kaimartinblog

När jag sommaren 2022 såg Ådalsbandets musikdramatiska föreställning ”Eldupphör” på Villa Belparc blev jag genast förtjust. Att berätta svensk historia till nyskriven musik och text har ju magister Stefan Andersson lärt oss sedan 2008. Han är nu något av en rektor för den skola som funnit fler och fler läromästare. Ådalsbandet tillhör en av dessa.

I somras fick jag reda på att bandet fått engagemang från Narviksfestivalen Vinterfestuka om att skriva om stadens historia och tillkomst. Narvik har ju sina tydliga kopplingar till svensk malmindustri och är ungefär lika gammal som Kiruna, som stad betraktad. Vinterfestuka är en festival med anor. Sedan starten 1956 har man underhållit sin kommun och tillresta. Det har också blivit ett sätt för invånarna att hylla och ära den bygd som de kommer ifrån. Man ställer under denna vecka upp mangrant ock klär sig som för en tidsresa drygt hundra år tillbaka i tiden; männen i vidbrättad slokhatt, vit skjorta och väst, som för att minna om de rallar som byggde Ofotsbanan, den delen på den norska sidan av järnvägen mellan Luleå–Kiruna–Narvik, och kvinnorna i långa kjolar och blusar eller klänningar samt gärna hatt.

Nu ville alltså Vinterfestuka göra en beställning av den svenska orkestern. Allt baserat på en tio minuters peepshow av ”Eldupphör”, ett slags snabb version, framförd av låtskrivarna Tony Naima och Lars Bodén tillsammans med bandets excellenta och uttrycksfulla sångerska Mathilda Lindgren. Tio minuter alltså! Det räckte.

Vinterfestukas tillresta delegation som närvarade vid Utbudsdagarna, där kultur högt och lågt saluförs, jublade som männen i ”Tjuren Ferdinand” som trodde sig ha hittat inte bara en bjässe till tjur utan också en vild och stark kombattant till den tappre matadoren. Nu ropade de inte unisont ”Honom ska vi ha!”, utan vid en öl senare på kvällen slöts ett muntligt avtal som sedan blev skriftligt. Från den första kontakten i september 2022 till påskrivet kontrakt i januari 2023 har duon, barndomsvännerna Tony Naima och Lars Bodén skrivit låtar baserad på den research de gjort om Narviks tillblivelse.

Det har blivit ”Byen som forsvant”, baserad på historien om Rombaksbotn, staden någon mil öster om nuvarande Narvik som uppfördes i all hast vid bygget av Ofotsbanan i slutet av 1890-talet och en bit in på 1900-talets början.

I ett samarbete mellan Musikk i Nordland och Stiftelsen Vinterfestuka har Ådalsbandet inte bara antagit utmaningen. Den 8 mars 2024 skulle det vara premiär i Narvik Kulturhus.

När jag fick reda på detta var det fortfarande sommar 2023, men jag var ivrig att berätta att jag ville dit. Detta ville jag inte missa. Så gick tiden. Jag glömde inte av det hela, men la det liksom åt sidan.

Så för några veckor sedan kom beskedet. ”Vi ha premiär 8 mars. Du har lovat att komma!”

Haha, jo, det förpliktigar ju. Men att i hast resa till Narvik. Jag skissade i huvudet, men vågade inte riktigt fråga Z om det ens var ok. Men när det väl blev gjort var hennes svar som alltid klokt. ”Om du nu har sagt att du har köpstopp, så är det väl bara att åka. Med två månaders köpstopp har du tjänat in till både buss- och flygbiljett.”

Hon syftar på min ambition att ha köpstopp beträffande kläder (ja, vi pratar min shopaholic beträffande secondhand och loppis, som måste sättas på paus).

