När även den bäste gjorde fel

Det hände sig som i söndags, när jag i lugn och ro satt med papperstidningen i fåtöljen i vardagsrummet som en stofil bortom vett och sans, modern etikett och balans.

Jag läste Mikael van Reis artikel om rysk litteratur, högst aktuell med senaste Nobelpristagaren Svetlana Aleksijevittj i fokus.

van Reis håller jag högt. När jag läste Litteraturvetenskap med en förhoppning om en genväg in till mitt författarskap in spe och till yrket som kulturmedarbetare på Göteborgs-Posten, fanns Mikael van Reis där… som geniet, som den kloke, upplyste, vetgirige, välformulerade och djupt intellektuelle, blott några år äldre än jag.

Gross1

Tungt, ryskt i GP och i bokhyllan.

Jag klarade aldrig mina 40 poäng, gick aldrig vidare i institutionens korridorer, blev aldrig något geni, upplyst eller vetgirig. Jag blev punkare, gjorde texter och låtar, skrev fortsatt poesi ett tag (gav ut min första diktsamling under hösten -76 då jag precis börjat på littvet och sålde den helt ogenerad till mina studiekamrater och kanske till någon lärare).

Det blev inte kulturmedarbetare på GP jag blev, så som Mikael van Reis kom att bli med den äran; jag blev sedermera nöjesreporter på GT på långa, ringliga vägar – alltid med musikörat mot marken och en roman i handen.

Under min tid på litteraturvetenskapen skrev jag en uppsats om Dostojevskijs ”Brott och straff”, som fortfarande överraskar mig med sitt välformulerade språk och tankegångar.

Kring den perioden hade jag blivit förtjust i rysk litteratur, läste långa, krångliga romaner såväl som korta, en del noveller, dikter; Gogol, Pasternak, Tolstoj, Majakovskij, Vojnovitj, Dostojevskij, Tjechov, Turgenjev, Solsjenitsyn…

Romaner med inledande hundra sidor av personer som det tog år att lära sig, men väl gjort så dansade berättelserna fram på sidorna.

Förtjusningen över det ryska författarna sinade inte under min stora, kreativa period in i 80-talet, framför allt inte med min store låtskrivande, textförfattande och sjungande förebild Howard Devoto i Magazine, som andades denna litteratur i allmänhet och i synnerhet i ”A song from under the floorboards” från deras tredje album, där denna låt är inspirerad av Dostojevskijs ”Anteckningar från ett källarhål”.

Nå… när jag fyller 30 1986, det måste ha varit då, får jag en rejäl omgång rysk litteratur av mina vänner Nicklas och Janne; en tegelsten om över 800 sidor kallad ”Liv och öde” signerad Vasilij Grossman, översatt av Hans Björkegren, en bok utgiven på svenska 1986…Gross2

Utgivningsbevis.

Förvånad blir jag därför, då jag denna söndag sitter och läser om rysk litteratur, en artikel författad av den oomkullrunkelige och kunnige van Reis där det står att boken inte översattes till svenska förrän 2007…

Jag vill bara, i all enkelhet, påpeka att det alltså inte stämmer.

 

”Moa” – ett laddat livsöde om ett geni

MOA

Teater Uno, Göteborg

Medverkande: Lisbeth Johansson (Moa) och Carita Jonsson (musiker/kompositör)

Text: Moa Martinson

Regi och manus: Maria Hörnelius 

Scenografi och kostym: Ina Nyholm

Moa1

Moa Martinson gestaltad av Lisbeth Johansson. Foto: KAI MARTIN

Att männen gärna vill skriva historien är det väl knappast någon som inte begriper. Att män gärna också skapar historia är ställt bortom allt rimligt tvivel. Oavsett om du är krigsherre eller kolerisk suput, framstående industriman eller artist.

Kvinnans roll hamnar därmed lätt i skuggan, trots slit med hem, barn, födandet av desamma och kampen för och mot drömmarna om ett annat liv, ett drägligare, större, mer stimulerande liv.

