I rätt miljö. På Konstmuseet och i utställningen om Göteborgskoloristen skapar Kristin Falksten ett drabbande drama av konstnären och Göteborgskoloristen Åke Göranssons liv. Foto: HOSSEINSEHATLOU
Det är de sista skälvande dagarna av Göteborgs konstmuseums utmärkta och dedikerade, väl hängda och välbesökta utställning ”Den underbara färgen. Göteborgskolorismen i nytt ljus”. Då passar Kristin Falksten, skådespelare i Teater Trixter, på att bjuda upp om och till Göteborgskoloristen Åke Göranssons (1902–1942) liv. Från den trånga ettan, delad med mor och tre bröder, upp i Landala in i skapandet och mot galenskapen när schizofrenin slog klorna i honom.
Göteborgsfilmaren Pontus Hjortén har gjort en gripande dokumentär om samme konstnär – ”Livet är kort, konsten är lång. En film om Åke Göransson” – som finns på SVT Play. Ett slags avstamp – och kanske inspiration för Kristin Falksten – för att lära sig om Åke Göransson. Han som försörjde sig som frisör i en salong på Molinsgatan från 15 års ålder och levde ett självförbrännande liv på kaffe, cigaretter och konst. Den konst han själv kallade för studier. De riktiga tavlorna skulle komma sen. Men då de väl hittades i moderns kökssoffa och hamnade på gallerier 1941 visade på betydande konst. En uppskattning som Åke Göransson aldrig riktigt fick uppleva under sin livstid.
Av detta hans liv har alltså Kristin Falksten skapat sitt drama med förmånen – och utmaningen – att inramas av just den utställningen som pågår till och med 7 april.
Scenen är avskalad. En säng i centrum. Några målarpenslar i ett kärl. Men med gester, mimik och repliker blir det här ett gripande, smärtsamt, närvarande och färgstarkt drama. Svarta byxor, vit, färgsolkad skjorta, gul väst och svart kavaj. Oljefärg i ansiktet. Stram, sluten med visioner om konsten som bara han såg, som endast målade för sig och ingen annan. Vid sin sida har Kristin Falksten Sofia Henningsson. Som berättare, som Åke Göranssons blida, omhändertagande mor och allt för tidigt bortgångne storebrodern Anders (den stora konstnärstalangen), konstnärskollegan Ivar Ivarson och hans käraste Inga, som han får barnet Ingrid med, med flera. Med kostym- och hattbyten skiftar hon elegant mellan rollerna.
Kontrast. Sofia Henningsson kontrasterar i sina roller Kristin Falkstens gestaltning av Åke Göransson. Foto: HOSSEIN SEHATLOU
Sofia Henningssons milda porträtterande skapar dynamik och kontrast mot Kristin Falkstens härjade gestaltning av Åke Göransson.
Men som om det inte räcker med hans konstnärliga öde. Pjäsen spricker upp. Från skildrandet om Åke Göranssons liv från den tidiga barndomen och brodern Anders död, över det trånga boendet, de konstnärliga visionerna och färgerna, skapandet, mötet med Inga och in i vistelsen på Lillhagen de sista fem åren av hans liv. In kliver vi i ett nu och Kristin Falkstens eget skapande av ”Koloristen”. Hennes egna demoner, tvivel och konstnärliga övertygelse med Sofia Henningsson som den trogna medarbetaren som tveksamt följer med hela vägen. Det är skickligt. Det är drabbande.
Det finns egentligen några saker att beklaga med ”Koloristen”:
Av tekniska skäl blev pjäsen en smula dunkelt ljussatt. Inga spotlights, allt befintligt ljus på konstverken på väggarna. Förklarligt, men synd.
Fonden var inte Åke Göranssons tavlor utan Ivar Ivarsons.
Pjäsen skulle förstås fått fler speltillfällen i detta fantastiska rum. Nu får den ytterligare ett speltillfälle, som är inbokat: 14 april och då på Stadsmuseet. Förhoppningsvis blir det fler. Det är ”Koloristen” värd.
”Koloristen”, Göteborgs konstmuseum, 3 april 2024. Spelas också på Göteborgs stadsmuseum 14 april.
Idé och manus: Kristin Falksten.
Regiöga: Svante Grogarn.
Regiassistent/tekniker: Åke Östergren.
Koreograf: Annie Thorold.
Kostym: Nonno Nordqvist.
Skådespelare: Kristin Falksten och Sofia Henningsson.
Han hade precis lagt av Broder Daniel då jag både upptäckte och mötte bandet första gången. Den grupp människor som tycktes uppfödda på sturm und drang, på myten om rock’n’roll, men som också som få andra fångade den tidsanda i desperation där någonstans i mitten av 90-talet.
De, och han, var då kring 20 år. Naiva, nyfikna, blasé och med ett liv oskrivet framför sig där varje dag blev ett nytt kapitel i var och ens bok.
Mitt första möte med Håkan Hellström var istället när jag mötte Broder Daniel på Solsidan, kaféet mitt på Linnégatan våren 1998. En intervju med GT. Han hade kommit tillbaka. Nu som basist och gruppen hade ännu inte fått sitt stora genombrott med sin medverkan som soundtrack i ”Fucking Åmål”.
Broder Daniel förstärkte sitt rykte som ett stökigt turnerande band. Men Håkan var den som försökte gjuta olja på de oroliga vågorna. Han som ville ge ett mildare intryck. Jag minns att Henrik Berggren log i mjugg åt försöken. Självklart. Broder Daniel levde rövare, ville göra det, ville stå på randen till kaos på kanten till allt. Det skulle inte den välsmorde basisten försöka rucka på.
På Per Wissings bild, där bandet sitter tillsammans på en bänk med ryggen mot den väldiga tegelkåken, ser man Håkans vänliga uttryck mot de andras ivriga arrogans. Han stack ut.
Andra gången jag mötte honom var mer otippat. Samma år. Den dåvarande indiedrottningen Nathalie Barusta spelade på en festival nere vid Röda sten där, tror jag, Bob Hund och Soundtrack Of Our Lives var huvudakter. På scen hade hon en slagverkare som imponerade med sin scennärvaro. Ja, han var till och med sexig, kunde jag förvånat konstatera. Han tog plats på scenen trots att han stod på en nära nog undanskymd del av scenen. Var hade jag sett honom? Han var så bekant… Ah, det var ju han, återvändaren i Broder Daniel.
Det gick några år. Broder Daniel höll en låg profil. Så plötsligt började det glunkas om basisten, att han hade något på gång. En soloplatta. Så under våren 2000 kom ”Känn ingen sorg för mig Göteborg”, som välte allt över ända. Men när jag såg honom i Bragebacken under Emryofestivalen – ja, det som var ett slags startskott för det som skulle komma att bli Way out West – på en ranglig scen, så var jag inte helt övertygad. Lika rank som scenen var, lika vinglig var framträdandet. Men det fanns något där som tjusade, som lockade…
Sommaren gick och hans turné började, den som skulle förändra allt. Likt en präriebrand steg hans popularitet. Albumet hade kommit och ströddes med rosor av lovord, precis som hans liveakt. När jag fick se honom med band igen sent november 2000 på Kåren var det ett glödgat framträdande på 40 minuter. Lokalen var fullsatt, energin var total, euforin laddad.
Uppe i Bergen. 2002, i november, startade Håkan Hellström sin turné i Bergen, följt av Oslo. Foto: KAI MARTIN
Jag har sedan dess sett honom fler gånger än någon annan artist. På klubbar, på större scener, i nöjesparker, på festivaler… Liseberg blev Slottsskogsvallen som blev Ullevi och publikrekord. Jag har varit i Borgholm i slottsruinen, i Bergen på turnéstart (2002) då jag fick åka med i turnébussen till Oslo, bli väckt av Håkan efter att en natt sovit som en ostbåge, bjudit honom på frukost vid en vägkrog några timmar innan Oslo och sedan den glödgade, närmast religiösa upplevelsen på ett fullsatt Rockefeller. Den där hans Natalie Davet hade kommit direkt från Brasilien för att se honom för första gången.
Så det två intensiva spelningarna i Lisebergshallen, båda så känslomässiga att både vi i publiken och de på scen bölade. Den andra med en febersjuk Timo Räisänen, som satt ner på en stol som bandet rasade runt kring i fullödig energi. Det räckte inte. Vi en paus började hela bandet göra armhävningar. Allt skulle ut.
Håkan genom åren. Liseberg, Slottsskogsvallen, Way out West, Scandinavium, Ullevi. Foto: KAI MARTIN
Det har fortsatt med upptåg sedan dess. Flera konserter. Intervjuer från 2000 och framåt. Dem han alltid kryddade med historier, som man kunde välja att tro på eller inte. Är han släkt med Lasse Dahlquist? Det som han påstod i sin första intervju med mig. Var han nära att få en livshotande stöt när någon hällde vatten över honom med mikrofonen i handen vid en spelning i snapphaneland? Fick han borelia, som nära nog äventyrade en sommarturné…?
