Deckare ur ett – nästan – Göteborgsperspektiv

Delvis läsvärt. Fem romaner i deckargenren med skiftande kvalitet – från lysande till mindre bra. Alla – nästan – ur ett Göteborgsperspektiv.

Peter Gissy: Den stora hemligheten (Hoi förlag)

Idoge Peter Gissy driver rastlöst vidare i sitt skrivande. Han är nu uppe i ett 50-tal böcker i olika genrer, men hans faiblesse för just thrillers är nog ändå hans största. Den här gången har han tagit avstamp i sin egen historia om fader okänd och sina sydettyska rötter, det vill säga de tyskar i Tjeckoslovakien som efter kriget sågs som andrahands medborgare. 76-årige Peter Gissy fick som 29-åring på sin mors dödsbädd reda på att den han trodde var hans pappa inte var det. Ovetskapen har gnagt i honom. Med ”Den stora hemligheten” tar han avstamp i detta, men låter nyexaminerade rättspsykologen Annie Mallman var diktarjaget. I två snyggt ihopvävda parallella historier – dels jakten på de sydettyska rötterna, dels på en serievåldtäktsman i Göteborg – har Annie Mallman att göra. Både på plats i Göteborg, såväl i barndomens Skåne med en åldrad och allt mer dement pappa som i Sydtjeckien. Peter Gissy är en fena på intriger och håller tempot väl uppe i ”Den stora hemligheten”, som mycket väl kan vara den första i serien om Annie Mallman.

Anna Ihrén: Guldstaden (LB förlag)

”Guldstaden” är Anna Ihréns fjärde roman i den så kallade Jubileumsserien. Göteborg är i fokus och med denna hennes serie också stadens 400-årsjubileum. Staden pyntar och fejar inför det stora firandet, men glansen solkas av att en tonårspojke i ett av Göteborgs mest utsatta områden hittas mördad. Anna Ihrén ska ha en eloge av att våga skriva om gängkriminalitetsproblematiken. Förfärande få deckarförfattare i landet gör det, så vitt jag vet. Men i ”Guldstaden” hamnar på något sätt mordet i skymundan för intrigerna hos de poliser som utreder fallet. Jag tappar snabbt intresset för dessa deras kärleksrelationer och karriärspositioner. Visst har hon en bra story här med ett delvis oväntat slut. Men jag tycker att Anna Ihrén slarvar bort den dramatiska handlingen i ”Guldstaden”.

Per Rune: Syndaren (Nona)

”Syndaren” om förre Säpo-agenten Erik Feldt är Per Runes romandebut. Författarnamnet är pseudonym för Per-Rune Nilsson, före detta fallskärmsjägare och med meriter inom Säpo med inriktning de operativa enheterna kontraterror och kontraspionage. Rötterna i Arvidsjaur och sitt boende i Göteborg – förutom det generella kunnandet inom agentvärlden och sin nuvarande roll som koncernsäkerhetschef – förenas i Erik Feldt. Han som dragit sig tillbaka i vildmarken i Norrbotten efter traumatiska upplevelser i tjänst. Men då hans dotter, den unga åklagaren Ulrika Ericsson, skjuts vid ett attentat efter en gängrelaterade rättegång… ja, då dras Erik Feldt snabbt in i dramat. Per Rune kan sin dramatik, kan alla schatteringar inom säkerhetspolisen och polisarbetet generell och spinner en intensivt vibrerande thrillertråd inte helt olik Jan Guillous svit om Carl Hamilton. Erik Feldt är ensam, men inte utan medhjälpare. Han är smart och strategisk. Men hjälper det i jakten på att hitta den som satte attentatsmännen på uppdraget…? Göteborg är i centrum, precis som fjällstugan och spanska solkusten likaså. Glimtar från Erik Feldts dramatiska bakgrund i mellanöstern skymtar för att ge ett slags förståelse för vem han är i jakten på förövarna. Det ska bli intressant att följa dennes fortsatta eskapader.

Mohlin Nyström: Den tysta fågeln (Norstedts)

Barndomsvännerna Peter Mohlin och Peter Nyström har gett sig ut på en rejäl resa sedan uppväxten i Åmål. Peter Mohlin har sedan ung vuxen ålder haft Göteborg som bas, men är sedan en tid bosatt utanför Lissabon. Kollegan och vännen Peter Nyström, kanske en mer rastlös individ gällande boende, har lämnat Göteborg för Malmö. Tillsammans har de sedan debutromanen ”Det sista livet” (2020) hållit fast vid dramatiken som kretsar kring förre detta FBI-agenten John Adderley. Där har Karlstad blivit staden som han inkognito bor och verkar som kriminalpolis i. Självklart spinner den tredje boken i serien, ”Den tysta fågeln”, vidare på den forne agentens liv både på såväl det privata planet och i yrkeslivet. Samtidigt som han försöker undvika den hotande faran från onda krafter från USA, som vill hämnas, slits han mellan jobbet och dess utmaningar och den överraskande, och ofrivilliga, rollen som förmyndare för sin unga brorsdotter. Mohlin Nyström kan sin dramatik. De kan sin miljö, som den här gången hamnar i ett lika fiktivt Grums som det Karlstad de skapat. Vi som har följt John Adderley genom de tidigare romanerna möter ett persongalleri vi är bekanta med, som nu adderats av nya. Återigen en bladvändare, rappt skriven med stilistisk pondus, där den givna utgången snyggt alltid öppnar för en annan.

