”Macken” flyttar in hos Kajskjul 8 i höst

”Macken” blev ingen omedelbar framgång när SVT lanserade humorserien om Roys och Rogers mack.

Men med tiden blev tv-serien en magnifik succé och något av Galenskaparna och After Shaves stora publika genombrott.

Nu – 40 år efter premiären och tio år efter att Claes Eriksson satte den på scen för sista gången – är ”Macken” aktuell igen. Nu på Kajskjul 8 och i ett nytt format med vokalensemblen Solala och musikal- och humorstjärna Linnéa Lexfors.

– ”Macken” har följt oss från vaggan till nu, säger Olle Carlström Bergel i Solala.

”Macken” går igen. Solala – Jens Lindvall, Olle Carlström Bergel och Anders Gabrielson – gör tillsammans med Linnea Lexfors ”En hyllning till Macken” på Kajskjul 8 i höst. Foto: TOMMY HOLL

Claes Eriksson, skaparen av ”Macken”, gillar egentligen inte att släppa taget om sina produktioner. Men det är flera som fått eget liv i uppsättningar runt om i landet. Senast var det just ”macken” som spelade i Kalmar och Claes Eriksson var på plats för att inspektera.

– Det var en annorlunda uppsättning. Den enda som var lik var han som spelade Roy, som imiterade Anders. Annars var ingen det och, till exempel, barkisbagaren spelades av en tjej. Men… Niklas Holtne , regissören för föreställningen, sa klokt att ”manuset står över aktörerna”, förklarar han som nu tvingats släppa tömmarna – till viss del.

Niklas Holtne är också regissör för ”En hyllning till Macken” på Kajskjul 8 (premiär 26 september) i höst och han har en annorlunda infallsvinkel från dels tv-serien, Claes Erikssons scenuppsättning och den han själv gjorde i Kalmar.

– Jag tycker att ”Macken” är tidlös och att den har åldrats bra. Jag, som föddes en månad efter att sista avsnittet sändes (27 september 1986, reds anm), har vuxit upp med ”Macken”, Det har blivit LP-skivor, VHS och när musiken kom på cd var jag på Folk å rock (skivbutik i Malmö, reds anm) och beställde den. Jag blir aldrig av med ”Macken”, säger han.

– Men nu tar vi ett annat grepp om den. Inspirerad av stage radio play från USA på 20- och 30-talen kommer vi läsa manus och använda av oss av olika skyltar för publikreaktioner. Vi vill vara i symbios med publiken, den som kan storyn men som här också kommer att bli överraskad. Så det blir fyra sändningar med reklaminslag emellan.

Reklaminslag!? Det är ju något den stridbare Claes Eriksson inte är så förtjust i!

– Jo, jag gillar inte reklamavbrott, erkänner han.

Men Niklas Holtne förklarar.

– Det blir ju lite meta att göra det här. För vi vet ju att Claes inte gillar när reklamen avbryter en film. Men här är det reklam som finns med i ”Macken”. Märken som nämns i tv-serien.

Flyttar in. Claes Erikssons ”Macken” får ett nytt hem i Kajskjul 8 där sångensemblen Solala med Linnea Lexfors ska hylla tv-serien. Längt till höger regissör Niklas Holtne. Foto: KAI MARTIN

Det kommer förstås också bli mycket sång och det blir med sångensemblen Solala – Jens Lindvall, Olle Carlström Bergel och Anders Gabrielson – tillsammans med musikalartisten och komikern Linnea Lexfors – som just nu firar triumfer med Falkenbergsrevyn.

”Macken”?

– Ja, med utropstecken, förklarar Jens Lindvall.

– ”Macken” är lika självklar för oss som att solen går upp i öster.

– Ja, vi har haft ”Macken” med oss från vaggan till nu, fortsätter Olle Carlström Bergel.

Trion i Solala är ogenerat förtjusta i att ha fått uppdraget, om än att det var med skräckblandad förtjusning.

– Det var läskigt att få frågan, erkänner Anders Gabrielson.

– ”Macken” är ju ”Macken”. Vad skulle vi kunna tillföra, fortsätter Jens Lindvall.

– Vi var så här nära att säga nej, säger Olle Carlström Bergelo och måttar millimeterlångt mellan pekfinger och tumme.

– Och när Niklas Holtne kom och förklarade sin idé kändes det som en skön utmaning.

Smakprov. Solala och Linnea Lexfors sjunger upp inför ”En hyllning till Macken” på Kajskjul 8 i höst. Foto: KAI MARTIN

Det var också Niklas Holtnes idé att ta med Linnea Lexfors.

– Han sa att han hade en bra tjej som han ville ha med. När vi väl träffade henne blev vi helt ”blown away”, säger Anders Gabrielson.

Det blev en himmelsk matchning, erkänner även Linnea Lexfors.

– Jag kände från start att jag blev omfamnad av de här killarna, säger hon.

– Nu gör vi en hundra procentig hyllning till ”Macken”. Det ska bli oerhört kul.

”En hyllning till Macken”, Kajskjul 8. Premiär 26 september 2026.

Manus: Claes Eriksson.

Regi och bearbetning: Niklas Holtne.

Kostym: Ulrika Wassén.

Mask: Tiina Bengtsson.

På scen: Solala – Jens Lindvall, Olle Carlström Bergel och Anders Gabrielson – och Linnea Lexfors.

På plats kommer också Svenska Humorföreningen ha en utställning om ”Macken”.

Peter Apelgren kröner sin karriär med musikaldebut

Stjärnorna stod inte rätt när komikern, skådespelaren och konstnären Peter Apelgren gjorde sin debut på Göteborg stadsteater 2011.

Det var då som han hade huvudrollen i pjäsen ””Profeten i Västra Götaland”. Men efter några föreställningar ställdes den in. Peter Apelgren hade drabbats av diabetes och yrsel. Skådespelarkarriären kom på skam.

Nu tar han igen det. I höst gör han musikaldebut i ”Så som i himmelen” – succéfilmen som blev succémusikal.

– Med detta avrundar jag min karriär. Det ska bli så roligt, säger han.

Mot Göteborg. I höst får succémusikalen ”Så som i himmelen” premiär i Göteborg. Kvar från Stockholmsuppstättningen (2018–2020) är Tuva B Larsen och Philip Jalmelid. Bland de nya på scen finns Peter Apelgren och Sanna Nielsen. Foto: MATS BÄCKER

Peter Apelgren har under en lång spelperiod uppträtt med ”Livets efterrätt” – från premiär 2024 fram till finalen i Göteborgs konserthus i höstas. Det var ju tänkt som slutet på en omfattande och framgångsrik scenkarriär för Göteborgsprofilen, komikern och konstnären. Men…

– Jag blev kontaktad av producenten Johan von der Lancken, som frågade om jag ville vara med i en musikal. Jag pratade vidare och vi snackade om ditt och datt då han frågade igen. ”Allvarligt, vill du vara med i ‘Så som i himmelen’?” Jag tvekade och sa att jag inte visste om jag räckte till sångmässigt. Men så gjorde vi ett test med regissören Markus Virta och Fredrik Kempe och jag fick rollen, berättar han.

– Så gick jag hem och berättade det och då svara Anna (Mannheimer, Peter Apelgrens fru, reds anm): ”Nej, det ska du inte. Du ska ju sluta.” Så det tog några dagar innan jag svarade och sa att jag tackade ja.

