Nära och långt borta. Hans Brorson och Caroline Andréason gör de före detta makarna som möts på andra sidan i Peter Cliffordson Weichts ”Stilla vägg”. Foto: INES SEBALJ
Konstkollektivet Snö söker svar på frågor, svar och reflektioner om vår samtid och existens. Nu i den gamla kinarestaurangen Kinesiska Murens lokaler nere vid Skeppsbron vid Göteborgs hamn. Utanför lyser solen vårskirt, skapar skuggor på de kala, avskalade väggarna. En lek med ljus som ofrivilligt ger Peter Cliffordson Weichts pjäs ”Stilla vägg” ett extra skimmer och en ytterligare stämning. Rutan mot Skeppsbron är från botten till mitten skuggad, som ett töcken. Uppåt mot taket är livet utanför. Båtar som passerar, människor, fåglar, himlen…
En man glider sakta in i salongen, som leder han en begravning. Vad han egentligen gör är att skrida in i sitt rum efter döden. Tystnaden omsluter honom, prydligt klädd i svart kostym, vit skjorta, svart slips, svarta skor, ansat skägg och stilfull frisyr, noga lagd. Som om ingenting berör. Han är tillfreds i intigheten.Ingenting yttre stör. Ett bord, en temugg, två stolar. En sparsam inredning. Så liksom flyter en kvinna in i bilden och i rummet. Tar plats i mannens sfär. Bryter tystnaden. Hon talför. Han kärv. Hon anklagande, frågande. Han defensiv.
Hans repliker är korthuggna, enstaviga. Han är uppenbart störd i sin dödens stillhet. Hon, visar det sig, är hans första fru från ett barnlöst äktenskap. De har aldrig riktigt lämnat varandra. Det är hon som har fått styra över hans begravning, motvilligt men ändå respektfullt. Så möts de på andra sidan i denna poetiskt skrivna pjäs fylld av rannsakan, anklagelser, oförlöst relation och kärlek.
Hans Brorson håller sin man strikt och stramt. Möjligen en smula klichéartat, men också så som manus bjuder. För det är en man grovt yxad, som hellre tigit än berättat. Caroline Andréasson går i denna treaktare genom olika stadier. Man möter henne i det slutna rummet utan dörr. I baren där hon jobbar. Och som en åldrad sambo till mannen.
Hela tiden gör hon små skiftningar för att fånga ”tiden” för karaktären i var och en av scenerna som spelas. Försiktigt, stilfullt. Samtalet spinner, som för ett fortsatt försök att utforska det äktenskap, den relation, som började med så stor förälskelse men mynnade ut i tomhet och hans missbruk. Men vad finns att förklara och försvara när man väl är död…?
Peter Cliffordson Weicht pjäs är dramatik i liten skala, som smeksamt slår mot de hårda väggarna och de vitröda klinkergolvet i Kinesiska Muren. Det blir en effektfull uppsättning med små medel i en lokal som är lika övergiven som mannen och kvinnan i pjäsen. Sorgligt vackert, ömsint och varlig samt väldigt fint balanserad.
Stilla vägg”, Kinesiska muren, Göteborg, urpremiär 7 mars 2026. Spelas till och med 29 mars. Denna recension baserad på föreställningen 15 mars.
Skoningslös. Backa teaters ”1984” duckar inte för det brutalt klaustrofobiska i George Orwells roman ”1984”. Foto: ELLIKA HENRIKSON
”Godhet är egoism”, ”Flyktingar är terrorister”, ”Nyheter är lögn” – rubriker från programbladets text signerad författaren Ola Larson, baserad på trollfabrikernas omkullkastande av sanning. Allt för att passa in i ett samhälle med skuldbeläggande, falskt ifrågasättande och underminering av forskningar och rön för egen, politiskt vinning. ”Krig är fred”, ”Frihet är slaveri”, ”Okunnighet är styrka” – citat från George Orwells roman ”1984”. Den som skulle fått titeln ”1948”, samma år som den skrevs. Nej, en dystopi, minsann. Baserad på dels Sovjetunions härskarteknik under Stalineran, men definitivt också från den nya besegrade nazismen och fascismen i Tyskland, Italien och Japan.
Nu känns 1984 långt ifrån, men precis som med millennieskiftet fanns det något ödesmättat över årsskiftet från 1983 till året efter. Då en tid tyngd av det kalla kriget av kärnvapenhot. Öst och Väst i ständig konflikt. Den fjättrade världen mot den fria. Planekonomi mot kommersialism och fri ekonomi, hårt skurna värderingar mot liberala.
Så revs muren, världen kunde andas och succesivt demokratiseras. Nu…? En tid av galenskap med maktfullkomliga ledare som driver sina länder in i krig. USA har en president som lätt och ledigt klistrar på etiketten fake news på allt som är betrodd journalistik. Han hyllar för att han mobbar och placeras klimatförnekare och vaccinmotståndare på centrala poster. Okunnighet är en styrka. Krig är fred. Vi skriver 2026. Backa teater sätter upp ”1984”.
Det är en vältajmad, brutal föreställning. Regissören och manusförfattaren Monica Wilderoth har skalat av romanen in på bara benet. Det smärtar i varje scen, varje replik blir som en örfil där man vet att tillit och förtroende blott är för att avslöja dissidenter. Ja, det är en föreställning i mollton med scenografin och kostymdesign från Josefin Hinders med Josefin Ekerås maskdesign skapar en grå skärpa. Tillsammans med – återigen – Jonas Redigs musik, som hämtad från något stenhårt av Nitzer Ebb eller Front 242 blir det en uppsättning som emellanåt sprakar och dånar.