Torsdag

Plötsligt är resa löst och boende. Jag kontaktar mina rara vänner i Oslo för boende på upp och nedresa, så att jag får möjlighet att umgås lite. Reser upp torsdag den soliga, vårlika 7 mars, blir mött av G och tar en promenad genom ett lika soligt glatt Oslo, som vore våren redan här. Vi går förbi Oslo Spektrum, arenan, där tonårsflickor sitter och väntar på bästaplatsen inför kvällens konsert. G frågar vilket bandet är och får svaret 1975 och talgdanken trillar inte ner förrän först långt senare. Just där och då framstår vi som dinosaurier. Vi tar en tur förbi M&E, secondhandbutiken som jag hittade när Z och jag var i den norska huvudstaden senast (en resa beskriven här). Ja, där jag hittade den där spännande, blå leopardmönstrade rocken från Zara. Nu blir det ingenting. Jag behövde bara rasta av mig en smula. Vi fortsätter in i en skobutik för G ska hitta skor till sin far, köper ett par och sedan går vi ut ned mot Karl Johan och mot Rådhuset och vidare ned till Aker brygge och Tjuvholmen där G och hennes man P har sin fina lägenhet.

Det är lätt att känna sig hemma i deras sällskap och samtalet löper fritt och ledigt. Vi går ut med deras hund och tittar på Oslo i solnedgång, pratar på och går sedan hem för att sluta kvällen. P ska upp tidigt och jag kroknar efter ett tag (Z har ju haft en förfärlig hosta som utvecklats till lunginflammation, så ingen av oss har sovit något vidare). Jag läser vidare på min krimroman av Jørgen Jæger (”Villospår”). Han är en driven författare där man ivrigt vänder blad och kapitel för att stilla nyfikenheten. Allt utspelar sig i Drammen och delvis i hotellmiljö, som får sina fantasifulla effekter när jag väl checkar in på Scandic Narvik. Men först en god natts sömn i paret G:s och P:s gästsäng.

Fredag

Morgonen skakar liv i kroppen. P har redan åkt när jag kliver upp. G är på gång och tillsammans äter vi frukost. När jag väl fått samlat mitt pick och pack, inklusive en blå- och vitprickig Amanda Christensensjal som P gett mig ur sin samling av saker han inte behöver, promenerar vi med hunden upp mot Cort Adelers gate där G guidar på med berättelser om Gestapos högkvarter som nogsamt sparades när tyskarna bombade staden under den fruktansvärda tid som andra världskriget utgjorde. Vi passerar detta hus, en skola med lekande, högljudda barn som om de sett någon kändis i den exklusiva sportbilen som drog därifrån. En annan tid. Ett annat liv än då för 80 år sedan. Jag ser Konserthuset, den inte så vackra byggnaden, där Kai Martin & Stick! i källaren på Club 7 gjorde en speciell spelning som final på vår ”Röd plåt”-turné 1982.

Vid Nationaltheatret finns en station som tar mig direkt till flygplatsen i ett svep. Jag köper biljett och vi tar farväl med en förhoppning om snart återseende, då helst med en frisk Z.

Tåget till Gardemoen är modernt och jag slussas i ilfart ut ur staden efter ett mellanstopp vid Oslo Sentralstasjon. Så vidare utan några större vidder. En flera kilometer lång tunnel skyddar från in- och utsyn innan vi ankommer till Lillestrøm, sista anhalten innan Gardemoen.

Jag hastar, trots att jag är i god tid, upp till transithallen och hamnar i säkerhetskontrollens kö, som ännu är sparsamt lång. Packar upp min påse med after shave, raklödder, tandkräm, och datorn, placerar allt med jackan och kepsen i lådor för scanning. Går igenom utan problem. Skyndar mig att ta vara på allt, lita inte på någon, packar ned allt i min ryggsäck, tar på mig jackan och kepsen. Tar en lov i taxfreen med varor som är allt annat än taxfree. Sätter mig för att ladda telefonen, läser min spännande roman och tiden går till det är dags att gå ombord.

Jag är nöjd. Jag har fixat fönsterplats och vädret är strålande. Det här bli bra. Men ombord blir det tvärt om. Fönsterplats, ja. Men inget fönster. Just den platsen där jag sitter saknar det. Det blir ingen utsikt över Norge. Det bli envist läsande mer i boken och så somnar jag för en stund.

Vi har kort tid kvar. Bänkgrannen framför lutar huvudet mot sitt fönster, så den möjliga skärva till utsikt omöjliggörs. Jag läser mer i boken. Finner mig i mitt öde.

