Konsert:

CURTIS HARDING

Pustervik, Göteborg.

Publik: Kanske 500–600.

Bäst: Tilltalet.

Sämst: För mycket samma samma.

Fråga: Hur hade det låtit med en blåstrio i bandet…?

Amerikanen (Saginaw, Michigan), nyss fyllda 47-åringen, Curtis Harding räknas in som en företrädare för neo soul-scenen. Alltså arvtagare från 60- och 70-talens soulrörelse. Med skarp blick, soulfylld röst och låtar fyllda av groove charmar och kramar om han när han gör en omfattande europeisk turné som landat i Skandinavien med Pusterviks stora scen som ett av stoppen.

Med sitt fyrmannaband – bas, trummor, gitarr, keyboard/tenorsaxofon – ordnar han inledningsvis ett fint groove efter en inledande onödig stämning av gitarren (ska inte det var ordnat innan du kliver på scen?). Iklädd ledig klädsel, utanpåskjorta med uppfälld krake, mjuka byxor, solglasögon, en blå keps med Minneapolis bokstaverat i pannan tilltalar han snabbt publiken efter första låten ”Out in the black” från senaste albumet ”Departures & arrrivals: adventures of Captain Curt” (2025). Han är ingen vän av USA:s president (tullarnas stränga restriktioner gör att väsentlig merch inte kom med till Europa), han är förtjust i att så många hittat till spelningen, kan inte lova att han i sin iver inte råkar sparka någon i skallen, eftersom publiken står så tätt på. Så på igen med ”Banh me” med bandet som följer musiken omslutande, effektivt med stämsång från bandmedlemmarna.

Det är inledningsvis effektivt, stilfullt och svårt att stå still till. Musiken skiftar med influenser från blues, soul, reggae, rhythm’m’blues med Curtis Hardings egen signatur.

Men… efter ett tag uppstår ett slukhål. Så mycket låter samma som det innan. Snyggt, men likadant. Tempo, uttryck, arrangemang. Visst, ibland glider keyobardisten in med ett saxofonsolo. Men känsla är att det arrangemangen saknar en blåstrio med trumpet, trombon för spets i den musikaliska accenten.

Ungefär tio låtar in – han har under sin turné bjudit generöst på sina låtar från den tioåriga albumkarriären och landat på över 20 låtar per gig – rinner kraften ur mig. Jag svettas mer än jag borde och jag orkar inte fokusera på spelningen, som ändå har landat i det stereotypa. Jag inser att jag blivit sjuk. På plats och ställe. Normalt sett lämnar jag ingen spelning förrän sista tonen är satt. Denna gång blir det 14 låtar in i konserten.

Jag tycker mig ana, utan att vara hundra procent säker, på att låtlistan är hyfsat satt för turnén. Det skulle alltså landa på 24 låtar inklusive extranummer. (Kolla låtlistan från 12 juni i Hilvarenbeek, Nederländerna här.)

Det svider alltid att lämna in, att kasta in handduken. Det finns något hos Curtis Harding som lockar. Han har en soulfylld röst, ett bra driv i sina låtar och värnar sin tradition samtidigt som han söker nya vägar. Efter en stund plockar han av sin utanpåskjorta och står i en Nudieskjorta (passande då Göteborgsföretaget har en passande koppling till Pustervik som sponsorer), lämnar gitarren i stället och plockar fram sin tamburin. Ett försök till tempoväxling, som aldrig riktigt sker. Det svider liksom aldrig till. Drabbar inte. Lite soul men utan själ. Hjärta utan smärta. Åtminstone så att det känns i mitt febriga sinne. Kanske är det för att jag så hastigt blev sjuk. Kanske för att det bara är så. Ett rutingig i en stad fjärran från Michigan.

Jag lämnar och därmed ska denna text ses mer som en reflektion från en febrig och inte som en recension. Därav att inget betyg ges.