Bäst: Hennes förmåga att bjuda in publiken till sin värld.
Sämst: Ljudet. Obegripligt burkigt för att vara 2025.
Fråga: Vad kommer härnäst för denna oexceptionella, unga stjärna…?
Hon har redan betat av en stor del av sin ”Hit me hard and soft: tour”. Den som startade i Quebec, Kanada, i september för att jobba sig igenom fler städer genom Nordamerika under hösten, ta en sväng om Australien efter nyår och sedan starta Europaturnén i Stockholm förra veckan.
Huvudstaden avklarad, Oslo likaså. Succé oavsett var hon spelar. Inte illa för en 23-åring. Men så är också Billie Eilish något exceptionellt. Hon har redan varit i fokus sedan tio år, låtskrivare längre än så tillsammans med sin bror Finneas O’Connell. Han som nu är ute på egen turné, som slumpartat (?) nog gav Stockholm samtidigt som systern, så Avicciarena fick besök på scen av honom då Billie Eilish spelade.
I Köpenhamn är förväntningarna alltså stora. Precis som i vilken stad hon än kommer. Men så är hon en fenomenal röst för främst unga kvinnor i Z-generationen. En på samma gång grannflickan, som en världsstjärna med stil och ödmjukhet.
Hennes musik är som sprungen ur hiphopens groove tillsammans med EDM. Hon kan skapa intim pop, men också svulstiga danslåtar, som väcker döda till liv. Hon vet att tackla en refräng och än mer hur man skriver den. Musiken är som fuktiga fotavtryck på en regntung gata där man går ensam fram innan natten blivit dag. Hon sjunger lekfullt lättsamt om allvar och det innersta.
För det är framför allt texterna som bär. Hon är naturligtvis främst språkrör för sig själv och sina känslor, men har i ett utanförskapets 2010- och 2020-tal blivit just den röst så många behöver. Hon kan ensamhet. Hon kan tvivel. Hon kan självförakt. Hon kan osäkerhet. Hon kan olycklig kärlek. Men hon kan också förmedla hopp.
”Hit me hard and soft: tour” bjuder på en scen i centrum. I två diken sitter bandet. Hon gör entré i en bur, öppnar explosivt med ”Chihiro” med en tordönsvägg av skrik från den månghövdade publiken, främst unga kvinnor. Ett skrikande jag nog inte hört sedan New Kids On the Block i Scandinavium tidigt 90-tal. En ljudvägg som aldrig upphör. Så, ja… det dröjer inte länge innan samtliga är på fötter och festen är igång.
Billie Eilish är coolt förtjust, men tappar emellanåt fattningen över uppståndelse. Petit moi? Men hon vet att vårda uppmärksamheten. Låter inget gå över huvudet. Publiken är viktig, den vill hon ge näring och uppskattning. Det blir ett fantastiskt spel mellan den och henne, som ger energi över den nära en och en halv timme konserten varar.
Det är ett effektivt framträdande, som emellanåt gör mig punchig. Hon bjuder på sig själv, delar sin uppmärksamhet med hart när varje kotte i publiken. Det är snyggt.
En liten plattform i mitten åker effektfullt upp och låter henne sväva högt över scenen. Hon sjunger med mjuk, melodisk röst och behöver aldrig, någonsin, ta i för att ta ton. Alla sjunger med. Alla vet vad det handlar om. Alla känner att det här berör mig. Det är starkt.
När hon sätter sig i skräddarställning och äskar om tystnad vet också alla vad som ska komma. Hon ska sampla sin röst för att på plats skapa en unik version av acapellalåten ”When the party’s over” och får total lydnad i respons. ja, fram till hon börjar sjunga texten till den nu förinspelade röstgrunden. Det är magiskt! Med en allsång som knockar.
Inte för en sekund släpper hon publiken. Inte för en sekund släpper den henne. När hon vid pianot på ena kortändan kör trion låtar ”Lovely”/”Blue”/”Ocean eyes” blir buren centralt ett hav med vågor som slår in. Så enastående starkt och vackert. För det är inte bara musiken som talar utan också iscensättningen med fräckt ljus.
Dessvärre är det sorgkant på ljudet. Burkighet trodde jag tillhörde 70- och 80-talets konserter. Här fanns inte en chans att differentiera instrumenten och vad de egentligen spelar. Minus också till de ljuspelar, rikligt förekommande, som hissades upp och ned och därmed skymde sikten för oss på läktaren ned mot scenen.
Ja, det är synd då tekniken skymmer Billie Eilish kraft och särart på scen. Det förtar dessvärre intrycket.
Billie Eilish ”Hit me hard and soft: tour”, Royal Arena, Köpenhamn. Europapremiär i Stockholm 23 april 2025.
Låtlista:
Chihiro
Lunch
NDA (kortad)
There for I am
Wildflower
When the party’s over (sjunger med sig själv till sina egna loopar)
Vitt ljus, vit hetta. Peter Perrett, sångaren och frontmannen från the Only Ones står som ett under fortfarande stark. Foto: KAI MARTIN
Pustervik, Göteborg.
Publik: Borde ha varit fullt, men var det långt ifrån.
Bäst: Att han med högburet huvud håller stilen genom Only Ones-låtarna till solomaterialet.
Sämst: Att sonen Jamie Perrett dominerade ljudbilden.
Fråga: Hur kan han, efter ett så tufft liv, vara så oerhört vital…?
Jag är inte så förtjust i att använda ordet vital när det handlar om äldre artister, som fortfarande kan, vill och gör det de alltid har gjort. Men i Peter Perretts fall är det befogat. Mannen från legendariska the Only Ones hade en strålande karriär i sin hand, men ett tungt, eskalerande drogmissbruk under 80-talet slocknade möjligheterna för honom.
Så står han nu här, som något av ett under, på Pusterviks scen med två av sina söner – Jamie, gitarr, och Peter jr, bas – i bandet som turnerar runt Europa och bjuder på ett pärlband av låtar från sin karriär. The Only Ones-låtar sömlöst invävda i låtlistan med solomaterial. Det blir perfekt. det blir starkt. Det blir alldeles förtjusande. Från the Only Ones debut 1978 till senaste soloalbumet ”The clearing” från förra året.
Londongrabben Peter Perrett lyckades egensinnigt smälta ihop influenser från Velvet Underground och Lou Reeds solokarriär med Television på 70-talet enligt ekvationen London + New York = 1. Ett lågmält rockberättande med en sång som aldrig behöver ta i för att vara tydlig. Melodierna har lyckats vara starka och drabbande, men utan muskelkraft. När så sker blir det desto mer explosivt.
Nyss fylld 73, smal som ett sugrör, svartklädd, svarta canvasgympadojjor på fötterna och med ett par skrymmande solglasögon är han allt annat än en sång- och dansman. Men han skapar musikalisk magi med sina låtar, trollbinder publiken som låter sig uppslukas hänfört av framförandet.
Han trivs, det kan man ana. För säger mycket gör han inte. Det är sångerna som får tala och de är snyggt arrangerade för att få full laddning. Bandet är tajt och effektivt. Emellanåt får Jamie Perrett, som också var förband med musik som på något vis förenar Strokes med the Only Ones, dominera. Det blir som om han ensam försöker skapa Tom Verlains och Richard Lloyds snirklande, vackert ihopvävda gitarrdueller. Ett omöjligt uppdrag, men han löser det.
Posör. Peter Perretts son Jamie värmde upp med musik som förenar the Only Ones med Strokes, för att sedan spela i pappas band. Foto: KAI MARTIN
I bakgrunden står keyboardisten Lauren Moon, yppig och intagande, som får delar (kanske alla) av den manliga (äldre) publiken att bli trånande tonårspojkar. Sval, sensuell, men trots en stark profil hamnar hon dels bakom yvige Jamie Perrett, dels är hon alldeles för lågt mixad gällande klaviaturspelare och sång. Men när hon delade ut låtlistan till en nära vän till mig, dedikerade hon den med en kyss på papperet; så kan man också göra av- och intryck.
I bakgrunden, men i blickfånget. Keyboardisten Lauren Moon hamnade i skymundan i ljudbilden, men gjorde intryck ändå. Foto: KAI MARTIN
Självklart spelar Peter Perrett och bandet the Only Ones klassiker ”Another girl, another planet” och det görs som om tiden har stått still. Det är imponerande, som om varje ton gäller, som varje stavelse och frasering inte få missas. Det är skickligt med en låt som kunde ha tjatats ut efter 47 år, men som här vårdas och äras som kronjuvelerna.
Peter Perrett, Pustervik, 16 april 2025.
Bandet: Peter Perrett, sång och gitarr, Jamie Perrett, gitarr och sång, Peter Perrett jr, bas, Eduardo Dolzan, trummor, Lauren Moon, klaviatur, tamburin och sång, samt kompgitarristen vars namn jag inte kunnat finna.
Bach på jazzvis. Bach Jazz hyllar och utmanar Johann Sebastian Bachs kompositioner. Foto: KAI MARTIN
Sankta Birgittas Kapell, Göteborg.
Publik: Fullt.
Bäst: Den fria kärleken till Bachs melodier.
Sämst: Att alla inte kom in som önskade.
Fråga: Blir det album nummer två för Bach Jazz…?
Med Bach Jazz debutalbum från förra året satte trion med bas i Göteborg tonen. Den blev uppmärksammad och möttes av kritikerrosor. Plötsligt syntes Bach Jazz i teve, hördes i radio och syntes i tidningar. Inte en självklarhet för jazz i Sverige. Kanske någonstans.
Men jag håller albumet som ett av 2024 års favoriter. Här finns en ödmjukhet inför mästaren Johann Sebastian Bach. Men också med jazzens busighet och vilja att utmana. Att ta sig an klassisk musik på jazz- eller rockvis har gjorts förut. Ibland, som med Charlie Norman och hans boogiewoogietolkning av Griegs ”Anitras dans” (från ”Peer Gynt”), skapar det skandal, ibland beundran.
Bach Jazz vågar, men har också en respekt för musiken och för melodierna. Med kärleken till Johann Sebastian Bachs musik blir det en ljuv förening.
I februari lyckades jag inte få till det när bandet sålde ut på Nefertiti. Inte heller tajmade det under Record Store Day då trion spelade på Bengans. Kanske bättre då att pricka in denna deras konsert i vackra Sankta Birgittas kapell nere vid Klippan. Bachs musik var ju i många stycken sakral, tänkta för kyrkoåret och lever i högsta grad som det även nu 300 år senare. Denna balansgång mellan det kyrkliga och profana landar Bach Jazz utmärkt väl.
Det har hittat rätt någonstans mellan Jan Johanssons känsla för folkmusik, Esbjörn Svensson Trios nyfikenhet på modernare element och Keith Jarretts improvisationer (tänk ”The Köln Concert”). Bach Jazz sviker aldrig Bachs melodier, men leker med dess teman. Antingen via pianisten Emil Carlsson Rinstad, som initierar för att vackert fladdra ut i improvisationer, eller kontrabasisten Magnus Bergström som får ansvaret för melodin spelad högt upp i registret. Batteristen Ola Winkler använder sig oftast av olika slags vispar, skapar rytm men sällan beat; för groovet förenas trion i.
Det är rent och skirt. Oftast spelat med lätta händer. Men när så behövs skapas musik med kraft. Det blir en dynamisk och snyggt dramaturgiskt orkestrerad konsert, oftast där styckena förenas i ett famntag för att emellan brytas av då Emil Carlsson Rinstad berättar om musikens tillkomst. Hör förenas mörker och ljus, tyngd och lätthet på Bach Jazz’ eget vis, men med största vördnad för mästarens kompositioner.
Bach Jazz, Sankta Birgittas Kapell, Göteborg, 13 april 2025.
Musiker: Emil Carlsson Rinstad, piano och sång, Magnus Bergström, kontrabas, och Ola Winkler, trummor och sång.
Låtlista:
Präludium, BWV* 846
Passacaglia, BWV 582
Jesu Bleibet meine Freude, BWV 147
Goldberg Variations Aria, BWV 988
Black Pearl, BWV 988
Menuet II, BWV 1007
Fantasia Prelude, BWV 922
Aria Variata, BWV 989
Agnus Dei, BWV 232 (sång)
Badinerie, BWV 1067
Nun komm der Heiden Heiland, BWV 659
Prelude X, BWV 855
Air, BWV 1068
Galanteries, BWV 1012 (extranummer, allsång)
Fotnot: * BWV står för Bach-Werke-Verzeichnis och är alla känd katalogiserad musik av Johann Sebastian Bach. Förenklat blir Bach-Werke-Verzeichnis för Bachs arbetskatalog.
THE PIANO MAN med DAVID CARBE, KARIN FUNK & JOHAN BODING
!!!
Glödhett… ibland. Med pianounderhållaren, den fingerfärdige David Carbe på scen hettade ”The piano man” till. Foto: KAI MARTIN
Kungsbacka teater.
Publik: Nära nog utsålt (knappt 500 personer).
Bäst: När Karin Funk bidrar med kvinnliga pianoartister.
Sämst: Ljusteknikerns bländande teknik.
Fråga: Blir det fler kvinnor representerade vid den mansdominerande repertoaren när ”The piano man” kommer tillbaka i höst…?
Som namnet antyder är det här i förstone en hyllning till alla pianospelande män genom historien. Från Mozart till Benny Andersson, från Chopin till Elton John. Och Billy Joel, förstås, vars låt ”Piano man” har satt titeln för den här showen signerad David Carbe, Johan Boding och Karin Funk med musiker.
Det blir en späckad kväll denna deras final på turnén som pågått intensivt sedan premiären på Lorensbergsteatern 25 mars. Här slipper inga favoriter undan. Det går i en rasande fart från sexhändiga entrén till Totos ”Child’s anthem” extranumret med just ”Piano man”.
