kaimartinblog

… vi tar istället sikte mot Wawel, ett mål vi inte är ensamma om. Många paraplyflockar och regnställsgrupper formeras i den färgglada parad, som vi sällar oss till, uppför backen som leder oss in i den väldiga borgen med två innergårdar. I omfång är Wawel generös med två stora innergårdar. Kanske inte en optimal försvarsfästning, även om de resliga, tegelmurade väggarna vittnar om att det nog inte var så lätt att inta borgen (något svenska trupper ändå lyckades med under 1600-talets senare hälft. Vi häpnar över prakten, noterar de draklika vattenutkstarna, arkitekturen och inser att det här främst varit ett lärosäte och en kyrklig plats, men också en maktens boning fram till Sigismund, Gustav Vasas son, flyttade makten till Warszawa som ny huvudstad 1596.

Vi tar oss ut och nedför för att promenera till de judiska kvarteren som regnet hindrade oss ifrån dagen innan. Det är en promenad i maklig takt, förbi tennisbanor och större vägar in i kvarter som med minnesplattor pekar ut den gruvliga historien. Husen, ja, kvarteren är slitna, som om ingen riktigt orkat med att putsa fasaderna. Klottret vittnar inte bara om slagord, oförskämdheter och trots utan också om att man inte riktigt orkar bry sig. Men här finns en charm. Synagogor ligger inkilade i kvarteren, några nedlagda, andra som bär historiens tand. Vi går runt ett kvarter, hittar en marijuanaautomat innan vi bestämmer oss för 2 Okna café för kaffe och en äppelkaka. Vi sitter i trädgården, tar in lugnet, fortsätter vår promenad och hamnar på Plac Nowy med marknaden Okrąglak. Det är mat och loppis på samma gång. Jag vill dröja mig kvar, men mina rastlösa vänner driver vidare.

Det blir en fortsatt promenad, men där vi väljer att sätta oss på en vagn. Kraków är nedlusat med spårvagnslinjer, tysta vagnar, väl fungerande och moderna. Efter lite strul med biljettköp i automaten hittar vi en linje som tar oss ut från centrum och österut. Det blir en sightseeing på någon timme, förbi Tauron, den stora arenan med plats för 15000 och som ska hysa Björk senare. Vid Rondo Czyżyńskie, en väldigt trafikplats med spårvagnar och vägar som korsar varandras väg, försöker vi hitta rätt linje mot centralstationen, där vi ska utröna hur vi tar oss mot flygplatsen i morgon, vår sista dag. En ung man blir vår ledsagare till rätt vagn och vi hamnar rätt.

Vi går åter under tunneln som leder mot plac Jana och den gigantiska galeria Krakówska i vars environger nu mer centralstationen ligger. Vi hittar biljettluckorna, ställer oss i kö och via M:s hjälp köper vi fyra biljetter till tåget till flygplatsen.

Samma väg tillbaka och i gången passar vi på att köpa pretzel att mumsa på på vägen tillbaka till hotellet. Det blir ett kort stopp där vi hoppas kunna få se någon av de allsvenska matcherna, men hotellets wifi är klent så vi får följa matcherna vi tidningarnas rapportering, går tvärs över gatan till Jama Michalaika, konst- och skådespelarkrogen, där vi pratar över en öl, noterar matchresultat och där jag bjuder på en runda efter att Blåvitt vunnit över Mjällby.

Hungern sätter in och vi gästar åter Stodola för en ny omgång rejäl polsk mat, som zurek – en mustig gryta serverad i bröd – som vi äter med förtjusning. Mätta och belåtna vill vi ändå mer. Så en glass på innan vi avslutar kvällen med öl Viva la Pinta.

Dag fem

Tåget till flygplatsen går vid halv fyra-tiden. Vi har alltså en halv dag på oss att fortsätta göra Kraków. Shoppandet har inte fått sitt och efter frukost och efter att vi har packat och parkerat bagaget på hotellet går vi mot galeria Krakówska, som visar sig vara enormt och i flera etager. Mina vänner kroknar snart och efter ett misslyckat besök i en större livsmedelsbutik på jakt efter polsk korv droppar de av. Jag bestämmer mig för att metodiskt, som Z och jag brukar göra, ta våning för våning, butik för butik. Det får ta sin tid, men jag har inte bråttom. Priserna på kläder och skor är snäppet under än de är i Sverige. Jag nosar på lite märkeskläder på rea, men överraskar mig själv med att låta det var endast ögongodis. Jag behöver inte mer. Efter någon dryg timme orienterar jag mig ut utan att ha köpt något, men har hittat den egentliga livsmedelsbutiken (det verkar som killarna hittat något slags filial en våning ned), som är rejält välsorterad. Men vilka korvar ska jag köpa!? Jag står handfallen utan M och går även där ut tomhänt.