Vi har stötts och blötts. Han har varit rasande på mig när jag skrev om hans låt- och textstölder. Så till den milda grad att han inte ville prata med mig, då jag åkt till Stockholm för en intervju på hans skivbolags kontor. Efter lite jämkande gick det.
När han firade tio år som soloartist med en spelning på Way out West stod jag långt fram. I extranumret fick han syn på mig, vinkade och jag blev som en rusig tonårsgrabb. Efteråt skrev han ett sms till mig och tackade, skrev att jag var den enda musikskribent han visste som stod längt fram. Jag var 54. Han 36. Jo, man kan bli fånig för mindre.
Jag har suttit och ätit middag med honom på Gyllene Prag när Henryk Lipp och Freddie Wadling skulle fira sina födelsedagar. Visat honom medlemmarna i Liket Lever, som var på plats. Jag har snicksnacket med honom i Haga innan jag insett att det kanske inte var så bra, för plötsligt var vi omgivna av en hord av fans som också ville ha sin beskärda del. ”Jag är van”, sa han och ryckte på axlarna innan hade tackade för sig och skyndsamt drog hem till sin familj.
Han har gått från att vara en indiekaraktär som tagit en losergeneration på sina axlar. Han har använt den retoriken i sitt skapande. Han som aldrig har en chans, som förlorat allt innan han ens har satsat. Det har varit ett vinnande koncept, om man nu kan kalla hans låtskrivande för det.
Med sin medverkan i ”Allsång på Skansen” 2001 blev han hela Sveriges Håkan – över generationsgränser. Samtidigt började hans haters att dyka upp. Det som försökte hugga honom i halsen, som älskade att raljera över hans påstådda inkompetens; det hade de inget för. Han blev större och större för att bli gigantisk.
Publikrekorden på Ullevi har slagits om och om igen.
Firas. Håkan Hellström fyller 50 år i dag, 2 april Här en bild från den första av fyra konserter på Ullevi 2022. Foto: DINO SOLDIN
2022 såg jag samtliga fyra spelningar där, alla med skilda karaktär, gästartister och låtlistor. Det var fascinerande starkt, vackert och laddat. Han skulle kunna säga iväg där och då. Men… han har ett knep. Efter konserten, när hans ljudtekniker Gert Pettersson sätter på låtlistan som låter spelningen liksom klinka av, så ställer han sig på en flanken. Vinkar adjö till sin väldiga publik, tackar från sitt hjärta, lyssnar på vad en och annan säger. Jag tror att det gör att han kommer ner på jorden.
Barcelona 2023. Foto: KAI MARTIN
Förra året stod det klart att han skulle till Barcelona för att spela. Kanske logiskt med tanke på att han kom utklädd som en matador till den första Ullevispelningen i augusti 2022. Jag lyckades via omvägar få två biljetter dit. Det blev en fantastisk resa med Z. Inte den bästa av Håkan-konserter, men en klubbspelning, en närhet och en omtumlande, ny upplevelse i en ny miljö. Det var länge sedan. När han avslutade i regnet på Way out West så var jag där. Ett fint avsked på festivalen och på 23 år med Håkan Hellström.
Farväl på Way out West. Inte ens ösregn kunde hindra Håkan Hellström på Way out West 2023. Foto: PETER BIRGERSTAM
Dagarna efter är jag hos min barberare för trimning. Jag väljer en annorlunda väg hem. Cyklar in i Haga. En bil kommer med nedtonade rutor. Någon vinkar. Jag vinkar tveksamt tillbaka. Bilen stannar. Det är Håkan. Vi pratar i tjugo minuter.
Sådan är han. Trevlig. Och fantastisk. En scenartist av gigantiska mått, som förmår att underhålla 70000 på en arena av Ullevis mått. Men som också är som vilken pajsare, eller gaisare, som helst.
Drama i kommande närtid? Peter Broderick och Eimear Fearon skapar nerv i kusliga dramat ”Lemon Lemon Lemon Lemon” på Gothenburg English Studio Theatre. Foto: LINA IKSE
I Tage Danielssons ”Sagor för barn över 18 år” (1964) finns ”Sagan om den stora ordransoneringen”. Man har helt enkelt bara x antal ord tillgodo i sitt liv, vilket får en alltmer ordkarg politiker att bli mycket framgångsrik mitt i en valkampanj då hans tal blir befriat från floskler. Ja, för att helt bli tysta.
När Twitter introducerades som socialt medium 2006 var det med en begränsning på 140 tecken. Kanske är det den siffran som inspirerat Sam Steiner, brittisk pjäsförfattare, när han skrev ”Lemons lemons lemons lemons lemons”. Men här handlar det om ett samhälle nära nu där beslutsfattarna lagstadgar om ordransonering. Blott 140 ord per dag ska tillåtas. En orwellsk ”1984” tid, som är krypande otäck för vad som verkar oskyldigt och hanterbart. Men som i förlängningen blir än mer drabbande än bara möjlighet till sparsamheten med ord. För hur går det kommunikationen i relationer eller över lag…? I sättet att prata med varandra? Oskyldigt snicksack i sociala sammanhang? 140 ord…?! Det är med emfas sagt knappt.
Vi får följa paret Oliver och Bernadette i olika skeende i deras relation. I ordrika scener, som hastigt skiftar mellan dåtid, nutid och framtid i ett sömlöst spel. Från det spontana mötet på en djurkyrkogård till den första dejten över till den mer permanenta relationen. De glider in och ur vardagen, romantiken, tristessen, smågräl, ömhet och famntag. Plus, förstås, samtalen om hur dagarna har varit; han som musiker med sporadiska jobb, hon som advokat med en karriär i spirande. Självklart pratar de om det nya lagförslaget. Det som han protesterar emot och som hon inte är så värst brydd över. De förbereder sig. Försöker hitta sammansatta ord som ska ge möjlighet att uttrycka sig inom de 140 orden per dag. Skapar nya uttryck.
Det är trivialt. Skenbart enkelt. En relation som andra, som går upp och ner. Paret Fearon-Broderick gör sin roller utan överdrivna manér. Men undertonen i Sam Steiners pjäs är kuslig, dov och falskt skorrande. Snart blir det uppenbart; den sittande makteliten drabbas inte av den nya lagen. Till eliten räknas advokater, inte musiker.
Tanken är svindlande.
Gothenburg English Studio Theaters uppsättning av ”Lemon lemon lemon lemon lemon” i regi av Gary Whitaker är avskalad och ren. Scenerna är korta och snabbt skiftande, rollernas humörsvängningar likaså. Väl slut är det en pjäs som dröjer sig kvar med frågor om i vilken tid vi lever. Där kulturens roll sätts på prov, där journalism löjliggörs, etablerade nyhetskanaler raljeras bort som ”fake news” och där att inte läsa en bok eller ta in nyheter kan sägas med något slags stolthet och högt buret huvud. Kanske räcker det då i framtiden med 140 ord per dag. För andra är det en skräckvision, som skapar inte bara själslig distans utan också fullständig intelligensbefrielse.
”Lemons lemons lemons lemons lemons”, Gothenburg English Studio Theatre, premiär 15 mars 2024. Spelas till och med 13 april. Denna recension baserad på föreställningen 22 mars.
Av: Sam Steiner.
Regissör: Gary Whitaker.
Regiassistent: Jazmin Kavanagh.
Set och ljusdesign: Max Mitle.
Ljuddesign: Karl Wassholm.
Tekniker: Diblik Rabia och Karl Wassholm.
Kostym och rekvisita: Betty Wallingford.
Medverkande: Eimear Fearon (Bernadette) och Peter Broderick (Oliver).
Nils Ferlins sista tid. I ”Jag ska slå dig på käften” skildrar Timo Nieminen Nils Ferlins sista tid. Foto: ARCTUR HERNANDEZ
På Klarabergsgatan vid ingången till St Klaras kyrka i Stockholm står han staty, Nils Ferlin (1898–1961). Ganska mager om bena och tillika om armar och hals. En illustration av den säregne, stridbare och skicklige diktaren från Filipstad, som blev en av de Klarabohemer som helst levde på bohemdieten kaffe, cigaretter och sprit.
Det var i dessa kvarter han fick sin näring som poet, där han diktade, sålde det han skrev och förvandlade de införskaffade honoraret till sin diet. En livscykel måhända inte att rekommendera.
Men hans sista tid lever han med sin fru Henny i Penningby i Roslagen. Han är drabbad av reumatism, som kröker hans händer så svårt att han knappt eller inte kan greppa pennan för att skriva. Lungorna är fyllda av rökningens tjära. En stroke har slagit honom, men han har klarat talet. Den stridbarhet och styrka som han genom livet har haft sinar. ”Jag ska slå dig på käften”, blir tomma hot som kommer över hans läppar. Det som i hans krafts dagar blev till handling. För temperament hade han, oavsett om det var som skådespelare, sjöman, fotbollsspelare eller slagskämpe.
