kaimartinblog

Konsert:

ED HARCOURT

!!!!

Bäst: Generositeten.

Sämst: Ljuset. Rött är inte rätt.

Fråga: Tre framträdande på en dag, är det normalt för Ed Harcourt…?

Alltså, för drygt tjugo år sedan var ju diplomatsonen Ed Harcourt på allas läppar. Han nådde en hög popularitetsstatus med sin debut ”Here be monsters” 2001 och höll greppet om sin publik något album till. Men utan att vara overksam drog han sig ändå tillbaka från strålkastarljuset. Skivutgivningen blev mer sporadisk och han kom väl att falla allt mer i glömska.

Men det göteborgska boknings- och evenemangsbolaget Appearence tillhör dem som inte tappat bort honom. Genom deras försorg har han gästat Villa Belparc en räcka gånger och nu ordnades en bokning på Jacy’s lilla scen, det vill säga barscenen i foajén. Som om det inte räckte med det hade han under dagen också gästat lilla skivbutiken Foggy Days i Mölndal och Peter Jöback på Draken Live. Imponerande.

Och, ja och jo, det fanns energi kvar för den entusiastiska skaran som kommit att samlas kring den lägereld som den lilla cirkelformade scenen utgjorde.

Peter Jöback, kanske någon undrar? Ja, inte är det krångligare än att Ed Harcourt jobbat som både låtskrivare och producent på den svenske artisten fina album ”Atlas”. Britten har dessutom kommit med utmärkta albumet ”El magnifico” för några veckor sedan. I allra högsta grad aktuell, alltså.

Så när Peter Jöback haft tre exklusiva konserter i Stockholm, Malmö och Göteborg… ja, då har Ed Harcourt följt med och gästat. Samtidigt har han passat på att bjuda sin publik på spelningar av det enklare slaget. Enklare i så måtto att han är ensam med sitt piano och sin gitarr.

Som på Jacy’z.

Det blir nära. Det blir intimt. Det blir helt avskalat. Han har sin låtlista, men är också generös med att bjuda in publiken och dess önskemål. Det blir musik från hela hans karriär och några låtar så spontana, efter förfrågan, att han får leta i minnet efter dem. Desto starkare blir det.

Han är en låtskrivare som vackert väver samman text och melodi, där han lekfullt vrider och vänder på ackorden för att krydda musiken extra vackert och göra den fyllig och inlevelsefull. Till det har han en röst som tjusas.

Jag står blott någon meter från honom och tänker, ibland, att det räcker med Ed Harcourt. Han skulle kunna vara min personliga underhållare om jag nu bara fick välja en. För det är så bra, så inlevelsefullt, lekfullt och inkännande.

Gäster och fester. När Ed Harcourt spelar blir det spontant och med gäster, som på Jacy’z då Annica Svensson och Peter Jöback gästade. Foto: KAI MARTIN

Annica Svensson, sångerskan från Göteborg med ett brett repertoarregister och kunnande, hängde förtjänstfullt in på ”At the dead end of the world” (från hans senaste album). Precis som Ådalsbandets Mathilda Lindgren snyggt gjorde i Stockholm. Men Ed Harcourt nöjer sig inte. Peter Jöback kommer upp på scen i ”Modern man”. Låten från ”Atlas” de sjunger duett på och som de har skrivit tillsammans med Kathryn Williams. En fin stund och en snygg ”återbetalning” från Peter Jöback efter att Ed Harcourt gästat på samma på Draken Live.

Spelningen med Ed Harcourt spiller över i lusten att spela. Generöst med låtar alltså. Och generöst med publikkontakt. Mot slutet lämnar han scenen. Vandrar ut för närkontakt, klättrar i baren och visar att han är en högst tillgänglig artist som inte bara trivs med att spela och göra musik, utan också gillar sin publik.

Så blir det till synes enkla och lilla stort och vackert.

Konsert:

PETER JÖBACK

!!!

Draken Live, Göteborg.

Publik: Nära nog utsålt.

Bäst: Rösten, som är jublande vacker.

Sämst: Jag skulle önskat mer svärta och smärta i arrangemangen.