Men til syvende og sidst är det ju skådespelarna som bär replikerna igenom scenerna. Gunilla Johansson Spetz roll som O’Brien är utstuderat iskall och skoningslös med en monoton, melodilös replikföring. En otäck människa som lockar med förtroende för att härska och söndra. Julian i Oliver Anderssons gestaltning förvandlas från sin Hitlerjugendgestalt till en blid upprorsgestalt. Romansen med bokens – och pjäsens – tvivlare av Storebrors regim, Winston, blir som ett förtvivlat irrbloss i mörkret. Agnes Hargne Wallander famlar för tilliten, för kärleken, för friheten, för sanningen, för hoppet… En sårbar, frasig karaktär som hon vårdar ömt och allt mer desperat.
Medlöparna eller de regimtrogna – Adel Darwish (Syme), Eleftheria Gerofoka (Charrington), Gunnar Klint (Parson) och Emelie Strömberg (Martin) – är vasst utmejslade marionetter i detta snyggt och emellanåt effektivt koreograferade drama. ”1984” är en lavett, en naken, skarp och klaustrofobiskt kuslig uppsättning 2026. En och en halvtimmes scenkonst går fort, men gör också ont.
”1984”, Backa teater, premiär 6 mars 2026. Spelas till och med 19 maj. Denna recension baserad på föreställningen 9 mars.
Av: George Orwell.
Regi och dramatisering: Monica Wilderoth.
Scenografi och kostymdesign: Josefin Hinders.
Ljusdesign: Bella Oldenqvist.
Maskdesign: Josefin Ekerås.
Videodesign: William Sjöberg.
Kompositör och ljuddesign: Jonas Redig.
I rollerna: Oliver Andersson (Julian), Adel Darwish (Syme), Eleftheria Gerofoka (Charrington), Gunilla Johansson Gyllenspetz (O’Brien), Gunnar Klint (Parson), Emelie Strömberg (Martin) och Agnes Hargne Wallander (Winston).
Roar starkt. ”Trassel” på Oscarsteatern är en fullt flödande fars från start till mål. Foto: MATS BÄCKER
Oscarsteatern, Stockholm.
Bäst: Ola Forssmed briljerar.
Sämst: Finns inte mycket att klaga på.
Fråga: Hur mår Ola Forssmeds kropp egentligen…?
En fars kan vara en väldigt unken form av underhållning. Sexistisk och med grovt karikerad humor med fördomar i första rummet. Men rätt satt och med en spinnande intrig kan det också vara dråpligt roande och bjuda på ett oförargligt flabbande, för att det helt enkelt inte går att hålla igen. Som med ”Trassel”, brittiska farsmästarens ”Out of order” (1990), som i Edward af Silléns sabba nyöversättning och bearbetning (samt regi) fått en nytändning. Ja, pjäsen har spelats förut på svensk scen. Som 1992 på Maximteatern med Peter Dalle på scen. Då som försmådd man. Nu som justitieminister i en klippt och skuren-roll. Det känns som om Peter Dalle här äntligen får blomma som den komiska skådespelare han är i denna så strama, strikta roll där han ändå ska spela eldig förste älskare i en otrohets tête-à-tête-á-tête på Grand Hôtel i Stockholm 1964.
Ingenting går förstås som det är tänkt. Det springs i dörrar och bland annat den prudentlige hotelldirektören (Per Svensson), som vill ha ordning och reda på sitt hotell, och den flitigt besökande kyparen (Anders Jansson, med konstlad brittisk brytning). Den senare som kommer med sin ”room service” i tid och otid. (Mest det senare.)
Till detta liket (Ola Forssmed), som hittas i det trilskande fönstret som vätter mot den vida terrassen mot Stockholms ström. Skandal, förstås, som justieminister Ragnar Rundqvist försöker lösa på fel sätt och med hjälp av sin assistent Göran Dahlberg (Robert Gustafsson).
Det blir en accelererande räcka händelser som spinner en intrig på högvarv. Rundqvists älskarinna, Lena Stjernström (Malin Cederbladh) involveras självklart men motvilligt. Hennes man Kent (Henrik Johansson) är otrohetsaffären på spåren. Göran Dahlbergs mamma kräver, via telefon i första akten, sin sons uppmärksamhet genom sköterskan Björkman (Hanna Dorsin). Så dyker justitieministerns fru (Anki Albertsson) upp som en överraskning. Dessutom! Liket lever!
Ja, här får Ola Forssmed utnyttja sin fantastiska slapstickmotorik till fullo. Inledningsvis har han inga repliker. Det är kroppsspråket som får tala och som han gör det. ja, jag har sett honom otaliga gånger i dråpliga roller, men det här går utanför allt annat. Han är fullkomligt briljant. Lägg till detta en Robert Gustafsson i stormform och perfekta roller för de andra i ensemblen, som har man en fars som jag förstår har blivit en succé.
Det är en fars som är fånig, tramsig, ytlig, trasslig och fylld av trubbel.Men också med en flödande humor och tajming från en ensemble som vet att roa under den intensiva stund som ”Trassel” går för högvarv på Oscarsteaterns scen. Ska man ha roligt i Stockholm är det hit man ska gå.
”Trassel”, Oscarsteatern, Stockholm. Premiär 13 september 2025. Denna recension baserad på föreställningen 20 februari 2026.Spelas till och med 3 maj.
Manus: Ray Cooney.
Regi, bearbetning och översättning: Edward af Sillén.
Scenografi: Marcus Engelsson.
Kostymdesign: Camilla Thulin.
Mask- och perukdesign: David Julio.
Ljusdesign: Mikael Kratt.
Ljuddesign: Oskar johansson.
Koreografi: Per-Magnus ”PM” Andersson.
I rollerna: Robert Gustafsson (Göran Dahlberg), Peter Dalle (Ragnar Rundqvist), Malin Cederbladh (Lena Stjernström), Anders Jansson (kyparen), Ola Forssmed (liket), Per Svensson (hotelldirektören), Henrik Johansson (Kent Stjernström), Anki Albertsson (Pia Rundqvist) och Hann Dorsin (hotellstäderskan Maria/syster Björkman).