Flygplatsen Hardstad-Narvik ligger utspilld på lågland någonstans mellan just städerna Harstad och Narvik, en knappt timme och vardera håll. Jag tar min ryggsäck och går ut i vädret som nu har blivit grått, som för att förena sig med vintern här med vitt och svart i ett naturens famntag nu när vintern är på väg att tappa taget för våren.

Luften är frisk, men flygbussen gör sitt bästa för att störa den. Jag får reda på att det är billigare att köpa biljett via nätet än ombord. Hittar en lätt krånglig hemsida och naturligtvis hänger det sig när väl betalningen ska göras. Nytt, stressat försök. Nu med större framgång. Nära 500 norska kronor fattigare kliver jag ombord på en buss som snabbt blir full. Vi far österut på vindlande vägar i storslagen natur med resliga fjäll som med sina snöklädda spetsar strävar mot himlen.

Till höger Ofotsfjorden, den som leder in mot Narvik och Rombaksfjorden österut och åt det andra hållet mynnar mot Lofoten, där Z och jag gjorde en seglingstur sommaren 2019 som vi aldrig glömmer (läs om den här). Men nu är det Narvik som gäller, staden med den dramatiska historien under sina 122 år.

Bussen stannar utanför hotellet. Jag går in som den enda resenären från resan från flygplatsen och hit. Receptionisten letar efter mitt namn. Frågar om jag heter Geir och jag tänker på Ylvis och deras suveräna ”Jag heter Finn”. Men jag förtydligar: Kai. ”Ah”, säger den unge mannen, när han hittar mitt namn i systemet. ”Där har vi dig ju!”, så får jag mitt kort och en tur upp med den snabba hissen till rum 1102 med utsikt över byn och fjället med den hisnande skidbacken som är upplyst för kvällen.

Rummet är för två, men jag är allene. Spatiöst, men utan åthävor. Jag ställer iordning i badrummet, lägger boken vid nattduksbordet och klär om till min Oscar Jacobsonkostym, som min skräddare Samuel har ordnat så att jag nu mer kan komma i byxorna utan problem, linne/bomullsskjortan som är det senaste jag köpte (ja, jo, köpstoppet från mars början fick sig en knäck, men denna fina skjorta kostade ju bara 45 kronor), min Acneslips från Vintagefamiljen och min keps – en Aran Sweater Market från Røde kors-resan till Virum nyligen (läs om den här). På fötterna Canada Snow-bootsen som jag fick av Z i julklapp och som ska hålla mig på fötter då det är halt, som det fläckvis är här. Jag är redo för ”Byen som forsvant” och Narviks kulturliv.

Jag har inte hunnit äta sedan frukosten i morse i Oslo. Men det går ingen nöd på mig, även om det suger en smula i magen. Kulturhuset ligger blott några hundra meter från hotellet, så jag struntar i jackan och spatserar i det tilltagande marsmörkret ut i endast min kostym med ovan beskrivna tillbehör.

Smutsig, hårt frusen snö kantar trottoaren på min väg. Det kan vara bedrägligt halt och jag ser noga vad jag sätter mina fötter. Jag korsar Kongens gate, som också är E6 som börjat sin vindlande väg upp i Kirkenes och ringlat 1030 kilometer därifrån via Karasjok och Alta innan den når Narvik för fortsatt färd söderut genom Fauske, Mo i Rana och Trondheim och vidare mot slutstationen i Trelleborg efter 3 058 modiga kilometer.

På andra sidan gatan är det torrare, där burrar de stänga butikerna upp sig med sina upplysta skyltfönster. Jag går via Torgsvingen och direkt till Kulturhuset där kvällens föreställning hålls. Publiken kommer galaklädd à la Narvik. Det är ett stilla sorl. Jag håller upp dörren för ett sällskap och får ett försiktigt tack av några och ett glatt ”Jobbar du som dörrvakt?” av någon annan.