Moa Martinson (1890–1964) föddes fattig, växte upp fattig, födde upp fattiga barn och slet ont i torpet i Sorunda, i Södermanland, den plats på jorden som blev hennes från 1910 till hennes död .

Men ett huvud på skaft och en sällan skådad intellektuell skärpa parat med en oräddhet gjorde hennes lott i livet till något mer än en bortglömd statarkärring.

Hon tog plats, hon skapade plats och hon visade att hennes plats var värd nog. Men… när hennes exmake Harry Martinson belönades med Nobelpriset i litteratur 1974 föll Moa Martinsons verk i allt större glömska. Något som Ebba Witt Brattström kom att ändra på när hon disputerade med avhandlingen ”Moa Martinson: skrift och drift i trettiotalet 1987. Plötsligt hamnade Moa Martinson i strålkastarljuset igen. Berättigat.

Om hennes liv ska det nu berättas från scen och det görs med hennes egna texter, noga urvalda, saxade och rytmiskt ihopsatta, understrukna och markerade av Maria Hörnelius, som också regisserar föreställningen.

Ingen, jag säger ingen, kan bättre än Lisbeth Johansson axla roll som Moa Martinson. Lisbeth Johansson, som jag senast såg i pjäsen, den imponerande starka monologen, ”Stalins mamma”, nyskriven av Malin Lindroth.

I ”Moa” får Lisbeth Johansson öppna sitt kunnande på vid gavel. Hennes kroppsspråk är imponerande där hon på en nanosekund kan gå från svårt härjade till förälskad, från ljuva minnen till bittraste sorg, från stolthet till förkrossad, från ung jänta till åldrig kvinna. Hennes mimik  och närvaro imponerar, ett närspel som gör sig utmärkt i det intima formatet som teater Uno bjuder.

Det blir en sprakande historielektion inte bara om Moa Martinson utan också om kvinnors öden i stort, men också en inblick till ett fattigt Sverige inte långt från där vi nu lever. Väl värt att begrunda för nationsnostalgiker.

Som sidekick har hon musikern Carita Jonsson, en trygg samarbetspartner (de jobbade tidigare ihop i långköraren ”Guds lilla jänta” om frälsningssoldaten Majken Johansson). Carita Jonsson skapar, förutom de musikaliska ackompanjemanget, även rytm och rymd åt Lisbeth Johansson. Knatter från skrivmaskin ger atmosfär, en gonggong pockar på uppmärksamhet; enkla medel som ger stora uttryck.

Till detta Ina Nyholms strama scenografi och fantastiska kostym, som ytterligare ramar in detta drama så utmärkt.

Lisbeth Johansson har åter fått ett gediget textsjok att arbeta med. Det skulle måhända bli tung, men tiden går fort, sveper förbi både glädjefylld och allvarstyngd.

På premiären var publiken i majoritet i övre medelåldern med övervikt av kvinnor. Här vill jag bara säga: unga människor, män kvinnor, kom lär, förundras, förstå. ”Moa” är angelägen och blixtrande bra teater!

Moa2

Lisbeth Johansson som Moa Martinson i nyskrivna ”Moa” gör en blixtrande insats. Foto: KAI MARTIN

Semesterläsning från thrillervärlden

Krim

Skön litteratur med nerv för lata dagar. Foto: KAI MARTIN

Nej, det är väl inte riktigt sant att jag läst den här traven böcker under något slags ledighet eller semester. Istället handlar det om böcker som kan tjäna som underhållning när väl fritiden slå till. Krimromaner som jag läst under ett halvårs tid.

Ja, det är inte skönlitteratur, men skön litteratur med thrillernerv och krimhistorier som kittlar, allt som oftast. Jag trivs i den onda världen i böckerna, lockas av miljöer som kanske inte är så lockande, tycker om sidvändandet, den där febriga känslan som uppstår då spänningen är olidlig och jag inte hittar någon vila från ett kapitel till ett annat; jag måste bara fortsätta, driva på mot upplösningen.