Utmanar. ”Black rider”, med musik av Tom Waits, är en musikal som tumlar om och utmanar. Foto: MATS BÄCKER
Bara kombinationen Tom Waits (1949), beatnick-författaren William S Burroughs (1914–1997) och manusförfattaren och regissören Robert Wilson (1941–2025) både skaver utmanade och kittlar. Så blev också musikalen ”Black rider – the casting of the magic bullets” – premiär i Hamburg 1990 – från starten något annorlunda för scenkonsten. 1997 antog Dramaten och Elverket utmaningen, då med Tom Waits-musikern Bebe Risenfors med flera från Bad Livet som medlemmar i orkestern. Denna burleska, mustiga musikal – baserad på den tyska folksagan ”Friskytten” – har irrat vidare i olika uppsättningar. Men när den nu landar på Göteborgs folkteaters scen är den både eklektisk och elektrisk, vågad, galen och så nära anarki och kaos man kan komma. Som en febrigt berusad ”Cabaret”.
Tom Waits musik är närvarande konstant (ja, till och med i en ljudupptagning av artisten själv vid ett tillfälle), men nu i Tonbrukets och Per ”Texas” Johanssons musikaliska och dramatiska dräkt. Musik med all respekt för originalmusiken, men vågat nog för att hitta sin egen ton. Men den starkaste och mörkaste tonen sätter ändå regissör Mellika Melouani Melani. Hon har djärvt satt skådespelarna i pant, fått dem att vrida och vända sig ut och in och, ja, in på bara skinnet. Det är naket, orgiastisk, utmanande, närgånget, expressionistiskt, galet och omtumlande. Som publik får man helt enkelt spänna fast säkerhetsbältet i denna hisnande berg- och dalbanefärd av känslor, uttryck och trots. För här kommer ingen undan.
Musiken gungar och skenar i en förening av disharmoni, cirkus- eller teatermusik i kombination med Kurt Weill och klezmer i Tom Waits karaktäristiska dräkt. William S Burroughs meskalinpåverkade text bjuds upp till en surrealistisk dans av de skickliga skådespelarna där ingen duckar för det omöjliga.
Mitt i detta virrvarr landar humor, från starten med ensemblen tätt förenade som heroinister eller zombier. Redan här är mörkret det dominerande. Redan här tar det burleska greppet om föreställningen. Men det som är början är verkligen endast i sin linda. Allt ska bli värre, bättre, kaxigare för att mynna i en skoningslös backanal innan sista kulan träffar fel… för ”Black rider” är scenkonst på randen till haveri och fulländning. Allt i ett kippande andetag. Efter drygt två timmars föreställning är man, som publik, svettigare än skådespelarna, som ändå har manglat ur sig sitt yttersta.
Jag som sett/hört Tom Waits på Konserthuset 1985, på Cirkus 1999 (två bländande konserter väsensskilda från varandra) och haft förmånen att höra hans musik i Betty Nansen Teatrets uppsättning av ”Woyzeck” i Köpenhamn (premiär 2000) har adderat ytterligare ett kapitel till hans kompositioner. Tillsammans med regissör Mellika Melouani Melani närmast besatta uppsättning av ”Black rider” – har hon sålt, precis som friskytten, sin själ till djävulen för att uppnå denna sceniska fulländning? – landar det tungt i själens mörkaste vrår av minnen.
Teater-/musikalåret har startat starkt.
”Black rider”, Göteborgs folkteater, premiär 14 februari 2026. Spelas till och med 1 april.
Av: William S Burroughs med musik av Tom Waits.
Översättning: Einar Heckscher.
Sångtexter: Tom Waits och Kathleen Brennan.
Originalorkestrering: Greg Cohen och Tom Waits.
Regi, originalproduktion: Robert Wilson.
Regi: Mellika Melouani Melani.
Musikalisk ledning: Johan Lindström och Oscar Micaelsson.
Scenografi: Mats Sahlström.
Ljusdesign: Joakim Brink.
Kostymdesign: Jenny Ljungberg.
Maskdesign: Sun Åberg.
Koreografi: Lidia Wos.
Videodesign: Johannes Ferm Winkler.
Musiker: Tonbruket – Dan Berglund, kontrabas, Martin Hederos, klaviatur och fiol, Johan Lindström, steel guitar, gitarr och klaviatur, och Ola Winkler, trummor – och Per ”Texas” Johansson, saxofoner och klarinetter.
I rollerna: Pelle Grytt (Pegleg), Bror Gunnar Jansson (Mannen på hjorten/Georg Schmid), Nina Jeppsson (Wilhelm), Anna Lundström (Kätchen), Andres Rothlin Svensson (Bertram), Jonas Sjöqvist (Robert, konferencier), Elin Skarin (Anne), Birthe Wingren (hertiginnan/Ernest Hemingway), Lidia Wos (husan/unge Kuno) samt burleskartisterna Andreas Hammarström och Inga Kolbrún Gunnlaugsdottír Söring.
Fantasifull. ”Trädet under jorden” på Göteborgs Dramatiska Teater hyllar Karin Boye med en uppsättning som också hyllar fantasin. Foto: ELLIKA HENRIKSON
Ur boken ”Trädet under jorden” av Kristina Sigunsdotter och Jenny Lucander har Göteborgs Dramatiska Teater med Cecilia Milocco som regissör gjort någonting alldeles fantastiskt. En fantasifull uppsättning som kittlar och berusar, som utmanar och leker, som vågar spela på strängar mellan allvarets djup och det naiva hur ett barns perspektiv.
Med Carina Backmans skickligt gjorda scenbild skapas ”barnteater” – pjäsen är från åtta år och uppåt – som skickligt förenar skuggspel med pantomim och skådespel med spännande ljussättning. Emellanåt är det bara är en ficklampa som spelar runt i det trånga scenrummet. Allt som en laterna magica, som bjuder in i fantasins värld.
