Intensiv. Vivaldis vår och sommar får drag av svärta och saltstänkt är några av Europas främsta kammarmusiker gör sin tolkning av mästarens musik. Foto: KAI MARTIN
När Bohusläns kammarmusikfestival sjunger och spelar på sista versen gör man det med en utmaning. Finalen är idag, 29 juni, i Societetshuset på Marstrand efter att under fyra dagar gästat fem orter i Bohuslän: Lysekil (25/6), Grundsund (26/6), Hälleviksstrand (27/6), Mollösund (27/6) och Skulpturparken Pilane (28/6).
Den sistnämnda var inte bara en all starkväll med artister och musiker i skön förening från tidigare dagar utan också just ett vågspel. För första gången håller arrangörerna en konsert utomhus. Här handlade det om att ha tumme med vädergudarna och deras nyckfulla spel för att göra en kväll där publik och musiker kan förenas.
Nå, regnet höll upp, så när på några droppar halvtimman innan starten. Men blåsten hämtade definitivt inte andan utan andades på friskt från början och över hela evenemanget. En gråmulen himmel sprack upp och dramatiken i musiken under kvällen fick sannerligen konkurrens från vädrets krafter.
Men det är förstås inte bara arrangörerna som tar risker med ett sådant här arrangemang utan också publiken (totalt över 1300 betalande). Den trotsade stolt alla utmaningar för att se Malena Ernman och Mikael Persbrandt underhålla tillsammans med tyskgrekiska pianisten Danae Dörken samt kammarorkestern ledda av stjärnviolinisten Alissa Margulis från Tyskland.
Extra, kanske, man frestade på publikens tålamod då affischnamnet Mikael Persbrandt med kort varsel ställt in och ersatt av Ola Rapace. Det är alltså andra gången på en månad som denne svenska skådespelarnas enfant terrible bokar av ett engagemang. Gästspelet på Stora Teatern med ”Dödsdansen” – 30 och 31 maj samt 1 juni – med Lena Endre, Thomas hanzon och just Mikael Persbrandt ställdes även detta in med kort notis.
Nå… man förlorar en del. Vinner annat. Ola Rapace röst hörs över nejden, men oklart varifrån. Hans stockholmska ljuder över klipporna och se där, där kommer han med recitation av Strindberg, som Rapace bara helt spontant talar till oss. Han är klädd helt i svart med kängor, som en combatsoldat med grånad frisyr. Det är en snygg entré, där han sakta bär med sig sin text från promenaden över klipporna ned mot ängen där publiken sitter för att med ett vigt skutt ta sig upp på scenen och där avsluta sitt framträdande.
Vid flygeln sitter då redan Danae Dörken vid flygeln, som vid Ola Rapace sorti snart tar över med Ludwig van Beethovens ”Piano sonata Nr. 14 Quasi una fantasia op. 27 Nr. 2 i ciss-moll”, eller ”Månskenssonaten” som vi dödliga kallar den. Hon har en smeksam ton med lekfulla fingrar som rör sig över tangenterna. Ett flyende, skönt spel, men så kräver också denna Beethovens klassiker det. Men det är i hans påföljande ””Allegretto”, ”Trio” och ”Presto agiato”, som Danae Dörken verkligen tar sig han Beethovens fullödiga dramatik. Hon spelar som det ryker om flygeln, använder basspelet med full kraft i växelverkan med det ljusa. Allt sker med kraft och ackuratess.
Så paus och rastlös vila för publiken där de flesta tagit till sig att det krävdes egen stol till evenemanget. Inte jag och mitt sällskap, som åtminstone hade med oss sittdynor att skilja det daggfuktiga gräset i sluttningen från byxbakarna. Några passade på att ta en snabbpromenad i Skulturparken, som alltid bjuder på spännande upplevelser. Andra passade på att köpa fika eller annat tilltugg i foodtrucken eller den Londonbuss som var ditkörd för ändamålet.
Så dags för kammarorkestern på sju man och kvinnor som ge Vivaldis ”Våren” och ”Sommaren” ur hans ”De fyra årstiderna”. Ja, ännu en klassiker, som väl de flesta hört förut. Och, ja, det började skirt spirande vackert med ”Våren”, men musikernas rastlöshet tog snart över. Här skulle det inte spelas Vivaldi på klassiskt Vivaldis vis. Istället bjöd man på raw power, ett intensivt spel med attack på instrumenten och kompositionerna. Det blev en frustande vital konsert, som fullkomligt knockade mig, där ”Sommaren” – som ju i redan i Vivaldis komposition uttrycker en plåga för den stekande värmen – var ren lidelse. Smärtsamt snyggt.
Ny halvtimmes paus inför grand finale med Malena Ernman, mezzosopranen, som inte bara har ett enastående röstomfång utan också rör sig mellan genrer. Ja, det har ju bland annat varit Melodifestival (”La voix”, vinnande bidrag 2009) och musikal (rollen som Gabriella i ”Såsom i himmelen” 2018) utanför operahusen i världen.
Med henne på scen (plus pianisten Danae Dörken) ska det bjudas på Georges Bizet – fem sånger som mycket kan liknas vid romanser: ”Chant d’amour”, ”Ouvre ton cœur”, ”Bolero”, ”Adieux de l’hötess arabe”, ”Tarantelle” och ”La coccinelle”. Hon bjuder generöst på berättelser om musiken och texterna, introducerar dem. Men leker också med både sångerna och publiken, då hon mitt i avbryter för en snabb replik. Det blir ju show. Ja, operaunderhållning, om man så vill. Framför allt i ”La coccinelle” (nyckelpigan) där hon med rösten, tramsigt roande gör en pipig nyckelpiga i denna passager. Plötsligt kan hon hämta andan, överdrivet, och förklara att det måste man inför den här svåra uppgiften, innan hon graciöst drillar vidare upp och ned i registret.
Hon tävlar med den ihållande vinden om vem som kan blåsa mest till orkan. Med partituret håller hon sin klänning i schack då vindarna vill slita upp plagget som för Marilyn Monroe i den klassiska scen från ”Flickan ovanpå” (1955).
Ja, det blir mer. Som ”Habanera (L’amour est un oiseau rebelle)” från just Bizets ”Carmen”. Lekfullt skickligt även den.