Tvingades ställa in

Men att vara komiker med eget manus och en egen spinnande motor på scen är något annat än att ställa sig inom en rolls ramar med skrivet manus och en regissör som håller i taktpinnen. 2011 skulle Peter Apelgren göra huvudrollen i den nyskrivna pjäsen ””Profeten i Västra Götaland” på Göteborgs stadsteater. Det kom till premiären. Men kort därefter ställdes hans medverkan in.

– Jo, ja… men det var en grej för sig. Jag hade drabbats av diabetes utan att veta om det. Fick yrsel. Samtidigt hade jag gjort mycket på kort tid, säger han och börjar rabbla.

– Jag var med och vann ”På spåret” med Hélène Benno, spelade med Robert Gustafsson, hade egna föreställningar och Anna och jag flyttade från lägenhet till hus; allt hände. Så när jag drabbades trodde jag att det var stressen. När jag träffade en läkare sa han att det inte var konstigt att jag blev sjuk.

Musikaldebuterar. Peter Apelgren gör sin musikaldebut med uppsättningen av ”Så som i himmelen” på Lorenbergsteatern. Foto: TOMMY HOLL

Men nu är han redo för sin insats som lanthandlaren Arne (Lennart Jähkels roll i filmen) när uppsättningen har premiär på Lorensbergsteatern 17 september i år.

– Jag är inte orolig. Jag har spelat min föreställning, ibland dubbla föreställningar på en dag.Det har gått bra. Nu får jag avrunda min karriär med en musikal. Det ska bli så roligt, säger han och utbrister.

– Tänk att få spela med Sanna (Nielsen) – hon är ju inte sann så bra hon är. Och de andra. Jag har blivit så till mig att jag funderar på om det inte borde göras en Göteborgsmusikal.

Så utbrister han i en rad favoritmusikaler, som skulle tjäna som inspiration. Så… än är kanske inte Peter Apelgrens scenkarriär trots allt inte över.

Sanna Nielsen är förtjust

Huvudrollsinnehavarna Tuva B Larsen (Lena, som spelas av Frida Hallgren i filmen) och Philip Jalmelid (Daniel Dalérus, Michael Nyquists roll i filmen) är kvar från den succéartade sejouren på Oscarsteatern. Den från premiären hösten 2018 fram till pandemin släckte ljuset. Men övriga i ensemblen är nya för Göteborg, dit uppsättningen var planerad att komma hösten 2020. Bland dessa Sanna Nielsen, som tar över Malena Ernmans roll som Gabriella (Helen Sjöholm i filmen). Hon är förtjust.

– Jag fick frågan i logen när jag spelade ”Änglagård” på Oscarsteatern. Jag tackade genast ja. Filmen har jag sett tusen gånger, ”Gabriellas sång” tog jag snabbt upp på min repertoar efter att jag hade sett filmen första gången. Och Helen Sjöholm är ju en stor förebild för mig, säger hon.

– Men när jag skulle sjunga den nyligen insåg jag att jag att jag var tvungen att göra den i en karaktär. Jag fick analysera den, gå igenom texten och vem Gabriella är. Låten hamnade plötsligt i ett helt annat sammanhang och jag fick tårar i ögonen.

Men hon är inte bara förtjust i att hon har fått den prestigefyllda rollen som Gabriella. Hon är också glad över att få återförenas med Åsa Fång, Christopher Wollter och Philip Jalmelid.

– När jag gjorde min premiär i en musikal var det med dem i ”Doktor Zjivago” i Malmö. Vi hängde med varandra jämt, det är så roligt att få återse dem.

Hållit det hemligt

Hon ”flyttar” ner till Göteborg för repetitioner i slutet av augusti och får då tillfälle att träffa sin släkt som bor här.

– Jag har fått hålla detta hemligt, men nu vet det. Det ska bli fint att få ses och att få hjälp med barnvakter de gånger min son är med ner.

Per Morberg gör Gabriellas man Conny i filmen, en brutal man som misshandlar sin hustru. Den rollen har gått till Robin Stegmar, som gör sin första stora musikal med ett men.

– Det här är den enda rollen som inte sjunger, erkänner han snopet.

Men han är ändå glad över att ha fått möjligheten och ser fram emot att spela den på Lorensbergsteatern.

– Jag såg filmen härom dagen, men har valt bort att se musikalen. Jag vill skapa min egen karaktär. Visa att ingenting är svart eller vitt. Att man någonstans ska förstå Conny. Men det ska bli för jävligt att vara elak mot Sanna. Hon som är så otroligt trevlig, erkänner han.

En lång resa

Paret Carin och Kay Pollack har fått göra en lång resa med sitt manus som ligger till grund för filmen (2004), som regisserades av Göteborgssonen, Kålltorpsgrabben Kay Pollack, 87 år gammal. Han och hans sjutton år yngre hustru är både förtjusta i att filmen fått ett förlängt liv genom musikalen.

– Vi hade fått flera förfrågningar från både Australien, England och Holland om att gör musikal av filmen, säger hon.

– Ja ,det var många som var tagna av filmen, fortsätter han.

– Det var viktigt att det var vi som fick skriva manus, så när Vicky von der Lancken köpte rättigheterna blev det klart.

Tillsammans med kompositör Fredrik Kempe började sedan ett drygt arbete, som sedan mynnade i musikalen.

– Det var ett äventyr där vi skulle välja vad som skulle vara med och inte, säger Carin Pollack.

– Vi åkte till London och såg musikaler. Sedan läste vi böcker. ”How to make a musical”, så att säga, skjuter Kay Pollack in.

Musikalen fick vingar

– Vi satt i två år i Fredrik Kempes studio för att få allt på plats. Jag tjatade på Fredrik om att det skulle vara som Puccini, alla känslorna skulle vara med, fortsätter han och syftar på den italienska kompositören med verk, operaklassiker som ”La bohème”, Tosca” och ”Madama Butterfly”.

Efter premiären hösten 2018 har musikalen fått vingar och flugit runt i världen, men för Fredrik Kempe är det första gången sedan i Stockholm som han engagerar sig i uppsättningen.

– Jag har valt bort det. Men nu är det en uppsättning som är som den i Stockholm. Vi hade audition för ett år sedan här i Göteborg och det är fantastiskt att vi lyckades hitta så många från stan och dess närhet.

”Så som i himmelen”, musikal, premiär på Lorensbergsteatern, Göteborg 17 september 2026.

Musikalen är baserad på filmen med samma namn (manus Carin och Kay Pollack, den sistnämnde även regissör) med premiär 2004. Den blev en tittarsuccé. 2018 hade musikalen premiär på Oscarsteatern. Därefter har den spelats i flera länder och även på flera ställen i Sverige. I Göteborg skulle Stockholmsuppsättningen kommit hösten 2020, men pandemin ställde in de planerna. ”Gabriellas sång” av Stefan Nilsson (musik) och Py Bäckman (text) blev i Helen Sjöholms version i filmen en hit.

Regi: Markus Virta.

Manus: Carin och Kay Pollack med hjälp av Edward af Sillén.

Författare: Kay Pollack.

Kompositör: Fredrik Kempe.

