Poetisk. Konstkolletivet Snös dramatisering av Amanda Svenssons roman ”Själens telegraf” är både vacker och intagande. Foto: INES SEBALJ
”Själens telegraf” är som gjord för en film eller tv-serie. Så varför inte göra drama för scen av Amanda Svenssons hyllade roman med samma namn från förra året…?
På Teater Trixter skapar Konstkollektivet Snö poetisk dramatik med en smart och inkännande iscensättning. Salongen utnyttjas med skir och smart scenografi, snyggt ljus och ljud. Till det tre skådespelare som bär pjäsen med styrka och försiktighet. Emelie Strandberg gör sin Iris Watkins genom olika åldrar. Från liten flicka upp genom den fragila tonåren till en begynnande vuxenhet. Från huset och uppväxten med mammans äppelodling i Somerset till Glasgow. Från oskuldsfullheten, symbiosen med mamman till tonårstidens ifrågasättande till den första kärleken. Strandberg stävar på genom känsloregistrets kobbar och skär med en fin ton. Hon är barnet. Hon är tonåringen. Hon är den begynnande vuxna. Daniel Adolfsson och Caroline Andréason glider in och ut ur olika roller, sömlöst, skickligt, andandes pjäsens dramaturgi och alla skeende.
Vi får följa olika kapitel. En berättelse vars sanning och lögner skalas av lager för lager som en lök. Från en helhet till krackelerande, från oskuld till drömmar till fall och resning.
På scenen förstärker indiepopbandet Soul’s Telegraph alla sinnen med Daniel Adolfsson som Rubert, sångaren och låtskrivaren som drömmer om stordåd med sitt band. Det band som Iris blir inbjuden att delta i.
Pjäsen tar framför allt avstamp i åren 1992 och 1998, men speglar också dåtid som framtid. Man möter en tid av lågkonjuktur och arbetslöshet. Med Iris ifrågasättande om vem hennes mamma är och var, vem hennes pappa är och vem hon egentligen vill vara. Allt skickligt iscensatt med få medel, men med en stark berättarröst.
Vi i publiken sitter mitt i handlingen på diverse stolar utplacerade i salongen som skådespelarna kilar in och ut ur med absolut närhet. Lika nära är ”Själens telegraf”, som i all sin bedrägliga enkelhet är väldigt drabbande. Det här är en mycket sevärd, stark och vacker föreställning.
”Själens telegraf”, Konstollektivet Snö på Teater Trixter, Göteborg. Urpremiär 26 oktober 2024. Denna recension baserad på föreställningen 24 november.Pjäsen spelas till och med 30 november.
Manus och regi: Caroline Andréason och Emilie Strandberg
På scen: Daniel Adolfsson, Caroline Andréason, Emilie Strandberg samt Soul’s Telegraph (Alice Johannessen, Linn Grosvernier, Vidar Lindström, Rasmus Höjesjö, Ebba Reibe, August Marmander, Sofia Ramstedt)
Musik: Peter Cliffordson Weicht Kostym och scenografi: Lisa Hjertén Ljus: Anna Wemmert Clausen Koreografi: Sara Suneson Mask: Maja Asp
Märklig. Henrik Hellströms ”Under trottoaren – stranden” är svårfångad, underlig, men en film som man aldrig kan sluta att prata om. Foto: FOLKETS BIO
Att regissör, manusförfattaren och filmskaparen Henrik Hellström vill skapa ett samtal om och kring sitt skapande står klart. Till lanseringen av senaste filmen ”Under trottoaren – stranden” bussades en premiärpublik till Falkenberg (där han växte upp) från Göteborg. En resa inte utan upptåg eller samtal. Vid premiärvisningen på Hagabion i Göteborg var konceptet något liknande.
Regissören höll ett anförande, som på något vis ville staka ut vägen för filmen. Att vi skulle bevittna en födelse, att vi i salongen alla var föderskor och att vi senare skulle, med ord, förmedla våra intryck. Torsten Rönnerstrand, bland annat docent i litteraturvetenskap, spelar Tott, en fiktiv roll baserad på honom själv. Innan filmen håller han en kortare föreläsning om att filmen delvis baseras på Eyvind Jonssons ”Strändernas svall”, som sin tur är baserad på Homeros ”Odysséen”. Att den noggranne svenska Nobelpristagaren (1974) i sin research missat sju verser i dikteposet, som Rönnerstrand nu kunde presentera. Dessa lästes med stort allvar och inkluderade inte bara Göteborg utan också sönerna Ulf och Björn. De som också medverkar som bröder i filmen. Allvaret gör humor. Precis som då bröderna Rönnerstrand introducerar filmen med att berätta om det stora slukhål som kommer uppstå på grund av en växande fettknöl i Djupedalsängsbäckens kulvert. Ett slukhål som kommer dra ner hela Linnéstadens stenstad inkluderat Petter Stordalens väldiga hotell Draken vid Järntorget. Allt berättat med lika stort allvar som fadern. Allvaret gör humorn.
Med titeln på denna Henrik Hellströms senaste film flörtar han med slagordet ”Sous les pavés, la plage” under studentupproret i Paris 1968. Något som också påverkade situationismen, en filosofisk konstyttring verskam under framför allt 60-talet, men som också har förgreningar till ryska Pussy riot.
