Teater | kaimartinblog

Intim, närgången och underhållande teater

Teater:

METAMORFOS DEL 2: DÖDEN, DÖDEN, DÖDEN

När jag var på ”Metamorfos: Kollationeringen” innan jul var det med en beskärd del skepsis, men inte utan att det fanns en rejäl portion nyfikenhet om vad detta startskott skulle leda till (skrev om det här).

Jag kan direkt säga, att när nu del två kommit (”Metamorfos, del 2: döden, döden, döden”) kommer alla dubier på skam. Ja, de sveps bort. Det här är teater i intimformat för en liten skara människor. Vi är fyra i den grupp som jag ingår och vi leds av en guide till de olika scenrummen där skådespelen kan börja. Här utnyttjas utrymmen på Folkteatern, som teatern självt knappast visste fanns som resurs. För första stycket – Tove Wiréen gör en monolog av något kapitel från Anna-Karin Palms roman ”Jag skriver över ditt ansikte” – spelas i en smal, kort korridor med en nödutgång som fond. Underrubriken är ”Matriarkatet” och Tove Wiréen är genialt närvarande, som vore vi i ett samtal där hon ensamt håller hov. Uppgörelsen med den allestädes modern som försvinner i alzheimers, men aldrig någonsin släpper taget efter sin död, är gripande.

Jag tror inte jag har varit med om sådan här närgången och underhållande teater sedan pandemin, då lösningsorienterade teatermänniskor skapade konst utefter sina resurser och förutsättningar inför en lite, gles skara, publik.

Så uppbrott och rask marsch ut i kylan igen för att komma in i foajén och ner till garderoben där det bredvid denna finns en dörr som leder till lite kontor utan fönster. Här håller Lisbeth Johansson hov i ett spel med olika slags lampor, som tänds och släcks och skapar en förtätad stämning i berättelsen om ”Riddar blåskägg”. Nu under rubriken ”Patriarkatet”. Hon är hastigt inkastad i sammanhanget efter att Sanna Hultman tvingats hoppa av denna del två. Lisbeth Johansson är rutinerad, hennes berättande blir strongt och dramatiskt, en saga med ett allomslutande mörker som förstärks av hennes spel med ljuset som ger hennes vackert fårade ansikte ökad dramatik i paritet med storyn. Allt till en 20-talsbrusig radioutsändning med musik av Béla Bartók. Hon rör sig fritt i rummet, kommer nära, nära. Som om den osynliga väggen mellan publik och skådespel helt upphör.

Återigen en promenad ut i kylan och ingång på baksidan av teatern. Uppför trappor och in i ett mötesrum/bibliotek. Här ”föreläser” Malin Morgan om ”Queerskapet” och framför allt om de udda karaktärerna Claude Cahun (1894–1954) och hens halvsyskon/partner Marcel Moore (1892–1972). Deras performanceartade konstnärskap inspirerat av dadaismen och surrealismen samt deras trots mot nazismen. Uppslukande. Fascinerande. Starkt. Där Malin Morgan plötsligt – som genom en metamorfos – plötsligt går helt upp i sitt berättande och blir en del av den. Vi ombeds av guiden att lämna lokalen för att hon ska fö möjlighet att lugna ner sig och försvinner för en paus.

Närgånget. ”Metamorfos del 2: döden, döden, döden” bjuder på stort skådespel i det lilla formatet. Foto: ELLIKA HENRIKSON

Vi är alltså tre grupper om fyra, fem personer som alternerar runt på dessa små scener. Skådespelarna får alltså inom kort tidsrymd göra om sina framträdande. Det ger ett kittlande perspektiv, men framför allt är det ett agerande värt att applådera. Malin Morgan, Lisbeth Johansson och Tove Wiréen kan sitt yrke till perfektion, bjuder var för sig på tre helt väsensskilda roller och skådespel. Lekfullt, allvarligt och imponerande.

Akt 2 bär rubriken ”Kvinnor som dör” och huserar i Palmes Pentry, lokalen som gränsar till restaurang Folk. Nu är de tre skådespelarna utklädda till serveringspersonal och ska under femton nummer servera scener där kvinnor i teaterhistorien dör. Ett pling på att sagda rätt är klar bjuder in till nästa. Det blir en kavalkad från Henrik Ibsens ”Hedda Gabler” till August Strindbergs ”Ett drömspel”. Däremellan tryfferas tillställningen med scener ut ”Medea”, Fedra”, ”Fröken Julie”, ”Romeo och Julia” och ”Anna Karenina” – bland andra. Det är lättsamt, men underhållande.

Har man, som jag, varit med på ”Kollationeringen” känner man igen texterna, som då lästes upp. Nu instuderande och med fördjupning hos skådespelarna under regissör Malin Stenbergs och dramaturgen Klara Ejebys försorg har allt – som genom en metamorfos – blivit till stor teaterkonst i det lilla formatet.

”Metamorfos, del 2: döden, döden, döden”, Folkteatern, Göteborg. Premiär 22 januari 2026. Spelas till och med 7 februari.

Regi, idé och rum: Malin Stenberg.

Dramaturg: Klara Ejeby.

Skådespelare: Malin Morgan, Lisbeth Johansson och Tove Wiréen.

Texter från allsköns håll, som verk av William Shakespeare, August Strindberg, Henrik Ibsen, Euripides, Oscar Wilde, Victoria Benedictsson med flera.

Gör upp med sina – och andras – farsor

Posted on 25 dagar sedan av Kai Martin

Teater:

FARSOR

För bara några veckor sedan såg jag Pompon Produktions föreställning ”Pappagruppen”. Då en föreställning om faderskapet och relationen till ett nyfött barn, ifrågasättandet, otillräckligheten. Nu Abnorm Scenkonsts uppsättning ”Farsor”, men denna gång ur perspektivet uppgörelse med fäder i ett slags kärleksfullt, men inte desto mindre analyserande, av hur pappa–dotter-relationen är och har varit.

Abnorm Scenkonst, den fria teatergruppen med Elin Bornell, Ida Hackzell och Hanna Holmqvist, vill (som de skriver i programbladet) ”lekfullt ifrågasätta rådande samhällsstrukturer och normer”. Man utgår från sina egna erfarenhet och, ja, det blir en föreställning som är både roande och eftertänksam.

Publiken förs in i salongen genom en kokong av stora plastsjok. Man får gå över scengolvet där flera stolar är utplacerade. Stolar med skevt kapade stolsben. Mer behövs inte i form av rekvisita. Det är upp till trion att skapa och nå fram.

Det blir ett slags metaföreställning. De kommer in i mörker och när ljuset väl tänds är det tre halvnakna kvinnor placerade på lika många stolar. Några slags Clark Gabel-mustascher är placerade på var och ens överläpp. Här skvallras från början och en könsöverskridande pjäs.

Sedan antiken har män spelat kvinnor (och män) i pjäser. Fortfarande roar det med män som – utan dragambitioner – gör kvinnliga roller och kittlar med män som After Dark-likar flörtar med kvinnoroller. Det omvända har blivit mer i legio (som i Stadsteaterns uppsättningar ”Vi betalar inte! Vi betalar inte!” och ”Pappa Ubu) det senaste , men jag vågar nog påstå att det i stor är en hyfsat modern företeelse. Och varför inte? Manér, kroppsspråk, tilltal… allt kan ju få ett slags förtydligande när det sker. En frisk distans till invanda normer.

Ingen av Elin Bornell, Ida Hackzell och Hanna Holmqvist raljerar när de försiktigt förvandlas från kvinnor till män, från döttrar till farsor. Små ändringar i ansiktsuttryck, hållningen som förändras. hur huvudet hålls, händernas placering. Det är skickligt. Elin Bornell växlar till skånska, som man får förmoda att hennes pappa pratar. Det är detaljer, men aldrig oväsentliga.

Emellanåt avbryts förvandlingen och två tillrättavisar en tredje. Som om ”Farsor” fortfarande är i ett skapande. Det i sin tur ger en avslappnad närvaro. Cecilia Milocco har snyggt koreograferat och tillsammans med Lisen Rylander Löves effektiva musik blir det ytterligare ett skikt i pjäsen.

Ja, det är humor, men aldrig utan allvarsgrund. Det är tre farsor som avspeglas med all sin manhaftighet, otillräcklighet, sina brister och sina oförmågor. Men trion Elin Bornell, Ida Hackzell och Hanna Holmqvist ställer dem inte inför rätta och – vilket man snart inser – det krävs två för en tango. (Och, inom denna parantes, Abnorm Scenkonst har också utmanat sig själva i sina modersroller i uppsättningen ”Det halvkassa moderskapet” 2019.)

Nyttan med ”Farsor” är spegeln jag får. Jag som man, hur är jag mot mina barn och mina närmaste? Hur cementerad är min mansroll, vad är positivt och vad är negativt? Att just ifrågasätta och fundera, men också diskutera det är väl nyckeln till att inte stagnera. ”Farsor” bjuder in till sådana funderingar och samtal.

”Farsor”, Teater Trixter, urpremiär 13 december 2025 på Studion, Göteborgs stadsteater. Denna recension baserad på föreställningen 3 januari 2026. Spelas öven 4 och 6 januari.

Av och med: Absurd Scenkonst (Elin Bornell, Ida Hackzell och Hanna Holmqvist).

