Vi skriver 10 oktober 2025. Det är på dagen, ja, till och med en fredag, 45 år sedan Kai Martin & Stick! kom med debutalbumet ”Biomusik”. Samma dag hade Eva Wilke på Silence fått in oss tillsammans med skivbolags- och spelkamraterna Cosmic Overdose i SVT-programmet ”AB Svensk Rock”. Det som sändes direkt från Bal Palais, som vid tidpunkten hette Rock Palais, Kungsgatan, granne med Oscars teatern i Stockholm.

10 oktober 1980 var också debuten för musiktidningen Schlager (läs om en av grundarnas tankar om tillblivelsen här), som kom att skriva rejält om oss under åren 1980–1985 (utan att vi nämns i den den länkade texten ovan). Vi spelade på en välgörenhetsgala till tidningen, för att bidra till dess ekonomi. Vi blev recenserade i första numret – inte bara för ”Biomusik” utan också för vår medverkan på skivbolaget Strandeds samlingsalbum ”Popjob” (omslag och titelidé från vår eminente omslagsmakare och tillika gitarrist/låtskrivare/sångare Peter Bryx, egentligen Alfredsson).

Jo, vi var om och kring oss detta nådens år 1980, då vi dessutom gett ut singeln ”Måndag! Måndag!/”Slavi i vår tid” på Lundaetiketten Heartwork tidigare samma år. Inspelat i Lundaton i februari.

Så… 10 oktober 1980 gav Kai Martin & Stick! en bra start nationellt. Minst sagt.

Men det kunde ha gått helt annorlunda.

Vi var uppvaktade av flera skivbolag. Lokalt förde vi diskussioner med Nacksving, hade möte med Tommy Rander och bolagets lyssningsgrupp i hans villa i Skytteskogen mitt emot Marklandsgatan i Göteborg. Men det föll på de politiska förhören som hölls. Stranded med Klas Lunding drog i oss, men det blev ”bara” låtarna ”Spel” och ”Telefon” på nämnda samlingsplatta. Henrik Venant var sugen på att ha oss, men det stannade vid singeln.

Istället var det Silence som lockade. ”Proggbolaget”, som lämnat Stockholm för de Västvärmländska skogarna. Utanför Koppom med postadress Näved hade paret och grundarna Anders Lind och Eva Wilke köpt ett gammalt skolhus, som nu förvandlats till skivbolagshus. På bottenplan byggdes en studio med kontroll- och biljardrum. På andra våningen flera sovrum, en sovsal som Trötter, Kloker, Glader, Toker, Butter, Prosit och Blyger hade älskat. Där fanns också Silences kontor och ett kök.

Silence hade en ung man, som tjänade som både inspelningstekniker, producent och talangscout, vid namn Göran Andersson. han hade varit på Slottsskogsfestivalen 18 augusti 1979. Där spelade, förutom en rad lokala band, också TT Reuter, Problem och Grisen Skriker. De sistnämnda just en Silenceband.

Göran Andersson hade blivit förtjust och haft koll på oss därefter. Vi, som efter de första spattiga åren, någon gång sent 1979 eller tidigt 1980 gjorde en drastisk förändring i vårt sätt att framföra vår musik. Vi var engagerade att spela vår musik till en modevisning på anrika gayklubben Bacchus på Bellmansgatan i Göteborg. Det var omväxlande transpersoner och unga tjejer som skulle visa kläder på catwalken. Men vid repetitionerna upptäckte vi, eller alla, att de aldrig hann komma tillbaka från sin tjusiga klädvisning innan låtarna var slut. Vi fick på plats och ställe ändra och arrangera om. Vi spelade i ett lägre tempo. La till en refräng, dubblerade någon vers. Plötsligt insåg vi att det var så här musiken skulle spelas; inte som en racertävling. Vi upptäckte också att vi aldrig förlorade i energi. Vårt särdrag snarare förbättrades än tvärt om.

Göran Andersson var övertygad. Men Anders Lind – en fantastisk, legendarisk och nu mer promoverad ljudtekniker – och Eva Wilke var inte fullt ut övertygade. Så, sagt och gjort, en spelning anordnades i Arvika på Musikkaféet (tror jag det hette).