Jo, Malena Ernman kan underhålla. Även en allt med sköldslagen publik i desperat skydd för lä på en äng bland Bohusläns klippor. Det blir en trevlig stund med populärkultur i klassisk dräkt.
Bohusläns kammarmusikfestival (25–29 juni 2025), 28 juni 2025. Skulpturparken Plane, Tjörn.
Med: Malena Ernman, Ola Rapace, Danae Dörken, piano, Alissa Margulis, violin, Makjra Inkinen, violin, Per Nyström, cello, Kersten Cottym cembalo, Hrachya Avenysian, violin, Alexander Gordon, viola, och Gregory Vartian-Foss, kontrabas.
Fotnot: I kväll, på Societetshuset, Marstrand, uppträder samtliga åter, förutom Ola Rapace. Programmet är heller inte riktigt som gårdagen då Malena Ernman sjunger operaarior från barocken. Dessutom spelar kammarmusikerna även ”Hösten” och ”Vintern”.
Vi har känt varandra i över 40 år. Jag är gudfar till hennes son. De är som min familj och hon som min käraste vän. Då förskräcker inte avstånd, även om de ibland kan ses som långa med mil ifrån; hon i Umeå, jag i Göteborg.
Hon jobbar som kostymör på Norrlandsoperan. Yrket har hon haft sedan tiden i Malmö, det vill säga sedan 90-talets början. Jo, hon har bott runt: Stockholm, Malmö, Göteborg och, förstås, barndoms-/ungdomsstaden Umeå som aldrig går ur kroppen.
Det är dit vi ska nu, Z och jag. Jag har allt för länge velat komma iväg på en föreställning som hon har jobbat med. Men det har varit mer snack än verkstad. Så i höstas bestämde jag mig och hon skvallrade om den nyskrivna operan ”Älskarinnorna” baserad på Elfriede Jelineks roman med samma namn. För någon månad sedan bestämde jag mig fullt upp. Hon fixade rabatterade biljetter till föreställningen. Den som dessutom favoriten Jenny Wilson komponerat musiken till. Jag fixade flygbiljetter, för det ska fan åka tåg i timmar för att komma så långt upp i landet. (Ja, jag vet, flygskammen kryper i kroppen. Men jag ursäktar mig blekt med att jag flyger sällan.)
TORSDAG
Z och jag far sent på torsdagen. Lämnar bilen på Landvetter (nej, ingen flygbuss, vi ska komma hem sent då det finns risk att missa sista bussen in till stan), checkar in, passerar säkerhetskontrollen, plockar på oss allt vi plockat av oss, tar med checkat bagage och rör oss in i environgerna. Sneglar mot vänster vid Pressbyrån där emellanåt vännen och forne GT-kollegan TL ska stå. Tittar igen. Banne mig. För första gången. Det blir lite kort snack, en korv med bröd och en dricka (ja, ja, det blev en Coca-Cola – mitt samvete har inga gränser) innan kön växer sig omöjligt lång. Han har att göra, den gode TL.
Vi irrar runt innan Z hamnar på en nyöppnad sushi, beställer mat och gör det även för mig. Kanske lika bra. Resan blir lång och vi angör Umeå sent. Servicen är klen, riset slut och personalen har inte fått ihop logistiken. Så ser jag skuggan av en forn chef, hens hår och kropp. Blir spänd. Hen vill jag inte träffa, än mindre säga hej till. Jag äter min mat under tystnad, men reser mig för att diskret norpa åt mig en servett, kikar åt det hållet där hen ska sitta. Men… det är en helt annan person, om än klädd som hen och med likadan frisyr, dessutom väsentlig yngre.
Psykologi kan skapa märkliga känslor, men släppa lika snabbt igen.
Vi kliver på planet. Att resa med Z är alltid en fröjd. Det har varit så sedan vi först gjord det. Vi drar åt samma håll, har alltid något att prata om, men kan också vila i tystnaden. Och då inget av det gäller blir det en kram, en puss eller en smekning på kinden.
Jag får fönsterplats, som jag gillar, men det har jag inte så mycket för då det mörknar snabbt utanför då vi lyfter.
Lika snabb som take off blir take on. Arlanda är ju blott en timme bort. Vi har en och en halv timme att fördriva, tar en glass och njuter av den innan toalettbesök innan avfärd. Så in i planet som tar oss till Umeå, fullt även det, precis som det från Göteborg.
Umeå väntar med mörker. Vi flyger längs den frusna älven, passerar Holmsund och Obbola massafabrik, som lyser starkt under inflygningen. Snön är inte översvallande. Ligger i drivor längs den uppskottade landningsbanan, skymtar i smutsiga högar dit det rena vita skyfflats till undantag och bortglömdhet.
Vi går genom transithallen. En flygbuss väntar, men vi tar en taxi. Väljer fnissande en Raw4, Toyota, som den vi har hemma, eller snarare parkerad på Landvetter. Jag vet vart vi ska, så då chauffören säger vid stationen säger jag nej. För så mycket vet jag att det Erskinsritade kvarteren där min vän bor ligger inte vid stationen. Men vi åker på fast pris, så han kan åka hur han vill… nästan. Jag tar ut riktningen. In mot Teg, över Kyrkbron och uppmanande chauffören att svänga direkt höger innan broslutet då han är på väg att köra rakt fram. Vad är det med taxichaufförer som man ska visa vägen för…? Det visar sig under färden att han emellertid syftat på Östra Station, som… ja, den ligger inte långt ifrån adressen vi ska till. Men det är ju inte så att vi som nyanlända har superkoll på den nya staden vi kommer till.
330 kronor känns som ett överpris för den korta sträckan, men vi kommer fram och in i min väns famn. Hennes storasyster är på plats, så det blir fler kramar. Men korta. Vi ska lägga oss, bädda sängarna i gästlägenheten och umgås därför bara helt kort.
FREDAG
Ny dag. Nya möjligheter. Vi har sovit gott, men kort. Gör oss i ordning för att gå upp till min väns fina tvåa för frukost och läsning av ett nummer av Vi från mitten av 90-talet, en intervju med Rebecka Törnqvist. Min vän försvinner snart till jobbet. Vi är lämnade med storasyster, som har att göra under dagen eftersom även hon bara är på besök. Det blir samtal och avstämning.
