Det är klart att det var onödigt. Men det tänker ju inte narcissisten i en då man ska ta en selfie med Z och hennes vän, som också blivit min. Vi skulle precis påbörja vandringen av den hisnande Caminito del Ray i provinsen Málaga när jag kom på snilledraget, förutom att med mobilen dokumentera den vandring som vi nu skulle göra (jag skrev om resan här). Bilden togs det gjordes också ett steg rätt ut i luften, för under mig fanns inte fast mark utan en rejäl grop.

Hela kroppens kraft togs emot av höger ben och, kanske, främst knät. Men… som av ett under upplevde jag ingen smärta. Jag välsignade mina starka hockeyben för detta.

Dagen efter bestämde vi oss för Gibraltar. Ta buss eller linbana upp? Icke. Det blev en rejäl promenad uppför i behaglig, men ändå, värme med solen högt på himlen. Det gick bra. Vi kom upp till Sankt Mikaels grottor. På vägen in, i dagsljus, missar jag ett trappsteg. Tar emot hela kroppens tyngd med höger ben. Återigen välsignar jag min fysik. Jag har inte ont och under resan tänker jag inte en sekund på de två kraftfulla incidenterna.

Vi kommer hem en söndag i maj. Tisdagen efter ska jag första spela eftersäsongsishockey i Kviberg arena och därefter finalen på den gigantiska matchserien i Kungälv (det stod 18–18 i matcher, allt skulle avgöras). Morgonhockeyn är inte till min fördel. När jag lämnar ishallen besviken är det endast med smärta i själen. Att förlora är aldrig roligt. Inte ens i min ålder.

Jag vilar under dagen. Skyndar inte med något. Kroppen behöver rast och ro. Men att dubblera under en dag har jag gjort tidigare utan problem.

Väl i Kungälv på kvällen är tempot högt och kvaliteten – utefter mina mått mätt – god. Jag spelar bitvis som i trans. Gör räddningar som jag inte ska klara av. Det är jämnt. Det är slutspelsfinal. Löjligt, men jag leker i tanken att det är om inte en avgörande Stanley Cup-final så åtminstone en avgörande match sju i kampen om SM-guldet. Visst, jag gör en tavla på en lobbpuck från blålinjen precis vid sargen. Jag förlorar pucken ur siktet då den singlar som ett höstlöv mot mål och plötsligt träffar den axeln och ribban och in. Jag får insikten om att jag förstår det olycksaliga målet som Tommy Salo släppte in mot Belarus i OS 20002. Det skulle kunna vara det avgörande målet, men med sekunder kvar av istiden lyckas mitt lag kvittera. Matchen slutar oavgjort, för någon förlängning tillåter inte vaktmästaren. Matchserien slutat 18,5–18,5. Helt osannolikt.

Men efteråt. Mitt knä ömmar. Saknar stadga. Jag ber om hjälp att bära min packade bag uppför de allt annat än praktiska trapporna som leder entrén till omklädningsrummen från parkeringarna. Väl hemma kyler jag knät och bandagerar det. Men smärtan, heller mer känsla av att knät inte är alright lämnar inte kroppen dagen efter.

Jag stödjer mig med käpp när jag går. Söker upp Frölundas läkare TJ, som jag känner genom hockeyn och som jag har spelat med i många år. Jag förklarar händelseförloppet, säger mig tro att jag via smällarna fick en blödning, en svullnad, som de dubbla hockeypassen sedan förvärrade. Han ber mig komma så han får kika på det. Han gör en okulär besiktning. Hävdar att det inte är några led- eller korsband. Positivt. Han tror heller inte att det är menisken. Stabiliteten är god, förutom att knät glappar en smula, men det är inte så konstigt med tanke på min portion som målvakt. Vi enas om att det är bra att jag går till en fysioterapeut, så jag kontaktar Idrotts Rehab Ullevi och får en tid. Kommer dit någon vecka efter skadan.

Jag knölar mig dit, för kliniken ligger en bit från de närmaste spårvagnshållplatserna och jag vågar ännu inte cykla, även om jag vet att det är bra för att få igång rörelseförmågan och stimulera blodtillförseln. När jag möter min fysioterapeut, en man i medelålder, visar han in mig på sitt rum. Han är trevlig och lättpratad. Men väl på hans rum tvekar jag. Där hänger några Gais-tröjor och det är inte mitt lag i Göteborgsfotbollen. Jag säger lite skämtsamt, men inte utan en dos av allvar, att jag måste ha kommit fel.

