Show:

TAKT DET RÄCKER

!!!

Älskade Bröder. Bröderna Rolf, Alf och Ralf utgör underhållningsorkestern Bröderna Brothers. Foto: KAI MARTIN

2Lång, Göteborg.

Publik: 150, utsålt.

Bäst: Finalnumret ”Knô dig ut” är varmare än korv.

Sämst: Tempot var lite väl makligt.

Fråga: Vilken inspirationskälla går Bröderna Brothers till…?

I mer än 30 år har Bröderna Brothers underhållit göteborgarna i synnerhet och övriga Sverige, väldigt glest, i allmänhet. Av dessa 30 år har traditionen att bjuda på julshow varit något oundvikligt, som Kalle Anka, skinka eller Karl Bertil Jonsson. Det blir liksom inte riktigt jul utan Bröderna Brothers underfundigheter.

Sedan några år har trio med gästmusiker – i år Henrik ”Pilen” Pilquist, gitarr och trummor, och Michael Krönlein, bas, keyboard och trummor – huserat på trivsamma 2Långs intima scen.

I år är det med rytmen i fokus. ”Takt det räcker – rytmisk terapi i mellandagarna” är för dem med trumfobi, som inte får vardagen att svänga, som gruvar sig var ettan sitter och som inte får takt och fason på livet i stort. Jo, omtanke är Bröderna Brothers ledord.

Generös. Alf, Robert W Ljung, bjuder till. Foto: KAI MARTIN

Generositet ett annat. För här bjuder gossarna till med mängder med nyskrivet, som alltid underhållande, underfundigt och med en humor som hellre kramar än smärtar. Eller vad sägs om låttitlar som ”Kärlek börjar alltid med musik”, ”Alla hjärtans slag” och ”Hjärteborg” där man é go’ i  Majorna och dansar i Hammarkullen.

Med Bröderna Brothers får man alltid en hjärtinnerlig underhållning, som värmer som vilken glögg som helst i decembermörkret. Det är småskalig genialitet från herrar Robert W Ljung, Sverker Stenbäcken och Per Umaerus, det vill säga Alf, Rolf och Ralf, tillsammans med morbror Glenn (Michael Krönlein) och Pilen, som denna gången ersätter kusin Douglas – Stefan Sandberg är ju upptagen med ”Fanny och Alexander” på Stadsteatern. Med det skiftet blir det mer brittisk blues (tänk Eric Clapton eller David Gilmour) än den flyhänt bluesjazzorienterade spelstil Sandberg besitter.

Men kärnan är förstås Bröderna, som glider in och ut ur musikstilar med samma elegans som en hand passar en handske. Som nyårsrevyn baserad Family Fives enda, ännu inte färdigskrivna (det sker, as we play, som broder Ralf säger på scen) ”Happy new yeah! Yeah! Yeah”. Ja, ni förstår. Och samma orkester från Falköping har fått uppdraget att stå för musiken till karnevalen den 19 januari, lättklätt, där refrängen går ”Vad gör det om det svänger när vårdcentraler stänger”.

Diskhofeber. Vardagsakrobaterna kom, underhöll och hinkade in beröm.

Foto: KAI MARTIN

Jo, som sagt, det är lätt att ha kul i Bröderna Brothers värld. Det är om inte annat Vardagsakrobaterna med sin ”Diskho tanzen” eller kommissarie McKenziedramat ”Död i fyrtakt” bevis på och för all del även rockymentären ”Andra Långgatan” med Stig Wetlin.

Men årets upplaga har, trots temat, problem med tempot denna premiärafton. Det är mysigt som i en gillestuga, men skratten blir små fniss och inte lössläppta och ystra.

Fast finalen med ”Knô dig ut” är fin.