Även vi har ett program. Lunch med min yngste sons svärföräldrar. Dem vi aldrig har träffat, trots att sonen och hans hustru (vigda i Las Vegas i maj) varit ett par i över sju år. Så hög tid nu.
Jag ska också försöka smita in på Burmans musik, Skandinaviens äldsta musikaffär grundad 1910, på Kungsgatan i centrala stan. Eller är det Mitt på stan man säger…?
Min vän har uppmanat mig att ta med mig skivor av Kai Martin & Stick!, som min Tiger of Sweden-väska, inhandlad på Myrornas på Frölunda torg, har en försvarlig mängd av [utan titel] och också, lite fåfängt ”Sol på svenska”, mitt nu 20-åriga soloalbum.
Det blir en kort och nätt frukost. Klockan går och plötsligt är vi på vandring i ett grått, men inte trist Umeå. Längs med Östra Strandgatan, förbi Bildmuseet och Curiosum. Upp längs med Residensparken och sedan Storgatan fram, uppför Östra Kyrkogatan för att vika av på Kungsgatan.
Z är tveksam till att det ska göra nu, men jag insisterar och tiden finns. Jag har kommunicerat lite med några skivtokiga Umeåvänner om dels vad föreståndaren heter och dels om denna kan tänkas att ta in gammal svensk postpunk plus ett soloalbum med influenser från Lisa Nilsson, Bo Kaspers Orkester, Svante Thuresson, Orup och Peter LeMarc. De försäkrade att det skulle gå. (Litade jag nu inte på min vän, som uppmanat mig att ta med skivorna? Jo, men jag vill ha förstärkta garantier och dessutom ett namn, det hon saknade.)
I den fina butiken, förstås proppfull med skivor, står en ung, lång man som lite tvekande välkomnar. Jag berättar mitt ärende, men frågar också efter Stefan, det vill säga ägaren av affären. Ur butikens inre kommer han snabbt som en blixt och som vänligheten själv. Jag hinner knappat hälsa och presentera mig förrän saken är klar. Fyra album, signerade, från bandet och fyra cd av soloplattan lämnas över. Fotos tas och samtal förs. Han berättar att han precis fått in en gedigen hårdrocksamling om 700 vinyler, alla i mer än mint condition. Nu ska de värderas och prissättas samt läggas upp på butikens Facebooksida, där även bilden på honom och mig hamnar.
Så plötligt får jag ett SMS från svärdotterns mamma, som redan är nere på stan och undrar om vi ska ses lite tidigare. Det dröjer inte länge förrän hon virvlar in i butiken och samtalet börjar, som ska komma att pågå länge.
Solen har trängt undan det gråa. Umeå sträcker upp sig som vore det en vårdag. Rådhusesplanaden kantas av folk, som surrar som yra bin väckta för tidigt. Vid går i samlad tropp upp mot Centralstation där Köksbaren ligger. Det är där vi ska träffa även sonens svärfar för lunch. Han jobbar en liten bit därifrån. Hon har precis tagit ut sin pension och njuter försiktigt livets otium, som jag.
Maten som serveras är furstlig. Vi serveras alla soppa innan huvudmenyn, röding för min del, och till kaffet blir det varsin semla. Allt för knappt 250 kronor. I sällskap med våra nyfunna vänner försvinner tiden i ett nafs. Vi stämmer av varandras liv, barnen, då-, nu- och framtid. Plötsligt har klockan tickat iväg nära nog mot tre timmar.
Vi bryter upp. Han går till sitt arbete. Hon följer oss ut tillbaka på Rådhusesplanaden. Vi skils åt med ett löfte om återseende. Z går in i en garnbutik och jag smiter in på Röda korsets loppis, som är välbesökt. Jag hittar ett par fina strumpor – Happy socks – för 20 kronor. Men eftersom de hänger i skylten kan jag i och för sig köpa dem, men inte få dem förrän 18 mars då skyltningen ändras. Jag bidar min tid och vänder åter till Z som är i färd att köpa snyggt garn hos Perssons garn plus stickor innan hon följer mig in på Röda korset igen. Z hittar ett snyggt Boss-bälte i nyskick för 240 kronor, som jag köper på studs. I och för sig är det för någon med större rondör än vad jag har, men det går alltid att korta. Jag köper också en liten börs i läder med Union Jack-motiv till Z, som hon hittat och blir förtjust i. 20 kronor kan det vara värt för lite glädje.
Så till Systemet för en flaska rödvin till maten, som jag ska laga till kvällen. Vidare till Ica Gourmet, som vi fått rekommenderat, vid Renmarkstorget. Det blir sallad, potatis, entrecote, ost, kex och glass. Vi ska nog reda oss.
Vi packar om för att slippa köpa en kasse. En dyrköpt erfarenhet. För väl hemma har konstaterar Z att hon tappat ett nystan.
Min väns storasyster är hemma, men lite på språng. Hon hade sett föreställningen kvällen innan och berättar om sina intryck. Det verkar lovande. Hon ska vidare för familjeärenden och middag. Jag tar en lur på soffan och Z lommar iväg för att hitta sitt garnnystan.
När hon (med ett nyköpt nystan gånger två; det förlorade stod inte att finna) och min vän väl är hemma börjar matlagandet och samtal. Jag fixar i köket, låter kvinnorna umgås i vardagsrummet. Snart dukar jag en rejäl måltid, trots att maten från lunchen fortfarande tar plats. Välfärden har sitt pris.
Man blir fin efter lite vin.
Men maten är försvinnande god, vinet likaså. En flaska räcker inte. När min väns storasyster kommer åter blir det mer att dricka. Ostmenyn och glassen är väck. Kvällen springer iväg till natt och samtalens intensitet går i vågor. Så är det dags. Tröttheten kommer.
LÖRDAG:
Jag erkänner. Jag vaknar bakfull. Några glas för mycket för den snart 70-årige mannen (bara ett och ett halvt år bort!) kräver sitt pris. Men det var trevligt. Solen skiner förföriskt. Men också bedrägligt. Det blåser isande vindar över Umeälven gråfrusna vatten.
