Göteborgs kulturkalas är ju något av skatteåterbäring för stadens medborgare. En möjlighet att åtnjuta något av det som bjuds på de scener som ställs till förfogande. Programmet är digert under några få intensiva dagar. Man kan själv vara en del av det hela som genom dans eller andra aktiviteter. Eller också är det bara att söka upp någon av programpunkterna som presenterar artister och band, som man vill höra.
Finaldagen, söndagen 1 september, gav mig tre personliga Göteborgsfavoriter: Sisters of Invention, Paperwing och Rasmus Blomberg. Alla på samma scen, om än vid skilda klockslag. I Göteborg har man aldrig tråkigt. Så att ”härda ut” dagen var inget problem.
Systrarna Malin och Karolina Almgren är en sammansvetsad jazzduo, som skapar sitt eget musikaliska härad. Jo, det kanske finnas influenser från exempelvis Weather Report. Men Malin Almgrens smeksamma groove till Karolina Almgrens känsliga, lekfulla sopransax och lätta sång ger något eget. Lägg till att Malin Almgren också sköter de adderande klangerna från sitt trumset. Padds som fyller ut och ger låtarna ett fundament.
Det är ett kort set som bjuds, men med en öppen famn som ger nyfikenhet efter mer. Musiken var delvis hämtad från äldre låtar, men också från nyskrivet. Sisters of Invention har för avsikt att komma med nytt album efter årskiftet med en försmak med en singel innan jul.
Låtarna de spelade: 1. Glad 2. Love 3. Vårkväll 4. Hustak 5. Vattenfall 6. Lokatt 7. Home 8. Icebreaker
Smeksam start på söndagen med Sisters of Invention. Foto: KAI MARTIN
Jenny Sooviks projekt Paperwing naglade fast mig med förtjusning för ett år sedan. Då då hon med en musikföreställning iscensatte sitt nya album ”String fling” på Stora Teater. Det var något som trotsade alla eventuella förväntningar och blev en så gripande upplevelse att jag fortfarande i dag pratar mig varm om den (läs min recension här!).
Att göra något liknade, något så unikt, är knappast görligt. Det var en ynnest att vara där och då, med vetskapen om att det inte kommer att upprepas. Jag såg Paperwing i ett helt annat format då hon med en avskalad sättning var förband till Ossler. Hon visade då att hon kan göra sin sköra, atmosfäriska musik stark även utanför Marie Antoinette-kreationerna.
Nu, i strålande, intensiv sol blev det kanske än mer naket. Trummor (Malin Almgren), keyboard (Jonathan Albrektson) och bas (Viktor Reuter) till hennes sång, som är lekande lätt, skir och stark.
Nej, den drömska musiken klär inte i solsken, än mindre i Kulturkalaset scen med en backdrop som inte ens en skämskudde hade kunnat hindra. Men Paperwings musik klår omständigheterna. Det är märkvärdig musik, som vill leka tafatt med känslorna. Den är på samma gång uppfordrande och smeksam, lekfull och allvarlig, pretentiös och jordad. Och den kräver sitt öra.
Med fler och fler spelningar klär Jenny Soovik sitt Paperwing i ett allt större självförtroende, både som scenkonstnär och musiker. Jag är så glad att jag får möjlighet att lyssna och vara med på denna hennes resa.
Paperwings låtlista: 1. Coward 2. Illusion 3. Himalaya 4 Fire with fire 5. Clouds 6. Through it all 7. Whales 8. Wallflower 9. I see you
Skirt och starkt. Paperwing konkurrerade med solen. Foto: KAI MARTIN
Rasmus Blombergs debutalbum ”The river’s call” var ett av 2021 års bästa album i min bok. Det är fortfarande en platta jag återvänder till med förtjusning. En platta som förtjänar fler lyssnare än vad den har. På scen är hans musik också imponerande, men på ett annat sätt. Beroende på vilken sättning han har bjuds man som lyssna på alternativ till kompositionerna.
På Grönsakstorget är det han med sin Fender Jaguar och ett pedalbord av rang tillsammans med keyboardisten Emil Aspegren. Här blir det mer finstämt och mindre dramatiskt. Låtarnas kraft hålls i sin linda, på gott och ont. Rasmus Blomgren tål att lyssnas på, oavsett vilken sättning han har på scen. När jag lyssnade på honom på Musikens hus för ett år sedan blev det just den dramaturgi som albumet håller. Känslorna svallar för att stillna och sedan flamma upp igen.
Här bjuder han på en skickligt framförd konsert med musik som förenar Bon Iver och Red House Painters i ett eget famntag. Och jag förundras fortfarande varför så få hittar till hans musik. Ge plats för Rasmus Blomberg på Höjden under Way out West 2025!
Egen stämning. Rasmus Blomberg hittar sin egen ton någonstans mellan Bon Iver och Red House Painters. Foto: KAI MARTIN
Rasmus Blombergs låtar på Grönsakstorget: 1. It was always you 2. May morning 3. You will fade 4. Now and then 5. Fortune teller 6. Stones 7. Wildfires 8. Breathing
Duvstock. En liten musikfestival sammanhållen av entusiaster för entusiaster. Vid Duvbergets fot, mellan husen på Ekedalsgatan i höjd med spårvagnshållplatsen Majvallen finns en stig. Den leder brant och snirkligt uppför. Väl där öppnas denna lördagskväll i slutet av augusti en glänta, som en saga från förr. Ja, inte bara det. En festival. Som slungas man 45 år tillbaka. Nedanför duvslagen, som klättrar på berget, en festplats.
På plats band med förhoppningar och skilda uttryck. Ett enkel PA, instrument, ett partytält till skydd för ljus och mörker, kanske regn.
Ett gäng artister finns på plats, som Lena Junoff & Bubblans Allstar Trio, Stina och Solpojkarna, Män Man minns, Örni, Avantgarbage och Dödsriket. På plats finns också på denna lugubra plats en vitt skilda skara människor i fråga om ålder och härkomst. Några som vore de hämtade från Nationalteaterns persongalleri, men här 50 år senare.
Min avsikt? Tja, förutom att jag aldrig varit på Duvstock ville jag kolla in Dödsriket med Andrej Hude, en mörkrets och humorns man som jag lärt känna. 19.20 var dessutom en starttid som passade. Jag skulle kunna smita ifrån en stund utan att det skulle stjäla hela kvällen, kanske träffa lite folk jag känner, mingla runt och sedan landa i hemmet för kvällsmat.