Rekvisitan är enkel, några stolar, ett bord, skira, genomskinliga tyger som inledningsvis formar ett hus där vi ser in i ett vardagsrum, en matsal, ett kök… runt bordet sitter en åttaårig Karin Boye (Karin Lycke) med sina föräldrar (Hanna Ullerstam och Erik Åkerlind). Det pendlar mellan kärleksfullhet och dramatik, men en mor som är labil och, måhända, benägen och en far som lättjefullt ägnar sig åt sagor istället för verkligheten.
Tygerna kläs av ”huset” och blir segel på ett skepp, eller draperingar för något helt annat. Det är hela tiden ett aldrig sinande flöde av möjligheter.
Ur allt bjuds det på en hisnande resa genom tid och rum, verklighet och dröm, som en hyllning till Karin Boye, men kanske främst som ett stort hurra till fantasin.
Karin Lycke är lysande som den trevande flickan Karin Boye, hon som rids av sagorna så starkt att de blir till hennes verklighet. Få kan spela så skör och stark som hon. Hanna Ullerstam är lika bländande genom sina roller, där varje karaktär får ta plats och får sina schatteringar. Så Erik Åkerlind som den ömsinte fadern som ömsar skinn för att kliva in i sina andra karaktärer närmast sömlöst.
Med Jacki Románs musik, scenografins starka effekter och skådespelarnas spel skapas storartad, smart och kittlande teater i det lilla formatet på Göteborgs Dramatiska Teater.
”Trädet under jorden”, Göteborgs Dramatiska Teater, premiär 14 februari 2026. Spelas till och med 11 april. En föreställning på cirka en timme och för barn från åtta år och uppåt.
Manus: Kristina Sigunsdotter baserad på boken med samma namn av Kristina Sigunsdotter och Jenny Lucander.
Regi: Cecilia Milocco.
Scenbild: Carina Backman.
Musik/teknik: Jacki Román.
I rollerna: Karin Lycke (Karin Boye), Hanna Ullerstam (mor, kammarjungfru, prinsessa med mera) och Erik Åkerlind (far, spågumma, kapten, militär med mera).
Roar och drabbar. ”Till stjärnorna faller ner” förenar brittisk fars med dito dramatik på film och scen.Foto: OLA KJELBYE
Storbritannien har, som kanske de flesta europeiska länderna, genomgått en identitetskris. För britterna starkast under Thatcherregimen med stark privatisering och nedläggning av oändligt många kolgruvor i norra England. Såren från gruvorna ligger fortfarande öppna i såväl landskap som själar och identiteter. Det är just här som Beth Steel pjäs ”Till stjärnorna faller ner” (2024) landar. Pjäsen som på kort tid farit genom Europa med succé i följet och som nu har fått Nordenpremiär på Göteborgs stadsteater.
Det är en pjäs som spinner sina intriger väl. Mellan syskonkärlek och -rivalitet. I sorgen efter den bortgångna modern/makan. Eller mellan förbjuden kärlek och svartsjuka. I lyckan inför det stundande bröllopet mellan Sylvia (Josefin Neldén) och Marek (Ashkan Ghods ) där främlingsfientligheten visar sitt fula tryne. Eller de eviga trätoämnet mellan den strejkande brodern Peter (Johan Lindgren) och svartfoten Tony (Lars Väringer).
Manuset är rappt och roligt utan att förlora sitt allvar. Lisa Lindgren som syster Hazel är dräpande i sina vassa repliker och är strålande som en white trash-queen fylld av självförtroende och brist på detsamma i ett och samma andetag. Josefin Neldén sköra Sylvia är spelad med ackuratess. Hon som är så fenomenal med sina ansiktsuttryck (få kan spela med miner som hon) på film når ut hela vägen här. Så skickligt. Hon, den yngsta systern, har funnit lyckan i den ambitiöse polacken Marek – han som har jobb och som trotsat motgångar i sitt nya hemland med stolthet och glatt humör. Så Jessica Liedbergs Maggie, systern som flyttat/flytt från familjen, från jobb, från staden för något annat okänt. Jessica Liedberg spelar henne starkt i skiftningar från nervöst, försagd, tvekande till lycklig och tillbaka igen. Till detta Anna Bjelkeruds Carol, den avlidna mammans bästa vän och som något av en moster i familjen. En praktroll som Anna Bjelkerud förvandlar sin sin med full kraft i form av humor och dramatik.
Det är överhuvudtaget kvinnornas tillställning det här. Inte för att männen är staffagefigurer i pjäsen, men för att de främst är fyrkantiga i sina karaktärer och också spelas så och för att kvinnornas roller är oändligt mycket mer mångfacetterade. Det är ju också kring deras relationer sins emellan och mot sin män/fäder det mesta utspelar sig inför bröllopet och under detsamma med tillhörande bordssittning och blöta fest all inclusive.
Beth Steel förenar elegant brittisk fars, som av Ray Cooney, med filmare som Mike Leigh och Peter Cattaneo (”Allt eller inget”) med faiblesse för brittisk arbetarperspektiv. Lägg till dramatik av en Eugene O’Neill eller Lars Norén och ni har en sevärd och underhållande, roande och drabbande ”Tills stjärnorna faller ner”.
”Tills stjärnorna faller ner”, Göteborgs stadsteater, Nordenpremiär 23 januari 2026. Spelas till och med 21 mars. Denna recension baserad på föreställningen 12 februari, som även spelades in för SVT:s räkning med sändning senare i höst.
Av: Beth Steel, översättning Louise Amble-Næss.
Regi och bearbetning: Stefan Larsson.
Scenografi och kostymdesign: Sven Haraldsson.
Maskdesign: Ingela Collin.
Ljusdesign: Torben Lendorph.
Ljuddesign: Tova Östman.