Så redan innan filmen startar öppnar Henrik Hellström och de medverkande för samtal och refenser. Titeln kan, förutom kopplingen till studentupproren, också leda till Umeåbandet Deportees utmärkta album ”Under the pavement – the beach” (2009). (Ja, titeln är hämtad från händelserna i Paris 1968.) Referenserna till ”Strändernas svall” öppnar upp för både Ulf Lundells låt (1996) och Kai Martin & Stick!:s med samma titel (var video är inspelad mellan Falkenberg och Varberg) från comebackalbumet [utan titel] 2016. ”Odysséen” i sin tur öppnar det litterära landskapet med bland andra James Joyces ”Odysseus” (1922). Och för inte så länge sedan levde Homeros mäktiga verk upp i en fantasifull föreställning på Backa teater (läs recension här.) Ja, uppror, förresten. 2001 hade vi ju vår dos av det vid Göteborgskravallerna. Men knappast med någon filosofisk tyngd när gatstenarna grävdes upp för att kastas mot polisen. För inte hittade väl demonstranterna stranden under stenarna…? Men märkligt nog höll Ulf Rönnerstrand en guidad teaterföreställning, en bussresa (!), om sina upplevelser av kravallerna femton år efter (läs här).
Han, skådespelare på Backa teater, är nu rutinerad i sin roll som ”sig själv” i ”Under trottoaren – stranden”. Hans bror och far är det inte, där den sistnämnde debuterar som skådespelare. Henrik Hellströms film är underfundig, allvarlig och stillsam. Men det är också allvaret som gör humorn som med ett slags bordun som klingar envetet stilla under filmen.
Fadern Tott gör akademisk karriär. Foton förstärker att det är en dokumentär (fast det egentligen är en mockumentär). Han får en son med en kvinna som sedan lämnar honom ensam med barnet. Två år efteråt kommer son nummer två. Även här lämnar modern Tott. Han har tagit klivet ur den akademiska karriären och livet blir alltmer ett rollspel där sönerna kommer att ingå. Fortsatt användande av foton förstärker det dokumentära.
Den trehövdade familjen lever i enslighet någonstans i gränstrakterna mellan Halland och Västergötland. Mat från ett mobilseringförråd, där etiketterna tagits bort, tjänar som föda för all framtid. Familjen spelar spel, ett slags alfapet, där tre namn läggs på bordet: Amanda, Lars och Mario. Tre vuxna som i olika stadier visar på ett karriärmässigt misslyckande tornar upp och som med en sliding door-liknande effekt tangerar varandras liv. Bröderna ger sig av utan sin far, på en odyssé med oklart mål.
”Under trottoaren – stranden” är en film med en otydlig början och ett vagt slut. Däremellan rör sig allt drömlikt märkligt. Men det är allvaret som gör humorn. Värmen i den som berör. Men framför allt, filmen är något man aldrig kan sluta att prata om. Bra eller dålig är egalt.
”Under trottoaren – stranden”, premiär 22 november 2024.
Regissör och manus: Henrik Hellström.
Musik: Erik Enocksson.
I rollerna: Torsten Rönnerstrand (Tott), Ulf Rönnerstrand (Ulf), Björn Rönnerstrand (Björn), Amanda (Malin Alm), Lars (Fredrik Lycke), Andreas Strider (Mario) med flera.
Full fart. Nobelpristagaren Dario Fospjäs ”Vi betalar inte! Vi betalar inte!” roar från start till mål. Foto: OLA KJELBYE
Man har sannerligen försökt och ambitionen har många gånger varit god. Men, nej, fars har inte landat så väl på Göteborgs stadsteaters scener. Men med Dario Fos pjäs ”Vi betalar inte! Vi betalar inte!” från 1974 har man det. Den italienske pjäsförfattaren, och sedermera nobelpristagaren i litteratur (1997) raljerar och underhåller, prickar en samtid fylld av politiska strider, en spänd linje mellan terrorism från yttersta högern och yttersta vänstern, prishöjningar och strejker.
På Stadsteaterns lilla scen (för liten, har det visat sig, publikrusningen har varit total) vilar man inte på hanen. Redan innan föreställningen bjuds man på italiensk schlager innan av Lukas Feurst, Victoria Olmarker och Vera Veljovic samt ett välkomsttal från Fredrik Evers. Där berättar han om att Dario Fos diktade pjäs en månad efter premiären blev verklighet. Hur folk protesterade mot prishöjda varor genom att betala tidigare priser eller helt enkelt ta det de ville. Det blev polisingripande, arresteringar och den dåtida Berlusconistödda pressens ansåg att även Dario Fo med teaterensemble borde dömas.
Pjäsen fick sin stora svenska uppmärksamhet i Sverige som Angered Teaters första uppsättning med bland andra Sven Wollter i spetsen.
Nu är det ett annat rutinerat garde som tar över stafettpinnen och som de gör det. Carina M Johansson är ljuvlig som fryntlig Fellinikvinna i rollen som Antonia. Hon som precis kommit tillbaka från snabbköpet med händerna fylla av bärkassar med varor inte helt ärligt införskaffade. Till sin hjälp har hon grannfrun Margherita (Lukas Feurst), som är tveksam till att behöva dras in i oärligheterna. Bådas respektive män – Giovanni (Fredrik Evers) och Luigi (Victoria Olmarker) – är förvisso vänstersympatisörer. Men olagligheter…? Nej. Allt ska gå rätt till. Så spinns en intrig av växande lögner som blir allt mer hiskeliga ju fler varor som packas upp. In stormar polisen med Vera Veljovic i flera roller på det mest underhållande vis. Allt i en burlesk italiensk, högljud röra.
Regissör Alexander Öbergs uppsättning speglar sig skickligt mot dåtidens klangbotten såväl som i nutidens. Dramatiken leker tafatt med farsen och komiken är med från start till mål i full fart. Det här är helt enkelt en pjäs som tar andan ur en och bjuder på både skratt och eftertanke. Dario Fo har skrivit en fars som är en satir över sin samtid. Han lipar elakt mot de flesta politiska läger, mot politiska höjdare, mot polisen, mot giriga kapitalister. Bedrägligt kan man tro att han också stöttar de utsatta, men riktigt så enkelt är det inte i ”Vi betalar inte! Vi betalar inte!”. Även de får sig en släng av sleven i denna yttersta roande föreställning.