Koreografi och regikonsultation: Cecilia Milocco.

Rum och kostym: Matilda Söderling.

Komposition: Lisen Rylander Löve.

Ljus: Ludde Falk.

Tack 2025, trots allt – mot 2026

Posted on 25 dagar sedan av Kai Martin

Det är bara timmar kvar. Influensan, eller en vanligt bonnförkylning, har hållit mig sänkt sedan dagarna innan jul. Den vill inte kliva ur kroppen, känslan av feber, hostan, snörvlandet, tröttheten. Men… jag klagar inte. Det är ett konstaterande och det finns definitivt de som har de värre. De som drabbats av sjukdomar långt värre än en förkylning, de som lever i krigsdrabbade länder, de som inte har mat för dagen, de som saknar tak över huvudet.

2025 har, som alla år de senaste åren, svept förbi. Mängder har hänt och ja, jag lever ett rikt och på det stora hela lyckligt liv.

Jag är omgiven av en människor i min närhet som uppskattar mig. Ja, älskar mig. Min hustru, mina barn, mina svärdöttrar, mina barnbarn, mina släktingar, mina vänner. På det stora hela har det varit ett behagligt liv, men det finns ju alltid men. Som 27 maj då jag skadade knät så illa att jag tvingades sluta spela ishockey, börja med rehab och senare fick konstaterat en meniskskada, som nu är opererad. Mer rehab och – dåligt – tålamod med ny rehab.

Men låt mig ta det från början, om ni orkar hänga med: Jag börjar med:

JANUARI

Z och jag startar mjukt. För min del blir det en hel del Juniorhockey-VM. Alltid fascinerande. Alltid spännande. Alltid oförutsägbart. Vi får ynnesten att ha barnbarnet I, som nu hunnit bli fyra. vi har fortsatt med farfarstorsdagar, men emellanåt blir det extra allt med övernattningar. Som nu.

Vi kommer iväg till ”Kalsongrevyn” i Borås och roas (läs här). Jag spelar med Frölunda Oldtimer mot veteraner från Frederikshavn. En stärkande vinst. Falkenbergsrevyn väntar och bjuder på den bästa uppsättningen jag har sett. Full pott från min sida. (Läs här.)

I Mariehamn väntar en hockeyturnering med Soha (Swedish Oldtimers Hockey Association). En dryg resa, men desto roliga då man kommer fram. Förvisso ingen vinst i år heller, inga priser på banketten. Men ett pris som matchens lirare lyckas jag sno åt mig. (Läs om äventyret här.)

Det blir fler föreställningar. Januari är ju späckat med revyer och däremellan ska teatrarna sätta upp sitt, Kajskjul 8 har premiär på sin storsäljare (den här gången en repris på Stefan Andersson ”Flygblad över Berlin”). ”Paraden” i Varberg med bland andra Annika Andersson gör sin andra säsong, snäppet bättre än den utmärkta starten 2024. (Läs här.) Samma dag (!) hann jag med en utomhus-cup i Fritsla (läs här). Oerhört roligt. Oerhört jobbigt. Ingenting hade gått utan min förstående och uppmuntrande hustru, som lämnade mig tidigt och sedan hämtade mig. Jag hann svida om och galaklä mig för färden till Varberg.

Januari. Så mycket som händer på en månad. Foto: EVA LARSSON (Dregen), JOHAN HULTÉN (Fritsla) och KAI MARTIN

Jag springer på bio och ser pressvisningar. Jag rusar igenom ett späckat Göteborgs filmfestival med en märklig premiär där kulturminister Paria Liljestrand läser lusen av publiken, den fria konsten och hårt arbetande kulturmänniskor. (Läs här.)

Förstås kom jag iväg på Mölndalsrevyn, som jag sällan missar. Hur den var…? Kolla här. Jag hann också med ett jobb på Kooperativet på Lindholmen då jag gjorde liveintervju med Dregen i serien ”Unplugged live”. Till och med Båtmässan lyckas jag klämma in.

Klädköp…? Jodå. Jag inledde året modest med ett par långkalsonger från Myrornas på Frölunda torg.

FEBRUARI

Månaden börjar lite oroligt. Äldste sonen ska opereras för en svullnad på halsen. En förmodad tumör. Ond eller god får tester utvisa. Operationen går emellertid bra. Jag hämtar mitt barn på Sahlgrenska och låter honom ta sin tid innan han byter om och jag kan skjutsa honom till sin familj. Senare visar det sig att det var en godartad och vi kan andas ut.

Jag roar mig med Torslandarevyn, första gången för mig (läs här). Nöjer mig inte utan går senare samma dag på Göteborgsoperan för att kika på Danskompaniet, som åter tar andan ur mig (läs här). Jag träffar vänner, äter och dricker gott. Får besök av gudsonen med familj (det är härligt att se hur en snart femårig ung dam kan ta vårt hus i självklar besittning). Hockeyturneringen Four Nations (Kanada, USA, Finland och Sverige) med proffsen från NHL underhåller.

Jag firar hustrun, som fyller år, och yngsta sonen, som fyller två dagar efter. Ser en underbar ”Kung Ubu” på Göteborgs stadsteater (läs här), bland annat. Får ynnesten att höra operasångerskan Negar Zarassi på Stora Teatern (läs här), hon som senare under året med sitt lag kniper vinstens i ”Kontrapunkt”. Avslutar kulturmånaden med ”Bränder” på Stadsteatern, som är brännande intensiv (läs här). Får en underhållande föreläsning av en hockeykompis om hans jorden runt-resa på MC på 90-talet. Hinner beta av lite filmer och böcker. Men slukas framför allt helt och hållet av Peter Jacksons restaurering av dokumentärfilmandet kring ”Let it be”, som blivit till ”The Beatles: Get back”. Livespelningen på taket till fastigheten på 3 Savile Row 30 januari 1969 rör mig till tårar. Så bra. Vilket band! Sista dagen i månaden kommer beskedet om min prostata. Kollar den hos urolog regelbundet varje år. Ett positivt besked då det är negativt.

Köper kläder, eller snarare skor, i modest skala. Men ett par Clarks, som nya, gör ju inte ont för fötterna.

MARS

Månaden hinner knappt börja förrän saker pockar på. Man får ta det i sin takt. Hämtar ut mitt nya pass. Skillnaderna mellan det första och senaste är knappast hårresande, men en livsresa kan anas. Resa ska jag, men inte till USA. Med den nya presidenten vid den maktfullkomlig och vilt ljugande, arrogant och utan politisk finess går det inte. Synd. Jag, eller vi, tar turen till Umeå istället. Jenny Wilsons musik till Elfride Jelineks ”Älskarinnorna” har blivit en opera, som ska ha premiär på självaste kvinnodagen. Men operapremiären (läs här om den) är ju bara ett av skälen att åka till björkarnas stad. Älskade vännen Anna är kanske det mest väsentliga, men hon har ju också varit involverad i operan. Vi lyckas också träffa yngste sonen svärföräldrar för första gången. En blinddate som blir oerhört lyckad. En lunch över tre timmar skvallrar om det. Tog med ett gäng av Kai Martin & Stick!-albumet [utan titel] (lyssna här) och min soloplatta ”Sol på svenska” (lyssna här) för att eventuellt locka klassiska skivbutiken Burmans musik. Jo, tack. Det gick bra (måste kolla nu i det nya året hur försäljningen har gått). Om Umeresan kan man för övrigt läsa om här. Jo, det blir lite secondhandköp också. På vägen upp lyckas jag tajma när vännen och forne GT-kollegan Tore Lund jobbar i Pressbyrån. Får en korv på köpet.

Vi kommer hem och ramlar in i vardagen. Z har en hosta som retat henne sedan hösten 2024. Sjukvården tar den inte på allvar. I Umeå botas den med rom, men alkohol är ju i längden vad alkohol är. Det blir förtrollande farsfarstorsdagar, som inte heller Z vill missa. Björn Gustafsson, komikern, vädrar sin nya show i ett work in progress-framträdande på Rondo. Mycket roande (läs här). Ser den del bio, men av alla nya är det ändå en några år äldre som mest får mitt hjärta att klapp. Av chilenska författaren Hernán Rivera Leteliers roman ”Filmberätterskan”. Av några få sidor blir det en rik film som omfamnade mig fullständigt. Tack Bio Roys Kafébio, som gav mig den upplevelsen. (Skrev om filmen här.)

Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG, TINE SCHWARZ, EVA LARSSON och KAI MARTIN

Jag hinner med en nya ”Unplugged live”. Åter med Ebbot, som jag ju gjorde januari 2023. Han är en man full av berättelser, så det blev utmärkt och uppskattat. Balettakademien i Göteborg skördar den ena talangen efter den andra. Deras uppsättning av ”Fame” är uppdaterad till 2025, men musikalen i sig är ju inte den bästa av musikaler, så… läs här. Gothenburg English Studio Theatre utmanar mina bristfälliga engelskakunskaper med sin pjäser. Så också med ”The P word”, som skakar om. (Läs här.)

Men starkast på scen under månaden är ändå ”Bernardas hus” på Göteborgs stadsteater. Så bra teater kan vara. (kolla här.)

