Mirakel på is

Det pratas om olika tekniker på is för hockeymålvakter. Som butterfly och old school. Det pratas sällan eller aldrig om no school. Jag tillhör den sistnämnda kategorin. Visst, jag gick i hockeyskola i 70-talets början där Charlie, målvakt i hårtsatsande och storsponsrade Göteborgslaget Vasa HC, var coach/lärare. Det var där jag hade min nyinköpta Jofa-klubba, en sådan som Christer Abrahamsson spelade med, och som var inhandlad på Meeths sportavdelningen med hjälp av mamma. Den klubba som halkade ur sitt läge och hamnade i den öppna båsdörren precis när ismaskinen kom. Jag grät när det hände. Vad Charlie lärde mig som målvakt minns jag inte, men den händelsen kommer jag ihåg. Under några ispass i Mölndal, när jag var så dålig att jag inte borde ha fått spela, kördes någon form av målvaktsträning. Men vad minns jag inte. När jag i tvåan på gymnasiet kom till MPHC och fick forne målvaktstränaren Sven Erik Rönnfors såg han väl någon potential i mig, upptog mig i juniorlaget och gav mig tips i mitt spel. Där, någonstans, formades jag ju som målvakt, fick spela seriespel som senare blev a-laget och en säsong i gamla division 2, möten med slocknade stjärnor som Ulf Sterner (som fortfarande var fruktansvärt bra men lika galen som hela sin karriär).

På is 1968. På Näckens is i Änggårdsbergen. Foto. ROBERT LÖWEN-ÅBERG

Jag fortsatte mitt spelande. Gick från MPHC, när de la ner efter säsongen 79/80, till Tynnered genom just coach Rönnfors, som blivit tränare för juniorlaget. När det laget la ned verksamheten lagom till säsongen 1983/84 gick jag över till Chalmers Blue McRangers. Där träffade jag förre Bäcken-målvakten Mats Moberg, som blev min kollega 1985. Han var drillad och var, naturligtvis en otroligt bra målvakt, alldeles för bra för division 4, där vi höll till. Men förena studier på Chalmers med elitspel passade inte honom. Genom honom förbättrade jag mitt spel, fortsatte idogt och höll på med laget fram till säsongen 1991/92 då jag la av 35 år gammal.

Fallstudie. 1985 och drygt tio år senare vid comebacken.

Det blev sedan spel en gång per år när Chalmers Blue McRangers ordnade möten mot sina oldboys, där jag nu alltså ingick. Men det fick räcka så. Till några år senare när jag blev ombedd av GT att skriva för en bilaga och då i ämnet vad hockey kostar för pojklag, nytt respektive begagnat. Jag adderade en text om en vacker bok om Hockeys Hall of Fame och en krönika, där jag skrev att jag drömde om att börja spela hockey igen. Tidningen publicedes på en lördag. Måndag morgon ringde det. Ronald Boisen, marknadsförare hos Frölunda, presenterade sig och sa ”Vi tänkte att vi skulle förverkliga dina drömmar”. Det som lät som ett skämt var verklighet, men på en mer modest nivå. Frölunda ordnade sponsorhockey varannan vecka vid lunchtid. Företagen som sponsrade Frölunda bjöds på chans till is och lunch. De behövde en målvakt. Jag tackade ja.

Efter något år var suget efter riktig hockey så kraftigt att jag, uppmuntrad av min hustru, ringde runt till ett gäng division 4-lag i Göteborg och fick ett postitivt svar efter åttonde samtalet; jag var välkommen till IK Raid och kom till min första träningen, uppenbarligen lite sent. I omklädningsrummet var det redan fullt och när en spelare fick se mig utbrast han ”Åh, kolla! Ett såll!”. Jag var med i laget från 1999 till 2017, medverkade i min sista match som 61-åring när jag hoppade in i januari 2018 för att bidra till en vinst mot Fotskäl i division 4 Göteborg B.

Hockeyposör genom 2000-talets början.

Jag spelar fortfarande. Envetet och enträget, alltid med en ambition att vinna, även om det handlar om tvåmål, och att bli bättre. Fåfängt, jag vet. Jag blir ju äldre och stelare.

Nu kör jag med Uppbackarna, en kamratgäng som spelat sedan 1969 på fredagar, och som jag kom med strax efter millennieskiftet. Spelet där har utökats från fredagsmornar till också måndag samt senare tis- och torsdagar. Jag nöjer mig med vardagarnas första och sista pass. Men har lagt till spel med Kungälv oldtimers på tisdagskvällar och Frölunda oldtimers på onsdagskvällar. Det är intensivt, högt tempo måndagar, tisdgara och onsdagar. Men fredagar håller mer moderat fart med flera äldre spelare plus 70.