Vi har satt en tid för återförening och jag har utrymme för en promenad. Efter tunneln under hållplatsen Teatr Słowackiego vikar jag vänster och in i parken. Jag tjusas återigen över hur det ser ut med barkbänkarna, soptunnorna, lyktorna, staketen. En stad i sin prydno och så rent; inget skräp på marken; ordning och reda. Jag går innan för ringmuren, kvarter efter kvarter, söker mig nedför gator jag tidigare gått på, dras mot hatt- och skobutiken, som jag tidigare gästat. Men, nej… jag köper ingenting. Tillbaka i parkerna. Benen går som av sig själv. En spårvagnshållplats med en vacker kur. En kampanil. Jag är förtjust.

Nå, helt renons på något köpbart blir det inte. Jag handlar tre kylskåpsmagneter. Sedan förenas jag med mina vänner. De har alla köpt korv på en marknad och tiden medger att M tar med mig dit i en stillsamt rask promenad. Stary Kleparz är en anrik mat- och grönsaksmarknad, trång och med mängder av varor. Men vi har inte tid att stanna länge. M blir konfunderad. Har vi gått för långt? Jo, tillbaka. Men där de andra har köpt korv är det nu neddragna persienner och stängt. Vi söker oss till en annan charkuterist och av en matrona får jag via M:s hjälp ett gäng delikata polska korvar. Så tillbaka för mat och vi frekventerar återigen Stodola, där de andra glädje åt att det är samma trevliga servitris som dagen innan. Jag är tveksam. Möjligen var det hon som serverade dem öl första dagen, men inte hon som kom in med maten. Vi äter lätt den här gången. Som om vi måste vänja oss vi livet hemma. Men en sista öl slinker ned.

Vi hämtar bagaget och tar för sista gången promenaden ut ur den gamla staden och söker oss åter igen ned environgerna i galeria Krakówska för att ta oss mot perrongen som leder oss mot tåget mot flygplatsen. Vi blir omedelbart förvirrade. Var går tåget? Perrong 3. Men… den är indelad i olika segment och med ingen info. Klockan tickar. En man frågar oss om tåget till flyget och vi är besvärande okunniga även vi. Vi ser tåg komma in. Vi ser tåg lämna. Men inte det tåg vi vill åka med. Så plötsligt kommer det och vi väller på med övriga passagerare och tåget avgår nära nog planenligt mot flygplatsen.

Vi strömmade ju hastigt ut ur densamma när vi kom på torsdagskvällen och hade ingen större uppfattning om storleken. Nu har vi gått om tid, tar oss in via säkerhetskontrollen och ska fördriva en försvarlig tid i taxfreebutiker och restauranger/kaféer. Det är vi inte ensamma om. Det är en försvarlig mängd människor som trängs om intresset. Flygplatsen verkar helt enkelt inte vara dimensionerad för oss alla, men det får gå. Vi häckar efter en stund på ett kafé, kikar på människor, snackar, laddar mobilerna och så är det dags för boarding… tror vi. Precis som på Landvetter är Ryan airs avgång försenad. En dryg timme efter egentlig avgång lyfter vi. Äventyret är över. Men Kraków är kvar.

Dag ett

Vi har pratat om de länge, några vänner och jag. Vi måste till Kraków. Dels för nyfikenheten på den anrika staden i stort. Men för min egen del har det också varit med Auschwitz i sikte. Ett mål som mer drivits av ett måste än någonting annat. En historielektion i förstone, men också en känslomässig resa mot ett grumligt förflutet. Min farmor, född i Berlin i 1900-talets start, kan mycket väl bära på en judisk hemlighet. Vi vet inte. Men i hennes hem i Smedslätten hängde bilder på hennes mostrar/fastrar/släktingar uppstigna på hästar. Galant klädda, ståndsmässiga. Hon berättade om dem i korta ordalag, men djupet i historien fick jag aldrig som barn; aldrig någon fortsättning om var de blev av. Jag slutade fråga, men aldrig undra.

Ja, jag har varit overksam i mitt sökande, som inte sträckt sig längre än att jag i Berlin försökt att gå i min farmors fotspår. Och, ja, jag har hennes födelseuppgifter från då, men inte rotat vidare. Det ligger en bordun som klingar mörkt i moll i min livsharmoni. Som om farmor aldrig vågat berätta om sin släkts öden.

