Det tar ju bara några knapptryckningar i mobilen så är det ordnat. Biljetter tur och retur Kalmar. Jag ska se premiären av ”Fångad på nätet” (läs recensionen här), sista säsongen i Krusenstiernska gårdens trädgården och har bokat in mig på Stadshotellet. När och bra till det mesta.

Jo, jag skulle egentligen åkt snålskjuts med min vän fotografen Tommy Holl. Men när han fyllde 70 (grattis) måndagen innan resan, blev den korta Spanienresa för att fira honom ovetandes mycket längre. Jag fick alltså i brådrasket boka en tågresa och kliva upp tidigt torsdag morgon för att ta mig till Göteborgs centralstation för den, i timmar räknat, långa resan i tid räknat (drygt fyra timmar) till Kalmar (34 mil).

Det är en behaglig tur med stopp vid varje mjölkpall. Det blir en stund för kontemplation och en chans att se sydöstra Västergötlands natur växla till den småländska med sina täta skogar. Mölnlycke, Hindås, Rävlanda, Bollebygd, Borås, Limmared, Gislaved, Bredaryd, Värnamo, Alvesta, Växjö…

Kalmar tar emot mig med strålande sol och behaglig värme samt en bris som fläktar. Stadshotellet har redan mitt singelrum klart och jag tackar, placera mina saker där och bestämmer mig för en promenad. Jag är lätt klädd, ett par smalrandiga, blåvita, somriga Bosshorts, en grå och vitrandiga Samsø Samsøs-tischa, en blå utanpåskjorta i linne made by Oscar Jacobson, blåvitrödrandiga strumpor (Happy Socks) och ett par Clarks cognacsbruna lågskor med gröna snören. Allt secondhand, som sommarhatten från Stetson.

Jag lämnar utanpåskjorta på rummet, tar med mig min axelremsväska (som jag fått av en vän) i läder (renhud plus spännen från renhorn) från 50-talet och beger mig ut på en promenad. Jag går Järnvägsgatan västerut, som snart transformeras till Södra Vägen, viker av över järnvägsspåren efter att Øresundståget passerat nedfälld bommarna mot Esplanaden och vidare till vänster längs Lorensbergsleden.

Jag har Röda korset på Perstorpsgatan i sikte och sedan ska jag ta mig mot Stadsmissionen i köpkomplexet Giraffen.

För två år sedan gick jag samma väg. För två år sedan hamnade jag i samma dilemma som i år. Det är lätt att komma till Kalmar, men svårt att komma därifrån. (Mer om det nedan.)

Vid en rondell tar jag vänster över en bro och förundras över att jag korsar järnvägen, men fortsätter traska på. Jag försöker orientera mig och läsa av gatuskyltar, men erkänner mig förlorad till dess att jag inser att jag gått ett vänstervarv och i princip är där jag började då jag korsade järnvägen.

Gör ett nytt försök. Går rakt fram i rondellen. Svetten tränger igenom t-shirten och framför allt vid axelremsväskan är det fuktigt. Men jag knatar på och kommer fram med mina målmedvetna steg. Men butiken, som jag senare på lära mig är en gammal Konsumbutik, har inget som lockar. Så ut igen, tar mig mot Giraffen och det trista köpcentret ger välbehövlig svalka. Hos Stadsmissionen provar jag ett par Gant-jeans för 120 kronor. Men det var länge sedan jag hade 33″ och får dem inte ens upp mot midjan. Däremot frestar ett par Morris Stockholm-skor, blå mocka, oxfordstil för 150 kronor. Min storlek. Jag som inte behöver fler skor står med dem i handen och går mot kassan då jag hittar ett par Adidas i Rum DMC-stil (klassiker som det amerikanska hiphopgänget från 80-talet hade), men med något annorlunda ränder. Det visar sig vara skor i samarbete med Marimekko från 2021. Maija Isolas tryck Unikko från 60-talet som en försiktigt signatur. Snyggt. 300 kronor? Taget.

Med en påse från butiken går jag ut och rör mig ned mot Hatstore arena, som hyser sim- och ishall med mera, och ned mot Fredrikskans, Kalmar FF:s gamla hemmaarena, där vindarna från Kalmarsund sveper in och kämpar med uppmärksamheten från det glittrande vattnet bara hundra meter bort. In mot centrum och Stortorget med den vackra domkyrkan, som är under renovering. Uppför Storgatan i den gassande hettan och in på Kalmar kött & bar vid Larmtorget för lunch (raggmunk, fläsk, rårörda lingon och något slags råkostsallad) med vatten (mycket) till.