Fråga: Ska verkligen Peter Jöback fasa ut ”Guldet blev till sand”…?

”Jag är 53 får och jag gör faktiskt som jag själv vill.” Jo, orden är Peter Jöbacks. Visst är det härligt. Visst är det en befriande insikt. Att som plus 50 år inse att man är sin egen härskar över det liv man har. Nej, det är inte alla förunnat. Peter Jöback kan själv skriva under på det. Inte bara har han haft en strid med sig själv och andra, levt med förväntningar och krav, har blivit utsatt för övergrepp och dessutom tvivlat över sin sexuella identitet. Han, med det vackraste av utseende och med den skönaste av röster, som nått framgångar inte bara nationellt utan också internationellt.

Ja, vid sidan av scenen vet vi väldigt lite om vem människan i strålkastarljuset är. En del transformerar mörkret till scenkraft och låtskrivande till något nödvändigt.

Peter Jöback har inte gömt sig bakom sin talang, men inte vågat se mörkret i vitögat. Men på den här sidan millenniet har han tagit steg. Vågat mer och mer. Blottat sig själv i rollerna har gjort på scen och hittat näring till styrka – både som artist och i sig själv i den privata sfären.

Det är en balansgång. Att våga vara öppen, ha ett personligt tilltal, inte bara beröra med sång och musiken utan också med dess innehåll mellan raderna och i känslorna.

För mig är det ställt utom allt rimligt tvivel att hans röst tjusar, om än inte alltid förför. Men med blottläggandet kommer också trovärdigheten.

Nu är han aktuell med sitt nya album ”Atlas”, som kanske inte helt ritar om kartan beträffande Peter Jöbacks musik. Men som tillsammans med låtskrivarpartners som britterna Kathlyn Williams och Ed Harcourt (som också producerat albumet) hittat nya, outforskade rum för mannen med den gyllene strupen. Det är en ny utmaning för honom, som han antar med glans. David Bowies och Elton Johns gränslöshet bredvid Rufus Wainwright likaledes teatrala och storvulna skapande har tjänat som inspiration. Och om Peter Jöback här inte når stjärnorna, så är han ändå uppe i himlen.

Med tre exklusiva konserter under våren visar Peter Jöback delvis upp denna hans nya sida.

Ja, på Draken Live (den vackra biografen med utsökt akustik i Folkets hus) bjuder han på låtar med tonvikt på just musiken från ”Atlas”. Det blir en kväll med storytelling, som för att visa att han är en singer/songwriter som har en berättelse att förmedla i var och en av de låtar som bjuds. Som om han i den nya musiken söker ett slags försoning med sin historia, sitt mörker och sina demoner. Ed Harcourt kommer in och gästar (ett av hans tre framträdande i Göteborg/Mölndal under dagen) och visar upp på ett fint broderskap i artisteri.

Över en och en halv timme får man sitt lystmäte som Jöback-fan (om man nu tillåter honom att vara just så generös med sitt nya material som han är). Ed Harcourt är inte den ända som gästar. Dominique, dotter till Lizette Pålsson, kommer också in som snyggt matchande duettpartner i blandat annat ”Wicked game”. Och bandet pulserar skickligt genom konserten olika, pulserande känsloryttringar.

Han är personlig, inbjudande och nära publiken. Håller sig till manus, men spårar livfullt ut, tappar bort sig och glömmer exempelvis bort ”Guldet blir till sand” i ordinarie låtlistan. Men räddar hem det snyggt med att placera den som första extranummer.

Det blir charmigt, varmt och på samma gång skickligt. Men jag skulle önska att den där smärtan och svärtan som finns i det nya materialet också skulle höras lite mer. Så blir, märkligt nog, ”Guldet blir till sand” i sitt (som Jöback själv kallar det) ”In the ghetto”-arrangemang just det.

Märkligt, skriver jag. Jo, för Peter Jöback berättar att denna hans genombrottslåt, som har betytt så mycket för honom, har han börjat växa ifrån. Begripligt, på ett sätt. För här finns publikens förväntan på att få höra denna eviga favorit mot artistens vilja att gå vidare. Att visa nya sidor av sig själv.