Vi gör oss frukost efter att vi själva kommit i ordning. Jag först. Z tar sovmorgon och kommer senare. Min vän är uppe. Hennes storasyster likaså, som ska lämna över sitt kryp in till min väns vän, skådespelerskan, som kommer med tåget strax efter tolv. Skiftbyte. Min väns lägenhet fylls intensivt med liv några dagar innan ron kommer åter.
Vi tar bussen västerut. Köper, lite mot Z:s protest, sex rabatterade resor för 144 kronor. Helt enkelt för att vi ska tur och retur, plus tur och retur till Norrlandsoperan senare på kvällen och där efter till flygplatsen dagen därpå. Z:s invändning är att vi aldrig utnyttjar dessa turer på våra resor, men…
Det blir en loppisresa Väst på stan i andra ändan av Kungsgatan. Väl på plats är vi för tidiga den nyöppnade klädbutiken Second stories by Brontén och för Kapet tvärs över gatan, butiken med retroprylar. Så vi huserar på Nya Bubblan, en närbutik med postfunktion och möjlighet till en kaffe. Z har bara fått i sig ett ägg, så hon kalasar också på en banan till fikat som min vän bjuder på.
Så slår klockan tolv och butikerna öppnar. Second stories by Brontén är först ut. Butiken som den förra hotellchefen Malin Brontén startat. Hon med erfarenhet även inom res- och klädbranschen. Där hänger en Burberrytrench lockande i skylten, så jag genast kikar priset på. En smula över 2000 kronor är adekvat, men utanför min prisgräns. Dessutom har jag ju en hemma. Utbudet är främst riktat till tjejer/damer. Det finns en avdelning för män, men där är trångt. När jag väl ska dit har en mor med son tagit sig dit tillsammans med butiksägaren, så jag får avvakta. Men till slut visar sällskapet ingen notis om mina önskemål, så jag är lite mer burdus och klämmer mig in. Konstaterar att mycket lite, om alls några, är i min storlek. Vi kan, min vän, Z och jag, snabbt inse att kläder för våra åldrade, trinda kroppar inte finns. Dessutom är priserna en smula för höga för min smak. Å andra sidan har jag så att jag klarar mig. Med råge.
Det blir en tur över smutsiga snövallar tvärs över gatan till Kapet och dess utbud. Butiken är välbesökt och trång. Välsorterad och frestande. Men jag vänder snabbare ut än vad mitt sällskap gör. Jag får stå en rejäl stund i solen innan damerna behagar komma ut till vårsolen.
Jag studerar omgivningen mellan de stunder då jag sluter ögonen mot den starka solen i söderläge. På en balkong har ett ungt par plockat fram balkongmöblerna för fika i solen och i lä för vinden. Nedanför parkerar ett Fodorabud, som kommer med sin leverans av mat till Kungsgatan 34. Han försöker knappa in rätt kod, ringa på rätt nummer på porttelefonen. Rådfrågar en pappa med barnvagn, men får ingen möjlighet att lämna sin leverans. Så öppnas porten bredvid, en yngling ursäktar sig, har skrivit fel gatunummer och får sin McDonaldslunch.
Äntligen är min väntan över. Men vi går in de få hundra meterna till centrum. Ingen returresa med bussen, alltså. 1–0 till Z. Vi kommer in på gågatorna, smiter in på Frukthörna – en anrik och kulturskyddad byggnad – som nu mer inte säljer frukt utan godsaker de luxe. Min vän köper söt lakrits. Jag en chokladkaka made in Umeå för 120 kronor (!). Vi viker av mot Seniortorget, passande namn för mig, för ett besök på secondhanden Kärngården, som också hyser ett kafé. Nej, det blir inget shoppat, men en stund för fika innan vi går till Ica Gourmet för inhandling av det som saknas hemma och för middagen innan föreställningen.
Vi rör oss upp mot Skolgatan och in i Hemslöjden i Umeå, som säljer snygga textilier (tänk Josef Frank, Mumindesign med mera), men kommer ut tomhänta. Strövar vidare mot Rådhusesplanaden där Z går till Systemet för en flaska rom mot sin hosta (det blir några huttar under gång) och min vän och jag till Helens under där hon köper strumpbyxor, som överraskar med halva reapriset. Vi skrattar förvånat och jag säger skämtsamt till expediten att ”Då får det va'”. Går in på Systemet för vin till middagen och sedan upp till Röda korset där jag nu köper strumporna i skyltfönstret, för att min vän senare ska kunna hämta ut dem och posta dem till mig (så dumt, men rart ändå). Det blir också en brandgul t-shirt med en hällristningsliknade älgmotiv för 90 kronor. Den senare hänger på en skyltdocka och jag frågar expediten om även den omfattas av skyltreglerna, det vill säga köp nu, hämta 18 mars… Men, nej. Så hon hjälper till att klä av skyltdockan, konstaterar att den är M och förmodligen ska få plats på min trinda kropp.
Z och jag går till Vasaplan för buss tillbaka. Två resor av sex är gjorda. Vi har också med matvarorna och vinet. Min vän har lite annat att göra och ska komma senare. Det är tyst i huset när jag smyger in för att lämna maten och vinet på plats. Den nya gästen ligger och sover med öppen dörr in till sitt krypin. Jag passar även jag att ta en siesta, men nere i vår lägenhet. Sedan är det dags för sällskap. Min vän har kommit hem och rumsterar i köket.
Vi äter klockan fem, men det är en smula sent för vi ska ju vara på Norrlandsoperan senast halv sju för att hämta ut våra undanlagda biljetter. Tiden rinner iväg, så bussen ställs in för en taxi. (2-0 till Z.) Det kommer en färdtjänstbuss, som inte verkar se oss och kör runt på ett märkligt sätt. Fordonet har dessutom inget lyse påslaget, vilket vi påpekar för chauffören, som är helt ny med sitt fordon. Vi tar plats i det gigantiska utrymmet som även skulle kunna rymma tre rullstolsburna passagerare. Föraren får inte ordning på ljuset utan åker som ett spökskepp i mörkret upp mot Norrlandsoperan. Jag betalar och vi kliver ut. Lämnar föraren åt sitt öde, ser hur han försöker bli klok på belysningen. Men han blir stående där långt efter att vi har gått in.