I rollerna: Anna Bjelkerud (Carol), Ashkan Ghods (Marek), Astrid Gislason (Leanne), Johan Gry (John), Johan Karlberg (Peter – gift med Carol, bror till Tony), Jessica Liedberg (Maggie), Lisa Lindgren (Hazel – mamma till Leanne och Sarah, gift med John), Josefin Neldén (Sylvia), Lars Väringer (Tony – pappa till Maggie, Hazel och Sylvia) och Allie Brehmer/Alma Milocco Tamm (Sarah).
I sommar firar Annika Andersson jubileum på Vallarna. Då spelar hon i ”Saltstänk och smuggelsprit – en dôkul badbuskis”.
Det är då 30 år sedan sommarunderhållningen på Vallarna startade med Annika Andersson i en av huvudrollerna. Dessutom är det i år 40 år sedan som hon för första gången stod på scen.
–Herregud. Det har jag glömt. Tack för att du påminde mig, säger hon.
Jubilerar. Med buskisen ”Saltstänk och smuggelsprit” 30-årsjubilerar sommarunderhållning på Vallarna, friluftsteatern i Falkenberg. Då som nu med Jojje Jönsson och Annika Andersson i huvudrollerna. Foto: BO HÅKANSSON/BILDUPPDRAGET
Sommaren 1996 var Annika Andersson en i ensemblen som kickade igång underhållningen på Vallarna, friluftsteatern i Falkenberg. Efter att Stefan (Gerhardsson) och Krister (Classon) turnerat runt med sin ”Sommarbuskis” ville den underhållande duon ha en fast scen. Med ”Hemlighuset” startades en tradition som har blivit en publiksuccé sedan dess. Den då 28-åriga Annika Andersson hade de haft koll på sedan ett tag. Hon som tio år tidigare hade gjort sin scendebut då hennes far Tore Wallnedal satte upp nyårsrevy hemma i Mårdaklev i sydvästra Västergötland. I orkestern då…? Ja, Stefan och Krister.
Så när Vallarna firar 30-årsjubileum i sommar gör Annika Andersson det med, men också som 40-årig scenartist.
– Det har jag inte tänkt på. Det är för väl att du håller reda på det, säger hon när vi pratas vid per telefon mitt under spännande OS-tävlingar.
Vem var du 1986?
– Jag var helt obekymrad. Jag var lätt i huvudet, glad och positiv, inte det minsta orolig, så som man blir då man har familj.
Och 1996?
– Svintung, skrattar hon.
– Då hade jag fått tre barn. Eller, jag var gravid med Alex, som kom lite senare i februari 1996. Det var ju det jag hade drömt om, en familj. Det var ju inte att jag skulle stå på en scen och underhålla, förklarar hon
Hon erkänner att hon fortfarande är förvånad över den utveckling som livet har tagit sig, där hon 2026 tillhör favoriterna bland komiker i Sverige.
– Hade någon för 30 år sedan sagt att jag skulle sitta här och skriva manus till en föreställning på Vallarna… nej, det fanns inte på kartan. Inte heller att jag skulle stå på scen, förklarar hon.
Men tillsammans med regissör Pär Nymark är hon manusförfattare till sommarens uppsättning: ”Saltstänk och smuggelsprit” med underrubriken ”en dôkul badbuskis”.
–Nu ska vi bara få fram ett bra manus. Alltså det där sista som krävs, säger Annika Andersson och förklarar att de har tre månader på sig innan repetitionerna börjar.
– Ja, det är inte utan att vi har förväntningar på oss.
Me störst förväntningar antar jag att ni har på er själva?
– Jo, så är det. Vi vet ju dessutom att det är ett väldigt bra gäng som vi jobbar med, där alla kommer att bidra till att det där lilla extra kommer att fungera. Det är också väldigt skönt att jobba med Pär Nymark. Vi drar åt samma håll, men har är mer strukturerad än vad jag är, som är mer hejkon bacon.
Underhållit i 40 år. Annika Andersson lever i sin dröm – dels som underhållare på scen, dels som mamma till en familj om fyra barn, där hon nu har blivit mormor. Foto: BO HÅKANSSON/BILDUPPDRAGET
2024 och 2025 underhöll Annika Andersson med sönerna Carl-Oscar och Alexander Korenado för en förtjust publik på Arena Varberg med ”Paraden” – ett slags nyårsrevy med nyskrivna nummer och musik.
I år blev det ingenting – var orsaken att du höll på med ”Saltstänk och smuggelsprit”?
– Nej det berodde snarare på att Carl-Oscar har blivit pappa och att Alex snart ska bli det. Det var en tant från Varberg som undrade just varför det inte skulle bli något ”Paraden”, då hon fick svaret sa hon ”Kunde inte det ha väntat?”.
Det är ju inte att man undrar hur det har varit att delta i frukostar med familjen Korenado. Jag tänker mig att det är och har varit som hos familjen Marx med bröderna Harpo, Chico, Groucho, Herbert och Milton. Ett hela havet stormar av infall, hyss och kreativitet med en mamma som humoristiskt styr och ställer.
Annika Andersson erkänner att det är något ditåt.
– Men då barnen var små var det ju inte en lugn stund för då skulle alla iväg till någon aktivitet, som pingis eller fotboll. Men faktum är att de senaste åren har vi skapat mycket just kring köksbordet. Det var så ”Paraden” kom till och jag kan dra mig till minnes just varje händelse vi hade som gett ett nummer, förklarar hon som bäst trivs med att vara i ett sammanhang.
– Jag är ingen ensamperson och det är därför jag inte kör någon ståupp. Jag skriver inte heller själv, utan vill göra det med andra. Som nu. Jag tycker det är känsligt med humor och vill gärna jobba tillsammans för att få det bästa resultatet.
I sommar delar du inte bara på ansvaret som manusförfattare utan är också en del av ensemblen och står på scen. Var det självklart?
