Konsert:

BRUCE SPRINGSTEEN AND E STREET BAND

!!!!

Ullevi, Göteborg.

Publik: 65158.

Bäst: Fullständig magi med rockeposet ”Kitty’s back”.

Sämst: En falskt sjungen ”Beacause the night” gör ingen lycklig.

Fråga: Kunde han verkligen inte ha bjudit på ”Jungleland”, som ju gjordes så magiskt 2012 på Ullevi…?

Intuitionen gav hela ”The River” när jag 2016 valde bland vilka konserter jag skulle gå på (läs recension här). Jag går den sista av den här gången. Kanske med vetskapen om det kan bli Bruce Springsteens och hans E Street Bands definitiva final på den arena som han så många gånger satt i brand och som han höll på att rasera för 38 år sedan.

Jag var inte där då. Var i ett annat skede i livet och valde helt enkelt bort den legendariska konserten. Jag har varit på desto fler Springsteenkonserter sedan dess. Några förvånansvärt mediokra (Stockholms stadion juni 1999). Andra mer euforiska med den den 28 juli 2012 som absoluta favorit. Då då han för första gången sedan compañeron Clarence Clemmons död 2011 spelade ”Jungleland” med saxofonistens brorson Jake Clemmons som ersättare. Det var ett elddop för den då drygt 30-årige Jake Clemmons, som med stort mod spelade ut fullständigt och satte både bandets, Springsteens och publikens hjärtan i brand. En känslostorm av rang.

Så… ja, det fanns en förhoppning om att han skulle bjuda upp till detta även nu, den gode Bossen.

På scen har han inte bara ställt sitt E Street Band utan också förstärkt med både E Street Choir och E Street Horns. Det blir med andra ord arrangemang som tänjs och ger klassiska låtar ut låtlistan nya, snygga kläder.

När Springsteen bjuder upp till ”Kitty’s back” är det så här långt en habil konsert. Plötsligt glöder det till, en brand tänds. Springsteen lirar det inledande gitarrsolot som vore det hans sista chans att visa något. Låten växer, lindas in och lindas om. Vi slungas tillbaka till hans andra album ”The wild, the innocent and the E Street Shuffle”. Bluesen, blåset, allvaret från konstnären som ung artist. Den juvenila lågan. Allt. Ja, egentligen hamnar vi längre tillbaka än dessa 50 år. För plötsligt hittar jag kopplingar till Bernsteins/Sondheims ”A West Side Story” från 1957 i laddningen, i dramatiken, i de musikaliska skiftningar och gränsövergångarna genremässigt. Precis som i senare framförda ”E Street shuffle” från samma album, med samma smittande entusiasm plus det skeva blåsinfernot som inleder.

Det är pur musikalisk glädje. Ett stycke episk musik där inte bara Springsteen själv får spänna musklerna och det musikaliska intellektet. Här är samtliga – 18 personer – involverade med själ och hjärta.

Jag nyper mig i armen och undrar om inte detta är något av det starkaste jag upplever på Ullevi. Men sansar mig en smula när jag tänker på ”Jungleland” för elva år sedan. Ändå skrattar och gråter jag i samma förtjusta känslouttryck. Så bra! 15 minuters spel- och upplevelseglädje.

Extra allt. Springsteen med band bjuder på det mesta. Foto: TOMMY HOLL/STELLA PICTURES

Nu famnar han publiken i känslostämningar. Allt blir som en kram, en omfamning som håller konserten ut. Han tar upp en skylt från publiken om att riva arenan, som han ju nära nog gjorde 1985. ”The river” tar tag i mig. ”Last man standing” är gripande, men den svenska översättningen på textremsan på skärmen irriterar, även om den är i all välmening, då den bitvis är slarvigt gjord och där tekniken laggar. ”Backstreets” eldar på. Men det falskt sjungna slutet besvärar en smula. Värre blir det i ”Because the night”, som ju är en darling normalt sett, där Bruce inte orkar hålla tonen och som dessutom har en tonartshöjning.