Däremellan är det allt mellan udda nummer som Zez Confreys ”Kitten on the keys” från 1921 till ”Trollflöjten”–duetten mellan Pamina och Papageno plus musik från ”Chess”. Eller Bachs ”Air”, som Johan Boding sätter sång till inspirerad av norrmannen Jan Werners text och sång. Men… syntetisk cembalo gör att det skaver i mina öron och nog är ”Air” bäst som ”Air”.
Man utmanar storheter och gör det många gånger tekniskt med den äran. Men jag kan sakna lite själ och hjärta bland ekvilibrismen.
Fast visst går det bara att applådera David Carbes flinka fingerfärdigheten i det klassiska medley som hyser Chopins ”Minutvals”, Brahms ”Ungersk dans”, Vittorio Monto ”Czardas”, Mozarts ”Rondo alla turka” och Rimskij Korsakovich’ ”Humlans flykt” i rasande fart över knappt fyra minuter.
Jo, det är i många och mycket den 31-årige pianovirituosens kväll. Kungälvskillen som först vid 15-årsåldern började spelade piano och nu har en karriär med instrumentet som yrke. Han är en sann underhållare, är slagfärdig och ödmjuk och skapar tempo – upp och ned – i föreställningen. Så blir det en fin hommage till förebilderna Robert Wells och Charlie Norman där den senares boogie woogie-version av ”Anitras dans” får armhåren att krulla sig förtjust.
Johan Boding är en sann Queen-entusiast. Så självklart får Freddie Mercurys pianokunskaper sin hyllning. Det blir ”Don’t stop me now” följt av den legendariska sångarens duett ”Barcelona” med Montserrat Caballé, men här med Johan Boding respektive Karin Funk. Djärvt att våga, även om de svenska sångarna har en bit kvar till originalen.
Elton Johns musik får naturligtvis stort spelutrymme. Men även Benny Anderssons skapande får välförtjänt plats. Och Stevie Wonder och Jery Lee Lewis där David Carbe i ”Great balls of fire” spelar som om han tänker elda upp sin flygel.
Mycket män, alltså, som hyllas. Men utan att det riktigt berör. När så Karin Funk får chansen att bjuda på musikaliska klassiker som ”Feeling good” – originalet ifrån musikalen ”The Roar of the Greasepaint – The Smell of the Crowd” –, ”If I ain’t got you” och ”Natural woman” händer något. Dels sätter hon låtarna inifrån och ut, rösten kommer från det innersta. Dels bjuder hon in Nina Simone, som ju gjorde en magnifik tolkning av ”Feeling good” 1965, Alicia Keys och Carol King i matchen.
För min del hade de kvinnliga inslagen mycket väl kunnat få ett större utrymme. Bara Carol King är värd att hylla med fler låtar.
Nu blir det en fortsättning på framgången med ”The piano man” i höst”. Kanske kan man då öppna upp för fler bidrag från pianospelande, låtskrivande kvinnor i historien…
”The piano man”, premiär på Lorensbergsteatern 25 mars 2025. Denna recension baseras på finalen av elvadagarsturnén, Kungsbacka teater 6 april. ”The piano man” kommer tillbaka med en höstturné, start 15 oktober.
På scen: David Carbe, flygel, keyboard och sång, Johan Boding, sång, keyboard och gitarr, Karin Funk, sång och piano, Johan Walter, gitarr och sång, Jonathan Hansson, trummor och sång, och Simon Johansson, bas och sång.
Vi har känt varandra i över 40 år. Jag är gudfar till hennes son. De är som min familj och hon som min käraste vän. Då förskräcker inte avstånd, även om de ibland kan ses som långa med mil ifrån; hon i Umeå, jag i Göteborg.
Hon jobbar som kostymör på Norrlandsoperan. Yrket har hon haft sedan tiden i Malmö, det vill säga sedan 90-talets början. Jo, hon har bott runt: Stockholm, Malmö, Göteborg och, förstås, barndoms-/ungdomsstaden Umeå som aldrig går ur kroppen.
Det är dit vi ska nu, Z och jag. Jag har allt för länge velat komma iväg på en föreställning som hon har jobbat med. Men det har varit mer snack än verkstad. Så i höstas bestämde jag mig och hon skvallrade om den nyskrivna operan ”Älskarinnorna” baserad på Elfriede Jelineks roman med samma namn. För någon månad sedan bestämde jag mig fullt upp. Hon fixade rabatterade biljetter till föreställningen. Den som dessutom favoriten Jenny Wilson komponerat musiken till. Jag fixade flygbiljetter, för det ska fan åka tåg i timmar för att komma så långt upp i landet. (Ja, jag vet, flygskammen kryper i kroppen. Men jag ursäktar mig blekt med att jag flyger sällan.)
TORSDAG
Z och jag far sent på torsdagen. Lämnar bilen på Landvetter (nej, ingen flygbuss, vi ska komma hem sent då det finns risk att missa sista bussen in till stan), checkar in, passerar säkerhetskontrollen, plockar på oss allt vi plockat av oss, tar med checkat bagage och rör oss in i environgerna. Sneglar mot vänster vid Pressbyrån där emellanåt vännen och forne GT-kollegan TL ska stå. Tittar igen. Banne mig. För första gången. Det blir lite kort snack, en korv med bröd och en dricka (ja, ja, det blev en Coca-Cola – mitt samvete har inga gränser) innan kön växer sig omöjligt lång. Han har att göra, den gode TL.
Vi irrar runt innan Z hamnar på en nyöppnad sushi, beställer mat och gör det även för mig. Kanske lika bra. Resan blir lång och vi angör Umeå sent. Servicen är klen, riset slut och personalen har inte fått ihop logistiken. Så ser jag skuggan av en forn chef, hens hår och kropp. Blir spänd. Hen vill jag inte träffa, än mindre säga hej till. Jag äter min mat under tystnad, men reser mig för att diskret norpa åt mig en servett, kikar åt det hållet där hen ska sitta. Men… det är en helt annan person, om än klädd som hen och med likadan frisyr, dessutom väsentlig yngre.
Psykologi kan skapa märkliga känslor, men släppa lika snabbt igen.
Vi kliver på planet. Att resa med Z är alltid en fröjd. Det har varit så sedan vi först gjord det. Vi drar åt samma håll, har alltid något att prata om, men kan också vila i tystnaden. Och då inget av det gäller blir det en kram, en puss eller en smekning på kinden.
Jag får fönsterplats, som jag gillar, men det har jag inte så mycket för då det mörknar snabbt utanför då vi lyfter.
Lika snabb som take off blir take on. Arlanda är ju blott en timme bort. Vi har en och en halv timme att fördriva, tar en glass och njuter av den innan toalettbesök innan avfärd. Så in i planet som tar oss till Umeå, fullt även det, precis som det från Göteborg.
Umeå väntar med mörker. Vi flyger längs den frusna älven, passerar Holmsund och Obbola massafabrik, som lyser starkt under inflygningen. Snön är inte översvallande. Ligger i drivor längs den uppskottade landningsbanan, skymtar i smutsiga högar dit det rena vita skyfflats till undantag och bortglömdhet.
Vi går genom transithallen. En flygbuss väntar, men vi tar en taxi. Väljer fnissande en Raw4, Toyota, som den vi har hemma, eller snarare parkerad på Landvetter. Jag vet vart vi ska, så då chauffören säger vid stationen säger jag nej. För så mycket vet jag att det Erskinsritade kvarteren där min vän bor ligger inte vid stationen. Men vi åker på fast pris, så han kan åka hur han vill… nästan. Jag tar ut riktningen. In mot Teg, över Kyrkbron och uppmanande chauffören att svänga direkt höger innan broslutet då han är på väg att köra rakt fram. Vad är det med taxichaufförer som man ska visa vägen för…? Det visar sig under färden att han emellertid syftat på Östra Station, som… ja, den ligger inte långt ifrån adressen vi ska till. Men det är ju inte så att vi som nyanlända har superkoll på den nya staden vi kommer till.
330 kronor känns som ett överpris för den korta sträckan, men vi kommer fram och in i min väns famn. Hennes storasyster är på plats, så det blir fler kramar. Men korta. Vi ska lägga oss, bädda sängarna i gästlägenheten och umgås därför bara helt kort.
FREDAG
Ny dag. Nya möjligheter. Vi har sovit gott, men kort. Gör oss i ordning för att gå upp till min väns fina tvåa för frukost och läsning av ett nummer av Vi från mitten av 90-talet, en intervju med Rebecka Törnqvist. Min vän försvinner snart till jobbet. Vi är lämnade med storasyster, som har att göra under dagen eftersom även hon bara är på besök. Det blir samtal och avstämning.
Även vi har ett program. Lunch med min yngste sons svärföräldrar. Dem vi aldrig har träffat, trots att sonen och hans hustru (vigda i Las Vegas i maj) varit ett par i över sju år. Så hög tid nu.
Jag ska också försöka smita in på Burmans musik, Skandinaviens äldsta musikaffär grundad 1910, på Kungsgatan i centrala stan. Eller är det Mitt på stan man säger…?
Min vän har uppmanat mig att ta med mig skivor av Kai Martin & Stick!, som min Tiger of Sweden-väska, inhandlad på Myrornas på Frölunda torg, har en försvarlig mängd av [utan titel] och också, lite fåfängt ”Sol på svenska”, mitt nu 20-åriga soloalbum.
Det blir en kort och nätt frukost. Klockan går och plötsligt är vi på vandring i ett grått, men inte trist Umeå. Längs med Östra Strandgatan, förbi Bildmuseet och Curiosum. Upp längs med Residensparken och sedan Storgatan fram, uppför Östra Kyrkogatan för att vika av på Kungsgatan.
Z är tveksam till att det ska göra nu, men jag insisterar och tiden finns. Jag har kommunicerat lite med några skivtokiga Umeåvänner om dels vad föreståndaren heter och dels om denna kan tänkas att ta in gammal svensk postpunk plus ett soloalbum med influenser från Lisa Nilsson, Bo Kaspers Orkester, Svante Thuresson, Orup och Peter LeMarc. De försäkrade att det skulle gå. (Litade jag nu inte på min vän, som uppmanat mig att ta med skivorna? Jo, men jag vill ha förstärkta garantier och dessutom ett namn, det hon saknade.)
I den fina butiken, förstås proppfull med skivor, står en ung, lång man som lite tvekande välkomnar. Jag berättar mitt ärende, men frågar också efter Stefan, det vill säga ägaren av affären. Ur butikens inre kommer han snabbt som en blixt och som vänligheten själv. Jag hinner knappat hälsa och presentera mig förrän saken är klar. Fyra album, signerade, från bandet och fyra cd av soloplattan lämnas över. Fotos tas och samtal förs. Han berättar att han precis fått in en gedigen hårdrocksamling om 700 vinyler, alla i mer än mint condition. Nu ska de värderas och prissättas samt läggas upp på butikens Facebooksida, där även bilden på honom och mig hamnar.
Så plötligt får jag ett SMS från svärdotterns mamma, som redan är nere på stan och undrar om vi ska ses lite tidigare. Det dröjer inte länge förrän hon virvlar in i butiken och samtalet börjar, som ska komma att pågå länge.
Solen har trängt undan det gråa. Umeå sträcker upp sig som vore det en vårdag. Rådhusesplanaden kantas av folk, som surrar som yra bin väckta för tidigt. Vid går i samlad tropp upp mot Centralstation där Köksbaren ligger. Det är där vi ska träffa även sonens svärfar för lunch. Han jobbar en liten bit därifrån. Hon har precis tagit ut sin pension och njuter försiktigt livets otium, som jag.
Maten som serveras är furstlig. Vi serveras alla soppa innan huvudmenyn, röding för min del, och till kaffet blir det varsin semla. Allt för knappt 250 kronor. I sällskap med våra nyfunna vänner försvinner tiden i ett nafs. Vi stämmer av varandras liv, barnen, då-, nu- och framtid. Plötsligt har klockan tickat iväg nära nog mot tre timmar.
Vi bryter upp. Han går till sitt arbete. Hon följer oss ut tillbaka på Rådhusesplanaden. Vi skils åt med ett löfte om återseende. Z går in i en garnbutik och jag smiter in på Röda korsets loppis, som är välbesökt. Jag hittar ett par fina strumpor – Happy socks – för 20 kronor. Men eftersom de hänger i skylten kan jag i och för sig köpa dem, men inte få dem förrän 18 mars då skyltningen ändras. Jag bidar min tid och vänder åter till Z som är i färd att köpa snyggt garn hos Perssons garn plus stickor innan hon följer mig in på Röda korset igen. Z hittar ett snyggt Boss-bälte i nyskick för 240 kronor, som jag köper på studs. I och för sig är det för någon med större rondör än vad jag har, men det går alltid att korta. Jag köper också en liten börs i läder med Union Jack-motiv till Z, som hon hittat och blir förtjust i. 20 kronor kan det vara värt för lite glädje.
Så till Systemet för en flaska rödvin till maten, som jag ska laga till kvällen. Vidare till Ica Gourmet, som vi fått rekommenderat, vid Renmarkstorget. Det blir sallad, potatis, entrecote, ost, kex och glass. Vi ska nog reda oss.
Vi packar om för att slippa köpa en kasse. En dyrköpt erfarenhet. För väl hemma har konstaterar Z att hon tappat ett nystan.
Min väns storasyster är hemma, men lite på språng. Hon hade sett föreställningen kvällen innan och berättar om sina intryck. Det verkar lovande. Hon ska vidare för familjeärenden och middag. Jag tar en lur på soffan och Z lommar iväg för att hitta sitt garnnystan.