Det blev allt och lite till. Jag får sällskap samtidigt som jag parkerar cykeln. En musikervän som hinner notera min flyende gestalt och vi slår följe för vi har samma mål. På scen spelar ett band som hämtat från proggrörelsen. Enligt uppgift har deras soundcheck försenat hela festivalen och nu tycks de aldrig vilja sluta spela. Glädjen är total. Hos bandmedlemmarna. Inte lika stor hos de väntande banden.
Så kliver de av. Ett nytt band kliver på. Det blir efter en soundcheck, hyfsat kort och koncis, där mikrofonerna skiftar i ljudstyrka men sällan till sångarens fördel. Det blir, när gruppen väl startat, både Pink Floyd, Beatles och Frank Zappa, som hanteras med bravur.
Glammigt i gläntan. Avantgarbage med sångerskan Jessica Åhman glittrar och larmar och gör sig till. Foto: KAI MARTIN
Klockan tickar och mörkret flaggar för sitt intåg. Plötsligt dyker ett sällskap upp som vore de hämtade från Roy Wood och hans Wizzard. Glammiga kläder, stjärnor och ansiktsmålningar. Spännande. På detta stampade jordgolv placeras en matta, på mattan två cirkelrunda plattor, svarta med en blixt sprakande ditmålad. Bandet har det klockrena namnet Avantgarbage och har sångerskan Jessica Åhman. En färgstark sångerska med röstresurser. Och, ja, bandet bygger sin musik på influenser från glameran för 50 år sedan. T Rex, Roy Wood, men väver också in en version av Runaways ”Cherry bomb”. Det är ett band som ännu är mer för ögat än örat. Men jag älskar pretentionerna, gesterna och att man hamnar på en ”scen” i dödsskuggans dal någonstans i Majorna.
Nära Dödsriket. Andrej Hude leder bandet Dödsriket in i mörkret. Foto: KAI MARTIN
Mer passande då med Dödsriket, som med sättningen bas, trummor, gitarr/sång och slagverk/sång vill skapa sitt eget mörker. Inte utan humor, men med en dov klang och med ett intensivt allvar. Bandet spelar mer än en timme och tjugo minuter sent, så mörkret har klädsamt slutit kring bandmedlemmarna. Spelningen blir kort, med löfte om ett snart gig på en annan plats, på en annan scen.
Märkligt, kanske. Men Dödsriket är både ambulerande och väcker mersmak.
Imponerar. Darin har en låtskatt och röst av rang, som imponerar. När kommer krogshowen. Foto: KAI MARTIN
Slottsskogsvallens entrépark, Göteborg
Publik: 2000.
Bäst: Rösten.
Sämst: På scen låter det lite väl mycket som på skiva.
Fråga: Borde inte Darin få chansen till en väl- och fullt ut producerad show…?
Det är snart svindlande 20 år sedan jag såg Darin för första gången. I Lisebergshallen var han en nyss utspottad, uttuggad ”Idol”-tvåa i programmets första säsong. Vilsen på scen, men en 17-åring med drömmar och framför allt en röst som förtjusade.
Valpigheten försvann snabbt. Men faiblessen för barndomsidolerna Michael Jackson och Whitney Houston tog han med sig utan att förlora sig själv. Darin tog snabbt kliv och har inte slutat sedan dess. Han har utvecklats till en låtskrivare av rang. Tillsammans med bland andra producenten och låtskrivaren Peter Kvint har han fått en låtkatalog som imponerar.
Det står klart med emfas när han som första akt spelar på Slottsskogsvallens entrépark – bredvid den hundraåriga arenan – inför en publik på cirka 2000. En bit från de nära 8000 som såg honom i Scandinavium i höstas.
Det är en avskalad show, men fulladdad. Ett band med körsångare, som lever sig in i musiken och vet att uttrycka den. Men det låter väldigt mycket som på skiva. Lite för slickt och tillrättalagt för min smak, för lite vågat. Åtminstone inledningsvis. Darin håller sig till formeln, är fortfarande förtjusande, sjunger otroligt bra. Pricksäker, smeksam, kan växla känslolägen med ackuratess och strålar som en stjärna. Smeksamt när så kräver. Rivit då det behövs. Han bjuder in sin publik och, ja, till och med upp ett fan, som Öckerötösen Vendela, för ett gästspel.
Fullmatad. Darins show är fullmatad. På en timme och 20 minuter fyrar han av 21 låtar. Foto: KAI MARTIN
Jo, den svenske kungen av pop imponerar. På en timme och lite drygt 20 minuter fyrar han av 21 låtar. Tempot är högt. Inte mycket till mellansnack, även om han flikar in några ord som presentation till vad nästkommande låt handlar om.
Här tycker jag att det brister. Det har alltså gått 20 år sedan ”Idol”, han har företagit sig en artistisk resa av rang. Då borde han ha mer att säga från scen. Klä känslorna i låtarna i lite mer förklarande ord, binda samma låtlistan med en personlig infallsvinkel. Lite mer blottande, så som han faktiskt gör med sina texter.
Samtidigt står jag handfallen över hans skicklighet. När kommer den fullmatade krogshowen med dansare, större orkester och ledskärmar som sprakar och gnistrar ikapp med hans låtskatt…?
Darin, Slottsskogsvallens entrépark, 30 augusti 2024. Låtlista:
ATLAS SONG – med Anna von Hausswolff med band samt Göteborgsoperans Danskompani
Kraft och skönhet. Anna von Hausswolffs musik och uttryck förenas intensivt med Göteborgsoperans Danskompanis skicklighet. FOTO: TILO STENGEL
Göteborgskan Anna von Hausswolffs musik är dramatisk i sig själv. Inte bara för det centrala med soundet från en kyrkorgel i kompositionerna. Utan lika mycket för det kompakta mörkret, kraften och för den energi som hennes skira figur gestaltar med kraft i rösten. Det finns något brutalt rättframt. Musik som man inte kan ducka för.
Hennes nya kompostioner i samarbete med Göteborgsoperans Danskompani tillsammans med hennes band är kittlande bara på pappret. I salongen slocknar ljuset för en tiondels sekund innan alla förväntningar blåser bort för något mycket större och mäktigare.
Hon har, på sina späda axlar, valt Atlas sånger. Atlas, från den grekiska mytologin, som ledde titanernas kamp mot Olympens nya gudar, förlorade och tvingades att bära den väldiga himlen på sina axlar. Det är förstås monumentalt.
Med Göteborgsoperans Danskompanis tio dansare blir det kraftfullt, intensivt och rytmiskt på det där enastående, kompletta och tajta sätt som dessa dansare bjuder. Från inledningen där de står som statyer, där en stark vind greppar mantlarna som täcker deras nakna kroppar till den intimitet som öppnas med Anna von Hausswolffs entré.