22 mars firar hustrun och jag kopparbröllop. Det är något alldeles speciellt i Danmark, varifrån hon ju kommer, så det ska bli något extra. Det handlar alltså om halva vägen till silverbröllop – 25 år – och eftersom vi gifte oss 22 september 2012 blir 22 mars 12 och ett halvt år. Det går ju inte att göra allt enligt den danska traditionen, men vi firar bland annat med att bjuda familjen på lunch i Waterfronts matsal, hotellet där vi hade vår bröllopsfest. Men först en överraskning. Hustrun har berättat att en blåsorkester brukade komma och spela för det jubilerande paret på morgonen. Så det fick jag ju fixa. Vi fantastiska Mia Samuelsson från Kur Olssons Damorkester och Stella blev det en surprise till frukosten som hette duga. Hela gatan stannade av denna soliga, men köldslagna marsmorgon. Så vackert.

I slutet av månaden lämnar Z mig. Inte för alltid. Men för ett treveckor långt retreat i Falköping, Det blir tomt utan henne.

APRIL

Klassiska Jungans på Avenyn gick i konkurs. Som ett tecken på det slocknade några bokstäver i neonskylten så att det bara blev Jung. Skrev ett aprilskämt i bloggen (läs det här), som fortfarande lockar till läsning. Bäst av allt att jag lyckades lura den förra ägaren, som trodde på det jag skrev.

Under min korta tid som sportreporter på GT (2011 i december till 2013 fram till december) hann jag med en hel del handboll. Sedan dess har det inte blivit så mycket. Men nu lyckades jag komma iväg på en del i fina Partille arena (skrev om en av matcherna här). Ensamheten hemma förträngs med hockey, titta på sporten och spela densamma, och en försvarlig mängd föreställningar och konserter. Uppslukas åter av Göteborgsoperans Danskompani (läs här) och förförs av Bach Jazz tolkningar av Bachs musik (läs här).

En del musiker överlever allt. Till och med svårt missbruk. Pete Perrett från Only Ones är en av dem. Smal som ett sugrör gör han en utmärkt konsert på Pustervik (läs här). Tillsammans med svärdottern och barnbarnen får Lindome Spinneri ett besök. Det är en kombination av julklapp och födelsedagspresent som lite sent blivit av. Farfarstorsdagar blir med bara farfar de här veckorna då Z är borta. Det får gå. För honom.

Överraskar Z med att komma till Falköping för en puss. Passar på att äta lunch och gå på några loppisar. Bilen är packad med hockeyutrustningen. Det är ju tisdag och spel med Kungälvs Oldtimers väntar. Gänget jag ska spela turnering med någon vecka senare. Hämtar sedan hem hustrun och då gör vi en vid sväng förbi Hornborgarsjön där de sista tranorna dansar och Skara med hotellen, som också är museer. Vi får några dagar ihop under påsken innan det är dags för min hockeyresa till Edinburgh. En fascinerande tur som det går att läsa om här. Jag kommer hem som en vinnare. Väl tillbaka är huset åter tomt, men jag dödar tiden med att gå på revy på Aftonstjärnan (läs här) och sedan ta tåget till Köpenhamn, för där väntar inte bara Z och hennes dotter utan också Bille Eilish, som har konsert på Royal Arena (läs här). Det blir förstås en loppistur med fina fynd.

I början av månaden nås jag av det trista beskedet att min moster har avlidit. Hon var hundraårsdag vi firade i december 2024. Men… hon var klar.

Månaden avslutas med cortègen tillsammans med Z. Våren spirar. Secondhandfynden gör att garderoben hamnar i trångmål.

MAJ

Sköna maj inleds med en hockeyturnering där jag representerar Frölunda Oldtimers. Det blir en tajt turnering där vi missar att ta oss till final, men lyckas strida oss till en bra placering ändå. Sista matchen mot Gothenburg Oldtimers blir en holmgång där jag spelar som i trans. Efterhänget på Morenos i Majorna blir klassiskt. Kul. Skrev om dagen här.

Åker på musikal i Kungsbacka och får se ”Handbok för superhjältar” (läs här). Begraver moster. Går på utställningar, intervjuar Colin Nutley och Helena Bergström inför en visning av en nyrenoverad ”Änglagård” (läs intervjun här) och får se favoriterna Delines på Pustervik (läs här). Jo, månaden sveper på bra. Hamnar på en countrygala på Scandinavium, jag som inte är någon varmare av genren. (Blev några rader.) Återigen får jag den stora glädjen att sjunga med Maj 12:an och Kören. Nu tre låtar. Av de planerade tre konserterna kan jag tyvärr bara medverka på två. Men det blir fantastiskt. Det är härligt att sjunga.

Z går Göteborgsvarvet och barnbarnet springer Lilla Göteborgsvarvet med medalj som pris och bevis.

Foto: KAI MARTIN och PETER BIRGERSTAM

Mycket händer. Men vårt stora mål i maj är emellertid spanska solkusten. Vi har fått förmånen att låna en lägenhet i Miraflores, ska gå längs Caminito del Ray… bland annat (läs om färden här). Men resan blir ödesdiger. I ett fåfängs försök att ta en selfie med ressällskapet missar jag en grop som jag stöter i med full kraft med högerbenet. Det gör inte ont. Jag tackar mina starka hockeyben. Dagen efter missar jag ett trappsteg, med samma fatala resultat. Förmodligen, och det är min tes, har knät (menisken) fått sig en kyss. När jag så kommer hem för att spela morgon och kväll samma dag slutar det med rejält ont. Jag antar att det känsliga knät, efter alla brutala stötar, inte också klarat av vridningarna det innebär för en hockeymålvakt. Min resa med rehab börjar. 27 maj är senast jag spelade hockey.

Z och jag går på en fantastisk födelsedagsfest i musikens tecken. Ny kostym är inhandlad och en secondhandskjorta till den. Vi följer med yngste sonen med hustru, som ska titta på hus i Bohuslän. En fin dagsutflykt.

JUNI

Månaden börjar med rehab. Första signalen från läkare är yttre ledband, som har fått sig en kyss. Går till en sjukgymnast, eller Fysioterapeut som det nu mer heter, som visar sig vara gaisare. Känns obekvämt för en Ängel. Får ett schema att följa. Knät är skadat, den saken är klar. Det är jobbigt att få i trappor, springa är inte att tänka på. Rörligheten är kraftigt reducerad. Det blir många turer på motionscykeln och andra övningar.

Vi ser ”Änglagård” ena dagen och jag Madness på Liseberg andra dagen. (Läs här och här.) Göteborg är fantastisk med sitt nöjesutbud. Sedan väntar Håkan Hellström med tre konserter på Ullevi. Det blir, för säkerhets skull, alla tre. (Läs här, här och här.) Han är en fascinerande artist, som aldrig slutar att överraska. Tack för det.

Foto: KAI MARTIN och FILM I VÄST

Det blir galapremiär på norska filmen ”The ugly stepsister” (underbart burlesk film – läs här). Vi får besök över första Håkan-helgen av Kai Martin & Stick!-saxonfonisten Gomer Explensch fantastiska döttrar, som bor över. Trevligt. Barnbarnet sover över. Lycka. Jag får åter den stora äran att sjunga med Slob78 inför deras andra albumsläpp (lyssna här). Det blir en dagstur till Helsingborg för Eva Rydbergs ”Spanska flugan” (läs här) och underhålls. I brist på att själv få spela kollar jag in den dramatiska Stanley Cup-finalen, för andra året i rad mellan Florida och Edmonton, där de förstnämnda återigen kniper bucklan.

Firar midsommar med familjen bland annat på Gunnebo slott. Solen strålar. Tar en tur till Kalmar för ”Oss swingers emellan”, som är lysande (läs här). En blåsig, grå dag far Z och jag till Pilane på Tjörn. I snålblåsten vankas klassisk konsert. En annorlunda utflykt.

Så traditionsenligt avslutas månaden med en ny fars på Vallarnas friluftsteater. (Läs här.)

Månaden innehöll också en begravning av en kär gammal GT-kollega.

Jo, tack. Det blev en del secondhandfynd även den här månaden.

JULI

”I år vill jag vara hemma. Vi har saker att göra och jag vill inte resa iväg.” Orden är hustruns. med andra ord blir det inget boende i Virum som sommaren 2024. Men… vännen Putte och fyllt 60 under året. Systerdotterns hustru M har fyllt 40. Båda boende i Oslo, om än med mil emellan. Jag ville åka dit för att uppvakta dem. Z är inte så medgörlig, men säger så småningom ok. Jag har länge försökt göra henne uppmärksam på att hennes favorit Grace Jones uppträder under Kongsbergs jazzfestival. Ja, faktiskt under väldigt lång tid. Men märkligt nog inte fått något gehör. Så… jag bokar resa tur och retur till Oslo – buss upp, tåg hem. Boende hos det unga paret någon mil utanför den norska huvudstaden. Jag nämner återigen Grace Jones och se, talgdanken faller ner. Men hur läser jag nu transporten från Røykås till Kongsberg? Jo, systerdottern lånar spontant ut sin bil, en Volvo. Biljetter till Grace Jones köps. Resan kan börja. Vi far mot regnet. Det håller andan vid grillmiddagen i Røykås, men vräker ner när vi ska uppvakta 60-åringen nere på byn. Han och hans underbara hustru är kära vänner och många gånger har vi strandat hos dem nere på Tjuvholmen under våra Oslobesök. Men det är uppbrottstider. De lämnar den norska huvudstaden då han har fått jobb norröver i Alvdal där han ska styra och ställa på ett företag som bara han kan. Alvdal…? Ja, de ligger i östra Norge långt från ära och redbarhet, men inte så långt från fina Rørås och med några timmar till Trondheim. Vi ska hälsa på, vad det lider. Turen till Kongsberg går smidigt. Just den sträckan via Drammen är väl utbyggd och vi susar på i en och en halv timme. Kommer i god tid, kan vandra runt i byn och uppleva lite jazzfestival och folkfest. Äter något. Så är det dags för förbandet, norskan Fay Wildehagen, som blåser för fullt på scen. Så imponerande. (Läs här.). Vi har stått längst fram och stannar kvar. Divan Grace Jones kommer på scen nästan en timme efter utsatt tid, men med charm och grace (!) underhåller hon som bara hon kan (läs här). Vi far i mörkret tillbaka. Min rygg gnäller, för Volvon har lågt insteg, något som inte passar den här kroppen. Vaknar med ett ryggskott från helvetet. Men hustrun var nöjd med konserten. Vi lämnar vårt värdpar, vi lämnar Oslo, vi far med tåget från Norge till Sverige. Regnet har klingat av. Nu ska vi vara hemma.