Vi får våra biljetter och får access till min väns ateljé där vi hänger av våra kläder innan vi går ner för att inta våra platser. Kompositören Jenny Wilson kommer i en raffinerad, grön outfit som passar hennes gängliga kropp.
Föreställningen kan börja och om den kan ni läsa här…
Z plågas av sin hosta, men kämpar sig igenom de två timmarna som föreställningen tar. Vi går åter till min väns ateljé för några gintonic innan efterfesten börjar på Angelini vid hörnet Västra Norrlandsgatan/Rådhusesplanaden, blott femtio meter från Norrlandsoperan. Vi möter regissörer, scenografer, inspicienter och sångare. Tackar dem alla för föreställningen.
På plats i restaurangen hittar vi en vrå där vi slår oss ned. Det blir lite mat (en meningslös pastasallad) och lite rödvin. Sällskapet växer. Min vän känner många i sin hemstads kultursfär. En ung (ja, alltså yngre än mig), tystlåten man smyger in. Snygg som om en välbevarad Björn Andrésen. Han pratar tyst med min vän, kilar iväg för en öl, lyssnar på oss andra och visar plötsligt sitt Instagramkonto för min vän. En bild på ”Röd plåt”, Kai Martin & Stick!:s andra album. Så smickrande. Så märkligt. Jag har frågar om han har någon cd-spelare hemma. Får ett ja och plockar upp ett exemplar av ”Sol på svenska” till honom. Så sveper Jenny Wilson in med sällskap. Jag reser mig och går efter, presenterar mig och tackar för både föreställning och musik hon har gjort överlag. Jag räcker över en [utan titel], som tack. Hon uppskattar gåvan och jag återgår till mitt sällskap.
Kvällen börjar bli sen. Z och jag bryter upp för att ta bussen hem. Missar den precis och väljer att promenera. 3–0 till Z. Vi knyter oss och jag somnar ungefär då klockan slår ett. Z gör sig i ordning, släcker och hör precis något i dörren, som ett vinddrag. Inser att någon har öppnat dörren, förmodligen med en nyckel, och står i hallen. Z säger högt ”Vem där” och personen smiter snabbt ut. Det ska vara omöjligt att komma in i lägenheten om den är paxad, så som min vän har gjort. Jag sover redan tungt och för besked om dramat först på morgonen när vi vaknar.
SÖNDAG:
Vi ska lämna Umeå. Men planet går först halv sju, så vi har tid. Lägenheten ska städas ur, sängkläder och handdukar ska tas med. Ingen brådska. Jag går i förväg. Fixar med frukost. Huset är tomt. Min vän och hennes gäst sover. Det dröjer innan de vaknar. Z och jag kikar på damernas femmil i mobilen. Dramatik. Jag följer också Frölunda–Brynäs, den avgörande semifinalen i SDHL. Drama där med med Frölundavinst. Senare spelar Blåvitt strålande mot Hammarby och vinner med 4–0 i Svenska cupens kvartsfinal. Huset vaknar. Gästen ska ta tåget tillbaka till huvudstaden. Stressar iväg så avskedet blir hastigt och ett par handskar glöms i brådskan. Nu är vi bara tre. Min vän och hennes gäst hade varit uppe till fem. Hon kände sig som vore hon tjugo, men uppvaknandet ger ett skoningslöst besked. Z och jag lämnar henne för en kort promenad till Bildmuseet för deras utställningar. På sjätte våningen, där vi börjar, hänger Elias Crespins utställning ”Chronomorphosis”. Mobiler som är så sinnrikt skapade att de är som poetry in motion, som en stilla rofylld andning, ständigt i rörelse som vågor på ett hav i stiltje. Allt knappt skönjbart. En fantastisk upplevelse.
En våning ner finns Aseel AlYaqoub spännande verk. I förstone inte så mycket. Men kuwaitiskan utforskar trotsigt sin nationen som, som det står i programmet, ”uppfunnen och föreställd, formad av kulturarvsplatser, frimärksbilder, militära ceremonier, kartor och arkitektur”. Framför allt några videor är intressanta där hon blir stoppad av vakter, som förbjuder henne att filma. Men motiven är helt meningslösa och därmed förbudet. Som en yachthamn med byggnader i bakgrunden. Som protest, då hon inte får svar, tar hon ”lydigt” bort element för element från videon: båtarna, byggnaderna i bakgrunden etc.
En annan utställning är Alexandra Daisy Ginsbergs, som har skapat fågelkvitter med hjälp av AI. Inledningsvis är det bedrägligt likt, men snart finns en spinnande elektronisk ton som går från till allt mer intensiv till total tystnad. Fascinerande i den nedsläckta hallen där det ljuset rör sig med intensiteten i ”fågelkvittret”.
Bildmuseet har dessutom en extra utställning i form av sina panoramafönster som främst vätter mot älven. Lite som Louisiana i vissa rum.
Det blir en fika innan vi går. Meningslös egenbeställning, som det sedan vid serveringen visar sig inte ha. Men en stilla stund med Z är aldrig fel.
Det är dags att gå tillbaka och fixa i ordning lägenheten. Det går snabbt. Vi har inte varit där så mycket. Så upp till min väns lägenhet där jag hjälper till att knacka bort is på gången in till hennes entré och sedan hämtar grus för att förhindra onödig halka. Vi bestämmer oss för middag hos Gröna Älgen, en hipsterrestaurang med goda pizzor. Jag släpar väskan den korta promenaden dit, för däcken på hjulen håller på att ge upp. Väl plats beställer jag en pizza till mig och något kolgrillat till Z, sitter ned vid min väns vän som är där och inväntar sin man och son. Det blir ytterligare trevligt sällskap innan det är dags för flygbussen uppe vid hotel Mimer. Vi står en halvtimme innan bussen kommer i den tilltagande Norrlandsskymningen. Totalt blir det fyra resor av sex. Med 30 kronor per resa gick vi med förlust. Z har alltid rätt.
Incheckningen är klappad och klar, även om jag misstänker att det är något skumt på bagagefronten. Efter säkerhetskontrollen häckar vi med BK Häckens damer, åtminstone ledningen med Mak Lind i täten. Laget har besegrat Umeå med 5–0 i Svenska cupen och ska hem med samma plan som vi. Jag har intervjuat honom under min tid som sportreporter på GT, men låter nog vara nog och låter honom vara. Det har runnit mycket vatten under broarna sedan dess.