Nej, han är inte 65 längre. Han går med stela ben nedför trapporna för att möta publiken. E Street Band är åldriga, men alive and kicking. Det är vackert och om allt i Bruce Springsteens röst inte alltid låter som i hans krafts dagar är det förlåtet. Eller kanske än mer imponerande. Hans sångteknik bygger ju på något slags muskelpaket, som spänns och tänjs till bristningsgränsen. Att röstmässigt klarar det under intensivt turnerande är bara att bocka och buga för. Han sliter upp sin svarta skjorta så att pärlemorknapparna rister. Det är en bar bringa som blottas, med ett hjärta som slår hårt för den musik han gör, för publiken, för dessa möten mellan dem och honom. Det är vackert.

Publiken stegrar sin entusiasm till antikrigslåten ”Born in the USA”, som till och med får VIP-läktaren på fötter. Känns lovvärt för framtiden. ”Born to run” är episk, men inte episkt episk. ”Dancing in the dark” får fortfarande unga kvinnor att trånande hoppas på att bli uppbjudna på scen för en öm sväng om med Bossen. Det blir inte så. ”Tenth Avenue Freeze Out” är stabilt som ett stålverk.

Han har skiftat i låtlistan, kör kortare än lördagens konsert men fler låtar än i måndags (källa http://www.setlist.fm). ”Twist and scout” körs som extranummer på publikens begäran. Det blir en kramgo version, som en dans till de sista ljuva åren. Fint så. Sista låten ut, ”I’ll see yo in my dream”, ensam på scen väcker förhoppningar för fansen med ett ”We’ll be back”. Men fan tro’t.

Jag gör inga jämförelser, av förklarliga skäl, mellan de här Ullevikonsterna. Denna hans förmodat sista Ullevikonsert river inga arenor, slår inga publikrekord gällande en enskild dag. Men totalt är han den artist som dragit flest till Ullevi under sina 14 konserter på Nordens största arena. (Totalt 875439, om jag räknat rätt. Med ett snitt på drygt 62500.)

Han har dessutom en unik förmåga att fånga publiken till både glädje och sorg. Tystnaden under hans tal i ”Last man standing” var monumental.

Nu är det över. Åtminstone känns det så för mig, beträffande Bruce Springsteen och hans Ulleviaffär. Men kommer han till Pustervik ska jag tänka över en eventuell biljettaffär.

Tack för allt. Over and out.

Låtlista,Bruce Springsteen and the E Street Band, Ullevi, 28 juni 2023

1. Night
2. No Surrender
3. Ghosts
4. Prove It All Night
5. Darkness on the edge of town
6. The Promised Land
7. Out in the Street
8. Kitty’s Back
9. Nightshift
10. Trapped
11. Johnny 99
12. E Street Shuffle
13. The River
14. Last Man Standing
15. Backstreets
16. Because the Night
17. She’s the One
18. Wrecking Ball
19. The Rising
20. Badlands
21. Born in the U.S.A
22. Born to Run
23. Bobby Jean
24. Glory Days
25. Dancing in the Dark
26. Tenth Avenue Freeze-Out
27. Twist and shout
28. I’ll See You in My Dream

E Street Band: Steve Van Zandt, gitarr och sång, Garry Tallant, bas och sång, Roy Bittan, keyboard, Nils Lofgren, gitarr, steelguitar och sång, Max Weinberg, trummor, Jake Clemmons, sax och sång, Charles Giardano, orgel, dragspel och keyboard, Soozie Tyrell, fiol, sång och akustiskt gitarr, samt Anthony Almonte, slagverk.

The E Street Choir: Lisa Lowell, Michelle Moore, Curtis King och Ada Dyer.

The E Street Horns: Eddie Manion, tenor- och barytonsax, Curt Ramm, trumpet, Barry Danielian, trumpet, och Ozzie Melandez, trombon.