I foajén ringer jag ett nummer som jag har fått för att få hjälp med biljett. En kvinna svarar och meddelar att hon kommer och möter mig. Det är en skir, liten varselse. En ung dam som tar sin spröda hand i min, som sannerligen inte är stor, men hennes är betydligt mindre. Hon välkomnar mig, ordnar så att jag får besked om min plats och jag är inne i Kulturhuset som är lika gammalt som Vinterfestuka och jag, det vill säga byggt 1956. Det är en försvarlig mängd trappor – ned till baren och nedre foajén med garderober och upp till toaletterna. Jag tänker att det måste vara en arkitekt utan kunskap om rörelse- och funktionshindrades behovs av att lätt komma till och från. I baren beställer jag en prosecco och firar premiären innan delar av bandet gör ett slags öppning av kvällen när de välkomnar publiken i trappan ned.

Salongen är fin, har 500 platser (tusen stående när det vankas rockkonsert) och snart strömmar publiken in. Jag hamnar på första raden längst ut till vänster med bra överblick över vad som ska komma att ske. Inledningvis är det lite tal och sång, en blåsorkester spelar och slutligen är det en kort introduktion av ”Byens som forsvant” och showtime. Den som jag har skrivit om här.

Jo, jag är imponerad. All musik är nyskriven och försöker inte förhålla sig till hur det lät då; allt är satt i ett nytt sammanhang med dagens preferenser i skenet av händelserna för över 120 år sedan. Myter och sanningar listigt sammanflätat med de fyra sångarna – Jardar Johansen, Mari Lerberg Fossum och Niko Valkeapää tillsammans med bandet egna Mathilda Lindgren – som var och en har sina skilda karaktärer. Men som alla så uppenbart älskar att sjunga dessa så färska låtarna. Lägg till snygga arrangemang, så blir det än mer imponerade.

Det blir succé, förstås. Och jag blir inbjuden backstage, kliver upp på scenen och försvinner bakom densamma, hälsar på bandet, på de övriga artisterna, som skiner av både lättnad och glädje.

Vi skålar och efter klädskifte från de inblandade promenerar vi mot mitt hotell där middag för de prominenta ska hållas. Jag ingår plötsligt i den illustra skaran och går till bords med några medlemmar ur bandet. Narviksspecialiteten saltkött serveras – lamm- och svinkött, korv plus rotmos – som kallas rallarmat, men som då egentligen var exklusiv mat. Rallarna fick nöja sig med gröt eller fisk, som det fanns i mängder, och emellanåt ren.

Det blir norsk snaps till, och valfri dryck (öl, vin, soda…). Tal hålls. Jardar Johansen sjunger ”You’ll never walk alone” – låten som sedan 1963 har blivit Liverpool FC:s hymn efter Gerry & the Pacemakers version och hit samma år av musikallåten från ”Carousel” (1945) –ackompanjerad av fantastiske Stefan Wingefors, Göteborgspianisten/kontrabasisten, som ingår i Ådalsbandet. Tillsammans blir det som en mäktig gospelhymn och stadens borgmästare rörs till tårar. Ja, säkert fler ändå under allsången som ljuder.

Kvällen fortsätter innan den tar slut och alla bryter upp. Musikerna går till sitt hotell. Jag tar hissen till mitt och undviker baren på 16:e våningen. En lång dags färd mot premiär har nått sitt slut.

Lördag

Jag är medbjuden av Ådalsbandet att åka med upp på fjällets topp, där man kan ana en svindlande utsikt över nejden. Några i ensemblem har valt att åka skidor och det borde kanske jag också gjort, men…

Efter frukost i en stimmig matsal där jag dinerar med samma kines som jag tog hissen ned med. Han tar efter denna gemenskap helt sonika platsen mitt emot mig och äter med ett bordskick som inte är mitt. Men miljarder av kineser kan inte ha fel; jag fascineras mest. Frukostbuffén är generös, men logistiken i matsalen är kass. Därför fastnar folk i onödiga köer när utrymmet smalnar av. Jag tänker att Z, med sin smartness, hade löst det hela på ett kick.