Han skrattar och säger något om att jag har kommit till himmelriket.

Men han är trevlig, lyssnar och känner. Jag får lite övningar att göra och startar min rehab i källaren. Sitter på motionscykeln, spelar musik från mina tonår och inser att allt jag gillade då inte är min kopp te i dag. Gör övningar för knäna, lätta för att mjuka upp och stärka, men inte irritera.

Vi träffas några veckor, men känslan av kraftlöshet i knät och brist på tillit att det håller består. Han rekommenderar en röntgen. Viss om att en snart 69-årig man inte är först i vårdkön väljer jag att göra det privat via min vän Frölundaläkaren. Får en tid och den slätröntgen som görs visar inte på något allvarsam. Men det är ju den tröst för tigerhjärtan, tänker jag på min motionscykel och med min övningar. Mina hockeyvänner på morgonhockeyn har veckan innan midsommar avslutat den hockeysäsong, som för min del fick ett snöpligt slut 27 maj. Jag saknar spelet, rutinerna, pulsen, fantasierna om räddningar och utmaningen som ishockeyn ger mig och min kropp.

Fysioterapeuten tycker att jag ska göra en magnetröntgen och min vän Frölundaläkaren instämmer. Den görs en bit in i juli och svaret är inte tillfredsställande, men nödvändigt; menisken är trasig. Operation krävs och remiss skrivs. Men det vet jag kommer ta tid innan den kommer att tas i beaktande och resultera i ett möte med en kirurg inom vårdgarantin.

Jag väntar ett tag, fortsätter tröstlöst med min rehab med vetskapen om att det är bra att vara stark inför den kommande operationen.

Sommaren löper med sina utmaningar och i stort funderar jag som vanligt, men med vissa begränsningar.

I september bestämmer jag mig för att ta fler sparpengar (de både besöken hos röntgen har kostat) för att betala för operationen av knät. Får jag den i tid kanske jag kan vara redo för spela till jul och möjligen åka med Soha (Swedish Oldtimers Hockey Association) till Mariehamn, Åland, strax efter årsskiftet.

För tillbaka ska jag. Inte annat finns på kartan.

Jag får tid den 22 oktober, någon vecka efter min 69-årsdag. Jag har tidigare aldrig opererats, undantaget något födelsemärke och fettknöl, så det är premiär för sövning. Jag blir skjutsad av Z till Go Pro-kliniken i Mölndal, lämnar med en kyss och med den befängda tanken att då jag slocknar kanske jag aldrig vaknar igen. Väl på kliniken blir jag väl mottagen, får låsa in mina kläder. Mobilen får jag behålla och tar lite bilder på mig och knät innan. Jag får en försvarlig mängd tabletter, som ska få mig att gå ner i varv. Utklädd i sjukhusets kläder och med en chic huvudbonad är jag redo att sövas.

I operationssalen är jag omgiven av sköterskor av diverse grader. Alla med väna och trevliga röster, som jag hör bakom deras munskydd. Så kommer läkaren, en trevlig mas i 60-årsåldern som har opererat en och annan ishockeyspelare tidigare. En sköterska tittar mig i ögon och säger att jag ska tänka på något trevligt. Jag hinner knappt tänka på Z förrän jag försvinner.

Operationsdagen. Foto: KAI MARTIN

I fjärran hör jag en röst som säger ”Kai, du ska vakna nu!”. Jag vill inte komma upp till ytan, vill morna mig lite till. Men sköterskan, som är en man, är ihärdig och uppfordrande. Vi pratar en smula. Alla hans kvinnliga kollegor är borta, som varit de sylfider i en dröm. Min vän Frölundaläkaren kommer in och vi hinner prata lite innan han ska in för att operera andra hågade. Jag serveras någon macka och lite kaffe, för jag har ju inte ätit något sedan kvällen innan.

