Konsert:

HÅKAN HELLSTRÖM

!!!!

Unity arena, Oslo

Publik: 12000.

Bäst: Det är något rörande över ”Nordhemsgatan leder rakt in i hilmen” Oslopubliken sjunger allsång.

Sämst: Jag saknade ”Sweethearts”.

Fråga: Har Håkan Hellström någonsin varit så styrd av produktion, som nu…?

Man får nästan ta det från slutet. När Håkan Hellström, långt efter att bandet lämnat scen, ensam står kvar på catwalken, delar ut rosor och möter publiken. Den som kastar upp t-shirtar, palestinasjalar… ja, till och med en sjömansbussarong på scenen för att få en signatur från sin idol. Tålmodigt möter han dem, skakar på huvudet när det blir fler plagg. Men sviker dem gör han inte.

Det är, inbillar jag mig, ett knep för honom att landa efter sceneuforin. Han gör så på sina Ullevikonserter. Dröjer sig kvar när eftermusiken spelas. Sitter på flanken av scenkanten och vinkar adjö till sin publik, tackar och minskar på så sätt avståndet mellan honom och det upphöjda. Jag vet ingen annan artist som gör så.

Håkan Hellström med band – samma uppsättning som på Ullevikonserterna sommaren 2025 minus ”frälsningsarmén” som blåsorkester – är ute på en inomhus arenaturné. I Norge (läs Oslo) den första sedan december 2016.

Han kan ju som få andra arenaformatet. Vet att bjuda sin publik på detta extra som gör att spelningarna, trots sin väldighet, blir intima, att allt känns angeläget och riktat mot var och en.

Produktion, det vill säga de levande illustrationerna som visas på skärmarna bakom scenen, är i all väsentlighet ändrade sedan i somras. Den som i sin tur var en vidareutveckling från Ullevikonserterna tidigare år. Nu är det inte lika animerat, men fortfarande med en förkärlek för Göteborgsromantik och en ogenerad hyllning till förebilder, som präglat både Håkan Hellströms liv och musik. Det är vackert, men visst finns det ett drag av AI-format i det som visas…?

Förstås är det musiken som är i centrum. Den som sedan 2023 delvis klätts i ny dräkt med nya bandmedlemmarna Tobias Wiklund, trumpet, och David Nyström, klaviatur. Den förstnämnde har med sin jazzbakgrund varit med att bidra till mer flyhänta blåsarrangemang och spel. Låtarna, överhuvudtaget, lever sitt eget liv i ständigt nya arrangemang, lika rastlösa och levande som Håkan Hellström själv på scen. Favoriter som man kanske har lyssnat sig trött på får på så sätt ett nytt liv.

Håkan Hellström är ju också mån om att skapa scenens dramaturgi. Han förstår att man inte med enbart kraft och energi kan vinna hem en konsert. Det blir på så sätt själfullt, innerligt samtidigt som det kan bli övertippat euforiskt.

Det märktes senast på Ullevi att produktionen styr allt mer. Låtlistorna från en konstert till en annan var mer statiska än tidigare. Så också nu. Men ändå är Håkan Hellström på tårna, skapar ett unik tilltal till sin publik. Uppmärksammar en liten gutt, som uppenbarligen tagits med av sina föräldrar, talar vänt och direkt till honom. Kanske har han vunnit ett nytt Håkan-fan.

Håkan Hellström själv är synnerligen förtjust i sin roll på scenen. Behärskar varje vrå och större plats med en sjävklarhet. Samtidigt rids denne storartade entertainer av maran att inte räcka till, att hela tiden prata om drömmar, utanförskap och söka näring i de som häcklar honom. På samma sätt är han också fylld av det romantiska skimret av luffare och vagabonder, av människor vid sidan om. På så sätt når han liksom alla – oavsett vilken sida om linjen man står.

Men mer än någonsin är det här som ett manifest på hans konstnärskap. Med texterna rullande bland illustrationerna på skärmen är som om han vill förklara att han är en storyteller att lita på. Att inte bara hans musik duger utan också texterna med dess innehåll och djup. Det blir en tittin till hans pojkrum och hans fantasifulla väg till framgång och in i vuxenlivet. Personligt, men inte utlämnande.

