Ojämnt med Danskompaniet

Dans:

PAST THE POINT

Kittlar fantasin. Marcos Moraus ”Cold song” upprätthåller Göteborgsoperans Danskompanis kvalitet och förmåga att både fascinera och utmana. Foto: TILO STENGEL

Det är ju inte utan att Göteborgsoperans Danskompani har skämt bort sin publik genom åren. Under åren med Kompaniets konstnärliga ledare Katrín Hall har man utvecklat sin kompetens och vågat mer och utmanat ytterligare.

Det är fler än en gång som koreografer av yppersta världsklass kommer till Göteborg för att inte bara fullvärdiga en uppsättning utan också involvera dansarna i det konstnärliga arbetet.

Som med Marcos Moraus ”Cold song”, dit också dansarna räknas in som medskapare till koreografin.

Det är ett verk som lever intensivt från start till mål i symbios med Ben Meerweins och Alex Röser Vatiches kompositioner. Inledningen med Zander Constant som ensam dansar i den svartvita scenbilden med dovt, tonat ljus, som ett tittskåp mot scenen. Det är som något överblivet från Leonard Bersteins ”A West Side Story”, scener – och musik – som från nere i New Yorks hamn. Dova mistlurar, hetsig musik och dans som är spatiös, sprättande, knixig där plötsligt ben dyker upp i den innehållsrika lådan som utgör podiet på scenen.

Det utvecklar sig med totalt åtta dansare, som mer Danskompaniets fantastiska förmåga och känsla för takten och dansens utmaningar. Varje individs styrka som dansare blir till kollektivets kraft i koreografin.

Det artar sig mot något som inte kan annat än karaktärisera sig som ett ”work in progress”. Är det en föreställning som ska sättas upp? En konsert? Förberedelser, sladdragningar, en kamp m ot klockan och – lekfullt dramatiskt – Henry Purcells (musik) och John Drydens (text) ”What power art thou?”. Alltså musik från sent 1600-tal med dansarna som träder in i en prestigefylld kamp om tronen med alla med kronan på skulten.

Jo, ”Cold song” är dånande stark musik med mörk, intensiv dans. Danskompaniet har grepp om sina förmågor och sin rörelses fantasi.

Ett svagt kort. Med ”We made a mess!” – koreografen Botis Sevas verk – lyckas inte övertyga. Foto: TILO STENGEL

Det är förstås en utmaning att skapa ett verk kallat ”We made a mess!”, koreografen Botis Sevas dansverk. Med streetsmartness i föreningen med nutida dans från hiphop har det dessvärre blivit något rörigt och oskarpt. Jag har normalt sett inga problem med en blandning av konstarter. Men här interfolieras talade passager med dansnumren. Replikerna ska illustreras med gester, men tajmar dåligt. Det haltar. En scen bjuder in film, animerat och stumfilmscener, som fullkomligt tar fokus ifrån dansen. Jag förstår inte nyttan. Dansen är som hämtad från en skolgård… ja, kanske de där kidsen som kan dansa och vill imponera på klasskamrater. Men i det här sammanhanget blir det ofärdigt.

”We made a mess!” blir dessvärre rörig och imponerar inte alls på mig, som tidigare uppsättningar av Danskompaniet har gjort.

”Past the point” med ”Cold song” och ”We made a mess!”, Göteborgsoperans Danskompani, Göteborgsoperan. Premiär 6 februari 2026. Denna recension baserad på föreställningen 21 februari. Spelas till och med 27 februari.

”Cold song”

Koncept och regi: Marcos Morau.

Koreografi: Marcos Morau och dansarna.

Kompositör och ljuddesign: Ben Weerwein och Alex Röser Vatiché.

Scenografi: Max Glænzel Ribas.

Kostymdesign: Silvia Delagneau.

Ljusdesign: David Stokholm.

Dansare:Zander Constant, Valentin Duran, Victor Duval, Angé-Clémentine Hiroki/Viola Esmeralda Grappiolo, Jiwan Jung, Ivo Mateus/Victor Ketelslegers, Einar Nikkerud och Auguste Palayer.

”We made a mess!”

Koreografi: Botis Seva plus Victoria Shulungu och Jordan Douglas som konstnärliga medskapare.

Kompositör och ljuddesign: Torben Lars Sylvest.

Ljusdesign och scenografi: Tom Visser.

Kostymdesign: Ryan Dawson Laight.

Dansare: Olivia Blanch, Mei Cheng, Tsung-Hsien Chen, Giovanni D’Agati, Miguel Duarte, Zachary Enquist, Claudia Gil Cabus, Logan Hernandez, Da Young Kim, Adam McGaw, Aishwarya Raut, Sofia Sangregorio, Iris Telting, Úrsula Urgelés González, Josephine Wiese, Xavier Williams och Joonatan Zaban.

Inget trubbel för ”Trassel” – firar farstriumf på Oscars

Fars:

TRASSEL

!!!!

Roar starkt. ”Trassel” på Oscarsteatern är en fullt flödande fars från start till mål. Foto: MATS BÄCKER

Oscarsteatern, Stockholm.

Bäst: Ola Forssmed briljerar.

Sämst: Finns inte mycket att klaga på.