– Ja, dels för 30-årsjubileet, men också för att Mikael Riesebeck och jag kör Rut och Ragnar. Det är första gången som paret kommer ingå i en pjäs, det ska bli spännande.
Rut och Ragnar är paret med mannen som pratar så att ingen, förutom hans hustru, förstår hon. En komisk duo sprungen ur Rut och Alvar, som Annika Andersson och Claes Månsson skapade för en massa år sedan.
– Rut och Ragnar uppstod under pandemin och vi vi körde dem ”Sommarbuskis” på Vallarna 2021.
Förutom Annika Andersson och Mikael Riesebeck finns Ewa Roos, Jeanette Capocci, Håkan Klamas, Daniel Träff, Helena Aspeflo och Jojje Jönsson med på scen. Den sistnämnde med sin populäre karaktär, brevbäraren Dag-Otto.
– Det var givet att han skulle vara med. Det är ju trots allt 30-årsjubileum, Dag-Otto är så omtyckt och Jojje har varit med sedan starten.
Ja, nu är det bara han och du som är med sedan första uppsättningen. Är ni något av traditionsbärare…?
– Nej, jag tror att buskisen står över vilka som är med i den. Men jag är oerhört stolt över att få göra detta och att jag har fått vara med från början.
”Saltstänk och smuggelsprit – en dôkul badbuskis”, Vallarna, Falkenberg, premiär 28 juni 2026, spelas till och med 9augusti.
Regi: Pär Nymark.
Manus: Pär Nymark och Annika Andersson.
I rollerna: Annika Andersson, Mikael Riesebeck, Ewa Roos, Jojje Jönsson, Jeanette Capocci, Håkan Klamas, Daniel Träff och Helena Aspeflo.
Glänser. Beata Hedman är strålande som ståndaktig, självständig, stolt och fördomsfull Lizzy Bennet. Foto: OLA KJELBYE
Det måste sägas från start. Koreografin! Den som inleder ”Stolthet och fördom” med tissel och tasslet mellan de fyra systrarna Bennet – Lizzy, Jane, Mary och Lydia – i kittlande rörelse innan de klassiska raderna kommer som ekon. Lidia Wos koreografi lever vidare i hela föreställning, som för att behaga, som för att utmana, som för att förstärka. Det är alldeles underbart.
De inledande raderna…? Ja, ”Det är en allmän erkänd sanning, att en ogift man som äger en stor förmögenhet måste vara i behov av en hustru” bjuder in till Jane Austens (1775–1817) roman från 1813.
På samma vis som, exempelvis, William Shakespeare verk kan få relevans i nutid (som ”Sonetter” på Studion på Stadsteatern just nu – läs här), får Jane Austens roman det. Britten Robert Shearmans adaption från 2000 från romanen har regissören Ragna Wei, senast på Stadsteatern med ”Monicas vals” 2023, gjort till sin. Det blir en lustfylld uppsättning fylld av hyss och med en flödande, humoristisk och smart text. Till det hennes favoritkompositör Chris Lancaster, cellisten som väl senast på svensk mark jobbade med henne på Folkteatern och ”Jane Eyre” 2019, som skapar skira melodier i ett vackert elektroniskt skimmer. Så scenografin som är enkel och öppen och ställer skådespelarna inför utmaningen att agera närmast hela pjäsen igenom på ett sluttande plan. Ja, Helga Bumsch har har också gjort en kongeniala kostymerna, som flörtar med tidigt 1800-tal, men som också är är placerade på ett gäng som lajvar sig tillbaka 200 år i tiden.
Det skulle kunna vara tramsigt och larvigt, men textens skärpa och skådespelarnas skickliga balansgång håller föreställningen i schack utan att spilla över till det banala. Det gör, till exempel, att Marie Delleskog (som hastigt och skickligt ersätter Carina M Johansson) just kan göra sin Lady Catherine de Bourgh så prålig och vulgär. Eller Lukas Feurst låta sin prudentliges Mr Coffins, ogenerat bli en Percy Nilegård. Allt skapas i ett balanserat sammanhang.
Historien om de fyra systrarna som Mrs Bennet (Marie Delleskog) inte annat än vill ska giftas rikt är långt mycket mer än en berättelse om dåtidens normer och konventioner. Systrarna är för det första olika i kynne och ”Lizzy” är den ståndaktiga, inte helt vackra, som ifrågasätter, utmanar och som bär på både stolhet och fördom. Detta i en tid där unga kvinnor i synnerhet skulle vara kyska, tysta och inordna sig formen för hur man skulle vara.
Beata Hedman klär i rollen. Hon, som senast gjorde den juvenila Camille (mot just Marie Dellskog) i Kristina Lugns ”Silver Star” på Lilla scenen på Stadsteatern i höstas, hittar balansen mellan självrespekt och ifrågasättande (både av sig själv och andra), mod och rädsla, ungdomligt oförstånd och ung vuxens klokskap. Hon utmanas under kort tid av flera kavaljerer, men attraheras av få. Stolt tackar hon nej, till moderns förtvivlan.
Istället blir det väninnan Charlotte Lucas (Ania Scheja) som fångas i tråkmånsen Mr Collins garn och förvandlas från levnadsglad till en devot hustru. Den tonårsbrusiga Lydia (fryntligt spelad av Omeýa Simbizi) vill ha soldater, för att de är spännande och snygga i sin uniformer. Så faller hon för den förföriske Mr Wickham (i ett roande porträtt av Morten Vang), mannen med tvivelaktigt rykte, och rymmer med honom. Den naiva Jane (Ellen Linder) blir försmådd av sin friare, den nya grannen Mr Bingley (Joel Möller) och går in i hjärtesorg.
