TISDAG

Vi lämnar Landvetter, efter att ha förenats på flygbussen från Korsvägen och sedan häng i vip-loungen, en strålande förmiddag där landskapet breder ut sig. Göteborg försvinner i fjärran, Kungbackafjorden där jag som barn har badat ligger under mig, Kattegatt ligger tillsynes lugnt och Læsø häver sig försiktigt ur Västerhavet. Jyllands ostkust följer vi samhälle för samhälle. Fältet, vägarna… Är det inte Skandeborg med sjö därnere…? Definitivt Billund med flygplats. Någonstans Herning där det i Jyske Bank Boxen spelas en halvan av det ishockey-VM som Sveriges Tre Kronor har stora förhoppningar om.

Ja, jag lämnar ishockey-VM och dramatiska NHL-slutspel i jakten på Stanley Cup-pokalen. Jag ger upp min plats på isen hemma i Göteborg för några dagars rekreation på Spaniens solkust.

Danmarks gräns blir Tysklands. Elbes delta öppnar sig som ett diffust vattenverk av under vatten flätade kanaler.

Nederländerna tar över. Lappverken av odlingar, vägar, byar, städer, någon gles skog. Skönjer jag inte Amsterdam där borta…?

Jag somnar.

Vaknar av Paris. Lite sent. Ser Orely, flygplatsen, och Seines ringlande vattenorm. Bois de Bologne, Champs-Elysée, men är för långt bort för att definiera några byggnader.

Läser Ian Rankins ”A heart full of headstones”. John Rebus hamnar i trubbel.

Nedanför myriader av vägar som leder till och från för bilar, andra fordon, tåg. Landskapet skiftar. Lapptäcket av fält, odlad mark, bönders slit. Industrier. Floder. Någon landningsbana. Ett större flygfält. Byar, samhällen, mindre städer som blir större. Metropoler. Bergskedjor, skogar. Yppig mark blir karg. Under mig, ur möjlig sikt, människor och åter människor i vardagen slit och händelser.

Jag vet det; vet ingenting om dem. Liv pågår parallellt.

Nedanför ett stort flygfält i randen av en gigantisk stad. En stor, oval arena skönjs. Passerar vi Madrid?

Vidare söderut. Karg mark. Odlingar. Böljande landskap. Grönska. Berglandskap. Vattendrag.

Vi är en kvart, tjugo minuter från landning.

Bergen reser sig under. Vindkraftverk kämpar för elförsörjningen. Planet rister i turbulensen. Jag tryckutjämnar. Igen. Igen. Vi landar på Málagas flygplats, tar vårt lätta bagage och söker oss mot utgången där en transport till Miraflores väntar. Vi – Z, hennes vän (och även min) M och jag – har fått möjlighet att låna en lägenhet. Målet är en promenad längs ravinen Caminito del Ray, en svindlande promenad som M stakat ut – och lockat oss med. Hon är något av en äventyrare, hoppar fallskärm och vill göra flera spännande saker på resan, som Z och jag ställer oss diskret tvekande till. Planen är också en tur till Gibraltar. I övrigt är schemat blankt och öppet för möjligheter.

I ankomsthallen står ingen med en välkomnande skylt. Jag söker på Whatsapp på konversationen där beställningen har gjort och konfirmerats. Jo, en Carmen ska finnas på plats. Men var? Hon har uppenbarligen inte uppfattat att vi har både anlänt och kommit ut. Men… allt löser sig. Hon välkomnar oss, leder oss till sin bil och tar oss i rask takt västerut på en hårt trafikerad motortrafikled för att passera orterna Torremolinos, Benalmáldena och Fuengirola. Z är bekant med de flesta. Hon har varit i Spanien fler gånger än jag. För M är det debut, trots att hon är vitt berest. Så kommer vi till Miraflores, klättrar på smala, ringlande vägar uppför berget, passerar något krön, åker en smula nedför efter några turer i rondeller och plötsligt är vi på plats.

Jag har aldrig varit här förut, men känner mig tveksam. Carmen kör några tiotal meter till, pratar med några arbetare som står i den starka solen, frågar om råd. Det blir några meter till. Vi säger ok, blir lämnade och där är åtminstone en garageport. Men nyckeln passar inte. Vi kollar igen. Går tillbaka. Och, ja, där Carmen först ville droppa av oss finns en garageport, eller snarare grind, snett upp, som vi inte såg när vi kom. Aha, där passar nyckeln och vi tar oss till vår anvisade lägenhet.

Den är fantastisk med utsikt över en av tusen och en golfbanor, som finns här. Vi installerar oss i var sitt sovrum. Jag bäddar åt oss, vi läser instruktionerna om hur man bäst ska vårda lägenheten och riktlinjer för vistelsen. Det kommer bli toppen.

I lånandet av lägenheten ingår även möjligheten att använda oss av vännernas bil. Det har vi tacksamt accepterat och får lite råd på vägen, som att bilen är törstig. Inte på bensin, men vatten. Kylaren trilskas lite. Med detta i åtanke åker vi slingrande turer nedför berget, med Z som kartläsare och mig som chaufför, för att hamna på en parkering under skuggande trän med Medelhavet brusande, lockande nedanför. Vi är hungriga. Kollar om det föreligger någon p-information, men hittar ingen. Tar oss ned mot strandpromenaden och går en bit, hittar en restaurang där vi sätter oss. Vi är hungriga, beställer turistigt en paella att dela på plus en tomatsallad, något att dricka. Låter oss väl smaka innan vi söker oss till bilen, men viker av mot stranden. Z och jag vill bada av oss resdammet. M avvaktar. Tycker vattnet verkar kallt; det är det. Eller svalt och friskt och skönt. Sältan biter sig fast i huden. Så bilen, som nu är pepprad med små löv och något slags klibbig kåda, mot La Cala de Mijas för att besöka någon livsmedelsbutik. Eller, vi har egentligen ingen aning utan åker på måfå och hamnar, efter lite letande på Carrefour, ett Coop eller Ica om man så vill, med gigantiska resurser. Vi köper på oss förnödenheter för veckan plus delikatesser, vin, vatten och öl. Tar oss på omvägar och felsökande tillbaka till lägenheten. Placerar allt i kylen, förutom vattenflaskor och öl, som får vänta på sin tur.

Kvällen har börjat smyga sig på. Vi käkar lite och dricker lite vin, rundar av dagen. I morgon väntar äventyret.