Jag träffar vänner, gör min rehab (trist) och inser att knät nog är värre däran än vad som har befarats. En slätröntgen visar ingenting. Men magnetröntgen skvallrar om en skadad menisk. Fan. Vi ser ”En redig oreda”, en nyskriven fars på Gunnebo slott (recension här). Vi far för en dag upp till Bohus Malmön och föreställningen ”Stormen” i Stallebrottet (recension här). Jagar badplats, en zebra, med gott resultat, och får se bisonoxar på vägen. Allt detta i Bohuslän.

Goda vänner från Stockholm kommer på besök för några dagar. Vädret stilar sig. Han och jag, som varit vänner i mer än 45 år, åker till Kungsbacka för Mikael Sandbergs målvaktsskola. Härligt med hockey. Jag och Z visar dem vårt Göteborg. Vi badar, vi äter, vi umgås och vi går och ser Weeping Willows (läs här) på Villa Belparc, som har bästa sommarunderhållningen. När de åker hem går Z och jag dit för att se Amanda Jenssen, som gjort storstilad comeback. Så bra hon är (läs här).

Om vi härjar hemma…? Nä, inte så värst. Z, kanske. Men jag är, på konstant semester och ligger därför på latsidan. Eller… det är inte riktigt sant. Jag har sorterat ut bland vinyl och cd-boxar, som blivit sålda. Men så mycket mer ska göras. Vi kollar in Gothia Cup både på Heden och Slottsskogsvallen, bland annat publikmatchen med ett palestinskt ungdomslag från Västbanken. Vi badar, för vädret är alldeles förtjusande, och vi har traditionsenligt jul i juli, den högtid som ingen i familjen, barn och barnbarn, vill missa.

Men… så reser Z. Hennes dotter pockar på uppmärksamhet. Efter en dagsresa till Hjo och Falköping blir det hastigt bestämt att Bornholm blir nästa destination. Ön som jag sedan länge velat besöka, men jag får stanna hemma. Åker på ”Diggiloo” vid Varbergs fästning (läs här), åker åter till Varberg för att se 123 Schtunks utomföreställning som på grund av kraftig vind hamnar inomhus. Clownernas improvisation är stor underhållning och jag hamnar i centrum (läs här).

Kollar in EM-finalen i fotboll där de engelska damerna besegrar Spanien i en dramatisk match där favoriten Chloe Kelly avgör på straffar.

Z kommer hem, hon har knappt hört av sig. Men ett telefonsamtal förändrar allt. Hon säger att hon vill åka till Bornholm med mig. Hon hinner knappt landa förrän vi åker.

Secondhandköp…? Jo, lite.

AUGUSTI

Men först AC/DC på Ullevi (läs här). Hittar ett par Paul Smith-kängor för 249 kronor på Myrorna vid Järntorget. Träffar Thomas Silver, den glittrande gitarristen som en gång spelade i Hardcore Superstar. Han har nu sadlat om och har blivit tågvärd, trivs med det, men främst med att ha blivit pappa. Så går bilen söderut. Mot Bornholm. Z är begeistrad och ingenting är så bra som att resa med henne. Det blir några fantastisk dagar på ön, men också ett underbart dygn på Christiansø, Danmarks ostligaste boplats. Läs om resan här!

Nej, det gick ju inte att hålla sig ifrån resandet. Z fick väl gjort en hel del på sin semester, men inte jag. Med augusti skulle det komma mer. Vi hinner knappt kommer hem förrän Way out West börjar, en musikfest i Slottsskogen (främst – jag orkar inte gå på klubbarna som är nattetid). Skrev om festivalen här och här. Men av dagarna tre blir det bara två. Ett dubbelt 60-årskalas söder om Køge väntar. Vi packar bilen full med ungdomar och oss själva för detta kalas med västerntema. Det blir kul, men utan pangpang. Hemresan blir med omvägen om Holte, loppisen vi älskar, och förbi A, Z:s systerson, som fått eget boende. Vi bunkrar också danska födokost vid Prøvestenen.

Foto: KAI MARTIN, ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG och ERIK LINDAHL

Våra transparant blanche-träd har gett rikligt med äpplen, men det ena (av två) har gett vika vid en storm. Mycket äppelmos blir det. Och dito must. Z och jag kommer iväg på ispremiären för Frölunda med match mot HV i Frölundaborg. Längtar efter hockeyn. Får trösta mig med rehab. Vi njuter av sommaren, badar och har det härligt. Samtidigt som Z börjar jobba är det fest hos min mæstro Mattias Bylund med hustru Helena Stjernström i Jonstorp. Det är en varm, kvav dag, men det blir en fantastisk tillställning. Upp för frukost hos värdparet, men innan dess ett dopp i Skälderviken. Så hem via loppisar i Ängelholm och Laholm. J, på nedvägen blev det en avstickare till en i Varberg. Varför ha bråttom och jag skulle ändå tanka…

Göteborgs stadsteater inleder säsongen tidigt med fina uppsättningen ”En alldeles särskild dag” baserad på filmen från 70-talet- (Läs här.) Kommer iväg på Smashing Pumpkins på Liseberg (läs här). Åker till läkaren för hälsokontroll, något som jag försöker göra vart annat år. Hittar ett par Clarks, vandringskängor som nya, för 100 kronor. Sorterar slipsar. Har besök av Z systerson J med far. Sonen är en av Danmarks främst i sin årsklass och drillas emellanåt i Göteborg. Jag återvänder till Maj12:an och Kören för ett uppträdande. Lycka. Besöker läkare, som skickar en remiss för operation av knät.

Så plötsligt sitter vi i bilen till Stockholm. Vi ska se Bob Hunds avskedskonsert. Inget vi vill missa (läs om den här). Det blir en helg i storstaden med besök på Fotografiska och Anton Corbijns ikoniska bilder. Vi lånar en lägenhet i Aspudden, går ned för bad i Vinterviken. Hemresan under augustis sista dag går via Artipelag innan Gustavsberg för en koll på Lars Wallins kreationer. Vi svänger om Saltjöbaden för ett bad innan hemresan denna gråa dag som skvallrar om höst. I Jönköping hittar Z äntligen Fantomen i Göteborg. Nu ska det läsas.(Hela resan går att ta del av här.)

Jo, det blev mycket secondhandfynd under månaden.

SEPTEMBER

Vi kommer hem. Badar, för vattnet är fortsatt härligt. Rehabar, umgås med vänner. Många föreställningar och konserter väntar. Plus Bokmässan (kolla). Vill ju helst inte missa något. Är flitig på min blogg med både recensioner och, faktiskt, några intervjuer. Håller tempot uppe. Går mina rundor till secondhander på stan och fyndar. Men… jag vet, jag är shopaholic. Blir så otroligt triggad av en del plagg som jag köper. Som ett par Incontex, italienska byxor i finaste kvalitet, för knappt några pengar alls. Z raggar fatt på Kalle Anka i Göteborg, som jag missade att köpa när numret kom hösten 2019. Affärer trumfas igenom på Linnéplatsen, som vore det droger som handlades.

Z trumfar också igenom en promenadmiddag. Det tackar jag för. Vilket sätt att umgås (kolla här).

Kommer iväg på en fin konsert med Beatlesbandet Pepperland (kanske det bästa i världen i sin genre). (Läs här.) Lokalt blir det också både Stellas jubileumskonsert (läs här) och Majornas 3de Rotes farvälspelning. (Recensioner här och här.) Flera teaterföreställningar, varav ”Katt på hett plåttak” på Stadsteatern är glödgande (läs här), och ”Miss Saigon”, som är i toppklass (kolla!). Men ”Moulin Rouge” på Rondo går heller inte av för hackor (läs här). Jag kommer iväg på konserter, som på Pustervik med They Ow Us och Markus Hasselblom (här). Det blir en hel del bio dagtid. Vardagen är trång. Lyckas klämma in en kväll för Stadsmissionen i Konserthuset innan månaden tar slut. (Läs här.)

Garderoben ökar, men jag rensar en del också.