”Vi betalar inte! Vi betalar inte!”, Göteborgs stadsteaters lilla scen. Premiär 15 november 2024. Denna recension baserad på föreställningen 21 november.Spelas till och med 5 januari 2025.
Av: Dario Fo.
Översättning: Anna och Carlo Barsotti.
Bearbetning och regi: Alexander Öberg.
Scenografi och kostymdesign: Richard Andersson.
Maskdesign: Maria Agaton.
Ljusdesign: Nicklas Jörgner.
Ljuddesign: Tommy Carlsson.
I rollerna: Carina M Johansson (Antonia), Fredrik Evers (Giovanni), Lukas Feurst (Margherita), Victoria Olmarker (Luigi, karabinjär) och Vera Veljovic (poliskonstapeln, karabinjärsergeant, dödgrävare, farfar med flera).
Det finns som alltid en ambition att tipsa om krimlitteratur lagom till semestern. Men tiden medger inte alltid den lästakt som krävs och jag har, sedan jag är min egen arbetsgivare, bara en deadline och den tänker jag inte jaga.
Därför blir det nu, med en dryg månad kvar till jul. Inte helt fel det heller.
Urvalet är den här böcker med Göteborg eller dess omnejd i centrum.Håll till godo.
Marie Hermanson: ”Längst in i skogen” (Albert Bonnier):
Göteborgskan har sedan starten i serien om polisen, nu överkonstapeln, Nils Gunnarsson lyckats förena Göteborgshistoria, spänning och laddade dramer i kända miljöer. Ja, hon fortsätter alltså handlingarna i ett Göteborg på 1920-talet. Hon har gjort sin research noga och det känns att man gå på stadens gator, om än i en annan tid i ett annat liv. Nu är det ståtliga Naturhistoriska museet som är i fokus. En barnflicka med ansvar för småbarn från en burgen familj i Linnéstaden (ja, jag vet att det inte hette så då) kommer till museet en köldslagen eftermiddag innan stängningsdags. Plötslig är äldsta flickan försvunnen. Ett mysterium öppnar sig med oanade situationer. I ett iskallt Göteborg kläs borgarklassens diskreta charm av. En dysfunktionell familj blottas. Men vem är skyldig. Marie Hermanson har grepp om berättelsen från start till mål. Återigen får Nils Gunnarsson sällskap och framför allt hjälp av kvinnan han åtrår, Ellen Forsell, men förlorat till en annan. Jo, Marie Hermanson kan spinna intriger med flera trådar till en intressant väv. Mycket välförtjänt är hon nominerad till Svenska Deckarakademins pris 2024.
Carl-Johan Vallgren: Din tid kommer (Albert Bonnier):
Med ”Den vidunderliga kärlekens historia” (2002) satte Carl-Johan Vallgren mina sinnen i brand. En välskriven, fantasisfull berättelse som växte för varje rad som jag läste. ”Din tid kommer” är spänningslitteratur. Ja, krim, om man så vill. Han återvänder till sin barndoms Falkenberg med kommissarie Björling. Ensamstående med sin tonårsdotter. Hustrun har gått bort i sviterna av sin sjukdom. Med det har också allt ljus släckts. Björling kämpar i ett grått töcken, hemma och på sitt arbete. Det är en bok som andas Hallands skiftande miljö. Från kustens vindpinade stränder, sältan och inåt land med mossar, skogar, berg. Björling blir engagerad i ett förmodat mord på en ung kvinna som hittas i ett vattendrag. Samtidigt kämpar han med sitt förflutna. Till sin hjälp får han en utredare från Stockholm, Johanna, och den sedvanliga konflikten storstad mot småstad utspinner sig på flera nivåer. Så försvinner Björlings dotter. Carl-Johan Vallgren kan skriva, det vet vi. Men kan är också skoningslös i sitt frammejslande av spänning. Till synes inledningsvis grovhugget framträder en raffinerad historia som förenar sorg och desperation med ett idogt polisarbete, som aldrig släpper taget. Tros den gråa tonen i romanen är den färgstark i sin kraft och sin berättelse. Carl-Johan Vallgren kan det här… också.
Jeanette Bergenstav: ”Havsgrav” (Norstedts):
Hon tvekar inte att starta sina krimberättelser med en lavett. ”Havsgrav” är Göteborgsförfattaren och journalisten Jeanette Bergenstavs tredje roman i serie om frilansjournalisten Jennifer Sundin. Men trots att den börjar med ond bråd död är det den här gången ett överraskande mer långsamt förlopp. Men tveka inte. Jeanette Bergenstav tar snabbt kommando över sin historia och släpper aldrig greppet lika lite som jag gör när jag läser. Det här är återigen en sidvändare med ett stegrande tempo. Återigen rör hon sig i Göteborgsmiljö, men har nu vågat sig ut i Göteborgs norra skärgård – och upp på en fiktiv bohuslänsk, karg ö. Ett retreatboende bjuder på oanade resultat. Inte nödvändigtvis i positiv bemärkelse. Död följer på död och Jennifer Sundin dras in i handling närmast ofrivilligt tillsammans med ”sin” fotograf Petter. Det här är krim-/spänningslitteratur i sin prydno, där man lämnar den slutlästa boken med andan i halsen.