ONSDAG

Vår lånade Peugeot 207 skrek mycket riktigt efter vatten när vi kom till garaget under gårdagskvällen. Så vi har vatten med oss på färden. Det kommer bli en vindlande färd mot vårt resmål, Caminito del Ray. Jag sitter vid ratten, får guidning av Z som kartläsare och M, som utfartsansvarig. Jo, den intensiva trafiken på kustleden kräver uppmärksamhet. Påfarterna är så hastigt påkomna att det gäller att ha koll och fart under skosulan. Hon hjälper min stela nacke att ha uppsikt bak vänster, ropar kommando ”kör!” och jag pressar gaspedalen i botten och river igång bilen upp på motortrafikleden. Det går bra. Vi svänger av där vi handlade mat igår kväll, men passerar nu matbutiken och kör norrut.

Jag har respekt för solen, Har klätt mig i en långärmad linneskjorta, kortbyxor och bra promenadskor. På huvudet en Anaheim Ducks-keps. Allt secondhand, förstås, men i nyskick och välvårdat.

Färden går på utmärkta vägar norrut. Coín är det lustiga namnet på skyltar, som jag inbilskt tror handlar om betalvägar. Men så är inte fallet. Det är en större ort. Det böljande landskapet knixar och trixar fram via vägarna, som vid de branta uppförsbackarna ger en omkörningsfil, men utan vajerstaket som skyddande finns i Sverige. Farten skiftar efter vilken chaufför fordonen besitter. Vid en sträcka går det oförklarligt långsamt, även om man ska respekt för både trafiken och de kurviga vägarna. Bilen, en liten vit historia, är italienskregistrerad. När vi kör om sitter en äldre kvinna med greppet hårt om ratten.

Samhällen skiftar, från större, mer tätbebyggt till mindre och glesare, bönderna har att kämpa med arealer som är satt på brant lutning. Det tar en och en halv timme att ta sig till vårt mål denna tidiga morgon. Vi anländer till El Chorro, vår startpunkt, med god marginal, anmäler oss till vår guidade tur där en Stefano ska ta hand om oss tillsammans med sin kollega Antonio. Kvart i tio ska vi sitta på en buss som ska ta oss upp till därifrån vi kom, men lite längre ändå. Vi har sju kilometer att gå totalt, släpps av vid en parkering, promenerar till en grotta och knallar igenom denna långa, grävda gruvgång för att komma till själva startpunkten. Vi är då uppdelade i två olika gäng; den större, engelskspråkiga med Stefano; den andra med Antonio som pratar spanska och är väsentligt mindre. Mycket information flödar, vi får hårnät och blå hjälmar på och lämnar nu starten bakom oss för en vandring som totalt tar knappt tre timmar.

Leden Caminito del Ray gjordes i samband med en kraftverkssatsning för drygt hundra år sedan. Längs den branta ravinen med sitt energigivande vatten byggdes en led, som hängde på bergsväggarna. Jo, M hade gett oss bilder på hur det såg ut och vi – Z och jag – hisnade, men tackade ändå ja till den här äventyrliga promenaden. Kanske med vetskapen om att leden är helt nyrenoverad och säkrad sedan några år tillbaka. Jag ska inte säga att det blev en promenad i parken, men inledningsvis är det lugnt och tryggt. Hjälmarna är för nedfallande stenar; naturen är ju levande och allt kan hända. Brandgula markeringar i staketet som skiljer gångarna från ravinens djup visar att här ska man inte stanna. Fallrisken från sten är för stor. Vi rör oss lydigt, inledningsvis, och Stefano är en god guide som livfullt berättar ledens historia, om folk som jobbat för kraftverket, om familjer som levt längs leden där barn har haft den långa vägen till skolan att gå i El Chorro endast via den gamla, farliga leden. Svindel var inget att tänka på då. Svindel är något att tänka på nu, men slå ur sinnet. Åtminstone de första kilometerna.

Det blir en svalkande glass på väg mot bilen, för värmen trycker på från den molnfria himlen och av den stekande solen. Vi tar samma väg tillbaka som den vi kom ifrån. Jag kör metodiskt och försöker hålla hastigheten; alla gör inte det. Det tar förstås sin modiga tid nedför bergshöjderna ned mot de strandnära regionerna. När vi skönjer havet smyger skymningen sakta på. Resan har varit het, sevärd och väl värd varje steg. Nu vill vi bada – åtminstone två av oss – så vi tar oss till Playa El Bombo för ett svalkande bad innan vår bil klättrar uppför höjderna och hem igen.

På andra sidan ravinen löper en järnväg byggd mellan 1860 och 1865, alltså innan Nobels uppfinning av dynamit 1866. Med krut och handkraft byggdes väldiga tunnlar att leda järnvägen, som kom att gå mellan Málaga och Sevilla. El Chorro är en station på denna fortfarande existerande järnväg.

I den lätt packade ryggsäcken finns en banan och två små flaskor vatten, som kommer väl till plats vid någon av pauserna. Stefano visar oss vägen, samtalar exklusivt med den som så önskar. Han berättar att han är argentinare, som har haft guidade turer på 3000 meters höjd i hemlandet, men nu har hamnat här och stortrivs. Två turer om dagen hinner han med. Smärre incidenter har förstås hänt, men i stort har grupperna han lett varit ansvarsfulla. Jag tänker att någon eller några måste ha förlorat sina mobiltelefoner för alltid efter att för ivrigt ha försök plåta något längs vägen. Och trots förmaningar är det alltid någon i gruppen som stannar vid de brandgula markeringar, alltså just där risken för nedfallande stenar är som störst. Bilder ”måste” tas.

Vi närmar oss slutet på sträckan, men där ökar också dramatiken. Leden blir smalare, bergsväggarna brantare och naturen mer hisnande. En gångbro, som är spänd över ravinen ska ta oss över de vilda vattnet som leder till kraftstationen. En guide står på ena sidan för att i maklig takt släppa över oss gående. När det är min tur väljer jag att makligt fort gå rätt över utan att se åt sidan. Jag vill inte tillåta min svindel ta över och skapa panik. Z lider också av detta, men väljer att filma hela sina väg över bron. Djärvt. Men vi klarar det, klättrar på gångarna nedför alla trappor innan vi är på säker mark, lämnas med ett farväl av våra guider och kommer fram till El Chorro och hotellet som var vår startpunkt.