Så ska vi gå ombord. Mycket riktigt. På hemresan har jag inget bagage. Förstår inte vad som är missats där från min sida, men visar ett kvitto om att jag har betalt och får gå ombord. Planet är proppfullt när vi lämnar ett mörkt Umeå för Arlanda. Där har vi en lång väntan till vårt flyg som inte går förrän klockan elva.
Jag tänker att det är lika bra att ta tjuren vid hornen och kolla hur det ligger till med min kabinväska. Vid SAS-disken får jag besked. Jag har betalat för den en väg, men inte ned. Men, säger mannen bakom disken, det sena flyget till Göteborg är glest besatt. Han föreslår att jag bara ska gå ombord, blir jag stoppad betalar jag. Inga konstigheter. Jag tackar för det.
Z köper glass och vi äter dem i väntan på att tiden ska gå. Hennes hosta är ihållande. Det gör ont i mig, men mer för henne. Så får vi äntligen gå ombord och, ja, jag smiter förbi som om ingenting har hänt. När planet lyft somnar jag, men vaknar efter en stund. Z påstår att det handlar om någon sekund. Nedanför ser jag städers ljus, men jag kan inte orientera mig i mörkret. Snart går vi nedför landning, hämtar bilen och kommer hem för att somna i vår egen säng. Några intensiva dagar är över.
Utmanande och ogenerad. Jenny Wilsons tonsättning av Erik Norbergs libretto tolkande Elfriede Jelineks roman ”Älskarinnorna” går inte att ducka för. En opera som är både se- och hörvärd på Norrlandsoperan. Foto: ELIN BERGE
Elfriede Jelinek – född 1946 och Nobelpristagare i litteratur 2004 – är många gånger generande rättfram och explicit i sitt uttryck. Österrikiskans ”Älskarinnorna” från 1975 är inget undantag. 50 år efter att romanen publicerats har den alltså via omvägar hamnat på Norrlandsoperans scen. Det handlar om en nyskriven opera signerad Jenny Wilson, som härmed begår sin debut som ”seriös” kompositör.
Det är förstår en utmaning som gränsar på galenskapens gräns. Men varför inte…? Hon som normalt jobbar inom popformatet med ett både drabbande och öppnade mörker vad både text och musik anbelangar rör sig ändå i det musikdramatiska. Hon vet dessutom att föra sig på scen efter eget huvud och helt utan kompromisser.
Det är förstår djärvt att ge sig på en ny musikform. Det är naturligtvis och modigt av Erik Norberg att koka ned essenserna av romanen till ett så mustigt och kraftfullt libretto som har skett.
Johan Siberg har orkestrerat Jenny Wilsons musik, som med ett slags klassisk norm kliver in i en ny dräkt utan att förlora hennes så typiska snitt. Bra är också att inte addera exempelvis trummor, bas och elgitarr för att fånga upp någon eventuell popmusik. Istället får Norrlandsoperans symfoniorkester, stringent ledd av unge geniet Eduardo Strasser (1985) tillika operans chefdirigent, finna sin egen symfoniska rytm och harmoni.
Vi hamnar rappt i textilfabriken som syr bh:ar, trosor och korsetter. Musiken är staccatoartad med hela ensemblen i ett försök till en attackerande, entonig symbios. Några bryter sig ut, som tävlande om att att ta högsta tonen. Allvaret och humorn är satt från början. Denna växelverkan spinner genom musik och libretto i föreställningen.
I denna fabrik i skuggan av alptopparna härskar hierarki, konventioner och tradition. Fabriksarbetet är bara en förberedelse för kvinnorna att söka det äktenskap som ska leda till en tillvaro som hemmafru, äkta maka och mamma till de barn som regelmässigt ska produceras.
Det är förstås en partiarkalisk formel, präglad av tradition och av jantelag. Ingen ska försöka gå utanför den, ingen ska göra sig märkvärdig.
Det blir förstås både dråpligt och dramatiskt. Två kvinnor särskiljer sig i berättelsen – Brigitte (Linnea Andreassen) och Paula (Alexandra Büchel) – 20 respektive 15 år. Brigitte vill gifta sig med Heinz (Hrólfur Sæmundsson), som också jobbar på fabriken. Förvisso lockar hon med sex, men han är inte intresserad av någon framtid med henne. Dessutom är hans föräldrar strängt avståndstagande till relationen.
Brigitte sliter med sin önskan om att nå sina drömmar, men tvivlar samtidigt på sin kärlek och priset det kostar för att slippa slitet på fabriken. Linnea Andreassen är lysande som den ambivalenta Brigitte, som blandar förakt, svartsjuka och förförarknep i jakten på ett annat liv. Det liv som ändå är enligt normen.
Paula är den juvenila kvinnan som drömmer om att bli sömmerska. Hennes föräldrar är helt emot, men hon lyckas övertala framför allt fadern med att lova lärlingslönen till honom plus att hon ska jobba extra på deras gård. Hon lär sig avvisa kavaljerer, men skogshuggaren Erich fångar hennes gunst.
Han är hårt hållen med fysisk fostran och föräldrarna vill inte släppa honom till ett eget, vuxet liv.
Men Erich och Paula blir ett par. Hon lämnar utbildningen som sömmerska, ingår äktenskap och får barn. Men relationen blir våldsam med slag och våldtäkt. Hon flyr och hamnar i ett mörker som prostituerad med både manliga och kvinnliga kunder.
Nej, det är ingen ljust underhållande berättelse som ”Älskarinnorna” bjuder. Men så är ju heller inte Elfriede Jelineks tematik. Språket är rått, naket och fullt av könsuttryck och rättframma sexbeskrivningar i librettot – men också i sångarnas gestaltning.
När inte det räcker bryter just Elfriede Jelineks röst från en intervju.
Jenny Wilson kan det där och hittar en passande, mörk ton. Hon hittar som hand i handske Jelineks brutalitet, men också svarta humor, med sin musik.
Det är en skicklig iscensättning av ett helt nytt verk som regissör Francisca Éry gjort med ensemblen. Basia Bińkowskas scenografi, med öppna scenlösningar, är stark, finurlig och bedrägligt enkel. Hennes kostymdesign färgstark mot det gråa, inskränkta livet på fabriken och i familjerna.