Denna hans sista tid har sångaren och artisten Timo Nieminen tagit fasta på i sin ”Jag ska slå dig på käften”. En slagkraftig, mustig, sorgligt rolig föreställning som han kallar musikal, men som jag kanske hellre vill kalla en musikdramatiskt historia, en monolog med sång. Nå…
Timo Nieminen kan sina kärva män. Han kan sin Nils Ferlin. Vågar lita på när tystnaden är mest kraftfull eller när replikerna ska få ta sats inför ett sångnummer. Musikerna Gunnar Frick – gitarr och dragspel – och Lotten Zimmergren – cello – får också agera staffagefigurer i de stumma rollerna som Vilhelm Moberg och Nils Ferlins hustru Henny Ferlin Lönnqvist. För det är Timo Nieminen som håller låda. Det är han som med emfas sjunger sina nykomponerade låtar till Nils Ferlins klassiska dikter, de som tidigare bland andra Lille Bror Söderlundh stått som kompositör för.
Ja, Nils Ferlin tjusar och lockar fortfarande. Han är ju inte bara staty vid Klarakvarteren i Stockholm utan även i födelsestaden Filipstad och på fyra andra ställen. Hans dikter lever och artister som Sven-Bertil Taube och bluesmannen Rolf Wikström har gett dem liv i musikform.
Så här drygt 60 år efter hans frånfälle visar Timo Nieminen att Nils Ferlin fortfarande har en relevans och aktualitet.
”Jag vill slå dig på käften” är på hända inte en lavett på blanka dan, men en utmärkt vederkvickande lunchunderhållning.
”Jag ska slå dig på käften”, Lunchteatern, Göteborgs stadsteater. Urpremiär 18 mars 2024. Spelas 21 och 22 mars, men kommer också spelas på turné.
Manus och musik: Timo Nieminen, som också spelar rollen som Nils Ferlin.
Dikter: Nils Ferlin.
Regi: Marie Dellskog.
Ljud: Arctur Hernandez.
Gitarr, dragspel och i rollen som Vilhelm Moberg: Gunnar Frick, som även gjort illustrerande musik.
Cello och i rollen som Henny Ferlin Lönnqvist: Lotten Zimmergren.
Blir skarp. Ola Hedéns vaga Mats Norlén blir skarp i pjäsen ”Bokslutet”. Foto: KAI MARTIN
”Bokslutet” är snabbt summerad en länk mellan Patrick Süskinds ”Kontrabasisten” och filmen ”Falling down” (1993) med Michael Douglas i huvudrollen. Men, som alltid med något författat av Håkan Johnsson ett manus med så mycket däremellan i en skicklig spännvidd mellan humor och allvar.
Pjäsen hade sin premiär i höstas och har varit en ambulerande föreställning med Ola Hedén som ensam huvudrollsinnehavare, men med sidokaraktärer i berättande form. Det är en monolog om den osedda, som försmådd tar sin revansch på ett gruvligt vis.
Internredovisningsekononomen, den plikttrogne Mats Norlén syns inte på sitt arbete. Gör inte sin röst hörd. Gör inget väsen av sin gestalt. Han älskar sina siffror. Han älskar ordning och reda. Vårdar ömt det arkiv av räkenskaper som finns i källaren med det stora kassaskåpet. En tradition av nit och flit, som han ärvt från sin forna kollega som elegant skötte internredovisningen på det stora företaget GSG Finans. Det med honnörsordet ”Learn into the future” som devis.
Det är dags för bokslut. Men den karismatiske VD:n Sebastian Daghäll dyker inte upp på scenen inför det fullsatta årsmötet. Det är den i gråkostym klädde Mats Norlén, som med en pärm under armen nervöst tar på sig rollen och äntrar scenen. En plats han inte tar och där han bakom den väldiga pulpeten blir en än mindre figur än vad han är.
Det blir inte mycket till bokslut. Det blir en berättelse, mycket baserad på de noter som han gjort till den ekonomi han redovisat. Ett annat slags räkenskap, kan man säga, där den marginaliserade Mats Norlén tar sin revansch i en allt mer stegrande vrede.
Han som aldrig sagt något, aldrig gjort sin röst hörd, har i tystnad noterat allt, sett allt och har kunskap om företaget som få, kanske ingen annan. Ständigt förminskad blir en publik händelse som drabbar honom droppen som får bägaren att rinna över.
Ola Hendéns Mats Norlén är nervig, blek och en vag figur, som ju längre pjäsen lider blir allt skarpare. Gesterna är ringa, armarna pressade mot kroppen, benen parallellt stående. Men verbalt kokar det intensivt.
Humor, förstås. Men som med sinnrik humor krävs det också en stor portion allvar och en gnutta kärlek. ”Bokslutet” är inget man skämtar bort, men underhålls desto mer av och som bjuder på eftertanke.
”Bokslutet”. Urpremiär 23 september 2023. Denna recension baserad på föreställningen från 17 mars 2024.
Laddat med allt. ”Moulin Rouge – the musical” på China teatern i Stockholm är fullproppad med godis. Foto: MATS BÄCKER
China teatern, Stockholm.
Publik: 1230 (utsålt).
Bäst: Överdådet från start till mål.
Sämst: Ljudvolymen – framför allt i början.
Fråga: Vad fanns inte med i denna välfyllda musikal…?
Ur Baz Luhrmans färgsprakande succéfilm ”Moulin Rouge” från 2001 skapades ”Mouline Rouge – the musical” (premiär 2018). En show tryfferad med allt: drama, romantik, drömmar, humor, allvar, färgstark kostym, vild koreografi, våld och musik hämtad från allt annat än det 1890-talets Paris som föreställningen ska spegla.
När nu musikalen har satts upp på China teatern (premiär 14 september 2023) har det inte sparats på krutet. Här ska allt med. Det är en stor ensemble som från start får slita med dans- och sångnummer som är hisnande och färgsprakande. I centrum, förstås, fantastiska Marsha Songcome i praktrollen som artisten, nöjespalatset Moulin Rouges stolthet och stjärna Satine. Men Moulin Rouge är i denna berättelse så mycket mer än en scen för uppträdande. Här förväntas artisterna också agera prostituerade uppmuntrade av teaterchefen Harold Zidler, som agerar cynisk hallick.
Ja, vi är alltså i ett slags både pråligt, vilt, sorgligt, lyckligt, romantiserat Paris Montmartre, konstnärskvarten. Men nöjesetablissemanget är på ekonomisk dekis. Ekonomiskt tillskott krävs. In kommer den onde greven (Fred Johnson) in med krav som hotar den konstnärliga frihet artisterna vurmar för. Konfliktfyllt…? Jo, det är bara förnamnet. Trovärdigt? Nja? Jag tror inte på några artister som lyckligt tjänar extra som sexarbetare. Men nu är ju storyn som den är.
In i denna mustiga gryta kommer den naive Christian (Andreas Wijk), en låtskrivare som snart hamnar i Henri Toulouse Lautrecs (ja, den tidstypiska konstnären finns med – här i Alexander Larsson gestalt) och spanjoren Santiagos klor. De som har kompositörsdrömmar med önskan om att sätta upp ett verk på just Moulin Rouge.
Intrigen är vävd med lösa sömmar. Men säg vilken musikal som inte är det…? Lassa in lite ”La Bohème” – Puccinioperan – med en tuberkulosdrabbad huvudrollsinnehavare, så har man en story att berätta.
Allt går i en vindlande can can-fart med cabaret-, burlesque-, varieté-nummer uppblandat i denna friskt generösa och berusande cocktail. Lägg till att artisterna musikern har att förhålla till nära nog 70 låtar (om jag räknat rätt) i späckade potpurrier med tungvrickande arrangemang. Här swingar man sig friskt mellan diskohits eller musik av Bowie, A-ha, Police, Sia, Talking Heads, Seal, Bizet och Eurythmics. Ja, till med ur ”Sound of music”. Allt ska med i detta sjöslag av musik.
Jo, det krävs sina lättklädda och hårt sminkade sångare och dansare för att göra denna show rättvisa. Men så är musikalartisterna i ”Moulin Rouge” i toppklass.
Romantik på scen. Marsha Songcome som Satine och Andreas Wijk som Christian har pusskalas på scen. Foto: MATS BÄCKER
Marsha Songcome sjunger med hjärtat och gör sin roll med själ, pendlande mellan Satines längtan efter kärlek och strävan efter ett värdigt liv. Andreas Wijks Christian görs med naivistisk skörhet och styrka – han är en bländande sångare med vacker klang och öm ton. Santiago i Anton Ewalds gestaltning är frustande och härlig, som rollen kräver en smula parodisk men med vass sång. Alexander Larsson gör Henri Toulouse Lautrecs haltande karaktär skönsjungande och drivet drömmande. Morgan Allings pondus och energi ger Harold Zidler lyster. Fred Johnsons Greve är inledningsvis fyrkantig och alltför stel, men denna diaboliska gestalt växer genom föreställningen.