Vi väljer att inte hasta till bilen. En kaffe innan avfärd blir till en gedigen lunch från ett utmärkt kök vid ett bord som bjuder på utsikt över dalen. Vi klarade det, är inte euforiska, men stolta. Allt gick bra. Klockan är tre då vi tar ut kursen mot Ronda, en mindre stad som M kollat in och lockats av på grund av sin bro (som senare visar sig vara tre). Färden går vidare…

Staden ligger knappt sju mil nordväst om Málaga, så vi har en bit att åka genom de återigen böljande landskapet med vindkraftverksparker som tornar upp på kullar och bergskammar. När vi kommer fram är vi lite fel och får ta färden söder om och in mot centrum. Jag lyckas, efter några hopplösa felkörningar in i gränder där man knappt kunde vända, göra en fickparkering som damerna i sällskapet applåderar och återigen chansar vi, då vi inte hittar något om p-avgifter. Vi kliver ur bilen, börjar planlöst promenera från Plaza Ruedo Alameda genom Puerat de Almocábar, men hittar en väg. Kommer till katedralen Colegiata Santa Maria la Mayor med sin intressanta historia från 1400-talet, den var från början en moské. Vi kliver in. Jag med en förhoppning om en toalett, men inte ens i dopfunten får man kissa. Som alltid med katedraler är överdådigheten, precis som arkitekturen, slående. Vi tar oss en egenhändigt guidad tur genom environgerna, salarna och möjligheten till utsikt efter en smal trappa upp till plattformar med utsikt över stan. Kliver efter en stund ned och ut och har då fått förslag om hur vi ska komma till bron, som ju visar sig vara tre.

Vi går genom trånga gränder och gator nedför. Vid ett hörne står en äldre kvinna och säljer mandlar. Jag uppmanar Z att köpa några kanderade, som får tjäna som lite tilltugg. Vi är nära att gå in på Casa del Rey Moro, restaurang, museum i flera våningar ned mot Rio Grande, men avvaktar. Så kommer vi ned till mellanbron Peunte Viejo, nedanför ser vi Puente Árabe (eller Romano med sin 2000-åriga historia). Men den större, Puente Nuevo, var är den…? Vi korsar bron och kliver över på den norra sidan och promenerar in i Jardines de Cuenca, en park i terrasser med utsikt över den ravin som delar staden och som tvingat fram bostäder som sitter limmade mot de branta bergväggarna. Vi promenar på siestasömniga gator där etablissemangen sakta börjar öppna ögonen för kunder och gäster. Kommer in på en köpgatan där business är igång både gällande turistbutiker, andra affärer och kaféer samt restauranger. Jag tvingar på mitt sällskap en uteservering och något att dricka – de är inte nödbedda – för att jag ska kunna gå på toaletten. Väl klar väntar en väl kyld Coca-Cola och jag blir som i en reklamfilm när jag vällustigt, men långsamt dricker denna så kommersiellt förhatliga, men välsmakande dryck.

Vi betalar, Z och jag smiter in på en turistshop för att handla vykort till barnen och kommer sedan ut för att äntligen få korsa Puente Nuevo (klar 1793), som binder samman den nya och gamla stan. Jag förstår, med ravinen El Tajos svindlande bråddjup, att republikanerna under inbördeskriget kastade dissidenter över kanten mot en ond, bråd död. Ernest Hemingways ”Klockan klämtar för dig” lär ha Ronda som skådeplats och ska också ha inspirerat till de bestialiska, politiska morden.

Vi Åke hem samma väg som vi kom. Mot havet för kvällsbad och sedan mot lägenheten. På vägen kantas dikesrenen av en vildsvinsfamilj. Vi passerar i låg fart.

TORSDAG

Ny dag med nya möjligheter. Och vidare västerut. Ja, söderut, till och med. Gibraltar väntar. Z har varit där tidigare. Inte M och jag. Det blir en dagsresa där jag naivt har trott att en färja över Gibraltarsund skulle hinnas med. Men det primära målet är att bestiga klippan. Men hur?

Z guidar sin chaufför och M står för betalningen av vägavgifterna som motorvägen kräver. Det går undan, men tar ändå sin tid. Jag är tacksam för Z:s kartläsning, för skyltningen är inte alltid glasklar. Vi krånglar oss ned från San Roque till La Linea, gränsstaden till det brittiska territoriet. Kör i sakta mak i den hyfsat intensiva trafiken mot gränsen, ställer oss tålmodigt i en kö som rör sig fordon för fordon. Vi har pass och internationella ID:n redo. Jag ser passkontrollen, en passpolis som är allt annat än intresserad, men kör fram då jag får stopp från tjejerna i bilen. Jag har missat den spanska passkontrollören. Ber om ursäkt till ett stenansikte och tar slutligen fart mot den brittiska gränsen, lika loj som innan. Vi är på plats. Trafiken är milt sagt intensiv på de trånga gatorna, men vi lyckas med livliga diskussioner ändå tråckla oss rätt till den p-plats där linbanan finns.

Informationen där är bristfällig, men vi parkerar på en ruta inramad av gula streck. Kliver ut, Sträcker på kroppen. Men en parkerad granne varnar oss hyggligt. P-platserna som är gulmarkerade är för abonnemang; de med blå eller vita är för gäster. De sistnämnda gratis. Vi tackar för upplysningen och kör mot en plats med blå ram. Z betalar med mynt, men hon inser att tre timmar inte räcker långt. Laddar ned en app för att kunna göra en betalning. Men… vi är ju i UK och då omfattas inte hennes mobil av EU:s generositet. Så hon behöver köpa surf för dagen. Och, nej, det går inte att betala med kort i automaten. Turistvänligt? Nej, tror inte det.

Men Z löser allt och vi har några modiga timmar på oss att ta oss upp och ned. Inledningsvis tar vi oss mot linbanestationen. Där stormar det friskt från de som ville erbjuda resa med minibuss och sköljer sina orsaker över oss. Vi tackar nej. Kolla linbanan. Men… äh, vi går.