Klädd i oskuldens färg bär han ett vitt linne med ett påsytt blödande hjärta, som om det ivrigt pulserande blöder igenom för publiken, för honom, för konsten, för musiken…

Hela gänget på scen är som ett resande cirkussällskap med Håkan Hellström som entusiastisk direktör för det hela. Nämnda Tobias Wiklund och David Nyström är trogna sina gestalter från turnépremiären på Barcelonaklubben Razzmatazz vårsommaren 2023 – den ene utklädd till trollkarl à la Merlin, den andre som en renässansmänniska med bonjour, kravatt och peruk. Men Håkan Hellströms mest trogne musiker, basisten Oscar Wallblom (har ensam varit med sedan starten i bandet) har lämnat sin piratlook från då för en cool, Kubastyle, och kapellmästare/gitarristen Simon Ljungman i vidbrättad hatt är mer rock’n’roll precis som Mattias Hellberg, Oslobon på gitarr, Labbe Grimelund, trummor, och Finn Björnulfson, slagverk. Den intensiva körtrion – Annika Granlund, Ingela Olsson och Kerstin Ryhed-Lundin – låter rösterna tala och har fått ett större sällskap av LaGylia Frazier, som tagit ett märkligt mindre utrymme i showen.

Till skillnad mot Ullevi så presenteras faktiskt orkestern och får sitt spelutrymme med en samlad promenad ut på catwalken.

Oslokonserten är fantastisk. Ett böljande, varmt omsvepande hav av musik och känslor, från Håkan Hellströms begynnelse för 26 år sedan till detta nu och musik från senaste albumet ”Svensk rost”. Är man i Oslo ska förstås Lars Winnerbäck bjudas in som gäst, boende i den norska huvudstaden som han är, för att sjunga Stonesfunkig ”Försent för edelweiss”. En fin stund från scenen, som för övrigt är den enda avstickaren från låtlistorna från Örebro och Karlstad.

Över Håkan Hellströms kunnande och skicklighet svävar inga tvivel. Han bjuder på tro, hopp och kärlek tillsammans med storartad underhållning.

Håkan Hellström, Unity arena, Oslo, 27 februari. Konsert tre av vårturnén, men egentligen tänkt som den första.

Bandet: Tobias Wiklund, trumpet, David Nyström, klaviatur, Finn Björnulfson, slagverk/sång, Labbe Grimelund, trummor, Oscar Wallblom, bas/sång, Mattias Hellberg, gitarr/munspel/sång, Simon Ljungman, gitarr/sång, Nils Berg, saxofon/klaviatur/fiol/sång, LaGaylia Frazier, sång, Annika Granlund, sång och trumpet, Ingela Olsson, sång, och Kerstin Ryhed-Lundin, sång.

Låtlista:

1. Intro: Abba Arrival
2. Magiskt, men tragiskt
3. Gå för glory
4. River en vacker dröm
5. Evergreen min vän evergreen
6. Uppsnärjd i det blå
7. Tro och tvivel
8. Pappa, säg ja!
9. Långa vägar
10. Dom kommer kliva på dig igen
11. Pistol
12. Tillsammans i mörker
13. För en lång tid
14. Nordhemsgatan leder rakt in i himlen
15. Vänta tills våren
16. För sent för edelweiss (gäst Lars Winnerbäck)
17. Kom igen Lena!
18. Känn ingen sorg för mig Göteborg
19. En midsommarnatssdröm
20. Valborg
21. Svindlande höjder (extranummer med ”Over the rainbow” som pianointro)
22. Din tid kommer (extranummer)
23. Det kommer aldrig vara över för mig
24. Du är snart där

Konsert:

WHAT THE WORLD NEEDS NOW IS LOVE

!!!

Lunchteatern, Göteborgs stadsteater.

Publik: Utsålt.

Bäst: Anekdoterna, arrangemangen, musiken.

Sämst: Kunde gärna ha varit en halvtimme till.

Fråga: Inte är väl Elvis Costello nordirländsk…?