I rollerna: Sanna Nielsen (Gabriella), Tuva B Larsen (Lena), Philip Jalmelid (Daniel Daréus), lanthandlaren Arne (Peter Apelgren), Åsa Fång (Inger), Robin Stegmar (Conny) med flera.

Stereo Mc’s pumpar på

Konsert:

STEREO MC’S

!!!

För allt annat än döva öron. Stereo Mc’s Rob Birch är som en speedkula från start och får hela Pustervik att koka. Foto: KAI MARTIN

Pustervik, Göteborg.

Publik: 500.

Bäst: Den aldrig sinande energin.

Sämst: Det blir lite stereotypt.

Fråga: Hur länge orkar Rob Birch, 64, pumpa på…?

Stereo Mc’s var några som på 90-talet inte bara fick södra London på fötter utan en hel generation. Någonstans mellan rave, hiphop och EDM pumpade de på och var ständigt bubblande på en MTV hos någon. Det i sin tur fick fart på Stakka Bo, som rörde sig i samma musikaliska härad, och faktiskt också E-Typ, men sin mer eurotechnoorienterade nisch i genren.

90-talet var Nick Hallams, producenten och dj:n, och Rob Birchs, den strålande, energiske frontmannen, årtionden tillsammans med sångerskan Cath Coffey. En trio födda -60, 61 och 65 som nu väckt liv i konstellationen och med slagverkaren Tansay Omar (som ersatt trummis Owen If, som avled 2022) gör en försvarlig mängd spelningar i Europa med stopp i Göteborg.

Det är klart att det är läge för nostalgi för den generationen som hade Stereo Mc’s som soundtrack för 30–35 år sedan. Det kan om inte annat anas på publiken, som långsamt stävar in i salongen. Men det pockar på och stora salen fylls på med förväntningarna där ingenting kommer på skam. Rob Birch är på fötterna från start. Ja, även Cath Coffey, men som håller armlängds avstånd initialt, stram och svårflörtad. Hon är där för att göra sitt i denna avkrok i Norden (bandet gästade Kägelbanan i Stockholm kvällen innan).

Men med Rob Birch som ledsagare och engagerad friskis och svettis-ledare blir det inte en tur i någons barndom, en längtan efter något från förr. Istället bjuder Stereo Mc’s friskt upp till ett här och nu. Ja, ja, i och för sig med låtar från då (det har inte blivit så mycket nytt). Men allt är uppdaterat, varje låt är en så kallad extended version. Rob Birch fixar förtjust själv sina sångeffekter via en lite mixer kopplad till mikrofonen. Förövrigt de få gånger som han står still.

Han utmanar. Han uppmanar. Han frammanar. Här ska ingen komma undan festen. Alla är bjudna. Och, som han säger, detta är live!

Redan i grundsetet kommer de stora hitlåtarna ”Connected” och ”Step it up”, men också ”On 33” från debutalbumet ”33-45-78” (1989). Med tiden har publiken hettats upp till kokpunkten och i sista omgången extranummer smäller Cath Coffey av ett bländande leende. Det hårda jobbet har gått hem. Stereo Mc’s pumpar liv också i 2020-talet.

Stereo Mc’s, Pustervik, 24 januari 2026.

Är: Nick Hallam, dj/produktion, Rob Birch, sång, Cath Coffey, sång, och Tansay Omar, slagverk.

Låtlista:

  1. Fade away
  2. Everything
  3. Black gold
  4. Pressure
  5. Connected
  6. Changes
  7. On 33
  8. Elevate
  9. Step it up
  10. Place
  11. Running
  12. Sketch (extranummer)
  13. Lost in music (extranummer)
  14. We belong in the world together (extranummer)
  15. Creation (extranummer)
  16. Thank You (falettinme be mice elf agin) (extra extranummer Sly and the Family Stone-cover)
  17. Don’t burn (extra extranummer)
  18. Deep down & dirty (extra extranummer)
  19. Place (extra extranummer)

Varmt välkomnande till 49 Göteborgs filmfestival

En klok stjärna. I ett kristallklart tal, som kontrasterade kulturminister Parisa Liljestrands 2025, invigde Göteborgs främsta internationella filmstjärna Alicia Vikander 49 Göteborgs filmfestival. Foto: KAI MARTIN

49 Göteborgs filmfestival invigdes med öppna famnen. Dels av en underhållande och inbjudande kuplett av kvällen konferencier Eric Ericson, dels av en klok Alicia Vikander. Både vände sig till kulturminister Parisa Liljestrand och hennes tal förra året. Men generositet och förklarande; inte avmätthet eller snobberi. Snyggt.

Den råkalla Göteborgsvinden viner kring nollstrecket utanför. Folk hukar. Smäller upp kragar, knäpper jackor, drar mössor över skulten där spårvagnar och bussar tävlar om uppmärksamheten på Järntorget. Men väl inne på biograf Draken andas förväntning och ett omfamnande sveper värmande. Det är dags för öppnandet av 2026 års Göteborgs filmfestival. Den filmfestival som inte bara satt ljus på Göteborg i den mörka månaden januari i över 45 år, utan som också vurmat för filmkonsten, skapandet, skådespelandet, det betraktande ögat och för filmälskare.

Men…! Förra året invigdes Filmfestivalen av en putt kulturminister som inte kunde skilja på sak och person. En kulturminister som inte värnar kultur – i linje med rådande regering – och som inte ser dess helhet, dess läkande och lärande kraft. tack och lov för andra perspektiv i år. Tack och lov bjöds invigningen på andra perspektiv. Efter vimmel med kändisar, digniteter, wannabes och vanliga dödliga var det dags för alla inbjudna att ta plats i den vackra salongen invigd 1956.

Eric Ericson hade lämnat semmelbakandet i Jonsered för att ta plats som kvällens konferencier. Han, skådespelaren, som lagt karriären på hyllan för bagaryrket har nu vikt förklädet och bagarkläderna för smoking och strålkastarljuset. Det blir en kuplett som är fylld med värmen. Ackompanjerad av skådespelarkollegan och den underfundiga komiker Åsa Gustafsson sjunger han om filmen, som förenar, som skapar jobb och som ger intäkter inte bara för bioägaren. En utsträckt hand med förklaringen att filmen är kulturministerns bästa vän.

Ja, förstås, en kärleksförklaring till filmkonsten som kan karaktäriseras som naiv. För svensk film går på knäna, men vikande publiksiffror… bland annat. Men i stort har han ändå rätt. Ett biobesök genererar så mycket mer än bara en film. Det kan ge ett restaurangbesök, en hotellnatt, ja, något utöver filmtittandet i en salong som bjuder just det där underbara fokuset på en film som visas på den där stora duken. Det får man inte hemma, där annat stör.

Kulturminister Parisa Liljestrand hade tackat nej till att närvara och inviga Filmfestivalen. Precis som hon valde bort Guldbaggegalan tidigare i veckan. Men hon blev alltså närvarande ändå. Både i Eric Ericsons kuplett. Dels i Alicia Vikanders tal. Ja, hon som fick ersätta kulturministern, som gick och gömde sig och inte vågade står för sin kulturpolitik. Vår största, mest lysande internationella stjärna höll ett klokt tal, som kontrasterade det som invigde förra året, där Parisa Liljestrand pratade om ett upprepande av manus med fokus på Guldbaggegalan och Göteborgs filmfestival.