Tony Fischier: Ett stråk av karma

Flitige Tony Fischer håller inte bara sin serie om kommissarie Niklas Ragnvik vid Göteborgspolisen igång. Han har också sedan debuten med ”Mannen som försvann” (2021) och de följande böckerna ”I mästarens skugga” (2022) och ”Den sjunde kretsen” (2023) också kommit med boken ”Svart vecka” (2023) om privatdetektiv Anders Johansson. Så lite överraskande kanske att han redan är framme vid sin fjärde roman i Ragnvik-sviten. Detta dessutom utan att tumma på kvaliteten. I ”Ett stråk av karma” har Niklas Ragnvik tagit ett steg tillbaka i storyn. Så också hans flickvän Maxine Adlerkrantz. Istället är det kollegan Markus Hauer, nyss tillbakakommen efter sjukskrivning, som hamnar i fokus både på det personliga planet som i yrket. Händelser i något slags närtid vävs snyggt samman med dåtid. Tony Fischier kan med mästerlig hand skapa förvecklingar som få andra. Till detta med en nerv och intensitet, som bjuder på thrillerkraft och läsglädje boken igenom. I ” Ett stråk av karma” fräser det i trådarna som sprakar mot finalens detonation. Det är oerhört skickligt och som Tony Fischier plägar göra porträtteras den göteborgska överklassen i allt annan än smickrande drag. Väl färdigläst sitter man och kippar efter andan väl medveten om att Tony Fischier snart har skrivit färdigt nästa bok i serien.

Larm och poesi från hjärtat och ut

Konsert:

OSSLER och PAPERWING

!!!!

Mörkt larm. Liveversionen av ”Ett brus” ger albumet från 2008 nya dimensioner. Foto: KAI MARTIN

Skeppet, Göteborg

Publik: Snudd på utsålt

Bäst: Glädjen att få höra ””Ett brus” i en koncentrerande, livfull helhet.

Sämst: Dåren i publiken som skyllde på sina språkliga tillkortakommande på allt annat än sig själv.

Fråga: Finns det någon annan som skildrar svenskt mörker bättre än Pelle Ossler…?

Det är ju inget nytt grepp det där att spela album från spår ett till spår ö. Det kan bli alldeles fantastiskt, men är också ett vågspel. Ett album har sin dynamik. På scen kanske inte beståndsdelarna faller lika väl ut.

Inför ”Ett brus” (2008) flydde Peller Ossler med mannar den trånga replokalen i Stockholm för anrika Hansa Tonstudio. Genom göteborgske ljudteknikerna och producent Michael Ilbert (han jobbar där sedan snart 20 år) fick de också tillgång till der Meistersaal, där bland annat David Bowie producerat klassisk musik. Salen är en utmaning akustiskt, så har man inte anlag för historisk respekt som kan skapa stora skälvan är ljudet en fiende att bemästra.

Pelle Ossler, med sin larmiga och expressiva gitarrstil, Conny Nimmersjö, men inte mindre expressivt gitarrspel, Christian Gabel, trummor, och Ulf ”Rockis” Ivarsson, med skarpt och dovt slipat basspel, hittade tonen. Ett klassisk svenskt album skapades ur landets mörker och melankoli.

När plattan nu blivit på vinyl efter 15 fångade Pelle Ossler upp detta för att fira lite extra med en smärre turné. Med på tåget fanns Ulf ”Rockis” Ivarsson, hans kombattant från en gång Thåströms band. ”Rockis” som få andra har en ton som gjord för denna dova postpunk och ett stabilt basspel som tryggar musiken. På trummor elegante Hux Nettermalm, som närmast har ett jazzigt förhållningssätt till trumspelet, vilket i sin tur skapar en fin dynamik i musiken. Micke Nilzéntar på keyboard, och Skeppets egen kyrkorgel (!), blir kittet som förenar Pelle Ossler, när han pendlar mellan försiktigt och kraftfullt.

”Ett brus” skapades under något slags föreställning av euroblues, vilket är en väldigt adekvat rubrik. Under denna samla Ossler den perfekta länken mellan Wilmer X och Thåström, adderar Kurt Weill med the Jesus and Mary Chain, Joy Division och Bob Hund.

Det här musik som sprakar, som utmanar, som vill och som inte väjer för mörkret, för allvaret. Ja, den är i kontrast till Pelle Osslers ödmjuka, närmast blyga gestalt som frontman. Men hans och bandets musik lever på sin egen kraft och på scen blir ”Ett brus” en stark upplevelse.

Ossler, spelning på Skeppet, Göteborg 24 november 2023, låtlista:

  1. Svinbesättningen
  2. Ner i säcken
  3. Ett slutet rum
  4. Borra hål
  5. Svartare än blå
  6. Elvis på institutionen
  7. Ett brus
  8. Lergraven
  9. Hela mitt liv
  10. En förlorad vals
  11. Tiden lider (extranummer)
  12. Sexbit (extranummer, cover på Gun Clubs ”Sexbeat”)
  13. Asterions hus
Skirt och starkt. Jenny Soovik väcker både förtjusning och intresse för hennes Paperwings musik. Foto: KAI MARTIN

I början på september bjöd Paperwing, alias för Göteborgsmusikern och -kompositören Jenny Soovik, på en av mitt livs mest omtumlande musikupplevelser (läs om den här!). Hennes iscensättning av nya albumet ”String fling” var pur konst där låtarna förenades med kreationer, koreografi och identitetsskiftningar till de smarta arrangemangen som gavs från scen.

