… vi hade ju inte, som andra, rest hela vägen från Japan för att se ”Carmen” i Bregenz. En tröst för tigerhjärtan.

När vi så lämnar hotellet med de hårda sängarna och den friskt och intensivt porlande toaletten är det med tunga huvuden och en besvikelse som inte morgonduschen kunde skölja bort.

Adjö till den hårda natten. Foto: KAI MARTIN

Bregenz hade ju verkat så lovande och vi hade ju, fram till skyfallet med tillhörande åskoväder mega grande, haft en fin stund i den lilla österrikiska staden, som efter kriget bestämt sig för att förvalta en operatradition och har gjort det med emfas.

Efter att vi checkat in hade vi av hotellet fått frikort till Bregenz Strandbad, som var frekvent besökt av gamla som unga. Ett myller av människor som nyttjade Bodensjöns sköna svalka eller Strandbadens gräsmattor. Vinden låg på, vågorna friskade i och vattnet orkade vi mer än en gång. Det var ljuvligt

Men nu var det dagen efter. Solen sken som den inte hade gjort något annat. Vi gick tillbaka till Festspiele och receptionen för att lösa återbetalningen av biljetterna. Z tar kommandot, en trevlig unga dam i kassan är behjälplig och beklagande. Hon hjälper oss med byråkratin, för det besked vi hade fått via webben var på tyska. Z frågar, som om det möjligen fanns en öppning, om kvällens utsålda konsert möjligen hade nåtts av något återbud. Jo, blev svaret, men dessvärre gick de två biljetterna till paret här bredvid.

Snopenheten grinade oss alltså i ansiktet när vi tog och lommade iväg till stationen. ”Carmen” i Bregenz skulle gå ner den 20 augusti, vi drabbades av säsongens hittills enda inställda föreställning. Så vi köpte dvd:n.

Tåget skulle ta oss till Feldkirch, en stad i västra Österrike på gränsen till både Schweiz och Liechtenstein. Vi borde naturligtvis läst på mer, men har till vår resa varit fokuserade på just Bregenz och i viss mån Lindau. De andra hållpunkterna fick vi ta efter  hand. Feldkirch har ett hockeylag och centralt ligger ishallen, någonstans i bakhuvudet gnager ett minne om att Frölunda mött dem i något europeiskt sammanhang. Men när jag backcheckar minnet via Google så blir det ingen respons.

Det är smidigt att åka tåg nere på kontinenten. I alpländerna korsas järnvägen flitigt av tåg som tar resenärer vart som helst, känns det som.

Vi reser en dryg halvtimme söderut, kliver av, placerar våra väskor i ett skåp, får hjälp av en beredvillig stationsvakt och börjar så vår vandring in mitt centrum där vårt mål egentligen är att ta en buss för vidare transport mot furstendömet Liechtenstein.

Det är kvavt i luften, solen lyser på en inte helt fläckfri himmel. Alptopparna reser sig båda sidor av den österrikiska staden.

Det är ingen vacker stad vi ägnar promenaden, men vi har åtminstone studerat in vilka bussar som tar oss till Liechtenstein, kliver så på en och får viss guidning om hur vi ska ta oss och vart av en tjänstvillig, väldigt ung, busschaufför. Vi betalar, sätter oss tillrätta i den mer än halv fullsatta bussen och färden går söderut i dalgången som breder ut sig med sina åkrar och med alpernas vilda resning som kantar den.

Så gränsövergången, som inte sinkas av någon kontroll och plötsligt är vi i ett annat land. Premiär för oss båda vad beträffar Liechtenstein. Bussen snirklar sig mot Schaan, där vi tvingas till ett byte mot Vaduz.

Kung för en dag. Foto: KAI MARTIN

Väl i Vaduz är det inte svårt att se furstens borg högt upp med vida utsikt. En välbeställd herre som ombesörjt  för sitt rike så att det är bland världens rikaste. Vi rör oss in mot stadens lilla centrum, kommer till platsen vid rådhuset eller stadshuset där det är liv och rörelse. Läktare är uppbyggda, musik pumpas upp, och i centrum av den provisoriska arenan är en beachvolleybollplan anlagd.