Inte heller här är det lättfattligt hur man tar sig till och från. Men M frågar och vi knatar på. Uppför Europa Road och några spektakulära byggnadsprojekt, vidare uppför Engineer Road, tar lite miste, återvänder, chansar och går uppför, brant, en väg knatad av vackra blommor ochuppför… till slut når vi Herkules Pelare, en betalstation och vi fortsätter vår vandring brant uppför. Det tar sin tid, värmen är stark, men blåsten gör att det ändå inte är besvärande. Pausar. Kollar utsikt. Vi kommer upp till Sankt Mikaels grottor, som ingår i den entré vi har betalat för, och välkomnas av de första berberaporna. Här möter vi också snart de första stalaktiterna , som snart spelar upp en efter än i de djupa salarna i denna fascinerande grotta. Ett ljusspel leker tafatt med mörkret, inte alltid till grottans fördel. Men det är trappor upp och trappor ned, ibland dunkelt för en man med allt mer bristande mörkerseende. Att kliva in här som den första människan måste ha varit outsläckligt fascinerande och jag förstår att de religiösa har plockat poäng här.

Vi kommer ut i ljuset bland alla andra hänförda turister. Så fortsätter vår vandring uppför och uppför igen. Vår väg kantas av aporna, som nonchalant oftast vänder ryggen åt en och faktiskt, jag, åt dem. Jag vill inte påkalla min uppmärksamhet och tar i fåfäng hemlighet bilder på dem när ändå tillfälle ges. Kanske är det så att de faktiskt vill ha betalt för sina poseringar? Ungefär som filmfigurerna på Times Square i New York. En rysk, åtminstone tror jag det, familj med sina osnutna grabbar är ogenerat närgångna. Framför allt en av grabbarna, som snudd på bittert får erfara det när han kommer innanför en av apornas comfort zone.

Vi stannar mer än en gång för att beundra och försöka fånga utsikten. Omöjligt, förstås. Men det är ju oupphörligt svindlande att man här ser hur Afrika och Europa möts med bara 14 kilometer emellan. Här drar historien in med vindarna och jag förstår, om än naivt och okunnigt, Gibraltars betydelse genom historien. Men så har också, av tradition, kulturer och religioner möts här och gör så fortfarande av hävd.

I kilometer är det inte långt att gå. Men med den kraftiga lutning är det kämpigt. Smart nog är utsiktspunkter belägna här och där där vi kan rasta. Men den främsta och mest hisnande är Skywalk med sitt glasgolv, som hänger utanför den branta klippan. Ja, det är en utmaning för min svindel. Men jag antar den och kliver ut bland mina likar och de som är helt orädda. Utsikten är slående. Nedanför, knappt 400 meter, ligger Sandy Bay lockande.

Jag kliver upp på nästa etage, som saknar glasgolvet och är gjutet i cement och därmed känns tryggare. Jag lockar in Z, och senare M, för att ta foton som visar det storslagna.

Jag smiter sedan upp för en brant, trappbeklädd stig mot, som det visar sig vara, en artilleribas med, kanske, fängelsehålor. Åtminstone lockar fantasin till det. M har gjort mig följe, men vägen är lite av en återvändsgränd, så vi traskar de besvärliga trapporna ner.

Z väntar vid Skywalk i konkurrens med en judisk gymnasieklass. Hon gör M och mig sällskap när vi fortsätter uppför. Vi ska ju till linbanans toppstation, restaurangen där och nya utsikter. Ja, berberaporna håller oss blasé sällskap på vägen. Här på toppen är vi över 400 meter över havet. Restaurangen har stängt, så det får bli fiket. Lunchen blir påver, en trekantsmacka med bacon och egg, kaffe och en cola. Men det får duga. Vi dricker lite vatten och vilar benen innan promenaden nedför ska påbörjas. Men först utsikt.

Ja, men… det är ju som man inte får nog denna strålande dag. Nedanför båttrafiken, färjorna som pinnar mellan kontinenter och nej, vi kommer inte hinna det. Det har vi (jag) slagit ur hågen. Vi tar sikte på Charles V Wall, trapporna som brant löper närmast rätt nedför berget. Det blir en modig promenad nedför, en stabil mur till vänster, ett repräcke till höger. Risken för apor finns, men lyckligtvis är det först vid den sista trappan – och längst ned – som de häckar. De kan bli arga om man inkräktar på deras revir.

Nu ska vi hitta Windsor Suspension Bridge – bron som 70 meter spänner över en avgrund på 50 meter mellan två artilleribaser från andra världskriget. Den är en bara några år gammal attraktion på klippan och vi är få som går den, åtminstone när vi är där. Ett par, där mannen står vid klippans bas och fotograferar sin hustru på bron, vägrar lämnar sina positioner. Men nog är nog och jag kliver ut efter en stunds tålamod. Då kommer kvinnan emot mig. Jag tar bilder och hon säger något om att fotografera och jag svarar att det är bra. Gubbgrinigt avsnäsande. Men inser att hon faktiskt frågat om hon ska ta bild på mig och M, som kommer efter mig.

Vi korsar bron några gånger. Ja, Z också. Men sedan vänder vi åter för fortsatt promenad nedför och nedför och nedför. Förbi återigen någon befästning, som minner om krig.

Jo, det har tagit sin svettiga tid när vi väl kommer ned i stadens trånga gator och prång. Det är speciellt att se skyltar till busshållplatser, som vore man i en brittisk småstad och allt konrasterar mot medelhavsbebyggelsen med portar med mycket konstnärliga kakelsättningar. Vi kommer ned till bilen, men tar sikte dels mot en toalett och dels mot en kiosk som inför klättringen sålde en svalkande lemonad. En sådan vill vi ha igen.

Utanför kiosken sitter två arbetare med varsin öl, välförtjänt efter en lång arbetsdag i hettan. De är danskar. En Preben från København, en Jørn från Jylland. De blir glada att slå sig i slang med Z. Preben har varit i Gibraltar sedan millennieskiftet, mer eller mindre. Båda bygger lyxlägenheter och Jørn visar bilder på en i mångmiljonklassen.

Vi tackar för pratstunden, snirklar vår Peugeot ut från parkeringen och tar plötsligt samma väg upp som vi tidigare gick. Men målet är Europa Point Lighthouse, fyren som står som ett båk vid halvöns södraste punkt. Det blåser friskt då vi kommer dit, parkerar bilen och gör en lov runt byggnaden.

Så in i bilen och vidare iväg. Vi kör igenom en skamfilad tunnel där det precis då vi kör in kommer en joggare. Vägen i mörket är som en illa omhändertagen väg i Norrland med potthåll och stora fläckar av asfalt som saknas. När vi kommer ut möts vi av ett rödljus som snart slår om. När vi fortsätter förstår vi varför. Vägen är enfilig.