Alicia Vikander menade istället att just dessa tillställningar var i andra ändan av allt hårt arbete för att skapa film. ”Och vare sig man drömmer om fulla salonger eller om att tänja gränserna för vad filmkonsten kan vara, så uppstår ingenting av det i ett vakuum. Film kräver resurser, det kräver tid, risker och misslyckanden.”

För det är ju så. Man kan inte bara utnyttja frukten utan att också inse att den också ska odlas, drivas fram och förädlas.

Galapremiären på Draken är annars en märklig historia, som – ur mitt klädintresserade perspektiv – är förvånansvärt oglamoröst. Ja, januari kanske inte bjuder in till det. Men fleecetröjor, olikfärgade sneeker, jeans, t-shirt…? Nä, jag tycker det är slappt. Det är vardag vilken sketen veckodag som helst. Det är inte fest. Det är inte klass. Det är inte protest. Det är arrogans, lättja och, faktiskt, fult. Kom inte och smutta på bubbel om du inte anstränger dig för att ha stil.

Hur var jag nu själv klädd? Ja, secondhand, förstås. Den tredelade Eduard Dressler-kostymen jag hittade på Ragtime herr i höstas, till den en lila Etonskjorta, den brokigt randiga Paul Smithslipsen från KFUM secondhand, en matchande snusnäsduk och på huvudet min nyinköpta Stetsonhatt från Myrorna på Backaplan. Rocken som hamnade i garderoben är en klassisk lodenrock, som jag inhandlade för 35 år sedan.

Galaprofiler.Som creative director gör Erik Nissen Johansen under med restauranger och hotell över hela världen. Här med mig vid invigningen av Filmfestivalen 2026. Foto: PRIVAT

Invigningsfilmen var ”Biodlaren”, en mollstämd, stilla framflytande berättelse om en ensamstående pappa med trulig tonårsdotter. Jag ber att få återkomma med en recension senare. Men den fick värmande applåder efter visningen.

Film i VästAlla ska med. Kända som okända vimlar förbi. Som teaterfotografen Ola Kjelbye, som arrangerar en plåtning, som Film i Västs Ulrika Grönérus övervakar. Produktionsdesigner Louise Drake af Hagelsrum med maken Mats Pihlgren var på plats. Filmregissören Julia Thelin och skådespelaren Carla Sehn  intervjuas av Filmfestivalen. Gus Kaage från Film i Väst missar sällan en filmfestival i Göteborg. John Hellberg och skådespelaren Alexander Karim var på plats, den senare medverkar tillsammans med David Dencik i årets starka introduktionsfilm för Filmfestivalen. Nyss strokedrabbade Janne Josefsson kom med käpp och sällskap för invigningen. Förre konstnärlige ledaren för Filmfestivalen, författaren och journalisten Marit Kapla var på plats. Hela gänget bakom ”Biodlaren” – förutom huvudrollsinnehavaren Adam Lundgren – svepte in. Hedvig Nilsson och Marika Lindström intervjuas i vimlet apropå deras insatser i premiärfilmen, för vilken Janne Schaffer gjort musiken. Avgående vd:n för Filmfestivalen Mirja Wester lyste upp i grönt. Ikonen Christina Lindberg har en liten roll i ”Biodlaren” . Skådespelaren Tove Wiréen hade lämnat Folkeaterns environger för galan på Draken. Regissören Marcus Carlsson pratade om sin film och hyllade teamet med bland andra skådespelarna Hedvig Nilsson, Marika Lindström, Adam Lundgren och producenten Lovisa Charlier. Mirja Wester och konstnärlige ledaren Pia Lundberg hälsade publiken välkommen. Gunnar Bergdahl, grundaren av Göteborgs filmfestival, missar med hustrun Annica Karlsson Bergdahl aldrig en invigning. Foto: KAI MARTIN

Intim, närgången och underhållande teater

Teater:

METAMORFOS DEL 2: DÖDEN, DÖDEN, DÖDEN

Utforskande. Malin Morgan, Lisbeth Johansson och Tove Wiréen utmanar klassiska teatertexter i ett intimt, närgånget och underhållande format. Foto: ELLIKA HENRIKSON

När jag var på ”Metamorfos: Kollationeringen” innan jul var det med en beskärd del skepsis, men inte utan att det fanns en rejäl portion nyfikenhet om vad detta startskott skulle leda till (skrev om det här).

Jag kan direkt säga, att när nu del två kommit (”Metamorfos, del 2: döden, döden, döden”) kommer alla dubier på skam. Ja, de sveps bort. Det här är teater i intimformat för en liten skara människor. Vi är fyra i den grupp som jag ingår och vi leds av en guide till de olika scenrummen där skådespelen kan börja. Här utnyttjas utrymmen på Folkteatern, som teatern självt knappast visste fanns som resurs. För första stycket – Tove Wiréen gör en monolog av något kapitel från Anna-Karin Palms roman ”Jag skriver över ditt ansikte” – spelas i en smal, kort korridor med en nödutgång som fond. Underrubriken är ”Matriarkatet” och Tove Wiréen är genialt närvarande, som vore vi i ett samtal där hon ensamt håller hov. Uppgörelsen med den allestädes modern som försvinner i alzheimers, men aldrig någonsin släpper taget efter sin död, är gripande.

Jag tror inte jag har varit med om sådan här närgången och underhållande teater sedan pandemin, då lösningsorienterade teatermänniskor skapade konst utefter sina resurser och förutsättningar inför en lite, gles skara, publik.

Så uppbrott och rask marsch ut i kylan igen för att komma in i foajén och ner till garderoben där det bredvid denna finns en dörr som leder till lite kontor utan fönster. Här håller Lisbeth Johansson hov i ett spel med olika slags lampor, som tänds och släcks och skapar en förtätad stämning i berättelsen om ”Riddar blåskägg”. Nu under rubriken ”Patriarkatet”. Hon är hastigt inkastad i sammanhanget efter att Sanna Hultman tvingats hoppa av denna del två. Lisbeth Johansson är rutinerad, hennes berättande blir strongt och dramatiskt, en saga med ett allomslutande mörker som förstärks av hennes spel med ljuset som ger hennes vackert fårade ansikte ökad dramatik i paritet med storyn. Allt till en 20-talsbrusig radioutsändning med musik av Béla Bartók. Hon rör sig fritt i rummet, kommer nära, nära. Som om den osynliga väggen mellan publik och skådespel helt upphör.

Återigen en promenad ut i kylan och ingång på baksidan av teatern. Uppför trappor och in i ett mötesrum/bibliotek. Här ”föreläser” Malin Morgan om ”Queerskapet” och framför allt om de udda karaktärerna Claude Cahun (1894–1954) och hens halvsyskon/partner Marcel Moore (1892–1972). Deras performanceartade konstnärskap inspirerat av dadaismen och surrealismen samt deras trots mot nazismen. Uppslukande. Fascinerande. Starkt. Där Malin Morgan plötsligt – som genom en metamorfos – plötsligt går helt upp i sitt berättande och blir en del av den. Vi ombeds av guiden att lämna lokalen för att hon ska fö möjlighet att lugna ner sig och försvinner för en paus.