Tony Fischier: ”Själarnas illusionister” (Lind & co):
Även Göteborgsbaserade författaren Tony Fischier har i sin femte bok i sviten om kriminalkommissarie Niklas Ragnvik rört sig ut i en fiktiv skärgård utanför Göteborg. Med ”Själarnas illusionister” – hans hittills mest omfångsrika bok (drygt 530 sidor) – vilar han inte på hanen. Han skriver skickligt, skissar snabbt intrigerna och lotsar läsarna genom divers händelser, personer och platser. Med det strösslar han ledtrådar lite bedrägligt för att man ska tro att man är mördaren på spåret. Men precis som mästaren Jo Nesbø kastas man snabbt iväg till en annan lösning, som plötsligt inte heller den visar sig given. Tony Fischier öppnar skickligt ständigt nya dörrar med lösningar. Något som gör att det aldrig blir trist att läsa hans romaner. ”Själarnas illusionister” rör sig skickligt i olika miljöer med ett intressant persongalleri. Niklas Ragnviks käraste, privatdetektiven Maxine Adlercrantz, får återigen stort utrymme. Men hennes tidigare Lisbet Salander-liknande karaktär har delvis tonats ner utan att marginalisera henne. Tony Fischier klarar elegant att skildra vardag för att snabbt växla om till spänning. Han skildrar miljöer, fiktiva eller verkliga, som man själv är på plats. Även hans persongalleri är skapat med trovärdighet. Det är skickligt. Men i ett Göteborg som präglas av gängkriminalitet saknar jag fortfarande någon som vågar anta utmaningen att skriva en deckare där dessa elementen vävs in. Anna Ihréns ”Guldstaden” (2023) tangerar förvisso detta, men utan egentlig kraft. Kanske är det dags för flitigt skrivande Tony Fischier!
Succén till Göteborg. Tuva Børgedotter Larsen, Helen Sjöholm, Tommy Körberg och låtskrivare Fredrik Kempe bjuder på musikalsuccén ”Änglagård” i både Göteborg och Malmö i vår, sommar. Foto: TOMMY HOLL
Musikalen ”Änglagård” – efter regissören Colin Nutleys succéfilm – går för utsålda hus i Stockholm för tredje säsongen. Framgången fortsätter på Oscars i huvudstaden efter nyår. Men i vår och sommar kommer föreställningen till Malmö och Göteborg – med originalensemblen.
– Ja, de flesta kommer tillbaka. Det ska bli så roligt att få träffa alla igen, säger Helen Sjöholm, som återvänder till sin roll som Rut Flogfält.
Laddat. Tuva Børgsdotter Larsen, som Fanny Zander, i en laddad scen i ”Änglagård” mot Helen Sjöholms Rut Flogfält. I bakgrunden Lindy Larsson, som återvänder som Zac. Foto: MATS BÄCKER
Över 200000 sålda biljetter. En första säsong som adderades med en andra, som plussades med en tredje och en fjärde. Jo, ”Änglagård” har som musikal blivit en succé på Oscars i Stockholm.
Inför den tredje säsongen hade Helen Sjöholm andra åtagande inbokade. Rollen som Rut Flogfält gick till Sanna Nielsen, som imponerade. (Läs min recension här!) Rollen som Zac gjordes de första två säsongerna av Lindy Larsson, men görs nu av Denny Lekström. Efter nyår är det Tommy Körbergs tur att kliva av till förmån för Claes Malmberg i rollen som Gottfrid Pettersson.
– Det är en godmodig figur. Lite naiv och i sorg över en förlorad kärlek. En karaktär som jag aldrig gjort förut, säger Tommy Körberg, som trivs med sin roll.
– Det var när jag fick på mig kläderna som jag hittade honom. Eller framför allt tofflorna och kepsen hjälpte mig.
När han fick rollen var det på håret att han kunde genomföra den. Svårt sjuk efter att en bakterie letat sig från en infektion i ryggen fram till hjärtat låg han länge på sjukhus sommaren 2023.
– Det var där jag repeterade manus och sångerna inledningsvis. När vi sedan skulle börja på scen hade jag en ställning med penicillin direkt in i kroppen.
Nu är han i full vigör. Har fullt upp med allehand uppdrag, som gjort att våren är fullbokad. Att han skulle slå av på takten och att hans föreställning ”Grand finale” (läs min recension här!), som han bland annat spelades på Lorensbergsteatern januari 2023, skulle vara hans sorti frustar han åt.
– Namnet var inte mitt påhitt. Men det var bättre än ”Resumé”.
I maj återförenas han med ”Änglagård”-gänget för en spelperiod i Malmö (22–31 maj) för att avsluta i Scandinavium, Göteborg (5–14 juni) 2025.
– Jag trivs med Gottfrid. Äntligen har jag fått en roll att gå upp i vikt till, skrockar han.
Även Helen Sjöholm ser fram emot att åter få kliva in i rollen som Rut Flogfält då hon åter får möta Lindy Larsson, som återtar rollen som Zac.
– Det ska bli så roligt att få träffa alla igen och att få möta publiken, säger hon.
Helen Sjöholm berättar att hon har ett speciellt förhållande till sin roll som Rut Flogfält. Framför allt för att hon tillsammans med manusförfattarna Edward af Sillén, som också regisserade, och Daniel Réhn samt låtskrivaren Fredrik Kempe fick vara med att påverka sin roll även rent musikaliskt.
–De var väldigt öppna för det och det är extremt ovanligt. Normalt kommer man ju till ett färdig manus och färdigskrivna låtar. Nu var vi i ensemblen en del av skapandet. Jag har tidigare varit med om det en gång tidigare och det var när ”Kristina från Duvemåla” skulle sättas upp första gången. Björn Ulvæus och Benny Andersson var också så lyhörda för hur min Kristina skulle vara. En otrolig förmån.
På parad. ”Änglagård”-gänget – Tommy Körberg, Helen Sjöholm, Tuva Børgsdotter Larsen och Fredrik Kempe instrueras av GP:s fotograf AnnaCarin Isaksson på Avenyn. Foto: KAI MARTIN
Musikalen ”Änglagård”, spelas just nu på Oscarsteatern. Biljetter finns till och med februari 2025. Men kan komma att förlängas.