OKTOBER

Födelsedagsmånaden. Barnbarnet inleder.Han fyller fem. Svindlande. Umgänget med honom spirar. Jag kommer i mitten. Dottern i slutet. Men också vänner, som Hela som valt att fira sin 50-årsdag med en hockeymatch. Jag skulle varit på is. Får åtminstone stå i båset.

Det blir föreställningar – ”Romeo och Julia” på Folkteatern berör (läs här), precis som Norénpjäsen ”Communion” på Studion, Stadsteatern (läs här). Men mest omtumlad blir jag nog av Hagateaterns ”Den lilla svarta”. Så bra i det lilla att det blir stort. (Läs här.) Minns att det är 45 år sedan ”Biomusik”, debutalbumet för Kai Martin & Stick!, kom. Skriver om det.

Ser Balettakademin övertrumfa sig själv i musikalen ”Into the woods”. Så bra! (Kolla!)

Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG och KAI MARTIN

Träffar Thomas Di Leva för en intervju. Hans presskille blir så förtjust i min bild på honom att han vill köpa den. Dagen före min födelsedag återförenas jag med Maj12:an och Kören för en konsert. Ljuvt. Firas grundligt från morgon till kväll av min fantastiska hustru (kolla). Firar extra några dagar senare med hummer- och kräftskiva med hela familjen. Barnbarnet hade önskat sig hummer. Bara att fixa.

Har fått tid för operation. Den 22 oktober sövs jag för att förhoppningsvis vakna med ett knä det ska bli ordning på. Rehabar inför. Kommer iväg på filmfestivalen Banff, ser fantastiska ”Fear” på Backa teater (läs här).

Återuppstår efter operationen och haltar iväg på Lisa Nilsson, som är briljant. Avrundar månaden med att åter förundra över Danskompaniets rörelseförmåga. Tar också farväl av punkkollegan Gerth Svensson, som avlider nyss 69 år.

Erkänner: det blev klädköp även denna månad.

NOVEMBER

1500 steg per dag. Det var direktiven efter operationen. Det visade sig var något som var svårt att hålla. Men när jag skulle åka till Malmö för att träffa gudson med familj plus att hans mamma, min kära vän A, kom ner från Umeå så skulle bussresor i staden räddad äventyret och minimera promenerandet. Det skulle det inte alls, visade det sig. Bussarna och dess hållplatser var liksom inte förenade med varandra. Jag gick långt över tiotusen steg per dag när jag var där. Nå, ett risktagande. Men en fin vistelse ändå (läs om den här), som också gav ett besök på Malmöoperan och ”Chicago” (läs här). Passar också på att fira gudsonen som fyllt 40 och hans käraste som gör det samma under mitt besök.

Kommer hem och får stygnen tagna. Går till IFK-kliniken för rehab, den som har sina lokaler i Frölundaborg. Kämpar alltså med mitt knä och min form tillsammans med Frölundas elitspelare på olika nivåer. Utmanande. Kommer iväg på årets konsert. Återigen bjuder Paperwing på något hisnande. Denna gång är denna fabulösa Göteborgsartist i Annedalskyrkan och får en fullsatt salong att häpna. (Läs här.)

Jag konstaterar att Änglarna har lyft igen efter några hemska säsonger. En fjärdeplats var hedrande och jag får väl tveksamt gratulera Gais till tredjeplatsen. Men i derbymatcherna klådde laget inte IFK Göteborg. Oavgjort och vinst för Blåvitt.

Vi tar till Köpenhamn med tåget för att se Roxett på Royal Arena (läs här om konserten) och sedan vidare till London för shopping, mat, umgänge och kultur. Det främsta målet var att se gudsonen (jag har tre stycken) Oskar Rice och hans band Lavender. Men har man inte varit i London sedan hösten 2019 är det mycket som ska tas igen. (Läs om resan till London och, för all del, Köpenhamn här.) Det blir en fantastisk resa. Igen. Vi har det bra på resande fot, Z och jag.

Så hem sent, men räddade av yngste sonen som hämtar. Tillbaka till vardagen. Z till jobbet. Jag till mitt. Farfarstorsdagarna drygas ut med lite fler träffar. Snön har fallit, så en pulkatur blir det i en klent snöig backe. Jag köper en duffel av en vän och före detta GT-kollega. Han använder den inte; jag kommer att göra det mycket.Det blir några teaterföreställningar, några utställningar och, förstås, julpyssel på första advent innan månaden stängs.

Kläder? Jo, tack, både nytt och secondhand.

DECEMBER

Sakta har det sipprat. Droppe för droppe. Vi har inte varit vaksamma nog. Kylskåpet har läckt och fördärvat parketten, som lades nytt och fint förändra 26 år sedan samtidigt som det nya köket byggdes. Nu skulle golvet väck, försäkringsman komma och kika. ut med det gamla, in med det nya. Det blev ett annorlunda julstök, men det blev fint när det var klart och dessutom i god tid innan jul.

Tack för goda vänner som också är goda hantverkare. Golvets namn? Bornholm, förstås. Det blev en lunchdejt med forna Göteborgsdirektvänner, en fantastisk konsert med Märta Fransson (läs här) och vi kom åter iväg till Köpenhamn. Nu med bil för konsert med Radiohead (svindlande, läs här) och julefrokost med släkten.

Bo Kaspers Orkester värmer min själ (läs här) med sin vinterkonsert. Stadsteaterns ”7 sorters tystnad” mina sinnen (läs här). Så kan teater skapas. Vi underhålls av token Per Andersson, men nog kan han bättre (läs här). Jag smiter iväg på Maj12:an och Körens julkonsert (läs här) där jag inte gästar och West of Eden, som hållit sin julturné brinnande i 20 år. (Recension här.) ”Pappagruppen” är en annorlunda teaterföreställning, som sätter publiken på prov. Men varför inte (läs här).

Vi hinner med att fira Lucia vid Götaplatsen och jag träffar lite vänner för fikastund. Får ett trist besked från den kamratförening jag spelat på mornarna sedan drygt 25 år. Tvekar om jag ska fortsätta.

Jag fortsätter mollstämningen med att delta vid begravningen av Gerth Svensson. Men skiftar humör inför julen. den trötthet jag brukar drabbas av har inte slagit till. Istället fångar en förkylning mig i sitt grepp. Får feberkänsla, en intensivt hosta och är snorig. Precis lagom till jul. Är däckad, men klarar av att baka julbörd, fixa köttbullar och sillsallad dan för dan. Klarar också av julafton som firar i en trängre krets. Men sedan blir det mycket sovande. Kommer ut på en solskenspromenad på annandagen, kikar till det Winter Classic i Frölundaborg som jag har deltagit i två å rad men nu inte är kurrant nog för , ingen rehab. Sjudomen håller i sig över nyårsafton till denna dag (4 januari) då jag sätter punkt för skrivandet av mitt 2025.

Mot 2026.

Hela känslohavet stormar i ”Pappagruppen”

Posted on december 18 av Kai Martin

Teater:

PAPPAGRUPPEN

Frånvarande fäder finns som rubik för många trasiga pojkhjärtan i vuxen ålder. Pappor som snabbt efter förlossningen tappar orientering och förlorar sig i depression finns också. Vilsenheten som vuxen när ett litet barn kommer och kräver kan skapa dubier hos den bästa. Känslan av otillräcklighet, oförmåga där sömnlösa nätter driver en mot vansinnets rand. Där peka med hela handen retorik formar en del av uppfostran. Eller det patriarkala grundmurade, av tradition så starka fäst som börjat att rämna.

Jo, om faderskap finns mycket att berätta.

Pompon Produktions ”Deras ryggar lyktade så gott” för ett år sedan drabbade både publik och kritiker. Nu famnar teatergruppen ett nytt ämne med ”Pappagruppen”. Om denna sprudlande och intensiva scenuppsättning är autofiktiv eller inte är inte helt givet. Sven Boräng läser ur en patientjournal där hans depression en månad efter sitt barns förlossning förlamar hans känslor för det späda barnet. Lösningen…? En pappagrupp.

Vi i publiken samlas i grupper inledningsvis. Lappar med citat från fäders självbekännelser eller berättelser om sina relationer till barn ligger placerade på stolssätena. De tre vuxna skådespelarna gör chauvinistiska high fives med varandra. Ska det bli ett grupparbete…? Ska vi också göra likadant.

Informationen om pappagruppens regler ges (se fotnot). Sex punkter som är tramsiga, men som någonstans naglar fast ett allvar.

Snart slukas vi handfast in i något som liknar hela havet stormar där stolar placeras om och därmed publiken. För en trygghetsnarkoman blir det skakigt, för andra mest en utmaning. Vi befinner oss tillsammans med ensemblen på känslomässig gungfly.

Det som i förstone verkar vara något slags skämtsam iscensättning av vilken pappagrupp som helst blir snabbt något annat. Trion Sven Boräng, Malin Molin och Ulf Rönnerstrand skiftar starkt och skickligt i känslor, karaktärer och uttryck under gång. De driver en löst sammansatt handling framåt. Hela tiden med publiken med som mer eller mindre aktiv partner.

In i handlingen skrider också Harriet – dotter till någon av skådespelarna, kan man förmoda – någonstans mellan barn och tonåring. Hon som det pratas om, men inte till.