Jag åker upp. Har lite tid på mig. Läser, efter att ha gjort min morgontoalett, min roman som är gastkramande. Klockan tickar och jag har letat reda på en Frälsningsarmébutik, secondhand, som ska föräras ett besök. När jag kommer ut den gråa, trista lördagen är det i ett folkhav. Människorna är åter festklädda för Vinterfestuke, men barnen är också klädda som vore det maskerad. Jag inser snart att det handlar om en parad och när den väl kommer i rörelse är det från det hållet jag går emot. Det är en försvarlig mängd människor, unga som gamla, som paraderar med en blåsorkester med trumslagare som taktfast leder allt framåt. Uppsluppenheten och glädjen går inte att ta miste på. Barnen är allt från Super Marios till drakar, lejon och dinosaurier. Det är en fröjd.

Butiken jag ska till visar sig inte vara något vidare och Røda kors-butiken på Kongens gate har stängt för att öppna på tisdag (så dumt). Så det blir inget fysiskt minne från Narvik av secondhandsnitt (ja, köpstoppet måste ju undantas då man är utomlands, eller hur?).

Jag kikar också in i de två stora köpcentren som finns och förvånas över den kommersiella likriktningen som är; samma butikskedjor, samma utbud. Så trist. Men med undantag. Denna veckan har varje klädbutiks sortiment betoning på rallartemat i famntag med Vinterfestuka.

Nu tränger jag mig igenom folksamlingen och älgar på upp mot Grand Royal, hotellet med anor från mycket sent 1800-tal, men det kan man inte se något av i dag. Där väntar mitt toppsällskap och gemensamt får vi skjuts upp till kabinliften som ska ta oss upp till nära nog Narviksfjällets topp med sina ståtliga 882 meter. Den kilometerlånga kabinliften bjuder på en alltmer grandios utsikt och jag kan förstå att skidområdet klassas som en av de förnämligaste – åtminstone gällande vad vyerna beträffar – med den kalla, gråblå fjorden nedanför och fjällens vidder spännande är uppe.

Men ingen skidåkning, alltså. Vi möter resten av gänget. Går till Fjellheisrestauranten för en våffla med sylt och brunost (mycket gott) och, för min del, en kopp choklad. Det blir en fin stund, lite skratt och skidåkarnas rosiga kinder gör mig en smula avundsjuk.

Utanför blir jag fotograf och tar en gruppbild på samtliga, förutom Tony Naima som valt att stanna på hotellet.

Alla har sina armar, händer, fingrar och ben i behåll. Tur det. Det väntar ju en andra föreställning i kväll.

Vi tar liften den lika branta vägen nedför som uppåt. Inväntar skjuts ned till stan och tar var och en för sig en stunds siesta innan den lunch som ska intas på Rallar’n Pub & Kro, dit vi blivit inbjudna. Eller… fått en bord bokat åt oss. Det uppstår förvecklingar om hur notan ska hanteras, men allt reds ut.

Jag beställer en öl och får in en Ringnes till den fiskrätt som jag beställer, som är något lutfiskliknande. Mycket, men gott. Notera att jag undviker menyns Hockeypasta.

Så en promenad tillbaka till hotellet, en sväng in förbi snabbkedjan Joker för norsk choklad och Coca-Cola, en titt in i Røde kors-butiks mörka skyltfönster och upp till mitt hotellrum. Jag ska byta om för kvällen (samma outfit som kvällen innan, men så reser jag också lätt; bara en ryggsäck), lite läsning och vidare ut i Narvikskvällen för en andra dos ”Byen som forsvant”. Jag har gjort en intervju med Lars Bodén och Tony Naima, med förhoppning att sälja in den någonstans, och ska nu ta bilder på orkestern efter soundcheck.

Senare förenas vi för att tillsammans gå in på etablissemangets sceningång. Jag lyckas samla dem och styr upp bilder som kanske kan duga. Lämnar artisterna för sina förberedelser, var och en har sina knep i form av att sjunga upp, slappna av, värma upp…

Jag tar reda på vad jag ska sitta och får en plats långt bak intill väggen i salongen. Bra, då får jag en ny upplevelse av föreställningen.

Salen fylls snabbt på igen för denna den andra föreställningen av hittills planerad två. Men Vinterfestukas organisationsteam jobbar redan för fler och det är den definitivt värd. Den kan ju med fördel spelas inte bara i Norge, som en reflektion och berättande om landets historia där Narvik spelat en stor roll, utan också i Sverige. För malmbrytningen i Kiruna och väg ut mot världen via malmbanan och Narviks hamn är väsentlig för vårt välstånd och en historia väl värd att berätta.