Så då ensemblen, som är så bländande och som med de stora scenerna med sång och dans skänker ”Moulin Rouge” ljus, kraft och färg och gör den sprakande intensiv.
”Mouline Rouge – the musical”, China teatern, Stockholm. Premiär 14 september 2023. Denna recension baserad på föreställningen från 16 mars 2024.
Manus: John Logan (baserad på Baz Luhrmans film med samma namn från 2001).
Arrangemang, orkestrering, kompletterande musik & text: Justin Levine.
Dansarrangemang: Justin Levine & Matt Stine.
Medorkestrering: Katie Kresek, Charlie Rosen & Matt Stine.
Medverkande: Marsha Songcombe (Satine), Andreas Wijk (Christian), Morgan Alling (Harold Zidler), Fred Johanson (greven), Alexander Larsson (Toulouse-Lautrec), Anton Ewald (Santiago), Lovisa Bengtsson (Nini/ensemblen)), Joanna Perera (la Chocolat/ensemblen), Rachelle Larsson (Arabia/ensemblen) och Nils Reinholtz (Baby Doll/ensemblen).
Ensemblen: Ulrika Ånäs, Victor Morell, Patrik Riber, Zain Odelstål, Liza stockseth, Sanna Jansson, Louise Wallentin, Robin Lake, Albin Lindén, Martin Jonsson, Hanna Carlbrand, Emilia Hallstensson, Martin Wallin Andersson, Agnes Lindgren, Edin Jusuframic och Marlene Lindahl.
Orkester: Jan Radesjö (kapellmästare och klaviatur), Mats ”Limpan” Lindberg (bas), Tobbe Stener (gitarr), Magnus Fritz (trummor), Mats Sundström (klaviatur och träblås) och Ulf Hellerstedt (gitarr).
Bjuder upp och in. När Orup står ensam på scen får han snabbt sällskap av en hängiven publik. Foto: KAI MARTIN
Rival, Stockholm.
Publik: Drygt 700.
Bäst: Låtkatalogen och hans sång.
Sämst: Med inrepade prator blir det inte lika lätt att ta det på volley med publiken.
Fråga: Har han verkligen skrivit sin sista låt…?
Det är ju en fascinerande karriär som han har gjort. Från ett stockholmskt popsnöre på 80-talet som försökte med Andrew Box and the Shames, som medlem, Ubangi och Thereisno Orchestra. Alltid talangfull. Alltid så nära. Men ändå alltid uträknad. Så kom Björn Skifs och gjorde succé med ”Vill du inte ha mina kyssar”, som Orup skrivit, 1986. Så kom skivkontrakt och första albumet, som med ”Jag vill hellre bli jagad av vargar” åt sig in i svenska folkets själ och hjärta. Sedan har det bara rullat på med framgångar, GES, turnéer och shower. Imponerande.
När Orup nu presenterar sig i den avskalade showen ”Orup” bara (premiär i mitten av januari) på Rival är det som sig själv; enkelt, avskalat. Fyra gitarrer, en flygel, en Würlitzer och emellanåt hjälp av en taktmaskin.
Det kan tyckas att det krävs en gnutta mod att inte ha en orkester att gömma sig bakom. Men det här var/är en utmaning som han vill ta och ha. Om än bara på promenadavstånd till där han bor. (Det blir värre i höst då han kör denna sin show på Draken live i Göteborg.)
Orup har ju en låtkatalog av rang att luta sig tillbaka mot. Han gör det tryggt och säkert. Jo, han må inte vara stans bästa pianist, men är habil på instrumentet och en säker, lätt funky gitarrist. Han är dessutom fortfarande en röstvig och skicklig sångare.
Från start har han publiken i sin hand. Hans väl inrepade prator tar ner honom på jorden, närmar sig snyggt publiken och framställer honom som en alldeles vanlig man med småbarn och förskolehämtningar genom de senaste 30 åren. Ja, så då en del låtskrivande emellanåt.
Vi leker förtjust leken, men vet ju att Orup är ju bara Orup som ingen annan.
Nej, det bjuds inte på några nya låtar. Det har han varit tydlig med. Istället har han plockat sina och andra favoriter med omsorg och lindat in dem i roande presentationer och bakgrundsfakta. Som inför ”Det gör ont”, Orups revansch i schlagersammanhang, där han inleder med en låt vi aldrig har hört. Den som egentligen Lena Philipsson skulle sjungit. Men så var det det där besöket i livsmedelsbutiken med Springsteens ”Dancing in the dark” som vagt hördes i högtalarna, som fastnade i bilen hem och som han sedan började spela på gitarren. Den som transformerades i ackord, rytm och melodi till det som kom att bli Sverige bidrag i Eurovision för tjugo år sedan. Eller ”Nångång någon någonstans”, en rätt så anonym låt på hans andra album som ändå har blivit en favorit hos Orup, om än sällan spelad live (förutom i setlisten på Rival har det handlat om två gånger under karriären).
Låtlistan är, vad jag förstår, snudd på statisk. Men ny kostym för var och en av de 35 kvällar han står på scen.
Jo, vi får juveler, favoriter, berättande, charm och underhållning. Vi tar till oss musiken och Orup tar till sig publiken. Det blir en alldeles utmärkt kväll.
Låtlista, ”Orup bara” på Rival:
Det är nånting som är bra med stan ikväll.
Är du redo?
M-B.
Stanna hos mig.
Indiedrottning.
Som isarna (när det blir vår).
Nångång någon någonstans.
Sjung halleluja (och prisa Gud).
Upp över mina öron.
Stockholm.
Det gör ont (som föregås av en låt utan titel och Springsteens Dancing in the dark).
Växer. Bowiemusikalen ”Lazarus – med Linus Wahlgren i huvudrollen – växer sig stark genom föreställningen. Foto: MATS BÄCKER
Göta Lejon, Stockholm.
Publik: Utsålt (cirka 1200).
Bäst: Att få höra Bowies fantastiska musik i ny kontext.
Sämst: Projiceringarna ger nackspärr för oss på de främre raderna.
Fråga: Undrar om inte David Bowie hade uppskattat denna föreställningen med sina utmanande scenlösningar…
Av mycket närde också David Bowie en dröm om en musikal. Han försökte få rättigheterna till George Orwells ”1984”, men fick nej av författarens änka och reslutatet av hans förhoppningar blev några spridda låtar på albumet ”Diamond dogs” (1974). Men skam den som ger sig. Tillsammans med författaren Enda Walsch och regissör Ivo Van Hove skapades ”Lazarus” baserad på författaren Walter Tevis roman ”The man who fell to earth” (1963). Ja, den som sedan låg till grund för filmen med samma namn från 1976 med just David Bowie i huvudrollen.
”Lazarus” blev det sista David Bowie gjorde för scen. Musikalen hade premiär på off-Broadway i november 2015. I början av 10 januari (två dagar efter sin 69-årsdag och samma dag som hans sista studioalbum ”Blackstar” kom) gick han ur tiden.
Trots sin svåra sjukdom var David Bowie med i arbetet med ”Lazarus”. Valde låtar. La sig i scenarbetet och framförandet. ”Lazarus” har efter New York satts upp i London och därefter i tolv ytterligare länder där Stockholm är senast ut.
Regissör Stefan Larsson har valt en annorlunda och både krävande och kittlande scenlösning. Mycket av det som görs på scen projiceras på en filmduk. Inledningsvis får publiken möta aktörerna bakom scenen och så snart de är på densamma blir det biovisning. Det är ett udda sätt, som inledningsvis tar ifrån den autenticitet som skapas från scen. Men… över tid vinner konceptet för att – när projiceringarna plötsligt får konkurrera med det som så att säga faktiskt händer på scen – bli genialt. Det bli ett slags titthål in i det vi redan ser. Dubbelprojicering, om man så vill.
Dessutom vrider och vänder Stefan Larsson på perspektiven med en snurrande, upp och nedvänd scen, som utmanar både publiken och ensemblen. Mycket häftigt.
Här har rymdlingen Thomas Gerhald Newton (Linus Wahlgren) fortfarande inte kommit hem (tänk filmen), men längtan är konstant, precis som den grasserande ginkonsumtionen. Han är klaustrofobiskt placerad i ett rum med sina paranoior och mardrömmar. Managern Michael (Christopher Wollter) försöker utan framgång få Newton, framgångsrik i sitt odefinierbara yrke, att bryta den onda, nedåtskruvade spiralen. Vid sin sida finns också Newtons nyanställda assisten Elly (Lisa Larsson). In kommer Flickan (Tove Styrke), som ska hjälpa Newton hem och Blackstaränglarna, de blonderade trillingarna (Natasja Jean Charles, Charlotte Zettergren och Erik Høiby) – en doakör som hämtad från en mardröm. Newton kastas mellan något slags verklighet och något slags overklighet/mardröm.