Musikens och dansens kraft. Anna von Hausswolffs musik förenas med kraft med Danskompaniets rörelser. Foto: TILO STENGEL
Det är muskulöst, atletiskt, emellanåt som en enda kropp som andas och rör sig för att brytas upp i individens personliga skicklighet.
Till detta den tordönsvägg som Anna von Hausswolff med band orkestrerar. Här finns inte utrymme att andas. Man lyfter från stolssätena. Kan inget annat än att ta emot. Från starten som ett lokomotivs frustande start, likt en uppdaterad bowisk ”Station to station” i kakofoni, rök och larm. Det är smärtsamt vackert, ljudligt och totalt. Få kan som Anna von Hausswolff förena Kate Bush, Diamanda Galas och Nico till ett eget musikaliskt DNA. Dansen integreras hårdhänt med musiken i rytm och de muskulösa melodierna. Som spänner Atlas sina muskler för att bära upp himlen med ljus och mörker.
Ja, Anna von Hauswolff är en självklar del i koreografin. Från inledningen där hon kommer in till dansarna som en prinsessa i en John Bauer-målning till den kraftfulla amason hon sedan blir för att i finalen, vid flygeln, ta ned allt till försiktighet…
Som ur en John Bauer-målning. Anna von Hausswolff har inte bara huvudrollen som artist, kompositör och sångerska. Hon är också en självklar del i koreografin. Foto: TILO STENGEL
”Atlas song” är ett imponerande verk. Återigen applåd till Göteborgsoperan och Danskompaniets ledare Katrín Hall, som vågar låta artister mötas över gränserna till något starkt gemensamt. Det har skett med bravur tidigare, som Little Dragon och Ane Brun (läs vad jag skrev om detta här och här!) i mötet med Danskompaniet. Tillsammans med Anna von Hausswolff har det blivit än starkare.
”Atlas song” är en ynnest att få bevittna. Kanske blir det bara dessa två tillfällen – premiären och söndagens föreställning – som bjuds. Synd för alla som inte var där.
”Atlas song” med Anna von Hausswolff med band samt Göteborgsoperans Danskompani. Premiär 23 augusti, 2024 på Göteborgsoperan. Denna recension baserad på föreställningen 25 augusti.
Koreografi, kostymdesign och scenografi: Imre och Marne von Opstal.
Ljusdesign och koreografi: Tom Visser.
Kompositör, gitarr, piano och sång: Anna von Hauswolff.
Arrangörer: Filip Leyman, David Sabel, Karl Vento och Otis Sandsjö.
Musiker: Filip Leyman, David Sabel, Otis Sandsjö, Joel Fabiansson, Love Meyerson och Johan Holmegard.
Dansare: Benjamin Behrends, Mei Chen, Tsung-Hsien Chen, Clàudia Gil Cabús, Logan Hernandez, Dominic McAinsh, Anna Ozerskaia, Auguste Palayer, Sofia Sangregorio och Johanna Wernmo.
DIGGILOO med Jessica Andersson, Andreas Lundstedt, Ann Westin, Saga Ludvigsson, Andreas Weise, Anders Bagge, Wiktoria, Cimberly, Elisa Lindström, Liamoo och Lisa Stadell
!!!
Tack och hej. Diggiloo-turnén tog farväl i Skatås 23 spelningar efter premiären i Ronneby 1 juli. Foto: KAI MARTIN
Skatås, Göteborg.
Publik: Snudd på utsålt.
Bäst: Cimberlys version av ”I’m telling you I’m not going” välter allt över ända.
Sämst: En halvtimmes paus skapar rastlöshet och får showen att tappa tempo.
Fråga: Ska Skatås fortsatt bli Diggiloo-turnéns finalarena…?
Förra årets final av Diggiloo hölls i Skatås. Så också i år. Då regnade det intensivt. I år var vädret nära nog lika hotande, men höll sig på rätt gräns. Men där 2023-års avslut blev en fundamental överraskning, inkluderat teamet, när Anne-Lie Rydé på scen aviserade sitt avslut inte bara på turnén utan på sitt artistskap är årets final ”bara” uppsluppen och underhållande.
Sedan starten 2003 har ett pärlband av artister uppträtt. Etablerade som nykläckta. Förra året fanns (”Idol”-vinnare 2022) och Maria Sur (”Melodifestivalen” 2023) med. Nu är det ”Idol”finalisterna Cimberly och Saga Ludvigsson från 2023, som ska utmana jessica Andersson med sin 18 säsong med ”Diggiloo” och Lisa Stadell, 15 säsonger.
Så här vid finalen är de två ungdomarna, 19 respektive 18, en självklar del av showen. Saga Ludvigsson charmade sig genom rutan och gör det från scen likaså. Men hon har en bit kvar till att sången sitter. Cimberly är en vassare sångerska, men en smula mindre showgirl än sin finalkollega från ”Idol”. Men hon kastar ju sig huvudstupa in i alla numren med glans.
Däremot är det hon som välter kvällen fullständigt med sin version av Jennifer Hollidays ”And I’m telling you I’m not going”. Låten från Broadwaymusikalen ”Dreamgirls”, som blev hennes genombrott på 80-talet och som senare ”American Idol”-deltagaren Jennifer Hudson gjorde till sin i en magnifik scen i filmatiseringen av ”Dreamgirls” (2006). Den gjorde ju svenskan under förra årets ”Idol”-säsong med smärtsam emfas. Från scen gör hon ””And I’m telling you I’m not going” så starkt berörande att de stående ovationerna inte räcker. Bravo.
Får stående ovationer. När Cimberly gör ”And I’m telling you I’m not going” får hon stående ovationer. Foto: KAI MARTIN
”Idol”-domaren Anders Bagge må vara en sångare, men är ingen dansman. Han klarar sig fint ändå. Hans scenskräck är förvisso alltid en utmaning, som han genomlider men hanterar. Det är djärvt. Han är ju en artist, producent och låtskrivare av rang vars CV är svårt att övertrumfa och på scen blir det lite stories från bland annat arbetet med Célin Dion.
Att vara artist på en Diggiloo-turné kräver emellertid sin artist. Anders Bagge kämpar. Hans röst är lätt och ledig, omfångsrik och mjukt vacker. Men för varje wejlande bjuder han på känslan att han är ute på djupt vatten. Nej, han missar inte. Men tilliten finns där inte. Till sig själv eller för publiken.
Mest avslappnad är han när han sjunger med andra. Då blir det mer lek och mindre allvar. Han behöver inte så i rampljuset, det skoningslösa.