Jag kanske överdriver. Jag kanske är någon sanning på spåret. Jag vet inte.

Kanske gör jag anspråk på en historia som inte är min. Men mindre angelägen att berättas är den ju inte. Framför allt inte i en tid där alltför mycket glöms är där desinformation okritiskt får så split.

Vi far en torsdag i september för vårt mål. P & P plus M, som är en vän sedan över 50 år och som dessutom med sin polska bakgrund blir en perfekt ingång till det polska kultur- och restauranglivet. Nej, Kraków är inte hans hemstad, det är Warszawa, men språket öppnar ju en mängd dörrar. P & P och jag har gjort våra resor i musikens och, främst, fotbollens tecken. Senast var London/Brighton vid skiftet augusti/september 2018 (som jag skrev om här!). Det har kommit några år av pandemi emellan, men nu tajmade vid våra respektive scheman.

P den yngre fixade hotellbokning. M själva flygresan, men också den guidade turen till Auschwitz. Dessutom konsertbiljetterna till Cinematic Orchestra, var spelning platsade väl nära vi ändå var i Kraków. Den som P dy hade kollat upp. (Läs recension om den här!)

I övrigt hade vi hoppats på att hinna med någon fotbollsmatch och lite museibesök, förutom restauranger och barer.

Vi är försenade från Landvetter, där vi hunnit med en dyr öl, och landar på kvällen, efter en och en halv timmes flygtur, i ett mörkt och molnigt Kraków. Vi siktar på att ta tåget in till stan, men det dröjer innan det går. Det blir taxi, en rymlig, modern Mercedes, som tar sina fyra passagerare in till centrala staden, som ju är definitiv i denna anrika stad men anor från stenåldern.

Chauffören tar oss innanför murarna till Stare Miasto, Gamla Staden, där vårt hotell ligger beläget på gågatan Floriańska, mer centralt än vad vi kan ana, bara några tiotal meter från Brama Floriańska, det medeltida, gotiska tornet från 1300-talet. Ja, vi snackar anor. Stare Miasto är stadsplaneringen i grunden från 1200-talet. Fascinerande.

Vi tar en promenad upp mot Rynek Główny, det stora torget som skiljs åt av Sukiennice, de gamla klädeshallarna, en arkad, ett månglarnas tempel, som för dagen tagit paus. Där finns också den magnifika domen kościoł Mariacki (Mariakyrkan) och kapellet Kościół Świętego Wojciecha, helgonet Wojciechs kapell. Längs med Rynek Glówny sträcker sig uteserveringarna, på andra sidan paraderar hästdroskorna, vita, eleganta med vackra hästar förspända, som liksom lyser i mörkret med sina selar och ljusa päls. Vi blir under vår kvällspromenad stoppade av inkastare som vill lura på oss sina restauranger, porrklubbar eller stripteasshower. Vi tackar artigt nej med en sådan tydligt iver att en av dem tvingas försöka med ”gay bar?”. Nej, inget napp där heller. Vi söker efter något att äta innan dagen har tagit ut sin rätt och rätt rätt blir kebab, som kanske ändå inte var korrekt för vårt polska, kulinariska äventyr. Men det fick gå. Vi avslutade därmed dagen, för vi visste att morgon därpå skulle vara arla och vi ville vara i god tid med frukost där matsalen öppnade, därefter tandborstning och task promenad dit där vi skulle bli hämtade för avfärd till Auschwitz.

Dag två

Klockan ringde efter en god natts sömn. Morgontoalett, påklädning och frukost, som var en mix av kontinental, ordinarie frukost och bitar ut den polska traditionen med bland annat färskost. Vi försåg oss. Dagen skulle bli lång. Efter tandvård var det dags för en promenad ut genom den omgärdande muren via Brama Floriańska och in i den park som följer ringmuren. Vi genar, efter lite guidning från lokalbefolkningen, och går under hållplatsen Teatr Słowackiego för spårvagnar och bussar, som leder mot den öppna platsen Plac Jana Nowaka-Jeziorańskiego som i sin tur leder mot Kraków Glówny, den gamla centralstationen. Men vi ska förbi och ja, förbi också det stora köpcentret Galeria Krakowska och Pawia, gatan där busstransporten ska ske.

