Teater:

TRETTONDAGSAFTON

”Trettondagsafton” – ett av William Shakespeares mest spelade pjäser – är ett komplext verk. Pendlande mellan komedi och tragedi. Ett lustspel, som – utan att avslöja för mycket – når ett lyckligt slut, men som hela tiden låter känslor storma med krig och kärlek i kulisserna och intrigen. Han kan ju det där, den gode Shakespeare. Det gör ju i sin tur att hans verk 400 år senare, lite drygt, fortfarande är i all väsentlighet spelbara.

Pjäsen, som trots sitt namn inte har något som helst med en trettondagsafton att göra, är skriven efter ”Hamlet” och således efter förlusten av ett av hans och hustruns en tvillingbarn. Om ”Hamlet” är ett slags reningsbad, en förtvivlan över det förlorade barnet är ”Trettondagsafton” tydligare i den desperata sorgen, men också mer förhoppningsfull.

Tvillingarna Sebastian (John Njie) och Viola (Oméya Simbizi) drabbas av ett skeppsbrott. Båda överlever, men lever i övertygelsen om att den andre har gått förlorad. Viola, på pricken lik sin bror, ikläder sig rollen som Sebastian – men tar namnet Cesario för att få jobba i hertig Orsinos krets – och hamnar i en tilltrasslad kärleksaffär där Olivia, änkegrevinnan (Karin de Frumerie) ska uppvaktas.

Ja, här finns en intrig som tangerar farsen. Regissör Ellen McDougall låter därför komiken flöda i en skicklig balansgång mellan allvaret och tragedin. Göran O Erikssons översättning, som gjorde för Eva Bergans iscensättning av pjäsen för Backa teater 1991. Den har i sin tur bearbetats av regissören, dramaturgerna Joel Haywood och Anna Berg samt av ensemblen. Det märks. Grupparbetet har gett en frisk uppdatering, ett skämtsamt här och nu som levandegör replikerna utan att för den sakens skull förlora respekten för texten.

Till detta scenografen Moi Tran, som använder vridscen som för ett öppet spelrum med tiden och händelserna i ett ständigt flöde. Skickligt. Hennes kostymdesign är också listig, som en flört med det tidiga 1600-talet, men i väsentligt moderniserad form.

Musiken, där originalkompositionerna är gjorda av Màth Roberts, ligger som en fingertoppskänslig markör av skedet på scen. Emellanåt avbrutet av rena sångnummer. Gloria Gaynors ”I will survive” sätter tonen tidigt. Lite senare kontrasteras det av Niklas Linds ”Äldre”, den svenska översättning av Seinabo Seys ”Younger”, med raderna ”Du vet att du blir äldre, äldre, sen dör du” som sjungs som ett mantra. Eller andra akten som inleds med Cameron Winters Tom Waitsaktiga gospelhymn ”$0”, vilken blir till ensemblens vackert, trasiga allsång inledd vid pianot av Sven Borängs narr Feste.

Koreografin – signerad Mari Carrasco – är inte heller den oväsentlig. Inledning i slowmotion med en blinkande ambulansen i centrum för olycksplatsen efter skeppsbrottet är en scen som väl kunde platsat hos något av Göteborgsoperans danskompani.

Men det är förstås skådespeleriet och replikerna som främst är i fokus. Här är det en ensemblen som kivas och bråkas förtjust om uppmärksamheten. Oméya Simbazis gör sin Viola fylld av sturskhet och tvivel. Att på samma gång förgås av förtvivlan i tron att hennes älskade bror har förlist och drunknat samtidigt som hon ska agera honom görs med känsla och nerv.

Veteranerna Johan Gry (adelsmannen Andreas Blek av Nosen) och Fredrik Evers (Malvolio, Olivias hushållare, som drömmer om att gifta sig med henne) briljerar. Här spelar båda skickligt ut hela sitt register i lust och glädje stor. Karin de Frumerie håller sin grevinna i strama, men roande tyglar. Den rumlande baronen Tobias Rap – han som helst vill umgås med sin suparbroder Anderas Blek av Nosen – fångas fint av Krister Kern.

Ja, det är ett brokigt persongalleri som ställs ut på Stadsteatern. ”Trettondagsafton” blir både lustfylld, lekfull och stormig, utan att drabbas av något skeppsbrott. Pjäsen håller styv kurs genom alla grynnor och skär.

”Trettondagsafton”, Göteborgs Stadsteater, Stora scen. Premiär 25 september 2026. Denna recension baserad på föreställningen 23 oktober. Spelas till och 5 januari (trettondagsafton) 2027.

Av: William Shakespeare.

Översättning: Göran O Eriksson.

Bearbetad av: Ellen McDougall, Joel Horwood, Anna Berg och ensemblen.

Regi: Ellen McDougall.

Scenografi och kostymdesign: Moi Tran.

Ljusdesign: Bella Oldenqvist.

Maskdesign: Lill Dahlgren.

Koreografi: Mari Carrasco.

Komposition och arrangemang: Màth Roberts.

Ljuddesign: Karin Bloch-Jörgensen.

På scen: Oméya Simbizi (Viola), John Njie (Sebastian), Ashkan Ghods/Morten Vang (Orsino), Karin de Frumerie (Olivia), Fredrik Evers (Malvolio), Krister Stern (baron Tobias Rap), Johan Gry (Andreas Blek Om Nosen), Sven Boräng (Feste), Marta Andersson-Larson (Maria), Malte Munkesjö (Antonio) och August Andersson (kapten). De två sistnämnda praktikanter från Malmö Teaterhögskola.