När jag träffade Freddie Wadling våren 1978 var han övertygad om att han inte skulle bli äldre än 30. Han var då 27, eller skulle bli, men vid den tiden hade myten om 27-åringarna inte riktigt fått fäste. Trots att 60-talsikonerna Brian Jones, Jimi Hendrix, Jim Morrison och Janis Joplin redan startat Club 27. Kanske var det därför som det inte slagit rot hos Freddie Wadling, som annars på något vis flörtade med döden.

Det skulle ju dröja till för tio år sedan, som han slutligen och verkligen gick ur tiden. Han hann med en hel del från detta mitt första möte och till slutet. Tack för det.

Nu går Freddie Wadling igen då Göteborgs konstförening ställer ut hans sista konst samtidigt som Henryk Lipp presenterar en hittills outgiven ny låt med Blue For Two. Titel? ”Living in the land of the dead”, förstås.

Freddie Wadling (1951–2016) var en sällsam kreatör – och samlare. Med punken frigjordes mycket av hans kreativa sinne samtidigt som han fann sina likar. Han spelade i tusen och en band, samlade sitt ”hov” i sina lägenheter – från Kaggeledstorget till Haga och vidare var han nu bodde. Det blev skräckfilmsvisningar för den församlade kadern, för döden låg Freddie Wadling nära hjärtat i något slags skräckblandad förtjusning.

När Göteborgs konstförening nu ställer ut hans konst är det emellertid långt från skräck. Istället handlar det om de verk som han sina sista år skapade på sin iPad. Helt digitala konstverk, som han lekt fram. En del triviala, men på sätt och vis också geniala. Andra med lite mer av Freddie Wadlings signum.

Vernissagen blev välbesökt när galleriet i Linnéstaden i Göteborg slog upp dörrarna fredag den 29 maj. Köerna ringlade långa och gjorde så till de övriga visningarna. Det blev framträdande med Flowers of Darkness i Freddies anda med de tidigare Cortexkollaboratörer Anna-Lena Karlsson och Pontus Lidgard samt Lädernunnans Nils Wohlrabe. Trångt, svettigt och uppskattat. Så till den milda grad att av en konsert blev det tre.

Jag var förstås inte på någon av dem, men däremot då utställningen lockade med releasefest av nya Blue For Two-singeln ”Living in the land of the dead” den 5 juni. Keyboardisten – och producenten – Henryk Lipp i gruppen har grävt i arkiven och vaskat fram detta guldkorn till låt (lyssna här). Det är en ambitiös produktion, som inte saknar sin storslagenhet i vare sig komposition eller arrangemang.

Kvällen bjöd dessutom på en föreläsning av Henrik Bogdan, professor i religionsvetenskap, med inriktning mot religionshistoria, på temat ”Från antikens odöda till dagens zombiefilmer – en religionshistorisk resa”. Måhända en smula torr med innantillläsande, men med en snygg anknytning till Freddie Wadlings intresse för skräck, död och zombier.

Singeln såldes, förstås, i klassisk sjutumsvinyl och den gick åt som smör i solsken. Efter professor Bogdans föreläsning spelades låten upp och även b-sidan (”The dead in the land of the living”), som väl mest eller helt var a-sidan baklänges.

Kvällen avslutades med en visning av ”George A Romeros klassiker ”The night of the living dead” – helt i Freddies anda. Men… jag har aldrig fullt ut tillhörs Freddie Wadlings kotteri och har definitivt inte varit, eller är, någon vän av skräckfilmer. Verkligheten är tillräckligt kuslig.

Men jag fick möjlighet att se den expansiva utställning, som bjuder så mycket mer än den digitala konsten, där alla arken finns om fyra till försäljning. Nej, de är inte signerade av Freddie Wadling av förklarliga skäl. Men får vid försäljningen ett äkthetsintyg av hans änka Bella Wadling och är snyggt inramade med passepartout och reflexfritt glas.

Vid ett bord ligger snygg komponerat, som en avskrädeshög med föremål från Freddie Wadlings samling. Saker som Göteborgs stadsmuseum ratat, alternativt inte fått plats med, efter utställningen ”Freddie Wadlings kabinett” (2017–2018), den som jag skrev om här.

Alla prylarna kommer att finnas för den hågade att fritt ta utställningens sista dag 17 juni. Varje sak kommer få en äkthetsgaranti, det vill säga att den kommer från herr Wadlings samling. Kanske bäddar det för kaos, men förhoppningsvis är de intresserade civiliserade människor och lika timida som Freddie Wadling själv var.

I galleriets sista rum finns slutligen foto hämtade från konstfotografen Tom Bensons kvarlåtenskap. Fascinerande bildkonst som dels visar på den starka vänskap som fanns mellan Tom Benson och Freddie Wadling och dels på Bensons skaparkraft och idérikedom med collageteknik långt före den digitala tiden. För mig är det personligen lite speciellt då min barndom delvis präglats av Tom Bensons fotokonst. Han och min far jobbade under en period ihop och min konstintresserade far fick några bilder av honom, som etsade fast i mitt unga jag. Dessvärre har bilderna försvunnit i diverse flyttar.

Jo, Freddie Wadling fängslar fortfarande. Både med sin konst och för sin musik med den så karaktäristiska rösten, som på denna nya Blue For Two-låt är synnerligen levande.

”I want be around here no more…”, inleder Freddie Wadling ”Living in the land of the dead”. Nähä. Kanske inte fysiskt. Men du är allstädes närvarande. Tack för det.