Allvaret slår in med kraft. Ja, emellanåt rent brutalt. Machomentaliteten tar över och pappagruppens ledare blir snart framgångsrik med sitt koncept. En hyllad patriarkisk ordning – se tilläggen i reglerna i fotnoten. Men som med alla ledare ska de också falla.

Harriet tar, vad det lider, effektiv mer och mer plats under föreställningens gång och brister ut dans till en Billie Eilish-låt, en scen hon helt dominerar. Det blir också hon som slår in kilen i faderskapets förhärdade hjärta och får det att mjukna.

”Pappagruppen” är närgången och avskalad. Föreställningen bjuder på igenkänning i olika grader och därmed eftertanke. Men samtalet i grupper uteblir. Precis som tvånget i regel 6 ”Är det första gången du är på Pappagruppen så måste du öppna ditt hjärta”. Känslorna når man utan några måsten. Det klarar ”Pappagruppen” utmärkt väl.

”Pappagruppen”, Gamlestans Fabriker, (Symbiont culture) Textilgatan 14, Göteborg. Premiär: 17 december 2025. Spelas också 18 december samt 16,17,23,24,25 januari 2026.

Medverkande: Sven Boräng, Malin Molin, Ulf Rönnerstrand, Harriet.

Ljudkompostion: Svenska jack.

Ljudteknik: Solala.

Teknik: Backa teater.

Fotnot: Pappagruppens regler

Man pratar inte om Pappagruppen
Man pratar inte om Pappagruppen
Ingen fotografering eller ljudupptagning
Ingen får tvinga en annan medlem att göra en fysisk övning mot sin vilja.
Att på något sätt fördöma en annan medlems tankar, handlingar eller åsikter leder till omedelbar uteslutning.
Är det första gången du är på Pappagruppen så måste du öppna ditt hjärta.
Fullständig lojalitet med gruppen (uppdatering av reglerna med tillägg –7 till 11 – en bra bit in i pjäsen)
En medlems egendom är alla egendom.
En medlem som valt att delta i en övning har inte rätt att sedan avbryta sitt deltagande.
En medlems i Pappagruppen ska vara redo att gå i döden för gruppens bästa.
Man ifrågasätter inte Pappagruppen.

Laddat drama om sju sorters tystnad

Posted on december 13 av Kai Martin

Teater:

7 SORTERS TYSTNAD

Nej, det är inte ett försök att på en teaterscen försöka upprepa avantgardekompositören John Cages bedrift med kompositionen ”4’33″” (1952) – den som består av mer än fyra och en halv minuts tystnad. Istället söker dramatikern och regissören Paula Stenström Öhman det som står mellan raderna, det som aldrig sägs. Den tystnaden som uppstår i relationer där man tiger om oförrätter eller duckar för att svara. Det som kan sippra ner genom generationer som en arvsynd in i ohälsa eller utanförskap.

”7 sorters tystnad” – nej, jag räknade inte om det verkligen var just sju olika sorters tystnad, det fanns annat att fokusera på – gör kopplingar till Nya testamentet och Uppenbarelseboken. Den citeras flitigt i olika scener. Sätter liksom tonen till dramat. Den om relationer som imploderar.

Charlie Åströms enkla men ack så effektiva scenografi – och ljussättning – med vridbara skärmar (ena sidan svart, andra med en spegel – skapar ett scenrum som rör sig mellan de lokaler som krävs. Från vardagsrummet till kyrkan, från ett förråd till kyrktornet etc. Det skapar en förutsättning att fritt få jobba med sina roller utan att onödiga miljömarkörer görs. Här fångas i ett svep publikens uppmärksamhet för att aldrig tappa greppet.

Till det kompositören Sæmundur Grettissons effektiva musik, som emellanåt blinkar åt Penguin Café Orchestras repetitiva pianobaserade låtar. Men han fångar också upp pjäsens referenser till Bob Dylans musik i snygga arrangemang.

”7 sorters tystnad” jobbar på sätt och vis i samma anda som filmen ”Sliding doors” (1998). Skeenden som inledningsvis inte har med varandra att göra växer samman till en massivt brokig väv av förklarande helhet.

Skådespelarna rör sig så sömlöst skickligt mellan sina roller att jag bitvis häpnar. Här går man från att spela präst (Carolina Söderström), som sakta krackelerar själsligt, till mor/mormor, avgiftad före detta prostituerad och ingift hustru. Eller Ove Wolf som så skickligt styr mellan rollerna som kärv organist, 14-årig drop out-grabb, den ostyrige machobrorsan som kommit ut ur sitt missbruk och den skvallrande själavårdande diakonen. Elin Skarin rör sig snyggt mellan sin tonårsflicka, den mutistiska systern, mamma med psykisk ohälsa och och beskäftig socionom. Så också Jonathan Rodriguez som med bravur skiftar mellan rollen som kyrkväktaren med spansksvensk brytning, gravgrävaren, den talföre brorsan som skyddar sin syster och hatar och saknar sin storebror, fyllot på bänken och den överdrivet inkännande socionomkvinnan.

Med kroppsspråk och språkliga skiftning ror de övertygande hem sin uppgift och illusionen slår med full kraft in i salongen.

Ja, det är en tung text som de fyra skådespelarna bär fram. För det är en tungt drabbande story. Men i allt finns både humor och försoning, som en kontrast mot den apokalyps som Uppenbarelseboken flaggar för.

”7 sorters tystnad” känns rätt in i själen.

”7 sorters tystnad”, Lilla scenen, Göteborgs stadsteater. Urpremiär 13 december 2025 i ett samarbete med scenkonstkompaniet Lumor. Pjäsen kommer också spelas på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm med nypremiär 22 april 2026. Denna recension baserad på genrepet 12 december.

Av och regi: Paula Stenström Öhman.

Scenografi/ljusdesign: Charlie Åström.

Musik: Sæmundur Grettisson.

Ljuddesign: Tommy Carlsson.

Kostymdesign: Karin Weststrand.

Maskdesign: Althea Jiltelius Franconeri.

På scenen: Jonathan Rodriguez (Carlos/Dag/Klasse/Nicko/Bup-Monika), Elin Skarin (Jussi/Marie/Olli/Rakel), Caroline Söderström (Cia/Harriet/Ingela/Pirjo) och Ove Wolf (Axelsson/Mikael/Tommy/Yngve).

Arbete och samtal pågår – Folkteaterns kryptiska väg mot föreställning

Posted on december 4 av Kai Martin

Teater:

KOLLATIONERING

***Text med förhinder. Skådespelarna Sanna Hultman, Malin Morgan, Tove Wiréen och regissören Malin Stenberg*** **kollar och diskuterar text för den sceniska triptyken ”Metamorfos”.** ***Ludvig Stynsberg spelar vaktmästare. Foto: KAI MARTIN***

”Kollationering” är del ett i regissör Malin Stenbergs sceniska triptyk ”Metamorfos”. Ett slags start på de uppsättningar som kommer följa med rubrikerna ”Döden, döden, döden” och ”Självrannsakan” med premiärer i januari respektive april i olika skrymslen och vrår – samt även i den stora salongen – på Folkteatern.

Kollationering är ju starten på en pjäs. Då då skådespelarna, efter att ensamma stött och nött sina manus, nu möter regissören och sedan gemensamt börjar skapa konturer av det som sedan ska bli en helhet i form av en föreställning med scenografi, stämningar, ljud, ljus och karaktärer. Om nu ”Kollationering” är en kollationering eller faktiskt en pjäs är inte helt lätt att veta. Teaterns uppgift, precis som magikerns, är ju att skapa en illusion. Ur denna illusion kan man sedan spegla verkligheten, eller inte, skapa en diskussion, eller inte. Eller rätt och slätt underhålla och beröra. Eller inte.

När skådespelarna Sanna Hultman, Malin Morgan och Tove Wiréen möter regissören Malin Stenberg är det i förstone just i skenet av att det är en kollationering. Vattenglas med -karaffer, en kaffekopp, en snusdosa (Malin Morgan), en stickning med ett nystan som repas om och om igen (Tove Wiréen). Till detta Malin Stenbergs manifest, eller förklaring till varför ”Metamorfos” ska göras och hur den ska göras. På plats är också dramaturgen Klara Ejeby, som fått uppdraget att tillsammans med de andra väva samman texterna till något slags helhet.

Rubriken är ”Metamorfos”, men handlar det om klimakteriet, en sorts förvandling, ett område sällan eller aldrig skildrat på scen. Menopausen där den fruktsamma kvinna upphör för ett steg in i åldrande. Om detta har det forskats förfärande lite, så som det plägar göra med hälften av jordens befolkning där den mesta forskning görs ur ett manligt perspektiv.

Nu ska ”Metamorfos” sätta klimakteriet under skäppan och samtidigt beta av andra ämnen. Som till exempel hur kvinnor dör i pjäser som ”Medea”, ”Fröken Julie” och ”Hedda Gabler”.

I ”Kollationering” går man, som man gör i en kollationering, igenom texterna. Diskuterar dem inför öppen ridå, men den inbjudna publiken är (med få undantag) just bara en publik, som väntar: på illusionen, på att bli underhållen, på att bli berörd.