Men vid Sandy Bay, och radhusen där, hittar jag en p-plats och gör återigen en fickparkering som ger beundrande rop. För nu ska det badas. Ja, stranden ligger nu närmast i skuggan av den väldiga klippan, men svetten från vår vådliga och väldiga promenad ska bort. Varma kroppar ska svalkas. Ja, till och med M tar sig ett bad. Vattnet är ljuvligt och sanden fantastiskt len, men hamnar förstås över allt.

Längre bort är det ett stormigt barnkalas för grabbar i tolvårsåldern, skratt och skrik, lek och spring. När sällskapet senare stormar förbi oss fladdrar deras väldigt brittiska engelska förbi i vinden.

Vi är klara, har torkat och lyckats få bort det mesta av sanden. Jag smugglar ut bilen ur parkeringen och vi lämnar Gibraltar lite mer lättvindigt än när vi kom in. Vägen går mot Marbella. Z vill ta oss till en favoritrestaurang vid strandpromenaden.

Vi hittar ett öde parkeringsgarage, ställer bilen och orienterar oss ned mot stranden. Z går med bestämda steg längs den livligt frekventerade strandpromenaden. Ett gäng väl tankade britter stormar mot oss. Engelsmän som äger världen, men har förlorat kontrollen över sig själva. Vi går i snitslad bana förbi gaphalsarna. Z hittar sitt mål, Da Bruno Sul Mare, med ett italienskt inriktat kök.

Skymningen slår sin lov ungefär då maten kommer in. Några gatuakrobater gör sina volter för spridda applåder. Till espresson infinner sig lugnet och kontemplationen. Inte för att vi har stressat, men vi har upplevt mycket. Samtidigt, vi har några mil kvar innan sängdags. Så efter toalettbesök vänder vi åter mot det spöklika garaget, som gjord för en rysare, kör därifrån och från fantasierna om seriemördaren vars bror sitt i kiosken och tar emot pengarna för parkeringarna.

FREDAG

Jag vet. Idén är både briljant och lite knäpp. Efter vår tur till Caminito del Ray lockades jag av att ta järnvägen förbi El Chorro, som en dagsutflykt och för att få möjlighet att se tunnlarna och vägarna som vi gått längs leden som hänger på bergsväggarna.

Tjejerna är motvilligt förtjusta. Men hänger ändå på. Z har till slut, efter mycket om och men lyckats hitta hur vi ska ta oss. Det blir efter frukost bil in till Fuengirol, en parkering nere vid stranden och sedan upp till stationen för tåg in till Málaga. Tåget kommer och vi kliver ombord efter att ha passerat biljettkontrollen och med en enkel gest med kontokortet betalat, var och en för sig.

Tåget fylls snabbt på, men vi har sittplats och ser station efter station passera innan vi slutligen når Málaga-Maria Sambrano. Vi nästlar oss uppåt från perrongen, ser en kö till något slags information och medan Z ställer sig i den passar jag på att gå på toaletten, som kostar någon euro; betalning som sker vi kontokortet och en kortläsare. Väl klar har Z avancerat i kön och jag ser henne få information om att biletter till den sträckan vi söker får man ut till vänster och sedan vänster igen i den väldiga ankomsthallen.

Så vi promenerar iväg, vårt lilla sällskap om tre personer och kommer så småningom rätt. Ställer oss i en ny kö och få information om tåg och destination. För att passera El Chorro behöver vi ta tåget till Bobadilla, en stad vi ingenting vet något om. Biljetter köpes, men avgången dröjer. Vi bestämmer oss för att utnyttja tiden, lämnar kontrollhallen för att korsa den livligt trafikerade Avenida de las Américas mot andra sidan där några restauranger ligger. Ja, vi är på jakt efter mat och något att dricka. Får ett bord längs den avgasosande avenyn med ihärdigt bullrande motorer och knatter från vespor och mopeder. Vi är i en storstad. Sitter på plastiga stolar och vid ett rangligt bord.

Väljer omelett och sardiner, en öl per man och när väl maten kommer hugger vi in. Bredvid sitter ett gäng lättklädda, tatuerade, medelåldersmän och kollar in oss, eller kanske mitt kvinnliga sällskap. Vid ett annat bord en familj med småbarn. Det är ett liv och ett kiv. Vi låter oss väl smaka. Inte så konstigt. Tiden har gått sedan frukost. Allt går åt med fart. Så över till stationen igen. In till en snabbkafékedja för kaffe och något tilltugg. Så närmar vi oss säkerhetskontrollen där vi får lämna ifrån oss väskor och mobiltelefoner, ungefär som på flygplatsen. In i den väldiga avgångshallen med snabbtåg till Madrid och Sevilla, som väntar. Köerna är enorma, så också till vårt tåg, som tar den långsamma, men kanske billigare vägen till Sevilla.

Så meddelas det att tåget är försenat. Så meddelas det att tåget är försenat. Så meddelas det att tåget är försenat. Kön upplöses och nästa alla tar en sittplats i väntan på besked. Så bildas kön igen, för att åter upplösas. Z och jag står kvar. Tålmodigt. Först efter en timme är vi redo, kliver på tåget efter att ha hittat våra sittplatser. Men någon snabbt rabblande information på spanska gör att alla plötsligt oroligt lämnar tåget. En kvinna bredvid mig säger att vi måste skifta tåg, så även vi rör på oss, tvärs över perrongen, till likadana platser som vi lämnade. Tåget lämnar slutligen perrongen.

Det är ett tåg som har en fart som vore ”Den stora älgvandringen” en fartfylld action. Det är en rälsbuss, mer, där vi får ha tålamod och snart är vi inne i detta till jämnmod lunkande tempo. Små stationer som Gud må ha glömt, men inte detta tågbolag, passeras. Några danske, ölberusade fyrar är på väg till Sevilla för att se fotboll. Men de hade nog inte räknat med att det skulle gå med denna allt annat än snabba hastighet. De är trevliga, som danskar i regel är, men rastlöst kliver gänget av i mitten av ingenstans vid stationen Las Mellizas. Kanske ångrade de sig och ville ta nästa tåg tillbaka till Málaga, kanske begick de ett misstag. Vi skrattar och säger att vi snart kommer läsa om några försvunna danska män som senast sågs gå av tåget vid Las Mellizas.