Det är tvärt om med Liamoo, Göteborgssonen, som tar allt större kliv för varje gång jag ser honom. Han tar för sig, rör sig snyggt i de koreograferade numren och sjunger emellanåt i Bruno Mars-klass. Hans ”Dragon” görs i en dramatisk version, tangerande den i Melodifestivalen. Men här med lite större skärpa och mot en publik utanför kameravinklarna. En sann showman.
Uppsluppen final. ”Diggiloo”-turnén tackade för sig med en uppsluppen och underhållande final. Foto: KAI MARTIN
Så också med Andreas Wiese, som imponerar med sin röst, sitt omfång och sin karaktär på rösten – oavsett vilka genrer han svingar sig mellan.
Elisa Lindström slog igenom i ”Dansbandskampen” 2010, men har en bredd som sträcker sig utanför dansbandens domäner. Vid hyllningen av förra året bortgången kompositören Stefan Nilsson (1955–2023) sjunger hon ”Gabriella sång” från filmen ”Såsom i himmelen”. Inte som Helen Sjöholm, men starkt nog för att beröra.
Ingen ”Diggiloo” utan humor. I år med göteborgskan Ann Westin, en slagkraftig tant i min ålder som vågar att käfta. Hon gör sina inpass under gång, men när hon tar plats för ett eget nummer efter paus blir det riktigt roligt. Hennes ”drömscen” där hon håller tal på engelska till sin dotter som gift sig med prins Harry är storartad komik.
Från scen får vi allt från hyllningar till Abba, Lasse Berghagen, Stefan Nilsson och Alcazar. I det sistnämnda medleyt strålar Andreas Lundstedt som en discokula med övriga i ensemblen. Men det blir förstås också publika såväl som personliga tolkningar av standards.
Som när slagverkaren Pablo Cebeda bjuds in till scenens framkant och gör en bossa-version av ””Stand by me”, som är snygg, listig, följsam där trion Liamoo, Anders Bagge och Andreas Weise snyggt hänger in på sång.
Jessica Andersson är alltid en klippa. Här dessutom konferencier hela kvällen tillsammans med Andreas Weise.
Och, som finaler på turnéer alltid bjuder, så blev det lite hyss. Kanske inte så tydligt för publiken. Men… från blåsarna, eller när regissören Sandra Koffner kom in på slutet för sång och dans. Som om hon inte har gjort något annat (det har hon inte heller). Eller Andreas Weise i Pippi-peruk.
”Diggiloo” är över för den här gången. Det handlar alltså om oförarglig familjeunderhållning med folkkära, skickliga artister. Men speltiden är för lång, trots en generöst matad show.
Diggiloo-final, Skatås, Göteborg 24 augusti, 2024.
Artister: Cimberly, Saga Ludvigsson, Andreas Weise, Anders Bagge, Elisa Lindström, Andreas Lundstedt, Liamoo, Ann Westin, Jessica Andersson, Lisa Stadell och Wictoria.
Bandet: Robin Svensson, kapellmästare, keyboard, dragspel och kör, Kristian Persson, trombon, Jimmy Källqvist, bas och kör, Marcus Liliequist, trummor, Filip Olandersson, trumpet, Viktor Sand, saxofon och flöjt, Niklas Tinnborg, keyboard och kör, Mattias Fjellström, gitarrer, och Pablo Cepeda, slagverk, gitarr och kör.
Jag har varit prenumerant av GP sedan jag fick tillsvidareanställning på GT i februaris början 1981. Det har varit en lång resa, upp och ned, fram och tillbaka. Ibland ett slags hatkärlek, emellanåt underhållning, men oftast en krass bruksprodukt.
Jag älskar att läsa tidningen på morgonen. Till frukosten, innan jobbet, på helgen då tiden är mer utsträckt.
Men nu gör jag slut. Jag har tröttnat.
Det är en relation som inte är så ömsint från den ena parten (läs GP) och som med tiden kommit att svida i plånboken. Kommunikationen från tidningen har varit ringa. Vid en tidigare prishöjning av prenumerationen hörde jag ingenting förrän det rasslade till ljudlöst i kassaskrinet. Vid årsskiftet höjdes priset från 599 kronor till 699.
I papperskorgen. GP har alltmer slängt papperstidningen i papperskorgen, men höjer ändå priset på sin produkt.
2021 skrev jag i bloggen: ”I slutet av december 2018 betalade jag 374 kronor efter att ha förhandlat fram detta pris några månader tidigare Rimligt, kanske, att man senare – utan ett ord – höjde priset till 415 kronor när vi via autogiro gjorde första betalningen i januari 2019. Det dröjde heller inte länge förrän priset plötsligt tickade upp till 449 kronor. På några månader alltså en stegring med 75 kronor.”
Nu har tidningen aviserat ytterligare en höjning. Detta till ackompanjemang av en artikel publicerad 20 augusti, alltså bara för några dagar sedan, där Stampen Media (som äger GP) redovisar en vinst på 26 miljoner andra kvartalet 2024! I ett mejl i veckan fick jag beskedet: ”På Göteborgs-Posten arbetar vi ständigt med att vässa vår journalistik och utveckla våra digitala kanaler för att du ska kunna ta del av de senaste nyheterna dygnet runt. Från 1 oktober 2024 kommer vi justera prenumerationspriserna. Detta för att kunna fortsätta leverera riktig journalistik som gör skillnad. Ditt förtroende betyder mycket för oss och vi hoppas få det även framöver. För dig som betalar med kort eller autogiro innebär detta att för prenumerationsperioden som startar efter 1 oktober och framåt så får du ett nytt pris. De nya priserna hittas här.”
Nej, ni behöver inte klicka på länken. Priset har från årsskiftet skärpts till 739 kronor.
Till saken hör att ironiskt nog läste jag det först i papperstidningen via helsidesannonser (utan att det där stod vad priset skulle bli).
Ironiskt? Ja, för för oss med så kallad komplett prenumeration (digitalt och print) har servicen succesivt försämrats.
Det där med att ”vässa vår journalistik” är bara nys. I print får man läsa gamla texter och jag menar inte nyheter. Reportage som rimligen borde komma trogna prenumeranter till godo skulle ju med fördel publiceras först i print sedan på den stora stora world wide webben.
Nu presenteras, exempelvis, den underhållande Kristian Wedel på gp.se på måndagar, men i print på onsdagar. Reportage som tidningen bjuder till läsning på webben kommer dagar, ibland veckor och till och med månader senare i print. Det är ju oförskämt.
GP har lämnat sin papperstidning i papperskorgen, lämnad åt sitt öde, men till ett dyrt pris för sina prenumeranter och annonsörer.