När hon (med ett nyköpt nystan gånger två; det förlorade stod inte att finna) och min vän väl är hemma börjar matlagandet och samtal. Jag fixar i köket, låter kvinnorna umgås i vardagsrummet. Snart dukar jag en rejäl måltid, trots att maten från lunchen fortfarande tar plats. Välfärden har sitt pris.
Man blir fin efter lite vin.
Men maten är försvinnande god, vinet likaså. En flaska räcker inte. När min väns storasyster kommer åter blir det mer att dricka. Ostmenyn och glassen är väck. Kvällen springer iväg till natt och samtalens intensitet går i vågor. Så är det dags. Tröttheten kommer.
LÖRDAG:
Jag erkänner. Jag vaknar bakfull. Några glas för mycket för den snart 70-årige mannen (bara ett och ett halvt år bort!) kräver sitt pris. Men det var trevligt. Solen skiner förföriskt. Men också bedrägligt. Det blåser isande vindar över Umeälven gråfrusna vatten.
Vi gör oss frukost efter att vi själva kommit i ordning. Jag först. Z tar sovmorgon och kommer senare. Min vän är uppe. Hennes storasyster likaså, som ska lämna över sitt kryp in till min väns vän, skådespelerskan, som kommer med tåget strax efter tolv. Skiftbyte. Min väns lägenhet fylls intensivt med liv några dagar innan ron kommer åter.
Vi tar bussen västerut. Köper, lite mot Z:s protest, sex rabatterade resor för 144 kronor. Helt enkelt för att vi ska tur och retur, plus tur och retur till Norrlandsoperan senare på kvällen och där efter till flygplatsen dagen därpå. Z:s invändning är att vi aldrig utnyttjar dessa turer på våra resor, men…
Det blir en loppisresa Väst på stan i andra ändan av Kungsgatan. Väl på plats är vi för tidiga den nyöppnade klädbutiken Second stories by Brontén och för Kapet tvärs över gatan, butiken med retroprylar. Så vi huserar på Nya Bubblan, en närbutik med postfunktion och möjlighet till en kaffe. Z har bara fått i sig ett ägg, så hon kalasar också på en banan till fikat som min vän bjuder på.
Så slår klockan tolv och butikerna öppnar. Second stories by Brontén är först ut. Butiken som den förra hotellchefen Malin Brontén startat. Hon med erfarenhet även inom res- och klädbranschen. Där hänger en Burberrytrench lockande i skylten, så jag genast kikar priset på. En smula över 2000 kronor är adekvat, men utanför min prisgräns. Dessutom har jag ju en hemma. Utbudet är främst riktat till tjejer/damer. Det finns en avdelning för män, men där är trångt. När jag väl ska dit har en mor med son tagit sig dit tillsammans med butiksägaren, så jag får avvakta. Men till slut visar sällskapet ingen notis om mina önskemål, så jag är lite mer burdus och klämmer mig in. Konstaterar att mycket lite, om alls några, är i min storlek. Vi kan, min vän, Z och jag, snabbt inse att kläder för våra åldrade, trinda kroppar inte finns. Dessutom är priserna en smula för höga för min smak. Å andra sidan har jag så att jag klarar mig. Med råge.
Det blir en tur över smutsiga snövallar tvärs över gatan till Kapet och dess utbud. Butiken är välbesökt och trång. Välsorterad och frestande. Men jag vänder snabbare ut än vad mitt sällskap gör. Jag får stå en rejäl stund i solen innan damerna behagar komma ut till vårsolen.
Jag studerar omgivningen mellan de stunder då jag sluter ögonen mot den starka solen i söderläge. På en balkong har ett ungt par plockat fram balkongmöblerna för fika i solen och i lä för vinden. Nedanför parkerar ett Fodorabud, som kommer med sin leverans av mat till Kungsgatan 34. Han försöker knappa in rätt kod, ringa på rätt nummer på porttelefonen. Rådfrågar en pappa med barnvagn, men får ingen möjlighet att lämna sin leverans. Så öppnas porten bredvid, en yngling ursäktar sig, har skrivit fel gatunummer och får sin McDonaldslunch.
Äntligen är min väntan över. Men vi går in de få hundra meterna till centrum. Ingen returresa med bussen, alltså. 1–0 till Z. Vi kommer in på gågatorna, smiter in på Frukthörna – en anrik och kulturskyddad byggnad – som nu mer inte säljer frukt utan godsaker de luxe. Min vän köper söt lakrits. Jag en chokladkaka made in Umeå för 120 kronor (!). Vi viker av mot Seniortorget, passande namn för mig, för ett besök på secondhanden Kärngården, som också hyser ett kafé. Nej, det blir inget shoppat, men en stund för fika innan vi går till Ica Gourmet för inhandling av det som saknas hemma och för middagen innan föreställningen.
Vi rör oss upp mot Skolgatan och in i Hemslöjden i Umeå, som säljer snygga textilier (tänk Josef Frank, Mumindesign med mera), men kommer ut tomhänta. Strövar vidare mot Rådhusesplanaden där Z går till Systemet för en flaska rom mot sin hosta (det blir några huttar under gång) och min vän och jag till Helens under där hon köper strumpbyxor, som överraskar med halva reapriset. Vi skrattar förvånat och jag säger skämtsamt till expediten att ”Då får det va'”. Går in på Systemet för vin till middagen och sedan upp till Röda korset där jag nu köper strumporna i skyltfönstret, för att min vän senare ska kunna hämta ut dem och posta dem till mig (så dumt, men rart ändå). Det blir också en brandgul t-shirt med en hällristningsliknade älgmotiv för 90 kronor. Den senare hänger på en skyltdocka och jag frågar expediten om även den omfattas av skyltreglerna, det vill säga köp nu, hämta 18 mars… Men, nej. Så hon hjälper till att klä av skyltdockan, konstaterar att den är M och förmodligen ska få plats på min trinda kropp.
Z och jag går till Vasaplan för buss tillbaka. Två resor av sex är gjorda. Vi har också med matvarorna och vinet. Min vän har lite annat att göra och ska komma senare. Det är tyst i huset när jag smyger in för att lämna maten och vinet på plats. Den nya gästen ligger och sover med öppen dörr in till sitt krypin. Jag passar även jag att ta en siesta, men nere i vår lägenhet. Sedan är det dags för sällskap. Min vän har kommit hem och rumsterar i köket.
Vi äter klockan fem, men det är en smula sent för vi ska ju vara på Norrlandsoperan senast halv sju för att hämta ut våra undanlagda biljetter. Tiden rinner iväg, så bussen ställs in för en taxi. (2-0 till Z.) Det kommer en färdtjänstbuss, som inte verkar se oss och kör runt på ett märkligt sätt. Fordonet har dessutom inget lyse påslaget, vilket vi påpekar för chauffören, som är helt ny med sitt fordon. Vi tar plats i det gigantiska utrymmet som även skulle kunna rymma tre rullstolsburna passagerare. Föraren får inte ordning på ljuset utan åker som ett spökskepp i mörkret upp mot Norrlandsoperan. Jag betalar och vi kliver ut. Lämnar föraren åt sitt öde, ser hur han försöker bli klok på belysningen. Men han blir stående där långt efter att vi har gått in.
Vi får våra biljetter och får access till min väns ateljé där vi hänger av våra kläder innan vi går ner för att inta våra platser. Kompositören Jenny Wilson kommer i en raffinerad, grön outfit som passar hennes gängliga kropp.
Föreställningen kan börja och om den kan ni läsa här…
Z plågas av sin hosta, men kämpar sig igenom de två timmarna som föreställningen tar. Vi går åter till min väns ateljé för några gintonic innan efterfesten börjar på Angelini vid hörnet Västra Norrlandsgatan/Rådhusesplanaden, blott femtio meter från Norrlandsoperan. Vi möter regissörer, scenografer, inspicienter och sångare. Tackar dem alla för föreställningen.
På plats i restaurangen hittar vi en vrå där vi slår oss ned. Det blir lite mat (en meningslös pastasallad) och lite rödvin. Sällskapet växer. Min vän känner många i sin hemstads kultursfär. En ung (ja, alltså yngre än mig), tystlåten man smyger in. Snygg som om en välbevarad Björn Andrésen. Han pratar tyst med min vän, kilar iväg för en öl, lyssnar på oss andra och visar plötsligt sitt Instagramkonto för min vän. En bild på ”Röd plåt”, Kai Martin & Stick!:s andra album. Så smickrande. Så märkligt. Jag har frågar om han har någon cd-spelare hemma. Får ett ja och plockar upp ett exemplar av ”Sol på svenska” till honom. Så sveper Jenny Wilson in med sällskap. Jag reser mig och går efter, presenterar mig och tackar för både föreställning och musik hon har gjort överlag. Jag räcker över en [utan titel], som tack. Hon uppskattar gåvan och jag återgår till mitt sällskap.
Kvällen börjar bli sen. Z och jag bryter upp för att ta bussen hem. Missar den precis och väljer att promenera. 3–0 till Z. Vi knyter oss och jag somnar ungefär då klockan slår ett. Z gör sig i ordning, släcker och hör precis något i dörren, som ett vinddrag. Inser att någon har öppnat dörren, förmodligen med en nyckel, och står i hallen. Z säger högt ”Vem där” och personen smiter snabbt ut. Det ska vara omöjligt att komma in i lägenheten om den är paxad, så som min vän har gjort. Jag sover redan tungt och för besked om dramat först på morgonen när vi vaknar.
SÖNDAG:
Vi ska lämna Umeå. Men planet går först halv sju, så vi har tid. Lägenheten ska städas ur, sängkläder och handdukar ska tas med. Ingen brådska. Jag går i förväg. Fixar med frukost. Huset är tomt. Min vän och hennes gäst sover. Det dröjer innan de vaknar. Z och jag kikar på damernas femmil i mobilen. Dramatik. Jag följer också Frölunda–Brynäs, den avgörande semifinalen i SDHL. Drama där med med Frölundavinst. Senare spelar Blåvitt strålande mot Hammarby och vinner med 4–0 i Svenska cupens kvartsfinal. Huset vaknar. Gästen ska ta tåget tillbaka till huvudstaden. Stressar iväg så avskedet blir hastigt och ett par handskar glöms i brådskan. Nu är vi bara tre. Min vän och hennes gäst hade varit uppe till fem. Hon kände sig som vore hon tjugo, men uppvaknandet ger ett skoningslöst besked. Z och jag lämnar henne för en kort promenad till Bildmuseet för deras utställningar. På sjätte våningen, där vi börjar, hänger Elias Crespins utställning ”Chronomorphosis”. Mobiler som är så sinnrikt skapade att de är som poetry in motion, som en stilla rofylld andning, ständigt i rörelse som vågor på ett hav i stiltje. Allt knappt skönjbart. En fantastisk upplevelse.
En våning ner finns Aseel AlYaqoub spännande verk. I förstone inte så mycket. Men kuwaitiskan utforskar trotsigt sin nationen som, som det står i programmet, ”uppfunnen och föreställd, formad av kulturarvsplatser, frimärksbilder, militära ceremonier, kartor och arkitektur”. Framför allt några videor är intressanta där hon blir stoppad av vakter, som förbjuder henne att filma. Men motiven är helt meningslösa och därmed förbudet. Som en yachthamn med byggnader i bakgrunden. Som protest, då hon inte får svar, tar hon ”lydigt” bort element för element från videon: båtarna, byggnaderna i bakgrunden etc.
En annan utställning är Alexandra Daisy Ginsbergs, som har skapat fågelkvitter med hjälp av AI. Inledningsvis är det bedrägligt likt, men snart finns en spinnande elektronisk ton som går från till allt mer intensiv till total tystnad. Fascinerande i den nedsläckta hallen där det ljuset rör sig med intensiteten i ”fågelkvittret”.
Bildmuseet har dessutom en extra utställning i form av sina panoramafönster som främst vätter mot älven. Lite som Louisiana i vissa rum.
Det blir en fika innan vi går. Meningslös egenbeställning, som det sedan vid serveringen visar sig inte ha. Men en stilla stund med Z är aldrig fel.
Det är dags att gå tillbaka och fixa i ordning lägenheten. Det går snabbt. Vi har inte varit där så mycket. Så upp till min väns lägenhet där jag hjälper till att knacka bort is på gången in till hennes entré och sedan hämtar grus för att förhindra onödig halka. Vi bestämmer oss för middag hos Gröna Älgen, en hipsterrestaurang med goda pizzor. Jag släpar väskan den korta promenaden dit, för däcken på hjulen håller på att ge upp. Väl plats beställer jag en pizza till mig och något kolgrillat till Z, sitter ned vid min väns vän som är där och inväntar sin man och son. Det blir ytterligare trevligt sällskap innan det är dags för flygbussen uppe vid hotel Mimer. Vi står en halvtimme innan bussen kommer i den tilltagande Norrlandsskymningen. Totalt blir det fyra resor av sex. Med 30 kronor per resa gick vi med förlust. Z har alltid rätt.
Incheckningen är klappad och klar, även om jag misstänker att det är något skumt på bagagefronten. Efter säkerhetskontrollen häckar vi med BK Häckens damer, åtminstone ledningen med Mak Lind i täten. Laget har besegrat Umeå med 5–0 i Svenska cupen och ska hem med samma plan som vi. Jag har intervjuat honom under min tid som sportreporter på GT, men låter nog vara nog och låter honom vara. Det har runnit mycket vatten under broarna sedan dess.
Så ska vi gå ombord. Mycket riktigt. På hemresan har jag inget bagage. Förstår inte vad som är missats där från min sida, men visar ett kvitto om att jag har betalt och får gå ombord. Planet är proppfullt när vi lämnar ett mörkt Umeå för Arlanda. Där har vi en lång väntan till vårt flyg som inte går förrän klockan elva.