Som målvakt genom dekaderna, från 60-talet via 70-, 80-, 90-, 00- och 10-talen har jag sett stilar komma och gå. Från Honkens stående och slidande till Henrik Lundqvists explosiva spelstil till hans arvtagare. För så är det, spelet utvecklas i takt med tiden, teknikerna och utrustningarnas förfinande.

Så jag…? Jo, när jag startade om med seriespel 1999 var jag fortfarande en en oskolad old schoolmålvakt, så att säga. Med spel hos Frölunda sponsorhockey fick jag möjligheten att köpa loss Håkan Algotssons gamla benskydd, ett kombinat (det vill säga bröst- och armskydd) samt byxor. Mina gamla skridskor, som jag införskaffat fanns kvar sedan mitten av 80-talet. Den vita Cooperstöten och en rödblå Koho-plocken tillsammans med Jofas goliehjälm med galler likaså. Någon klubba som hängt med. Jag klarade mig. Men en bit efter millennieskiftet hade jag genom kontakter införskaffat Heaton benskydd, svartvita, och Heaton plock- och stöt, svart/blå. Jag klev delvis in i en ny era. Men först när jag lyckades, återigen genom kontakter, införvärva liknande Koho-skydd som Jean-Sébastien Giguère hade 2003 när han spelade för Anaheim i Stanley Cup-finalen 2003 hände något. Jag utvecklade något slags butterflyspel efter eget huvud och genom att titta på målvakter som då spelade i Frölunda, elitserien över lag och i de landskamper jag såg flitigt. Spelstilen passade bättre kroppen och jag blev mer följsam. Jo, jag fick en och annan skada, som utänjt ledband i vänster knä 2002 och höger ljumske som från att blivit sträckt hösten 2003 när jag spelade drömspel till att helt gå av i februari 2004. Men med sjukgymnastik kom jag tillbaka, starkare än innan och ivrig att fortsätta spela.

Men målvaktsträning…? Nej. Jag är uppvuxen med spelare som inte begriper hur man bäst värmer en målvakt: mjuka skott upprepande i plocken respektive stöten för att sedan göra samma med höger och vänster benskydd. Metodiskt, effektivt. Istället är det som om spelarna måste bevisa att de kan sätta skotta nära stolpen eller strax under ribban. Gärna så hårt det går. Helt meningslöst, om du frågar mig.

2012 kom jag tillbaka från semestern och presenterade en idé till min chef på GT-sporten som han nappade på. Jag skulle köra målvaktsträning med elitlag och göra intervjuer med målvakter i de fem största lagsporterna: fotboll, handboll, innebandy, bandy och ishockey; det blev BK Häcken, Sävehof damer Pixbo damer, Villa Lidköping och, förstås, Frölunda Indians.

Hos de sistnämnda stod då slovaken Július Hudáček, vänsterhänt som jag, och danske Patrick Galbraith, som jag fick kampera med under målvaktstränaren Jonas Forsberg. Jag fick mig en duvning med Sebastian Collberg och kanadensaren Doug Lynch med, om än blygsamma, NHL-meriter. Det kändes i benen, som ju också var ansatta av nervositet. Men jag lyckades göra en sådan där fenomenal plockning från ett skott av Lynch som väckte jubel.

Året efter var det Kristoffer Martin, Damkronornas Kim Martins storebror, som tagit över som målvaktstränare i Frölunda. Då hade också Roger Rönnberg axlat ansvaret som tränare för Frölundas A-lag; poster de båda har än i dag. Klart jag var tvungen att köra ett pass med målvakterna Lars Johansson och Linus Fernström tillsammans med deras coach.

Långsamt och metodiskt gick vi igenom programmet, där omdömet från Kristoffer Martin var att jag nog mest spelade som Tommy Söderström, det vill säga med något slags 90-talsstuk. Nja, säger jag. Men vem är jag att se mitt spel utifrån. Reportaget kan ses här, för det filmades.

https://www.expressen.se/tv/nyheter/gt/gts-kai-martin-tranar-med-frolunda/

Men sedan har det varit slut med målvaktsduvningarna från dugliga tränare. Till nu. I somras körde jag ju ett recreation hockey camp, som det så vackert heter på hockeyspråk. Där fanns Oscar Forell, som målvaktstränare, som tillsammans med skridskocoachen Andreas Larsson och Pierre Johnsson, före detta defensiv back i Frölunda, stod för hockeyteknik. Det blev hårdkörande under några dagar och väldigt roligt.