Den glada familjen Vaduz. Foto: NÅGON TURIST

Vi fortsätter till turistbyrån, förhör oss om vägen till furstens borg, tar några fåniga kort och fortsätter vår promenad åt ett helt annat håll, ner mot Rhen och Alte Rheinbrücke. Den täckta träbron är egentligen inte alls så gammal, klar 1901, men vacker att se och fin att gå över. Någonstans på mitten är man plötsligt i Schweiz, mitt andra besök under resan, Z:s första.

Allt annat än gränslös. Foto: KAI MARTIN

Vi går bron fram och tillbaka, tar en annan väg in till stan, går in i en butik med rea på tyrolerkläder. Z provar nyfiket, men storlekarna stämmer inte.

Så tillbaka till en restaurang i omedelbart närhet av volleybollplanen där dj:n ljudtestar musiken allt mer kraftfullt och rastlöst. Inte en låt spelas klart och volymen ökar i takt med att en ny låt åker på.

Vi beställer lemonad, vatten och omelett. Får in maten med drycken. Omeletterna är serverad i något liknande hamburgerbröd, som vi omsorgsfullt lyfter bort. Allt är annars ok, om än i en prisgrad en smula högre än i Österrike.

Så betala vi, strosar mot bussen, väntar en stund och är sedan på väg tillbaka efter våran korta utflykt i furstendömet, ett delmål i vår resa som åtminstone gick enligt planen.

I Feldkirch hämtar vi ut våra väskor och tar en taxi. Vi har nämligen bestämt oss för att inte bo i byn, istället ska vi upp, upp, upp på en alptopp. Åtminstone nästan. Chauffören tar emot adressen, styr bilen från stationen och mot A14, som om man vill kan gå till Innsbruck och vidare österut, men som skulle ta oss en kvarts resa till Gurtis och pensionatet Brunella som klättrade på berget med, skulle det visa sig, en skidlift i vila på grund av säsongen.

Utsikt från ett fönster. Foto: KAI MARTIN

Z hisnade av chaufförens färd längs de stigande serpentinvägarna som ju högre upp vi kom bjöd på ett allt vidare panorama. Så var vi fram vid vår alphydda, tog vårt gepäck och klev in i restaurangen som också var receptionen. Värdinnan tog emot oss, visade oss på vårt rum högst upp. Stillheten slog mot oss med samma kraft som skönheten utanför.

Vi vilade en kort stund, tog en dusch och försökte vädra ut den kvalmiga luften i rummet som genast stötte på patrull från det lika kvalmiga vädret utanför. Hungern smög sig på och detta anspråkslösa pensionat hade sitt kök och visste att bjuda på välsmakande österrikisk mat. Vi hade fått plats med utsikt, drack vårt öl och himlade i takt med vad vi såg och med vad vi åt och drack. Det var en still stund på jorden och fred och frihet höjde sig fjärran från världens oroshärdar. Orättvis, måhända, men så var det.

Vi tog efterrätt, åt oss oförskämt mätta och banne mig om vi inte också hann med ytterligare en välsmakande öl innan desserten och kaffet. Med skymningen kom också tröttheten, vi försökte slukas av sömnen med dunbolstren som himmelsfröjdande täcken. men värmen gick inte att få ut ur rummet och den svalkande natten ville inte in och dansa ut luften till något fräscht. Utmattad slocknade vi emellertid och sov en rastlös sömn.

Plötsligt väcks vi brutalt. Kyrkans klockor ringer som besatta; inte för att säga godmorgon, eller klart och koncist berätta att nu är klockan sex. Nej, ihållande larmade dessa klockor i en kvart. För att varna? För brand? För fara?

Klockorna i Gurtis. Foto: KAI MARTIN

Varför just när natten äntligen tvingat ut värmen ur rummet och sömnen var så behaglig…

Nå, vi skakade liv i våra arma kroppar, gjorde morgontoalett och bestämde oss för en stärkande promenad innan solen hade kopplat på sitt starkaste värmeaggregat.