Närgånget. ”Metamorfos del 2: döden, döden, döden” bjuder på stort skådespel i det lilla formatet. Foto: ELLIKA HENRIKSON

Vi är alltså tre grupper om fyra, fem personer som alternerar runt på dessa små scener. Skådespelarna får alltså inom kort tidsrymd göra om sina framträdande. Det ger ett kittlande perspektiv, men framför allt är det ett agerande värt att applådera. Malin Morgan, Lisbeth Johansson och Tove Wiréen kan sitt yrke till perfektion, bjuder var för sig på tre helt väsensskilda roller och skådespel. Lekfullt, allvarligt och imponerande.

Akt 2 bär rubriken ”Kvinnor som dör” och huserar i Palmes Pentry, lokalen som gränsar till restaurang Folk. Nu är de tre skådespelarna utklädda till serveringspersonal och ska under femton nummer servera scener där kvinnor i teaterhistorien dör. Ett pling på att sagda rätt är klar bjuder in till nästa. Det blir en kavalkad från Henrik Ibsens ”Hedda Gabler” till August Strindbergs ”Ett drömspel”. Däremellan tryfferas tillställningen med scener ut ”Medea”, Fedra”, ”Fröken Julie”, ”Romeo och Julia” och ”Anna Karenina” – bland andra. Det är lättsamt, men underhållande.

Har man, som jag, varit med på ”Kollationeringen” känner man igen texterna, som då lästes upp. Nu instuderande och med fördjupning hos skådespelarna under regissör Malin Stenbergs och dramaturgen Klara Ejebys försorg har allt – som genom en metamorfos – blivit till stor teaterkonst i det lilla formatet.

”Metamorfos, del 2: döden, döden, döden”, Folkteatern, Göteborg. Premiär 22 januari 2026. Spelas till och med 7 februari.

Regi, idé och rum: Malin Stenberg.

Dramaturg: Klara Ejeby.

Skådespelare: Malin Morgan, Lisbeth Johansson och Tove Wiréen.

Texter från allsköns håll, som verk av William Shakespeare, August Strindberg, Henrik Ibsen, Euripides, Oscar Wilde, Victoria Benedictsson med flera.

Kämpaglöd mer än finlir tog Frölunda till CHL-final

Förutsättningarna var givna. Brynäs var tvungna att hämta in Frölundas försprång med 2–0 på bortaplan och gå förbi för att knipa finalplatsen.

Från start visade Gävlelaget energi och ett jävlaranamma, som Frölunda stod sig slätt emot.

Men efter tre perioder gick ändå mesta CHL-mästarna vidare till final – efter 2–2 i Frölundaborg.

Slitigt mot finalen. Utan skönspel klarade sig ändå Frölunda till CHL-final efter 2-2 mot Brynäs i Frölundaborg. Foto: KAI MARTIN

det är onekligen något speciellt, närmast en ynnest att få uppleva ishockey på elitnivå i Frölundaborg. Fråga de drygt 4000 på plats som fick se en eldig uppgörelse mellan Frölunda och Brynäs med en finalplats i CHL i potten.

För min del är det, förutom någon J20-match JVM i Göteborg som det senast hände.

Nu stod allt på spel när Brynäs skulle hämta in och gå förbi den 2–0-ledning laget hade efter triumfen i Gävle 13 januari. Då spikade Lasse Johansson igen totalt. Det gjorde han inte nu. Tvärt om bidrog han till bortalaget 0–1 efter att onödigt trippat en motståndare. den utvisningen som följde utnyttjade Brynäs till fullo och med en knappt halv minut kvar kunde Johannes Kinnvall göra matchens första mål efter knapp 3.32 spelad av matchen.

Då hade Gävlelaget dominerat och checkat Frölunda över hela banan.

Ett flängigt spel följde mellan två lag som inte bjöd på mycket utrymme oavsett var på isen pucken befann sig. Det stod ju klart från start att Brynäs inte hade gett upp drömmen om en CHL-final, men det hade definitivt inte Frölunda heller.

Nej, det var inget skönspel eller finlir som kännetecknade matchen. Med knappt tio minuter spelade skapade en intensiv händelse framför Eric Källgrens mål i Brynäs ren skada på målvakten. Han slet av sig masken och handskarna för att åka till avbytarbåset. Uppenbarligen en ögonskada, men oklart hur den hade gått till. Han lämnar så isen och in kommer en ouppvärmd Damian Clara in.

Inledningsvis håller reserven motståndarna stången, men efter att ha varit på isen i drygt två minuter kan han konstatera att Frölundas Isac Heens kvitterat tillställningen. Matchen fortsätter bölja fram och tillbaka utan att något av lagen lyckas etablera något spel i anfallszon.

16.06 kommer Eric Källgren tillbaka i spel och lämnar Damian Clara med en räddningsprocent som en handbollsmålvakt varit stolt över. Med sin förstekeeper tillbaka mellan stolparna lyckas också brynäs driva upp tempot och under en enorm forcering gör Johan Larsson 1–2 med 43 sekunder kvar av perioden. En händelse som såg ut som om Frölunda redan hade gjort klart de inledande 20 minuterna.

Det var totalt sett en match utan harmoni med mycket stök och bök. Intensivt med stark kämpavilja från båda teamen. Det är då som det i år märks att Frölunda har en större trygghet i sitt försvarsspel. För även om spelarna kuggar i varandra – mycket tack vare motståndarnas intensiva närkampsspel och förmåga att ligga tätt på – så fortsätter man. Om och om igen.

Visst. Jere Innala fick en chans på ett friläge efter halva perioden, men en slashing gav Johannes Kinnvall gav hemmalaget chansen att kvittera på straff. En möjlighet Filip Cederqvist inte förvaltade med en svagt slagen straff.

Då hade Eric Källgren hos motståndarna växt ut till en gigant och effektivt motat flera chanser. Men kort efter skulle ändå kvitteringen komma. Återigen från Isac Heens klubba när klockan stod på 31.18.

Sedan gick lagen i clinch igen och bytte förvånansvärt få chanser. Normalt så trygga och solida Lasse Johansson var ovanligt släpphänt, men ändå inte utan att situationerna reddes ut. Tredje perioden var fortsatt jämn och med tre minuter kvar fick Eric Källgren återigen lämna kassen. Denna gång för att laget skulle spela sex mot fem i ett försök att ta in Frölundas totala 2–0-ledning. Och, ja, större under har skett i ishockey. Men inte denna gång. Trots ett massivt tryck, med bland annat en monsterräddning av Lasse Johansson mot slutet, höll Frölunda undan. Återigen är laget i CHL-final. Nu med förhoppningen att knipa sin femte vinst.

Nej, Frölunda spelade inte någon drömhockey. Brynäs bjöd upp till en tajt match. Men med kämpaglöd kommer man långt. Som till ännu en CHL-final, som går av stapeln i Scandinavium 3 mars med senaste Svenska mästarna Luleå som motståndare.

Då kanske den skadade skaran viktiga spelare – Christian Folin, Jacob Petersson, Erik Thorell och Arttu Ruotsalainen – vara tillbaka.

Det blir tufft. Och glöm inte, senast Luleå var i Göteborg – 8 januari – vann laget med 2–1. Om det var det som gjorde att tränaren Thomas ”Bulan” Berglund med kollegan Henrik Stridh dröjde sig kvar i stan ska jag låta vara osagt. Men dagen efter var de på Magnus Uggla på Lorensbergsteatern. Om det skrev jag här.