Baserad på en film av Colin Nutley.
Kompositör och sångtexter: Fredrik Kempe.
Manus: Edward af Sillén och Daniel Réhn.
Regissör: Edward av Sillén.
Arrangör: Karl-Johan Ankarblom.
I rollerna: Helen Sjöholm (Rut Flogfält), Tuva Børgsdotter Larsen (Fanny Zander), Lindy Larsson (Zac), Tommy Körberg (Gottfrid Pettersson) med flera.
Kommer: Till Malmö 22 till 31 maj och till Scandinavium, Göteborg 5 till 14 juni 2025.
Comeback med förhinder. Cosmic Overdose gjorde comeback efter nära 44 år, men drabbades av tekniska problem som störde framträdandet. Foto: KAI MARTIN
Momentum, Ringön, Göteborg.
Publik: Hyfsat välfyllt.
Bäst: Att Cosmic Overdose valt att återförenas.
Sämst: Det tekniska debaclet.
Fråga: Hur irriterande på en skala är det med en i publiken som tar sig friheten att stå och slå på mig genom hela konserten…?
Man ska förstås akta sig för att ha förväntningar inför en återförening. Framför allt när bandet inte spelat på nära 44 år. Som i detta fallet Cosmic Overdose. Men när det Göteborgsbaserade skivbolaget Progress Productions firar 20 år lyckades bolagets starke man och initiativtagare Torny Gottberg övertyga de tre medlemmarna Jimmy Cyklon (Tomas Andersson), Terminalkapten Gasleben (Ingemar Ljungström) och Dan Söderqvist om att ge en comeback chansen.
Jo, de hade för några år sedan, på ett bröllop, gjort ett hastigt återförenande. Men det här var på allvar.
För min del var det speciellt med denna deras återförening nu. Cosmic Overdose och Kai Martin & Stick! delade scen och turnéer ihop. Vi gjorde en landsomfattande turné våren 1981 som även nådde Norge och Danmark. Delar av bandet medverkade på albumversionen av vår egen ”Jag dansar inte” på debutalbumet ”Biomusik” 1980. Det fanns alltså täta band, som gjorde min närvaro mer än nostalgisk.
På Momentum i Ringöns industriområde samlades alltså vänner av elektronisk musik för att fira skivbolaget som bjudit på så mycket under 20 år under rubriken ”Progress 20 years festival – 2004–2024”. Band och artister förenades med fans från inte bara från Göteborg utan också både från utomsocknes och utomlands. Programmet var rikt, men strikt. På den stora scenen en halvtimme var. Inte mer. Inte mindre.
Det krävdes att allt var på plats, att tekniken fungerade vid den snabb soundcheck som iscensattes innan respektive akt skulle på.
Det fanns ingen anledning till oro. Dan Söderqvist och Gasleben är fortfarande aktiva med Twice a Man (Sveriges mest seglivade och vackert kreativa elektroniska orkester). Allkonstnären Jimmy Cyklon skulle alltså få fullgott stöd av sina bandkamrater, enär han är den som minst har spelat musik på scen.
Inledande ”En av dom” sätter tonen. Dan Söderqvists signifikativa, lyriska rymdgitarr sveper över taktmaskiner och syntkomp. Hans melodiska sång. Gasleben rycker i sin högerarm som för att sätta takt och ton, iklädd en fantastisk flowerpowerkostym. Jimmy Cyklon kommer in med en påse över huvudet. De är ju moderna dadaister. Det låter utmärkt, en tidsresa tillbaka till 1980/81 då deras musik var framtiden. Så är det på något vis som de har hamnat rätt nu.
Men när de ska starta andra låten ”Nittonhundraåttitretti” uppstår en rundgång i intensivt växande, som kräver en omstart. Men de tekniska problemen fortsätter med allt större bryderier hos bandmedlemmarna på scen. Nytt försök med samma intensiva rundgång. Förtvivlan blandat med uppgivenhet lyser hos bandet. Så trist. För dem. För den förväntansfulla publiken.
Först i fjärde försökert får man ordning på tekniken och konserten kan fortsätta. Men den är helt klart präglad av den stress som det tekniska haveriet orsakade. Synd. Kanske var man också tvungen att korta setet och nog blev varje låt sammanbitet framfört istället för med ett lyckligt leende på läpparna.
Samtidigt är det fascinerande att se och höra Cosmic Overdose sjunga ”Är detta rock’n’roll? Spelar det någon roll?”. För det var väldigt mycket det det handlade om då för ungefär 45 år sedan. Musiken lever, Dan Söderqvist sjunger som om tiden inte hänt och spelar på samma vis. Gasleben är den underhållande syntfarbrorn, som en gång styrde taktmaskinen, men nu är kung över den dator som rytmer och sound är programmerade i. Jimmy Cyklon är gruppens fria ande, en varm clown, som löser upp allvaret. Och visst var det underbart att få höra ”Köttbulle boy” igen. Hans signaturmelodi som förenar punk, naivism och dadaism.
Hoppas att Cosmic Overdose inte helt gett slaget förlorat utan ge sin comeback en ny chans med bättre förutsättningar.
Cosmic Overdose, Momentum, låtlista, 16 november 2024:
Starkt och innerligt. När Amanda Jenssen gör comeback i strålkastarljuset är det med en spelning som berör. Foto: KAI MARTIN
Big Stage, Jacy’z, Göteborg.
Publik: Utsålt.
Bäst: Närvaron, rösten!
Sämst: Hur svårt kan det vara för delar av publiken att hålla tyst då Amanda Jenssen bjuder på helt ny musik?
Fråga: Kommer hon gästa Håkan Hellström eller Bob Hund i sommar…?
