Z är inte alltid överens med sina fötter. Faktum är att framför allt en fot krånglar något så in i bänken. För detta har hon sökt. För detta ska hon nu undersökas. För detta blir det remiss… till Halmstad. Det är torsdag. Det är en fin dag i februari där vägarna är torra, solen ler mot en blåsig himmel och Z har engagerat mig som chaufför och jag förstår snart varför. En bit söder om Kungsbacka faller hon i djup sömn medan jag låter P4 växla från Göteborg till Halland och styr oss söder ut.

Vi kommer till sjukhuset med marginal, parkerar och hittar rätt i korridorerna, där man också kan hamna på avdelningar för människor med psykiska besvär; men det har vi oss veterligen inte. Hissen upp till tredje våningen, en väntsal med lite folk. Det kommer in en kille på kryckor med gipset i camouflagefärgat, ett tema som snart ska gå igen hos andra jag möter denna morgonen.

Z blir snabbt inropad och kommer ungefär lika snabbt tillbaka. Hennes läkare, ”Snygg-Doktorn”, som tidigare har opererat henne, är inte på plats. En kvinnlig kollega, däremot, som ställer lite märkliga frågor som om hon inte har läst journalen och där besked ges om att ”Snygg-Doktorn” också ska titta på röntgenplåtarna från Sahlgrenska för närmare besked. Men troligtvis är problemet med foten inte opererbart.

Z låter sig nöjas. Vi hoppade över frukosten och är sultna. Styr kosan mot Stora torg, ställer oss nere vid Nissan och promenerar sedan upp mot Scandic Hallandia för eventuell hotellfrukost. Men tiden för den är passerad. Det blir ut att leta mot ställen som vi fått rekommenderade samtidigt som vi inser att tiden inte är mogen för lunch, vi är mellan måltiderna, så att säga.

Halmstad är kanske inte en blank fläck på kartan, men min kunskap om stadens geografi är knapp. Vi tar siktet mot Myrorna på Karl den XI:s Väg, där vi har varit tidigare, prickar rätt, men håller på att bli felguidade av mobilens vägvisare. Väl på plats hittar vi väl egentligen ingenting, men på vägen tillbaka spanar Z in en skobutik som lovar 70 procent som lockpris. Vi kommer ut med varsitt köp. Hon med ett par Ulle, tofflor i ull, värmande och sköna, jag med ett par lädersulor.

Vi passerar Lindahls-Carlanders herrekipering, stannar till, går in och jag provar ett par skjortor, men tycker ärmarna är för långa och tackar nej, trots att det är både prisvärda och snygga. Dessutom, ni som följt den här bloggen, vet att jag för fem år sedan slog fast ett köpstopp som jag nesligen inte klarat att följa. Men… just denna morgon sa jag till mig själv att nu får det räcka.

Nöjd går jag ut ur butiken med vetskapen om att garderoberna är fyllda och behovet av nytt är intet alls. Istället går vi till Kafé Nosh, längre ned på Klammerdammsgatan mot Nissan till för utlovad brunch, enligt Tripadvisor. Något som inte stämde. Det fick bli lunch. Z tog en pasta, jag en Ceasarsallad och vi släckte hungern. Z var sugen på en semla och det kunde jag väl också tänka mig, men på vägen till något konditori gick vi förbi Thomas Brands & Tailormade med braskande reaskyltar. Nå, man kan ju alltid titta och två skjortprovningar senare går jag ur butiken med tre plagg; en grön Etonskjorta, en mångmönstrad Sandskjorta i blåton samt en blå sjal att ha till min brandgula rock; tre till priset av två.

Vi nosar reda på konditoriet Skånskan, anrikt, även om vi går in från fel håll, det vill säga från Bankgatan istället för Storgatan. Z smiter iväg för att köpa två semlor och betala för kaffet, som visade stå sig ljummet bredvid där vi valt vår plats. Semlorna är delikata, fin grädde och mandelmassa som måste ha varit husets egen.

En stunds kontemplation och sedan ut i solen, vidare uppför Storgatan, in i en eller annan butik, en snabb kik på fontänen ”Europa och tjuren” och sedan ned till bilen och iväg norröver. Uppdraget genomfört, lite fattigare, lite berikad, lite mättare.