Requiem för en rocker

Mina ögonbryn höjs när jag läser GP:s dödsannonser. En gymnasiekamrat har lämnat jordelivet 69 år gammal. Han var en excentrisk klasskamrat, tystlåten, brutalt skoltrött, men visade på en intellektuell skärpa som ibland häpnade. Som när den mörkt blå, ja till och med brune, historieläraren skulle sätta grabben på plats under en lektion. Utspilld över sin skolbänk längst bak i salen fick han en fråga av den Caligula-liknande magistern (dock utan pekpinne för pennalism), som skulle sänka den tillspillogivne under bänken, ned på golvet och bli ett med dammet. Det blev aldrig så. Min klasskamrat, som tillsammans med mig och ett annat gäng illustra elever tvingade gå om etta på grund av för dåliga betyg, reste på huvudet och svarade adekvat och kunnigt på frågan för att sedan sänka skallen mot vila mot bänken igen. Det visade sig att han var extremt kunnig i just historia, men att han under högstadiet hamnat i en lärares våld som inte klarade att hans elev var kunnigare än honom och därmed frös ut adepten. Där och då slog skoltröttheten till och en enstöring blev än mer en störig.

Nu har döden slutit honom i sin famn, sörjd av sin mor och sin bror med familj.

Jag har googlat honom under livets gång, men han har flugit under radarn, utan titel, märkbar jobbkarriär, utan ett noterat liv för oss utanför. Jo, döden nafsar oss i nacken.

Tagit farväl. Anders Möller, en rocker av rang, har lämnat oss. Foto: KAI MARTIN

Så hinner jag knappt hämta andan förrän nästa dödsbesked kommer. Anders Möller, en rockens kraftkarl och ödmjuke tjänare har lämnat oss.

Jo, jag visste att han var sjuk. Men hade svårt att ta in det och hur sjuk är sjuk? Läkarkonsten klarar så mycket nu mer, men – förstås – inte allt.

Några år efter ovan nämnda gymnasieperiod stötte jag på honom för första gången. Då som juvenil trumslagare i Partillebandet Slobobans Undergång, ett av de första punkbandet i Göteborgsområdet, med spelningar på Sprängkullen. Det var 1978 och punken flög igenom luften och sögs in i mitt blodomlopp. Främst blev jag väl vän med bröderna Per och Staffan Hassling. Kanske inte så konstigt, som född 2 december 1962 var Anders Möller en minior i sammanhanget. När vi andra möttes på rockklubbar hade inte han ålder för att komma in.

Han lämnade bandet 1979 och jag förlorade honom ur sikte för att höra honom i the Few tillsammans med bland andra Magnus Tengby. Nu som sångare och gitarrist. Jag vill minnas, och rätta mig om jag har fel, att dessa herrar med övriga i the Few ingick i bandet Les Twist, som var en popbandsdröm med fransk touch (randiga Picasso-tröjor) initierat av Henrik Cederberg perioden innan han blev medlem i Kai Martin & Stick!. Det finns en obekräftad historia om hur Möller och Tengby kom till replokalen på Sprängkullsgatan, i landshövdingehusen mot Skanstorget. När de öppnar dörren fångar de Cederberg mitt i ett Pete Townshend-hopp, allt för att allt skulle vara noga inrepeterat inför kommande spelningar. Det blev aldrig något av det bandet, men the Few – med radioprofilen Stefan Livh på trummor – gick från the Chosen Few till just the Few. Fick en karriär som underhållande coverband. Bland annat gjorde de en sejour som husband på Valand i 90-talets början med gästartister som Thomas Di Leva, Lisa Nilsson (innan genombrottet) och Sven-Ingvar (som innebar startskottet på deras stora comeback).

Anders Möller hade en röst av stål och klarade otvunget alla möjliga genrer. Hårdrock? Inga problem. Tom Jones? Fantastisk. Tillsammans med Stonefunkers Emrik gjorde de en show med crooner-/Las Vegas-tema under rubriken ”Vic Fountaine vs Tony De Wonderful” på Trädgår’n 2003. Underhållande och skickligt.

Mångfacetterad. Anders Möllers kunnande på scen spände över mängder av olika genrer. Här bilder från Slobobans Undergång på Musikens hus hösten 2025, Nationalteaterns Rockorkester på Liseberg1 september 2022 och minnes- och hyllningskonserten på Pustervik till Bruce Emms ära några veckor senare. Foto: KAI MARTIN

Jo, han var mångfacetterad. The Few blev så småningom Black Ingvars, som kanske blev kronan på rockverket för Anders Möller. Men han var också en period med i glamrockbandet Swedish Erotica och, de sista åren, i Nationalteaterns Rockorkester. Ja, han gjorde också en ödmjuk comeback i Slobobans Undergång för drygt tio år sedan, som stöttepelare och rutinerad rocker i punkbandet som startade hans karriär.

Anders Möller svävade aldrig iväg. Han var generös privat och jordnära. Under större delen av sin levnad jobbade han som hamnsjåare parallellt med sitt uppdrag på rockscenerna runt om i Norden.

Nu har hans röst tystnat, hans sista riff klingat ut och hans sista takt slagits. Trist och sorgligt.

Det känns inte länge sedan som jag gick med mitt barnbarn från förskolan och passerade Anders med fru utanför deras hem. Kanske bara något år sedan, en vår, försommar eller precis då terminen startat. Det blev ett trevligt möte, ett kort snack om livet. Inte anade vare sig han, hon eller jag att en sjukdom lurade i vassen.

Tack för allt och mina tankar i sorgen går till Anders Möllers familj. All omtanke.

Vila i frid.

Ojämnt men roande flöde när Kalsongrevyn håller tätt

Nyråsrevy:

HÅLL TÄTT

!!!

Roar. Kalsongrevyn underhåller med sin ”Håll tätt”. Foto: KAI MARTIN

Sagateatern, Borås.

Bäst: ”Nuheter” är storartad humor.

Sämst: Hustru- och styvmorsskämten känns passé.

Fråga: Är Kalsongrevyn Sveriges mest lokala revy…?

Med omvärlden mullrande är det sannerligen inte lätt att hålla stången för alla lokalrevyer som håller hov efter nyår. Men anrika Kalsongrevyn gör det och sätter Borås och Sjuhäradsbygden stolt i centrum. Här får lokalpolitiker sina slängar, precis som Elfsborg, vars allsvenska säsong inte riktigt motsvarade förväntningarna.

Med ett vasst manusgäng som Stefan Livh (frontfigur och programledare för underhållningsprogrammet ”Rally” mellan 1996 och 2002) och revystjärnan Krister Classon (Stefan och Krister) med son Lars finns det bra tuggmotstånd. Men faktum är att stjärna in min humorbok går till Jens Peterson. Denna Kalsongrevyns allt i allo är över allt; på scen, fixar scenografin och författar alltså fyndiga manus. Det är imponerande. Inslagen med ”Nuheter” (som delvis är skrivna med Stefan Livh) är humor i mitt slag, intelligent, nutidsnära och kan med enkelhet röra sig mellan det lokala planet och de internationella vyerna.

Där och då är Kalsongrevyns ”Håll tätt” i toppklass och i ett rappt, roande flöde.