Vi andra tuffar på och nu börjar tunnlarna efter några vådligt doserade kurvor. Landskapet reser sig, bergen skönjer man och utanför växer apelsin- och citronodlingar i den stekande solen.

Så en lång tunnel som mynnar i El Chorro där vi både började och avslutade vår vandring för några dagar sedan. Nu ska vi inte kliva av utan ha korpgluggarna öppna för de vyer som ska passera revy. Men först en tunnel, sedan som i ett diaspel, några rutor av rutten vi gick, en ny tunnel, så diabilder igen innan en lång tunnel släcker all utsikt. Tågets fart har nu ökat och väl ute ur tunnlarna från 1860-talet passerar vi nu karga slätter. Några väldiga cisterner reser sig som yppiga bröst och förbi fladdrar en Pablo Neruddikt, som jag inte kan citera. Spåren blir fler och snart glider vi in till en av perrongerna på Bobadillas järnvägsknut.

Z har under resans gång inhämtat informationen om att den lilla staden har 101 invånare. När vi kliver av så är det det en lätt vibrerande hetta, en klarbålhimmel och en stekhet sol. Ingen välkomstkommitté, ingenting; efter att tåget har lämnat och de få som klev av, förutom vi, har blivit hämtade står staden helt still som om den hämtar andan efter en lång inandning.

Vi går ut, passerar ett apelsinträd. Z, som velat palla citroner och apelsiner, förser sig med några frukter. Vi lämnar för att promenera och döda lite tid innan tåget tillbaka till Málaga kommer. Utanför en taverna står en grupp människor som tystnar då vi kommer, stirrande väntar de till vi har passerat. Vi går några hundra meter nedför den folktomma gatan med hus där fönstren ekar tomma, passerar Plaza de España några tiotal meter innan vi går tillbaka. Sällskapet utanför taverna ägnar oss knappt en blick. Vi går in i den vackra vänthallen för svalka och för att döda tid. Tåget dröjer. Förseningar igen. Perrongen vandras. Fram och åter. Ett tåg från Málaga seglar in. En flicka möter sin pojke, går sakta mot honom för att sedan springa in i hans famn och lyftas upp in i en omfamning. hand i hand går de därifrån. Det finns kärlek i Bobadilla där husen kostar lika mycket som vore det i Göteborg (ungefär 200 var till salu).

M, som räknar steg, är mest enveten av oss och går fram och tillbaka, fram och tillbaka. Med ålderns rätt tar jag det mer modest, vilar ibland. Låter fantasin skena och uppskattar att det är tråkigt.

Så kommer tåget. Vi sätter oss tillrätta, hittar tomma platser annat än de angivna och möter landskap och tunnlar och Caminito del Ray igen. Tänk, vid dessa hisnande branter gick vi. Obegripligt.

Málaga kommer med oss som gäster. Vi lämnar stationen och går ned mot hamnen. Följer Avenida Ingeniero José Maria Garnica ned mot hamnen, fortsätter utan access bredvid hamnområdet på promenadvägar som inte är till för fotgängare. Trafikens puls är nära och intensiv. En kort bro spänner över Guadalmedina och Avenida de Manuel Augustin Heredia tar oss österut mot mer promenadvänliga Antonio Banderas Promenade där vi beblandas oss med övriga turister. Ett uppskattat tapasställe är under radarn och Z tar ut riktning. Vi går fel och går fel igen, har passerat kulörta kuben till Centre Pompidou Málaga och Hardrock Café, går in i gränder och ut igen. Kikar in på en bar, noterar en restaurang bredvid, men… nej. Så ut mot restaurangerna med havsutsikt och där är den, som är fullbokad med en timmes väntetid.

Vi bestämmer oss för att chansa på restaurangen som vi kikat på, men passerat. Vi är sultna. Mat nu. Vi får ett bord inomhus, för uteserveringen känns lite kylslagen och ingen av oss har någon tröja med. Servitören rekommenderar en tapasmeny och vi tackar ja och adderar någon rätt, allt för att dela. En flaska vin kommer in tillsammans med vatten. Med maten på bordet låter vi oss väl smaka. Det är ingen kulinarisk sensation, som på Santamadre Restaurant de tapes i Barcelona, där vi gjorde volter för två år sedan (läs här – scrolla ned en rejäl bit), men helt ok ändå.

Så ut i Málagakvällen för att på något vis ta oss till Fuengirola och den parkerade bilen. Buss? Nej. Taxi? Nej. Det blir inte så. Z försöker med Über men får ingen kontakt. Vid busstationen saknas vettig information. Vi knatar till Málaga-Centro Almeda, som vi hittar av en rar slump och tur det, för sista tåget till Fuengirola är på ingång.

Vi lyckas lätt slutkörda få sittplatser på tåget som blir mer och mer fullt. Så framme larmar det på rätt rejält på Fuengirolas gator av kostymklädda unga spanjorer och uppklädda dito kvinnor. Vi blir inte riktigt kloka på till vad som uppstassningen har skett, men de är glada och förväntansfulla. Bilen står där den står och efter att vi har betalt, eller gjorde i aldrig det på grund av något fel med automaten, kör jag ut och på vilt trafikerade vägar hem till säng och vila.

LÖRDAG

Dagarna rullar verkligen på. Nu är det sista dagen innan vi ska packa ihop och lämna vårt boende. Men först åter till Fuengirola och den marknaden/loppisen som är där. Z har varit där förut och för drygt tio år sedan (jag tror det är 2008, men Z är tveksam) hittade hon ett par duvblå läderskor till mig som inte bara passade utan som jag dessutom älskar. Hon fann dem precis i loppisens slutskede, så hon prutade rejält. Onödigt att kosta på sin älskling för dyra saker. Äh, hon är en fena på att pruta, en sport hon behärskar.

Vi krånglar oss in på smågator och hittar ett p-hus nära dit vi ska. Under träden flyger fåglar och ja, som i Barcelona, en och annan munkparakiter, papegojorna vi såg i Barcelona. Det är svalt där, men desto hetare under promenaden till platsen Feria del Rosario där loppisen hålls. Intitalt ser det inte så mycket ut. Men Z lotsar oss genom gångarna, höger sida upp och vända för att ta den andra sidan.

Där finns förstås allt. Men jag är förvånansvärt avmätt. Känner att jag har allt och mer därtill. Jo, kanske om någon tredelad tweed av god kvalitet dyker upp kanske jag kan visa intresse. Jag skojar om det. Men chansen på att hitta något dylikt på den spanska solkusten är ju tämligen liten.

