Konsert:
JOE JACKSON
!!!!!
Saint Luke’s & the Winged Ox, Glasgow.
Publik: Utsålt (kanske 550 personer).
Bäst: Allt.
Sämst: Kanske att jag inte fick höra ”We can’t live together”.
Fråga: Hur kan det ha dröjt till 46 år innan jag hörde Joe Jackson på scen igen…?
Det var ju en perfekt present. Det var inte en så optimal present. Joe Jackson i Glasgow 9 oktober 2026. Jo, konserten hade två sidor av myntet.
Dels hade jag ju inte sett honom sedan 1980 på Kåren i Göteborg. En spelning på alla sätt var speciell. Inte bara för att han fyllde den trista konserthallen i Göteborg en regnig novemberkväll efter att han precis slagit igenom med debutalbumet ”Look Sharp” utan för att det var min första recension. Jag hade, på lite märkliga grunder, fått jobbet som tidningen Schlagers Göteborgsrecensent. Det är 46 år sedan och jag har inte sett honom sedan dess. Dels var baksidan ju att det var en knapp vecka innan min 70-årsdag. Jag hade mycket att stå i.
Vännernas Skottlandsresa kom att sträcka sig över sex dagar och det skulle bli trångt om tid när jag väl kom hem. Ett stort kalas var ju i vardande. Men… om detta senare i ett annat inlägg.
Joe Jackson är född 1954. Vad skulle en åldrad, om än i min ålder, entertainer bjuda på under sin rullande turné 2026…? Vi var ju rörande överens om att det kunde gå hur som helst. Hans rykte som en old grumpy man ska inte vara helt obefogad. Jag hade, om än inte sett honom sedan 1980, följt hans musik. Från popen genom storbandsmusiken, det makalöst starka livealbumet – tre sidors vinyl – ”Big world (live at the Roundabout theatre, New York City 1986” till hans oförblommerade flört med latinmusik. Jag hade också någon gång fått förmånen att göra en intervju med honom med anledning av någon av hans album under 90-talet, men slarvade bort den med att ha varit dåligt påläst. Han surnade, med rätta till.
Nu…?! Ja, han kom tidigare i år med utmärka albumet ”Hope and fury”, så förhoppningar om en – låtmässigt – vid konsert fanns ju.
Saint Luke’s i östra Glasgow ligger granne med famösa konserthallen Barrowland Ballroom. Det före detta kapellet, eller var det en kyrka, tjänar nu som konsertställe. Bänkar att sitta i är en nåd man stilla får be om. Det är avskalat, scenen nedanför predikstolen och precis, snett under, kommer Joe Jackson att sitta vid sitt klaviatur.
Vi är en åldrad publik som är på plats. Ja, med få undantag. Sådana som följt honom sedan genombrottet och fortfarande när förhoppningar om musikaliska under. Vi blir hörsammade.
Han kommer in ensam. Svartklädd, stramt grå kostym, vit skjorta med öppen krage, högt hårfäste, med den gråvita kalufsen bakåtstruken och vild. Han inleder med genombrottshiten ”Is she really go out with him” och får bums publiken förtjust. Han fortsätter i ensamt ackompanjemang med ”It’s different for girls” från ”I’m the man” (1979) innan bandet en efter en äntrar scenen. På bas, förstås, hans trogne följeslagare Graham Maby.
Det står snart klart att det är en tajt orkester som både är trogna låtarnas arrangemang, Joe Jacksons nycker och samtidigt vågar sträcka ut till en musikalisk dans som svänger. Det är lyhörda musiker, som helt uppenbart tjusar Joe Jackson, som ler uppmuntrande och bjuder på lättsamt mellansnack. De förenas ljuvt i stämsång, som förstärker Joe Jacksons vokala insatser.
Valet av låtar löper som ett pärlband genom hans karriär. Det är emellanåt ogenerade flörtar med influenser från musikalvärlden med Stephen Sondheims gedigna skapande till pop, fusion, rap, hela spännbandet av latin från salsa till bossa nova och kubanskt. Ja, även amerikansk pianobaserad singer/songwriter-tradition à la Billy Joel och Carole King. Men alltid med Joe Jacksons attityd, bett och brittiska infallsvinkel med en förkärlek för music hall-tradition.
Musiken är komplext arrangerad, bedrägligt lekfull och lustfylld. Klart att det svämmar över till oss i publiken, som har förmånen att stå nära, nära..
Joe Jackson en föredetting…? Fel, fel, fel. Hans vitalitet är sprudlande och intakt. Av en sur gubbe fanns inga spår. Konserten i Saint Luke’s var ett musikaliskt under synd att missa. Här är en underhållare som bjuder in till en egensinnig och personlig gospelfest engelska, kritvita förtecken. Mellansnacket förstärkte låttexterna och storyn om hur han bevittnade när piren i barndomsstaden Portsmouth brann upp mitt under inspelningen av Ken Russels filmatisering av the Whos ”Tommy” (1975) var briljant. (Kolla omslaget till nya albumet.) Tack för att jag fick vara där.
Joe Jackson, Saint Luke’s & the Winged Ox, Glasgow, 9 oktober 2026.
På scen: Joe Jackson, sång och klaviatur, Graham Maby, bas och sång, Teddy Kumpbel, gitarrer och sång, Doug Yowell, trummor och sång, och Paulo Stagnaro, slagverk och sång.
Låtlista:
- Is she really going out with him
- It’s different for girls
- Welcome to Burning-By-Sea
- I’m not sorry
- Another world
- Fool
- Sunday papers
- Strange land
- Be my number two/Real men
- End of the pier
- Look sharp!
- Target
- Steppin’ out
- Scary monsters (extranummer – David Bowie-cover)
- You can’t get what you want (till you know what you want) (extranummer)
- Home town (extranummer)