Skådespelarna sitter med sina manus, sina textsjok och sina repliker. Detta som ska nötas in för att bli levande inför en publik som kommer vara fyra personer eller fler, beroende på vilka utrymmen pjäserna spelas. Malin Stenberg har sin dator, som projiceras på en duk bakom kvartetten vid bordet. Vid olika tillfällen släcks skärmen. De fyra blir alltid lika handfallna och försöker tillsammans med teknikern lösa problemet via handlingskraft eller förslag. Så glider vid lika många tillfällen vaktmästaren in. Den tystlåtne som både sonderar terrängen och problemet, för att lika tyst glida ut ur bild. Och, tada!, skärmen tänds igen.

Med tanke på ”Metamorfos” feministiska tema blir det en märklig grimas.

Förvisso ett lustigt grepp att bryta något som fastnar. Ett sätt att gå vidare. Men Ludvig Stynsberg vaktmästare är ju en roll. Utmärkt spelad i det lilla. Som gjord för vilken revyscen som helst efter nyår. Då blir kollationeringen ”Kollationering” och jag en smula vilsen, men samtidigt nyfiken på den fortsättning som bjuds efter årsskiftet.

För det är speciellt – och exklusivt samt utmanande – att möta skådespeleri i trånga eller annorlunda utrymmen än den gängse scenen. Det gjordes under pandemin. Med gott resultat.

”Kollationering”, Göteborgs Folkteaterns foajé, 3 december 2025. Del ett i den sceniska triptyken ”Metamorfos” som följs av ”Döden, döden, döden” (premiär 22 januari 2026) och ”Självrannsakan” (premiär 23 april).

Regissör: Malin Stenberg.

Av: diverse olika texter från skilda håll.

Dramaturg: Klara Ejeby.

Med: Sanna Hultman, Malin Morgan, Ludvig Stynsberg och Tove Wiréen.

”Undergången” en mörkt närgången upplevelse

Posted on november 29 av Kai Martin

Teater:

UNDERGÅNGEN

I lokalen, granne med Ölstugan Tullen i Gamlestaden, möter man ”Undergången”. En skoningslös pjäs om världens slut. Självklart kan man fördriva en kväll i november eller december mer sorglöst än så. Men Teater Nu bjuder in till en uppfodrande dramatik, som är närgången och skrämmande, som vore den i ”Mad Max”-filmernas kusliga skugga dit ingen vill nå.

Vi i publiken blir snart en del av föreställningen när ficklampor delas ut till några av oss och ett överlevnadskit – ett plåster! – till samtliga. Det är en lokal skalad av in på bara betongen. Avloppsrören är blottade. Lägenheterna ovanför avslöjar någons toalettbesök, en diskmaskin som sköljer ut vatten, en dusch… Verkligheten är ständigt närvarande, men tjänar bara som ett soundtrack om livet utanför det som utspelas framför våra ögon, en verklighet som i sin tur egentligen utspelas framför våra ögon.

Skådespelarna Karin Lycke (Baffy), Matilda Bördin (Jane) och Carl-Markus Wickström (Cowdy) är överlevare i en värld som är på väg att gå under. Tillsammans vill de vara starka. Vi får vara med på nåder, den korta stund som så krävs, innan vi ska masa oss vidare för våra egna öden.

Var och en av Baffy, Jane och Cowdy bär på sina livserfarenheter i detta ödelandet som har uppstått. Om barnen pratar man inte, men barnen är som spöken, ständigt närvarande. Lika lite som livet innan på det personliga planet.

Desperat försöker trion minnas det triviala; midsommar, jul, snapsvisor… Men minnet räcker inte till, eller är alltför starkt traumatiskt. Framför allt för Baffy, som med Karin Lyckes sköra styrka blir en nervig gestalt som har rykte om sig att vara en kallsinnig mördare med sitt svärd – om så krävs – men som hela tiden ligger nära en psykos. Matilda Bördins Jane är den rediga, starka, som klarar allt och bär sitt automatvapen som en erfaren soldat, men hon är också något av en berättare som bjuder in oss i publiken innan, under gång och mot slutet.

Cowdy i Carl-Markus Wickström är machomannen i en mjuk hatt och AC/DC-tischa (”Back in black”). Stora gester, rak rygg, beschäftig, men – visar det sig – med en mjuk själ och bakgrund.

”Undergången” är en dystopiskt filosofisk föreställning med rapp dialog och handling. Emellanåt lite för schablonartad i sina dystra karaktärer, repliker och stämningar. Men pjäsen bjuder oftare in till existentiella funderingar där både filosofen Schopenhauer och Strindberg citeras.

I ”Undergången” är man utlämnad i ett rum utan annan utväg än pjäsens slut. Utanför går livet sin gilla gång, med pjäsens tema vibrerande i en skrämmande, mörk bordunton.

”Undergången”, Teater Nu, Göteborg. Premiär 21 november 2025. Spelas till och med den 7 december. Denna recension baserad på föreställningen 28 november.

Manus och regi: Matilda Klamas.

Ljud- och ljusdesign: Viktoria Ottosson.

Skådespelare: Karin Lycke, Matilda Bördin och Carl-Markus Wickström.

Vemodigt och smärtsamt om jakten på en förlorad identitet och ett borttappat språk

Posted on november 28 av Kai Martin

Teater:

UMMIKOS

På Världskulturmuseet i Göteborg finns nu utställningen ”Native American fashion” (till och med 2 november 2026. En utställning som fascinerar i både historik, mode genom historien till nutid och fotografi. Den stora nordamerikanska landmassan är inte homogen. Ursprungsbefolkningen i nordost talade inte samma språk som de i sydväst. Mycket mer skilde, förstås, som traditioner och kläder. Men gemensamt för dem är hur kolonisatörerna bestämde. Inte bara hur man ska vara, prata och se ut utan också vilken religion som är den riktiga. Så blev ursprungsbefolkning styvmoderlig behandlade. Barn skickades till internat för att lära sig engelska och imperialisternas seder, bruk och historia. Lärdomar som inpräntades inte sällan genom pennalism.

I Sverige höll man denna pedagogik hårt i handen gällande de minoriteter som bodde i Sverige. Om samerna är måhända mycket skildrat och omskrivet. ornedalen, som innan Sverige skildes från Finland 1809 av Torne älv, en helhet. Man pratade finska med nordfinsk brytning. Men efter 1809 kom den svenska sidan att prata ett språk som var mer finska än svenska, men ändå aldrig riktigt finskt. Med tiden ”fastnade” tornedalingarnas språk i den äldre finskan med resten av Finland utvecklades i ett mer modernt språk.

Språket har långt senare fått namnet meänkieli och blev 2000 ett svensk minoritetsspråk. Men under den senare delen av 1800-talet bestämdes det inte bars att svenska skulle vara rådande i folkskolan i hela riket. Man skulle också försvenska minoriteter som tornedalingarna. Barn skickades iväg för att lära sig svenska och förtränga sitt eget språk. Uppfostringsmetoden långt in på 1900-talet skedde med pennalism.

Nyskrivna pjäsen ”Ummikos” väver in detta i en gripande historia om rotlöshet och vilsen språklig hemvist. Camilla Blomqvists pjäs skildrar generationer, de som talat och de som förlorat sitt språk. På samma gång möter man karaktärer som i utflyttningens Sverige reser från arbetslösheten i norra Sverige till jobb i de södra delarna av landet. Det är inte bara ett uppbrott från det trygga, från vanor och traditioner. Det är också en resa rätt in i något slags förnedring där de rötter man haft devalveras och ersätts av skam.

*Med sång. I ”Ummikos” får man också sin beskärda del av sång. Foto: LOTTA NYBERG*

Timo Nieminen , Klara Pasma, Nikolai Äystö och Margareta Stone glider sömlöst in och ut ur sina roller. Bär med känslig hand fram historien med stor dramatik utan vilda gester. Timo Nieminen är fullkomligt lysande i sina skiften från en liten grabb över till en ung nyfiken kille och en vuxen man till en åldring med liten tid kvar. Kroppshållning, händernas rörelse, mimik, kläder ställer in ålder tillsammans med språket. På samma vis agerar effektfullt de andra. Klara Pasmas ömsinta flicka, tonåringen och unga kvinna. Nikolai Äystö som inlevelsefullt agerar och balanserar sin man i karriären i Japan med vemodston där längtan ”hem” gör honom vilsen. Men som också gör sin fadersgestalt och amerikan med självklarhet. Margaret Stone har delvis rollen som berättare, men agerar med skör säkerhet genom sina roller. Allt i den elegant enkla scenografin signerad regissör Filip Alexanderson.

Allt sker så elegant och dramaturgiskt fyndigt, men också med stor skärpa, allvar och komik. Språket växlar mellan svenska och meänkieli (textning visas under hela föreställningen). Historierna som berättas flätas snyggt samman och är var och en för sig drabbande. Som helhet är ”Ummikos” både smärtsam, vemodig och känslosam, men också fylld av hopp. Dessutom med ett spännande soundtrack där Bruce Springsteens ”Born to run” och ”The river” får sin väsentlighet i pjäsen efter de inledande tonerna av Jan Johansson.

Jo, ensemblem kan både sjunga och spela med emfas.

Till föreställning hör också ett inledande föredrag och möjlighet att lära sig mer genom konst, bilder, ljud, smaker och kunskap om tornedalingar, kväner och lantalaiset. De tre grupper som talar meänkieli.

”Ummikos”, Teater Halland, Varberg. Premiär i Pajala Folkets hus 16 oktober 2025 i ett samarbete mellan Tornedalsteatern och Riksteatern. Denna recension baserad på föreställning hos Teater Halland, Varberg 27 november. Spelas på turné till och med 13 december.