Men jag tänker också: han är 53 år och kan göra som han själv vill. Som att sätta denna låt i en äldre mans perspektiv, som en hågkomst över en svunnen, plågsam tid. Det som den i detta spännande arrangemang just blir.

Peter Jöback, Draken Live, 19 april 2024, låtlista:

1. Är det här platsen?
2. Begin to end.
3. Atlas.
4. Finger on the trigger.
5. Spellbound.
6. Jag har dig nu.
7. Little by little
8. Frihetsklockan (Bod Dylans Chimes of freedom i svensk tolkning av Tomas Andersson Wij)
9. The game (med Ed Harcourt som gäst)
10. Violence of the rose (Ed Harcourt solo)
11. Modern man (med Ed Harcourt)
12. Stockholm i natt
13. Wicked game (Chris Isaacs låt, här med Dominique som duettpartner)
14. Punch drunk (duett med Dominique)
15. Gravity
16. Surrender to this love
17. Guldet blev till sand (extranummer, men låten skulle har gjort innan Surrender to this love i ordinarie set)
18. Börja om från noll

Bandet:

Anders Hedlund, trummor, Rickard Nilsson, keyboard och sång, Marcus Olsson, keyboard, akustisk gitarr, sång och saxofon, Ola Gustafsson, gitarr, och Charlotte Centervall, bas, akustisk gitarr och sång.

Det är nära nog sex år sedan som Hästpojken kom med senaste albumet med den fatala titeln ”Hästpojken är dö”. Ett album som hart när de facto tog slut på gruppen som blivit en duo med sångaren Martin Elisson och Adam Bolméus, gitarr; de som hängt ihop sedan tidig ungdomstid i Bad Cash Quartet.

Lyckligtvis lät de tiden bero och läka eventuella sår och kväva misslyckanden. Ny chans till musik har getts och se, nu strålar Hästpojken med nya albumet med suveräna titeln ”River av ett liv” (producerad förtjänstfullt av Kristoffer Ragnstam).

De är nu i medelåldern, några år 40, men sjunger som om det fortfarande lever i tonårstidens ruelse men med ett mer vuxet perspektiv. Musiken är känslosam, smittsam, allsångsbenägen, lustfylld och melankolisk. Det trasiga får sin plats, det opolerade livet där alla tvivel fortfarande hänger fast som ett plåster över skavsåret på knät.

På Slice, före detta Gamle Port och gud vet vad efter det, hölls releasefest för familj, vänner, celebriteter och hang arounds. Lite plats för vimmel. Lite möjlighet att köpa plattan och mersch. Få sig en öl, kanske en bit mat och snack och snacks.

Men framför allt… Hästpojken bjöd på en försmak av spelningen på Gothenburg Filmstudios 25 maj. Ett koncentrat paket av låtar från ”River av ett liv”, som visar att Hästpojken vill, kan och ger relevans 2024. Musik att bli lyckligt olycklig av.

Det sprakar, tjusar, rusar och skjuter i höjden av känslor. En fin försmak av konserten.

Hästpojken, Slice, 18 april 2024.

Låtarna: ”Jag tror jag är kär”, ”Säg det du sa igen”, ”Piggy”, ”Det finns så mycket att säga, kanske mer…”, ”Min nya parfym” och ”Caligula” som extranummer.

Bandet: Martin Elisson, sång, Adam Bolméus, gitarr och sång, Viktor Turegård, bas, Nils Dahl, keyboard, och Nicolas Janco, trummor.

Konsert

C-M CARLSSON

!!!

Annedalskyrkan, Göteborg.

Publik: Fullt i bänkraderna. Glest på läktarna.

Bäst: Den lekfulla och inkännande tonen.

Sämst: Lite för mycket tonartshöjningar för min smak.

Fråga: Hur mycket hade C-M Carlssons arrangemang lyfts av en orkester…?

Det far ifrån oss. Fattas oss. Musikerna. Underhållarna.