Jag tänker på när vi, ett gäng grabbar skulle bestiga Kebnekaise. Vi kom nära nog upp till toppen innan ett oväder överraskade oss. Vädret var sedan inte med oss resterande dagar vid fjällets fot, så vi tog oss tillbaka till Kiruna, sov över hos släktingar till några av deltagarna i Laxforsen nära Jukkasjärvi. Det visade sig att en av släktingarna var den första kvinnan i gruvan och då, 2001 då vi var där, guide för densamma. Vi fick en resa nedåt. Kom 1114 meter under jord och berättelsen om malmens värde för nationen.

Bredvid mig i salongen kommer en man, som lite otympligt sätter sig ned efter att ha kränkt av sig jackan. Han frågar mig om det är ok att ha med sig glas i salongen, för han har inte släppt greppet om sin sejdel. Han konstaterar tryggt att flera andra har gjort detsamma, andra har till och med sig en flaska av den proseccon som jag drack premiärkvällen. Mannen berättar han är i Narvik tillfälligtvis för jobb och passar på att göra något på sin lediga kväll. Samtalet utvecklar sig och han berättar att han är lokförare, trots att han egentligen har gått i pension. Han ska till Göteborg om någon vecka, men först ska han köra malm här i Nordland på Ofotsbanan mot malmbanan och Kiruna. Så kan också en historia bindas samman.

Föreställningen börjar och det är som han både se den på nytt och känna igen något jag redan sett. Perspektivet gör sitt, men också upptäckten av hur bra låtarna är och hur sinnrika arrangemangen gjorts. Det är en sprudlande, innerlig föreställning, som jag är otroligt glad att jag får bevittna.

Även denna kväll går jag backstage, gratulerar till väl genomförd föreställning och blir inbjuden till ett slags afterwork, en middag som arrangörerna bjuder på. Vi tar bil dit, förbi mitt hotell och ned mot järnvägsområdet.

I en av de gamla lokstallarna är det fullt ös med Wig Wam, ett hårdrocksnamn som klingar bekant. Vi tror att vi ska in där, men i dunklet blir vi avvisade av vakterna, som pekar mot en barack upp på höjden. Ja, det är där som Stiftelsen Vinterfestuka har sin verksamhet, där som de sörjer för de många volontärernas mat och platsen tjänar också som en värmestuga. Där serveras renskav, potatismos och lingon till öl eller vin.

Det blir återigen en trevlig kväll, där jag efter några timmar – med ålderns rätt – tackar för mig och promenerar ut i kylan och tar mig via den märkliga Sleggesvingen upp mot hotellet och en god natts sömn.

Jørgen Jæggers roman har jag läst ut. Nu är det dags för Denise Minas ”De mindre döda”, från Drammen till Glasgow. Så kan man också resa.

Det blir lite Facetime med hustrun, precis som dagarna innan. Hon har hamnat på Sahlgrenska på grund av de envetna hostningarna som inte bara håller henne vaken utan också nära nog river bröstet itu, men har idag kommit hem. Kanske lika bra det, även om hennes make inte är där för att ta hand om henne.

Söndag:

Jag vaknar tidigt. Som alltid. Innan ljuset kommit till Narvik. Innan staden har vaknat. Jag läser vidare i ”De mindre döda”, en fascinerande bok om en kvinna som adopterades som babis, men som nu söker sina rötter; skilda världar träder fram oundvikligen. Skickligt författad, som det mesta av denna Skottlands deckardrottning, och ur ett friskt feministiskt perspektiv.

Klockan åtta står jag i kö för frukost och det är jag inte ensam om. Jag inleder med att sitta ensam, men matsalen fylls på och jag förvånas över hur vissa gäster breder ut sig som om ingen annan ska sitta bredvid dem, trots att behovet finns. Väskor och jackor blockerar, som på spårvagnen här hemma i rusningstrafik.