Så rullas jag ut på uppvaket. Får dröja kvar in sjukhussängen innan läkaren snabbt tittar förbi. Jag får lite restriktioner, en bunt papper att lämna till en fysioterapeut. Läkaren förklarar hastigt vad han har gjort och säger käckt att jag kan vara tillbaka på is om sex veckor. Ja, hinner jag tänka, då blir jag klar till jul.

Jag citerar ur hans brev till fysioterapeuten om vad han har gjort med mig: ”Denna patient har idag genomgått en artroskopis partiell resektion av sin mediala menisk i höger knä. Full ROM + belastning tillåten. Till max 2500 steg/dygn under de första 14 dagarna.”

Han skickar några illustrerande bilder på ingreppet och skriver vidare ”Skadad del av inre menisken. Även den del jag klippt bort. Lättare slitage på insidan/under knäskålen.”

Sköterskan som väckt mig hjälper mig till mitt skåp och vi pratas vid en stund. Av den inledningsvis stränga mannen öppnar sig en empatisk människa, som delar med sig hastigt av sitt levnadsöde. han ber mig ta hissen ned. Inte för att jag inte klarar trapporna, men för att han inte vill risker att jag blir yr och faller.

Jag får på mig mina kläder, har ringt min hustru, bandaget stramar, det jag ska ha i några dagar och sedan låta de skyddande plåsterlapparna sitta kvar till mitt återbesök tio dagar senare. Lite omtumlad kommer jag hem och tror att jag unnar mig lite sömn till för att få narkosen ur kroppen.

Det blir inte gaisarn på Idrotts Rehab Ullevi som mitt förtroende. Istället vänder jag mig till IFK Kliniken, som huserar i Frölundaborg. Klassisk hockeymark och också de träningsfaciliteter som Frölunda utnyttjar; A- och J-lag samt damlag. Jag tänker att en fysioterapeut där vet vad det handlar om, även om jag är en åldrad målvakt i ishockeyn tjänst. Eller, statligt anställd hockeyproffs, som jag titulerar mig sedan pensionen.

Veckan efter är jag på mitt första besök hos AL, hon jag blivit rekommenderad på IFK Kliniken. En kvinna med skinn på näsan och energi. Hon är dessutom själv konvalescent efter en meniskoperation, så hon vet definitivt vad det handlar om.

”Tillbaka om sex veckor! Glöm det!”, säger hon frankt då jag nämner vad läkaren har sagt. Hon har en plan och under två dagar i veckan sliter jag med det program som han har gett mig. Runt om mig tränar elitspelare i Frölundas kader. Några av dem skadade, de flesta var i ständigt förberedelser för sin sport och nästa match. Jag trivs. Säger hej till några, snicksnackar med den del.

Tiden går. Jag hälsar på mina ishockeyvänner någon gång. Längtar tillbaka.

Nej, det blir ingen ishockey till jul. Jag missar allt, men tittar in och säger hej.

Så blir 2025 till 2026. Knät blir allt stabilare, men det är ännu en stund från comeback. I mitten av januari tycker min fysioterapeut att jag ska försöka åka lite skridskor. Det samma säger min vän Frölundaläkaren. Ungefär samtidigt hör min yngste son av sig. Han håller på att rensa i källaren och undrar om jag vill ha tillbaka mina CCM målvaktsskridskor. Ja, just det paret som jag undrat vart de har tagit vägen. Lådan har ju funnit kvar. Jo, jag fick ju ett par fantastiska skridskor av en kär vän, som tvingats lägga utrustningen på hyllan. Han ville, våren 2021 då jag träffade honom, höra om jag kunde sälja hans Scott Van Horne, specialbeställda för hans fötter i storlek 42…? Jo, jag tog dem till Göteborg och fick några på kroken, men ingen passade dem. Så provade jag dem och de satt som hand i handske. Jag ringde min vän, som sa ”Du får dem! Då vet jag att det kommer användas rätt och riktigt.” De har varit på min fötter sedan dess då jag har spelat. Men de andra, CCM, har jag haft som reserv. Å andra sidan har de alltså sedan 2021 någonting var försvunna.