Linus Wahlgren spelar trovärdigt en plågad Newton, som hade han verkligen supit för länge och burit sina kval längre ändå. Tove Styrke gör Flickan utmärkt. Hon som bär på tvivel och är för skör för att bära den uppgift hon satts till. Elly, (i Lisa Larssons fantastiska gestaltning – hon är en ny, stark scenpersonlighet på musikalscenen för mig), är fylld av självförakt och destruktiv uppoffring i sitt sökande.
Ja, det är en mörk story där hoppet är vagt flämtande och den kärlek som spirar förgörs av svartsjuka eller av psykopaten – och massmördaren – Valentine. Ja, Simon J Berger kan den rollen, men blir det inte något av en stigamtisering av det han gör nu…?
Låtarna är förstås centrala i denna musikal. Här har Bowie valt musik spridd över stor del av hans karriär.
Männen på scen sjunger med fördel bowieskt, antingen som ett slags hommage eller för att originalen kräver det. Linus Wahlgren tar musiken – utsökt arrangerad av kapellmästare Kristofer Nergårdh och excellent framförd av orkestern – på stort allvar och sjunger lysande om än en smula devot. David Bowie ville ju utmana.
Istället är det kvinnorna på scen som klar av låtarna för att klä på dem i ny musikalisk dräkt. Så blir Lisa Larssons ”Changes” kvällens clou tillsammans med Tove Styrkes ”Life on Mars?”.
”Lazarus” utmanar på många sätt. Men är definitivt en musikal att se – om igen. Och, herregud, vilken musik han gjort, David Bowie!
”Lazarus”, Göta Lejon, Stockholm, premiär 15 februari 2024. Denna recension baserad på föreställningen 14 mars.
Av: David Bowie och Enda Walsh.
Inspirerad av romanen ”The man who fell to earth” av Walter Tevis.
Regi och översättning: Stefan Larsson.
Musikaliskt ansvarig : Kristofer Nergårdh.
Scenograf: Sven Haraldson.
Ljusdesign: Torben Lendorph.
Ljuddesign: Anders Nypan Nyberg.
Kostymör: Ann Bonander Looft.
Maskdesign: Elin B Gradin.
Filmfotografer: Andrea Grettve (A-kamera) och Dante Welitz (B-kamera).
Projektionslösningar: Vello Hermann.
Bandet: Kristofer Nergårdh (kapellmästare, klaviatur), Kristofer Nergårdh (gitarr), Esbjörn Öhrwall (gitarr), Wojtek Goral (blåsinstrument), Peter Fredman (blåsinstrument), Patrik Hjerling (bas) och Jan Robertson (trummor).
Medverkande: Linus Wahlgren (Thomas Gerhald Newton), Tove Styrke (Flickan), Simon J Berger (Valentine), Lisa Larsson (Elly), Christopher Wollter (Michael), Björn Bengtsson (Ben), James Lund (Zach), Natasja Jean Charles (Teenage girl), Erik Høiby (Teenage girl) och Charlotte Zettergren (Maemi/Teenage girl).
Rena döden. ”Döden, döden” tar upp ämnet döden på ett både lekfullt, stökigt och allvarligt sätt på Backa Teater. Foto: OLA KJELBYE
Hur svårt är det inte att prata om döden? Det mest självklara i livet egentligen. Lika essentiellt som födsel och firandet av födelsedagar. Men prata om det? Nej. Hur svårt är det då inte att prata om döden med barn, som oförskräckt ställer sina frågor vars svar vi vuxna lindar in. ”Var är farmor?” ”Hon har gått bort.” ”Hon har lämnat oss.” ”Hon är i himmelen.”
Luddiga svar på ett allvarligt ämne. Men så är det ju också så att vi inte vet var de döda tar vägen efter att det har lämnat oss.
Om detta tar Backa Teater ett omfattande grepp i Dimen Abdullas pjäs ”Döden, döden”. En både uppsluppen, stökig, lekfull och allvarlig pjäs riktad till barn från sex år och uppåt.
När jag blir en i publiken är det främst barn i åttaårsåldern som deltar som publik. Ja, deltar. För på självklart Backa Teatervis närmast uppmanas publiken att delta, men här kanske lite mer än brukligt.
Det är en rastlös skara individer som ta del av detta svåra ämne. Extra svårt blir det när skådespelarna inte har fasta roller utan skiftar i sina karaktärer; ett barn blir en farmor, en man en mamma, en kvinna en pappa.
Jag är inte säker på att det är optimalt för barn i den åldern, trots rik fantasi. Jag tyckte själv att det inte var helt lätt att hänga med i svängarna, för svänger, det gör det rejält i denna en timme och tio minuter långa och hårt drivna föreställning.
Den kräver sin publik. Men den kräver också sina skådespelare och att ta barn på allvar är Backa Teaters uppgift; en roll ensemblen klarar med stor skicklighet. (Jag fick rapporter om att föreställningen efter den jag var på blev nära nog kaos, med livligt deltagande lågstadielever som hart när välte omkull pjäsen och på ett fint, stimulerande och roligt sätt utmanade skådespelarna.)
Här ställs frågorna. Har blandas trams med det seriösa. Finurliga repliker och scener mixas upp med musik från både musikerna/kompositörerna Anna Gustavsson och Daniel Ekborg och övriga ensemblen. Musikerna är i högsta grad en del av pjäsen, har sina repliker och sitt agerande från start. Här kommer ingen undan skådespelarkonsten. För det här är en pjös som är synnerligen fysisk.
”Döden, döden” är alltså intensiv, men också reflekterande. Ur denna emellanåt stökiga tillställning inbillar jag mig att frö sätts för att skördas i samtal mellan lärare och elever efteråt. Samtal jag skulle vilja bevittna. För utan tvekan har pjäsen en engagerad publik.
”Döden, döden”, Backa Teater, premiär 8 mars 2024. Spelas till och med 7 maj. Denna recension baserad på föreställning från 12 mars.
Av: Dimen Abdulla.
Regissör: Gustav Deinoff.
Koreograf: Sindri Runudde.
Scenograf, kostym- och maskdesign: Annika Tosti.
Ljusdesigner: Christofer W Fogelberg.
Kompositörer: Anna Gustavsson och Daniel Ekborg.
Ljuddesign: Jesper Lindell.
Medverkande: Anna Harling, Ylva Gallon, Nathaniel Hagos, Daniel Ekborg, Anna Gustavssob och Nadia Nair.
När jag sommaren 2022 såg Ådalsbandets musikdramatiska föreställning ”Eldupphör” på Villa Belparc blev jag genast förtjust. Att berätta svensk historia till nyskriven musik och text har ju magister Stefan Andersson lärt oss sedan 2008. Han är nu något av en rektor för den skola som funnit fler och fler läromästare. Ådalsbandet tillhör en av dessa.
Tidsresa. Ådalsbandet gör en tidsresa med ”Byen som forsvant”. Foto: KAI MARTIN
I somras fick jag reda på att bandet fått engagemang från Narviksfestivalen Vinterfestuka om att skriva om stadens historia och tillkomst. Narvik har ju sina tydliga kopplingar till svensk malmindustri och är ungefär lika gammal som Kiruna, som stad betraktad. Vinterfestuka är en festival med anor. Sedan starten 1956 har man underhållit sin kommun och tillresta. Det har också blivit ett sätt för invånarna att hylla och ära den bygd som de kommer ifrån. Man ställer under denna vecka upp mangrant ock klär sig som för en tidsresa drygt hundra år tillbaka i tiden; männen i vidbrättad slokhatt, vit skjorta och väst, som för att minna om de rallar som byggde Ofotsbanan, den delen på den norska sidan av järnvägen mellan Luleå–Kiruna–Narvik, och kvinnorna i långa kjolar och blusar eller klänningar samt gärna hatt.
Nu ville alltså Vinterfestuka göra en beställning av den svenska orkestern. Allt baserat på en tio minuters peepshow av ”Eldupphör”, ett slags snabb version, framförd av låtskrivarna Tony Naima och Lars Bodén tillsammans med bandets excellenta och uttrycksfulla sångerska Mathilda Lindgren. Tio minuter alltså! Det räckte.
Vinterfestukas tillresta delegation som närvarade vid Utbudsdagarna, där kultur högt och lågt saluförs, jublade som männen i ”Tjuren Ferdinand” som trodde sig ha hittat inte bara en bjässe till tjur utan också en vild och stark kombattant till den tappre matadoren. Nu ropade de inte unisont ”Honom ska vi ha!”, utan vid en öl senare på kvällen slöts ett muntligt avtal som sedan blev skriftligt. Från den första kontakten i september 2022 till påskrivet kontrakt i januari 2023 har duon, barndomsvännerna Tony Naima och Lars Bodén skrivit låtar baserad på den research de gjort om Narviks tillblivelse.