Informativ. Det här är en skärmdump av GP:s app när man försöker öppna den. Händer titt som tätt att man möts av detta tomma ”blad”.
Lägg till att appen är usel, långsam och inte funktionsduglig. Det är helt enkelt inte rimligt att ständigt mötas av nya prishöjningar för en produkt som sakta blir sämre med texter som är fylld av märkliga korrektur- och faktafel eftersom redaktörerna, som är ansvariga, inte har tid att gå igenom dem. Så sorry: Jag checkar ut.
Tack för den här tiden. Drygt 43 år har gått fort.
Kraftfull. Kristina Issas sång och musikuttryck är starkt och berörande. Foto: KAI MARTIN
Grönsakstorget, Göteborg.
Bäst: ”Ocean” är en kraftfull sång, än starkare med presentationen.
Sämst: Vädret.
Fråga: Kristina Issa kommer med nytt i höst, hur kommer det låta live…?
Hon är drabbande, Kristina Issa. En artist, sångerska, skådespelare som det inte går att ducka för. Oavsett om det är hennes musik som presenteras tillsammans med hennes band på scen eller i den egna uppsättningen av hennes verk ”Queen Zenobia”, någon av de roller hon gjort på Backa Teater eller Stadsteatern eller som musiker i uppsättningarna på dessa teatrar.
Hon är oundviklig. En artist som aldrig smeker medhårs, men som med sitt uttryck naglar fast en.
När hon nu kastar roller åt sidan och inte är musiker i Backa Teater, som är hennes levebröd och kall, blir det med fokus på hennes musik då och nu. Vid en gräns där det gamla kanske inte spelats ut, men tjänat väl och nu ska ersättas av något nytt. Kristina Issa är redo med nytt album, en ny låtlista och vill vädra ut det gamla för det nya.
Det gör hon – och bandet – när Sommarscenen i Göteborg bjuder in henne till scenen på Grönsakstorget. Med tre album i ryggen – ”Afraid of whales” (2014), ”Ocean unknown” (2017) och ”Where do we go?” (2021) – är hon nu framme vid sitt första svenskspråkiga album. Det blir med andra ord en mix av låtar till ackompanjemang av ett tilltagande regn.
Nej, inte optimalt för någon artist. Men friskt humör, energi och okuvlig vilja gör att Kristina Issa når ut.
Hennes musik berör alltid, även i ösregn. Hon är en ömsint urkraft, som vågar vara pretentiös, allvarlig, förbannad liderlig och kärleksfull. Det här är musik som bultar, brinner och är känslostark och dynamisk med ett eget ”språk” med hennes röst som en svetslåga, stark och intensiv.
På scen bjuder hon också in vännerna i Konflikten. Trion som med sitt feministiska anslag för en stund vävs samman med Kristina Issas band och musik i Konflikten-låten ”Det brinner” innan de spelar sina ”Vad jag vill” och ”Varningstecken”, avskalat och tydligt.
Men det är Kristina Issa som äger scenen under den timma som är till förfogande.
Från ”Ocean”, en vädjan för fred och krass avsky mot krig, till nya ”Du som haver” och ”Barn som ber”, som är smärtsamt berörande och mörkt mässande. Men Kristina Issa lämnar oss inte där. I det symboliska grå- och regnvädret bjuder hon på en öppning av ljus i avslutande optimistiska ”Feel better”. Hon skänker hopp.
30 november spelar hon med sitt band på Skeppet. Då med ny låtlista och ett nytt album att presentera.
Låtlista, Kristina Issa med vänner, Grönsakstorget, Göteborg 22 augusti 2024:
Melt away
Know it all
Can’t stay
Gold
Ocean
Det brinner tillsammans med trion Konflikten
Vad jag vill – Konflikten
Varningstecken – Konflikten
Heart in two
Du som haver
Barn som ber
Feel better
Kristina Issa, sång och klaviatur, Jonathan Albrektsson, synt, Malte Zeberg, bas, Emil Blommé, trummor och Sofia Andersson, barytonsaxofon och klarinett.
I mitten av augusti har Göteborgs stadsteater som tradition att generöst bjuda in sin nyfikna publik på ett slags peepshow inför kommande säsong. Ett farväl till den bleka sommarens borttynande. Ett välkommen till höst, vinter och även en spirande vår. det är förstås förväntningar. Vad ska vi få se av utbudet? Hur mycket ska avslöjas av uppsättningarna? Vilka gästspel? Vad ska kittla? Vad ska bemötas med liknöjdhet? Nej, ingen av frågorna är förstås lätta att besvara.
Men från att tidigare ha varit – under förre konstnärlige ledaren Pontus Stenshäll – en gemensam uppstart för Stadsteatern och Backa Teater med utblick över det kommande spelåret, blev det den här gången bara smakprov från scenerna vid Götaplatsen. Och bara höstens uppsättningar.
Nya konstnärliga ledaren Linda Zachrison väljer ett annorlunda sätta att presentera sitt första egentliga spelår (hon tillträdde förra året med ett av Pontus Stenshäll redan dukat spelbord, som brukligt).
Hon har en vilja att samtala om scenen. Bjöd redan in till det förra året och utvecklar det även nu. Så efter en dryg timme av inblickar i teaterns pågående arbete är det öppet för publiken att möta sina skådespelare och för Stadsteaterns skådespelare att möta sin publik. En dialog, som förhoppnings ska öppna för något mer än frågor och svar.
På scen inledde man med att vi fick kika in i Gatsbys värld. Det är alltså F Scott Fitzgeralds klassiska roman, nära hundraåriga, ”Den stora Gatsby”, som får Sverigepremiär 14 september.
Jag ska villigt erkänna att jag räknar med ett uppdaterat kostymdrama. Att film- och teaterregissör, ungerske János Szász tillsammans med kostymör Ulrika Sjölin binder samman dessa hundra år, men att man ändå väljer kostym som tagen från la belle époque och 1920-talet. Av detta kunde man inte skönja när en scen spelades upp volymstarkt och intensivt. Det av t-shirtar, träningsoverallsbyxor och sneakers klädda skådespelarna, dans till modernt pumpande EDM. Men, och detta påpekades, var just en inblick i repetitionsarbetet.
Mot premiär. Hannes Fohlin siktar mot premiären av ”Gatsby” 14 september på Göteborgs stadsteaters stora scen. Foto: KAI MARTIN
Av höstens premiärer är det den jag är mest nyfiken på. Dels för att János Szász är en spännande regissör, dels för att romanen i ny kontext kan bli riktigt utmanande. Dessutom hoppas jag på en uppmaning till dresscode till föreställningarna.