Jag tänker att det är lika bra att ta tjuren vid hornen och kolla hur det ligger till med min kabinväska. Vid SAS-disken får jag besked. Jag har betalat för den en väg, men inte ned. Men, säger mannen bakom disken, det sena flyget till Göteborg är glest besatt. Han föreslår att jag bara ska gå ombord, blir jag stoppad betalar jag. Inga konstigheter. Jag tackar för det.
Z köper glass och vi äter dem i väntan på att tiden ska gå. Hennes hosta är ihållande. Det gör ont i mig, men mer för henne. Så får vi äntligen gå ombord och, ja, jag smiter förbi som om ingenting har hänt. När planet lyft somnar jag, men vaknar efter en stund. Z påstår att det handlar om någon sekund. Nedanför ser jag städers ljus, men jag kan inte orientera mig i mörkret. Snart går vi nedför landning, hämtar bilen och kommer hem för att somna i vår egen säng. Några intensiva dagar är över.
Det är 20 år sedan vi stod på Jazzhusets scen för ett releaseparty av mitt soloalbum ”Sol på svenska” (lyssna här!). Plattan kom innan jul 2004 och var en märklig tävlan om vad som skulle komma först. Min producent, kapellmästare, mæstro Mattias Bylunds förstfödda barn, albumet eller den död som väntade min vän, där en hjärntumör sakta släckte hans liv för varje minut.
Döden fick vänta. Det blev barn först. Album sedan, som jag rusigt sålde till vänner, grannar, kollegor, hockeypolare. alla jag stötte på. P4 Göteborg var villiga och spelade låtar från plattan, lite skriverier blev det. Men jag var tjurig. Som recensent och nöjesreporter på GT/Expressen skickade jag inga recensionsex; de som var intresserade fick köpa plattan. Inget kotteri. Men P4-kanalerna runt om i landet fick sina ex.
Spelningen på Jazzhusets föregicks av min väns bortgång. Slutligen slapp han lidandet. Hans släkt – föräldrar och bror – var på plats från Australien. Det var en smärtsam dag, där min familj levt nära hans. Sorgen åt in i ben och märg, själ och sinne. Skulle jag ställa in…?
Nej, jag tror inte han skulle ha uppskattat det. Det blev en konsert i sorg och lycka, men märkligt paradoxal känsla där liv och död höll varandras händer. Hans pappa och bror var på plats. På sätt och vis också han. Vid ett bord ställde jag en öl, som var hans och som symbol för hans närvaro. (Ett klipp finns här från spelningen, inspelad av Lars Wallin, fantastisk kreatör, musiker, arrangör från Uddevalla. Kolla!
Plattan snurrade på, sålde slutligen 750 exemplar utan distribution annan än min egen. Utan Mattias Bylund hade det inte varit möjligt.
Det är i dagarna sex år sedan vi var på Dan Tana’s, kändisrestaurangen på 9071 Santa Monica Boulevard i West Hollywood. Där vi i sällskap om fem svenskar och två hollywoodindians, musiker/låtskrivare med ambitioner. Vi hade aldrig kommit dit om det inte var för Mattias Bylund, honom jag alltså kallar mæstro och som jag lärde känna för nästa exakt 26 år sedan.
Utsikter för musik. Foto: KAI MARTIN
Någon månad tidigare hade vi lagt grunderna för ett nytt soloalbum där vi skulle spela in i hans spatiösa villa i Partille med utsikt över hela älvdalen. På köksfönstret satt post-it-lappar med artister han då jobbade med: Weeknd, Dua Lipa, Harpo, Justin Timberlake… bland alla celebriteter satt en lapp med mitt namn. (Nej, jag tog av respekt för hans arbete och integritet ingen bild på fönsterrutan med alla uppdrag han hade på gång.)
Jag kommer att tänka på det förra året. Varför vi träffades och den svindlande resan som framför allt han har gjort när jag ser SVT:s fina och fantastiska hyllning till Abba (apropå jubileum är det 50 år sedan svenskarnas genombrott i och med segern i Eurovison 6 april 1974 i Brighton och förstås därför som de föräras denna hyllning.
Kärlek till musiken. Abba-hyllningen av SVT med svenska artister är fantastisk och rörande. Foto: ULRIKA MALM/SVT
I ”Thank you to the music” (se den här!) flimrar svenska artisteliten in för att göra sin röst – eller instrument – hörd. Detta i miljöer från skolaulor till verkstäder, frisersalonger och vildmark med snyggt placerade statister. Som vore Sverige ett mer enat land än vad det just nu är. Det är ok. Jag är svag för romantik, tror heller gott än ont, även om just det kan få sig en och annan törn när jag speglar mig i vad som händer utanför min dörr.
Abba är förstår värd sin hyllning. Inledningsscenen med Miriam Bryant med självaste Benny Andersson vid flygeln är briljant; humor och kärlek i ett. Arrangemangen i denna vackra tolkning av Abba-låten är storslagna. När jag så följer, efter lite debatt i min Facebook-tråd, ser jag att det är just Mattias Bylund som står bakom dem tillsammans med Erik Arvinder. De båda söner till fäder som ingick i stråksektionen som hörs på just Abbas inspelningar. Så vackert. Så stort.
Det är tillfälligheternas spel, dörrar som öppnas, genvägar till framgångar och händelser som när jag nystar i dem gör att jag bara häpnar.
Mattias Bylund, den 2016 Grammy-belönade musikern och arrangören, träffade jag för 26 år sedan på Musikhögskolan där vi ingick i olika jurygrupper för Smask – Svensk musikakademikers sångkåntest (ja, den stavningen). Det var ett storstilat arrangemang med originallåtar av elever på Musikhögskolan i Göteborg framförd av andra elever på skolan framför en stor orkester bestående av elever på samma skola. Några låtar sitter fortfarande kvar, som ”Du är den enda jag vill ha” med en kvinnlig trio. En smäktande, smittsam ballad.
På efterfesten – om jag minns rätt – uppträdde Åke Raask. Skådespelaren Carl-Johan Sundbergs sångaralterego. Han som sjöng schlager med Elvis i Las Vegas-ambitoner med stor orkester ledd av keyboardisten PJ Altin, som då förstås hade ett artistnamn som jag just nu inte kommer ihåg.
Det var storslagen underhållning.
Jag var i ett stim som nöjesreporter då. Fick fler inbjudningar till evenemang på Artisten där Musikhögskolan höll till. Som när sångpedagog Pernilla Emme höll konsert med sina avgångselever. Som kapellmästare: Mattias Bylund.
När bandet spelade svindlade jag fullkomligt. Vilken groove, vilket sväng! ”Honom ska jag ha!”, tänkte jag, när jag hörde honom med sitt band. Jo, jag hade börjat skriva musik långt ifrån den musikaliska postpunktradition jag tidigare gjort. Mer åt Orup möter Lisa Nilsson möter Bo Kaspers Orkester möter Mauro Scocco möter Peter LeMarc möter Svante Thuresson. Jag hade fått startbidrag ifrån inspelade demor av Olle Nicklasson, musiker i producent i Göteborg med bland annat Annica Blennerhed på sitt samvete. Göteborgsmusikern Jimmy Lagnefors, nu mer baserad i Stockholm där han gör filmmusik med den äran, gjorde en demo av ”Dum” med Håkan Lundberg som producent/tekniker/musiker. Gregor Wybraniec, då cellist i Göteborgs symfonikerna och den äldre brodern i bröderna Wybraniec, duon som gästade på Kai Martin & Stick!-plattorna från ”Röd plåt” (1982) till och med ”Uppståndelse!” (1985) ordnade fler demoinspelningar. Men jag ville mer.
När jag efter en konsert med Toto (!) på Lisebergshallen i juni 1999 träffade Mattias Bylund för en tredje gång småsnackade vi en smula. Men jag var nervös för denne musikaliske gigant (han var ju overkligt bra). Jag sa, att jag har en sak jag vill fråga honom om, men jag var tvungen att repa mod först. Kunde vi möjligtvis höras av efter sommaren…?
Konstant värd hyllningar. Mæstro Mattias Bylunds karriär är enastående. Klart han ska hyllas, som här från firandet av hans 50-årsdag. Foto: KAI MARTIN
Han skrattade och sa att det gick bra, brydd över den märklige nöjesjournalisten. Sommaren gick och hösten skred in. I oktober blev mötet av. Jag bjöd på den kinesrestaurang som låg granne med Twins på Arkivgatan, Göteborg. Berättade om min fromma förhoppningar, om han kunde hjälpa mig att musiksatta mina låtar. Han sa ja, som han alltid sa då, men det visste jag inte. Men att han hade trångt med tid. Han skulle höra av sig. Vi gick upp till Artisten, lånade ett rum. Jag spelade med stela fingrar några av mina låtar, lät honom lyssna på några kassetter. Han tvekade inte; vi skulle köra.
Tiden gick. Ett millenium blev ett annat. I mars inledning hade hans engagemang som kapellmästare för Mölndalsrevyn avslutats. Han hörde av sig.
”Jag har bokat en studio ute på Björkö. Fixat musiker och gjort några grovskisser på arr.”
Kära värld! Jag var inte värdig. Han hade fixat allt bara så där. Inte glömt en sekund av sitt löfte.
Vi åker ut i slutet av mars. Mitt minne säger 27/3, men det är en måndag och ett annat minne säger att det var en torsdag. Då skulle det ha varit 23 eller 30 mars. Strunt samma. Jag säger hej till musikerna Magnus Sjölander, trummor, Michael Engström, bas och Lasse Tapper, gitarr, plus ljudtekniker Karl Gunér.
Studion låg i Björkö hamn, ovanpå en ”sjöbod” och mannarna började rigga och ställa in ljud. Plötsligt var inspelningen igång. Fyra eller fem låtar gjordes i rask takt. Mæstro Bylund var nöjd efter några tagningar, musikerna packade ihop och vi la på sång, lite extra keyboard, mixade och fixade. Klockan var två på natten. Jag var exalterad. Det låt ju fantastiskt. En cd på materialet brändes och vi kunde ringa efter färjan, så som man var tvungen att göra för att komma till fastlandet nattetid, och for i var sina bilar hem.
Väl hemma var jag euforisk. Jag kunde inte sova. Lycklig kunde jag, kanske efter någon liten sömn innan familjen skulle stiga upp, spela upp musiken för mina nära och kära, som i sin tur blev entusiastisk.
Jag var i himlen.
Det grepp jag lyckligt fått om Mattias Bylund släppte jag inte. Han kunde, som ingen annan, såga upp min skalle och skåda in i de idéer som jag hade för att sätta ton, takt och arr på dem. På hösten, i september, bokades ny tid i samma studio med samma musiker, förutom Lasse Tapper som bytts ut mot Stefan Ekstedt på gitarr. Nya låtar med samma bländande resultat.
Mæstro Bylund och jag fortsatte göra demor. Nu i hans lägenhet i Lunden på Torkelsgatan. När vi sedan gjorde några låtar i Apparatstudio, dit han flyttat sin verksamhet, på Ejdergatan lät det bara bättre och bättre. Men han hade mycket att göra. Hade kommit i ropet som keyboardist för Sven-Ingvars och Christer Sjögren, bland andra. Jag ville inte stressa. Inte ligga på. Det fick ta sin modiga tid. De sista inspelningarna skulle dröja innan jag fick höra.
Så ringer han till mig och säger att det är klart. Men han har bråttom. Jag sitter på jobbet vid Järntorget och han kommer förbi i sin svarta V70 med tonade rutor, trycker ned den sakta nedglidande sidorutan, lämnar över en cd, säger hej och åker iväg. Nervöst lyssnar jag i lurar på min arbetsplats och trillar snabbt baklänges. Det är producerat, som vore det en skivinspelning.
Jag ringer och säger: ”Vi måste gör en skiva!”.
Han svar är berusande. ”Jag visste det.”
Så inleds mer seriöst det som kom att bli ”Sol på svenska”, som kom i december 2004 (på Spotify lagom till min 60-årsdag 2016). Med oavstånde musiker, delar av demoinspelningarna från Björkö i uppdaterad form, med mästersaxofonisten Wojtek Goral, stråkar där Mattias Bylunds pappa Martin Bylund med fru Irene medverkar – och Gregor Wybraniec – plus blås med Sven Fridolfsson och Erik Rosenkvist. Dessutom skön jazzgitarr av Magnus Sjöqvist och bländande vacker sång av Anna Bylund. Ja, Mattias Bylund dåvarande fru.
Just de sistnämnda som medverkar på SVT:s Abba-hyllning ”Thank you for the music”. Den svindlande kopplingen mellan dessa storheter och min musik.
Han har inte slått av på takten. Kolla in Björnzon på SVTplay nog har mæstro ett finger med i spelet där med. Och går man in och kollar vilka han har jobbat med på Spotify är det bara att ta sig för pannan. Så imponerande. (Lyssna och kolla in här!)
Work in progress. Foto: KAI MARTIN/MAGNUS SJÖQVIST
Inspelningarna från Partille ligger fortfarande och väntar på att ges ut. Då, då Magnus Sjöqvist (gitarr), Miko Rezler (trummor), Michael Engström (bas) och Mattias Bylund (keyboard). Han har mycket att göra, det får ta sin tid, men jag hoppas ändå på att det ska bli av. Jag har hört pålägg som har gjorts, försöker ha tålamod. Glömmer av. Kommer på. Så kommer inslag som Abba-hyllningen eller Björnzone och jag påminnas. Eller inlägg på Facebook om saker han jobbar med. Jag är konstant imponerad och på något vis har jag, som ett slags fjärilseffekt, bidragit till där han är nu och är, tvivels utan, stolt över detta.