Hon har precis gästat Bob Hund som gästsångerska i”På spåret” och gör alltså sin andra kväll i Göteborg. Ett rart besök, för förutom då hon gästade Stefan Sporsén under en av hans jazzkvällar på just Big Stage på Jacy’z har hon, som hon själv förklarar det, varit i sin grotta.
Jo, Amanda Jenssen är en artist med stor integritet. Hon väljer sin egen väg och har gjort så sedan genombrottet i ”Idol” 2007, över sin medverkan i ”Så mycket bättre” (2014) och vidare. Med sig har hon sin stora, karaktäristiska röst, men också en sparsmakad, för att inte säga försiktig skivutgivning.
Amanda Jenssen har på något vis varit efterlängtad. Det märks på ett utsålt Big Stage där förväntan hänger i luften. Men det är inte bara publiken som längtat, det har även hon gjort. Med ett enormt tajt och lyhört band uppstår bums något intensivt och innerligt på scen. Det är en förförande värme, en kontakt som öppnar in till hennes hjärta och själ. För Amanda Jenssen kan ingenting annat än vara hudlös. Hon sjunger inifrån och ut, som ett ”tro mig, det här är på riktigt”. Och rösten! Herregud, så hon sjunger! Så starkt, så personligt.
I bara strumplästen tar hon i från tårna och skapar rysningar från första bänkrad upp till balkongens sista, polstrade fåtöljer. Ingen kan som hon röra sig i olika musikaliska kvarter och samtidigt behålla sin identitet. Jazz, country, soul, rhythm’n’blues, rock, en sväng om Harry Belafontes calypso förbi skärvor av T Rex. Gränser finns, men ska utmanas och formas efter hennes tycke, smak och snille.
Ljudet är bländande, mjukt, tydligt, dynamiskt och omfamnande.
Hon är som hämtad ur en annan tid. Eller ingen tid alls. Hon är sin egen era och skulle kunnat uppträda på Moka Efti, nattklubben i ”Babylon Berlin” med en självklarhet, precis som hon nu gör på Big Stage.
De inledande fyra låtarna är bekantingar, som etablerar kvällen för både publiken, bandet och Amanda Jenssen själv. Sedan bjuder hon oförskräckt på tre nya låtar. Det sprider sig en märklig nonchalans hos publiken med sorl och törstsläckande i baren. Synd om dem, för det låter spännande och Amanda Jenssen med band har fullt fokus.
Det märks att det tog på krafterna, för när hon återvänder till etablerat material är det inte riktigt samma glöd. Men… det dröjer inte länge förrän hon är på banan igen.
Hon håller sitt set föredömligt, men underbart, kort. Efter en knappt timme är det över. In på scen igen för extranummer där hon frankt presenterar precis släppta jullåten, sin egenkomponerade ”Santa”. En låt som hon knappt hunnit repetera med bandet. Det märks inte. Låten är ett rent fyrverkeri med en Amanda Jenssen som övertrumfar allt med sin sång. Fullkomligt och absolut briljant. Så avslutas spelningen några låtar senare a capella där hon sjunger med bandet, som en vacker, fin utandning.
Tack för att du kom ut ur grottan, Amanda!
Amanda Jenssen, Big Stage, Jacy’z, Göteborg 15 november 2024, låtlista:
For the sun
Ghost
Amarula tree
Save me for a day
Molly’s rag saloon (ny)
Randsoms (ny)
Deeper than the seas (ny)
Greetings from space
Common Henry
Happyland
Illusionist
Santa (extranummer, ny, precis släppt jullåt)
A thousand wildcats (extranummer, ny)
Dry my soul (extranummer)
Shine on me (extranummer a capella med bandet)
Bandet: Sara Niklasson (gitarr, fiol, mandolin och sång), Marcus Arborelius (klaviatur och sång), Måns Bock (trummor och sång) och Hampus Lundgren (elbas och kontrabas samt sång).
Intensiv. Kristina Brändén Whitaker och Anders Tolergård skapar brännande dramatik med sin roller i ”Poison” på Gothenburg English Theatre Studio. Foto: LINA IKSE
I ett kapell möts de, hon och han. Kallade till ett möte för att diskutera flytten av deras gemensamma barns reliker. Sorgen har skilt paret åt. Åren likaså. Efter många år ses de nu igen efter att han, 20 i sju på nyårsaftons kväll 1999 med två resväskor lämnat henne.
Han kommer först. Hinner ta av vigselringen innan hon kommer in från regnovädret utanför.
Mötet är tafatt, precis om inledningen är trevande. Men sakta, skickligt, där berättelsen spinner om vad, varför och hur allt blivit som det blivit, intensifieras inte bara handlingen. Det är så mycket outtalat, så mycket som inte förklarats, inte retts ut; ilska, den fortlöpande sorgen, frågor…
Nederländska författaren Lots Vekemans pjäs är ett drama som andas, häftigt och intensivt. Men också ömsint och försiktigt när så krävs. På bästa sätt förvaltar de båda skådespelarna Kristina Brändén Whitaker och Anders Tolegård dessa viskningar och rop, detta avstånd, denna nakna förtvivlan som hon och han står inför efter alla år efter att den förolyckade sonen ryckts ifrån dem. Här möter vi en rasande sorg, som för henne också blev ett svek då han lämnade. Men också hans försvar, hans förklaringar. Allt i en skicklig balans.
”Poison” är en plågsam pjäs om det avstånd just sorg och svek kan skapa. Men lyckligtvis lämnar den oss inte där, utan visar också på försoning.
”Poison”, Gothenburg English Theatre Studio, premiär 8 november 2024. Denna recension baserad på föreställningen 14 november.
Av: Lot Vekemans.
Översättning till engelska: Rina Vergano.
Regissör: Gary Whitaker.
Set och ljusdesign: Diblik Rabia.
Ljuddesign: Yosef Madar
Kostym och rekvisita: Diblik Rabia och Mia Bellouere.