Nu blir det en mer avskalad konsert när hon tillsammans med musikerna Jonathan Albrektsson, syntar, och Viktor Reuter, bas, värmer upp för Ossler. Här har hon lämnat musiken från nya albumet hemma. Mer jordnära, men ändå vackert atmosfäriskt, skirt men lika starkt bjuder hon på musik från albumen ”Equilibrium” (2020) och ”Alone we walk the land” (2018) plus EP:n ”Prism” (2021).

Här är musiken elektronisk med hjärtlig, innerlig puls. Jenny Sooviks röst är omfångsrik och omfamnande.

Självklart kan Paperwing här inte utmana ”String fling”-föreställningen på Stora Teatern. Den var unik. Men Jenny Soovik med band visar att hon också klarar att skapa intresse med en mer renodlad konsert. Hon gör helt enkelt musik som tjusar även utanför Marie Antoinette-kreationerna.

Paperwing. spelning på Skeppet, Göteborg, 24 november 2023, låtlista:

  1. Release me
  2. Firewall
  3. Alive
  4. Oh, wallflower
  5. Clouds
  6. Himalya
  7. I see you

Högt och lågt för Lester

Humorshow:

E DU GO SHOW – Göteborgs (roliga) historia

!!

Underhållande trams. Markus ”Lester” Qvist förenar regelrätt trams, humor och talkshow i en föreställning som håller både högt och lågt. Foto: KAI MARTIN

Stenhammarsalen, Göteborg.

Bäst: ”Lester” som ståuppkomiker räddar mycket.

Sämst: ”Lester” som talkshowvärd stjälper mycket.

Fråga: Hur länge dröjer det innan ”Lester” hittar sitt rätta format…?

Han knôr sig in på Hardrock café efter att ha dônat på Youtube. Han propsar på en humor som har sin bas i göteborgskt tjôt och skoj sprungen ur ”Rally” i allmänhet och Peter Apelgren i synnerhet. Så knôr Markus “Lester” Qvist sig in på Stenhammarsalen med ”E du go show – Göteborgs (roliga) historia tillsammans med Swingerz plus allsköns gäster. E du go eller…? Kan det verkligen funka? In i de fina salongerna?

Jo. Men det är enligt devisen ”Friskt vågat. Hälften vunnet” går der och nog har han någon form av humortourettes, för allt är inte roligt som kommer ur munnen. Men mycket.

”Lester” håller fast vid sina tv-inslag som han slipat på på Youtube, berättar genom dem om Göteborgs ”sanna” 402-åriga historia (mycket underhållande och vansinnigt tramsigt), gör sina intervjuer (som inte är mindre fåniga). På scen blandas musik från Swingers (halva Barbados med sångerskan Helan Lidström) och Glenn Hysén som körsångare (nä) och framför allt driftkucku.

”Det är kort väg till Gbg om du vill det lite skôj” (”It’s a long way to the top if you wanna rock’nroll”, AC/DC:s slagdänga) och ”E du go” (Arvingarnas ”Eloise”) sätter musikaliska standarden. Det är inte en kväll att ta på allvar. Här är det en motorväg till skratt och trams. Det hade kunnat flyta på, men den raka vägen kantas av bekymmer.

På scen blir det en salig och underhållande röra, som emellanåt blir rena dikeskörningar i humorskolan. Men också vasst och slipat roligt, men glimtar av gapflabb. Högt och lågt, alltså.

Helt klart är att när ”Lester” agerar ståuppkomiker, som i inledningen, är hans som bäst. Då finns det ett flyt, en lysande humoristisk ådra och tajming som är lovande. Men när gästerna – för kvällen golfspelaren, legendariska Helen Alfredsson och gitarristen och kompositören Janne Schaffer, inte mindre legendarisk han – kommer in för ett slags talkshow… ja, då håller inte längre föreställningen måttet. Han är ingen Robin Paulson eller Kristian Luuk, eller för all del Fredrik Skavlan, som har tålamod att lyssna och ställa följdfrågor. Det blir plottrigt och flåshurtigt. Helen Alfredssons intressanta historia försvinner och med Janne Schaffer blir det istället hans show. Ingen riktigt balans, alltså.

Men jag gillar att ”Lester” vågar. Att han spänner bågen om än resultatet blir spridda skurar av pilar där få riktigt träffar målet. Utan misslyckanden ingen framgång, utan mod och övertygelse om att han gör rätt blir det heller ingen show.

”Lester” tar med sitt koncept nya kliv hela tiden och kommer med säkerhet att pricka formen och hitta den definitiva stilen inom inte en så avlägsen framtid. Han har så kallade funny bones, men ska bara få ordning på motoriken, så att allt hamnar rätt.

The E du go show, premiär 12 oktober 2023, Stenhammarsalen. Denna föreställning recenserade 23 november. Spelas 14 december, 8 februari, 14 och 21 mars.