Thrillerhöst. ”Nattvak”, premiär 27 september bjuder på psykologisk thriller med existentiella och humoristiska undertoner. Foto: KAI MARTIN
Även Alejandro Leiva Wengers ”Nattvak” lockar (premiär 27 september på Studion). En påstådd psykologisk thriller med humoristisk underton i familjemiljö. Familjen håller också sin hand över ”Skål för livet” av Maja Zade. Internationellt hyllade Yana Ross regisserar. Pjäsen är även uttagen till prestigefyllda Faraway festival i franske Reims. Sverigepremiär på Stadsteaterns stora scen 26 oktober.
1978 var ”Vi betalar inte! Vi betalar inte!” först ut på Angereds teater med bland andra Sven Wollter som scenkonstnärpionjärer i Göteborgs norra förort. Nobelpristagaren (1997), italienaren Dario Dos pjäs från 1974 gjorde succé. Nu ska den utmanas av regissör Alexander Öberg. Men märkligt nog har den hyllade och uppskattade pjäsen hamnat i källaren på Stadsteatern och har premiär på Lilla scenen 15 november.
Modern klassiker. Alexander Öberg regisserar Dario Fos pjäs ”Vi betalar inte! Vi betalar inte!”. Foto: KAI MARTIN
Skådespelaren Odiin Romanus har att göra i höst. Inte nog med spelperioden med ”Nattvak”. Han har dessutom huvudrollen som Pinocchio i pjäsen med samma namn. En spännande uppsättning för barn över tolv år. Premiär på Stora scen 6 december med Katrine Wiedemann som regissör.
”Monicas vals”, om Monica Zetterlund, hade sin premiär i december förra året (läs min recension här!). Ett ömsint porträtt av ”Ett lingonris som satts i cocktailglas, en blond negress från Värmlands huldraskogar” för att citera Tage Danielsson om den folkkära sångerskan. Trycket på merspel har varit stort och pjäsen får nu nypremiär 12 oktober med få ytterligare speltillfällen.
Henrik Ibsens ”Vildanden” hade i Emil Graffmans regi en stiliserad och smärtsam ton med sinnrik scenografi av regissör. Som ett utsnitt av något konstverk av Edward Hopper. Den hade premiär hösten 2022 och prisades inte bara nationellt utan även internationellt då den spelade på scener utomlands. (Läs min recension här!) Pjäsen har nypremiär på Studion 22 november.
Göteborgs stadsteater bjuder också in till lunchteater. Underhållning och spis på samma gång. Mycket populärt och nära nog redan utsålt. För repertoar kolla in Stadsteaterns hemsida.
Påhälsning. Göteborgskoloristen Ragnar Sandbergs ”Den blå bussen” har i Carl Johan de Geers tolkning fått besök av en älg.
Konsten har sina provokatörer. har alltid haft. Kommer alltid att ha. Även om de kanske inte har för avsikt att provocera utmanade de sin samtid. Som impressionisterna med sitt nya sätt att se på konsten de skapade och motiven de sökte. Eller expressionisterna. Pablo Picasso med sina förskjutningar av perspektiven. Marcel Duchamps readymades, som ”Fountain” (om det nu var han som gjorde den…). Ja, alla konstformer har i sina nydanare haft ”provokatörer”. Något som alltid kommit att reta konservativa krafter. Så också nu, som med Carolina Falkholt närkontakt med könsorgan i uppblåst storlek.
Carl Johan de Geer (1938) utmanade tidigt etablissemanget. Under 60-talets politiserade tid sökte han utmaningar i konsten. Så väckte hans ”Skända flaggan” 1967 avsky och uppror hos förståsigpåare. Men applåder hos unga, som var emot rådande styre i stort, USA:s krig i Vietnam i allmänhet och det mesta i synnerhet. Han fortsatte in i 70-talet med den absurda tv-serien ”Tårtan”, en klassiker åtminstone för den generation som växte upp då.
Det var en frisk tid för uppror, som genomströmmade kulturyttringar som musik, film och konst, men som också kom att rubba system som skolväsende. Men Carl Johan de Geer var ju också en provokatör inte bara med sin konst. Med adligt namn, född i Montreal, Quebec, som diplomatson uppvuxen i Köpenhamn, Bryssel och Warszawa, samt efter föräldrarnas skilsmässa på slott hos farföräldrarna i Skåne och hos modern på Östermalm, Stockholm, var han en katt bland vänsterhermelinerna.
Carl Johan de Geer älskar fortfarande att provocera – och att roa. Han vill, som det står i programbladet till hans utställning ”Älg” på Göteborgs konstförening, att konsten ska skava. Men också att humorn ska ta plats.
Det gör den. Motiven på konstverken känner vi igen. Antingen är det konst av prins Eugen, Edvard Munch, Carl Kylberg eller August Strindberg som tjänar som förlaga. Eller också är det Göteborgskoloristerna. Den spretiga konstnärsgrupp, som fortfarande fascinerar och som hyllades med en fantastisk utställning på Göteborgs konstmuseum så sent som förra säsongen.
Prins Eugens klassiker ”Molnet III” har fått tjäna som motiv för Carl Johan de Geers skapelse. Men in har hans signifikativ älg tagit plats. Så håller de på. Verk efter verk. Genom Göteborgskoloristerna Åke Göransson, Tor Bjurström, Inge Schiöler, Karin Parrow, Ragnar Sandberg och Ivan Ivarson.
Jo, det roar. Det utmana och kittlar. Skaver…? Kanske lite. Men oavsett material tycker jag att Carl Johan de Geer har gjort det enkelt för sig. Utsällningen är förvisso en hyllning till de konstnärer var konstverk har fått tjäna som förlaga för de Geers serie ”Älg”. Fast dessa hans konstverk besitter långt ifrån det djup, den kraft och lyskraft som originalen har. Istället är det kladdigt och lite slarvigt gjort. Men lockas man nu av Ragnar Sandbergs ”Den blå bussen”, kan man alltså få den med älg i Carl Johan de Geers version till det facila priset av 42000 kronor.
Det har nu besökarna emellertid ratat rejält. När jag var där några dagar efter vernissagen 17 augusti syntes inte ett enda exemplar sålt av målningarna, däremot desto fler intressenter av de grafiska bladen för 4200 kronor/blad. De som bland annat innefattar de Geers version av Edward Munchs ”Skrik”, den som också har bäst bärighet av de 28 konstverken.
Populär. Carl Johan de Geers grafiska blad i serien ”Älg” säljer bra. Som versionen av Carl Kylbergs ”Hemkomsten”.