Så hela tiden Mr Dancy, som stramt spelas av Christoffer Svensson, som är fyrkantig som ett kylskåp och lika romantisk som ett. Han som svämmar över av känslor för ”Lizzy”, som avfärdar honom av stolhet och fördom. Han som likt en skuggfigur inte försvinner ur bild eller handling, ur känslor eller i sitt hemliga uppdrag att ställa allt till rätta för den utsatta familjen Bennet. Den med den fromme patriarken Mr Bennet (nedtonad och humoristisk av Johan Friberg), som bara vill vattna sina blommor och få läsa sin bok; inte behöva strida för sina döttrars rätt att få gifta sig med vem de vill.
Jane Austens roman är en modig bok bortom kärleksbestyren, komiken och intrigerna. Just för att hon där och då har flyttat fram positionerna för vad en kvinna kunde, vågade och fick göra. Mycket har ju hänt för kvinnors rättigheter över de 200 åren. Men… Vi lever just nu i en på många sätt och vis märklig tid. Som bland annat där SD:s ordförande för ungdomsförbundet Ungsvenskarna i GP (20260206) lobbar för trenden med hemmafruar: ”Att skaffa stora familjer med många barn, kanske fyra–fem stycken. Jag hoppas att fler går in i relationer tidigare, gifter sig och skaffar familj. Att det inte finns några ekonomiska hinder eller andra hinder i samhället för att kunna ta sådana beslut.” Emanciaptionen är inte inne, lika lite som att läsa eller titta på nyheter. Jämlikheten får kämpa. Håll käften och var söt.
Sett med detta framför ögon blir ”Stolhet och fördom” på Stadsteatern en pjäs som inte bara roar elegant och skickligt utan också belyser en nutid på ett sluttande plan.
”Stolthet och fördom”, Göteborgs stadsteater, premiär 5 december 2025. Spelas till och med 28 februari. Denna recension baserad på föreställningen 7 februari.
Av: Robert Shearman efter Jane Austens roman.
Bearbetning: Ragna Wei.
Översättning: Anna Berg och Ragna Wei.
Scenografi och kostymdesign: Helga Bumsch.
Maskdesign: Maria Agaton.
Ljusdesign: Carina Backman.
Musik: Chris Lancaster (som spelade live några föreställningar, därefter inspelat).
Ljuddesign: Dan Andersson och Karin Bloch-Jörgensen.
Koreografi: Lidia Wos.
På scen: Beata Hedman (Elizabeth ”Lizzy” Bennet), Oméya Simbizi (Lydiga Bennet), Ellen Linder (Jane Bennet/Anne de Bourgh), Joel Möller (Mary Bennet/Mr Bingley), Johan Friberg (Mr bennet/trumpetaren/hushållerska/Gregory), Marie Delleskog (Mrs bennet/lady Catherine de Bourgh – ersättare med kort varsel för Carin M Johansson), Christoffer Svensson (Mr Darcy), Morten Van (Mrs Lucas/Mr Wickham), Lukas Feurst (CarolineBingley/Mr Coffins) och Ania Scheja (Charlotte Lucas/Anne de Bourgh).
Lekfullt och allvarsamt. William Shakespeares sonetter blir levande när koreografen och regissören Kenneth Kvarnström tar sig an 28 av dem. Foto: MALIN ARNESSON
Kenneth Kvarnströms känsla för rörelse är oomtvistad. Som en av Sveriges ledande koreografer kan han skapa tyngdlöshet och dramatik av det mest. Skickligt förenar han musik med motorik. Med ”Sonetter” på Studion på Stadsteatern förenar han dessutom text. Och då inte vilken text som helst, utan ett urval av William Shakespeares sonetter. Under en timme och en kvar skapas en lustfylld föreställning som omfamnar texternas allvar och lek, som får de sex aktörerna på scen att utmana både sig själva och sonetterna. De är överraskande, underhållande, fascinerande och uppslukande.
Jonas Nordberg är väl i förstone ingen skådespelare, men en desto säkrare lutspelare. En i sammanhanget inte oväsentlig uppgift. Han trakterar instrumenten med stor skicklighet och skapar med sin musik en passande anakronism. Dansaren Rachel McNamee rör sig normalt sett med Danskompaniet på Göteborgsoperans scen, men får här ta steget som skådespelare – oftast på engelska – men förstås med scener som blommar i vacker koreografi. De här två bildar en helhet med de övrigas – Philip Zandén, Karin de Frumerie, Emil Ljungstig och Maria Salomaa – skilda skickligheter och rutin.
Till det den symbios som Joonas Tikkanens ljus- och videodesign bildar med Dan Andersson subtila, ibland uträtta ljuddesign och den scenografi som Kenneth Kvarnström skapat med Joonas Tikkanen. Det är poesi i rörelse med dramatik, vackert och fult, drabbande och pulserande. Musik – ni kan se varifrån i listan nedan – är från vitt skilda håll. Ensemblen bjuder upp, som ljuvt sjungande Philip Zandén eller Emil Ljungstig, eller i flerstämmigt. Men, och det ska jag erkänna, jag hörde varken Bryan Ferrys magnifikt känsliga ”Sonnet 18” eller Rufus Wainwrights ”Sonnet 20” (kanske har de strukits ur ljudbilden för Jonas Nordbergs skicklighet sedan premiären). Å andra sidan är Prodigys larmande ravepunkiga ”Firestarter” med Emil Ljungstig som en kanin uppflugen ur något hål från Alices Underland svår att ducka för. Friskt!
Ja, det är ett mischmasch av stilar och stämningar. Just därför så härligt att få bevittna, då allt hålls samman så skickligt av såväl ensemblen som regissör, scenografi, ljud, ljus, video och musik.
”Sonetter”, Studion, Göteborgs stadsteater. Premiär 16 januari 2026. Denna recension baserad på föreställningen 4 februari. Spelas till och med 21 februari.
Text: William Shakespeare i översättning av Lena R Nilsson.
Regi, kostymdesign och scenografi: Kenneth Kvarnström.