Ciceron: Lester
Orkester: Mathias Lager, gitarr, trummor och sång, och Peter Samuelsson, bas och sång samt dj Lida.
Sång: Helena Lidström
På scen också: Glenn Hysén, Pipistrello och Fredrik Wingbro.
Trafikhistoriker: Pipistrello

Skuggor från det förflutna i ljuset av här och nu

Den minnesgoda kanske kan rekapitulera hur det var då Freddie Wadling skulle återförena Cortex för en spelning på Gothenburg Film Studio 3 oktober 2015. Eller om det var Cortex som skulle återförenas med eller utan Freddie Wadling. Turerna var många. Åsikterna om vad som hände likaså. Många gånger trodde jag att jag att jag var sanningen på spåren (och skrev om dem i en finaltext här!). Men helt klart är att den snabbt slutsålda spelningen med ytterst få marginaler ställdes in. Snopet för många, som hade sett fram emot detta.

Originalmedlemmarna Gerth Svensson och Uno Wall, gitarr respektive trummor, valde tillsammans med basisten Adam Wladis (bland annat Union Carbide), legendaren Henrik Venant (TT Reuter med mera) att tillsammans med konstnären och musikern Per Svensson att ur Cortex aska bilda the Manniquins of Death. Några av medlemmarna kom från Kingdom of Evol där Freddie Wadling var sångare och låtskrivare.

Det blev en spelning för bandet på Truckstop Alaska den 3 oktober 2015, något kvarter från Gothenburg Film Studio. Skam den som ger sig.

Och det har heller inte bandet gjort, som inte bara nyligen spelat på scen som förband till Public Image på Pustervik för någon månad sedan. Utan också gjort ett album med musik av Per Svensson, Henrik Venant och Gerth Svensson plus en liveversion av Liket Levers klassiker ”Levande begravd”, som blivit liggande men nu har kommit ut på Henrik Venants skivbolag Heartwork.

På kort tid gör bandet sin andra spelning i Göteborg. Denna gång på Skeppet vid Stigbergstorget. Som förband har man Stockholmsbandet Then Comes Silence, som inte har spelat i Göteborg sedan 2014 och som sedan ett år har gått från kvartett till en trio.

Postpunkposörer. Then Comes Silence kan sin postpunk i både stil, musik och dramatik. Foto: KAI MARTIN

Vi pratar alltså en postpunksafton med stil och vad passar då bättre än att Klubb Död, verksamma i Stockholm med huvudsakligen arrangörsbas på Klubb Nalen sedan några år, står som arrangörer för evenemanget.

Then Comes Silence är stadigt spelande i Tyskland och Belgien, men har också börjat få in en fot i Staterna. Deras musik är effektiv postpunk med modernt snitt men med drag av Sisters Of Mercys mörker där trummisen Jonas Fransson emellanåt, då han inte låter pukorna mullra, spelar med ett slags diskobeat inte helt olikt Garbochocks Binkie Liljegren. Axel Svenson, sång och bas, kompletterar drivet med sitt spel där gitarristen Hugo Zombie adderar med både energi, melodi, ett energiskt tempo och utmärkt poserande.

Det här är postpunk i sin prydno av nya millenniets snitt. Elegant, mörkt effektiv och smittande mollstämt. Snyggt, men kanske några nummer för mycket den här kvällen.

The Mannequins Of Death mönstrar för aftonen Per Svensson, sång och gitarr, Henrik Venant, sång och keyboard, Adam Wladis, bas, Pontus Torstensson, trummor, och Linus Kuhlin, gitarr och sång. Den sistnämnde, författare (bland annat en bok om Cortex!) och musiker, från postpunkband som Del III och Sista Dansen, som här ersätter Gerth Svensson, som tvingats tacka nej på grund av hälsoskäl. Uno Wall, trummis, avled blott några månader efter Freddie Wadlings död i början av juni 2016.

Mäktigt malande. The Mannequins Of Death förvaltar Cortex arv väl. Foto: KAI MARTIN

Det är ett gäng tung meriterade postpunkmusiker, som snabbt placerar skåpet med sin envetet malande, kraftfulla musik. The Mannequins Of Death gör sina låtar både i skuggan av Freddie Wadling och i ljuset av densamme. Per Svensson är inte en lika karismatisk och mångfacetterad sångare om Freddie Wadling, men tar igen det i kraftfullhet. Cortex lever helt enkelt vidare i the Mannequins of Death – inte bara för de Cortex-låtar man spelar – i en elegant tidsresa från 80-talet med dess underjordiska musikaliska strömningar till ett relevant nu. Mäktigt.

Låtlista Then Comes Silence, Skeppet, Göteborg 18 november 2023:

  1. Tickets to funerals
  2. Flashing pangs
  3. Apocalyps flare
  4. Rise to the bait
  5. She loves the night
  6. Worm
  7. Warm like blood
  8. Dark end
  9. The rest will follow
  10. Mercury
  11. Strangers
  12. Strange kicks
  13. We lose the night
  14. Animals

Låtlista, The Mannequins Of Death, Skeppet, Göteborg 18 november 2023:

  1. Mannequins of death (Cortexcover)
  2. Mind of darkness (Cortexcover)
  3. Nattdjur
  4. Warrior night (Cortexcover)
  5. Skuggorna kommer (Cortexcover)
  6. Planeter
  7. The rain (Kingdom of Evolcover)
  8. Evigt mörker, evigt liv
  9. Levande begravd (Liket Levercover)
  10. Fear of glass (Cortexcover, extranummer med gästsång av Alex Svenson från Then Comes Silence)

De sista entusiasterna – scenglädje som smittar

Show:

MINNESLUCKOR med PER FRITZELL, JAN RIPPE och DEN OFATTBARA ORKESTERN

!!!