Med lokalrevyer, med alla entusiaster som med gemensam kraft bjuder upp och in till underhållning, blir det inte alltid så hög nivå. Det får man ta. Så också med ”Håll tätt”, som kämpar med några nummer, men sprudlar i desto fler.

Jag är förtjust i ”Audition”, där det slipade revyrävarna Göran Sandberg, Lena Öjler och Henry Augustsson (som varit med i över 50 år!), försöker övertyga de privata äldreboendenägarna om att de är kvalificerade för just detta hem. Det är vass satir och finfint framfört med texter av Heléne Skoglund till klassiska musikalörhängen från allt från ”Spelman på taket”, ”Annie” och ”Westside story”. Heléne Skoglund är förövrigt inte bara hon en stjärna bland manusförfattarna. Hon har på scen en komisk tajming och, kanske, framför allt en röst som trumfar det mesta. Mer sång på henne hade inte varit fel. Men… gracerna ska fördelas.

Om första akten är haltande, som om man inte riktigt har lyckats sätta allt på plats, är flödet i andra akten desto rikare. Här håller man definitivt inte tätt. Men så får också ”Nuheter” en betydande plats, men även reflektioner om att sätta 13-åringar i fängelse, förbudsförslag mot strypsex (underhållande med Heléne Skoglund och Jens Peterson), Pippi Långstrump 80 år (kul med Henry Augustsson som en åldrad Pippi) eller paddelhallsdöden (där Petra Kyllergård briljerar).

Här gör också Anders Gustafsson en fin hyllning till Helge Skoog (1938–2025), Boråsskådespelaren som avled strax innan jul. Heléne Skoglund har elegant förvandlat ”Oh helga natt” till ”Helge Skoog”. Smart och snyggt.

Det är alltså mer som roar än skaver i denna Kalsongrevyns uppsättning 2026. Regissör och koreograf Sonja Gube har pli på sin ensemble. Och det är ju alltid underhållande att höra när skådespelarna lämnar manus och nära nog hamnar i diket. Som i ”Fis”, där Jens Peterson och Anders Gustafsson fnittrande duellerar i improvisationskonst på rim.

Mycket ska med och med 17 nummer i vardera akt går det undan. Det är onekligen imponerande, precis som det är med ensemblen som har ett ålderspann från 15-årsåldern upp till väldigt mycket mogen rutin och spelglädje. Ungdomarna Nora Cronvall och Jeff Arturén har varit med i några år och tar allt större plats. Den senares sång i ”En röst” är både rörande och stark.

Lägg till detta den lyhörda och skickliga orkestern, som hanterar det mesta av genrer. Då ska dessutom Ulrik Arturén, trummor, och Goda Varnaité, klaviatur, hinna med att medverka i allsköns nummer, dessutom.

”Håll tätt”, Kalsongrevyn, Sagateatern, Borås. Premiär 5 januari 2026. Denna recension baserad på föreställningen 17 januari. Spelas till och med 7 februari.

Regi och koreografi: Sonja Gube.

Manus: Jens Peterson, Heléne Skoglund, Stefan Livh, Anders Gustafsson, och Krister och Lars Classon.

Scenografi: Jens Peterson.

Ljudteknik: Patrik Pilsmedh.

Ljus: Roger Malmer.

Orkester: Göran Åhlfeldt, klaviatur och kapellmästare, Janne Manninen, el- och kontrabas, Ulrik Arturén, trummor, och Goda Varnaité, klaviatur.

Ensemble: Jens Peterson, Lena Öjler, Anders Gustafsson, Heléne Skoglund, Göran Sandberg, Petra Kyllergård, Henry Augustsson, Nora Cronvall och Jeff Arturén samt även Ulrik Arturén och Goda Varnaité.

Stefan Anderssons flamencoflirt funkar

Show:

LA GRAN HISTORIA

!!!!

Flirtar med flamenco. Med ”La gran historia” bryter Stefan Andersson ny mark, men är samtidigt trogen sin stil och sitt berättande. Foto: TOMMY HOLL/STELLA PICTURES

Kajskjul 8, Göteborg.

Bäst: Han är en berättare av rang.

Sämst: Det kunde ha varit mer flamenco.

Fråga: Hur länge sedan var det som han sjöng ”Catch the moon”…?

Som liten grabb vurmade jag för flamenco. Hur musiken kommit till mig vet jag inte. Men vid en lunch med morfar som sällskap vid Ulricehamns stadshotell spelade en orkester. Morfar frågade om jag ville höra något. Jag svarade ”spanskt”, för jag visste inte bättre. Morfar gick till orkesterledaren, viskade något i hans höra och en spansk schlager spelades. Jag blev besviken.

Kort därefter for mamma på en charterresa tillsammans med mormor och morfar till Gran Canaria, med mellanlandning i portugisiska Faro. Hon kom hem med en skiva med flamenco. Omslaget var fascinerande. Männens smala, svarta byxor, kråsskjortor och svarta boots till det kvinnan som dansade i sin vida, brokiga kjol, den smala midjan och den yppiga bysten. Händerna böjt som i en båge över huvudet. Grace, stil.

Så kom Beatles. Allt ställdes på ända, men de smala byxorna och bootsen kom till användning i detta popfenomenets stora hysteri.

Ja, flamenco föll i glömska och låg väl där stilla hovrande i sinnet till Gipsy Kings dök upp sent 80-tal. Så väcktes allt till liv och långt senare kom jag att, i tjänsten, möta Robert ”Robi” Svärd, den fingerfärdige gitarristen från Mölndal som via just Beatles hittade till flamencon. Detta med sådan briljans att han nu gör karriär i Spanien (läs min intervju från 2018 med honom här).

När nu Stefan Andersson bryter sig ur sin förnämliga svenska historiska kontext (senast ”Flygblad över Berlin”) är det för att landa på den spanska solkusten och flamencons hetta. Det skulle ju kunna gå hur som helst, men Stefan Andersson har hittat ett sätt i sitt musikaliska berättande som bjuder på stor show och utmärkt musikalisk underhållning. In har han klokt bjudit Robert ”Robi” Svärd. Det blir ett musikaliskt möte av rang.

Stefan Andersson är en skrönikör av rang, väver samman historier från sitt liv som bjuder på lika mycket lögner som sanningar. Det är pricksäkert, roligt och väl balanserad humor. Till detta hans musik, som inte har tagit en tvär vändning.

För alla som älskar Stefan Anderssons sätt att skriva musik kan sitta lugnt i salongen. Listigt har han emellertid inte bara plockat in Robert ”Robi” Svärd för att krydda kompositionerna med flamencogitarrspel. Med på scen finns också Ann ”La Pantera” Sehlstedt, som med dans, handklapp (palma) och sång adderar stämningen ytterligare. Hon har just gracen, stoltheten och den eldiga elegansen i sin dans.

Orkestern är omstuvad där två slagverkare – Valter Kinbom och Fredrik Gille – söker andra rytmer än en trummis givna. Stefan Anderssons vapendragare Magnus ”Moffa” Thörnqvist står tryggt vid hans sida och violinisten Erika Risinger utmanar flamencon med sin fiolslingor. Till det Sebastian Hankers basspel, som är stabilt och levande och John Lönnmyrs klaviatur, som blir kittet i den musikaliska kompositionen.

