Halmstad t/r

Ett sent samtal på fredag gav en tidig avfärd på måndag.

Nåja, som i allt är det där med tidsangivelserna något som kan tas med en nypa salt.

Men inledningsvis låter det bättre.

Jag fick alltså en påringning strax före sex på fredag eftermiddag, som gjorde avfärden måndag morgon vid niosnåret.

Mer exakt så…

Ok?

Jag har sökt ett jobb och för att undvika eventuella spekulationer skriver jag inte var. Och det är samtidigt oväsentligt för texten här, men inte för orsaken till resan.

Här kan jag emellertid erkänna att jag hade sovit illa på natten till måndagen. Inte alls förorsakat av nervositet, men av den enkla anledningen att jag blivit en smula upphetsad av Tre Kronors premiär i World Cup of Ickehockey i Toronto och därför, samt orsaken av en kropp pumpad med endorfiner efter träningen samma afton, befann mig i ett tillfälligt tillstånd av insomnia.

Jag var därför inte helt rask när jag styrde söderut och kroppen svarade dessutom illa enär min sittställning inte var optimal under körandet. Lätt pösmunk, känns det igen…?

img_2430

Mot söder mot eventuella framtidsutsikter. Foto: KAI MARTIN

Det är ju en nätt färd om knappt 15 mil på goda vägar och vid denna tidpunkt lindrigt med trafik samt dessutom tjänligt väder. E6:an är en böljande och vacker led ned mot kontinenten och allfarvägarna under resan bjuder på många möjligheter; det blev alltså inte kontinenten, utan Halmstad.

Kanske kände dagen på sig detta, då jag tidigare på morgonen, efter träning, satte mig i bilen och ur radion ljöd Gyllene Tiders ”Flickorna på TV2”, en osannolikt ekivok låt fortfarande så här drygt 35 år efter releasen.

Å andra sidan spelades Dinah Washingtons ”Mad about the boy” när ämnet för resan var avklarad och jag åter satte mig i bilen för att transportera mig hem igen; varför detta skedde vet jag inte riktigt, men soundtracket som sådant har jag definitivt inget emot.

Jag möter tre anställda av högre rang. Möter deras frågor, presenterar mig själv, häller upp kaffe (inledningsvis) till alla utom en, är artig, saknar viss kompetens som jag väger upp mot annan och min väsentliga grad av erfarenhet. Det tar en knapp timme, jag lotsas vidare till två medlemmar av facket och en stunds samtal och spörsmål med dem.

Mitt personliga brev och mitt cv ligger framför dem; det känns en smula overkligt, men det är digert: åtminstone mitt cv.

Nu väntar jag på besked. Och jag ska smälta intryck och värdera. Så som livet själv, ständiga avvägningar, balanserande för och emot, tacka ja till möjligheter, möta besvikelser eller glädjeämnen.

Fortsättning följer…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s