Vi knallar uppför vägen, lämnar den lilla byn och tar oss kanske någon kilometer för vyns skull. Vi hittar ett lägenhetshotell som lockar för någon annan gång. Vi går tillbaka, går mot skidbackarna, passerar böljande kullar och tjusas åter av utsikten, som om vi aldrig sett utsikt förut.

Svindlande landskap. Foto: KAI MARTIN

Så åter tillbaka till pensionatet och frühstück och vilken sådan. Färska frallor, ost, skinka, ägg, müsli på ett vis vi aldrig stött på förut, juice, äg…. Kaffe brännande starkt och friskt varmt. Livsandarna kom oss åter och vi fylldes av välmod.

Alpfrukost med en allt annat än mättande utsikt. Foto: KAI MARTIN

Så tackade vi för oss, den förbeställda taxin var i antågande och jag stod utanför och väntade under tiden som  Z ordnade med finanserna. Så kom en Mercedes där jag genom rutan möts av ett strålande leende från en ung kvinna som tillika är vår chaufför. Hon pratar ivrigt, berömmer mig för att jag använder knappen till att stänga bagageluckan och fortsätter sitt porlande prat till en leende, men inte så konversabel Kai. Först när Z kommer och börja prata engelska skiftar hon språk och lika lekande lätt dansar vi ned för alpvägarna med henne ivrigt pratande om miljö, om en önskan att åka till Sverige, om att vilja komma till ensamheten, om konservativa österrikare som pratar men inte gör, om miljö, om att vårda miljön.

Vi blir förtjusta i henne. Hon är sprudlande, är generös med sig själv och gör, redan tidigt denna morgon, vår dag, Z betalar för våra sista euro, vi går ut och in i stationshallen och pratar med varandra. Så får Z fick visitkort, går ut till henne och tackar igen och säger att hon är välkommen att kontakta oss om hon vill komma till Sverige. Hon heter Anna. Världens bästa taxichaufför.

Världens bästa taxichaufför med världens bästa kvinna. Foto: KAI MARTIN

Vi går ut på perrongen. Z har provianterat för resan till Zürich, som blir vår sista anhalt på resan. Vi ska åter igen korsa Liechtensteins gräns för att åka vidare västerut, passera sjöarna Wallensee, Obersee och Zürichsee.

Sjötransport. Foto: KAI MARTIN

Men först tog det moderna tåget där vi förskansade oss på de bästa av platser en lov i motsatt riktning för en vid sväng runt Feldkirch innan det stävade mot ut ur Österrike genom Liechtenstein för att stanna i schweiziska Buchs där vi anmodades att lämna vårt tåg och borda ett nytt. En aning förvirrande, men inte mycket att be för och plötsligt satt vi på ett bedagat tåg utan AC och som snabbt blev packat. Z tyckte att vi borde ha tagit första klass utan att fråga. Men hennes man är försynt, inte en djärv danska uppvuxen i Köpenhamns finare kvarter och förorter. Vid drog ned rutorna och lät luften vädra ut kupén, som var belamrad med resenärer och resenärers bagage. När konduktören kommer är han den första vi stöter på på vår resa. Z frågar honom om det är ledigt i första klass (nej, hon är inte en kvinna som ger sig) och plötsligt har vi förnämliga, om än gammaldags, säten och vi ser sjöarna passera revy med alperna resligt och stolta som kuliss.

Österrikisk Pommac, försvinnande god. Foto: KAI MARTIN

Z har köpt något slags kolsyrad äppeldryck som väcker min förtjusning. Pommac! Fast den inte hette så.

Utanför tågfönstret lever folk lata dagar, seglar, badar eller paddlar i sjön. Zürich närmar sig och kring den väldiga stationen byggs det, precis som i Stuttgart, för framtiden. Den som vi är så ängsliga för i Göteborg.

Vi behöver göra av med vårt bagage och löser det geschwint med kort. Men samtidigt behöver yours truly nyttja toaletten, vilket inte låter sig göras utan franc. Vi får rådet att besöka någon av restaurangerna. Hamnar på Burger King där Z köper en dyr kaffe och jag får mina behov uträttade och är redo för en promenad på stan.