Fokus. Full fart under sommarlägret. Foto: MIKAEL AXELSSON

Så när det var över hade jag laddat på med bra energi och gick in i säsongen med kraft, mod och kunnande. Något som höll i sig ett tag, innan trollen började djävlas med mig, som ju hjärnspöken plägar göra.

Redan innan sommaren hade min vän Lasse pratat om att tussa ihop mig med Peter Andersson, Trötter kallad. En av Sveriges främsta målvaktstränare. Han dök också upp på träningslägret i somras och körde skiten ur oss sista dagen av tre då vi, de sex målvakterna, redan var utsketna. Nyttigt.

Men jag skulle alltså få specialundervisning av denne målvaktscoach som ansvarat för Frölundas juniormålvakter, J20-kronorna och verkat i över 24 länder i så aparta platser som Turkiet och Nya Zeeland.

Tiden rann, som den gör, iväg och jag trodde nog att det inte skulle bli av. Men så fyller jag år (blygsamma 64) och veckan efter är det arrangerat. Jag ombeds att boka in mig för två och en halv timma tisdag morgon. På is 10.00. Det låter ju som ett monsterpass. Men utmaningen antas. När jag kommer dit med Lasse är det till en tom hall. Jag ska alltså vara ensam med Trötter och Lasse, som ska agera hjälptränare.

På med skydden, uppvärmning på is och sedan lite skridskoövningar som jag får för balansens skull, men också för att de också ska användas i spel.

Actionmannen. Peter Andersson och vännen Lasse kör hårt med mig.

Foto: TOMMY HOLL

Trötter är pedagog. Han förklarar att han inte vill göra om mig, men ge mig lite knep och knåp i min ambition att fortsätta spela och vara bra. Han tittar på min utgångsposition, utgår från den och korrigerar; klubban fram, handskar fram, bålen lätt framåtlutad. Övningar nöts, tålamod, skott i handskarna, vinklar, ned mot stolparna. Jag är för ivrig, förstås, och min motorik spårar ur när det hettar till. Men jag är ensam på isen, Trötter gnuggar på och så gör jag. Han frågar om mina kvaliteter, som jag ser det, lyssnar och frågar sedan om det är något som jag vet att jag behöver hjälp med. Det är ju förstås rätt mycket, men jag vet att spelat bakom mål, att följa det, är något som mankerar. Jag chansar för mycket. Så vi avslutar passet med det, metodiskt och noggrant. Mjölksyran har fyllt benen. Det är dags att avsluta och jag ska bära med mig ledorden Acceptera, Analysera, Agera. Det vill säga gå vidare, men lära mig att det som hänt och utgå från det.

Jag premieras för mina insatser och tilldelas en blå t-tröja med de Tre kronorna på och är väldigt stolt. Vilken present jag fått: både träning och tröja!

Som ett diplom. Peter Andersson förärar mig en t-tröja. Foto: TOMMY HOLL

På kvällen har jag tackat ja till att spela med Kungälv Oldtimers. Kanske inte så väl övertänkt, men samtidigt… jag vill ju utmana mina kunskaper. Svarta är ett lag med fart och mycket verktyg i sin hockeylåda. Jag ställs på prov, försöker tänkta på mina nya kunskaper, men tröttheten slår till med kraft och jag kroknar med 20 minuter kvar. Jag släpper misstagen snabbt efter, men är samtidigt lite trött på att ständigt lämnas alltför ensam mot motståndarna som kör kattens lek med råttan lite för ofta. Ändå, det är en lek. Jag måste landa i det och jag är 64 inte 24. Kvällen efter går jag med stumma ben på isen med Frölunda Oldtimers. Scenariot upprepar sig och mitt spel böljar från kvalitet till brist på fokus. Hockeyveckan avslutas med ett femte ispass med Uppbackarna på fredag morgon och jag spelar bra, men så är ju också tempot lägre.

Samtidigt är det ju så, att det är svårt att jobba in nya lärdomar i en kropp som med reptilhjärnan påslagen fortfarande har i minnet hur hockey spelades på 60-, 70- , 80-, 90-, 00- och 10-talen. Det är ju faktiskt 2020 nu.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s