När Borås Konstbiennal slår upp portarna under namnet ”Warps & waves in the fabrik of time” väver man inte bara samman stadens industrihistoria. Man förenar också stadens Konst- och Textilmuseer med textilkonstnärer och -ingenjörer. Dessutom på stadens gator, torg och vrår. Redan innan biennalens öppnande har man dessutom fått ömhudade politiker att reagera. Friskt, tycker jag.

Redan innan Borås konsbiennal öppnades 30 maj hade den väckt uppmärksamhet. TextilkonstnärenTerike Haapojas vepor och väggmålningar ute i Borås väckte anstöt för sina politiska budskap. Som om värnande om djurs rättigheter är en kontroversiell fråga. Moderaternas Marie Jöreteg ojar sig, men försiktigtvis inte som politiker utan som privatperson. Något som bland annat stått att läsa i GP.

Kanske var det den braskande rubriken om ”Socialism for animals”, som fick högerpolitikern att instinktivt rygga tillbaka och osäkra sitt Facebookinlägg. Men inte är väl en association till George Orwells ”Djurfarmen” och djurens rätt till värdighet något att skria om i sociala medier…? Istället är det väl något som stämmer till eftertanke.

Så är det över lag med ”Warps & waves in the fabric of time”, som är titeln på Borås konstbiennal 2026.

Här samsas tolv konstnärer som är så mycket mer än kreatörer. Det finns inte någon av dem som inte skapat utan att också ha en grundläggande idé om vad det är de vill säga. Så förenat med konsten har också textilhistoria vävts in, eller en miljöaspekt, en det – som ovan – politiska budskapet om djurens rätt. Ja, även de industripolitiska aspekterna har fått ta form, som en växande fackförenings- och kvinnorörelse.

Ghananen Sambson Addae, har sedan tre år Oslo som bas. I Borås har han förenat sina intryck från kvinnornas traditonella textilhantverk i hemlandet med den överkonsumtion och -produktion av textilier som finns i världen. I januari bad han boråsarna om begagnade kläder och har av dess skapat verk som finns på både Konstmuseet och Textilmuseet. Det har blivit ”anonyma kroppar”, tätt flätade textilier inte helt olikt trasmattor. Verken är också en reflektion, mer än en protest, mot överkonsumtionen där många kläder hamnar för återvinning i den tredje världen. Men många av dessa kläder kan inte användas på grund av att det är gjorda av syntetiskt material. Istället hamnar det som skräp, skräp som sedan hamnar i floderna och haven.

Nanna Debois Buhl från Århus, verksam i Köpenhamn, har en matematisk och feministisk ingång i sin konst. Med ”Computers were women” bjuder hon in till en rejäl och hisnande historielektion om kvinnor inom textilindustrin. De som med sitt intellekt jobbade för lösningar, som vore de mänskliga datorer långt innan de fanns på plats. Som Astronomen Julie Marie Vinter Hansen (1890–1960), vars beräkningar tjänat som inspiration till tre stora vävar, och videoinstallationen till Annie Maunder (1868–1947) ära. Kvinnor som med sina skarpa hjärnor bidrog till att få fart på den industriella revolutionen.

Nanna Debois Buhl verkar med sin bildkonst på ett vetenskapligt plan. Som många av de andra blir det en aha-upplevelse.

Precis som Sampson Addae finns det en miljöaspekt i Sohorab Rabbey skapande. Hans konst visas inte bara på båda museerna utan också vid Viskan, som ju är vattendraget som fått sina tunga uppdrag i textilindustrins tjänst – och fått plikta för det. Hans ”Amphibian myths of an unseen river: waves and wounds” från i år förenar floderna Viskan och hemlandets Turag i Dhaka, Bangladesh. Till skillnad från textilindustrins miljöpåverkan genom sekler använder sig Sohorab Rabbey av organiska färgämnen i sina tygsjok. Fina att titta på, mer hisnande att ta i ett större perspektiv.

För så är det. De verk som exponeras på Konstbiennalen är för ögat, men också för tanken och för reflekterandet.

Eftertanke. Verken på Borås konstbiennal stämmer till eftertanke. Oavsett vem av konstnärerna som ligger bakom dem. Foto: KAI MARTIN

Utställningen binder samma textilproduktion i Bangladesh med den i Borås och Manchester. Som australiska Yasmin Smiths keramikinstallation ”Soft water”, som ingår i hennes pågående projekt ”Witness” (sedan 2022). Hon visar på den påverkan som textilindustrin hade på tidigare friska floder och kanaler i och kring Manchester under 1700- och 1800-talet (främst) och hur nedsmutsningen också kom att prägla Mersey vid utloppet vid Liverpool. Så ”enkelt” gestalta. Så effektivt i sitt budskap.

Hantverks- och textilhistoria. På Textilmuseet adderas kvinnornas på- och inverkan i textilindustrin – ur olika perspektiv. Foto: KAI MARTIN

En samling vävstolar från olika kulturer, platser och tider tjänar effektivt i Marcia Harvey Isakssons installation ”Stretching the cord”. Med ett slags ömsinthet om denna textiltradition binder hon band med historien och kvinnors hantverk från urminnes tider till nu.

Borås konstbiennal spänner över mycket utan att förlora hela stycket. Visst, för en modern människa med bekvämligheter inom räckhåll kan det tyckas väl mycket att ”tvingas” gå mellan Konstmuseets utställningar och Textilmuseets. Samtidigt som man ska försöka hitta de installationer och verk som finns ute på staden. Men att röra på sig är aldrig fel. Inte heller då man får något mycket mer än motion på köpet.

Borås Art Biennal 2026, ”Warps & waves in the fabric time”, 30 maj till 27 september 2026. Borås konstmuseum, Textilmuseet samt i Borås centrum.

Årets konstnärer: Sampson Addae (Ghana, Norge), Petra Bauer (Sverige), Nanna Debois Buhl (Danmark), Michelle Eistrup (Danmark, Jamaica, Frankrike), Terike Haapoja (Finland), Kalle Kamm (Finland), Marcia Harvey Isaksson (Simbabwe, Sverige), Dzamil Kamanger (Irak, Finland), Maria Kapajeva (Estland), Sohorab Rabbey (Bangladesh, Tyskland), Yasmin Smith (Australien) och Paoloa Torres Núñez del Prado (Peru, Sverige).