Konsert:

NICK CAVE AND THE BAD SEEDS

!!!!

Spektrum, Oslo.

Publik: Utsålt.

Bäst: ”Red right hand”, mörket, humorn, amen.

Sämst: Det tog en stund innan han fick publiken i sin hand.

Fråga: hur länge kommer han orka att hålla på med sina väckelsemöten…?

Man kan ju fira 40 år på skilda sätt. Min relation med Nick Cave, till exempel. Hur hans debutalbum med the Bad Seeds välte allt över ända där i min ungkarlslägenhet på Nordhemsgatan 1984. Men hur jag inledningsvis inte förstod någonting och först efter att ha klivit ned i mörkret med hjälp av några några Hof kunde/vågade hålla honom in i hans musik och texter. Och hur han senare, med sin medverkan i Wim Wenders ”Himmel över Berlin” tog mig vidare i känslornas bångstyriga rike där han förenade mörkaste mörker med något slags kaotisk skönhet.

Det han förmedlade i maj på Cue i Göteborg då han med band spelade tjurigt trilsk, förbannad på keyboardisten som var för full och riskerade att välta över ända det som alltid vältes över ända.

Så har vi rest vidare, Nick Cave och jag, genom musik, genom böcker, genom konserter.

Det krävs en del för att upprätthålla relationen. Han är på samma gång social och trevlig, men bjuder också in till en svårkontrollerad vildhet och ett bibliskt våld som är frånstötande förföriskt.

Så börjar han sina väckelsemöten, som ett slags katarsis efter förlusten av sin tvillingson Artus, som föll från klipporna i Ovingdean nära Brighton, blott 15 år gammal 2015. Ett turnerande väckelsemöte som nådde Dalhalla sommaren 2018 och som fullkomligt slog undan fötterna på mig (läs recensionen här!).

När han med sitt sällskap kom till Way out West sommaren 2022 hade hans son Jethro avlidit 2021 – ytterligare ett skäl till själslig rening, även om denna sonen inte levde med sin far under uppväxten. 2021 hade ju också hans tidigare musa och före detta käraste Anita Lane gått bort. Men kunde det bli lika omvälvande starkt som sommaren 2018…? Jag tvekade. Men spelningen i Slottsskogen bjöd på något annat. Ett ljus, en glädje, gospel kopplad till mörkret i musik och texter. En Nick Cave som omedelbart gick i klinch med sin publik och som var rolig. Det var fantastiskt. (Läs recension här!)

Men nu? 2024. Med nya albumet ”Wild God”, som är i ett tonläge som inte andas vildhet utan kanske snarare något slags fromhet… Kan det vara något?

Någonstans kände jag att det skulle kunna vara kapitel tre i Nick Caves renande stålbad. Det vore dumt att missa. Det blev Oslo.

Han är ju en man med stor artistisk integritet. Han kan utan tvekan luta sig tillbaka mot en låtkatalog inkluderande musik tillsammans med the Bad Seeds från 80-talet och soloalbum, musik med the Grinderman och det han skapat med Warren Ellis.

Men han har ju inte gjort ett nytt album för att gömma undan det. Stolt bjuder han på tio låtar från det. Låter det ta en självklar plats i repertoaren. Det är självsäkert och självklart.

På scen är det delvis en ny sättning där basisten Martin P Casey och trummisen Thomas Wydler inte kan turnera på grund av hälsoskäl. Radioheads Colin Greenwood respektive Swanstrummisen Jerry Mullins har ersatt, förtjänstfullt.

Det är musik som gör allt annat än pockar på uppmärksamhet. Det är ett här och nu, lyssna! Uppfodrande, kravfullt och på samma gång generöst. Precis som på Way out West går Nick Cave – iklädd grå kostym, skjorta och prydligt knuten slips (som försvinner först till extranumren) – i närkontakt med sin publik. Från inledande ”Frogs” där han snyggt smiter in en hyllning till nyss avlidne Kris Kristofferson i texten, men Oslopubliken är inledningsvis lite tveksamma. Det dröjer till dramatiska ”Jubilee Street” som den första extasen börjar komma. Han sitter vid sin flygel, reser sig upp som en osalig ande. Vandrar längs med scenen ytterkant för att slänga mikrofen i luften innan han senare vänder tillbaka till flygeln, där nästa mikrofon bjuds på en åktur. Sedan förlorar han inte greppet. Det hårdnar och lossar han det något är det bara för att retas. För han är diabolisk och jovialisk i en och samma figur. Han smeker och slår med samma fasta hand.

Det är ett rikt set han bjuder på tillsammans med the Bad Seeds på cirka två och en halv timme. Publiken vill inte släppa honom eller om det är tvärt om. Men känslan av väckelsemöte till trots når Oslokonserten inte de jublande höjderna jag mötts av de tidigare konserterna. Kanske är jag bortskämd. Kanske är jag en mätt frälst efter 40 år av Nick Caves mörker. Kanske orkade han inte piska upp den extas han så förtjänstfullt ändå gör kväll efter kväll. Starkt, tvivels utan. Men kapitel tre blev den här gången mer av version tre av en film som skulle stannat vid tvåan. Som ”Gudfadern”. Inte dåligt. Men så mycket bättre tidigare.

Ändå, och det ska sägas, är ju Nick Cave and the Bad Seeds en konsertupplevelse utöver det vanliga. Han vågar stå på kanten, fortfarande, 67 år gammal. Närvarande. Angelägen. Som om varje konsert är hans sista. Det är i sanning imponerande.

Nick Cave and the Bad Seeds, Oslo Spektrum, 2 oktober 2024. Låtlista:

1. Frogs
2. Wild god
3. Song of the lake
4. Oh children
5. Jubilee Street
6. From her to eternity
7. Long dark night
8. Cinnamon horses
9. Tupelo
10. Conversion
11. Bright horses
12. Joy
13. I need you
14. Carnage
15. Final rescue attempt
16. Red right hand
17. The mercy seat
18. White elephant
19. Palaces of Montezuma (extranummer)
20. Oh wow o wow (how wonderful she is) (extranummer)
21. Papa want leave you, Henry (extranummer)
22. Weeping song (extranummer)
23. Into my arms (extra extranummer)
24. As the water covers the sea (extra extranummer)

Nick Cave and the Bad Seed:

Nick Cave, sång och piano, Warren Ellis, fiol, klaviatur, gitarr och sång, Larry Mullins, trummor och slagverk, George Vjestica, gitarrer, Jim Sclavunos, slagverk, xylofon, trummor och sång, Colin Greenwood, bas, Carly Paradise, klaviatur, och kören Double R Collective.