, kollegan Siobhan Clarke och chefen Gill Templer med andra höjdare inom polisorganisationen i främst Edinburgh. Exhustrun Rhona och dottern Samantha ”Sammy” finns ibland i periferin, ibland lite mer närvarande. Precis som brodern Michael.
Rebus kramar ratten om sin Saab 900, en liten men älskad bil som får åka sina mil mellan lägenheten i Marchmont, söder om centrala Edinburgh. Ett boende som han behållit sedan skilsmässan och som rymmer en och annan vinyl; musik är ett stort intresse baserat på uppväxten under 60- och 70-talet och smaken är exklusiv. Han hävdar själv att det på hans gravsten ska stå ”Han lyssnade på b-sidorna”.
Ålder…? Tja, man kan vara en petimäter är Rebus född 1947 (enligt Ian Rankin), men författare har alltmer gjort sin huvudkaraktär tidlös i sitt fortsatt skrivande. Nu är han pensionär, men envetet engagerad i brott och att lösa dem, hamnar (som alltid) i klister och ringer Siobhan Clarke i tid och otid.
Jag har haft en paus från Rebus… ja, från Ian Rankins författarskap över en tid. Men inför min hockeyresa till Edinburgh i april (läs här) kändes det ju vettigt att läsa hans senaste romaner. Så ”A song for the dark times” tog mig till Skottland (och faktiskt mest iväg från Edinburgh, då handlingen utspelar sig norrut) och ”A heart full of headstones” fick bli sällskap till Málaga. Hans senast – ”Midnight and blue” – väntar. Skulle köpt den i Edinburgh, men Waterstones har den inte och jag hinner inte leta. Inte heller på flygplatsen finns den. Det fick bli köp i Göteborg.
Det slog mig då och jag funderar på det än: har Ian Rankin tappat i popularitet? Kanske har skottarna, eller Edinburgharna kroknat och håller andra hemstadsförfattare framför honom.… Det är dessutom länge sedan hans böcker översattes till svenska.”Hellre vara djävulen” (”Rather be the devil”) 2017 är väl den senaste och det har ju kommit en försvarlig mängd böcker sedan dess. Ian Rankin är en flitig författare.
Så kommer då SVT med BBC:s teveserie från förra året. ”Rebus” – för bra för att vara sant. Jag har kastat ett och annat öga på de tidigare serierna som har gjorts med först John Hannah som Rebus följt av Ken Stott (2000–2007), där den förstnämnde var för vek och den sistnämnde ok.
Det är klart att det finns en viss förväntan på ”Rebus” nu med – lustigt nog – Richard Rankin i huvudrollen som John Rebus.
Tiden är nu. Rebus är en tvär jäkel i yngre medelåldern, troligtvis född någonstans på 80-talet, skäggstubb, rufsigt svart hår som inget hårgel får styr på, jeans, t-shirt, skinnpaj av kavajtyp. Whiskyn står blott en armlängd ifrån honom. Bostaden är närmare centrum än i böckerna. Närheten till centrala Edinburgh är påfallande. Varje scen med staden som fond, antingen med slottet eller Princess Street i bakgrunden, tjänar som en turistbroschyr. Lite kontraproduktivt med de brott som begås.
Tonen är definitivt tartan noir, som Ian Rankins krimserier räknas till. Miljön ruffig. Ett Edinburgh med förorter och kvartet som inte alltid är så smickrande. Men också rikemansområden för kontrastens skull.
Jo, här finns slitna karaktärer. Brodern Michael med fru och två tonårssöner lever under armod där pengarna inte räcker till. Knarkaffärer hålls i grannfastigheten i Fife, Rebus uppväxtort norr om Edinburgh. Ett område ingen förtjänar att leva i.
John Rebus är inte före detta militär (tillhörde SAS-styrkorna, alltså the Special Air Forces) med erfarenhet från Nordirland utan har varit stationerad i Afghanistan. Hans storebror har också militär bakgrund.
I turistkvarteren i Edinburgh sker ett mordförsök, som Rebus sätts att sköta på uppdrag av Gill Templer. Kopplingar till den undre världen görs, så Cafferty dyker tidigt i handlingen.
Till Rebus tjänst skrider Siobhan Clarke in vid hans sida. En rookie, som dessutom har en vag relation med Malcolm Fox (Thoren Ferguson), internutredaren. Addera exfrun Rhona (Amy Manson), som gift om sig rikt, och dottern Sammy (Mia McKenzie), så är några väsentliga karaktärer från boken på plats.
Manusförfattaren Gregory Burke står bakom den uppdaterade Rebus-serien. Men Ian Rankin figurerar i kulisserna som exekutiv producent tillsammans med bland andra just Gregory Burke, så karaktärerna i ”Rebus” är knappast lämnade åt slumpen.
Men teveserien är inte riktigt min Rebus. Kanske för att jag vill ha honom lite mer tilltufsat tjurig och inte klädd som Richard Rankin. Men också för att musikintresset är avskalat. Här frågar Siobhan Clarke om han inte är intresserad av kultur och han nekar. Nämner någonstans att han är lite av en fotbollskille, men det intresset är blekt i böckerna. I romanerna är han påläst, kan sin historia, är smart och kommer ständigt med ironiska kommentarer och skämt som driver dialogen. Allt detta saknar jag här.
Den avmätta relationen med exhustrun och den komplicerade med dottern är helt omkullkastad här. I ”Rebus” finns det en förtrolighet mellan honom och Rhona. Dottern, som är i tioårsåldern, träffar han då och då, men klantar till sitt umgänge med henne titt som tätt
Siobhan Clark (Lucie Shorthause), som under romansviten utvecklas till en allt mer självständig och driven karaktär, är nedskalad här. Åtminstone i de första sex avsnitten som jag har sett. I teveserien saknas dessutom den slagkraftigheten som hon har i böckerna gentemot, framför allt, Rebus.
En figur håller däremot rätt igenom: Cafferty. Stuart Bowmans gangster är utstuderat skickligt skapad och knivskarp i de scener han är med.
VMen ”Rebus” är inte min Rebus. Jag saknar musiken. Vilken spellista som skulle kunna ha tjänat som soundtrack åt serien. Jag saknar slagfärdigheten i replikerna, eftertänksamheten. Visst Richard Rankins strider med sina demoner och trassliga relationer. Hans stubin är kort. Men hur kunde balansen mellan Cafferty och Rebus få slagsida åt gangsterns håll…? Det är ju deras jämlikhet i styrka som bland annat skapar dynamiken i berättelserna.
Samtidigt får man en rejäl dos av Edinburgh och kanske kommer serien utvecklas till sin fördel. Nu är den bara en av många brittiska krimserier.
kaimartinblog 