Det märks att ensemblen trivs med denna nya utmaning. Det märks också att Stefan Andersson gör det. Och (för första gången på väldigt länge, väl?) bjuder han inte bara på genombrottslåten ”Catch the moon” från debutalbumet ”Emperor’s Day” 1992 utan också den andra stora hiten ”Anywhere in paradise” från ”Under a low ceilinged sky” (1996). Sällan spelade, men inte desto mindre efterlängtade, låtar från Stefan Anderssons repertoar.

Brokigt. ”La gran historia” görs med musikaliskt glatt humör och stor berättarglädje.

Foto: TOMMY HOLL/STELLA PICTURES och KAI MARTIN

Arrangemang rör sig inte lika sömlöst till något slags Gipsy Kingsartat som Bo Kaspers Orkester kan göra så elegant. Det är heller inte meningen. Istället andas musiken på samma gång Stefan Andersson och drömmen om flamenco, den som väcktes en gång i hans och ”Moffa” Thörnqvists ungdom vid en tågluff till Malaga. Gott så. Det blir nordisk svalka med spanskt temperament, helt enkelt.

Och, om det nu inte räcker med Stefan Anderssons underhållande berättelser, kommer skådespelaren Gunnar Pedersen in lite skälmskt från sidan som Pekka de Lucia, finsk halvbror till den store flamencogitarristen Paco de Lucia (1947–2014). Ett inledningsvis lätt lökigt inslag, som senare får pondus och väsentlighet då romernas flamencos dramatiska och vandrande historia gestaltas från Indien till södra Spanien. Detta snyggt speglat mot svenska traditioner. Skickligt.

”La gran historia” är en rik och generös musikalisk afton där Stefan Andersson, efter många turer, landat rätt med sin flirt med flamencon. Musiken, inspelad och skapad i Granada, finns också på det nyss utkomna albumet med samman namn som showen.

”La gran historia” med Stefan Andersson och orkester, Kajskjul 8, Göteborg, premiär 16 januari 2026. Spelas till och med 7 mars.

På scen:

Stefan Andersson, gitarr, sång, manus och producent, Robert ”Robi” Svärd, gitarr och slagverk, Ann ”La Pantera” Sehlstedt, dans, palmas och sång, Magnus ”Moffa” Thörnqvist, gitarr och sång, Sebastian Hankers, elbas, kontrabas och sång, Erika Risinger, fiol och sång, John Lönnmyr, keyboard och dragspel, Valter Kinbom, slagverk, Fredrik Gille, slagverk, och Gunnar Pedersen, skådespelare.

Låtlista:

  1. Mahradjors land
  2. Landet länge sedan
  3. Det sista lövet
  4. Norrländska till bords
  5. Catch the moon
  6. Ingen dansar som du
  7. Paco
  8. Al pie de montaña
  9. Svart onsdag (efter paus)
  10. Har du varit på månen
  11. Tanta carhua
  12. Elefanten i rummet
  13. Har du träffat nån annan
  14. Anywhere in paradise
  15. Flickan mellan träden
  16. Carmelita
  17. Vykort från Albayzin

Barbara Hannigan förmedlar sorgens smärta

Konsert:

THE WHITE BOOK, CLOCKS AND CLOUDS och TROIS PETITES LITERGIES DE LA PRÉSENCE DIVINE

Sångens kraft. Barbara Hannigan gestaltar sorgen i Laura Bowlers ”The white book” baserad på utvalda texter från Nobelpristagaren Han Kangs roman med samma namn. Foto: KAI MARTIN

”The white book” är ett beställningsverk som hamnat i kompositören Laura Bowlers expressiva händer. Ett beställningsverk dels för Barbara Hannigan, sopranen som också ät förste gästdirigent hos Göteborgs Symfoniker sedan 2019. Dels för Göteborgs Symfoniker, London Symphony Orchestra och Copenhagen Phil.

Det är alltså med en illa dold förväntan som salongen i Göteborgs konserthus får sig till livs en urpremiär. Valet av Barbara Hannigan är smart. Hon kan levandegöra texter med sin sång, har ett uttryck som är modernt, djärvt, men också subtilt. Hon är på samma gång utmanande och ödmjuk inför uppgiften.

Brittiskan Laura Bowles (född 1986) har valt ett arrangemang för en stor orkester där tre slagverkare får ta sig an inte alltid helt vanliga instrument. Det blir udda takter bland pukor och cymbaler och med det också annorlunda ljud. Lägg till detta att ljudteknikern Matthew Fairclough arbetar med reverb och effekter från sin plats vid mixerbordet på rad 27 i salongen. Ett uppfriskande angreppssätt och synnerligen djärvt i den akustiska kontexten.

”The white book” är baserad på utvalda texter Nobelpristagaren Han Kangs roman med samma namn. Med sorgen, i Sydkorea är sorgedräkten vit, i fokus får man en omtumlande litania, som Barbara Hannigan hanterar med dynamik, omväxlande mellan disharmoni och sång svärtad av förlust. Det är vackert och ibland rent skärande. Hon gestaltar texten, dess nakenhet och förstärker orden med sin sång, som tillsammans med orkestern växlar mellan försiktighet och rå kraft.

Barbara Hannigan växlar sedan från scengolvet till pulpeten efter paus. Nu för att leda György Ligetis (1923-2006) ”Clocks and clouds”, som emellanåt är skirt poetiskt, som sprunget ur något från Claude Debussy men i en moderna tondräkt. Det är en nedskalade orkester med två harpister, två slagverkare, piano och med blott cello och kontrabasar i duell med den tolv kvinnor starka damkören ur Göteborgs symfonikers vokalensemble.

”Trois petites liturgies de la présence divine” av Olivier Messiaen (1908-1992) är något av cluen, förutom att stycket gästas av både en pianist och Juan Zurutuza på flygel, att Cécile Lartigau framträder med det märkliga instrumentet ondes martenot. Ett tidigt elektroniskt instrument som skapades för knappt hundra år sedan. Ljudmässigt kan det liknas vid en thermin i samspel med en partyorgel. Emellanåt blir den här som en lustifikation, men oftast som en spöklik ton som gömmer sig i ljudbilden för att narras.

”The white book”, ”Clocks and clouds” och ”Trois petites liturgies de la présence divine”, Göteborgs konserthus, 14 januari 2025.

”The white book”, av kompositör Laura Bowlers är baserad på utvalda texter från Nobelpristagaren Han Kangs roman med samma namn. Stycket har sin urpremiär på Göteborgs konserthus och är ett beställningsverk Göteborgs Symfoniker, London Symphony Orchestra och Copenhagen Phil.

Dirigent: Bar Avni.

Sopran: Barbara Hannigan.

Med: Göteborgs symfoniorkester och Matthew Fairclough, liveelektronik.

”Clock and clouds” av György Ligeti.

Dirigent: Barbara Hannigan.

Med: Göteborgs symfoniorkester och Damkör ur Göteborgs symfonikers vokalensemble.

”Trois petites liturgies de la présence divine” av Olivier Messiaen.

Dirigent och sopran: Barbara Hannigan.

Med: Göteborgs symfoniorkester och Damkör ur Göteborgs symfoniska kör.

Ondes martenot: Cécile Lartigau.

Piano: Juan Zurutuza.