Gratis utsikt i en dyr stad. Foto: KAI MARTIN

Zürich är en stad att upptäcka, men kanske på mer än de få timmar som vi gav den schweiziska staden. Men vi gjorde ett försök. Efter att ha rådfrågat turistbyrån och snabbt avfärdat förslaget att ta en turistbuss för sightseeing (för dyrt) knallade vi iväg mot den gamla stan som delas av floden Limmat. Vi väljer den östra sidan, går förbi tingeltangelbutiker och turistfällor till restauranger för att ändå, på grund av obeslutsamhet, hamna på en för en sallad och en öl. Helt ok i lunchtider.

På väg uppför. Foto: KAI MARTIN

Z har siktet inställt mot bergbanan för utsikt över staden vi hastigt gästar. Vi traskar uppför på kullerstenar, passerar sevärdheter i rask takt, går in i livsmedelsbutiker för svalka och godisjakt, men fortsätter raskt.

Kulturhistorisk plats. Foto: KAI MARTIN

Vid passerar museer och teatrar, hamnar på Hottingerstrasse, men vägrar spårvagnarna som pilar förbi. Kilar in på en secondhand med svindlande priser och små storlekar, vidare uppför i den stekheta solen med temperaturer i stigande precis som backarna. Vi snirklar oss via Asylstrasse upp mot Römerhof, där vi lyckas missa entrén till bergbanan som verkligen inte gör storstilad reklam. Vi lyckas betala, sätter oss tillrätta och på samma vis som i Bergamo lämnar vi nere för att ta oss upp. Men av den hisnande utsikten, som vi låtit oss skämmas bort med, blir det intet. När vi kommer upp är sikten skymd, en väg kan ta oss vidare mot ett zoo (vi tackar nej till det), en annan mot en tennisbana och ett garage. Vilsna tar vi mot garaget och tar någon trappa ner för att plötsligt hamna på ett rikemanshotell. Utanför kör Lamborghini- och Porschebilarna upp för att av personal parkeras på rätt plats.

Van vid lyx. Foto: KAI MARTIN

Jag känner mig obekväm, men med Z i handen bestämmer vi oss ändå för att nyttja toaletterna. Herrarnas badar i lyx på ett vis som gör att jag känner mig skyldig, som om jag skulle kunna bli påkommen med att inte ha tillräckligt med geld för att kunna betala vattnet jag tvättar mina händer med.

Jag skakar av mig tankarna, går ut i den nedre foajén, sätter mig i en beige läderfåtölj där jag konstaterar att sömmen delvis släppt. Även solen har sina fläckar.

Nära, men aldrig på toppen. Foto: KAI MARTIN

Vi lämnar lyxen. Tar bergbanan ner och hastar på en spårvagn där jag inte begriper hur man ska betala. (Z hade ju förstås upptäckt biljettautomaterna på hållplatsen.) Vi åker nedför, in mot stan och hoppar av innan centralstationen. Cirkeln är sluten. Men Z vill mer. Hon har hittat en Löwenplatz, vilket med tanke på vårt efternamn passar att besöka. Vi promenerar dit, fotograferar varandra och fortsätter spatserandet mot affärsgatan Bahnhofstrasse.

På rätt plats. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

På en tvärgata hamnar vi på anrika konditoriet Honold där vi bestämmer oss för en kaffe och en cassataglass, som jag inte ätit sedan Trollhätteglass hade den i sitt sortiment för 50 år sedan. Vi dividerar om vad café crème är för något, får hjälp med att det är en slät kopp kaffe, beställer och fortsätter i väntan på vår beställning av prata med varandra på uteserveringen. Bredvid oss sitter ett par, där det visar sig att mannen, några år äldre än jag, är från Kalmar, men precis har flyttat till Stralsund i norra Tyskland. De är på tillfälligt besök i Zürich, hon tyska men med barn boendes i både Sverige och Finland. Fördelade gracer. Han och jag försöker hitta närmare bekanta utan att riktigt lyckas.

Så bryter Z och jag upp. Vi promenerar vidare in i gränder och förirrar oss och missförstår varandra. Z vill tillbaka till Bahnhofstrasse, jag ville ner till floden och upp mot stationen. Värmen spär på irritationen, men allt sansar sig och vi hämtar vårt bagage och tar sikte på tåget som ska ta oss till flygplatsen för det är vid ett hotell där som vi ska bo.