I rollerna: Kristina Brändén Whitaker (she) och Anders Tolegård (he).
Vinnande kraftprov. Josefin Neldén gör en imponerande insats som långdistanssimmaren Sally Bauer i filmen ”Den svenska torpeden”. Foto: TRIART FILM
Svenska långdistanssimmaren Sally Bauer (1908–2001) var i mångt och mycket ett föredöme. En idrottare som utmanade inte bara sig själv utan också sin samtid. Givet, förstås, att skapa drama om hennes längtan och kamp att inte bara simmar på rekordtid över Kattegatt utan också inför stundande andra världskriget göra detsamma över Engelska kanalen.
Regissör Frida Kempff har saxat, klistrat och lappat en story som inte helt är trogen sannningen. Men i sitt drama står den sig väl. Sally Bauer är ensamstående mor inför utmaningen att klara av de två långloppen. Med en oförstående mor (Gunnel Fred) och en barnlös, men barnlängtande syster (Lisa Carlehed) strider hon för sin vilja, sin kärlek till sin son och kampen för att få livet att gå ihop. Till detta har hennes käraste och barnet Lars (Arthur Sörbring) far (Mikkel Boe Følsgaard) en familj i Köpenhamn, som han inte är beredd att lämna. Intriger ligger tätt i det kalla vattnet. För det är där Josefin Neldéns roll befinner sig i stor omfattning i ”Den svenska torpeden”.
En snabb googling på Sally Bauer ger en annorlunda bild av sanningen eller faktan, men låt så vara.
Jag kan inte tänka mig någon annan än Josefin Neldén i rollen som Sally Bauer. Hennes hängivenhet för att göra Sally Bauer rättvisa är skoningslös. Men också hur hon som få andra med blott sin mimik kan pendla mellan desperation, sorg, ilska, glädje och kärlek. Hon gör Sally Bauer i vått och torrt på ett skoningslöst effektivt sätt.
Filmen har sin givna dramaturgi, skildrar en tid strax innan andra världskrigets utbrott. Om hur kvinnor ska tuktas in till äktenskapets normer. Något som passar Sally Bauer illa. Hon vill simma, hon vill simma långt; ingenting ska hindra henne. Inte ens det minderåriga barn hon har (i själva verket föddes hennes son 1945 och denne, Carl Axel Bauer, gör förövrigt en cameoroll i filmen).
Det är klart att hon lyckas, för kvinnor kan. Men inte utan att offra ofantligt mycket. Filmen fångar tidsandan och stämningarna. Spänningen stegras med kampen mot klockan, trots att vi vet att Sally Bauer klarade att simma över Engelska kanalen blott dagar innan andra världskriget bröt ut.
Josefin Neldén är lysande. De andra omkring henne tjänar mest som staffagefigurer för att lyfta denna hennes roll.
Pluspoäng också till Arthur Sörbring som Sallys son Lars. Så skickligt spel av den unge mannen. En eloge även till makeupartisten Kaire Hendrikson, som har lyckats väl med att göra Josefin Neldéns ansikte plågsamt vattensvullet efter Sally Bauers timmar i saltvattnet. Och fotot, förstås. Så närvarande, vackert och vågat.
Med filmen ”Nyad”, om långdistanssimmaren Diane Nyad, med Annette Benning och Jodie Foster i huvudrollen (2023), i färskt minne kan man inte annat än undra över – och beundra – de här envisa kvinnorna som väljer att motbevisa allt och alla. Trotsa sig själv och ens möjligheter för en (våt) dröm. ”Den svenska torpeden” följer ”Nyad” i kölvattnet.
”Den svenska torpeden”, premiär 15 november 2024.
Regi: Frida Kempff.
Manus: Frida Kempff och Marietta von Hauswolff von Baumgarten.
Foto: Hannes Krantz.
Makeupartist: Kaire Hendrikson.
Kostym: Mari-Liis Kriisa.
Musik: Martin Dirkov.
I rollerna: Josefin Neldén (Sally Bauer), Gunnel Fred (Sally mamma), Lisa Carlehed (Sallys syster Carla), Artur Sörbring (Lars, Sallys son), Mikkel Boe Følsgaard (Henry, Sallys käraste, Lars far) med flera.
Det kunde ses som en tanke att jag, när november mesta gråa fond bröt ut i ett skirt höstsolsljus, var i Högsbokyrka för att åter få se ”Ecce homo”. För just denna dag var det en fullsatt begravningsakt i Katarina kyrka i Stockholm för Elisabeth Ohlson. Det var ju ingen överraskning att hon gick bort 30 oktober i år. Hon hemlighöll inte sin sjukdom, men hon tog den med värdighet. Istället för att bära döden som skuld blev det en resa i kärlek och bejakande av livet. Mitt i det svåra fann hon kärleken i en ny människa, en fåfäng sådan eftersom det inte fanns mycket kvar. Men en djärv, uppkäftig sådan. Som om ingen skulle tala om för henne vad som är lämpligt.
Elisabeth Ohlson var egentligen ingen provokatör. Men för att tydliggöra sakernas tillstånd blev hennes fotokonst ändå provocerande för somliga, desto mer berikande, trösterika och omfamnade för andra.
Jag lärde känna henne på GT, hon som en del av fotoredaktionen, en blyg viol från Skaraborg. Hon syntes, men verkade lite för sig själv, lärde av de rutinerade, kanske grabbiga men också varmt hjärtliga fotograferat på tidningen. En midsommar, kall och fuktig, blev jag upphämtad i hennes VW-buss för transport ut på vischan för en fest som var vissen redan från start. Hon skjutsade hem alla hon hämtat upp och festen var inte hennes. Men ändå, en skärva av henne och hågkomsten från då någonstans för 35 år sedan.