Smittsamt. När Per Fritzell och Jan Rippe bjuder på ”Minnesluckor” är det både frejdigt, galet och alldeles underbart.
Foto: TOMMY HOLL/STELLA PICTURES

Kajskjul 8, Göteborg.

Publik: Utsålt.

Bäst: Jag är onekligen svag för les Garçon de la Plages swingande nummer.

Sämst: Lite stapplande emellanåt, men inget som hindrade det totala intrycket.

Fråga: Hur är det möjligt att ha en sådan enorm scenglädje efter nära 50 år tillsammans…?

Det är lite som något av Agatha Christie. Tre som möter fyra och blir sju, men där det nu bara återstår två som har glädjen att stå på scen med glödande glädje. Jo, jag vet att Claes Eriksson emellanåt bjuder upp till scendans, men inte med samma envetna frenesi som Jan Rippe och Per Fritzell. De två som möttes för nära 50 år sedan och därefter knappt varit ifrån varandra på scen. Bara det är värt att hylla.

När de andra i Galenskaparna och After Shave åtnjuter livets otium har de har varit flitiga med turnerandet av sitt ”Gott och blandat” (som jag dessvärre missat). Underhållning i ett mindre format. Nu ställer sig duon återigen på Kajskjul 8:s scen tillsammans med Den Ofattbara Orkestern för att öppna ”Minnesluckor”.

Det är här som de båda var med och öppnade tillsammans med Anders Eriksson och After Shave 1996 och därmed etablerade inte bara en fin tradition av underhållning utan också en scen som bjudit på högt och lågt sedan dess i en aldrig sinande ström.

Med ”Minnesluckor” öppnar duo Fritzell och Rippe för frejdig, galen och alldeles underbar underhållning. De spänner över musik från Sven Uslings Trio och Knut Agnreds ”Åke från Åstol” till sanslösa Les Garçon de la Plage från ”Falkes fondue” med fejk franska till Beach Boys musik. Och… ja, det är frustande roligt och en smula oroligt när Per Fritzell och Jan Rippe svingar sig ut över i scenkanten i tyglianer. Per Fritzells töntiga hembygdsman och hans Robinsonfigur är fortfarande skamlöst underhållande. Jan Rippes Kenneth Ålborg dryckesexcesser är ännu kittlande på gränsenhumor och hans Roger från ”Macken” vill varken han eller publik släppa taget om.

Ja, helt ogenerat flörtar Fritzell och Rippe med hela sin karriär i allmänhet och den med Galenskaparna och After Shave i synnerhet. Det är en igenkännande kavalkad av favoriter med en smittande scennärvaro. Jan Rippe och Per Fritzell tycker helt enkelt fortfarande att det är så ofantligt roligt att stå på scen och det ska de inte sluta med. ”Minnesluckor” är en underhållande show som sprider glädje. Det kan behövas i dessa tider.

Starkt om sorg

Teater:

A HUNDRED WORDS FOR SNOW

Bländande. Aiyana Bartlett är fullständigt bländande som tonåriga Rory som drabbas av sorg. Foto: LINA IKSE

Sorgen kan klä sig i många ansikten. Fler än myten säger att inuiter har ord för snö. Dramatikern Tatty Hennessys monolog ”A hundred word for snow”, som nu spelas på Gothenburg English Studio Theatre (Gest) speglar förtjänstfullt detta. I centrum tonåriga Rory som förlorat sin far. Biologiläraren som egentligen, i fantasin, var upptäcktsresande och hade Nordpolen som mål.

Det är dit hon ska med hans urna för att där sprida hans aska. Men nordpolen…? Det finns ju fyra fler än den geografiska.

Hennessy tar oss med på resan till Tromsö vidare till Svalbard. Med Aiyana Bartlett som ciceron leds man genom tonåriga Rorys känsloresa, med alla toppar och dalar, genom skratt, gråt, förtvivlan och försoning.

Aiyana Bartlett är bländande skicklig. Skapar en närhet i sin roll till Rory, som gör karaktären skälvande trovärdig. På 75 minuter görs alltså inte bara en resa mot ett tänkt mål utan också en tonårings känslosamma resa för sitt sorgearbete. Den kantas av reflektioner, humoristiska, sarkastiska, juvenilt naiva och drabbande. Den möts av både hastigt uppflammande kärlek, dåligt förstagångssex och förtvivlan.

Detta famnar alltså både pjäsen och Aiyana Barlett med intensitet, uppriktighet och värme. ”A hundred words for snow” låter skådespelaren i föreningen med texten göra jobbet i en tillsynes enkel uppsättning med ett starkt resultat.

”A hundred words for snow”, premiär 3 november 2023 på Gest (Gothenburg English Studio Theatre) till och med 25 november. Denna recension är baserad på föreställningen 9 november.

Av: Tatty Hennessy.

Regissör: Gary Whitaker.

Scenografi och ljusdesign: Diblik Rabía Leon.

Regiassisten: Iris van Dongen.

Ljuddesign: Karl Wassholm.

Animation och trailer: Emil Wickholm Thureson.