Så… visst är Carl Johan de Geer 86 år gammal fortfarande en retsticka med en stor portion humor. Härligt. Men det är ju lite trist att prisen är det som provocerar – eller snarare förvånar – mest. Å andra sidan får han ta vilket pris han vill. Kanske är det till och med relevant. Åtminstone om han eller galleriet finner någon köpare.
Utställningen ”Älg” pågår till och med 8 september. Göteborgs konstförening har öppet tisdag till fredag 13–17 samt lördag och söndag 12–16.
Hundra år. På bilden firar min pappa 70 år. Jag tror att han fortfarande äter quiche lorraine någonstans tillsammans med mamma. Foto: KAI MARTIN
Han föddes 16 augusti 1924, min far, av en ensam mor, som i slutet av 1923 blev gravid med en man som vi vet mycket lite om.
Det är i dag hundra år sedan. Ett tidsspann som är vidöppet.
Vad händer 1924? Mycket, förstås. Men det verkade som att det historiskt var lite av ett mellanår.
Året inleddes av premiär på ”Lyckolandet”, Ernst Rolfs revy. En storstrejk utbryter i huvudstaden där tennishallen invigs. Ryska Petrograd byter namn till Leningrad, för att hylla Lenin. I februari erkänner Storbritannien Sovjetunionen. I samma månad har George Gershwins ”Rhapsody in blue” premiär.
Ja, så håller det på. Stort som smått. Just 16 augusti tecknas ett handelsavtal mellan Lettland och Sverige. Inget mer att rapportera. Men det var då min pappa kom till världen i ett Stockholm som slickade såren efter första världskriget och spanska sjukan. Pandemin som tog min farmors mors liv 1918.
Han var ett älskat barn. Men ensam mamma på 1920-talet var förstås svårt. Hur skulle hon försörja sig? Vilka ögon fick hon av grannar och myndigheter över detta ”oäkta” barn? Var han en snäll grabb, som försynt tydde sig till sin mor. Eller var han en rastlös själ som höll henne vaken på nätterna. Inget vet vi. Om detta har väldigt lite sagts.
Farmor tog honom, något år gammal, till Berlin, hennes födelsestad. Där bodde hon med honom hos släktingar på en gård som jag besökte under Z:s och min bröllopsresa 2013. Jo, huset stod kvar. Historiens vingslag slöt sig tungt om min kropp och mina sinnen. Jag blev berörd där på gården på Rathenower Strasse i Moabit, inte så långt från Hauptbahnhof.
Men hon flyttade tillbaka och tvingades lämna bort honom som treåring, det vill säga ungefär i den åldern som mitt barnbarn är nu. Han kom att bo på landet utanför Stockholm. Lite äldre hamnade han flera år hos en bondfamilj ungefär där Arlanda flygplats nu ligger. Han var ett omtyckt barn och där fick han lära sig om blommor och djur, att ha respekt för naturen, vad träden heter, vad blommorna har för namn. Kanske fick han också där sina gröna fingrar.
Farmor träffade några år efter pappa tillkomst den man som vi alltid har kallat farfar. De gifte sig, men först inför att min faster skulle komma till världen kunde farmor ta hem sin son. Han var då nio år och hämtades av min farmors syster Maja, som reste med honom med tåget till Stockholm. På Centralen blev oron och spänning så stor inför uppbrottet och allt det nya som skulle komma, att han kissade på sig. Lilla pappa.
Jo, farmor hade varit noga med att besöka honom på gården. Men med alla år där kom han att ty sig till familjen. Det var ju självklart och han trivdes.
Nu blev han stockholmare, sattes i skola, blev adopterade av farfar, fick hans efternamn och skulle plötsligt ta plats i en ny värld.
Vår. Familjen, farfar, faster, farmor och pappa på Ekerö våren, troligtvis, 1939. Foto: PRIVAT
40-talet. Pappa, min faster och min farmor. Strax ska pappa – 1948 – flytta till Göteborg. Foto: PRIVAT
Pappa var kreativ. Det passade farfar, som var precis detsamma som teknisk chef på Operan respektive Dramaten. När pappa började med modellflyg fick han stöttning av farfar. Modeller byggdes och pappa blev snart en fen i den på den tiden stora sporten. Med tiden blev han svensk mästare och tävlade även i Finland – mitt under andra världskriget. Vi har kvar pokalerna och ett flygplan som han själv skapat finns i mitt hem.
Han var duktig på att teckna. Kom att börja skriva i modellflygstidningar, där ”Löwens modelltips” var uppskattat. Han ritade också sina egna modeller.
Han hade drömmar om att bli pilot. Seglade segelflyg, men hans dåliga syn tvingade ner honom på marken; av pilotplanerna blev det intet.
23 år gammal kom han till Göteborg. Året 1948 hade knappt börjat. Rummet han skulle hyra, för han hade fått tjänst som korrekturläsare på Göteborgs Handels- & Sjöfartstidning, låg i ett radhus i Änggården. Granne med mina morföräldrars. Mamma var i huset hos sina kompisar där man spelade tändstickspoker. Hon var 18 år. Värdparet tyckte att pappa skulle bekanta sig med ungdomarna, så han öppnade dörren till ”pokerhålan” och presenterade sig på bred stockholmska.
Mamma viskade till sin kompis. ”Honom ska vi sätta dit!”. Snart blev hon och pappa ett par. De höll ihop till döden skilde dem åt när mamma gick bort 6 januari 2011.
De förlovade sig, gifte sig sedan 1953 13 maj och 21 november samma år nedkom mamma med min storasyster.
Pappa hade, förutom jobbet som korrekturläsare, även en konstnärskarriär. Som det står på Wikipedia om honom: ”… studerade vid Konstfackskolans aftonkurser 1946–1948 och för Nils Wedel vid Slöjdföreningens skola i Göteborg 1950–1953 samt under studieresor till bland annat Nederländerna, Österrike, Belgien och Frankrike. Han har medverkat i Decemberutställningarna på Göteborgs konsthall ett flertal gånger. Hans konst består av abstrakta kompositioner utförda i olja, akvarell, gouache, vaxkrita och akvatint samt mosaikarbeten.”
Vi var väldigt stolta över hans konst och de hänger hemma där de pryder sina väggar. Han jobbade extra som tecknare för tidningen, men han hade inga högre tankar om sitt konstnärsskap. Med familj och arbete, plus sommarhus, trädgårdar, båtar och renoveringar gled konsten iväg, precis som modellflyget. Men hans intresse för konst var intakt, något som både mamma och han odlade fram till de tackade för sig. Hemmet var design- och konstfyllt, bokhyllorna proppade med litteratur.