Av: Camilla Blomqvist.

Regi och scenografi: Filip Alexanderson.

Kostymdesign: Frida Hultcrantz.

Mask-och perukdesign: Gemila Roberts.

Ljusdesign: Peter Stockhaus.

I rollerna: Timo Nieminen , Klara Pasma, Nikolai Äystö och Margareta Stone.

Surrealistiskt om vänskap

Posted on november 21 av Kai Martin

Teater:

EN JÄTTEHÄRLIG DAG

Vänskapen mellan Mary och Mette är levande. De har sedan länge, ja, sedan skolåldern, odlat sin kamratskap, men den där dagen på ett museum – och utställningen ”Den lilla människan” – blir till något alldeles extra. De är då som de storgöt och nyfiket kastas in i en fantasi som är långt över det vanliga. Förtjusta slukar de det mesta med en nyfiken iver.Maria Maunsbach pjäs – i Nina Habers eleganta och sprakande regi – blir ett fyrverkeri av absurditet och surrealism. Tillsammans med Agnes Östergrens geniala och överraskande, men enkla scenografi (och kostym) blir det en scenisk tivolitur på en och en halv timme.

Museet har en guide, lojt underhållande spelade av Ludvig Stynsberg, som tar de förväntansfulla vänparet Mette och Mary på en tur de sent ska glömma. Det blir fem stationer, eller installationer. Alla illustrerade till frustande galenskap av en Ana Stanišić i toppform.

Förvecklingarna sker i ett rasande och humoristiskt tempo. Lite av slapstick och grovt karvad humor. Här gäller det att inte blunda, för emellanåt går det undan. Till detta Tove Wiréens Mette, den godmodiga, fryntliga som alltid kämpat med sin vikt och utseende och Malin Morgans pigga, livsbejakande Mary – den ”fula” mot den ”vackra”, om man så vill. De slukar allt som kommer i deras väg.

De spelar med sann övertygelse. Som om den väggen mellan scen och publik inte finns. Som om allt verkligen sker. Hur de ramlar in i en hysteriskt rolig dansk julefrokost. Möter ständigt en räv, som Andrej Tarkovskijs hund i filmen ”Stalker”. Men med en humoristisk knorr, eller kanske svans. Ser en levande staty med en låååång penis. Ett levande paket Ballerinakex. Ja, det är groteskt. Ja, det är obegripligt. Ja, det är roligt. Ja, det är knäppt.

För Maria Maunsbach vrider och vänder på perspektiven så att man varken vet ut eller in. Uppfriskande blir det. ”En jättehärlig dag” är en jättehärlig, men också väldigt förvirrande föreställning.

”En jättehärlig dag”, Lilla scenen, Göteborgs Folkteater. Premiär 8 november 2025. Denna recension baserad på föreställningen 19 november. Spelas till och med 3 januari 2026.

Av: Maria Maunsbach.

Regi: Nina Haber.

Scenografi– och kostymdesign: Agnes Östergren.

Ljusdesign: Bella Oldenqvist.

Maskdesign: Sun Åberg.

Kompositör: Ellen Olaison.

På scen: Malin Morgan (Mary), Tove Wiréen (Mette), Ana Stanišić (diverse roller) och Ludvig Stynsberg (guide).

”Måsen” flyger över huvudet

Posted on oktober 25 av Kai Martin

Teater:

MÅSEN

I Anton Tjechovs pjäs ”Måsen” har alla eller ingen huvudrollen. Det törstas efter kärlek till sin nästa mer än till den som står en närmast. Lockelser, olycklig kärlek och oförmåga att kommunicera, desperation.

I Yana Ross uppdaterade version befinner vi oss i ett nu. Texten refererar till 2025, men scenografen Zane Pihlströms gård mer ekar från något farm i mellanvästern med silor som fallossymboler i det erotiska spelet.

Allt startar i något slags pantomimliknande med de nio i ensemblen föreställande idisslande, gloende kor, som snyggt och humoristiskt koreograferat paraderar in från kulissen. Som för att förstärka den loja, lantliga stämningen där pjäsen har sin början någon vecka innan midsommar.

Mia (Emelie Strömberg) sliter på gården som hon och hennes syster Paula (Stephanie Hayes) förvaltar åt den stillasittande, inte så mobila Pär Sörensson (Johan Gry). Simon, den drömmande fritidsledare (Vincent Grahl) är upp över öronen förälskad i Mia, som i sin tur är olyckligt kär i den unge dramatikern August (Emil Ljungestig). Han som sin tur har ett gott öga till Nina Al-Bahri (Nora Sadayo), den unga, vackra godsägarflickan med skådespelarambitioner. August mamma Irene (Victoria Olmarker) är en skådespelare med en dalande stjärna, som lever med sin framgångsrike, tystlåtne och upphöjda författare Maximilan Stenberg (Yngve Dahlberg). Hon i ett ständigt krig med sin son i en balansgång mellan kärlek och hat, som gör sonen förtvivlad… ja, självmordsbenägen. Gång efter annan söker sällskapet efter August, som sorgsen rymt.

Har jag glömt någon…? Jo, Jörgen (Robin Stegmar), gynekologen, som är gift/sambo med Paula. Hon förtvivlat förälskad i honom. Han en gammal häradsbetäckare som fortfarande inte kan hålla fingrarna i styr.

Ja, vi har en intrig som kan ge dramatik och Yana Ross vilar inte på hanen. Här har var och en i ensemblen att göra med sina karaktärer. Det är frejdigt målade, om än ett nedstrippat persongalleri från originalets fjorton till nio. Johan Grys Pär är trankilt skapad, en åldrad man med hippiefrisyr och begynnande demens. Det tycks mig som Johan Gry har hittat nya, spännande vägar i sina gestaltningar det senaste, varav detta är ett av dem.

Emilie Strömberg kan som få spela trumpen, sluten och sorgkantad. Hennes Mia blommar aldrig, blir aldrig desperat eller utåtagerande. Hon är bara självklart deppig. Så blir Stephanie Hayes syster Paula hennes självklara ackompanjemang och motklang. Även hon mollstämd, vacker och skir, som inte vill annat än att genomströmmas av sin mans kärlek. Där Robin Stegmars Jörgen kontrasterar som en sorglös gamäng. Lämnad åt sina lustar, en jovialisk man med en schlager eller hitlåt i mungipan för att förstärka sina repliker.

Det största dramat utspelar sig mellan mor och son. Victoria Olmarkers Irene kämpar med sin status som diva, väl medveten om att hennes glansdagar är över. Förtvivlat – och dominant – håller hon fast vid sin kärlek. Men hon kan heller inte ta att hennes sons skapande och spirande kreativa kraft utmanar sambons författarskap. Maximilan som avfärdar unge August i en enkel, utmanande armbrytning. Yngve Dahlberg är denne kulturman, den cementerade, som är fixerad vid sin kreativitet. Skapandet formar honom snarare än tvärt om. Det blir en rätt fyrkantig, om än roande roll. Så kommer Nora Sadyos yrväder till Nina in, beundrande och flörtande. Men den relationen som uppstår dem emellan hamnar i kulissen, vilket är lite synd. Precis som Simons relation med Mia.

Jo, ”Måsen” lyfter högt med karaoke med både Queens ”Bohemian Rhapsody”, Robyns ”Dancing on my own” och en explicit hiphoplåt som jag inte kan identifiera (mycket pussy i texten) , midsommarfest med folkdräkter och dans, snapsvisor, samlag (påklätt), musik, tjo och tjim. Här saknas inte intensitet, men i det yviga saknar jag resonemanget.

Med denna andra aktens intensiva start faller tyvärr ”Måsen” hastigt. När Robin Stegmars Jörgen förvandlar Alphavilles ”Forever young” till en sorgepsalm kunde det ha varit finalen. Men ytterligare varv dras, inte till pjäsens fördel.

På något märkligt sätt upplever jag denna Yana Ross uppsättning som reminiscenser från Pontus Stenshälls tid som konstnärlig ledare på Göteborgs stadsteater. Då då bågen spändes, men träffsäkerheten inte alltid var den bästa. Så sprakande teater, men också förvirring.

”Måsen”, Göteborgs stadsteater, premiär 24 oktober 2025. Spelas till och med 13 december.

Fritt efter Anton Tjechov.

Översättningg: Lars Kleberg.

Bearbetning för Göteborgs stadsteater: Yana Ross och ensemblen.

Regi och video: Yana Ross.

Scenograf: Zane Pihlström.

Koreograf: Mia Hellberg.

Kostymdesign: Frida Fredriksson.

Maskdesign: Gunilla Bjerthin.

Ljusdesign: Max Mitle.

Kompositör och ljuddesign: Jonas Redig.

I rollerna: Victoria Olmarker (Irene), Emil Ljungestig (August, hennes bror), Pär Sörensson (hennes bror), Nora Sadayo (Nina Al-Bahri, dotter till en rik godsägare), Stephanie Hayes (Paula, förvaltare åt Pär), Emelie Strömberg (Mia, hennes syster), Yngve Dahlberg (Maximilan Stenberg, författare), Robin Stegmar (Jörgen, gynekolog) och Vincent Grahl (Simon, fritidsledare).