Alla författare klarar inte detta och så är det heller inte med de böcker som jag skriver om här. Men de har alla, sinsemellan  kvalitet, som jag ser det och värda  att läsas. Ja, här saknas en Denis Mina (en favorit) och andra krimdramadamer, men det blev herrbetonat och macho den här gången; beklagar.

Jo Nesbø: Blod på snö (2015 Piratförlaget)

!!

Den norske thrillermästaren har retat mina sinnen sedan jag första gången läste ”Rödhake” (2002), premiär för mig gällande Nesbø, men han tredje bok om kriminalaren, Oslopolisen Harry Hole. Jag är förtjust i hans grepp och berättarteknik. han kan det här med att skapa dramatik och vet att väva en god berättelse. Men ”Blod på snö” är en tunn historia, inte bara för sina blott drygt 180 sidor (Nesbø ligger gladeligen på över 400–500 sidor i sina senaste alster) och jag kan inte undgå att få känslan av det är överblivet material från romanen ”Sonen”, som föregick denna. Temat om en ung, enslig mördare är slående likt. Men här skapas inte sedvanligt drama och tonen känns trött för att vara Jo Nesbø.

Jussi Adler-Olsen: Den gränslöse (2015 Albert Bonniers förlag)

!!!

Redan med thrillerdebuten ”Alfabethuset” (1997, men på svenska först för 14 år sedan) visade danske Jussi Adler-Olsen på att han kan komponera en berättelse med oväntade och raffinerade vändningar. Men det var med starten av storyn om den styvnackade, fåfänge och sidsteppade kommisaren Carl Mörck i ”Kvinnan i rummet” (2007), som det tog ordentligt skruv. Tväre Mörck är en härlig karaktär som med den ofrivillige partnern Assad möter både motstånd och medkänsla; ett osannolikt team, som också får spegla det danska samhället med ironiska grimaser, spetsig humor och syrlig satir. I den ”Den gränslöse” får duon med kollegor på kalla fallavdelningen Q återigen nysta i ett olöst fall. Med sedvanlig klass ror Adler-Olsen hem det med oväntade förlopp. Men kanske är intrigen ändå inte den starkaste i serien. Jag upplever en viss slentrian i de inledande kapitlen innan storyn kopplar greppet om mig.

Ian Rankin: Helgon eller syndare (2015 Forum)

!!!!

Med sin serie om kriminalinspektören John Rebus fick Ian Rankin inte bara en stormande succé, utan också fans att vallfärda till Edinburgh, staden där Rebus verkar. Men författaren tröttnade på sin surmulne, egensinnige och lätt alkoholiserade polis, vände honom ryggen för internutredaren Malcolm Fox för fem år sedan. Åter styvt berättat, men inte med samma driv i historierna, även om Ian Rankin kan sina intriger oavsett vem han skriver om. Kanske var det planerat eller också kom John Rebus och pockade på uppmärksamheten, för pensionen är över. I ”Helgon och syndare” blir Rebus dessutom motvillig medarbetare till Malcolm Fox, tillsammans vänder de på stenar högt och lågt – och, ja, Ian Rankin är osvikligt en av mina stora favoriter, så också i denna hans senaste bok på svenska.

Stefan Nilsson: Hämndens spel (2014 Hoi förlag)

!!!!