Jag har inget minne av att jag har lånat ut dem. Sonen har inte samma storlek som jag; kanske var det dåvarande flickvännen (nu hustrun), som skulle ha dem. Men hennes fötter är ju väsentligt mindre än mina. Nå, skridskorna återbördades och kort efter såg jag en hockeyvän och tillika idrottslärare som skulle ha idrottsdag uppe på Ruddalen. Ah, tänkte jag, jag är kallad. Jag packade mina skridskor i en Ica-kasse och tog vagnen en morgon i mitten av januari när kölden låg hårt över staden och snön viskade vackert vitt på tak och gator.

Jag inledde med några försiktigt skär på isen i den fantastiska bandyhallen. Tog några varv innan jag promenerade över till ovalen, den isbana som Nils van der Poel (nu Svensson) tränade på inför sina OS-tävlingar. Där var fullt av ivriga skolungdomar med mer eller mindre skridskofärdigheter. Där fanns också min vän. En glatt återseende och på något vis hade han ju knuffat mig i rätt riktning att våga åka skridskor igen.

Det var lite som Bambi på hal is, men väsentligt bättre än mina yngre skridskodeltagare. Men trängseln gjorde att jag valde att hålla detta mitt pass kort.

Några veckor därefter blev det Näcken, den tjärn upp i Änggårdsbergen som var min hemmais som barn. Några friska varv på den knaggliga isen. Härligt. Men det var försiktiga skär. Likheten med hur det såg ut då det en gång begav sig och nu är nära.

Mot comebacken. Foto: ANDREAS THENG/ROBERT LÖWEN-ÅBERG/ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG/SÖREN MEETHZ/KAI MARTIN

Ytterligare någon vecka om min kombattant och målvaktskollega SM börjar vikariera som vaktmästare i Frölundaborg. Jag frågar honom om han inte kan kolla om arenans lilla rink är ledig emellanåt då han jobbar. Då kan jag ta med mig skydden och köra lite ensam träning. Han ringer. Det finns plats. Visst, isen är inte spolad, men jag tar nervöst och ovant på mig mina skridskor, benskydd och handskar samt klubba. Åker några varv, stretchar, gör lite övningar. Högerknät svarar illa, men det ska inte vara någon fara. Så håller jag på en halvtimme.

Efteråt pratar jag med SM samtidigt som jag tackar honom. Han har varit på samma gång pådrivande och orolig för mig. Han vill nästan lika mycket som jag att jag ska komma tillbaka. Vi har kamperat ihop i kanske 15 år och har för avsikt att göra det flera år framåt. (Skrev om oss här.)

Han frågar om jag har möjlighet att vara med veckan därpå. Frölunda ska spela CHL-final mot Luleå. Inför den matchen i Scandinavium ska turneringens sponsorer spela lite rekreationshockey. SM har varit med förr (2019) och säger att det är mjuk, snäll hockey som är väldigt inkluderande. Jag låter mig lockas, men vill höra med läkare och fysioterapeut först.

Frågar dagen efter. Får ja och ja. Läkaren säger ”Kai, det är dags att du kommer tillbaka i arbetsposition!”. Jag känner mig allt annan är redo, men är fruktansvärt sugen så även jag säger ja.

Den 3 mars skjutsas jag av SM till Scandinavium. Han har varit noga med att säga att någon Frölundatröja får jag inte; den ska han ha. För sponsorerna delas in i lagen ”Frölunda” och ”Luleå”. Jag får alltså byta om i omklädningsrummet tillhörande ”Luleå”.

Tanken är att vi ska ha utrustning tillhörande Warrior, men de skydd som släpats dit från Västerås sjangserade förråd är inte mycket att ha, dessutom finns inga handskar för mig som högerplockare. Vi får, efter förfrågan, använda våra egna skydd. Men stöten ska ha sponsorn Strauss logo. Inga problem. Den kartan limmar vi på.

Stämningen är inledningsvis lätt. Men ju närmare nedsläpp desto större anspänning. Jag hittar en motionscykel att värma upp på, tjingsar på lite Frölundaspelare som känner igen mig från IFK Kliniken.

Det är fullt ställ. Inte bara i utrustning och tröjval. Jag snackar på engelska med mina lagkamrater, som tackar för att jag ställer upp. De har lånad utrustning, åtminstone de flesta, för de kommer ju från lite olika håll i Europa; Finland, Tyskland, Tjeckien, Schweiz…

Dessutom är det inställelsetid för fotografering, inåkning på isen som en uppvärmning för den riktiga matchen, domare och tidtagning. Herregud! Jag har inte spelat sedan 27 maj 2025. Det är nio månader sedan, lite drygt.