Han som under gång klev in som kapellmästare på Rondo för Sven-Ingvars, fortsatte med Christer Sjögren och senare blev kapellmästare i ”Bingolotto” (en roll han fortfarande innehar). Men han ville ju mera och var inte helt nöjd med hur utvecklingen tagit sig, funderade på att flytta till Stockholm… så kom telefonsamtalet. Det från hans elev från Sam-skolan, Johan Carlsson. Han som ingick (gör det fortfarande) i Max Martin-teamet. ”Vi saknar ett stråkarr på en låt. Kan du göra det?” ”Visst. När ska ni ha det?” ”Imorgon.”
Taget. Mattias Bylund, om jag minns det rätt, fick aldrig reda på vem som var artisten. Men den natten förändrades hans liv. Hans stråkarrangemang imponerade så mycket att uppdrag adderades och på vägen gav det den där Grammisen för arrangemangen på Taylor Swifts ”1989”.
Nu skriver vi 2025 och han fortsätter jobba på för team Max Martin och ett ständigt svällande CV växer ytterligare.
Los Angeles, förresten, vad gjorde jag där med Mattias Bylund? Jo, när vi gjorde inspelningarna i Partille fick jag reda på att han skulle till LA i mars (vi skriver alltså 2019). Naivt undrar jag om inte vi kunde få lägga sång i Max Martin-studion. Svaret kom inte spotant. Men i början av mars skriver han att studio är bokad. Av förklarliga skäl fanns inte Max Martin-studion att tillgå. Men Mattias Bylund hade fixat IFPI:s studio i Hollywood. Två dagar. Det var bara att köpa biljetter till hustrun och mig, boka hotell (Ramada Plaza), fixa visum och åka.
Det blev några fantastiska dagar och ständigt pågående händelser, som jag inte ska uppehålla er med för mycket. Men andra dagen av studioarbete ringer det på mæstros mobil. ”Jag måste ta det här”, säger han. Han lyssnar. Hummar. Lägger på. ”Ok, Kai, det är nu eller aldrig.” Vi har fått audiens hos Johan Carlsson i Max Martin-studion och åker dit, lyckligtvis bara några kvarter ifrån där vi huserar. Det pågår inspelningar i varje rum av den gigantiska villan, som visar sig vara Frank Sinatras gamla. Men inga artister är på plats. Vi får en timme på plats, inga foton får tas – åtminstone inte som får läggas ut på sociala medier. Jag är, återigen, djupt imponerad.
Sällskapet på Dan Tana’s…? Ja, det visar sig att en av tjejerna precis kickat igång sin låtskrivarkarriär med den här låten: ”Sweet but psycho”.
Sopran med bredd. Negar Zarassi nöjer sig inte med opera utan bjuder på allt från ”Piaf till Puccini”. Foto: KAI MARTIN
Stora Teatern, Göteborg.
Publik: Snudd på utsålt, cirka 550.
Bäst: Förutom rösten hennes chosefria, personliga tilltal.
Sämst: Att det inte blev någon ”Hönan Agda”.
Fråga: Opera, operett, musikal, popera, visa – vilka fler genrer kan hon få in i sitt program…?
Som treåring kom hon tillsammans med sin mamma från Iran till Sverige. Med en förtjusning för show och dans var det inte givet att just det skulle bli hennes yrke. Tog ton på riktigt gjorde hon först på Hvitfeldtska gymnasiet där en lärare tog med henne till Göteborgoperan. Ett besök som blev en aha-upplevelse. Nu 43 år gammal har hon etablerat sig som sopran, men utan att riktigt vilja bestämma sig för vilken genre hon tillhör: opera, operett, musikal, popera, visa, persisk tradition…
Kanske var det det som gjorde att hon, mitt under brinnande pandemi, lyckades så väl i ”Persia’s got talent” (jag skrev om detta i GöteborgDirekt, läs här) våren 2021. Ett program som gjorde att hon nådde miljontals tittare världen över.
Men hon har synnerligen väl också lyckats på det lokala planet. I hemstaden lockar hon sin publik och hennes arrangemang på Stora Teatern hade knappt någon plats över. Under rubriken ”Från Piaf till Puccini” visar hon på bredden i sitt artisteri.
Ja, det är rösten som är i fokus. Negar Zarassi har en mjuk, men stark ton. Intensivt när så krävs. Försiktigt ömsint då det behövs. Hon kan skickligt växla mellan opera och vad det nu månde vara av kammarmusik, musikal, visa, jazz på Cornelis vis eller persisk folktradition (hon har en förkärlek för den persiska storstjärna Delkash 1925–2004) på ett sätt som just operasångare inte alltid lyckas med. Lika skickligt skiftar hon från att sjunga på italienska, franska, tyska, engelska, svenska och farsi.
Till sin hjälp har en orkester med en stråkkvintett, slagverk och piano med Arne Murby vid tangenterna och som snillrik, lyhörd arrangör och kapellmästare. Här görs den stora musik grandios i det lilla i mötet mellan Negar Zarassis röst och orkestern och omvänt. Det är ett möte som är lyhört och finstämt.
För att ytterligare bjuda på bredd har hon bjudit in tenoren Alexander Grove i musikaliska möten. Som i ömsinta ”Balcony scene (tonight)” ur musikalen ”Westside story”. Även hennes – emellanåt – ackompanjatör och turnéfrände David Carbe dyker upp som, bokstavligen, en gubbe ur lådan för ett fartfyllt pianonummer på egen hand.
”Från Piaf till Puccini”, alltså, men med så mycket mer. Negar Zarassi omfamnar inte bara musik på ett högst eklektiskt vis utan rör sig sömlöst mellan genrer. Till det har hon ett förtjusande chosefritt, humoristiskt tilltal, som smittar. Men inte utan egg. Att så snyggt väva ihop Hasseåtages ”Donna Juanita” från revyn ”Spader madam” (1969) till ett brandtal för kvinnans, självklara, självbestämmanderätt över både kropp, själ, liv och sexualitet till kvinnornas frigörelse i allmänhet men Iran i synnerhet… ja, det är skickligt och modigt.
Så blir en kväll med Negar Zarassi en afton med så mycket mer än musik och skönsång; det blir också en stund för eftertanke och en omfamning med musikaliska örhängen som balsam för själen.
”Från Piaf till Puccini”, Negar Zarassi med orkester och gäster, Stora Teatern, Göteborg. 22 februari 2025.
Negar Zarassi: sopran.
Arne Murby: piano/kapellmästare.
Maxx Wulfson: violin.
Viveca Rydén Mårtensson: violin.
Jill Johansson: viola.
Mats Lindberg: cello.
Jonas Franke Blom: bas.
Michael Andersson: slagverk.
Alexander Grove: tenor (gästartist).
David Carbe: piano (gästartist)
Låtlista:
1. Casta Diva (ur Norma av Vincenzo Bellini)
2. Baz Bahar, persisk vårsånger
3. Gabriellas sång (från filmen/musikalen Såsom i himmelen, musik/text: Stefan Nilsson/Py Bäckman)
4. Somliga går med trasiga skor (Cornelis Vreeswijk)
5. Petite Fleur (Sidney Bechet/Fernand Bonifay och Mario Bua)
6. Donna Juanita (Franz Schubert/Hans Alfredson och Tage Danielsson)
7. Granada (Agustín Lara, framförd av gästartist Alexander Grove)
8. Balcony scene (Tonight) (ur West side story av Leonard Bernstein/Stephen Sondheim, duett med Negar Zarazzi och Alexander Grove)
Paus
1. Quando m’en vo (ur La Bohème, Giacomo Puccini/Giuseppe Giacosa och Luigi Illica)
2. Nella Fantasia (baserad på temat Gabriels oboe från filmen The Mission, musik/text Ennio Morricone/Chiara Ferraù)
3. David Carbe (gästartist med painopotpurri på klassiska favoriter)
4. Hymne l’amour (Marguerite Monnot /Édith Piaf)
5. Naghmeye No (persisk snapsvisa)
6. Porsoon, porsoon (persisk trad)
7. Meine Lippen sie küssen so heiss (ur Guidetta, Franz Lehár/Paul Knepler och Fritz Löhne-Beda)
Extranummer
8. Brindisi (ur La Traviata, Giuseppi Verdi/Francesco Maria Piave, duett med Negar Zarazzi och Alexander Grove)
9. Time to say goodbye (Francesco Sartori, Frank Peterson och Lucio Quarantotto, duett med Negar Zarazzi och Alexander Grove)
Hög tid att summera förra året. Ett, ur mitt perspektiv, intensivt nöjesår – avsett om det handlat revyer, musikaler, dans, teater, konserter, filmer eller böcker. Som vanligt utgår jag ifrån ett västsvenskt, om inte till och med göteborgskt, perspektiv. Oftast med självklara kopplingar, ibland med lite lösare. Men summa summarum handlar det ändå om det jag har upplevt på scen, filmduk och i bokväg med mera.
Håll till godo. Mycket nöje!
Vilken comeback. Amanda Jenssen bjöd på en av årets konserter när hon gästade Jacy’z i november. Foto: KAI MARTIN
Årets album:
Henning: ”Cowboy från rymden”. Kan man förena Håkan Hellströms Göteborgsromantik med Eldkvarns musikberättande och Mark Knoplers Dire Straits-estetik…? Tja, fråga Henning Sernhed, som utmärkt väl kan svara på den frågan.
Kristina Issa: ”Barn som ber”. Första gången på svenska gör Kristina Issa musik som är både dramatisk och närvarande. Ingen, säger ingen, sjunger som hon.
West of Eden: ”Whitechapel”. Göteborgsbandet som aldrig ger upp sina visioner blir bara starkare och starkare för varje år som går. ”Whitechapel” är vittnesmål från de offer som föll för Jack Uppskärarens brutalitet i London 1888.
Dödsriket: ”Ordet vart kött”. Göteborgsbandet med frontmannen Andrej Hude håller den svenska postpunkfanan högt.
Hästpojken: ”River av ett liv”. Nu mer medelålders för Adam Bolméus och Martin Elisson musik som de fortfarande vore tonåringar med såriga hjärtan och finnig hy. Smittande.
Bach Jazz: finurligt förenande av Jan Johanssons ”Jazz på svenska” och Bach i ömsint jazzton.
Revyfavoriter. Revyer tjusar högt och lågt – oavsett om det är i Falkenberg, Varberg, Mölndal eller på Hisingen. Foto: KAI MARTIN och BO HÅKANSSON/BILDUPPDRAGET
Årets revyer:
Falkenbergsrevyn: ”Tvärdrag”. Gänget på Falkenbergs stadsteater är mästare på det mesta på scen. År ut och år in. 2024 var inget undantag.
Paraden: med Annika Andersson och hela hennes familj Korenado på eller vid sidan av scen blir denna Varbergsshow en tuff utmanare för Falkenbergsrevyn. Premiären på trettondagen, dagen efter den några mil söder ut, var omtumlande bra.
Mölndalsrevyn: ”50 år av revylution”. Som titeln skvallrar om handlade det om ett jubileumsfirande med extra allt. Dessa revyentusiaster förtjänar allt beröm.
”Nyårsbubbel 2024”: revygänget på Aftonstjärnans scen skapar en ny tradition. Oerhört begåvat, men man har behov av att döda lite darlingar.
Årets teater:
”Avgrunden”, Aftonstjärnan, februari. Denna ambulerande pjäs om Kristina Lugn och Alla Edwall med Mirja Burlin och Timo Nieminen har spelats ett tag, men är ständigt underhållande aktuell.
”Onkel Vanja”, Folkteatern, november. Tjeckovs klassiker i klassisk teaterföreställning i en textmässigt djärv uppdatering.
”Odysséen”, Backa Teater, februari. Svindlande, lekfull uppsättning av det klassiska grekiska verket av Homeros.
”Skål för livet”, Stadsteatern, oktober. Omtumlande teater ursnyggt gjord i både form och innehåll.
”Ett spel från sofforna”, Esperantoscenen, april. Nyskrivet av Göteborgsskådespelaren Carl-Markus Wickström, vars manusdebut imponerar. Ett modernt ”I väntan på Godot”.
Årets musikal:
”Charlie och chokladfabriken”, Göteborgsoperan, september. Ola Salo är som klippt och skuren i denna färgsprakande uppsättning av musikalen baserad på Roland Dahls roman.
”Jag ska slå dig på käften”, Stadsteatern Lunchteater, mars. En mustig musikdramatisk föreställning av och med Timo Nieminen om Nils Ferlins sista tid.
”Whitechapel”, Stadsteaterns lunchteater, april. West of Edens nya album blev även en musikdramatisk föreställning i berättande form. Stark.
”Byen som forsvant”, Narvik kulturhus, mars. Ådalsbandet, med Mölndalsbon Lars Bodén, tog uppdraget på största allvar från Narvik om att skriva musikdramatik om stadens historia. En intensiv musikdramatisk föreställning.
”Det påstrukna förklädet”, Balettakademin, oktober. Inte ens utexaminerade visar eleverna på Balettakademin i Göteborg att svensk musikal har en bländande framtid.
Konserter att minnas. Mycket musik under 2024 – här är några favoritögonblick från Göteborgsscener. Foto: KAI MARTIN
Årets konsert:
Amanda Jenssen, Jacy’z, november. Hon gör comeback på ett himlastormande vis, bjuder på sin nya jullåt ”Santa” på självaste releasedagen och jag bara står upp och skriker. Vilken röst hon har.
Bo Kaspers Orkester, Lorensbergsteatern, januari: allt känns igen, allt är invant som en gammal, skön fåtölj. Allt är bra. Alltid.