Där stå några turistbussar och väntar, men alla märkta med Herbalife – nätverksföretaget som säljer näringsprodukter, kosttillskott och kroppsvårdsprodukter, som har kritiserats för att tjäna pengar genom ett upplägg liknande pyramidspel – som har konferens för tusentals medarbetare under de dagarna vi är här. Vi får vänta på vår tur.

Till slut kommer det en buss, som redan är fullastad med morgontrötta danska gymnasielever från Haderslev på södra Jylland. Men vi får plats längst bak och åker med ett samlat sällskap i ett slags anspänd, försiktig tystnad mot vårt mål.

Färden går västerut på smala, ringlande vägar i en och en halv timme innan vi når Oświęcim, den lilla landsortsstaden som tyskarna vid annekteringen förvandlade till Auschwitz och senare till en organiserad massutrotning av judar, romer, slaver, homosexuella och oliktänkande.

P-platsen är redan full. Turister samlas i grupper. Alla under någon sorts andakt, som vi alla vet vad som väntar, men ändå inte förstår vidden av. Ingen här, mig inkluderad, kan annat än tänka den svindlande tanken hur det var för 80 år sedan, ja mer, när människor som ryckts upp från sina hem, sin trygghet stod här i väntan på ovisshet mot ett grymt öde.

Solen står hög och klar på en blå himmel. Kontrasterna mot det väntande helvetet är stort. Men även då lyste solen stark, som ett hån mot kärlek, fred och liv. Vi är en grupp som lättar på trycket på toaletten innan vi ska igenom säkerhets- och biljettkontrollen. Vi står på ett långsamt led, som tar oss igenom och nedför en trapp för att få ett headset som ska hjälpa vår guide att lotsa oss igenom den fiktiva golgatavandring i faktisk miljö.

Ett försök att försöka förstå historien. Foto: KAI MARTIN

Vi följer vår ledsagare genom en sluttande gång ut mot koncentrationslägret. Från högtalare hörs en röst som rabblar namn. Utan att veta tänker jag att det är personer var liv har släckts av en regim, som satte det i system.

Så på håll uppenbarar sig tegelkåkarna med vakttorn och taggtrådsstängsel i dubbla rader. De som ville fly hade att göra. Gjorde man det straffades de som var kvar mångfalt. Ett grymt, utstuderat system i mänsklig ondska som vi snart skulle bli vare var långt mycket värre än så.

Vi passerar skylten ”Arbeit macht frei”, den som stals för drygt tio år sedan i en stöld organiserad av en svensk nynazist, och mitt hjärta vill sluta slå samtidigt som min hjärna vill dokumentera det som tusen och åter tusen gjort så mycket bättre och mer insiktsfullt.

Inne i detta samhälle, denna samling byggnader tänker jag Carl Grimbergsgatan i Annedal. Tegelhusen i Dicksonska stiftelsen, som tjänade som bostäder åt arbetarklassen för över hundra år sedan och som nu är dyra bostadsrätter. Det är stilla här, som en sommardag där alla är vid badsjön. Luften darrar nästan, men på gatorna har människor gått som härskat; på dessa gatstenar har fötter tagit plågade steg mot förintelsen.

Vi leds från station till station av guiden, som talar i sin mikrofon. Jag håller mig nära. För att se hennes mun röra sig. För att få en mer autentisk upplevelse än bara genom hörlurarna. Vi går in och ut ur byggnader. Försöker förstå. Begriper ingenting ändå.

Allt tar sin tid. Ska ta sin tid. Informationen är kompakt, koncentrerad ned till några få ögonblick i tal, men i oändlighet i form av kvarlåtenskap; som skor, som hår, som madrasser, som proteser, som kärl, som resväskor, som fotografier – mugshots, som vore de kriminella – på några av de vars liv kort efter avporträtteringen släckts. Jag ser barnkläder. Ser mitt treåriga barnbarn framför mig och tappar luften. Slutar andas. Vi möter celler där tortyr har begåtts, salar där rättegångar har hållits som om det funnits någon rättvisa att skipa, rum där medicinska experiment har gjorts i Tredje rikets vetenskapliga tjänst. En mur för avrättning. En galge för hängning. Jag går nötta trappor ned i en källare där människor gått som inte kommit upp. Väggar som omslutit rum där gaskamrar brutalt avrättat. Väggar som talar. Allt vittnesmål över människans outsläckliga ondska och utstuderade grymhet. Bara 80 år bort.

Solen gassar som om ingenting har hänt. Vi ställer oss i skuggan. Vi kommer inte undan. Om detta måste det om och om berättas i ett försök att försöka förstå historien.