Det blir med andra ord en opera som är både se- och hörvärd.
Premiärdag. Norrlandsoperans opera ”Älskarinnorna” hade premiär på Internationella kvinnodagen. Foto: ELIN BERGE
Det är förstås ingen slump att ”Älskarinnorna” har premiär på Internationella kvinnodagen – något som också speglas på scen. Men av denna kraftfulla, underhållande, tänkvärda och roande föreställning återstår bara fem ytterligare föreställningar. Det är synd.
”Älskarinnorna”, Norrlandsoperan, Umeå. Premiär 8 mars 2025. Spelas till och med 29 mars.
Tonsättare: Jenny Wilson.
Libretto: Erik Norberg, efter Elfriede Jelineks roman ”Älskarinnorna” (1975 – översättning Aimée Delblanc)
Orkestrering: Johan Siberg.
Dirigent: Eduardo Strausser.
Regissör: Francisca Éry
Scenografi och kostymdesign: Basia Bińkowska.
Ljusdesigner: Mathieu Cabanes.
Maskdesigner: Emma Eastop.
Orkester: Norrlandsoperans symfoniorkester.
I rollerna: Alexandra Büchel (Paula), Linnea Andreassen (Brigitte), Hrólfur Sæmundsson (Heinz/Wolfgang), Per Lindström (Erich), Natalie Hernborg (Susie), Markus Schwarz (Papi/Paulafarsan), Susanna Levonen (Mammi), och Charlotte Hellekant (Paulamorsan/Heinzsystern).
Sopran med bredd. Negar Zarassi nöjer sig inte med opera utan bjuder på allt från ”Piaf till Puccini”. Foto: KAI MARTIN
Stora Teatern, Göteborg.
Publik: Snudd på utsålt, cirka 550.
Bäst: Förutom rösten hennes chosefria, personliga tilltal.
Sämst: Att det inte blev någon ”Hönan Agda”.
Fråga: Opera, operett, musikal, popera, visa – vilka fler genrer kan hon få in i sitt program…?
Som treåring kom hon tillsammans med sin mamma från Iran till Sverige. Med en förtjusning för show och dans var det inte givet att just det skulle bli hennes yrke. Tog ton på riktigt gjorde hon först på Hvitfeldtska gymnasiet där en lärare tog med henne till Göteborgoperan. Ett besök som blev en aha-upplevelse. Nu 43 år gammal har hon etablerat sig som sopran, men utan att riktigt vilja bestämma sig för vilken genre hon tillhör: opera, operett, musikal, popera, visa, persisk tradition…
Kanske var det det som gjorde att hon, mitt under brinnande pandemi, lyckades så väl i ”Persia’s got talent” (jag skrev om detta i GöteborgDirekt, läs här) våren 2021. Ett program som gjorde att hon nådde miljontals tittare världen över.
Men hon har synnerligen väl också lyckats på det lokala planet. I hemstaden lockar hon sin publik och hennes arrangemang på Stora Teatern hade knappt någon plats över. Under rubriken ”Från Piaf till Puccini” visar hon på bredden i sitt artisteri.
Ja, det är rösten som är i fokus. Negar Zarassi har en mjuk, men stark ton. Intensivt när så krävs. Försiktigt ömsint då det behövs. Hon kan skickligt växla mellan opera och vad det nu månde vara av kammarmusik, musikal, visa, jazz på Cornelis vis eller persisk folktradition (hon har en förkärlek för den persiska storstjärna Delkash 1925–2004) på ett sätt som just operasångare inte alltid lyckas med. Lika skickligt skiftar hon från att sjunga på italienska, franska, tyska, engelska, svenska och farsi.
Till sin hjälp har en orkester med en stråkkvintett, slagverk och piano med Arne Murby vid tangenterna och som snillrik, lyhörd arrangör och kapellmästare. Här görs den stora musik grandios i det lilla i mötet mellan Negar Zarassis röst och orkestern och omvänt. Det är ett möte som är lyhört och finstämt.
För att ytterligare bjuda på bredd har hon bjudit in tenoren Alexander Grove i musikaliska möten. Som i ömsinta ”Balcony scene (tonight)” ur musikalen ”Westside story”. Även hennes – emellanåt – ackompanjatör och turnéfrände David Carbe dyker upp som, bokstavligen, en gubbe ur lådan för ett fartfyllt pianonummer på egen hand.
”Från Piaf till Puccini”, alltså, men med så mycket mer. Negar Zarassi omfamnar inte bara musik på ett högst eklektiskt vis utan rör sig sömlöst mellan genrer. Till det har hon ett förtjusande chosefritt, humoristiskt tilltal, som smittar. Men inte utan egg. Att så snyggt väva ihop Hasseåtages ”Donna Juanita” från revyn ”Spader madam” (1969) till ett brandtal för kvinnans, självklara, självbestämmanderätt över både kropp, själ, liv och sexualitet till kvinnornas frigörelse i allmänhet men Iran i synnerhet… ja, det är skickligt och modigt.
Så blir en kväll med Negar Zarassi en afton med så mycket mer än musik och skönsång; det blir också en stund för eftertanke och en omfamning med musikaliska örhängen som balsam för själen.
”Från Piaf till Puccini”, Negar Zarassi med orkester och gäster, Stora Teatern, Göteborg. 22 februari 2025.
Negar Zarassi: sopran.
Arne Murby: piano/kapellmästare.
Maxx Wulfson: violin.
Viveca Rydén Mårtensson: violin.
Jill Johansson: viola.
Mats Lindberg: cello.
Jonas Franke Blom: bas.
Michael Andersson: slagverk.
Alexander Grove: tenor (gästartist).