Ed Harcourt, Jacy’z, april: ensam vid flygeln eller med gitarren. Gästas av både Peter Jöback och Annica Svensson en magiskt avskalad och uppsluppen kväll.
Fever Ray, Way out West, augusti. Under ett Way out West som var en smula blek stack Karin Dreijers ut beträffande både musik och scenframträdande.
Hästpojken, Slice, april. Tänk att en releasespelning kan vara så berörande och rusigt bra.
Årets dans/show:
”Atlas song”: När Anna von Hausswolffs musik och band förenas med Göteborgsoperans danskompani blir det en så stark upplevelse att jag snudd på blåstes av stolen.
”Orup bara”, Draken, november. Jo, den hade premiär, Orup soloshow, i september. Men då var jag sjuk. En hitkavalkad med personlig touch underhåller han stort och imponerar.
Danny, Draken, december. Danny Saucedo är en favorit, som aldrig gjort mig besviken. Inte heller i denna nedtonade showexplosion som han turnerat med under hösten.
”A show larger than life”, Rondo, september. Fullödig, svensk show med dans och musik som hyllar pojkband genom tiderna.
Läsvärt. Göteborgsförfattare som bjöd på läsvärt under 2024. Foto: KAI MARTIN
Årets böcker:
Åke Edwardson: ”Treblinka comedy club”. Han har placerat Erik Winter i ide. Här är det istället Nazityskland under judehat och förintesele, andra världskriget början och en amerikansk journalist/komiker som söker sin släkt och rötter i tidiga 40-talets Berlin. Fruktansvärt bra.
Marie Hermanson: ”Längst in i skogen”. Göteborgsförfattaren fortsätter i Göteborg för cirka hundra år sedan. Mystik och krim i en skön förening i denna hennes tredje roman om polisen Nils Gunnarsson.
Jeanette Bergenstav: ”Havsgrav”. Göteborgsförfattaren och -journalisten håller klassen med sin tredje roman i sviten om frilansjournalisten Jennifer Sundin. Alltid rafflande. Alltid med smarta vändningar.
Carl Johan Vallgren: ”Din tid kommer”. Sällan har det stora vemodet rullat in så vackert, som när Falkenbergssonen återvänder till sin hembygd med detta deckardrama. I klass med Henning Mankell Kurt Wallander-svit.
Tony Fischier: ”Själarnas illusionister”. Han har ett driv som få, Göteborgsbaserade Umeåfödde Tony Fischier. I denna hans hittills tjockaste roman i serien om kommissarie Niklas Rangvik tummar han – återigen – inte en sekund på spänningen.
Årets film:
”Under trottoaren – stranden”: regissör Henrik Hellström från Falkenberg har gjort en film som det inte går att sluta prata om. Märklig, underhållande.
”Porträttet”, november. Petra Revenues nedtonad film om ett par som diskuteras sin forna relation är insiktsfull och porträttnära utan stora gester.
”Den svenska torpeden”, november. Göteborgsskådespelaren Josefin Neldén i sin livs roll som den trotsiga mästersimmaren Sally Bauer.
”Bröderna Andersson”, december. Ja, det tog sin tid innan jag fick sett Johanna Bernhardssons drabbande, och tålmodiga, film om bröderna Roy, Ronny, Kjell och Leif Andersson.
Saknade. Under 2024 gick bland andra Ulf Dageby och Sverker Stenbäcken bort. Foto: KAI MARTIN
Årets saknade:
Sverker Stenbäcken. Trots att han var svårt plågad av sin sjukdom stod han på scen med sitt älskade Bröderna Brothers i december 2023. En bit in på det nya året förlorade han kampen och avled, djupt saknad.
Ulf Dageby: I slutet av maj gjorde han ett vasst framträdande med husband på Pusterviks scen då musikaffären Musik Utan Gränser firade, lite försenat, 50 år. I juli gick Nationalteaterns grundare och Nationalteaterns Rockorkesterns starkaste profil hastigt bort.
Ulf ”Lången” Johansson: han som tillsammans med sin bror Christer bjudit upp och in till klubbliv sedan tidigt 60-tal har göteborgarna mycket att tacka. I augusti tog han farväl av livet. Saknad, aldrig glömd.
Elisabeth Olsson: skaraborgaren som blyg kom till GT:s fotoredaktion och lärde sig jobbet av erfarna, varmhjärtade kollegor. Flyttade till Stockholm och kom ut (som om vi inte redan visste). Med utställningen ”Ecce homo” 1998 blev hon ett namn på allas läppar. En förkämpe för allas rättigheter. I slutet av oktober avled hon efter en tids sjukdom. Den inplanerade utställningen, reprisen av ”Ecce homo”, i Högsbo kyrka i november blev ett hedrande avsked.
Det är nu. Så märkligt. Ett år har fladdrat förbi, som om ingenting har hänt och ändå allt. Summera? Jo, jag ska göra ett försök. Så gott det nu går. Händelser och politiska skeenden lämnar jag utanför. Inte för att det berör eller för att jag inte tar till dem, men för att ondskan är stor stor och grasserande, oförmågan att känna solidaritet i krympande och oförståndet att hitta rimliga diplomatiska lösningar så fjärran.
Det blir mitt 2024, det som – i högsta självcentrering – har hänt de i min närhet och mig.
Januari:
Efter nyårsslaget går det ett drygt dyng innan urologen kallar. Onödigt vetande? Jag tycker inte det. Killar bör ha koll på sina genitalier och jag har förmånen att ha fått en läkare som bryr sig. I Göteborg spelas JVM i ishockey. Jag har via bra spel i en match mellan hockeyspelande vänner i något kallat Winter classics några dagar innan jul premierat som MVP (most value player) med två matchbiljetter som pris. Min gode vän P-O blev mitt sällskap i Scandinavium. I Nordstan fick jag träffa två gamla idoler: Leif ”Honken” Holmqvist och Tommy Salo. Min älskade Zeba har kanske trott att min glädje att gå på konserter, shower och teatrar med mera skulle sina med pensioneringen. Men det är mitt liv. Precis som hon, min familj och hockeyn. Dumt att amputera, tycker jag. Vi far till Varberg, checkar in på Stadt för att först se Falkenbergsrevyn och sedan Paraden i Varberg. Förstklassig underhållning. Snart väntar en hockeyturnering i Mariehamn, Åland, med Soha (Swedish Oldtimers Hockey Association). Jag inleder första matchen med att hålla nollan, men laget slutar tyvärr utan medalj. Men vilket äventyr. I Mariehamn finns loppisar, som får mitt besök. Sista dagen innan färjan hem. Slötittar på TV4-nyheternas morgonsändning. Får se min fru med dotter i rapporten om tronskiftet från Köpenhamn. Skriker högt. Av förtjusning. Ja, mitt klädintresse upprätthålls. Men den fina kostymen i skräddat skick jag inhandlade i Sisjön, Göteborg, var ny, om än inhandlad på Sop, en butik för andrahandsvaror, brandskadat mm. Vintern kommer till Göteborg och gör staden vackrare. Zeba och jag njuter, äter god mat (hummern vi glömde av på nyårsafton). Bröderna Brothers Sverker Stenbäcken går bort i sviterna av sin sjukdom. Det hugger till i hjärtat. Så sorgligt. Jag spelar, förstår hockey och ser Lloyd Cole på Stora Teatern, går på Stefan Anderssons ”Teaterkungen” på Kajskjul 8, Mölndalsrevyn, revy på Aftonstjärnan och Göteborgs filmfestival innan vi vänder kalenderblad.
Februari:
Mitt under brinnande Filmfestival får vi båda influensa med en retande hosta. Det blir fortsatt festivaltittande via Festivalens strömningstjänst. Hostan släpper inte riktigt greppet, men jag blir bättre. Vi får nöjet att ha barnbarnet över natten. Hinner komma iväg på Björn Skifs show, som försenats på grund av sjukdom. Firar yngste sonen, som svindlat iväg till 30 år och därför överraskas av sin flickvän. Hon har hyrt bio Roy, på Avenyn, för en privatvisning av ”Sagan om ringen” och bjudit in släkt och vänner utan att han anat någonting. Det blir en förstklassig överraskning. Två dagar senare firar vi Zeba, som fyller 55. Jag lyckas övertyga henne om en tur till Danmark helgen efter, efter som Røde kors i Virum öppnar landets största butik. Vi blir inte ensamma om att besöka butiken denna soliga dag, som minner om vår. en och en halv timme stod vi i kö. Blev handlat en del, som en ljust blå Bosskostym i nyskick för strax under 200 danska kronor och en Kim Larsen-kasket. Och, ja, det blir en försvarlig del ishockey. Avslutar månaden med att den 29 februari har semmeltest på kafé Torp, standardfiket med barnbarnet efter att som brukligt på torsdagar hämtat honom på förskolan.
Mars:
Inleder med att se ”Rabbit hole” på lilla Teater Trixter, följt av ”Bröderna Mozart” på Folkteatern för att senare denna andre mars löpa iväg till bröderna Dohlstens föreställning om Göteborgs fotbollshistoria i Kronhuset. Spännvidd och rikedom gjorda av scenentusiaster. Älskar detta. Även om det just 2 mars var väl tajt. Tar bussen mot Oslo, hälsar på goda vännerna P & G, sover över för att ta flyget till Narvik. Föreställningen ”Byen som forsvant” av Ådalsbandet har premiär under staden Vinterfestuka. Narvik? Ådalsbandet? Ja, en av grundarna, Lars Bodén, styr delar av Göteborgs nöjesliv och framför allt sommarscenen på Villa Belparc. När han berättade om denna deras andra musikdramatiska uppsättning (den första var ”Eldupphör”, om skotten i Ådalen) vill jag bara dit för att se. Trodde lite enfaldigt att GP, alternativt Mölndals-Posten (Lars bor i Mölndal) skulle vara intresserade. Eller folkmusiktidning Lira. Eller Tidningen Ångermanland, för den sakens skull. Det blev några texter på bloggen – kaimartinblog,com – och gott så. Efter föreställningen pratar jag med hustrun, ett samtal som gör mig orolig. Hennes hosta har övergått i lunginflammation där akutvård krävdes och hon blev inlagd. Får äran att se föreställningen en gång till efter att ha hängt med bandet under dagen. I ett mollstruket väder packar jag och far söderut. Efter ankomst till Gardemoen bokar jag om buss för att komma hem tidigare från Oslo till min älskade. Representerar familjen vid en väns mammas begravning, en ceremoni som Zeba egentligen skulle ha gått på. Hon är dessvärre inte i skick för att följa med på den inplanerade Stockholmsresan, så jag far ensam för att se ”Lazarus” – Bowiemusikalen som är omtumlande och väldigt bra – och ”Orup bara” på Rival. Hinner med lite vänner och museibesök innan hemresan. Får äntligen rå om min hustru, men hinner förstås också spela hockey, vara med barnbarnet och se Gothenburg English Theatre Studios ”Lemon lemon” innan det blir påsk.
April:
Jag kommer äntligen iväg på Göteborgs konstmuseums utställning ”Göteborgskoloristerna” och förenar det med pjäsen ”Koloristen”, om Göteborgskoloristen Åke Göranssons liv, spelad bland alla verken av honom och hans kollegor. Står i kö till KFUM-loppisen på Nordenskiöldsgatan för att köpa Svensk Tenns Josef Frankunderlägg. Snor åt mig nästan alla, förutom några som en tanta tar de jag lagt undan. Nå, jag fick de bästa. Vi far iväg till Danmark för att fira Zebas syskonbarn, som fyller år. Det blir förstås några loppisvändor och köp av kläder samt möjlighet till att hygge sig innan vi far hem. Zeba blir dålig igen och hamnar med ny lunginflammation på sjukhus. Det gör ont i henne, men också i mig. Jag är orolig. Ser underhållande ”The complete work of Shakespeare” på kvartersscenen 2lång, en galen scenfest. Våren kommer, Zeba har kommit hem, så vi kan möta den i vitsippsdalen. Alltid lika vackert. Hon och jag firar 17-årsdag med middag på Cyrano på Prinsgatan, Peter Jöback på Draken och senare Ed Hartcourt på Jacy’z. En svindlande helkväll där den sistnämnde gästar den förstnämnde och vice versa. Fanni och Gustav letar sommarhus och vi följer med på visning nere i Halland. Spännande. Men huset sticker iväg i pris. Zeba ordnar smørrebrødsskola för familjen. Mycket uppskattat. Mitt hockeyintresse går in i slutspelsmood. Först SHL, som ska avgöras, sedan dra vägen på Stanley Cup igång och mitt i allt VM. Jag hinner förstås spela en del emellanåt. Åker spårvagn med Orup i ett pr-jippo inför att han ska komma till Göteborg under hösten. Bandet West of Eden har gjort ett album kallat ”Whitechapel”, som handlar om kvinnorna som Jack Uppskäraren hade ihjäl. Det har blivit en musikdramatisk föreställning, som jag får nöjet att se på Lunchteatern på Stadsteatern. Mycket bra. Blir omslagskille till Mitti Göteborgs sista aprilnummer. Allt för min forna kollegor. Hästpojken har ett rusigt releasekalas där bandet bjuder på strålande underhållning och musik från nya plattan. En god vän säljer sin lägenhet på 34 våningen i Karlstornet. Vi får en exklusiv visning och ser både till Vinga och Carlstens fästning, plus att vi får Göteborg för våra fötter. Vi välkomnar våren med den japanska inspirerade festen i Botaniska trädgården till körsbärsblommornas ära. Och äter asiatiskt. Jag har ett fantastiskt liv.