Så tillbaka till hotellet, där jag tar en siesta. Vaknar och bestämmer mig för ett bad från Kalmarsundsbadet långa brygga. Promenaden längs vattnet, förbi slottet, in i parken, in i kyrkogården och sedan mot piren är fin. Det är denna dag inte lika frekvent med badande som för två år sedan, då det var smockat. Jag tar mig hela väg ut, ser Öland vacker i fonden, badbyxorna är på så det är bara att ta av sig tofflorna och t-shirten, glasögon och hoppa i. Det är svalkande skönt.

På vägen tillbaka ser jag en karaktär komma ut på bryggan i syftet att göra det som jag precis har gjort. Det är Mats Bäcker, föreställningsfotograf och gammal plåtslagare på tidningen Schlager rån 80-talet. Han är också saxofonist i Fiendens Musik, som spelade under samma period som vi i Kai Martin & Stick!, och som gjort comeback och upprätthållit spelandet.

Det blir ett kärt möte och jag följer med honom ut för att övervaka hans simtur. Sedan sällskapar vi varandra tillbaka till hotellet. Nära 50 år av vänskap ger många beröringspunkter.

Han har med sig några flaskor av det nybrygda Fiendens Musikölet, där han generöst ger mig en ljummen flaska, som jag säger att jag väntar med att dricka då den har blivit kyld.

Så upp på rummet, gör mig i ordning för kvällen (ett par EastWest linnebyxor, en skjorta från samarbetet mellan H&M och brittiska Morris & co, en Natural Bacis linneväst, en Fil Big-keps på huvudet och de nyinköpta Morris Stockholmskorna på fötterna – allt utom kepsen second hand), går ner på gården där nästan varje bord är ockuperat i den tidiga sommarkvällen. Jag beställer en räkmacka och ett glas Arnaud Lambert bréze ’midi’ chenin blanc. Mats Bäcker gör mig sällskap en kort stund innan min vän Olle Tyrbo, som ska gå med mig på teatern, kommer.

Vi får sällskap av en ny bekantskap upp till teatern. Så blir det underhållning innan den ljumma kvällen glider in i den lika ljumma natten.

Jag bestämmer mig för att skriva min recension, håller mig vaken till Sverige–Japan-matchen, men somnar i halvtid. Vaknar av jubel utanför fönstret. I Stadsparken har det arrangerats en visning av matchen. Jag knäpper på mobilen, förstår att Sverige har kvitterat. Försöker se reprisen, men är för sömndrucken för att ordningen på det. Somnar om för en rastlös sömn.

Vaknar. Funderar på morgonbadet som Mats Bäcker och jag har pratat om. Men han skriver att han sovit illa och behöver sin sömn. Så en bra idé stannar vid tanken. Jag klär mig, går ner, äter min frukost utomhus. Ännu har få gäster vaknat. Det är stilla vid frukostbuffén. Jag ställer vända efter vända maten på det bord jag har valt ute på gården i skydd av parasollerna. Lägger en Barometern – den lokala morgontidningen över – till skydd för hågade fåglar. Får en stilla stund, läser tidningen. Går upp för att packa och göra mig i ordning, men har en försvarlig mängd tid över innan tåget ska gå vid tolv. Lägger mig för att läsa ”Allt är inte pengar som glimmar” – Hasse Gängers andra krimroman om kommissarie Harry Munter – och låter tiden gå. Tjugo minuter i elva går jag ned för att checka ut.

Under dygnet har jag fått besked från SJ om att urspårningen i Olsfors väster om Borås har ställt till det. Ett 600 meter långt godståg från Göteborg har några timmar efter att mitt tåg har passerat råkat ut för en förmodad solkurva. Tolv vagnar spårade ut. Totalstopp i trafiken, som dessutom drabbar sträckan Göteborg–Stockholm. Eftersom SJ på grund av spårarbete mellan Göteborg och Alingsås valt att köra över Borås.

Jag tänker att SJ löser min resa till Borås, så får jag ta bussen därifrån. Jag tänker fel. Logistikföretaget SJ erbjuder inga sådana möjligheter.

En dryg timme innan tåget ska gå kommer besked. Tåget är inställt. Inga alternativ. Som resenär ställs jag utan alternativ på hemresa. Uselt.