Lasse Berghagen tog sitt sista tåg och for mot okänt mål i höstas. Georg Riedel gav sig av på en liknande resa nu bara för ett tag sedan. Två inte oväsentliga musiker, kompositörer som var och en på sitt sätt gjort avtryck i den svenska folksjälen. Lasse Berghagen som folklig, trevlig och en person som gick genom rutan. Georg Riedel som mer modest, kanske tillbakadragen, men fullt verksam fram till sin död.

Båda har de på sitt sätt format ett slags svensk musikidentitet. Georg Riedel med sitt samarbete med Astrid Lindgren genom filmatiseringarna av hennes böcker, som krävde sitt soundtrack. Men också som jazzmusikern, kontrabasisten som bland annat satte tonen tillsammans med Jan Johansson och hans ”Jazz på svenska”. Lasse Berghagen i allmänhet från 60-talet och framåt, som låtskrivare och artist, men i synnerhet som framgångsrik programledare för ”Allsång på Skansen” mellan 1994 och 2003.

I sin serie av tisdagskonserter i Annedalskyrkan har arrangörerna bjudit in pianisten och sångaren C-M Carlsson för just en hyllning till de två ovan nämnda. Han, som kanske mest publikt har setts som kapellmästare för ”På spåret” under några säsonger med Ingvar Oldsberg och Björn Hellberg, är en rutinerad musiker. Främst som flitig barpianist på ställen som Gothia Tower och, nu, Park Avenue. Men också på Sälens högfjällshotell under 30 år.

”Barpianist”, kanske någon fnyser. Men C-M Carlsson kan sätta tonen i publik miljö utan att låta muzak. Han låter sin röst och piano bli hörda. Men självklart är det en utmaning att möta en sittande, nykter publik, istället för den stimmiga gängse, som är fallet krogkvällarna.

Han inleder med en egenkomponerad låt, som för att sätta både ton och stämning. Han är ensam med sin flygel och en synt. Musiken fyller salen och väcker uppmärksamhet inför det som ska komma. Jo, det är Lasse Berghagens och Georg Riedels musik lockar.

C-M Carlsson bjuder upp till ”Teddybjörnen Fredriksson” i en känslosam version, pratar om sin relation till Lasse Berghagen och får harkla sig en, två gånger när stunden så kräver. Den följs av ”Min kärlekssång till dig”. Blott en av tre låtar från Lasse Berghagen där resterande konserten istället viks åt Georg Riedels samarbete med Astrid Lindgren.

C-M Carlsson bjuder på fina tolkningar, som håller en viss jazzton, men också med en smula gospelkraft. Han spelar efter gehör, har gjort sina versioner rika, lekfulla och varma. Böjer och bänder ackord, ger dem färg och klang utanför de givna melodierna. Till det hans mjuka, följsamma röst.

Det är en timmes program som skrider över sina utsatta tidsgräns en smula. Men det blir lätt så då det är trevligt och personligt. Kanske kunde jag ha önskat något av Georg Riedel utanför sfären med Astrid Lindgren. Hans kompositörskap var ju så omfattande och rikt. Och kanske borde det grävs lite djupare i Lasse Berghagens repertoar.

Men på det stora hela bjuder C-M Carlsson på en stund kärleksfull och lekfull vördnad för dem båda. Det räcker gott.

C-M Carlsson, Hyllningskonsert till Lasse Berghagen (1945–2023) och Georg Riedel (1934–2024), Anndedalskyrkan 9 april 2024.

1. Dr McFarland (C-M Carlsson)
2. Teddybjörnen Fredriksson (Lasse Berghagen)
3. Min kärlekssång till dig (Lasse Berghagen)
4. Sommarsången (Georg Riedel/ Astrid Lindgren)
5. Idas sommarvisa (Georg Riedel/ Astrid Lindgren)
6. Fattig bonddräng (Georg Riedel/ Astrid Lindgren)
7. Hujedamig sånt barn han var (Georg Riedel/ Astrid Lindgren)
8. Du kära lille snickarbo (Georg Riedel/ Astrid Lindgren)
9. När mamma var liten så var hon så rar (Georg Riedel/ Astrid Lindgren)
10. Mors lilla lathund (Georg Riedel/ Astrid Lindgren)
11. Världen bästa Karlsson (Georg Riedel/ Astrid Lindgren)
12. En kväll i juni