Maj:
1 maj är som sommaren själv. Klart det blir ett premiärdopp ute vid Hovåsbadet. Barnbarnet bjuds på glass vid Lejon & Björnen på Danska Vägen. Fattas bara annat. Vi går på hattparad hos en god vän och hans hustru, som har en flott lägenhet vid Valand. Jag överraskas av att mitt soloalbum ”Sol på svenska” tjänar fint som ljudkuliss. Det blir en tur om Skattungbyn och besök hos min kära vän Ola innan hockeylägret i Borlänge väntar. I soliga Borlänge får jag telefonsamtal från BBC. Jo. Jag skans me löst folk från Hockeygöteborg, medverka i programmet ”Paddy and Chris: road tripping”. De båda britterna Paddy McGuinness och Chris Harris ska göra ett nedslag i Sverige för att utforska friluftsliv och vad som håller svenska plus 50-män igång. I detta ingår ishockey. BBC-kvinnan är kvittrande trevlig, som vårdagen vi samtalas på. Lämnar Borlänge för Göteborg och BBC-inspelningen. Men också för att repa med Martin Hamrén, forne Lenny Lane-basisten (lenny Lane en gång världens bästa Beatlesband), och hans kör där jag ska vara försångare och sjunga Bowies ”Starman” och Beatles ”All you need is love”. Har inte sjungit på evigheter, så rep krävs, men det ska nog gå bra. BBC är riggat till tänderna i nybyggda Slottsskogsrinken. Jag är där strax innan åtta på morgonen. Har gått, eftersom förberedelserna för Göteborgsvarvet stängt av alla infartsvägar och parkeringar till hallen. Vid halv nio är vi på is och lattjar hockey, en drönare sveper över isen och kameramän och ”studio”-personal är på plats i mängder. BBC-folket är strålande trevliga. Först långt senare kommer huvudrollsinnehavarna, som är dåligt förberedda och inte kan åka skridskor. Alls. De får en lektion. Paddy McGuinness klarar sig bäst och får rollen som utespelare. Chris Harris baxas så småningom in på isen utstyrd som målvakt. De har fått låna allt från underställ till utrustning. Men mr Harris ville helst ha sina jeans, t-shirt och smutsiga täckjacka under. Jag rekommenderade honom att inte ha det. Efter inspelningen, som tar fyra timmar, släpar jag med trötta steg min tunga bag hem i gassande solsken. Inte rast eller vila. Om någon timme ska jag hämta barnbarnet på förskolan. Med det trevliga BBC-folkets hjälp, och deras mobiler, har det tagits lite selfies. Men när jag skriver om att få dem möts jag av en radioskugga och är kalla är kriget. Zeba och jag hejar på Göteborgsvarvsdeltagarna och gläds åt att slippa springa. Vi deltar i Änggårdens promenadloppis, säljer en del, men hade behövt sälja än mer. Vi lever i ett överflöd. Vi har skickat iväg Fanni och Gustav till USA. Ett äventyr i Kalifornien, med en tur till Las Vegas, väntar. Stanleycupslutspelet är igång. VM likaså. Det blir hockey både vi teven och på isen samtidigt som våren spirar. Konserterna med kören, två kvällar, går strålande. Så roligt, men jag önskar att mitt självförtroende och möjlighet att lära mig texter vore bättre. Vädret i maj är vackert, Göteborg skyndar sig att klä om i vårdräkt och vi kan flera gånger äta ute frukost, middag, kväll. Jag är med och firar musikaffären Mug, som fyllt 50 sedan något år tillbaka, men inte haft möjlighet att hålla kalas förrän nu. Bland annat uppträder Ulf Dageby och är sylvass.
Juni:
1 juni hämtar Zeba och jag Fanni och Gustav på Landvetter. De är nu ett äkta par, så vi har pimpat bilen. Ja, turen till Las Vegas gav ett giftermål enligt alla konstens regler med en Elvis som vigselförrättare. Vi överraskar de unga tu med att ta dem hem till Änggården där släkt och vänner väntar för ett kalas till deras ära. Firar också vännerna Mats och Ammi, där den ene blir 65 och den andra väsentligt mycket yngre. Zeba åker till Kullahalvön på retreat med sin vän Marie. Jag firar grannungdomarna som tar studenten i ljuvliga juni. Men när hustrun med vän tar sig till Louisiana hänger jag på i Helsingborg, efter att ha tagit tåget dit. Tar en promenad i staden på den svenska sidan om Öresund, hittar en loppis och fyller en bag. Möter upp hustrun med vän, så far vi i mulet väder över Sundet mot det fina konstmuseet. Chaïm Soutines målningar tar andan ur mig. Sommarvädret skiftar mot något liknade höst. Mössa på. Vi firar det stora barnbarnets tioårsdag. Åker med Fanni och Gustav på tur upp i Västergötland för att titta på ett projekt, som kanske kan bli deras sommarboende. Yngsta barnet och jag åker på båttur från Stenpiren till Göteborgs södra skärgård tur och retur. Det tar många timmar. Det blev ingen korv vid Korv kiosk, Mariaplan. Han somnade. Turen går åter söderut. Zeba storasyster Tine fyller 60. Stort kalas väntar. Via air b’n’b ordnar Zeba boende för oss plus son, dotter och hennes pojkvän i ett hus nära Dragør. EM i fotboll är i gång, så det blir inte bara ett strålande 60-årskalas och ett besök på Bakken utan också fotboll på storbildsskärm i ett nytt hippt område kallat Banegaarden i rangerbangården, söder om Hovebanegaarden. Ja, vi hinner med favoritloppisen på Holte också. Och bad vid Kongelundens strand på sydvästra Amager. Ja, även i Hellerup innan vi åker hem med en fullpackad bil. Vännen Magnus Berg (känt sedan jag läste litteraturvetenskap 1976) har kommit med en bok om sin kamp mot prostatacancer. Gratulerar honom till både tillfrisknande och bokrelease. Vännen Thomas Silver, en gång gitarrist i Hardcore Superstar, överraskas med ett kalas i Majorna där vännerna vill hylla honom på hans 50-årsdag. (Zeba och jag får senare träffa hans ljuvliga käraste och dotter på fika.) Zeba med dotter och pojkvän firar midsommar i strålande sol på Gunnebo. Hockeyn är slut på isen, men Stanley cup fortsätter med den dramatiska finalserien mellan Florida och Edmonton, som Florida till slut vinner. Jag får plötsligt möjlighet att spela mer nere i Kungsbacka. Tackar inte nej. Far till Kalmar för att se en fars med bland annat Robert Gustafsson. Badar i Kalmarsund. Shoppar på loppisar. Gör stan och har sällskap av kollegan Olle på premiären av farsen. Hinner med Kalmar konstmuseum. Firar Zebas x-svärmor, som fyller 80. Går på premiär på teater Toftas sista föreställning på herrgården någon mil utanför Kungälv. Åker till Falkenberg för att hälsa på goda vänner i deras fina sommarhus bara några hundra meter från stranden. Ska senare på kvällen se premiären på Vallarna, friluftsteatern, och sover sedan över Ocean hotel.
Juli:
Badar, förstås, i det stormiga och mulna vädret. Skjutsar i ilfart Zeba till tåget. Hon ska till Roskilde. Har fått en biljett plus tältplats av sin storasyster till festivalen som hon inte har varit på sedan 2010, tror jag. Jag blir gräsänkling. Roar mig med allsång med Lasse Kronér på Tjolöholms slott, fikar med vänner, far till Helsingborg för ”Ett resande teater sällskap” med Eva Rydberg och passar på att hälsa på vännen Lars Aldman, som bor där sedan några år. Tar till Varberg med vännen P-O för att se Eldkvarn på sin sista turné… men ingenting stillar saknaden av Zeba. Så blir det äntligen bilen söderut för återförening. Vi har fått låna hennes kusins hus i Virum, strax norr om Lyngby, och ska vara kattvakter. Snart sitter vi på tåget till Malmö för att hälsa på gudsonen med käraste och dotter plus min bästis Anna, som också är gudsonens mor. Vi får några fina timmar ihop innan vi återvänder till Köpenhamn för en stadspromenad och slutligen huset i Virum. Zebas förra styrmor är fotvårdsspecialist. Lite omsorg om fötterna skadar inte. Inte umgänge heller. Jag går under tiden på loppisar och fyller garderoben. Senare får även jag fotvård. Det dröjer inte länge förrän Fanni och Gustav kommer ner. Det blir loppisar, smørrebrød, bilmuseum, körbärsplockning, bad och umgänge plus släktbesök. När de åkt far vi till Køge för att fira en systerdotter. Hamburgare på en amerikansk diner och bad. Zeba och jag tar en tur förbi Dragør, hygger oss där, hon köper stockrosor, jag något på en loppis, och jag badar i kallingarna. Sedan väntar middag hos forna styvmodern. Dagen efter tar vi bilen söderut mot Skovtårnet, det spektakulära utkikstornet i trä i Camp Adventure på södra Själland. Vi är tidigt där, efter att ha tagit ett morgondopp vid stranden i Skogdsborg, slipper trängsel. Det blir promenad i den vackra parken, fram till tornet och utsikten. Hänförande. Bredvid finns glampingmöjligheter, vi kikar in i ett av ”tälten”, och ett blomsterfält. Mycket för ögat. Vi far österut mot Stevsnforts kallakrigetmuseum, men är för sena. Stängningsdags har påbörjats. Det blir istället svindlande Stevns klint, med Højerup kirke balanserandes på randen till avgrunden. Nås av beskedet att Ulf Dageby hastigt har gått bort. Blir tagen. Skriver om honom på min blogg. Paul, Sara och Ivar kommer på besök. Hon ska till Rumänien på jobb, flyger från Kastrup, så det blir perfekt med ett stopp i Virum med umgänge. Återigen blir det loppisar, mat och bad. När jag lämnat Sara på Kastrup är det dags för Tobias ankomst. Zebas son ska förenas med familjen och vi möter upp på Hovebanegaarden, gör Köpenhamn och senare går vi på zoo. När Ivar och Paul är lämnade vi färjan i Helsingør gör resterande trion sightseeing i Köpenhamn, buss (usel) och båt (toppen). Dagen efter börjar med bad och senare Holteloppisen innan vi sveper ut på Reffen och Holmen för promenader och mat. Så dags för hemresa med en överlastad bil. Lite umgänge i Göteborg, omhändertagande av äpplen för mos och must och sedan iväg till Kramfors och Ådalen. Ja, ett nytt äventyr väntar där jag ska bo hos min gymnasiekamrat Grzegorz, känna av den historiska trakten, bad i Ångermanälven och se Tomas Ledins bygdespel. Det blir fina dagar med extra allt innan den långa tågresan hem. Nu väntar jul i juli, som traditionen bjuder. Alla ska med.
Augusti:
Vi cyklar till Hovås för att ta ett morgondopp. Vi går på Bo Kaspers Orkester på Villa Belparc. Blir inte besvikna. Jag åker till Klädesholmen för att hälsa på en nyskild vän, får på köpet en båttur med en skolkamrat som jag gick i grundskolan med. Mat, dryck och bad. Inte nödvändigtvis i den ordningen. Bohuslän som bäst. Zeba åker med Mikael och Sabina till Tyskland för att handla dryck till de ungas komma bröllop i september. En resa på ett knappt dygn, tur och retur, hustrun som chaufför. Way out West inleds, pågår och avslutas. Redan första dagen får jag en ljudchock och förlorar balansen. Otäckt. Men det stillar sig till dag två. Och, ja, jag hade glömt mina hörselskydd. Det är en ok festival, men utan några egentliga toppar. Men New Yorktrion Nation of Language charmade. Kommer i väg på Anna von Hausswolffs samarbete med Göteborgsoperans danskompani. En föreställningen som fullkomligt blåser mig av sätet. Hockeysäsongen drar igång och jag ska snart få möjlighet att träna med NHL-proffs. En chans som är galen, fåfäng och ett helt omöjligt uppdrag. Samtidigt kul. Det går förstås inte att mäta sig mot drillade utespelare som Lucas Raymond (Detroit), Eric Brännström (Vancouver), Arvid och Elmer Söderblom (Chicago respektive Detroit) med flera. Mer umgänge med barn, firande av pappa som skulle ha blivit hundra och av Paul som blev 34. Vi kollar in Ingemar Stenmark som tävlar i veteran-VM i friidrott på Slottsskogsvallen. Han klarar tre meter i stavhopp. Beundransvärt. Han är årsgammal med mig, men i bättre fysiskt skick. Hans hopp ger dock ingen medalj. Ser favoriten Kristina Issa på Grönsakstorget. Firar favoriten Tina på 50-årsdagen. Darin spelar i något som kallas Slottskogsvallens entrépark. Han imponerar inför tvåtusen personer. I sommar spelar han på Ullevi. Dagen efter skulle Ulf Dageby med Nationalteaterns Rockorkester spelat. Det blev ju aldrig så. I augusti går också Ulf ”Lången” Johansson ur tiden, en nöjesprofil som Göteborg har mycket att tacka för sedan tidigt 60-tal. Månaden avslutas med Ö-festen på Ringön med band, mat, vimmel och allt plus Duvstock i Majorna, en musikfestival i det lilla.