Det har blivit ”Byen som forsvant”, baserad på historien om Rombaksbotn, staden någon mil öster om nuvarande Narvik som uppfördes i all hast vid bygget av Ofotsbanan i slutet av 1890-talet och en bit in på 1900-talets början.
I ett samarbete mellan Musikk i Nordland och Stiftelsen Vinterfestuka har Ådalsbandet inte bara antagit utmaningen. Den 8 mars 2024 skulle det vara premiär i Narvik Kulturhus.
När jag fick reda på detta var det fortfarande sommar 2023, men jag var ivrig att berätta att jag ville dit. Detta ville jag inte missa. Så gick tiden. Jag glömde inte av det hela, men la det liksom åt sidan.
Så för några veckor sedan kom beskedet. ”Vi ha premiär 8 mars. Du har lovat att komma!”
Haha, jo, det förpliktigar ju. Men att i hast resa till Narvik. Jag skissade i huvudet, men vågade inte riktigt fråga Z om det ens var ok. Men när det väl blev gjort var hennes svar som alltid klokt. ”Om du nu har sagt att du har köpstopp, så är det väl bara att åka. Med två månaders köpstopp har du tjänat in till både buss- och flygbiljett.”
Hon syftar på min ambition att ha köpstopp beträffande kläder (ja, vi pratar min shopaholic beträffande secondhand och loppis, som måste sättas på paus).
Torsdag
Över gränsen. Foto: KAI MARTIN
Plötsligt är resa löst och boende. Jag kontaktar mina rara vänner i Oslo för boende på upp och nedresa, så att jag får möjlighet att umgås lite. Reser upp torsdag den soliga, vårlika 7 mars, blir mött av G och tar en promenad genom ett lika soligt glatt Oslo, som vore våren redan här. Vi går förbi Oslo Spektrum, arenan, där tonårsflickor sitter och väntar på bästaplatsen inför kvällens konsert. G frågar vilket bandet är och får svaret 1975 och talgdanken trillar inte ner förrän först långt senare. Just där och då framstår vi som dinosaurier. Vi tar en tur förbi M&E, secondhandbutiken som jag hittade när Z och jag var i den norska huvudstaden senast (en resa beskriven här). Ja, där jag hittade den där spännande, blå leopardmönstrade rocken från Zara. Nu blir det ingenting. Jag behövde bara rasta av mig en smula. Vi fortsätter in i en skobutik för G ska hitta skor till sin far, köper ett par och sedan går vi ut ned mot Karl Johan och mot Rådhuset och vidare ned till Aker brygge och Tjuvholmen där G och hennes man P har sin fina lägenhet.
Det är lätt att känna sig hemma i deras sällskap och samtalet löper fritt och ledigt. Vi går ut med deras hund och tittar på Oslo i solnedgång, pratar på och går sedan hem för att sluta kvällen. P ska upp tidigt och jag kroknar efter ett tag (Z har ju haft en förfärlig hosta som utvecklats till lunginflammation, så ingen av oss har sovit något vidare). Jag läser vidare på min krimroman av Jørgen Jæger (”Villospår”). Han är en driven författare där man ivrigt vänder blad och kapitel för att stilla nyfikenheten. Allt utspelar sig i Drammen och delvis i hotellmiljö, som får sina fantasifulla effekter när jag väl checkar in på Scandic Narvik. Men först en god natts sömn i paret G:s och P:s gästsäng.
Fredag
Morgonen skakar liv i kroppen. P har redan åkt när jag kliver upp. G är på gång och tillsammans äter vi frukost. När jag väl fått samlat mitt pick och pack, inklusive en blå- och vitprickig Amanda Christensensjal som P gett mig ur sin samling av saker han inte behöver, promenerar vi med hunden upp mot Cort Adelers gate där G guidar på med berättelser om Gestapos högkvarter som nogsamt sparades när tyskarna bombade staden under den fruktansvärda tid som andra världskriget utgjorde. Vi passerar detta hus, en skola med lekande, högljudda barn som om de sett någon kändis i den exklusiva sportbilen som drog därifrån. En annan tid. Ett annat liv än då för 80 år sedan. Jag ser Konserthuset, den inte så vackra byggnaden, där Kai Martin & Stick! i källaren på Club 7 gjorde en speciell spelning som final på vår ”Röd plåt”-turné 1982.
Vid Nationaltheatret finns en station som tar mig direkt till flygplatsen i ett svep. Jag köper biljett och vi tar farväl med en förhoppning om snart återseende, då helst med en frisk Z.
Tåget till Gardemoen är modernt och jag slussas i ilfart ut ur staden efter ett mellanstopp vid Oslo Sentralstasjon. Så vidare utan några större vidder. En flera kilometer lång tunnel skyddar från in- och utsyn innan vi ankommer till Lillestrøm, sista anhalten innan Gardemoen.
Jag hastar, trots att jag är i god tid, upp till transithallen och hamnar i säkerhetskontrollens kö, som ännu är sparsamt lång. Packar upp min påse med after shave, raklödder, tandkräm, och datorn, placerar allt med jackan och kepsen i lådor för scanning. Går igenom utan problem. Skyndar mig att ta vara på allt, lita inte på någon, packar ned allt i min ryggsäck, tar på mig jackan och kepsen. Tar en lov i taxfreen med varor som är allt annat än taxfree. Sätter mig för att ladda telefonen, läser min spännande roman och tiden går till det är dags att gå ombord.
Jag är nöjd. Jag har fixat fönsterplats och vädret är strålande. Det här bli bra. Men ombord blir det tvärt om. Fönsterplats, ja. Men inget fönster. Just den platsen där jag sitter saknar det. Det blir ingen utsikt över Norge. Det bli envist läsande mer i boken och så somnar jag för en stund.
Vi har kort tid kvar. Bänkgrannen framför lutar huvudet mot sitt fönster, så den möjliga skärva till utsikt omöjliggörs. Jag läser mer i boken. Finner mig i mitt öde.
Flygplatsen Hardstad-Narvik ligger utspilld på lågland någonstans mellan just städerna Harstad och Narvik, en knappt timme och vardera håll. Jag tar min ryggsäck och går ut i vädret som nu har blivit grått, som för att förena sig med vintern här med vitt och svart i ett naturens famntag nu när vintern är på väg att tappa taget för våren.
Luften är frisk, men flygbussen gör sitt bästa för att störa den. Jag får reda på att det är billigare att köpa biljett via nätet än ombord. Hittar en lätt krånglig hemsida och naturligtvis hänger det sig när väl betalningen ska göras. Nytt, stressat försök. Nu med större framgång. Nära 500 norska kronor fattigare kliver jag ombord på en buss som snabbt blir full. Vi far österut på vindlande vägar i storslagen natur med resliga fjäll som med sina snöklädda spetsar strävar mot himlen.
Till höger Ofotsfjorden, den som leder in mot Narvik och Rombaksfjorden österut och åt det andra hållet mynnar mot Lofoten, där Z och jag gjorde en seglingstur sommaren 2019 som vi aldrig glömmer (läs om den här). Men nu är det Narvik som gäller, staden med den dramatiska historien under sina 122 år.
Bussen stannar utanför hotellet. Jag går in som den enda resenären från resan från flygplatsen och hit. Receptionisten letar efter mitt namn. Frågar om jag heter Geir och jag tänker på Ylvis och deras suveräna ”Jag heter Finn”. Men jag förtydligar: Kai. ”Ah”, säger den unge mannen, när han hittar mitt namn i systemet. ”Där har vi dig ju!”, så får jag mitt kort och en tur upp med den snabba hissen till rum 1102 med utsikt över byn och fjället med den hisnande skidbacken som är upplyst för kvällen.
Rummet är för två, men jag är allene. Spatiöst, men utan åthävor. Jag ställer iordning i badrummet, lägger boken vid nattduksbordet och klär om till min Oscar Jacobsonkostym, som min skräddare Samuel har ordnat så att jag nu mer kan komma i byxorna utan problem, linne/bomullsskjortan som är det senaste jag köpte (ja, jo, köpstoppet från mars början fick sig en knäck, men denna fina skjorta kostade ju bara 45 kronor), min Acneslips från Vintagefamiljen och min keps – en Aran Sweater Market från Røde kors-resan till Virum nyligen (läs om den här). På fötterna Canada Snow-bootsen som jag fick av Z i julklapp och som ska hålla mig på fötter då det är halt, som det fläckvis är här. Jag är redo för ”Byen som forsvant” och Narviks kulturliv.
Jag har inte hunnit äta sedan frukosten i morse i Oslo. Men det går ingen nöd på mig, även om det suger en smula i magen. Kulturhuset ligger blott några hundra meter från hotellet, så jag struntar i jackan och spatserar i det tilltagande marsmörkret ut i endast min kostym med ovan beskrivna tillbehör.