Turen är slut. Men ändå inte. Vi ska vidare till Auschwitz-Birkenau några kilometer därifrån. Bussen åker i tystnad. Gymnasieeleverna, dessa unga, vackra människor fylld av spirande liv, skulle då ha tvingats ut i krig, eller – gud förbjude, om de tillhört fel kategori – skickats till döden i koncentrationsläger. Jag tror att den insikten drabbat dem.

Ny parkering. Ny promenad. Långt därborta skymtar porten där tågtransporterna passerade med tusentals och åter tusentals människor i godsvagnar på väg att sorteras mot slavarbete eller döden. Få av barackerna på det stora området är kvar, men det är som skuggorna från där de stått med skorstenar pekande mot skyn som ivriga vittnesmål över Holocaust.

Vi står vid en grav, som en gång var det rum där kvinnor och barn fick klä av sig inför den ”dusch” som skulle bli deras död under tjugo förskräckliga minuter. Guidens röst spricker. Ändå har hon berättat om detta i tio år.

Vi avslutar i en barack som en gång hyste kvinnor, löss och råttor; alla försökte överleva; få gjorde det.

Människan är märklig. Livet stannar inte av på grund av historien. Vi andas in. Håller andan. Går vidare. En macka och en dricka på bussen tillbaka till Kraków för att släcka den initiala hungern och kanske för att skifta tankens spår.

Vi andas ut på hotellet, men styr sedan mot en rekommenderad restaurang för polsk spis. Tradycyjne Polskie Smaki på Świętego Tomasza i Gamla staden ger oss vad vi behöver och öl därtill. Vi låter oss väl smaka samtidigt som kvällens mörker lägger sig. Vi avslutar med att gå till ölbaren Viva la Pinta för lokal öl och vodka. För att släppa på dagens anspänning, som ändå ligger som en dov sordin över – åtminstone – mitt sinne.

Dag tre

Vi vaknar i frihet. Det går inte att glömma bort. Blott några timmar bort ligger våra hem, där våra familjer lever. Allt är välordnat. Vi lever ett gott liv. Gårdagens är en påminnelse om att det inte är långt bort från en annan tillvaro. Några antal mil österut är dessutom verkligheten helt annorlunda än den vi lever i. Vi är väl medvetna om det, men styr undan tankarna, även om det blinkar till av medvetenhet emellanåt. Dagen ska bjuda på konsert med brittiska bandet Cinematic Orchestra, en grupp som P dy listat ut spelade i Kraków under vår vistelse (recension av spelningen kan ni läsa här!).

Men först promenerar vi oss igenom en rejäl sightseeingen inom rimliga promenadgränser. Kraków är en vacker stad. Skrev jag det? Åtminstone den centrala kärnan, inkluderat Stare Miasto, där vi smiter in in den väldiga kościoł Mariacki , den omgärdande parken med sina parkbänkar, avskärmande staket och fina papperskorgar i British racing green, lyktorna och de allt mer höstfärgade träden. Husen är emellanåt slitna, men stolta. Vi går in i Kościół Świętych Apostołów Piotra i Pawła (helgonen Peter och Pauls kyrka), ser på några gravar som hedrar några polska män (var är brudarna). Vi går nedför Grodzka. Vi rör oss ned mot slottet Wawel höjd på sin kulle, men det besöket anstår. På Stradomska finns en lockande hattaffär, som jag lockar in herrarna i, och en skobutik med ett par snygga, flerfärgade italienska skor som frestar. Det finns arkader med allsköns butiker och restauranger alternativt kaféer. Vi närmar oss de judiska kvarteren för en promenad, kanske en lunch eller åtminstone en fika. Men det intensiva regnet hejdar vår entusiasm. Vi snitslar oss på gator ned mot plac Wolnika där nöden inte har någon lag för min del. Ett litet fik, eller är det ett crepperi?, räddar situationen. Regnet vräker ned. Vi hukar oss, men väljer ändå att söka oss till ett annat ställe tvärs över torget. Vi vill ha polsk fika dirigerad av M, som kan sin polska kultur och dess bakverk. Vi är i utkanten av de judiska kvarteren, som man kan ana andas något chict bohemiskt över sig. Vi stannar på fiket i dess innersta rum, hänger upp våra regnkläder och paraplyer, ser ett danskt memoyspel på hyllan bakom oss, hör regnet smattra, samtalar, studera kaféets klientel, unga kvinnor som tar tid på sig med sin fika, låter varandra smaka på varandras bakverk. Men vi väntar ut dem. Nya gäster tar deras bord. Som en rasande vacker kvinna (det finns många av dem i Kraków, har vi noterat) tar plats bakom min rygg. Markerar bordet med sin kappa för att beställa. Två yngre män kommer, makar hennes kappa åtsidan. Vi studerar inväntande dramat om vad som ska hända när hon kommer tillbaka. Vi är alla överens om att chevalereskt erbjuda vår plats, eftersom vi är på väg att bryta upp. Dramat uteblir. Männen tillhör hennes sällskap, kan vi avundsjukt konstatera.

