Bitterljuvt med influensainfluenser

Opera

LA BOHÈME

La Bohemé

Uppdaterad. Göteborgsoperans uppsättning av ”La bohème” har tagit ett skutt hundra år framåt i tiden.   Foto: LENNART SJÖBERG

Göteborgsoperan

Musik: Giacomo Puccini.

Libretto: Luigi Illica och Giuseppe Giacosa efter Henri Murgers roman.

Regi: Max Webster.

Scenografi och kostym: Fly Davies.

Koreografi: Ann Yee.

Ljusdesign: Jack Knowles.

Dirigent: Karen Kamensek.

Medverkande: Kerstin Avemo, Thomas Atkins, Luthando Qave, Mia Karlsson, Henning von Schulman, Anton Ljungqvist, Daniel Ralphsson, Mats Almgren, Dardan Bakraqi samt Göteborgsoperans kör och orkester plus barnkör och statister.

Premiär 1 februari 2020.

Puccinis ”La bohème” utspelar sig måhända i Paris konstnärskvarteren i slutet av 1800-talet där fattigdom, sjukdom, kärlek och svartsjuka är ingredienser. Men det är på italienska som den sjungs, originalspråket från originaluppsättningen 1896 (faktiskt på dagen 124 år sedan då denna uppsättning spelas). Och som i mycket av Puccinis lider den kvinnliga huvudrollen kval mot finalen även här. Trots romantiken skonas ingen.

Men något av den största dramatiken denna afton (12 februari) blir då Henning Ruhe, konstnärlig chef för opera/drama, kommer in och förklarar att Thomas Atkins, i den ledande rollen som Rodolfo, är influensasjuk och med feber. Trots detta, meddelas det, kommer han stå på scen, dock med brasklappen att han kommer hålla igen en smula. Hur nu det ska ske i en opera som kräver sin röst och sitt agerande.

Det går ett sus genom salongen, för den nyzeeländske tenoren är i fokus hart när hela uppsättningen.

Nå, ridån stiger och spelet kan börja, där det snart avslöjas att handlingen är placerad drygt hundra år framåt i tiden. Ja, varför inte. Göteborgsoperan kan kittla ursprungsversionerna till uppdateringar som tar verken vidare i både kontext och musikalisk instudering. Men det ska snart visa sig att trots en sprakande iscensättning med snygga scener, imponerande scenografier och koreografi för en stor ensemble, så gagnar inte tidshoppet. Helt enkelt för att man inte tagit klivet från det, med förlov sagt, påvra libretto vidare i en ny era. Synd.

Musikaliskt är Max Websters uppsättning slagkraftig. Thomas Atkins Rudolfo är möjligen bräckligare än normalt, med en röst som inte slår på för full kraft. Men för den oinvigde blir det snarare ett spel som passar rollen. Kerstin Avemo gör sin Mimi ljuvt pendlande mellan stark och svag, fåfängt trånande och lungsiktigt vek. Hennes spelade feber mot Atkins verkliga blir intressant och måtte han inte smitta henne med sin närhet.

Men det är mellan Luthando Quave och Mia Karlsson – Marcello respektive Musetta – som det verkliga musikdramatiska spelet står. Han är kraftfull, trån- och svartsjuk med en röst som vigt hittar vägen att uttrycka detta. Hon är utspelande, raljant och förförisk i ett spel som passar hennes sopran utmärkt.

Till detta grabbgänget Henning von Schulman (Colline) och Anton Ljungqvist (Schaunard) som är gamängerna som hellre söker fest än allvar, men tvingas in i det sistnämnda vad historien lider.

”La bohème” är fylld av fantasifulla scener, som vaktparaden, festligheterna på torget på nyårsafton eller restaurangbesöket, som är glödhett. Här visar uppsättning på klass. Tyvärr håller inte scenerna från konstnärernas takvåning samma temperatur, trots att det är där som klassikern ”Che gelida manina” sjungs och där den sorgliga finalen sker.

Noterbart är också att balansen mellan sång och orkester saknas. Emellanåt är det rent av svårt att få behållning av solisternas insats. Synd.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s