Teater:
PEER GYNT
Sedan den norske litteraturgiganten Henrik Ibsen (1828–1906) först 1867 presenterade ”Peer Gynt” har den på scen stöpts om i många former. Detta hyllade versdrama om fem akter har fått sina tolkningar och duvningar. Ja, till och med Edvard Grieg (1843–1907), nationalkompositören, gjorde sin knappt tio år efter att ”Peer Gynt” kommit ut och ungefär i höjd med de första iscensättningarna.
Men sällan har väl detta drama om den självupptagne lögnhalsen Peer Gynt fått sig en sådan omgång som i Örjan Anderssons tolkning av verket, som nu spelas på Folkteatern i Göteborg.
Med sitt väl sammansvetsade team – dramaturgen Magnus Lindman, Chrisander Brun, scenograf och ljusdesigner, kompositören och ljuddesigner Franz Edvards Cedrins – har han tidigare utmanat ”Hamlet” (2017) och ”Ett drömspel” (2023 – läs recension här) på samma scen. Den senare också med Jenny Nordberg, kostym- och maskedesign, på det kreativa tåget, som nu.
Det är med andra ord ett tummelartat skådespel med inslag av dans och intensivt skådespeleri.
Publiken är placerad i två gradänger, där man till andra akten får skifta sin plats för nya perspektiv. Scenen, två väggar och öppningar mot publiken, är kal där ljud- och ljusdesignen används för att förstärka spelet tillsammans med utdrag av Edvard Griegs musik. Kanske blir temat ”I bergakungens sal”, förvisso suggestivt, för upprepat. Men då det må vara hänt.
Inledningsvis är öppningen mot scenen plastklädd. Vi ser aktörerna rastlöst vanka av och an eller dansande som älvor i det skira, grumliga ljuset. Emellanåt pressas deras ansikten ut för att kolla in oss på plats. Den rivs ner av Jonas Sjöqvist, en av tre Peer Gynt, som gör sin gestalt som den förnumstige, äldre och mer högtravande. De två andra – Elin Skarin och Jonatan Falk – skapar gestalter som är mer juvenila, trotsiga och flyktiga. Från starten vill faktiskt samtliga på scen vara Peer Gynt och utmanar varandra med att vara ”Jeg” (= jag) i en utmaning mot alla andra karaktärer i dramat. Peer uttalas överdrivet ”Peeer”. Men i slutändan blir det alltså för blott tre att gestalta Peer Gynt.
Jenny Nordberg har dressat skådespelarna – oavsett kön – som en transsexuell utmaning. Silkiga, ärmlösa klänningar av olika längder, några med stilettklackar, andra med lågt skurna strumpor eller ballerinaskor; alla avskalat sminkade, närmast förfulade och med få undantag med könsöverskridande frisyrer.
Den flyende Peer Gynt är här extra svår att fånga. Men i Örjan Anderssons version reser man från den norska landsbygden ut i världen, ut i såväl öken som hav, för att åter komma tillbaka till hembygden. I ”Peer Gynt” vävs folklore, sagor, lögner, verklighet samman med rena drömsekvenser. Hos Örjan Andersson är snarare allt ett drömspel, svårtolkat, men fascinerande. Ibland fokuserat, ibland som hela havet stormar.
Andra akten har scenen förvandlats till ett grustag, som sedan blir både öken och stormande hav – för framför allt dansarna Janine Koertge, Jernej Bizjak, Beda Åsbrink och Daniel Staaf – att agera i.
Magnus Lindman har skickligt låtit texten vara trogen de rimmade verserna emellanåt, men låter lika fantasieggande replikerna flöda fritt i förhållande till originalet. Det blir lek och drama i samma koncentrerade format. Här finns, om man så vill, reflektioner av vår tids narcissistiska ledare, där kunskap och forskning häcklas för självcentrerad filosofi, som ett slags rättesnöre.
Det flödande persongalleriet i dramat (totalt cirka 50) är här väsentligt färre. Det blir med andra ord ett destillat, som larmar och står i, men som samtidigt fångar essensen av pjäsen.
”Peer Gynt” är på samma gång utmanande, utforskande och fascinerande inte bara för publiken utan – inbillar jag mig – även för de tio på scen. Scenkonst som vågar och tilltalar, men som också förbryllar.
”Peer Gynt”, Göteborgs Folkteater. Premiär 26 september 2026. Spelas till och med 21 november. Denna recension baserad på föreställningen 1 oktober.
Av: Henrik Ibsen.
Översättning och bearbetning: Magnus Lindman.
Koreografi och regi: Örjan Andersson.
Originalmusik, bearbetning och ljuddesign: Franz Edvard Cedrins.
Musik fritt tolkad och arrangerad utifrån Edvard Griegs ”Peer Gynt”sviter ”No 1” och ”No 2”.
Musiker: FEC Irchestra och Stockholm Strings.
Scenografi och ljusdesign: Chrisander Brun.
Kostymdesign: Jenny Nordberg.
Maskdesign: Jenny Nordberg och Suz Åberg.
På scen: Jernej Bizjak, Lisbeth Johansson, Janine Koertge, Jonas Sjöqvist, Elin Skarin, Daniel Staaf, Ludvig Stynsberg, Beda Åsbrink, Britan Lemo Rebandi och Jonatan Falk. De två sistnämnda praktikanter från skådespelarutbildningen vid Högskolan från scen och musik i Göteborg.