Z kikar lite på någon fossil sten som hon vill köpa till det älskade barnbarnet. Något från dinosauriernas tid. Wow, liksom. Men priset gör affären tveksam. Lite längre ner hittar jag en snyggt randig och somrig Etroskjorta. Den eleganta damen vill ha 15 euro för den och det kan ju vara ok. Normalt kostar skjortor från detta exklusiva märke någonstans mellan 3500 och 5000 kronor. Men Z noterar en fläck, om än liten, och vill pruta åt sin man. Den förnäma damen blir snabbt fisförnäm och börjar googla på priset på en skjorta i nypris. Ointressant. Och jag tror aldrig hon fick sålt plagget.

Nej, det är inte mycket som faller i vår smak. M hittar en snygg sommarblus i ljusblått. Z hittar en spännande glasvas i brunt och brandgult. Två euro, som hittat. Vi går vidare och hittar allt möjligt krimskrams. Så nästa gång upp, nyper i än det ena, än det andra. Jakten på en toalett hägrar och som just en hägring finns det en lokal som erbjuder detta.

Mitt sällskap har försvunnit på vägen, så jag fortsätter uppför och vänder tillbaka. Ser dem och snart förenas vi. Mot slutet hittar vi ett stånd som säljer fina kläder där jag provar en somrig kavaj som är för trång för min nordiskt formade, trinda kropp. Synd. Den hade ju platsat bland alla andra kavajer i min stinna garderob.

Men på en ställning hänger en vändbar Burberryrock, som gjord för höst och regn. Så det är med tvekan som jag provar den i värmen. Det blir ju som att äta mat när man är proppmätt. Men den sitter utmärkt och initialt verkar den vara i gott skick. Det hänger lite fler grejer där av god kvalitet för just fem euro, men jag avstår. Det gör jag också med ett par Paul Smith-badshorts för 15 euro.

Z passar däremot på. Provar och väljer till slut en elegant, blå klänning med knäppning fram och en brandgul, snygg kappa i siden. Minns inte riktigt, men jag tror att det gick på 45 euro.

Så tillbaka till bilen för att ta sikte mot stranden. Värmen är intensiv och vi är inte ensamma om tanken att ta oss ett bad. Men parkeringarna är knôkfulla, vi får vända och åka ut längs med kustvägen Calle Carvajal österut.

Z vill ha en p-plats nu. Ser någon som hon vill att jag ska stanna vid pronto. Men jag hinner liksom inte med och i värmen blir det lite irriterat. Men där Calle Carjabal övergår till Avenida del Sol vid Playa Carjaval, nära Benalmádena, hittar jag en och vi kan äntligen komma ur bilen, ta med oss våra badkläder och knata ner längs en trappa ned till stranden.

Sanden är het och folk är överallt. Vågorna slår in, envetet och lockande. Vi byter om snabbt och turas om att få bada, så att någon alltid har koll på våra persedlar.

Det är ljuvligt och välbehövligt. Vi behöver svalka oss. För Málaga väntar. Vi ska hälsa på L och hans hustru I som har en lägenhet centralt placerad i staden. Men först lite fåniga fotoserier, som jag ska bespara er, men som vi skrattar mycket åt. Skratt är bra.

Vi åker mot Benalmádena och uppför mot motorvägen in mot Málaga. Brant uppför på bökiga smågator med trånga passager och plötsliga rondeller. Men snart är vi med god fart på väg mot Málaga och vårt mål. Vi ska ses på Plaza de La Merced och ar sikte mot en p-hus som är vid mynningen av den tunnel som genom ett berg. Vi parkerar vid en trång parkering och kommer upp till markplan för att senare och snabbt ta oss till mötesplatsen.

De vackert lilablommande jakarandaträden tävlar om uppmärksamhet med

L dyker upp och är entusiastisk, vill visa oss runt för att senare ta oss till I:s och hans etagelägenhet för drink och snacks bara några hundra meter från Plaza de La Merced. Z grymtar lite, för hon är hungrig. Så blir det lite diskussioner innan det slås fast att det löser L, Så vi tar en snabb vända ned till den romerska teatern, som ligger nära, upp till torget igen, där det tas lite bilder tillsammans med Málagas stolte konstnärslegendar och under L:s guidning förbi Picassomuseet (han växte ju upp här, men museet hinner vi inte med – var där 2018), förbi Teatro Cervantes (som, om jag minns rätt, håller konserter med världsartister) innan vi lotsas in i gränderna och de trånga gatorna till lägenheten.

Det blir trapporna. Hissen är långsammare än tåget till Bobadilla. Väl inne i lägenheten får jag för första gången träffa L:s förtjusande fru I, för Z och M är det ju första gången som de träffar paret. Men L och jag har en historia tillbaka, så jag får stå för trevlighetsgarantierna.

Det blir mycket riktigt en fantastisk stund på deras terras, Z får något att äta plus det vi alla delar på i form av snacks, oliver och något att dricka. L och I pratar sig varm om en italiensk restaurang i närheten där de är stammisar. Han försöker ringa flera gånger utan att få svar, så så småningom går vi ner när lokalen ska öppna. Vi blir oerhört vänligt bemötta, men systrarna som har stället är bortresta. Istället hjälper föräldrar och andra släktingar till. Ingen har vågat svara i telefon för spanskan och engelskan är sisådär.

Vi får ett bord för fem ute och på rekommendation från I beställer vi in olika pastarätter som vi delar på samt en salla. Vatten, vin och öl, förstås.

Radici Osteria Málaga på Calle Ramón Franquele är ju i sak ingen italiensk restaurang. Mer precist är det en napolitanskt kök. När maten kommer in och vi börjar äta dånar vi av smaken. Skålen med den hemgjorda pastan med tryffelsås vill Z behålla för sig själv, men håller bara den tanken för sig själv.

Å, här vi jag vara och njuta, dricka av det goda röda vinet och bara tjôta, umgås och ta ett glas till. Men jag är chaufför. Hedonismen får de andra står för.