För drygt 30 år sedan gjorde trion Martin Schaub, Anci Hjulström och Patrick Rydman ”The missing fortnight” av Niklas Hjulström och Niklas Källén. En hyllning till Burt Bacharchs musik och Hal Davids texter, vars låtar här fick tjäna som ett snyggt draperat soundtrack till en handling. Örhängen med legendarisk status som fick glittra lite annorlunda och effektfullt på de göteborgska scenerna (jag tror jag såg föreställningen vid tre, fyra tillfällen, alltid lika förtjust).

Det är något med Burt Bacharachs musik, bedrägligt enkel, men desto svårare att återskapa och Hal Davids melankoliska texter som slår an.

Efter Burt Bacharachs död för nära nog tre år sedan har Göteborgstrion dammat av arrangemangen, dragit ifrån handlingen och några låtar, adderat lite annat och skapat en ogenerad och fin hyllning till honom. Under hela veckan på Lunchteatern bjuds musik som de flesta har hört men med anekdoter om Burt Bacharach och Hal David.

Martin Schaub har under de här 30 åren seglat upp som en arrangör av populärmusik av rang. Dels som inblandad i Popical på Konserthuset med artister som Miss Li, Daniel Lemma, Timo Räisänen, Cue och Laleh. Dels som orkesterledare och kompositör för West of Eden, som med sin irländskbaserad folkmusik ihärdigt slagit rot i inte bara Musiksverige. Anci Hjulström är sångerskan, som med karaktäristisk röst – lätt beslöjad och kraft- och själfull – funnits med som bland annat en av sångensemblen Amanadas främsta solister. Så också Patrick Rydman, men som även landat en croonerkarriär bredvid sitt musikskapande. Det senare i samarbete med just Martin Schaub med inriktning på musikaler. I det här sammanhanget kommer hans röst synnerligen till sin rätt.

Det är alltså en trio musiker och artister som väl har odlat sina respektive karriärer och det märks. Tonen är lättsam på scen, men inte desto mindre andaktsfull. Burt Bacharachs musik skojar man inte bort. Åtminstone inte då den framförs. Med roande anekdoter skildrar man den rika karriär som den amerikanske kompositören hade fram till sin död, 94 år gammal.

Självklart får mycket av favoriter och hits stryka på foten när urvalet görs för en timmes underhållning. valet av låtar blir också otippat fyndigt, som då trion Schaub, Hjulström och Rydman plockar in en reklamlåt för Martini and Rossi från 1970 med musik av Burt Bacharach (en reklamfilm där han medverkar tillsammans med sin dåvarande fru Angie Dickinson). Även samarbetet mellan honom och den brittiske, Londonfödde artisten och låtskrivaren Elvis Costello i albumet ”Painted memory” (1998) lyfts fram med den intensiva ”The sweetest punch”. Det blir helt enkelt gott och blandat från en rik repertoar.

Det är solosång från var och en av de tre artisterna på scen, men också stämsång. Låtarna framförs med vördnad och elegans i, främst, Martin Schaubs raffinerade arrangemang och det blir så där lättsamt som musiken ger sken av, men som – om man lånar ett öra eller två – bjuder på så mycket rikare kompositioner än man kan ana.

”What the world needs now is love”, Lunchteatern, Göteborgs stadsteater, 16–20 februari 2026. Denna recension baserad på föreställningen/konserten 17 februari.

På scen: Martin Schaub, klaviatur och sång, Anci Hjulström, sång och kazoo, och Patrick Rydman, sång, slagverk, trumpet och kazoo.

Låtlista:

1. I say a little prayer
2. Trains and boats and planes
3. Do you know the way to San José?
4. What the world needs now is love
5. Only love can break a heart
6. A house is not a home
7. The look of love
8. The sweetest punch
9. Anyone who had a heart
10. Martini and Rossi
11. Alfie
12. Walk on by
13. I’ll never fallin’ love again
14. Alway something there to remind me
15. That’s what friends are for (extranummer)

Samtliga låtar Burt Bacharach, musik, och Hal David, text, förutom ”The sweetest punch” (Burt Bacharach/Elvis Costello), ”Martini and Rossi” (Burt Bacharach) ”That’s what friends are for” (Burt Bacharach/Bayer Sager)

Konsert:

FEINER RASK

!!!