Game on. För första gången på is, 3 mars, sedan 27 maj 2025. Foto: SÖREN MEETHZ/CHL-fotograf/KAI MARTIN

Som vanligt i de här sammanhangen är skickligheten på is varierande. Uppvärmningen blir med andra ord därefter. Jag får ta det. När matchen väl börjar inleder jag reflexmässigt med en plockhandsräddning lågt och jag hinner tänka efteråt ”Whopps, I did it again!” innan spelet fortsätter. Knät svarar bra, men utsätts inte för någon större belastning eller vridning, trots att jag blir pååkt några gånger. Vi spelar två perioder och efter den första kommer det fram en spelare i mitt lag (han har spelat förut) och säger, eller be mig, att släppa in lite mål. ”Det är meningen att det ska vara lika!” Haha, aha! Jaja. Mycket ska man vara med om.

Så jag sänker ambitionsnivån, inte helt lätt, och släpper några lätta. Slutresultatet blir till Frölundas fördel och efter att lagbild tagits ställer sig SM och jag vid CHL-pokalen för att posera. Jag rör vid den; det gör inte han. ”Jag vill inte jinxa”, säger han och det hade han ju rätt i. När vi väl är på den riktiga matchen – efter att jag har pustat ut och fått ta några öl –vinner ju Frölunda på övertid och kan inhysta ytterligare en inskription i CHL-pokalen.

Nu vågar jag mig på morgonhockey. Kör måndagar och fredagar. Samtidigt fortsätter jag min rehab tisdagar och torsdagar. I slutet av mars hoppar jag in en tisdagskväll i det gamla Kings and Queens, som nu fortsatt under ett delvis annat paraply.

Kroppen funkar, även om den gnagande oron finns för knät.

Jag tar för mig mer och mer. Fortsätter med mina rehabtider, men fysioterapeuten skvallrar om att jag närmar mig mitt slut hos henne

Sliter för att komma i form. Det ger resultat. Med fler ispass, fler utmaningar och fortsatt rehab. Foto: KAI MARTIN/LARS CALLEMYR/OKÄND/ZEBA PDERSEN LÖWEN-ÅBERG

En morgon då barnbarnet har sovit över kommer han med Z på besök och ser mig spela. Så gör jag comeback i Kungälv Oldboys. Åker på läger i Munkfors med Soha. Gör säsongspremiär med Frölunda Oldtimers som gästas av proffs som jagar istid, bland annat Erik Brännström med NHL-meriter, nu mer i schweiziska högstaligan, som är på väg på VM. Galet, kul och en utmaning på många sätt.

Jo, ispassen tickar på.

Kungälvskillarna spelar turnering. Jag är med, men som ”coach”. Det är kul att hänga in och min medverkan verkar vara uppskattad.

Min vän och forne GT- fotografen Tommy Holl kommer ner en morgon då vi spelar i Marconihallen för att ta bilder för en tysk tidning som vill ha bilder från annorlunda motionssysslor för äldre. Då gäller det att spela väl så att han får bra bilder.

Morgonhockey. Foto: TOMMY HOLL

Nu har jag fått möjligheten att spela i tre och en halv månad. Säsongen är slut. Som mest blev det fyra pass i veckan. På slutet kändes knät riktigt bra. Ett tag ömmade ledbanden, men lite vila i balans med rehab-/försäsongsträning ska göra det än starkare och mindre problemfritt. Helt fri från känningar tror jag inte jag kommer vara. Men ju starkare runt problemområdet är desto bättre.

jag är glad att jag kan hålla på och jag vill gärna fortsätta så länge kroppen håller. Det gör den bäst genom fortsatt träning.

Jag har ju varit flitig och för säsongen 2024/2025 räknade jag ut att jag varit på is 145 gånger från augusti till och med maj. Rätt okej.

Nu hoppas jag att kunna komma upp i en hyfsat försvarlig siffra av närvaro på is säsongen 2025/2026. Den här säsongen hann jag med 30 ispass, från 3 mars till 11 juni.Bra jobbat, ändå.