Nu får jag sällskap av ett asiatiskt par, där han diskret och leende frågar om det är ok att slå sig ned. Inga problem. Jag äter upp i stillhet, kikar på utsikten, reser mig efter att paret har gått. Ställer in den stol som hon inte orkat med att göra och tar hissen till mitt rum för morgontoalett och packning. Jag ska checka ut vid tolv. Men måste fördriva tiden fram till strax innan halv två, då flygbussen kommer.

Jag läser vidare i boken, kollar folk i foajén efter att jag krånglat mig ur utcheckningen från en nyanställd. Men det löste sig. Folk kommer. Folk går. Jag smygtittar. Kollar in en man som är häftigt extravagant klädd. Ser en kvinna, som nära på är likadant klädd. Smygfotar.

Tiden går och flygbussen kommer. Jag kliver på som första och så här långt enda passageraren. Men vid nästa busstopp, nere Narvik busstatjon fylls det på med råge utan att bussen blir helt full. Vi styr ut efter stopp vid Grand Royal ur Narvik, passerar den korta tunnel som sedan bjuder den Håloglandsbroa – som stolt och vackert spänner drygt 1500 meter med 40 meters segelhöjd över Rombaksfjorden – för vidare färd västerut mot flygplatsen vid Evensmarka.

In för incheckning, ny säkerhetskontroll efter en blygsam kö, som efter att jag kommit förbi växer markant. Jag dödar lite tid i transithallen, läser lite mer ur romanen. Känner en aningens hunger, men väljer att vänta till Oslo med att äta. Där har jag ju gott om tid innan bussen ska ta mig hem till Göteborg för en ankomst vid midnatt.

Efter en viss väntan får vi gå ombord på planet. Nu har jag fönsterplats med fönster och får, väl upp i luften, en fantastisk vy över Lofoten, siktar ön Skrova (första anhalten på vår segling sommaren 2019), Solvær (Lars Lerins hemvist under Lofotenåren, men dit vi aldrig kom), Kabelsvåg och Hennungsvær och de övriga hamnarna som vi gästade, som från luften är alltför små för att se. Sedan breder sig ett vackert, intensivt molntäcke upp, som emellanåt glesar ut och jag kan bara ana vilka fjordar vi passerar.

Gardemoen bjuder på gråväder. Snöhögarna, som ligger uppskottade efter vinterns rikliga snöfall, töar trist smutsbrunt vid sidan om landningsbanorna. Vi tömmer planet i ivrig sävlighet och jag stävar ut i transithallen på jakt efter en toa, som ligger på tok för långt från gaten. När även jag är tömd siktar jag mot flygtåget mot Oslo och väl på detsamma, som går strax efter att jag har satt mig, inser jag att jag kan hinna med en tidigare buss. Jag bokar om på tåget, får en ensamplats – skiftar från Flixbuss lite mer sunkigare bussar till Vy Bus for Yous högre kvalitet (färre stopp).

Väl av tåget får jag skynda mig, har emellertid tid att köpa något att äta. Men inte i någon av butikerna lockas jag av vad som finns att köpa. Jag går ombord på bussen med suget i magen, men vet att jag klarar mig till Göteborg. Dessutom har jag kvar den norska chokladen som nödproviant och Denise Minas ”De mindre döda” som sällskap.

Oslo bye bye, och vi krokar arm med den E6:a som jag knöt kontakt i Narvik, nu för vidare färd mot min hemstad. Z vet att jag kommer tidigare. Hon längtar. Jag längtar. Moss, Fredrikstad, Sarpsborg, Halden och Svinesundsbron passeras. Bohuslän swishar förbi med stopp i Torp utanför Uddevalla och sedan Uddevallabron, en tur på gamla E6 förbi Ucklum – på grund av raset på motorvägen strax vid avfarten Stenungssund norra – och tidssanden rinner snabbt undan. Kungälv, Angeredsbron och tada (!) Nils Ericsonsterminalen.

Jag skyndar ivrigt ut ur terminalen och Göteborgs centralstation ut på Drottningtorget. Ser en Etta försvinna, men konstaterar väl på hållplatsen att en Sju är på väg in. Strax innan halv elva är jag hemma. Resan är över. Min sjuka Z får en lång kram.