I slutet av april packade vi in oss i två bilar. Dels en mindre lastbil, en VW, som Rasta-Kaj Farai, bas, lånat från sitt jobb, Peter Bryx och Gomer Explensch, saxofon, for med utrustningen i lasten. Ronny Jotten, trummor, jag och Tony Vibrato, klaviatur, hade hyrt en VW Polo hos Wagnefors på Södra Vägen i Göteborg. Tony körde och redan i Tingstadstunneln svepte aprilvädret in. Jag säkrade bilbältet i baksätet där jag satt, något det inte var lag på vid den tiden, och vi styrde norröver mot Uddevalla för att senare gena genom Dalsland.

Men vädret intensifierade. Strax efter Ucklum släpper greppet. I halkan och med sommardäck far vi kors och tvärs över vägbanan innan vi voltar ned i ett dike, blott några hundra meter efter en större sluttning. Jag minns tystnaden. Den totala stillheten, som uppstod, innan vi frågade om varandra om vi var ok. Så krånglade vi oss ur bilen och skulle försöka kalla på hjälp.

Men rätt snart ser vi hur två bilar frontalkolliderar framför näsan på oss. Lyckligtvis i låg hastighet och utan personskador. Trafiken tätnar på, köer bildas och polis och bärgare kommer på plats. Hur, vet jag inte. Vi transporteras med den sargade bilen till Uddevalla, där den lämnas och vi vid en biluthyrare där vi får en ny bil för att fortsätta resan.

När vi når Arvika är vi omskakade. Plus lite sena. Men allt är på plats. Spelningen blir en succé, om än att det var för en handfull människor. Vi far sedan till Silence i Näved för att prata och sova ut. Om det var samma kväll eller morgonen efter kommer jag inte ihåg, men vid samtalet med skivbolaget fick vi tummen upp. I augusti planerades det för inspelning av vårt första album.

Vi besökte ofta Lund. Trivdes med Henrik Venant och hans kreativa krets. Vi hade stött på honom och hans band TT Reuter på Slottsskogsfestivalen och omedelbart blivit förtjusta i bara i gruppens musik utan även i medlemmarna. Henrik Venant ordnade på hösten 1979 en spelning i Lunds biblioteks aula, samt även på Fredmans i Malmö, och vi kom snart tillbaka för fler spelningar, besök och skivinspelningar. (Jag kom att gästa på både Rädslas debutsingel ”Mannen” 1980 och Cortex album ”Spinal injuries” 1981).

22 maj åker jag ned till Lund för att se the Clash (setlisten här) på Olympen, konserthallen som egentligen skulle ha tjänat som handbollshall. Blir rätt tankad, pratar med Stry Terrarie, legendarisk sångare med band som Besökarna och Garbochock, och väl hemma hos Henrik Venant vid Bantorget mitt i Lund är jag otrogen – ett meningslöst knull av en dålig älskare.

I baksmällans ruelses far jag till Malmö dagen efter med medlemmarna i Kai Martin & Stick!, som kommit förbi och hämtat mig. Vi ska ha Venants hus som bas, som vi haft tidigare och trist med. En spelning på någon studentställe väntar. Som vanligt i Malmö gick det inget vidare. Slokörade och hungriga återvände vi till Lund, tog oss till korvkiosken vid Mårtenstorget. Det, som vi inte visste, var raggarnas tillhåll. När vi står i kön, ett rätt uppseendeväckande band med en snittlängd på 193, kommer det fram en raggare med kuken i handen. Hans provokation faller snabbt då Peter kvickt utbrister ”Hit med senapen!” och raggaren smyger snopen och förnedrad därifrån. Vi fick vår korv, kom hem till Venant och somnade efter lite efterfest gott. Dagen efter, på pingstafton, väntade en tidig konsert arrangerad av Venant i någon av hans alla klubbar.

Nu är det bättre. Lundapublikens öron var vidöppna och nyfikna. Efter spelningen packade vi ihop. Jag gick med någon (Ventant?) till en pizzeria snett över Grand hotel och mitt emot vårt boende. På radion berättades det att New York Islanders vunnit Stanley Cup. Jag firade med ett glas mjölk.

Väl i lägenheten, eller huset, kom tröttheten. Jag knöt mig tidigt i soffan i min sovsäck i rummet mot gården, det som låg innanför vardagsrummet. Därifrån kunde man fortsätta in i Venants och flickvännens sovrum där även deras bäbis sov och vidare in i det spartanska köket.