Med: Aiyana Bartlett som Rory.

Laddat med dockor i tonårsdrama

Teater

OXYTOCIN

Utmanar. Oskar Thunbergs ”Oxytocin” på Backa Teater både utmanar och tar tonårstiden på allvar. Foto: OLA KJELBYE

Hands up den som som vuxen längtar tillbaka till tonåren.

Jag gör det inte. Tvivlen. Vilsenheten. Längtan. De återkommande olyckliga förälskelserna. Nej, tack.

När Oskar Thunberg, regissör och dramatiker, tar sig an tonårstiden denna tids sturm und drang är det med ett stillsamt allvar. Och med dockor!

Det kan tyckas som ett vågspel – och definitivt en utmaning riktad mot de gymnasieelever som på tonåringars blasé vis är i målgruppen – med åldersgräns på 15 år. Dockor? Herregud!

Det är heller inga marionetter där någon rycker i trådarna för att skapa en dockteater. Bakom Jenny Bjärkstedts uttrycksfulla dockor finns skådespelare som inte bara hjälper med röster utan också rörelser. Det sistnämnda kan de vara flera om.

Besvärande och något som tar fokus från pjäsen? Nej, faktiskt inte. Efter en väldigt kort stund sätts skäppan på Jana, som ska börja gymnasiet och som lider av mental ohälsa. Hon sugs försiktigt in i skolans värld, bygger upp relationer och vi får följa hennes klasskamrater och henne genom en dryg termin. Kärlek och bråk, förhoppningar som grusas, fester, första fyllan, första kyssen, första samlaget, droger, kriminalitet, föräldrar och en morförälder vars liv lider mot sitt slut, sorg och glädje. Ja, som livet självt men ställt med varsam insikt om just tonårstiden med samma nära distans som en tidig Håkan Hellström-låt.

Pjäsens en timme och tre kvart kunde kanske ha stramats åt. Men ”Oxytocin” överraskar med sin kärleksfulla närhet till tonårens vilsenhet och stolthet.

Oxytocin, förresten…? Detta mirakelhormon som finns i oss. Som lindrar smärta, skyndar på läkningen av sår och skador, sänker pulsen, blodtrycket och halterna av stresshormoner. Med en långvarig effekt som påverkar oss mer än under själva beröringen.

En snabb googling ger:

”Oxytocin är ett långsiktigt bra hormon som frisätts ju mer du får av det. Det framkallas även av att dansa, sjunga i kör, ta ett varmt bad eller faktiskt av att ligga under ett tungt täcke.”

”Oxytocin är kroppens eget superhormon. Alla människor, både män och kvinnor, har hormonet oxytocin i sin kropp. Det frisätts framförallt vid fysisk närkontakt, till exempel genom kramar, beröring, massage, sex och ögonkontakt.”

Jo, Backa Teaters ”Oxytocin” berör.

”Oxytocin”, Backa Teater, premiär 18 oktober 2023. Spelas till och med 12 december. Denna recension baserad på föreställningen 9 november.

Regi och manus: Oskar Thunberg.

Mask, kostym och scenografi: Maja Döbling.

Dockmakare: Jenny Bjärkstedt.

Ljus: Christofer W Fogelberg.

Komposition: Daniel Ekborg, Simeon Hillert och Mats Nahlin.

Ljud: Simeon Hillert.

Med: Nikola Borggård Gavanozov, Ove Wolf/Pelle Grytt, Vivi Lindberg, Malin Morgan och Wahid Setihesh.

Musiker: Daniel Ekborg och Mats Nahlin.

”Ett drömspel” – fascinerande scenkonst

Teater:

ETT DRÖMSPEL

Absurd och underhållande. Koreografen och regissören Örjan Anderssons iscensättning av Strindbergs ”Ett drömspel” är underhållande scenkonst. Foto: MATS BÄCKER

August Strindbergs ”Ett drömspel” är fortfarande drygt 120 efter att den skrevs och sattes upp en drömpjäs för både regissörer och skådespelare. Ansedd som en föregångare av de expressionistiska dramerna och av Strindberg ansedd som ”mitt mest älskade drama, min största smärtas barn”.

Till Strindbergs drömvärld kan de flesta hålla sig öppna. Skaffa sin egen fria tolkning både i sättet att skapa iscensättningen och spela rollerna.

Koreografen och regissören Örjan Andersson, som återvänder till Folkteatern efter framgången med ”Hamlet” (2017) är inte sen att öppna för sin version. Med hjälp av dramaturgen Magnus Lindmans strama, och paradoxalt nog samtidigt fria, tyglar har ursprungstexten kortats och satt in i en nutida kontext. Det är smidigt och sömlöst. Här blir det repetitivt och färgstarkt. På svenska, spanska och engelska (och kanske något språk till) och emellanåt fullkomligt hallucinationiskt.

Lysande scenografi och kostym. Både scenografi och kostym lyfter ”Ett drömspel” på Folkteatern. Foto: MATS BÄCKER

Till detta har scenografen Chrisander Brun (vilket scenrum) och kostymdesignern Jenny Nordberg (vilka kläder!) skapat en drömvärld på scen som är intagande och humoristisk. Något som förstärks av kompositör Franz Edvard Cedrins musik och ljusdesignern Christoffer Lloyds expressiva ljussättning

Ja, så förstås Örjan Anderssons känsla för dans och koreografi. ”Ett drömspel” i hans händer skulle, med de fem dansarna och fem skådespelarna i ett ömt omfamnande kollektivt samarbete och likväl strong individuellt spel, lika väl kunna vara satt på Göteborgsoperan. Den är snyggt gränsöverskridande, skickligt iscensatt med en ensemble som tar sig an sin uppgift med hull och hår.