Ljus- och videodesign samt scenografi: Joonas Tikkanen.
Maskdesign: Katrin Lind.
Ljuddesign: Dan Andersson.
På scen: Karin de Frumerie, Emil Ljungstig, Rachel McNamee (från Göteborgsoperans Danskompani), Jonas Nordberg (även lutspelare), Maria Salomaa och Philip Zandén samt Johan Gry (inspelad röst) och Lena R Nilsson (inspelad röst).
Utforskande. Malin Morgan, Lisbeth Johansson och Tove Wiréen utmanar klassiska teatertexter i ett intimt, närgånget och underhållande format. Foto: ELLIKA HENRIKSON
När jag var på ”Metamorfos: Kollationeringen” innan jul var det med en beskärd del skepsis, men inte utan att det fanns en rejäl portion nyfikenhet om vad detta startskott skulle leda till (skrev om det här).
Jag kan direkt säga, att när nu del två kommit (”Metamorfos, del 2: döden, döden, döden”) kommer alla dubier på skam. Ja, de sveps bort. Det här är teater i intimformat för en liten skara människor. Vi är fyra i den grupp som jag ingår och vi leds av en guide till de olika scenrummen där skådespelen kan börja. Här utnyttjas utrymmen på Folkteatern, som teatern självt knappast visste fanns som resurs. För första stycket – Tove Wiréen gör en monolog av något kapitel från Anna-Karin Palms roman ”Jag skriver över ditt ansikte” – spelas i en smal, kort korridor med en nödutgång som fond. Underrubriken är ”Matriarkatet” och Tove Wiréen är genialt närvarande, som vore vi i ett samtal där hon ensamt håller hov. Uppgörelsen med den allestädes modern som försvinner i alzheimers, men aldrig någonsin släpper taget efter sin död, är gripande.
Jag tror inte jag har varit med om sådan här närgången och underhållande teater sedan pandemin, då lösningsorienterade teatermänniskor skapade konst utefter sina resurser och förutsättningar inför en lite, gles skara, publik.
Så uppbrott och rask marsch ut i kylan igen för att komma in i foajén och ner till garderoben där det bredvid denna finns en dörr som leder till lite kontor utan fönster. Här håller Lisbeth Johansson hov i ett spel med olika slags lampor, som tänds och släcks och skapar en förtätad stämning i berättelsen om ”Riddar blåskägg”. Nu under rubriken ”Patriarkatet”. Hon är hastigt inkastad i sammanhanget efter att Sanna Hultman tvingats hoppa av denna del två. Lisbeth Johansson är rutinerad, hennes berättande blir strongt och dramatiskt, en saga med ett allomslutande mörker som förstärks av hennes spel med ljuset som ger hennes vackert fårade ansikte ökad dramatik i paritet med storyn. Allt till en 20-talsbrusig radioutsändning med musik av Béla Bartók. Hon rör sig fritt i rummet, kommer nära, nära. Som om den osynliga väggen mellan publik och skådespel helt upphör.
Återigen en promenad ut i kylan och ingång på baksidan av teatern. Uppför trappor och in i ett mötesrum/bibliotek. Här ”föreläser” Malin Morgan om ”Queerskapet” och framför allt om de udda karaktärerna Claude Cahun (1894–1954) och hens halvsyskon/partner Marcel Moore (1892–1972). Deras performanceartade konstnärskap inspirerat av dadaismen och surrealismen samt deras trots mot nazismen. Uppslukande. Fascinerande. Starkt. Där Malin Morgan plötsligt – som genom en metamorfos – plötsligt går helt upp i sitt berättande och blir en del av den. Vi ombeds av guiden att lämna lokalen för att hon ska fö möjlighet att lugna ner sig och försvinner för en paus.
Närgånget. ”Metamorfos del 2: döden, döden, döden” bjuder på stort skådespel i det lilla formatet. Foto: ELLIKA HENRIKSON
Vi är alltså tre grupper om fyra, fem personer som alternerar runt på dessa små scener. Skådespelarna får alltså inom kort tidsrymd göra om sina framträdande. Det ger ett kittlande perspektiv, men framför allt är det ett agerande värt att applådera. Malin Morgan, Lisbeth Johansson och Tove Wiréen kan sitt yrke till perfektion, bjuder var för sig på tre helt väsensskilda roller och skådespel. Lekfullt, allvarligt och imponerande.
Akt 2 bär rubriken ”Kvinnor som dör” och huserar i Palmes Pentry, lokalen som gränsar till restaurang Folk. Nu är de tre skådespelarna utklädda till serveringspersonal och ska under femton nummer servera scener där kvinnor i teaterhistorien dör. Ett pling på att sagda rätt är klar bjuder in till nästa. Det blir en kavalkad från Henrik Ibsens ”Hedda Gabler” till August Strindbergs ”Ett drömspel”. Däremellan tryfferas tillställningen med scener ut ”Medea”, Fedra”, ”Fröken Julie”, ”Romeo och Julia” och ”Anna Karenina” – bland andra. Det är lättsamt, men underhållande.
Har man, som jag, varit med på ”Kollationeringen” känner man igen texterna, som då lästes upp. Nu instuderande och med fördjupning hos skådespelarna under regissör Malin Stenbergs och dramaturgen Klara Ejebys försorg har allt – som genom en metamorfos – blivit till stor teaterkonst i det lilla formatet.
”Metamorfos, del 2: döden, döden, döden”, Folkteatern, Göteborg. Premiär 22 januari 2026. Spelas till och med 7 februari.
Regi, idé och rum: Malin Stenberg.
Dramaturg: Klara Ejeby.
Skådespelare: Malin Morgan, Lisbeth Johansson och Tove Wiréen.
Texter från allsköns håll, som verk av William Shakespeare, August Strindberg, Henrik Ibsen, Euripides, Oscar Wilde, Victoria Benedictsson med flera.
kaimartinblog 