Jag somnade fort. Men övriga i bandet och sällskapet fortsatte kvällen in i vårnatten. Vid halv två på natten gick alla iväg till den lilla korvkiosk som låg längs med järnvägsspåret. Tog med sig sina varor in i huset då attacken kom.

På en given signal krossades samtliga fönster som vette mot gatan, dörren forcerades och in strömmade raggare. Några gjorde bara en hastig raid, men en rev ner saker i vardagsrummet. Två män gav sig på mig.

Garbochocks keyboardist Anna Gustavsson låste in sig på den lilla toaletten i panik. I vindsrummet höll några nattgäster andan för att inte bli avslöjade. När nog alla medlemmarna i Kai Martin & Stick! flydde ut på gården för att ta sig över planket till granngården. Ronny, som hade två Puckon i handen, försökte klättra över en stege. Fick inget grepp, släppte flaskorna samtidigt som han såg 202-långe Gomer Explensch slå världsrekord i höjdhopp i ett magnifikt svep. Han landade på fötterna samtidigt som de andra snabbt klättrade över stegen för att komma i säkerhet. Men på den gården möttes de av fientlighet då de boende i sin tur trodde att det var attackerade. Det lugnade sig emellertid snabbt.

Under tiden blev jag misshandlad. Den ene av raggarna, för det var detta gäng från Staffanstorp som gått till attack, slog mig med en gummibatong. Jag hade uppenbarligen slitit upp sömmen i sovsäcken för att försvara mig och ta emot slagen med min högerarm. Han slog mig i huvudet, som sprang i blod, fortsatte på armen. Så tvingade han upp mig, som hela tiden legat, för att fortsätta slå. Jag försvarade mig inte. Hur skulle jag kunna det? Hur slåss man? Jag vet att jag förtvivlat bad honom att skona mina tänder, för en framtand hade jag av misstag fått utskallad året innan.

Så plötsligt upphörde det. Jag gick chockat irrande in i sovrummet där Venants flickvän satt upp med Stry och hennes barn, fortfarande sovande. De med uppspärrade ögon. In i köket där Rasta-Kaj satt på huk bredvid kylskåpet.

Blodet pumpade ut ur mitt sårade huvud och jag vacklade åter till rummet där misshandeln skett. Väggarna fläckades av blod.

En man med en kraftig skinnjacka kom in. ”Jag är polis!”, sa han och kollade att ingen var kvar av angriparna.

Det visade sig sedan att han och en kollega varit ut civilt och upptäckt attacken, ställt sig bakom ett träd för att spana, men inte ingripa (förståligt). Just den mannen såg jag aldrig mer, däremot hans kollega som kom att vittna vid rättegången hösten 1980.

Vi var ett drabbat band, som valde att tidigt på morgonen åka hem till Göteborg, efter att jag plåstrats om på Lunds universitets sjukhus. Där där läkarna som såg till mig undrade om jag var tvungen att se ut som jag gjorde. Som om det var mitt fel att raggarna brutit sig in i ett hem för att misshandla mig…

Jag var skakad. Nervig. Men vi siktade på inspelningen i augusti. Vi repade. Hade inga spelningar. Jag jobbade som sommarvikarie på GT:s korrektur i Västra Nordstan i tidningshuset vid Kronhuset.

Skulle jag förvandla mig till en grå mus för att aldrig bli sedd? Skulle jag krypa, smyga runt för att inte skapa någon uppståndelse? Nej, det gick inte. Men jag såg mig om över axeln varje dag efter det. Gör det än.

Vi kom till Silence och fick en lustfylld inspelning fylld av kreativitet. Vi tog över efter Eldkvarn, som precis varit och spelat in ”Musik för miljonärer”. Det var en fantastisk tid. Fyra veckor i augusti som brann av inspiration.

Men… vi tog en paus från inspelningen. Åkte till Arvika för att se en film. När vi kom ut från den villa de andra gå och fika. Jag såg nedför backen hur raggarna cruisade med sina mullrande amerikanare. Jag frös till is, började storgråta. Mina bandkamrater hjälpte mig in i Toyotabussen och vi körde tillbaka till studion.

När inspelningen var klar gjorde vi en spelning på en festival på Långholmen, den första efter misshandeln. Jag klarade det. Vi klarade det.

Det är 45 år sedan.