”Ett drömspel” på Folkteatern är fascinerande scenkonst. Absurd, lekfull och underhållande på samma gång.

Ett drömspel”, Folkteatern, Göteborg. Premiär 23 september 2023. Spelas till och med 11 november. Denna recension baserad på föreställningen 8 november.


Av August Strindberg

Bearbetning: Magnus Lindman
Regissör och koreograf: Örjan Andersson
Scenograf och ljuskoncept: Chrisander Brun
Ljusdesigner: Christoffer Lloyd
Kostymdesigner: Jenny Nordberg
Kompositör: Franz Edvard Cedrins
Mask- och perukdesigner: Suz Åberg

Medverkande: Jernej Bizjak, Kevin Foo, Takuya Fujisawa, Sanna Hultman/Lisbeth Johansson, Anna Lundström, Javier Perez, Emilia Roosmann, Sofia Sangregorio, Jonas Sjöqvist och Sara Wikström

Dåtid i nutid i gripande pjäs på teater Trixter

Teater:

THE ART OF BEING MANY HANNAH ARENDT

Drabbande. Nyskrivna pjäsen ”The art of being many Hannah Arendt” griper tag på med Annika Nordins i stilsäker roll som filosofen Hannah Arendt. Foto: INES SEBALJ

Varande en av 1900-talets stora tänkare och skoningslös i sitt förhållande till sanningen fick förstås tyskan Hannah Arendt (1906–1975) både följare och belackare, vänner och fiender. Som om inte hennes judiska uppväxt var nog i en tid av antisemitism. Född i Hanover levde hon under sin barndom i Königsberg, nuvarande Kaliningrad, ovetande om sig själv som judinna och frågande när hon väl ställdes inför det. Snart skulle hennes ifrågasättande inte vara värt ett vitten när hon hamnade i Berlin, blev elev hos filosofen Martin Heidegger (1889–1976). Flykten från Tysklands nazism till Paris blev en kortvarig frist och därefter, utan att kunna språket, till New York.

”The art of being many Hannah Ahrendt” är regissör Birte Niederhaus idé. I ett fritt förhållande till det material om Hannah Arendt hon har tagit till sig har hon skapat ett manus, som i långa stycken inte bara är en historiebeskrivning över den tyska filosofens liv och skeenden utan också en drabbande pjäs. Elegant kopplar den samman dåtid och Hannah Arendts historia och skeende med nutid. Med de allt snävare värderingar vi nu lider av i en peka finger-politik som skyller på andra, men vägra ta ansvar och insikt av det som sker.

Det är närmast klaustrofobisk att följa Hannah Arendts resa genom livet med suveräna Annika Nordin i huvudrollen. Allt förstärkt av Anna Gustavsson finstämda, finurliga musik som ett löpande, känslomässigt soundtrack genom pjäsen.

Det är i huvudsak en monolog, men där Annika Nordin också spelar mot sig själv i filmat material som ger ett slags dokumentär känsla. Scenrummet Hannah Arendts estrad, hennes kontor. Men är också som ett kafé med plats för cirka 30 personer, där vi alla blir den tigande åhörarskaran som ser allt, hör allt, men gör ytterst lite. Återigen en besvärande reflektion över vår samtid.

”The art of being many Hannah Arendt” är en andlös, knapp timme bländade teater med både insikt och sorgkant, som borde få möta en stor publik.

”The art of being many Hannah Arendt”, premiär 28 oktober 2023. Spelas till och med 10 december på Teater Trixter. Denna recension är baserad på föreställningen från 5 november.

Manus och regi: Birte Niederhaus
På scen: Annika Nordin

Musik/komposition: Anna Gustavsson

Film & projektioner: Fredrik Egerstrand

Scenografi: Ger Olde Monnikhof

Ljud- och ljusteknik: Miranda Seiborg Wikström

Punk som fortfarande sparkar och lever

När den svenska punken kickade igång någon gång 1977 blev det snabbt en tändande gnista, som blev till en hel präriebrand i landet. I varje ort trotsade punkare både system, normer och synen på vad och hur saker och ting skulle se ut och låta. I Malmö, Lund, Klippan. I Åsa. I Göteborg och vidare.

Vi var ju några mer eller mindre välsnutna snorvalpar, som fick syre i våra drömmar och kunde andas ut i en kreativ miljö som var präglad av ett gör det själv-tänk. Något, som jag tror, har präglat hela den generationen.

Slobobans Undergång var tidiga i Partille 1977. Staffan Hasslings Englandsresa då väckte så mycket till liv och plötsligt stod han med band med vänner och storebror Per. Snart blev det en självklar del av den göteborgska punkrörelsen med Göteborg Sound, Bruset (som ju mer var ett pubrockband, men som hamnade i den tidiga punkkostymen) och Straitjacket med Freddie Wadling som centralfigur i egenskap av basist och sångare extraordinär. Vi i Stick! larmade igång berusade av tidens tempo i april 1978. Vi var alla 20 plus. Men med senare Attentat och Glo med på tåget blev det också tonåringarnas definitiva signatur där i slutet av 70-talet.