Smutsig, hårt frusen snö kantar trottoaren på min väg. Det kan vara bedrägligt halt och jag ser noga vad jag sätter mina fötter. Jag korsar Kongens gate, som också är E6 som börjat sin vindlande väg upp i Kirkenes och ringlat 1030 kilometer därifrån via Karasjok och Alta innan den når Narvik för fortsatt färd söderut genom Fauske, Mo i Rana och Trondheim och vidare mot slutstationen i Trelleborg efter 3 058 modiga kilometer.
På andra sidan gatan är det torrare, där burrar de stänga butikerna upp sig med sina upplysta skyltfönster. Jag går via Torgsvingen och direkt till Kulturhuset där kvällens föreställning hålls. Publiken kommer galaklädd à la Narvik. Det är ett stilla sorl. Jag håller upp dörren för ett sällskap och får ett försiktigt tack av några och ett glatt ”Jobbar du som dörrvakt?” av någon annan.
I foajén ringer jag ett nummer som jag har fått för att få hjälp med biljett. En kvinna svarar och meddelar att hon kommer och möter mig. Det är en skir, liten varselse. En ung dam som tar sin spröda hand i min, som sannerligen inte är stor, men hennes är betydligt mindre. Hon välkomnar mig, ordnar så att jag får besked om min plats och jag är inne i Kulturhuset som är lika gammalt som Vinterfestuka och jag, det vill säga byggt 1956. Det är en försvarlig mängd trappor – ned till baren och nedre foajén med garderober och upp till toaletterna. Jag tänker att det måste vara en arkitekt utan kunskap om rörelse- och funktionshindrades behovs av att lätt komma till och från. I baren beställer jag en prosecco och firar premiären innan delar av bandet gör ett slags öppning av kvällen när de välkomnar publiken i trappan ned.
Salongen är fin, har 500 platser (tusen stående när det vankas rockkonsert) och snart strömmar publiken in. Jag hamnar på första raden längst ut till vänster med bra överblick över vad som ska komma att ske. Inledningvis är det lite tal och sång, en blåsorkester spelar och slutligen är det en kort introduktion av ”Byens som forsvant” och showtime. Den som jag har skrivit om här.
Jo, jag är imponerad. All musik är nyskriven och försöker inte förhålla sig till hur det lät då; allt är satt i ett nytt sammanhang med dagens preferenser i skenet av händelserna för över 120 år sedan. Myter och sanningar listigt sammanflätat med de fyra sångarna – Jardar Johansen, Mari Lerberg Fossum och Niko Valkeapää tillsammans med bandet egna Mathilda Lindgren – som var och en har sina skilda karaktärer. Men som alla så uppenbart älskar att sjunga dessa så färska låtarna. Lägg till snygga arrangemang, så blir det än mer imponerade.
Det blir succé, förstås. Och jag blir inbjuden backstage, kliver upp på scenen och försvinner bakom densamma, hälsar på bandet, på de övriga artisterna, som skiner av både lättnad och glädje.
Vi skålar och efter klädskifte från de inblandade promenerar vi mot mitt hotell där middag för de prominenta ska hållas. Jag ingår plötsligt i den illustra skaran och går till bords med några medlemmar ur bandet. Narviksspecialiteten saltkött serveras – lamm- och svinkött, korv plus rotmos – som kallas rallarmat, men som då egentligen var exklusiv mat. Rallarna fick nöja sig med gröt eller fisk, som det fanns i mängder, och emellanåt ren.
Det blir norsk snaps till, och valfri dryck (öl, vin, soda…). Tal hålls. Jardar Johansen sjunger ”You’ll never walk alone” – låten som sedan 1963 har blivit Liverpool FC:s hymn efter Gerry & the Pacemakers version och hit samma år av musikallåten från ”Carousel” (1945) –ackompanjerad av fantastiske Stefan Wingefors, Göteborgspianisten/kontrabasisten, som ingår i Ådalsbandet. Tillsammans blir det som en mäktig gospelhymn och stadens borgmästare rörs till tårar. Ja, säkert fler ändå under allsången som ljuder.
Kvällen fortsätter innan den tar slut och alla bryter upp. Musikerna går till sitt hotell. Jag tar hissen till mitt och undviker baren på 16:e våningen. En lång dags färd mot premiär har nått sitt slut.
Lördag
Jag är medbjuden av Ådalsbandet att åka med upp på fjällets topp, där man kan ana en svindlande utsikt över nejden. Några i ensemblem har valt att åka skidor och det borde kanske jag också gjort, men…
Efter frukost i en stimmig matsal där jag dinerar med samma kines som jag tog hissen ned med. Han tar efter denna gemenskap helt sonika platsen mitt emot mig och äter med ett bordskick som inte är mitt. Men miljarder av kineser kan inte ha fel; jag fascineras mest. Frukostbuffén är generös, men logistiken i matsalen är kass. Därför fastnar folk i onödiga köer när utrymmet smalnar av. Jag tänker att Z, med sin smartness, hade löst det hela på ett kick.
Jag åker upp. Har lite tid på mig. Läser, efter att ha gjort min morgontoalett, min roman som är gastkramande. Klockan tickar och jag har letat reda på en Frälsningsarmébutik, secondhand, som ska föräras ett besök. När jag kommer ut den gråa, trista lördagen är det i ett folkhav. Människorna är åter festklädda för Vinterfestuke, men barnen är också klädda som vore det maskerad. Jag inser snart att det handlar om en parad och när den väl kommer i rörelse är det från det hållet jag går emot. Det är en försvarlig mängd människor, unga som gamla, som paraderar med en blåsorkester med trumslagare som taktfast leder allt framåt. Uppsluppenheten och glädjen går inte att ta miste på. Barnen är allt från Super Marios till drakar, lejon och dinosaurier. Det är en fröjd.
Butiken jag ska till visar sig inte vara något vidare och Røda kors-butiken på Kongens gate har stängt för att öppna på tisdag (så dumt). Så det blir inget fysiskt minne från Narvik av secondhandsnitt (ja, köpstoppet måste ju undantas då man är utomlands, eller hur?).
Jag kikar också in i de två stora köpcentren som finns och förvånas över den kommersiella likriktningen som är; samma butikskedjor, samma utbud. Så trist. Men med undantag. Denna veckan har varje klädbutiks sortiment betoning på rallartemat i famntag med Vinterfestuka.
Nu tränger jag mig igenom folksamlingen och älgar på upp mot Grand Royal, hotellet med anor från mycket sent 1800-tal, men det kan man inte se något av i dag. Där väntar mitt toppsällskap och gemensamt får vi skjuts upp till kabinliften som ska ta oss upp till nära nog Narviksfjällets topp med sina ståtliga 882 meter. Den kilometerlånga kabinliften bjuder på en alltmer grandios utsikt och jag kan förstå att skidområdet klassas som en av de förnämligaste – åtminstone gällande vad vyerna beträffar – med den kalla, gråblå fjorden nedanför och fjällens vidder spännande är uppe.
Men ingen skidåkning, alltså. Vi möter resten av gänget. Går till Fjellheisrestauranten för en våffla med sylt och brunost (mycket gott) och, för min del, en kopp choklad. Det blir en fin stund, lite skratt och skidåkarnas rosiga kinder gör mig en smula avundsjuk.
Utanför blir jag fotograf och tar en gruppbild på samtliga, förutom Tony Naima som valt att stanna på hotellet.
Alla har sina armar, händer, fingrar och ben i behåll. Tur det. Det väntar ju en andra föreställning i kväll.
Vi tar liften den lika branta vägen nedför som uppåt. Inväntar skjuts ned till stan och tar var och en för sig en stunds siesta innan den lunch som ska intas på Rallar’n Pub & Kro, dit vi blivit inbjudna. Eller… fått en bord bokat åt oss. Det uppstår förvecklingar om hur notan ska hanteras, men allt reds ut.
Jag beställer en öl och får in en Ringnes till den fiskrätt som jag beställer, som är något lutfiskliknande. Mycket, men gott. Notera att jag undviker menyns Hockeypasta.
Så en promenad tillbaka till hotellet, en sväng in förbi snabbkedjan Joker för norsk choklad och Coca-Cola, en titt in i Røde kors-butiks mörka skyltfönster och upp till mitt hotellrum. Jag ska byta om för kvällen (samma outfit som kvällen innan, men så reser jag också lätt; bara en ryggsäck), lite läsning och vidare ut i Narvikskvällen för en andra dos ”Byen som forsvant”. Jag har gjort en intervju med Lars Bodén och Tony Naima, med förhoppning att sälja in den någonstans, och ska nu ta bilder på orkestern efter soundcheck.