Förre GT-kollegan, sportreportern Stefan Nilsson hade väl suttit och skrivit på sin debutroman, ”I flyktens skugga” (2013) i tio år innan den kom ut. Det var något som märktes, då flytet hackade initialt. Men berättelsen om albanske polisen Kreshnik Gjinali kändes initierad och Stefan Nilsson har med oändliga resor till Albanien koll på både bakgrund, historia och karaktärer att storyn känns trovärdig. En bra bit in i boken kom också tempoväxlingen. Stefan Nilsson fick ordning på berättelsen som gjorde att jag var tvungen att fortsätta läsa, från ett kapitel till ett annat. Andra romanen i serien om Kreshnik Gjinali, ”Hämndens spel”, är författad under en kortare period och det märks. Här finns driv och nerv från början. Återigen pendlar dramatiken mellan Sverige och Albanien, men denna gång också med mellanspel i USA för intrigen. Det är snyggt berättat och Stefan Nilsson skapar ännu än en gång en dramatik i sin berättelse, som tar andan ur mig. Precis som med debuten klarar jag inte att lägga ifrån mig boken i första taget. En lapsus dock i kompositionen; jag tycker inte det känns trovärdigt med Kreshniks hustru Teuta, som också är polis i Sverige, som verkar så aningslös och naiv i hemlandet. Stefan Nilsson får i och för sig ordning på karaktären mot slutet, men då är mina dubier redan satta.

Jan Sprangers: En boxares fall (2014 Förlaget Orda)

!!!

Åter en GT-kollega som kommer med en kriminalroman. Jo, jag är imponerad; inte bara för modet att skriva och få en bok publicerad, utan för styrkan i de bådas berättelser. Det märks att Jan Sprangers har en bakgrund som kriminalreporter. Han kan turerna, vet hur polisen jobbar och är dessutom stilistiskt säker. Det finns ett driv i berättelsen och en nogsamhet, som jag uppskattar. När han dessutom öppnar på locket för Göteborgsmiljöer, som är mig främmande ger det extra pluspoäng. Debuten är planerad att följas av fler. Då kommer Jan Sprangers med all säkerhet få upp tempot ytterligare i sitt skrivande, för även om ”En boxares fall” är utmärkt författad med en väl spunnen intrig, så saknar jag intensiteten, den där nerven som till slut driver på mot slutet. Men med ”En boxares fall” visar Jan Sprangers på att han är att räkna med som kriminalförfattare och att han kan det här med förvecklingar och inte helt givna finaler.

Jo Nesbø: Sonen (2014 Piratförlaget)

!!!!

Harry Hole har fått ta paus i Jo Nesbøs författarskap. Istället låter han unge heroinisten och internen Sonny Lofthus ta rejäl plats  i spänningsromanen ”Sonen”. Ja, herregud, Jo Nesbø är en mästare på intriger, på spänningen och att vända och vrida på sin berättelse. Skickligt får han mig att möta ett mörkt Oslo fullt av korruption, hierarkier och onda sanningar vilandes i skuggan av det nyrika. ”Sonen” spänner över mer än 500 sidor, men är lättläst, infernalisk i sin berättelse och sitt tempo. Det är en bok, som brinner och som precis som med Ian Rankin och Edinburgh får mig att längta till Oslo, trots att miljön och stämningarna inte alls lockar egentligen.

Lars Kepler: Stalker (2014 Albert Bonniers förlag)

!!!

Det är märkligt, för jag tycker att författarparet Alexander Ahndorli och Alexandra Coelho Ahndorils författarskap under pseudonymen Lars Kepler spinner för mycket kring bestialiska mord och krystade seriemördare för att det ska falla mig på läppen. Men likt förbannat sitter jag där och läser bok efter annan med samma iver och andlöshet, drabbad av den spänning som författarparet bygger upp. ”Stalker” är inget undantag. Här gör utredaren Joona Linna överraskande comeback och blir tillsammans med psykologen Erik Maria Bark de som reder ut en sanslöst blodig historia. Språket är kärvt och intensivt, korta meningar, rappt berättat och det ger naturligtvis tempot tillsammans med den listigt utmejslade intrigen. Nej, jag är fortfarande inte förtjust i det bestialiska och övervåldet. Jag inbillar mig att Lars Kepler skulle kunna skriva mer intelligent och våldsbefriat än så här; ungefär som Åke Edwardson utvecklade sina romaner om Erik Winter.