Attentat firar i år 45 och viker sig inte en tum från vare sig ideal eller musik. Nyligen kom albumet ”Det blir som det blir”. Ett fräsande starkt och typiskt Attentat-album. Tätt packad Göteborgspunk med popsignatur med en Jönsson som sparkar och spottar uppåt och åt sidorna.

Det är förstås mer än hedervärt att bandet fortfarande kickar 2023. Men det är förstås ett rent under att bandet ens existerar efter Jönssons näradödenupplevelse, där han i månader under våren 2022 låg på intensiven i en respirator.

Nu är han en tjurig fan. Det ska mer än lunginflammationer, blodförgiftning och sist ut multiorgansvikt för att släcka detta envetna liv. Tack för det.

Fullt ös. Att Jönsson i Attentat står på scen är ett smärre under. Men 2023 är bandet fortfarande kvar efter 45 år.

Foto: ROINE LUNDSTRÖM

Våren 2022 skulle bandet ut på turné. Den fick förstås skrinläggas. Ny musik skulle också spelas in. Även det fick sättas på paus. När Jönsson väl kom på stapplande fötter och senare kände sig trotsigt redo att börja sjunga igen hade Patrik Kruse hoppat av som gitarrist. Nye basisten, eminente Siken, tog platsen och lämnade tomrummet efter en basist efter sig som tillfälligt fylldes av Crippa för några livegig i somras. Han som varit bandets mest trogne medlem genom åren vid sidan av gitarristen Paddan, men en position han gav upp för fem år sedan.

Självklart hade sjukdomstiden präglat Jönsson. Om detta måste han ju skriva. Nytt material adderades till det redan klara.

När nu Attentat med friskt humör både släpper och marknadsför sitt nya album är det med full kraft. In på bas har Karl Prytz klivit in sedan någon månad tillbaka. Det har blivit en gäng spelningar – akustiska och för fullt ställ. Så när bandet står på Musikens hus scen vet samtliga var skåpet ska stå. Det är uppenbart att Siken inte bara med energi och ungdomlighet inspirerat Attentat till en delvis ny, spirande ljudbild (både på scen och på platta). Med detta har bandet en skön här och nu-känsla i de nya låtarna parat med en frisk dos nostalgi. Äldre musik mixas förtjänstfull med det nya materialet.

Men det är helt klart en Jönsson på scen som är präglad av brist på ork, något som också ger effekt på sången. Det blir hellre än bra. Fast skit samma. Han är här. Kanske mer trotsig än tidigare. På sant punkmanér är det han som bestämmer. Ingen annan.

Tungt. Slobobans Undergång kan fortfarande mangla effektivt. Foto: REINE LUNDSTRÖM

Inte heller Slobobans Undergång har kunnat hålla sig ifrån att göra ny musik. Och då uppenbarligen heller inte återföreningar. Jag har sett bandet 2015 (just på Musikens hus i slutet av november då Attentat fick ställa in på grund av Jönssons dåvarande hälsoproblem) och 2018. Förtjusta över att samla de krafterna återigen lät det både mäktig och tungt. Nu med frejdiga och fartfyllda singeln ”Ett annat liv” tar bandet i sin uppdaterade form klivet in i 2020-talet med stolthet. På scen brukar Slobobans Undergång med bröderna Hassling i spetsen vara en kraft. Men denna gång blev det en smula mer uddlöst med Staffan Hassling besvärad av ryggproblem. Fast visst kramar det ihop sitt mangel med tätt packade gitarr, bas och trummor precis så effektivt som det annars plägar att göra.

Allt annat än ett västgöta klimax. Mariestadsbandet Slaveri satte fingret i ögat och röven på nuvarande politiska strömningar med sin spelning. Foto: ROINE LUNDSTRÖM

Dessa två Göteborgsveteraner från den lokala – och nationella – punkscenen hade denna gång sällskap av Mariestadsbandet Slaveriet. Sprungna ur Frost och med trummisen Magnus Bjurén från tidiga Asta Kask är det på samma gång rutinerade och nyfikna nykomlingar. Bandet – Agnelica Gustavsson, sång, Christoffer Knutsson, gitarr, Erik Jonsson, gitarr, Jens Asterling, bas och nämnde Magnus Bjurén, trummor – vilar inte på hanen. Det är fullt ös från start med kanske aningens för långa pauser mellan låtarna. Bandnamnet är en fröjd och det är ingen tvekan om att det är ett friskt band med vänsterperspektiv som ett finger i ögat och röven på nuvarande politiska strömningar. Senaste, försenade, albumet ”Ett småskaligt krig” är trotsig, underhållande och med titlar som ”Du har fel”, ”Jag hatar dig” och ”Res dig nu” skapar bandet måhända plakatpunk, men än sen…? Hellre det än att småfisa. Tack för det.

På scen landar gruppens musik väl, trotset förstärks och paras med förtjusningen av att stå på scen. Slaveriet klarar också att bjuda upp till punkdans med förträffliga arrangemang, som emellanåt osar Ruts (legendariskt brittiskt punkband från way back) och Dia Psalma, där Magnus Bjuréns intelligenta och högintensiva trumspel lyfter låt efter låt.