David Carbe: piano (gästartist)
Låtlista:
1. Casta Diva (ur Norma av Vincenzo Bellini)
2. Baz Bahar, persisk vårsånger
3. Gabriellas sång (från filmen/musikalen Såsom i himmelen, musik/text: Stefan Nilsson/Py Bäckman)
4. Somliga går med trasiga skor (Cornelis Vreeswijk)
5. Petite Fleur (Sidney Bechet/Fernand Bonifay och Mario Bua)
6. Donna Juanita (Franz Schubert/Hans Alfredson och Tage Danielsson)
7. Granada (Agustín Lara, framförd av gästartist Alexander Grove)
8. Balcony scene (Tonight) (ur West side story av Leonard Bernstein/Stephen Sondheim, duett med Negar Zarazzi och Alexander Grove)
Paus
1. Quando m’en vo (ur La Bohème, Giacomo Puccini/Giuseppe Giacosa och Luigi Illica)
2. Nella Fantasia (baserad på temat Gabriels oboe från filmen The Mission, musik/text Ennio Morricone/Chiara Ferraù)
3. David Carbe (gästartist med painopotpurri på klassiska favoriter)
4. Hymne l’amour (Marguerite Monnot /Édith Piaf)
5. Naghmeye No (persisk snapsvisa)
6. Porsoon, porsoon (persisk trad)
7. Meine Lippen sie küssen so heiss (ur Guidetta, Franz Lehár/Paul Knepler och Fritz Löhne-Beda)
Extranummer
8. Brindisi (ur La Traviata, Giuseppi Verdi/Francesco Maria Piave, duett med Negar Zarazzi och Alexander Grove)
9. Time to say goodbye (Francesco Sartori, Frank Peterson och Lucio Quarantotto, duett med Negar Zarazzi och Alexander Grove)
Roande. Galenskaparnas Claes Eriksson tog inte bara tag i regin när ”Viva la mamma” – Donizettis opera – äntrade Göteborgsoperans scen; han valde också att skriva ny text. Foto: LENNART SJÖBERG
När Galenskapaparnas primus motor Claes Eriksson tillfrågades om han ville regissera Donizettis opera ”Viva la mamma” från 1827 var han inledningsvis tveksam. Av flera skäl. Men kanske framför allt för att det han fann om denna lätta och komiska opera inte visade på att det var roligt. Men… via omvägar och förmodligen kittlad av utmaningen sa han ja. Men bara om han också fick skriva den svenska texten. Förvisso har denna opera två gånger tidigare spelats på svenska scener, men aldrig i svensk språkdräkt.
När nu ”Viva la mamma” har nypremiär två år efter premiären har Annika Lindqvist axlat Claes Erikssons regiroll. Förmodligen med känslig hand och utan att krångla till det för mycket. Det är något väldigt göteborgskt över uppsättningen, men också med drag av både Monty Python och något Chalmersspex, Claes Erikssons grogrund till showbiz.
Resultatet är från start alldeles lysande och den komiska ådran pulserar med friskt blod genom denna smått galna uppsättning.
Opera med västlänkknorr. ”Viva la mamma” har med Claes Erikssons fyndiga nyöversättning– och regi – blivit både göteborgskt lokal och storartat underhållande. Foto: LENNART SJÖBERG
Originalnamnen i det lilla operasällskapet har fått svenska namn och göteborgsk inramning, staden på g. Västlänken är närvarande inte bara i text utan också i scenografin. Med sedvanlig satirisk skärpa vinnlägger sig Claes Eriksson om att vara här och nu där ingen kommer undan.
Ja, ”Viva la mamma” är en tunt spunnen komisk tråd som det naturligtvis – med fantasi – går att göra tjockare och mer intressant. Det är ju oftast så med opera, som jag känner genren, att man i handlingen ofta kokar soppa på en spik. Här får karaktärerna spela ut sina roller vitt och brett. Divan – Mia Karlsson – är vanvettigt divaaktig. Hennes misslyckade man – Mattias Ermedal – klarar verkligen inte mycket. Och så vidare.
Operasällskapet ska sätta upp ”Romulus och Ersilia” med intriger och ekonomiska bekymmer som kryddar i kulisserna. In stormar Agata Geller (Åke Zetterström), som värnar om sin dotter Lovis (Micaela Sjöstedt) och vill framtvinga en mer framträdande sångroll än den hon har.
Agata Geller har dessutom en självbiografi på gång, som under föreställningen får en betydande roll.
Intriger? Fartartade förvecklingar? Jajamensan.
Men, undrar kanske någon, är inte detta en opera? Absolut. Artisterna i ”Viva la mamma” är briljanta och det fina i kråksången (!) är att alla utnyttjar sina roller till inte bara överspel utan också till att briljera som sångare. Är man, som Mia Karlsson, divan Gunilla Coriander då sjunger man ju med överdriven emfas och tillika briljans. Och viss är det roande med Åke Zetterström, denne rutinerade baryton, som på sin artistiska ålders höst får omfamna en sådan underbar och karismatisk roll som Agata Geller.
Ja, ni förstår, ”Viva la mamma” är en synnerligen roande opera med extra allt. Sa jag att där finns en scen med klassisk balett också?
Viva la mamma, Göteborgsoperan, premiär maj 2022. Nypremiär 25 maj 2024. Denna recension baserad på föreställningen 31 maj. Spelas till och med 8 juni.
Kompositör: Gaetano Donizetti.
Svensk text: Claes Eriksson fritt efter Gillis Nygrens översättning av Hort Goerges och Karlheinz Gutheims bearbetning av Domenico Gilardonis libretto, i sin tur baserat på en komedi av Antoni Sografi.
Dirigent: Sergej Bolkhovets.
Regi, originaluppsättning: Claes Eriksson.
Regi, nyuppsättning: Annika Lindqvist.
Scenografi: Elisabeth Åström.
Kostymdesign: Ulrika Wassén.
Ljusdesign: Joakim Brink.
Koreografi: Annika Lindqvist.
Medverkande: Mia Karlsson (Gunilla Coriander), Mattias Ermedahl (Tobias Coriander), Micaela Sjöstedt (Lovisa Geller), Åke Zetterström (Agata Geller), Ann-Kristin Jones (Gabriella Vallinder), Viktor Johansson (Mölleman ”Mölle” Williamsen), Hannes Öberg/Mats Persson (Alfredo Madralli, regissör), Henrik Andersson (Åke Mörk, producent) samt Sugo åttahundra (robotdammsugare).
På scen även: Göteborgsoperans damkör.
Orkester: Göteborgsoperans orkester.
Dansare: Gustaf Jönsson, Ida Kallanvaara och Vadim Nuñez Belousov.