Samma sak hände för två år sedan. Men då fanns det ingen olycka bakom beskedet. Jag tror det handlade om förarbrist. Då hade jag turen att jag kunde åka med Tommy Holl, som var på plats för fotograferingsuppdrag, hem.

Nu ser jag, fyra minuter i elva, ett Øresundståg mot Malmö/Köpenhamn med avgång 11.00 stå på perrongen. Jag kliver ombord. Sätter mig som en av tre vid en fyrsits i den tysta avdelningen. Undrar försiktigt den äldre damen om platsen är ledig, eftersom hon – modernt – har ställt sin handväska där. Får ett jakande svar. Betalar för resan aningen stressad och tåget rullar iväg ut ur Kalmar. Nu gäller det att hitta ett tåg från Malmö till Göteborg.

Går in via SJ-appen. Har sedan tidigare fått en förfrågan om jag vill ha pengarna tillbaka för den inställda resan och med ett ja kommer pengarna åter med ett Swish.

Hittar en enkel tur till Göteborg från Malmö 16.01. Väljer pensionär, första klass. Men glömmer i hasten att kolla om jag efter fönsterplats, som jag helst vill ha. Tåget mot Malmö sveper förbi Nybro, Emmaboda, vidare mot Växjö och Alvesta. Hela tiden blir passagerarantalet fler och fler. I Älmhult blir vi stående länge och sinkas i vår ankomsttid strax efter två. Jag välsignar min klokskap att inte ha satsat på ett tåg hem med tajt avfärd, så jag sitter lugnt.

Rätt snart efter att färden har börjat från Kalmar och mitt stressade hjärta och min högpulserande hjärna har sansat sig inser jag att snett emot mig, damens man, sitter Bo Hermansson (1937), legendarisk regissör (klassiska Göteborgsproduktioner för teve som ”Jubel i busken” och ”Albert och Herbert” samt mängder med uppsättningar av farser på bland annat Oscarsteatern).

Han sneglar på mig. Känner han igen mig? Hur skulle han kunna göra det…? Ingen av oss ger sig till känna.

Tåget rullar in i ett Malmö där värmen slår rekord och luften står stilla. Jag tar en promenad upp mot Stortorget och Lilla Torg, in i skuggan på Skomakaregatan, nedför Södergatan, in på Stads Hamburgsgatan där Kai Martin & Stick! spelade 10 maj 1985 med fantastiska Jönköpingsbandet Dansdepartementet som förband. Killarna överglänste oss med råge och några månader senare (10 augusti) gjorde vi vad vi trodde var vår sista spelningen.

Jag lämnar Memory Lane och tar mig via en kort spatsertur via Kalendegatan, Södra Promenaden och Studentgatan in i det stora köpkomplexet med allsköns butiker för en stunds svalka. Nå, lite lindrigare, kanske. Men inte mycket. Passerar några herrbutiker och noterar att reafynden kostar skjortan. Går ut igen och nedför Studentgatan som blir Djäknegatan. Tvärs över gatan ligger Loppis Lounge – en butik som har ungefär samma koncept som Kirppu i Danmark – och jag korsar gatan och kliver in i röran. Idén med butiken är att man som säljer av prylar hyr sin plats. Men allt för många exponerar dels sina saker för dåligt och dels tar för höga priser. Är det dessutom av blek kvalitet kroknar åtminstone jag snabbt.

Så ut igen och Djäknegatan förvandlas vid en krok till Mäster Nilsgatan. Tar sikte mot Malmö Centralstation och känner en viss hunger suga tag i magtrakten. Det blir kyckling och ris plus en Coca-Cola, väl kyld, innan det är dags att ta tåget hem. Äntligen!

Jo, jag har lyckats, med tur, få en fönsterplats. Framför mig, i raden framför vid en fyrsits sitter en barnfamilj med en sovande, fyraårig dotter, och en sprudlande glad ettårig grabb. Men det kan ju skifta. Det gör det inte. Tåget är fullbokat. Jag har tur. Kommer hem ordentligt. Men många timmar senare än planerat och endast på grund av eget intiativ. SJ var endast behjälplig med att snabbt betala pengarna för min Kalmar–Göteborg-resa åter.

Dagen efter min hemkomst spårar ett tåg ut på sträckan strax efter Falkenberg. Återigen strandsatta resenärer.