Det hände sig vid ungefär den här tiden att jag fick syn på ett piggt ansikte, en utstrålning som lockade, en energi som alstrades kring denna person, som jag definitivt inte visste mycket om.
Jag hade i nära ett år varit skild, men vid årsskiftet 2006/2007 känt att ett vuxet sällskap, utanför jobbet, kunde vara trevligt. Fika, gå på bio, samtala. För jag kände mig inte riktigt redo för en relation.
Jag gick ut på nätet i januaris början, la upp en bildlös profil på någon nätdejtingsajt, men var tydligen var en smula för vag då jag fick två svar; en kvinna och en man. Förhörde mig hos väninnor som var i samma sits som jag, som sökte ute i den svindlande vida världswebben efter någon. Blev rekommenderad Match.com och gjorde ett nytt försök där.
Det var efter en månad det där ansiktet dök upp. Ungefär. I en strid ström flöt profiler på kvinnor förbi och inledningsvis var det både fascinerande och lockande. Men i slutändan blev jag bara sorgsen, vilsen och slungades tillbaka till en tonårsperiod som aldrig var speciellt lycklig.
Jag fick sällan någon respons, inte heller då jag adderat bilder. Kanske var Lonely Heart 007 inte tillräckligt lockande. Nå, månaderna gick och plötsligt stod april för dörren. Jag hade inte landat i en enda seriös förfrågan och de som jag försökt dejta hade gett mig kalla handen.
Så dök den där kvinnan upp i flödet igen och jag tänkte, en sista chans. Jag skrev, undrade om vi kunde träffas för en fika och se om vi kunde spinna vidare därifrån.
Svaret ekade tomt. Men det var också påsk. Jag bidade min tid, men hade också bestämt mig för att avsluta mitt engagemang i Match.com. Så efter påsken, kanske var det annandagen, fick jag ett svar. Visst, vi kan ses. Efter lite småskrivande fram och tillbaka till hon som kallade sig Björntjej och var Danish dynamite, bestämdes det att vi skulle ses.
Vi sågs dagen efter. En lång promenad på tre timmar i Änggårdsbergen där jag fick hennes livs historia. Jag minns att det kändes som jag fick allt på en bricka, där bit för bit lades till; ett förtroende. Skulle jag bära det vidare, skulle jag säga ja eller skulle jag släppa allt och glömma det här.
Vi träffades igen efter helgen. Fortsatte träffas än mer och skapade plötsligt ett beroende av varandra, som jag inte trodde var möjligt. Hon ville inte bli omskriven i min blogg, men så småningom dök historierna om Z upp.
Av Z och mig blev det ett par, en relation som intensifierats. Ett liv ihop som aldrig är självklart, men alltid underbart. När livet var mörkt hösten 2011 sökte vi näring i ljuset, förlovade oss 111213 klockan 14.15. Året efter flyttade vi ihop och senare det året gifte vi oss.
Z är min rikedom, mitt stöd, min glädje, min närhet och tillit, den jag delar allt med. Hon är min bästa vän, min älskarinna, mitt tidsfördriv, min reskamrat och mitt stora tomrum; utan henne är jag inte halv, jag är utan…
Jag är otroligt glad att jag fick träffa den där 38-åriga kvinna, hon som 1988 i november bestämde sig för att söka lyckan i Sverige, fann bostad, jobb, man och fick så småningom barn med honom. Den relationen tog slut, en annan inleddes som ska vara till dess döden skiljer oss åt. Något annat är inte möjligt.
Hon har självklart styrt upp allting, för något annat är inte möjligt. Z vet vad hon vill och hon har en plan. Det har hon också för livet och i den ingår jag. Det är jag väldigt lycklig för och oerhört stolt över att få vara hennes man, han som famnar henne, somnar med ansiktet mot hennes hud, väcker henne med en kyss, bjuder på frukost och försöker göra livet vackert, men också lättare när hon drivs i sin ambition på sitt arbete.
Grattis, grattis, grattis, min kära!
kaimartinblog 