Ådalsbandet. Från vänster Stefan Wingefors, Tony Naima, Patrik Grundström, Mathilda Lindgren, Josef Eriksson, Christian Sundeqvist och Lars Bodén. Foto: KAI MARTIN
Senare förenas vi för att tillsammans gå in på etablissemangets sceningång. Jag lyckas samla dem och styr upp bilder som kanske kan duga. Lämnar artisterna för sina förberedelser, var och en har sina knep i form av att sjunga upp, slappna av, värma upp…
Jag tar reda på vad jag ska sitta och får en plats långt bak intill väggen i salongen. Bra, då får jag en ny upplevelse av föreställningen.
Salen fylls snabbt på igen för denna den andra föreställningen av hittills planerad två. Men Vinterfestukas organisationsteam jobbar redan för fler och det är den definitivt värd. Den kan ju med fördel spelas inte bara i Norge, som en reflektion och berättande om landets historia där Narvik spelat en stor roll, utan också i Sverige. För malmbrytningen i Kiruna och väg ut mot världen via malmbanan och Narviks hamn är väsentlig för vårt välstånd och en historia väl värd att berätta.
Jag tänker på när vi, ett gäng grabbar skulle bestiga Kebnekaise. Vi kom nära nog upp till toppen innan ett oväder överraskade oss. Vädret var sedan inte med oss resterande dagar vid fjällets fot, så vi tog oss tillbaka till Kiruna, sov över hos släktingar till några av deltagarna i Laxforsen nära Jukkasjärvi. Det visade sig att en av släktingarna var den första kvinnan i gruvan och då, 2001 då vi var där, guide för densamma. Vi fick en resa nedåt. Kom 1114 meter under jord och berättelsen om malmens värde för nationen.
Bredvid mig i salongen kommer en man, som lite otympligt sätter sig ned efter att ha kränkt av sig jackan. Han frågar mig om det är ok att ha med sig glas i salongen, för han har inte släppt greppet om sin sejdel. Han konstaterar tryggt att flera andra har gjort detsamma, andra har till och med sig en flaska av den proseccon som jag drack premiärkvällen. Mannen berättar han är i Narvik tillfälligtvis för jobb och passar på att göra något på sin lediga kväll. Samtalet utvecklar sig och han berättar att han är lokförare, trots att han egentligen har gått i pension. Han ska till Göteborg om någon vecka, men först ska han köra malm här i Nordland på Ofotsbanan mot malmbanan och Kiruna. Så kan också en historia bindas samman.
Föreställningen börjar och det är som han både se den på nytt och känna igen något jag redan sett. Perspektivet gör sitt, men också upptäckten av hur bra låtarna är och hur sinnrika arrangemangen gjorts. Det är en sprudlande, innerlig föreställning, som jag är otroligt glad att jag får bevittna.
Även denna kväll går jag backstage, gratulerar till väl genomförd föreställning och blir inbjuden till ett slags afterwork, en middag som arrangörerna bjuder på. Vi tar bil dit, förbi mitt hotell och ned mot järnvägsområdet.
I en av de gamla lokstallarna är det fullt ös med Wig Wam, ett hårdrocksnamn som klingar bekant. Vi tror att vi ska in där, men i dunklet blir vi avvisade av vakterna, som pekar mot en barack upp på höjden. Ja, det är där som Stiftelsen Vinterfestuka har sin verksamhet, där som de sörjer för de många volontärernas mat och platsen tjänar också som en värmestuga. Där serveras renskav, potatismos och lingon till öl eller vin.
Det blir återigen en trevlig kväll, där jag efter några timmar – med ålderns rätt – tackar för mig och promenerar ut i kylan och tar mig via den märkliga Sleggesvingen upp mot hotellet och en god natts sömn.
Jørgen Jæggers roman har jag läst ut. Nu är det dags för Denise Minas ”De mindre döda”, från Drammen till Glasgow. Så kan man också resa.
Det blir lite Facetime med hustrun, precis som dagarna innan. Hon har hamnat på Sahlgrenska på grund av de envetna hostningarna som inte bara håller henne vaken utan också nära nog river bröstet itu, men har idag kommit hem. Kanske lika bra det, även om hennes make inte är där för att ta hand om henne.
Söndag:
Jag vaknar tidigt. Som alltid. Innan ljuset kommit till Narvik. Innan staden har vaknat. Jag läser vidare i ”De mindre döda”, en fascinerande bok om en kvinna som adopterades som babis, men som nu söker sina rötter; skilda världar träder fram oundvikligen. Skickligt författad, som det mesta av denna Skottlands deckardrottning, och ur ett friskt feministiskt perspektiv.
Klockan åtta står jag i kö för frukost och det är jag inte ensam om. Jag inleder med att sitta ensam, men matsalen fylls på och jag förvånas över hur vissa gäster breder ut sig som om ingen annan ska sitta bredvid dem, trots att behovet finns. Väskor och jackor blockerar, som på spårvagnen här hemma i rusningstrafik.
Nu får jag sällskap av ett asiatiskt par, där han diskret och leende frågar om det är ok att slå sig ned. Inga problem. Jag äter upp i stillhet, kikar på utsikten, reser mig efter att paret har gått. Ställer in den stol som hon inte orkat med att göra och tar hissen till mitt rum för morgontoalett och packning. Jag ska checka ut vid tolv. Men måste fördriva tiden fram till strax innan halv två, då flygbussen kommer.
Jag läser vidare i boken, kollar folk i foajén efter att jag krånglat mig ur utcheckningen från en nyanställd. Men det löste sig. Folk kommer. Folk går. Jag smygtittar. Kollar in en man som är häftigt extravagant klädd. Ser en kvinna, som nära på är likadant klädd. Smygfotar.
Tiden går och flygbussen kommer. Jag kliver på som första och så här långt enda passageraren. Men vid nästa busstopp, nere Narvik busstatjon fylls det på med råge utan att bussen blir helt full. Vi styr ut efter stopp vid Grand Royal ur Narvik, passerar den korta tunnel som sedan bjuder den Håloglandsbroa – som stolt och vackert spänner drygt 1500 meter med 40 meters segelhöjd över Rombaksfjorden – för vidare färd västerut mot flygplatsen vid Evensmarka.
In för incheckning, ny säkerhetskontroll efter en blygsam kö, som efter att jag kommit förbi växer markant. Jag dödar lite tid i transithallen, läser lite mer ur romanen. Känner en aningens hunger, men väljer att vänta till Oslo med att äta. Där har jag ju gott om tid innan bussen ska ta mig hem till Göteborg för en ankomst vid midnatt.
Efter en viss väntan får vi gå ombord på planet. Nu har jag fönsterplats med fönster och får, väl upp i luften, en fantastisk vy över Lofoten, siktar ön Skrova (första anhalten på vår segling sommaren 2019), Solvær (Lars Lerins hemvist under Lofotenåren, men dit vi aldrig kom), Kabelsvåg och Hennungsvær och de övriga hamnarna som vi gästade, som från luften är alltför små för att se. Sedan breder sig ett vackert, intensivt molntäcke upp, som emellanåt glesar ut och jag kan bara ana vilka fjordar vi passerar.
Gardemoen bjuder på gråväder. Snöhögarna, som ligger uppskottade efter vinterns rikliga snöfall, töar trist smutsbrunt vid sidan om landningsbanorna. Vi tömmer planet i ivrig sävlighet och jag stävar ut i transithallen på jakt efter en toa, som ligger på tok för långt från gaten. När även jag är tömd siktar jag mot flygtåget mot Oslo och väl på detsamma, som går strax efter att jag har satt mig, inser jag att jag kan hinna med en tidigare buss. Jag bokar om på tåget, får en ensamplats – skiftar från Flixbuss lite mer sunkigare bussar till Vy Bus for Yous högre kvalitet (färre stopp).
Väl av tåget får jag skynda mig, har emellertid tid att köpa något att äta. Men inte i någon av butikerna lockas jag av vad som finns att köpa. Jag går ombord på bussen med suget i magen, men vet att jag klarar mig till Göteborg. Dessutom har jag kvar den norska chokladen som nödproviant och Denise Minas ”De mindre döda” som sällskap.
Oslo bye bye, och vi krokar arm med den E6:a som jag knöt kontakt i Narvik, nu för vidare färd mot min hemstad. Z vet att jag kommer tidigare. Hon längtar. Jag längtar. Moss, Fredrikstad, Sarpsborg, Halden och Svinesundsbron passeras. Bohuslän swishar förbi med stopp i Torp utanför Uddevalla och sedan Uddevallabron, en tur på gamla E6 förbi Ucklum – på grund av raset på motorvägen strax vid avfarten Stenungssund norra – och tidssanden rinner snabbt undan. Kungälv, Angeredsbron och tada (!) Nils Ericsonsterminalen.
Jag skyndar ivrigt ut ur terminalen och Göteborgs centralstation ut på Drottningtorget. Ser en Etta försvinna, men konstaterar väl på hållplatsen att en Sju är på väg in. Strax innan halv elva är jag hemma. Resan är över. Min sjuka Z får en lång kram.