Teater:

NATIONEN

Eric de Vroedts pjäs ”Nationen” har i Backa Teaters grandiosa – och långa – uppsättning snyggt fått sitt fundament i Göteborgsleran med Muteborg, byggprojekt, segregation och polarisering.

Den 11-årige Ismaël försvinner spårlöst. Polisen söker, men snart skapas misstankar mot polisen själv. Anklagelser böljar fram och tillbaka samtidigt som den politiska debatten om staden i staden, det trygga Safe City, går stormig och i politisk oenighet. Mor och fosterföräldrar söker efter pojken. På sociala medier driver youtubern the Bear (Kristina Issa) upp en hetsjakt på den skyldige eller de som häftas med skuld; det ska visa sig vara en grannlaga uppgift för the Bear, som snappar upp rykten och gör dem till sanningar med klickfestens hastighet.

”Nationen” gräver mörka hål i sökandet efter ett barn. Samtidigt så är det dova reflektioner av ett samhälle där polariseringen är total, där samförståndet får stå tillbaka för narcissismen, där solidaritet och omtanke snabbt stryks bort för egenintressen. Ett mörkt och dystert anslag, alltså. Men inte utan revor av humor som öppnar ljus för publiken – och pjäsen – att lapa i sig.

Ja, det här är en omfattande uppsättning som sträcker sig över fyra timmar och fyrtio minuter. Men låt er inte avskräckas. Tiden flyger iväg.

I Beate Gårdelers regi har uppsättningen blivit ett tv-drama i sex avsnitt fördelat i tre akter med två pauser. Jag, som oftast inte är någon större vän av projicerad teater ser en pjäs som jag sugs in i. I ”Nationen” är ingen utan skuld, men vem som bär ansvaret för Ismaëls försvinnande nystas in i en härva av intriger. Det är skickligt med en effektivt rörlig scenografi som omfattar allt från spårvagnar, polisstationer, vardagsrum, sovrum och tv-studio.

Scenerna skiftar som just klipp från en sekvens från en annan i en tv-produktion. Det skapar både dynamik och tempo ackompanjerad av den explosiva musiken från Backa Teaters musiker. Där ingår Kristina Issa, som så att säga jobbar dubbelt. Mest tydlig är, förstås, hennes roll som den allseende the Bear, youtubern och influencern som hon gör diaboliskt fräsande med ett rapliknande förhållningssätt till replikerna. Otäckt bra.

Owe Wolf porträtterar lysande den socialdemokratiske politikern Wolf som självgod är den stora utmanaren av Safe City-projektet lett av högerpolitikern Kristina Johannesson (Emelie Strömberg) som låter sig omfamnas som en godhetsapostel. Men allt är bedrägligt. Wolfs karaktär bryts ned av anklagelser av sexuell natur (jag vill inte avslöja vilka) och Johannesson konfronteras för sina avsikter. Till det polisens misslyckande, stadens kollaps, mamman Mariam Traoré Ahmedović (Doreen Ndagire) som sörjer men också oroas över både försvinnandet av pojken och om öppnandet av hennes vinbar ska bli av. Så Damir Ahmedović (förtjänstfullt och starkt spelad av Nemanja Stojanović), den 17-årige brodern till Ismaël. Han som puerilt slukar sin muslimska tro, som skapar avstånd till nära, men också ett slags ledarskap i förorten.

Jo, det är en intensiv väv av förvecklingar i ”Nationen” som sätter både ensemblen och publiken på prov. Efter utmaningen går det bara att ge med beröm godkänt

NATIONEN (premiär 23 oktober) på Backa Teater

Av: Eric de Vroedt (översättning Andreas Boonstrar) med premiär 21 oktober på Backa Teater.

Regi: Beata Gårdeler.

Scenografi/kostym: Anna Heymowska.

Kompositörer/musiker: Anders Blad, Daniel Ekborg, Mats Nahlin, Bo Stenholm och Kristina Issa.

Filmfotograf: Andrea Grettve.

Mask: Josefin Ekerås.

Ljus: Anna Wemmert.

Ljud: Niclas Ericsson, Simeon Hillert och Jonas Redig.

Video: Tomas Heyman.

Med: Adam Sheik Abdullah, Adel Darwish, Eric Ericson, Ylva Gallon, Eleftheria Gerefoka, Kristina Issa, Gunilla Johansson Gyllenspetz, Rasmus Lindgren, Doreen Ndagire, Babi Nokrach, Ylva Olaison, Ramtin Parvaneh, Ulf Rönnerstrand, Johan Stavring, Nemanja Stojanović, Emelie Strömberg, Kjell Wilhelmsen och Ove Wolf.