Hon lämnade GT och odlade sitt fotograferande i samma takt som hon kom ut och blommade som människa. Stockholm berikade henne, hennes konstnärskap och hon kunde leva fullt ut i sina nya vänkretsar. Komma ut och komma ut. Det var ju ingen hemlighet när hon jobbade på GT att hon inte sökte en man för livet. Men det var heller ingen stor sak. Var och en fick vara som den ville.
Men Elisabeth Ohlson ville så mycket mer. När hon skapade den starka sviten ”Ecce homo”, som först visades 1998, var det en annan tid. Göteborg, till exempel, var en tuff stad för homosexuella och andra med sexuella läggning bortom heteronormen. Attackerna kunde vara brutala, ibland med döden som resultat.
Att hon som kristen vill omfamnas av kyrkan var heller inget som var givet. Inte så heller för de människor hon lärde känna i kretsarna hon umgicks i. Bögar, flator, transmänniskor… alla sågs som suspekta. Aids/Hiv var fortfarande en farsot och ur vissas perspektiv ett Guds straff. Men ingenting av detta kunde vara Elisabeth Ohlson mer främmande. För hennes var kristendomen inkluderande och ingenting annat. För henne var kristendomen kärlek, inte hat.
Det kan låta enkelt och med sin bildsvit ville hon visa just på detta. Hennes sfär av människor blev illustrationer till Bibelcitat där hennes kompositioner hamnade i ett helt nytt ljus. Det var självklart, men tog hus i helsike. Bigotta kristna reste ragg, glömde kärleken och odlade sitt hat.
När jag nu återigen ser bilderna i ”Ecce homo”-sviten är det stilla och respektfullt i ett kyrkorum som öppnat sitt hjärta och sitt sinne.
Det är förstås ingen slump att utställningen har kommit till stånd drygt 25 år efter att den först visades. Men tajmingen med Elisabeth Ohlsons frånfälle är det. Att bilderna skulle visas var hon införstådd med, men hon fick inte själv bevittna denna – som det har blivit – hyllning till hennes konst och skapande.
Jag var på plats i Annedalskyrkan i november 1998. Det var fullsatt, många kom inte in. Intresset var enormt, men det var också en otäck stämning. Fläckvis i kyrkan fanns de protesterande. Vakter var på plats. Men under Elisabeth Ohlsons föredrag längst fram i kyrkan reste sig en person och skrek ”Hädelse! Hädelse!” för att bli utburen av tillskyndande personal. Så åter till Elisabeth Ohlsons ord för att igen bli avbruten av nästa ”Hädelse! Hädelse!”.
Hennes föredrag genomfördes med flera liknande avbrott. Hon, den blyga skaraborgskan, stod stark. Men hon skälvde inombords. För sin ”Ecce homo” blev hon dödshotad.
Nu har hon gått ur tiden, men hennes verk lever kvar. Vid vernissagen i måndags, som startade klockan sex på kvällen, var kön långt ringlande utanför Högsbo kyrka. Polis var på plats, men stämningen var god. I sakta mak rörde sig kön in i kyrkan och från foto till foto i samklang med Knut Irwes vackra mosaik som klär väggarna.
Men för mig gick det inte att i lugn och ro ta in denna hennes så starka och talande konstfotografier. Jag återvände idag. Fick andakten, kunde läsa bibelorden vid varje bild. Och just minnet av de protesterande i Annedalskyrkan blir extra starkt vid bilden ”Veropet” där hon citerar Matteusevangeliet 23:13 ”Ve er, skriftlärda och fariséer, ni hycklare som stänger himmelriket för människorna. Ni går inte själva in, och dem som vill komma dit in släpper ni inte in.”.
Det finns inte en bild som inte berör. Allt är utmejslat från en tid som var hård och kall, som nu har blivit densamma. Som när Judas förråder Jesus och de som griper honom bland annat är en skinhead. Vi vet nu att dessa klätt sig i nya kläder och bedrägligt leder politiken i vårt land, som en ulv i fårakläder. En politik som inte är generös, som pekar ut andra istället för att förena och gagna för något bättre. Det som har skapat ett ånyo hårt och kallt samhällsklimat, som ärligt de flesta fryser i.
Just därför talar ”Ecce homo” så väl i vår samtid. Elisabeth Ohlsons bilder lever starkt.
Vi hördes inte av så mycket sedan hon flyttade till Stockholm. Jag fick sent berätta för henne om min beundran över denna hennes utställning. Hennes mod och styrka.
Sociala medier förenade oss – där hon omväxlande djärvt duckade för skitstormar och njöt av beröm – och jag fick förmånen att följa henne där i kanske tio år. En än större förmån, ur strikt personlig vinkel, var då hon hade råkat se ett foto på mig i en tweedkostym. En bild tagen i Brighton, regnbågsstaden på den engelska sydkusten, som av en händelse. Hur hon skrev till mig att hon ville fotografera mig i den kostymen.
Jag blev generad och lycklig. Vilken ära. Det tog något halvår innan det blev verklighet. I februari 2019 var jag uppe i Stockholm i ett ärende och blev inbjuden till Elisabeth Ohlsons ateljé vid Hornstulls strand. De blyga skaraborgskan var borta, en jovialisk, sprudlande människa var där. En varm person, inbjudande och rik. Hon placerade mig förtjust framför kameran, instruerade mig, regisserade mig. ”Spänn händerna! Stramare fingrar! Så, ja!”, kommenderade hon med ett leende.
Ett stolt ögonblick. Elisabeth Ohlson fångade mig i tweed. Foto: ELISABETH OHLSON
Det var förstås inte ett av hennes stora ögonblick. En fotosesjour av många. Men jag var fåfängt stolt. Men än mer stolt över vad hon uppnått och vilken väg hon gått. Tack för allt!
kaimartinblog 