En taxi beställs, som vi inväntar, med ankomst om en kvart. Regnet håller andan. De utlovad ösregnet som skulle varat hela dagen, och som vi fått varnande SMS från myndigheterna ifrån, uteblir. Vi går ut på torget, konstaterar snopet att där finns en taxistation blott tiotal meter ifrån kaféet vi har frekventerat. Vår taxi kommer och tar oss till vårt hotell, eller så nära vi kan komma. Vårt boende ligger ju på en gågata.

Det blir en siesta på hotellet innan vi kommer till liv efter en kort stund. Vi tar en sväng runt torget. In i arkaden, runt densamma, kollar upp var Rynek Podziemny, det underjordiska museet, ligger. Vi kretsar kring Sukiennice som satelliter, hittar nedgången, men var någonstans köper man biljetter…? Vi tar ett nytt varv, efter att M frågat. Kommer till biljettkassan där i inser att något besök denna dag inte hinns med; vi bokar för kommande dag, köper våra biljetter och går mot middag och öl. Men innan dess tar jag en promenad i egen takt, till torghandeln Maly Rynek med frestande korvar, bröd och krimskrams.

Ressällskapet har funnit ut att mittemot hotellet finns en rustik restaurang med en förkärlek för det polska köket. Jag ansluter lite sent till Stodoła (polska för ladugård – jag sa ju rustikt!), men maten får vänta. Nu dricker vi öl. Istället är det W Starej Kuchni, som herrarna upptäckte efter att vi ätit oss mätta på Tradycyjne Polskie Smaki på Świętego Tomasza. Mitt emot ligger nämligen denna matinrättning. Det blir en bräda med polska läckerheter som vi delar på fyra, där vi äter oss syndigt och frossande mätta.

Vi tumlar ut i den tidiga lördagskvällen för att få oss en taxi eller Ûber som tar oss till spelstället. Vi får napp, men är osäkra på var någonstans vi ska ses. Tar oss mot lyxhotellet Saski på samma gata som restaurangen där vi åt ligger. Efter lite förvecklingar kommer en bil och M sätter sig, sin vana trogen i den av P y beställda bilen. Men polska går inte hem hos den unga chauffören; hon är nyss anländen till Kraków, har bott i staden sedan en månad och är från Ukraina; en människa på flykt, från grannlandet i öster; en kvinna som slitits ifrån sin vardag, sina vänner, släktingar, studier, jobb. Hon bor på ett härbärge. Vi är drabbade av hennes berättelse på engelska. Hon får en furstlig dricks.

Spelstället Klub Studio ligger i ett studentområde väster om centrum. Lokalen är i samma kvarter som ett bryggeri. Inuti är Klub Studio som ett Kåren 2.0 i Göteborg. Modernare, mer funktionsanpassat, men utseendemässigt ändå väldigt likt. Ny Über hem, eller var det en taxi?, med en ung man som pratar politik med M (det är snart val i landet). Ett lättdansat samtal med skratt, som vi snabbt får referat efter att vi har blivit avsläppta utanför ringmuren.

En ung man, gatumusiker, bjuder på musik som skulle kunna ha passat på Woody West. Vi passerar honom och porten.

Dag fyra

Vi tar en långsam morgon med sen frukost. Tar tid på oss. Det är ju först strax innan elva som det är dags för det underjordiska museet. Det regnar, så vi lånar paraplyer från hotellet (jag hade missat detaljen med regnjacka när jag packade väskan) och kliver ut i det stilla söndagsvimlet på Floriańska och upp mot torget. Månglarna finns där med sina souvenirer, men vi står över. Vi tar oss in i entrén, nedför trapporna, tvingas lämna ifrån oss våra paraplyer och går in i det som är en omfattande rundtur i Krakóws historia och stadens tillblivelse. Intressant, men dunkelt och vi är inte överväldigade när vi tar oss ut och upp efter en halvannan timme.