Gatulivet blir mer och mer intensivt. Gatumusikerna blir fler och avlöser varandra i en repertoar som inte håller standard. Afrikanska kvinnor kommer exotiskt bärande på huvudet krimskrams som de vill sälja. En tiggare vill envetet och lite för närgånget få pengar för sitt uppehälle. L försöker tydligt markera avstånd. Ber mannen att gå då han envetet rabblar sin litania. I reser sig försiktigt, tar upp en cigarett, går tvärs över gatan samtidigt som hon mjukt konverserar mannen, som nu vänder sig mot henne. Hon lyssnar, frågar och bjuder på en cigarett. Han låter sig nöjas.

Livets kontraster, jag vet, men till slut kroknar vi och känner att magin blåst bort. En espresso och tiramisu, sedan notan som vi delar och iväg. Men vi, åtminstone, fick en fin stund på jorden med smaken av etablissemangets underbara mat kvar på tungan.

SÖNDAG

Vi städar, tvättar och gör i ordning. Tjejerna har tidigt tagit en rejäl promenad och Z har dessutom hunnit bada. Så packar vi och tackar för oss. Som av en slump ska mina vänner som vi lånat lägenheten av komma till Fuengirola ungefär då vi ska ta tåget till flygplatsen. Vi kan alltså skifta nycklar på plats, tacka för oss och fara vidare för hemfärd.

Peugeoten ska tankas och tvättas. Första dagens anfall av klippig kåda ska bort. Bilen göras fin och dammfri efter våra åtskilliga mil med den. Det ligger en mack på vägen. Där finns också en biltvätt. Tanken fylls på med de sista dropparna som slösats sedan vi senast tankade på samma ställe. Vi ställer oss i kön för biltvätten. En lite märklig kö med två bilar i bredd. Jag ställer mig bakom den ena. Vi inser arr man måste betala vid tappens disk, så M går in och ombesörjer detta. Hon får ett kvitto med en kod.

Under tiden har jag förstått att kvinnorna vid den ena framförvarande bilen är svenskor. Den ena säger att den andra bilen är parkerad och alltså inte ingår i någon kö. En man har sin bil i biltvätten och berättar hur proceduren går till med automaten. När det väl är damernas tur är han försvunnen och ingenting går som det är tänkt.

De knappar in sin kod och tycker på ok och start. Ingenting händer. M är driftig och går för att hämta mannen som fyllt på vår bil (inga springnotor i Spanien inte) och han kommer, förklarar på spanska och vi förstår att det räcker med koden; inget ok, inget start.

Och se ”Sesam tvätta mig” startar. När det blir vår tur är manövern densamma och allt går fläckfritt, förutom att delar av kodan fortfarande finns kvar. Det får vi lösa manuellt och kan så småningom köra mot Fungeriola och station.

Nu steker solen och vi känner oss en aning sena. Lyckas hitta en parkering blott hundra meter från stationen och jag går iväg för att möta våra vänner. Väl framme ser jag honom leta efter mig, hans hustru bredvid likaså. I min telefon finns ett obesvarat samtal från honom. Men allt sker inom samma tidsrymd. Vi är synkade.

S och L får en varm kram, nycklarna lämnas över, en kort resumé om hur veckan har varit och att lägenheten är städad, sängkläder tvättade, handdukar likaså, allt är diskat, att bilen är tankad och tvättad plus att vatten är påfyllt i kylaren.

Så ned till perrongen, betalningen för tåget och smidigt kliver vi ombord för vår sista resa i Spanien för den här gången.

Vi kliver av vid flygplatsen, känner att vi har perfekt tidsmarginal. Allt har gått som smort. Upp till avfärdshallen, vi är redan incheckade, biljetterna finns i mobilerna, in genom säkerhetskontrollen (som alltid stressar mig)… allt rullar på.

Precis som på Landvetter bjuder M generöst på VIP-loungen där vi får mat och dryck så mycket vi önskar. Jag passar på. Dricker några glas vin extra, någon spansk cognac som smakar så där, äter av buffén, förser mig av efterrätt och kakor till kaffet. Tiden pinnar på. Snart ska vi gå ombord. Tjejerna har gått till taxfreen medan jag har tagit det lugnt. Har lyckligt uppspelt konstaterat att Blåvitt vunnit med 1–0 mot MFF. När jag väl sätter mig nära gaten ringer Z och undrar oroligt var jag är. Ingen fara. Bara tio, tjugo meter ifrån. Vi går ombord, sätter oss på våra platser. Nå, nästan. Precis som på nedresan låter M mig sitta på sin plats enär jag har en stor kärlek till att titta ut på den levande karta som breder ut sig nedanför.

Det blir så. Vi gör en djup, vid sväng över Medelhavet sydost om Málaga för att snart ta en nordlig sträckning öster om staden. Landskapet breder ut sig, berg, dalar, odlingar, skogar, sjöar, städer. I höjd med Pyrenéerna dras gardinen ned och molnen följer oss fram till Nordtyskland där jag kan skymta Bremerhaven innan de gråa molen skymmer sikten till Jylland fläckvis träder fram.

Som sällskap har jag Ian Rankins ”A heart full of headstones”, om den pensionerade kriminalaren John Rebus som alltid handlar i klammeri med en den ena, men som löser det mesta förutom sitt liv och sina relationer. Började läsa i Edinburgh och försöker lära mig staden via de adresser som namnges i boken, gator jag ibland nu mer har en relation till.

Vi landar tio minuter före utsatt tid. Det innebär att vi kan hinna flygbussen 23.30. Men piloten taxar in planet så långt från ära och redlighet som möjligt. Vi sitter dessutom långt bak. Äntligen är vi ute. Tar oss i hast, utan att springa, genom Landvetters environger, nedför trapporna till bagagebanden, håller hårt om våra väskor och kommer ut för att konstatera att bussen inte har gått. Vi kliver på alla tre, hittar platser bredvid varandra. Pratar med en man från Sölvesborg, som ska hem, men måste ta en buss från Göteborg till Malmö och tåg därifrån. Flyget från Sicilien gick inte till Kastrup.

Z och jag kollar på anslutande spårvagnar, tror först att vi inte ska gå av förrän vid Nils Ericsonsplatsen. Men en vagn vid Korsvägen kan vi hinna, så när vi närmar oss inser vi att det går, tar farväl av M i all hast och lämnar bussen för den inkommande vagnen. Ett skifte till och plötsligt är vi hemma.

Från den tilltagande värmen till den nordiska svalkan och regn. Skönt. Det också.

Foto: KAI MARTIN/ZEBA PEDERSEN LÖSEN-ÅBERG/MARIE-THERESE BERGSTRÖM