Utopia Jazz, Göteborg.

Publik: Snudd på utsålt.

Bäst: Det musikaliska samarbetet.

Sämst: Det blev lite kort.

Fråga: Hur ska Feiner Rask kunna välja ur den rika folkmusikskatten som Sverige har…?

Som sångare i Anywhen och Exit North – det sistnämnda i samarbete med brittiske musikern Steve Jansen (Japan med flera) – har göteborgaren Thomas Feiner skapat musikalisk dramatik. Hans sonora baryton gräver djupt i både röst- och känsloregistret. I dessa sammanhang har han tagit ut svängarna arrangemangsmässigt med ett svårmod kopplat till elegant, storslagen sentimentalitet. Anywhens album ”The opiates” från 2000 tillhör favoriterna i skivsamlingen. Exit Norths båda album (2019 respektive 2023) likaså.

Så det är klart det lockar då han tillsammans med multimusikern och producenten Johan Ludvig Rask ger sig ut på exkursion på jakt efter svenska visor. Ambitionen är att ge klassiker ett nytt djup, en ny ingång och tolka dem efter eget, artistiskt huvud. Projektet är, vad jag förstår, ännu i sin linda. Men spelningen i november på Utopia Jazz sålde snabbt slut, så den hann jag aldrig se. Nytt försök nu och vid en lika välbesök tillställning skapade verkligen duon mörka, spännande stämningar.

Det blir vibrerande ljudlandskap med Johan Ludvig Rask som ett slag Don Partridge, en klassisk gatumusikant, som spelade allt – trummor och gitarr – på en och samma gång. Till det Thomas Feiners eleganta, drabba, mörka röst som bara i sig skapar stämningar. Men som är också, när så krävs, flörtar med jojken och som utmanar de melodier som vi hört i allt från skolavslutningar till vårkonserter eller när vi kurar skymning till hösten. Det blir både avskalat och dramatiskt, minimalistiskt och stort med musik som andas både tungt och lätt.

Så får ”Idas sommarvisa” inte bara en brittisk språkdräkt – handplockad ur EU songbook, översatt av brittiske folkmusikern Fred Lane – utan också en helt annan ton, som blir trolsk, dov och mystisk.

Thomas Feiner är en perfekt ledsagare, förklarar musikens tillkomst och bjuder på en historielektion interfolierad med den invitationen till Feiner Rasks tolkningar. Det blir effektivt, okonstlat och spär på fascinationen för det båda gör.

Allt är, som sagt, i sin linda. Fler sånger ska utforskas och adderas till samlingen. Allt sparsmakat och för just Feiner Rasks syfte. Men det är redan nu fascinerande, som när man gör Fred Åkerström-klassikern (Tom Paxtons originallåt) ”Jag ger dig min morgon”. Det blir en version i en försiktig upptempo, som mot slutet går in i något slags ”Strawberry Fields”-mystik. Eller ”Vårvindar friska”, den sorgliga visan från 1828, som blivit en käck vårhymn för studentkörer vid valborg. Här fångar Feiner Rask in melankolin och dramatiken. Kanske har man också adderat de verser som strukits för att göra texten mer käck. Hur som, här omfamnar duon mörkret och den svenska folktonen med ekon från samernas vidder. Skickligt.

Feiner Rask, Utopia Jazz, Göteborg. 10 februari 2026.

Är: Thomas Feiner, sång och slagverk, och Johan Ludvig Rask, elgitarr, akustisk gitarr, trummor, slagverk och sång.

Låtlista: 1. Ida’s summer song (Idas sommarvisa, översatt av Fred Lane, för EU songbook). 2. Du är den ende. 3. Vårvindar friska. 4. Jag ger dig min morgon. 5. Visa vid midsommartid. Paus. 6. The sun fell softly on the ocean (Så skimrande var aldrig havet, översättning Felix Taube). 7. Höstvisa. 8. I only believe in untold stories (Exit North-sång). 9. Casteo (Thomas Feiner-sång). 10. Visa vid midsommartid (i engelsk version – extranummer).