Jag föddes 15 oktober 1956. Han var då 32 år och familjeförsörjare. Men han var också en närvarande pappa. Han tyckte om att vara med min syster och mig. Gick gärna till Slottsskogen med oss och fick underliga blickar och kommentarer om ”Har barnen ingen mamma”. Så var världen då. Pappa var en särling och brydde sig inte, men älskade oss.
Barnkär. Pappa och jag 1957 respektive något år senare tillsammans med min syster. Foto: PRIVAT
Vi levde ett gott liv med boende i Änggården och på Onsala nära Kungsbackafjorden. Han tog med familjen ut på fjorden i sin snipa, först Kalvön med sin sandstrand, men senare Yttre och Inre Lönn med magiska klippor. I slutet av 60-talet tog han och mamma med oss på skidresor till Alperna tillsammans med mina gudföräldrar och deras barn. Min gudmor och mamma var vänner sedan tidig barndom och mina föräldrar och gudföräldrarna älskade att umgås med varandra.
Familjen. På ”Saga”, Svenska Lloyds fartyg som skulle ta mig till England för två månader hos en familj i Weston Super Mare. Foto: PRIVAT.
Skidess. Pappa kunde allt. Som att åka skidor snyggt. Han kunde till och med telemarkssväng. Här i Italienska alperna 1973. Foto: KAI MARTIN
Pappa var en atlet. Stark, smidig och hade, förutom det – faktiskt – kondition modellflygandet även en karriär som gymnast. Den smidigheten gav honom en plats som målvakt i skolans hockeylag i skola-SM 1941 med en förstaplats som resultat.
Han hade också ett väl utvecklat sinne för att känna av hur vi mådde. Det fanns en närhet, som var stark. Som då det var klart att min x-hustru skulle lämna mig, ett besked som kom hösten 2005. Pappa ringde kort efter som hon hade sagt det. Jag svarade och han frågade hur det var. ”Bra”, sa jag. Han avslöjade mig direkt och jag fick berätta om vad som hade hänt.
Man brukade sig om pappa att han var alla hundars, katters, barns och gamla tanters vän. Men han var förstås så mycket mer. Alltid kreativ. Han var en mästare på att renovera, hade en känsla som få för att anlägga trädgårdar och driva upp växter. Trädgården ute på Onsala var omtalade och folk kom förbi för att se den då den prunkade med rosor i sin fulla blom.
Farfar. Bara dagar kvar innan pappa ska bli farfar 15 augusti 1990, bild till vänster. Till höger med min förstfödde son några år senare.
Foto: KAI MARTIN
Det var kanske inte så konstigt att han var omtyckt. Han var oerhört social, älskade att träffa människor, prata, äta, dricka. Det nymornade intresset för golf i slutet av 70-talet, något han delade med mamma, gav nya vänner och förstås resor.
1983 blev han morfar för första gången. 1985 för andra och 1988 för den tredje. Det band han kom att knyta med min systers barn körts hårt och ömt. När han sedan, som 66-åring, blev farfar och det igen fyra år senare var det med samma förtjusning.
Fem år senare började hjärtat krångla och med det blodcirkulationen i benen. Han gick envetet, mot smärtorna för att blodet skulle pressas ut i ådrorna, förbi förkalkningarna. Ålderdomen smörjer honom. Han som varit frisk som en nötkärna hamnar på sjukhus för sina besvär.
Så blev han akut bypassopererad i mars 2003. Det tar en stund innan han kommer på benen, men hämtar sig. Han är knappt 80 år. Känner sig starkare och kan ta upp golfen igen. Den som 2000 gett honom en hole in one på hemmabanan Albatross på Hisingen.
Det kom senare barnbarnen att på egen hand vårda sin relation inte bara till sin farfar/morfar utan också till sin farmor/mormor. Det har utan tvekan varit fint att se.
Att förlora sin älskade tog hårt på honom. Vi försökte, i familjen, att bjuda hem honom, hälsa på och ibland ta med honom på resor, som ned till Louisiana med medföljande besök på Rungsted kro (något som Z och jag gärna följer honom i spåren med). Ingen påsk eller, midsommar eller jul var han ensam. Men tomheten gnagde ändå.
I början på mars 2013 gick han över Heden till sin vårdcentral på Avenyn. I början på millenniet hade han och mamma sålt huset i Änggården för att flytta till lägenhet nere vid Gamla Ullevi. De kom att trivas där och skapade ett fint hem som passade deras rådande behov.
Men nu var lägenheten stor, tom och ekande av ensamhet. Hans hjärta ville inte dansa i takt. Han tvingades sätta sig och vila ofta. Väl på vårdcentralen så ringer de mig och säger att man måste skicka upp honom med ambulans till akuten på Sahlgrenska. Jag kommer inte ifrån i brådrasket. Har att göra på jobbet. Z åker dit och sällskapar honom – de gillade varandra – innan jag kommer dit.
Mot slutet. Pappa besöker yngste sonen tillsammans med Z på Svenska mässan i februari 2013. Någon vecka senare lämnar pappa hemmet för att aldrig komma tillbaka. Foto: KAI MARTIN
Pappa kommer aldrig hem. Efter akuten hamnar han på kardiologen, där han charmar sköterskor. Men läkaren där har ett enskilt samtal med mig om att pappa hjärta är i usel skick. Det går inte att göra något åt. Han är för gammal för att operera.
Han hamnade på eftervård alldeles för länge. Men i början av juni 2013 fick han plats på Örgrytehemmet, samma ställe där mamma levde sina sista år. Det blev en knapp månad där innan han tackade för dig 29 juni. Djupt saknad, men i starkt längtan efter att få förenas med mamma.
I dag skulle han alltså ha fyllt hundra år, denne kärleksfulla, nyfikna, lekfulla, intellektulla, kunniga, kloka man. Jag tror att han skulle ha gillat det, att vara med. Och jag kan känna att han hade älskat att få vara farfarsfar, att få träffa barnbarnsbarn, att få följa sina barnbarn i karriären i livet. Precis som han följt min systers och mitt, vår vägval, med en skyddande han bakom oss; alltid redo att stötta. Tack, pappa och grattis på hundraårsdagen.
Genom åren. Pappa berättar något för min x-hustrus mamma på vårt bröllop i juni 1991. Foto: LARS TORNDAHLövriga bilder i färg: pappas sista sommar 2012, firande av honom och sonson på Lilla Askerön tidigt 2000-tal och pappas 70-årsdag på Onsala. Foto: KAI MARTIN
kaimartinblog 