Anvisningarna om var tåget ska gå är en smula förvirrande, men vi hittar så småningom rätt och efter tio minuter lämnar vi tåget för flygplatsen. Efter lite oreda lyckas vi hitta till bussen som ska ta oss till hotellet och efter en stunds väntan är vi på väg från flygplatsen och ut på vägar som tar oss till vårt boende. Holiday Inn, minsann, som skryter om wifi av rang. Vi får vårt rum, svalt och skönt, modernt men inte pråligt och med ett bedrövligt wifi. Vi softar lite, försöker bo in oss. Jag duschar av mig dagens klibbiga svett, byter om och vi går ner för att äta middag i restaurangen, som visar sig servera kass mat till hiskeliga priser.

Vi lämnar hotellet, promenerar ut mot eventuell livsmedelsbutik, går bet med tio minuter och traskar vidare. Hittar en matvarubutik i kombination med en bensinstation. Köper vin, bröd, korv, ost och oliver samt vatten. Traskar åter hem, dukar upp, tittar på Wallace & Gromits ”Nära ögat” medan vi äter. En måltid lika god som någon annan och väsentligt billigare än vad restaurangen ville erbjuda.

Kvällsmat. Foto: KAI MARTIN

Vi vaknar i god tid, packar, äter frukost i en kaotisk matsal, gör oss redo för avfärd och transporteras till flygplatsen av en chaufför som spelar Beatles ”Help”, som om det skulle behövas. Vi checkar in, passerar säkerhetskontroller och är på plats för avresan hem via Köpenhamn. Vi har några timmar i den danska huvudstaden som vi tänker utnyttja.

Vi får en magnifik inflygning: Puttgarden med sina pilande färjor över Femer bælt, Lolland, Falster, Själland, Køge bugt, Skanör och Falsterbo, Öresunds blänkande vatten och en stilla tur allt närmare Kastrups landningsbanor.

Det är ett litet plan vi åkt med, utgång bak och vi sitter nästan längst fram, så allt tar sin tid. Ut till bussen som tar oss till terminalen och vidare ut med vårt bagage i transithallen som är nedlusad med resenärer. Vi söker något slags bagageförvaring, letar och frågar och får besked. Vi krånglar oss ut till ett p-hus där det i nedre plan finns möjlighet att låsa in våra väskor. Hittar var sina skåp, betalar, får en kod och traskar lättade iväg mot Metron för transport in till den danska huvudstaden. Vi har stämt möte med T, Z:s storasyster, som kommer i sällskap med sin son A. Magasine, det stora varuhuset vid Kongens Nytorv är samlingspunkten och vi går igenom herravdelningen för inspektion. Z ser till så att A kommer ut ur varuhuset med en ny kollektion. Jag med två par kalsonger.

Nestgårds ligger Hviids Vinstue som erbjuder tre smørrebrød och Tuborg. Det blir en fin lunch, men en getingattack driver in oss från uteplatsen till ett bord på insidan.

Frokost i Byn. Foto: KAI MARTIN

Vi äter och dricker upp. Tar en spatsertur på Strøget, kikar lite på folk och i butiker, går upp någon tvärgata och ner en annan, hinner med en svalkande glass innan det är dags att återvända till Kastrup. Vi går för att hämta väskorna men koden stämmer in. Vi vrider och vänder på möjligheterna, oförstående och med stressiga pannor blanka av svett. Så inser vi med ens, vi har lurats att gå ut för tidigt. Raden med skåp är inte våra. Klart inte koden fungerar.

Så dags för dagens andra incheckning och säkerhetskontroll. Snart är vi inne i taxfreen, men godiset handlades redan på Zürichs flygplats så det får räcka med en kaffe och en Cola.

Den korta flygturen hem försvinner hisnande snabbt. Vi går ned för landning, tar våra väskor och promenad ut till parkeringen där G, min yngste son, står och väntar med den nyservade bilen.  Hemma igen. En sväng om en indier i Krokslätt och middagsmat med sönerna G och T, packa upp, andas ut och sömn i egen säng, som är guld värd. Trots allt.