September:
Resterna av Göteborgs kulturkalas hålls. Jag får chansen att 1 september se Sisters of Invention, Paperwing och Rasmus Blomberg. Tre lokala favoriter på ett bräde. Trevligt. Äter lunch med Paul, koreanskt mitt emot operan. Äter lunch med Gustav, mat köpt i Saluhallen men som äts utanför densamma. Far till huvudstaden för att närvara vid nypremiären av ”Änglagård”, som jag ännu inte sett. Blir positivt överraskad. Har sällskap av en god vän, forne radioprofilen Leif Hedegärd. Passar dagen efter på att träffa min faster, som fyllde 90 år i april, och som bonus var min yngsta kusin Maria med. En fin dag med mat, umgänge och bad. Hon är fantastisk, min faster. Kristallklar och alert. Avslutar kvällen med att gå på Wannadies på Mosebacketerrassen tillsammans med min vän och kollega Lars Lindström, som är min värd i Stockholm och tillika från bandets hemstad Wannadies. Hinner knappt hem förrän jag ska på hockeyläger i Bollnäs. Åker förbi min vän Ola i Skattungbyn för ett bad i Oreälven innan äventyret i Hälsingland väntar. Hinner hälsa på Melker, granne till Ola, får röda vinbär av honom och ett par vita rock’n’rollskor av Ola. Så hockey. Spelar bra med ett bra lag. Alltid stärkande inför säsongen. Hinner med bad i Varpen och några loppisar innan hockeyn är över och färden ned mot Göteborg väntar genom ett allt mer höstlikt Sverige. Badar, fikar med vänner, umgås med familj. Går på premiären av ”Gatsby”. Badar mer. Drar på mig en förkylning, som övergår i feber. Inte bra. Ligger däckad hela veckan inför Mikaels och Sabinas bröllop. Det som de unga tu jobbat så inför, med benägen hjälp av Zeba. Jag skulle också funnits till, men ligger nedbäddad. Missar också ”Orup bara”, premiären på Draken. Tar febernedsättande och kan medverka vid vigseln i Hagakyrkan, som blir en vacker och rörande tillställning. Hänger med till sittningen i Norska huset och är med några timmar innan febern tar över. Firar Zebas och min bröllopsdag i sängen, ensam. På måndagen är det Zebas tur att bli sjuk. I corona. Jag har testat negativt. Nu är jag frisk. Smiter iväg på Bokmässan, träffar författande vänner. Hör ifrån BBC, som vaknat ur radioskuggan, som meddelar att programmet ”Paddy and Chris: road tripping” nu ska sändas. Inser att vi i Sverige inte har någon chans att se den. Kollar med BBC om dels bilder från i våras, dels en länk till programmet. Radiotystnaden slås på igen.
Oktober:
Jag lever med en smart fru. Hon fixar så att vi tillfälligt kan komma åt BBC-sändningen, som Mikael och Sabina blivit överraskade av att hamna mitt i under sitt stopp i Edinburgh under bröllopsresan. Inleder månaden hektiskt med att ena dagen se ”Charlie och chokladfabriken” med Ola Salo i huvudrollen på Göteborgsoperan och den andra dagen ta en buss till Oslo för att se Nick Cave and the Bad Seeds. Hinner dejta goda vänner och yngsta systersonen innan konserten, som är omtumlande men inte lika stark som tidigare konserter som jag har sett med mörkermannen. Tar nattbussen hem. Kommer sömndrucken i säng vid fyra på morgonen. Intervjuar Thomas Di Leva från scen under konceptet Unplugged Live på Lindholmen event och nöjen. Firar barnbarnet som fyller fyra år. Zeba har köpt en gulddräkt till honom, som han har att växa i. Far till Berlin med älskade vännerna Egil och Sveinbjörg. Vi från Landvetter. de från Reykjavik. De firade 40-årig bröllopsdag samma dag som vi firade tolv som gifta. Har toppendagar med mat, dryck, shopping, loppisar och sightseeing. Kommer hem, firar min 67-årsdag med att spela hockey. Blir sjuk. Igen. Blir frisk. Går på teater. Ser fantastiska ”Skål för livet” på Stadsteatern. Har hummer- och kräftfest hemma. Hjälper en vän att röja ett källarförråd. Det blir som ett spöke. Avbryter efter en vecka sisyfosarbetet och lämnar tillbaka nycklarna. Firar Sabina, som fyller 27, med att gå på Familjen. Blir visst firad jag också. Spelar så bra hockey att jag får priset som bästa spelare efter passet. Stolt.
November:
Blir inspirerad av källarröjet, så jag börjar med att vädra kläder och gör sedan en stor utsortering med sådant jag inte längre passar i. En del går till loppisar, andra till försäljning. I garderoben märks det knappt att jag rensat. Gör must av de få Ingrid Marie som trädet ger. Kommer iväg på Kriminella Gitarrer, Klippanbandet jag såg på Errols 1978 och som nu återuppstått. Ett fint återseende. Ser nyss avlidna Elisabeth Olssons utställning ”Ecce homo” i Högsbo kyrka. Kärleksfull bilder, som anses kontroversiella. Checkar in på Jacy’z med Zeba för att fira att hon varit 36 år i Sverige. Middag ingår, som är fantastiskt. Konsert också, men en än mer fantastisk Amanda Jenssen. Checkar ut och smiter iväg på Sjöfartsmuseets utställning om mode till sjöss. Ser Cosmic Overdose återförenas. Kompisar från förr. Fortsätter på temat när jag går på forne Kai Martin & Stick!-medlemmen Mats Landahls konsert med sitt band, som spelar Stones- och Dylan-låtar. Intervjuar gänget som ska till Göteborg med ”Änglagård”. Köper smørrebröd vid Danska kyrkans julbasar. Kommer iväg till Munkfors för hockeyläger. Kommer i slang med norske målvakten Kåre Østensen, 81, som satt på bänken när Tre Kronor mötte Norge i den första hockeymatch jag har sett, 1962. Fascinerande. Och inspirerande. Han har tre OS innanför hockeyvästen. Kommer iväg på ”Orup bara” på hans 66-årsdag. Firar honom med en flaska vin och säger hej efteråt. Går på vernissage tillsammans med hustrun. Kommer hem med tre nya objekt till samlingen. Emellan vernissagerna tackar vi Cigarren och innehavaren Robban för de 25 år som har gått. Nu stänger favoritfiket för annan verksamhet.
December:
Vi stormar in i årets sista månad. Zeba håller traditionen vid liv med julpyssel vid första advent. På kvällen smiter jag iväg på Danny och hans utmärkta show på Draken. Medverkar i Radio 88 i ett program med fokus på 1984 och det blir snack om bland annat Viva la Stick! – bandet som bestod av medlemmar från Viva!, Kai Martin & Stick! och Extra!. Ja, jag tror att vi alla hade utropstecken efter namnet. Ser den spännande, nyskrivna ”Teorier om människan” på Backa teater. Går på julshow på Valand med Mikkey Dee som dragplåster; inte mycket jul över den showen, men det serverades åtminstone julbord. Ser premiären på ”Pinocchio” med gymnasievännen Mike för att dagen efter fira min moster som fyller hundra år alive and kicking. Vaccinerar mig mot covid och influensa. Åker till Lidköping för att få se bandy – Villa möter Edsbyn, ett riktigt toppmöte, alltså. Blir flott bjuden av förre klubbchefen och får mig kanonbandy till livs, en upplevelse. Hinner innan matchen med loppisar och en stadspromenad. Kommer hem med besked om att Zeba tillbringat natten på akuten. Vi som skulle åka till Köpenhamn. Men hon kommer hem och piggar på sig en smula, så vi åker en dag senare på vår resa som infaller på vår förlovningsdag. Kommer ned till ett julbord tillsammans med tre av hennes systrar med familjer. Vi åker förstås till loppisar, köper lite klappar till paketleken för julafton. Planen är också ett besök på Tivoli, men vädret är sådär. Men till Byen kommer vi. Nu för ett bokat på Osteria 16 vid Sønderboulevard. En hemlighet från Zebas sida. En smakupplevelse om (var det elva?) flera rätter. Lätt mätta tumlar vi ut i den fuktiga Köpenhamnsnatten nedför Istegade, in på Hats, Boots and Bourbon, mot Hovedbanegaarden, ett (för) sent försök för Tivoli innan hem. Så kommer vi åter hem från Danmark med bilen full. Nu med dryck och julmat. Julen närmar sig. Men jag hinner med att uppvakta Pernilla Andersson, artisten som 10 december fyllde 50, när hon spelar på Stora Teatern. Uppvaktar också kära svågern som fyller 70. Hummer och champagne. Går på Jul på Liseberg med barnbarnet, som tittar storögt förtjust på allt. Så börjar julförberedelserna och vi samlas sedan på julaftonsmorgon för julgröt. Barnen kommer med respektive, förutom Pauls familj som har fullt upp med sitt julfirande. Julafton blir stilla med Zebas barn och Fanni och Gustav. Julmat, -dryck- och -klappar plus presentlek. Zeba ger mig en iPhone16, som jag generat tar emot. Det är för mycket. Vi ska koppla den till mitt abonnemang. Går ned på juldagen till butiken i Nordstan, där hon köpt den, för att få hjälp. Blir så oförskämt bemötta att vi häpnar. Zeba klagar till Telia mejlledes, får rätt i allt som vi har sagt till killarna i butiken och ett beklagande. Väljer på annandagen Frölundabutiken med ett helt annat mottagande. Får besök av Paul med familj och hinner fira dem. Med nyår blir det besök från Danmark. Zebas storasyster Tine med man Lars och hunden Max gästar. Så sluter vi året med en fest i stilla mak med god mat, dito dryck och spel.
Med detta skrivet vill jag önska alla ett gott nytt år – mot 2025!
Foto: Kai Martin, Zeba Pedersen Löwen-Åberg, Eva Larsson, Sören Meethz, Maria Welin, Paul Löwen-Åberg, Ola Brunius, BBC
Total underhållning. Även i ett ”nedskalat” format håller Danny Saucedo otroligt hög nivå på sin underhållning. Foto: KAI MARTIN
Draken Live, Göteborg.
Publik: Utsålt.
Bäst: Hur Danny sömlöst går från en genre till en annan med sitt eminenta band.
Sämst: Momentet med snurra hjulet var lite lökigt.
Fråga: När kommer nästa stora show med Danny…?
han slog fullkomligt knock på mig med sin show ”Nu” (2017/2018) på Börsen i Stockholm och the Theatre i Göteborg (recension här). Denna fullödiga föreställning med extra allt späddes på med ”The run(a)way show” (2019). (Recension här.) Skulle någon någon gång toppa detta – annat än Danny Saucedo själv.
Så kom pandemin och la sordin på det mesta, men i ett fönster hösten 2021 bjöd Danny upp till en show för en sittande publik på Kajskjul 8 i Göteborg, som i sitt format var fullständigt galet bra. Nej, man fick inte stå upp och dansa till denna hans ”Danny Saucedo dinner club experience”. Men vi var många som gnuggade rumpor den kvällen i ett slags sittdans. (Lös om föreställningen här.)
Året efter uppdaterade han sin ”Run(a)way show” med tillägget 2.0 på Cirkus i Stockholm (läs om den här). Toppkvalitet igen med dans, musik och en publikfest som bjöd in alla.
Jo, jag har sett Danny Saucedo några gånger och han har som få andra tagit sitt artisteri till riktigt höga nivåer.
Nu var det dags igen. Denna gång med något som initialt skulle vara en unplugged show, men där det kliat i de kreativa fingrarna och turnén har vuxit till något annat. Heller också ville han bara luras. För under hösten har han liksom börjat baklänges. Han med bandet – Jonas Pomo, klaviatur och sång, Sebastian Ågren, bas, gitarr och sång, och Niklas Nygren, trummor, sång och syntbas – kommer in på scen med ryggen mot publiken, bockandes och bugandes mot en backdrop föreställande en konserthall. Så chillar han med bandet, knäpper upp en öl för att börja leka lite soft med instrumentet. Så upptäcker han oss! Välkommen till ett backstagegig.
Larvigt…? Ja, kanske. Men en annorlunda grepp och det dröjer inte längre förrän var enda kotte i Drakens salong är delaktig i en denna formidabla underhållning.
Han förvandlar tillsammans med bandet låtarna till en fest av improvisation och lekfullhet. Sömlöst glider de mellan genrer som funk, soul, latin med Danny Saucedo som en bländande crooner, som inte bara har total kontroll över sin spänstiga röst utan också utmanar den med skicklighet. Oerhört imponerande.
Han är kung av salsa, en mästare i funk, en cool jazzkatt, hittar rätt i pop, soul och mer balladintima format. Det är uppenbart att bandet trivs med hur de får traktera Dannys låtar tillsammans med honom och alla får sin presentation i form av snyggt levererade solonummer redan tidigt i showen.
Han har valt att köra på lite lösare boliner än normalt. Använder sig mer av stolpar i berättelserna kring låtarna än en inpluggat manus. Det kan bli lite slirigt ibland, men är också charmigt och inbjudande. Han plockar på volley upp någon kommentar från publiken. Filosoferar kring ljud och ljus rikedom, om sin egen roll i universum och raljerar ståuppaktigt. Dansen har fått kliva åt sidan. Han klarar sig bra ändå.
I somras på Way out West såg jag Benjamin Ingrosso bjuda på sin spännande show (skrev om den här). Men han har en bit kvar till toppen. I slutet av augusti såg jag Darin i Slottsskogens entrépark (läs här). Imponerande. Men en bit kvar. Men självklart ska det bli spännande att få se hur han klarar det stora formatet med Ullevi i sommar. Men ingen, säger ingen, slår Danny. Han är Sveriges showman nummer ett!
Danny Saucedo, Draken live, 1 december 2024, låtlista:
Brinner i bröstet
Så som i himlen
Vibes
För kärlekens skull (Ted Gärdestad-cover med inslag av Håkan Hellströms ”Känn ingen sorg för mig Göteborg)
”Snurra hjulet”, där låtarna lottas fram – den här kvällen ”In the club” i dansbandsversion, Happy that you found me i hårdrocktappning och Amazing som reggae
kaimartinblog 