Fråga: Hur mår Ola Forssmeds kropp egentligen…?

En fars kan vara en väldigt unken form av underhållning. Sexistisk och med grovt karikerad humor med fördomar i första rummet. Men rätt satt och med en spinnande intrig kan det också vara dråpligt roande och bjuda på ett oförargligt flabbande, för att det helt enkelt inte går att hålla igen. Som med ”Trassel”, brittiska farsmästarens ”Out of order” (1990), som i Edward af Silléns sabba nyöversättning och bearbetning (samt regi) fått en nytändning. Ja, pjäsen har spelats förut på svensk scen. Som 1992 på Maximteatern med Peter Dalle på scen. Då som försmådd man. Nu som justitieminister i en klippt och skuren-roll. Det känns som om Peter Dalle här äntligen får blomma som den komiska skådespelare han är i denna så strama, strikta roll där han ändå ska spela eldig förste älskare i en otrohets tête-à-tête-á-tête på Grand Hôtel i Stockholm 1964.

Ingenting går förstås som det är tänkt. Det springs i dörrar och bland annat den prudentlige hotelldirektören (Per Svensson), som vill ha ordning och reda på sitt hotell, och den flitigt besökande kyparen (Anders Jansson, med konstlad brittisk brytning). Den senare som kommer med sin ”room service” i tid och otid. (Mest det senare.)

Till detta liket (Ola Forssmed), som hittas i det trilskande fönstret som vätter mot den vida terrassen mot Stockholms ström. Skandal, förstås, som justieminister Ragnar Rundqvist försöker lösa på fel sätt och med hjälp av sin assistent Göran Dahlberg (Robert Gustafsson).

Det blir en accelererande räcka händelser som spinner en intrig på högvarv. Rundqvists älskarinna, Lena Stjernström (Malin Cederbladh) involveras självklart men motvilligt. Hennes man Kent (Henrik Johansson) är otrohetsaffären på spåren. Göran Dahlbergs mamma kräver, via telefon i första akten, sin sons uppmärksamhet genom sköterskan Björkman (Hanna Dorsin). Så dyker justitieministerns fru (Anki Albertsson) upp som en överraskning. Dessutom! Liket lever!

Ja, här får Ola Forssmed utnyttja sin fantastiska slapstickmotorik till fullo. Inledningsvis har han inga repliker. Det är kroppsspråket som får tala och som han gör det. ja, jag har sett honom otaliga gånger i dråpliga roller, men det här går utanför allt annat. Han är fullkomligt briljant. Lägg till detta en Robert Gustafsson i stormform och perfekta roller för de andra i ensemblen, som har man en fars som jag förstår har blivit en succé.

Det är en fars som är fånig, tramsig, ytlig, trasslig och fylld av trubbel.Men också med en flödande humor och tajming från en ensemble som vet att roa under den intensiva stund som ”Trassel” går för högvarv på Oscarsteaterns scen. Ska man ha roligt i Stockholm är det hit man ska gå.

”Trassel”, Oscarsteatern, Stockholm. Premiär 13 september 2025. Denna recension baserad på föreställningen 20 februari 2026. Spelas till och med 3 maj.

Manus: Ray Cooney.

Regi, bearbetning och översättning: Edward af Sillén.

Scenografi: Marcus Engelsson.

Kostymdesign: Camilla Thulin.

Mask- och perukdesign: David Julio.

Ljusdesign: Mikael Kratt.

Ljuddesign: Oskar johansson.

Koreografi: Per-Magnus ”PM” Andersson.

I rollerna: Robert Gustafsson (Göran Dahlberg), Peter Dalle (Ragnar Rundqvist), Malin Cederbladh (Lena Stjernström), Anders Jansson (kyparen), Ola Forssmed (liket), Per Svensson (hotelldirektören), Henrik Johansson (Kent Stjernström), Anki Albertsson (Pia Rundqvist) och Hann Dorsin (hotellstäderskan Maria/syster Björkman).

Maxad Max Martin-musikal

Musikal:

& JULIA

!!!!

Bara hits. Skandinavienpremiären av Max Martin-musikalen ”& Julia” bjuder på extra allt med mängder av hits.
Foto: PETER KNUTSON

Cirkus, Stockholm.

Publik: Utsålt.

Bäst: Som i OS – tjejerna.

Sämst: Ljudet från orkestern var grötigt.

Fråga: Hur högt kan Joanné Nugas stjärna stiga…?

Att ha haft över 70 låtar på topp tio på amerikanska Billboard Hot 100 skojar man inte bort. Max Martin – med sina medkompostitörer – kan sin sak när det gäller att producera och komponera poplåtar. Så när jukeboxmusikalen ”& Julia” från 2019 får Skandinavienpremiär är det förstås en föreställning strösslad med popglitter från den 54-årige svensken.

Tillsammans med David West Reads originalmanus (översatt fyndigt, som alltid, av Calle Norlén) förenas 2000-talets främsta popkompositör med William Shakespeares ”Romeo och Julia”. Men nu med en feministisk smällkaramell.

William Shakespeare (Viktor Norlén) håller på med sitt kärleksdrama när ensemblen i allmänhet och hustrun Anne Hathaway (Linda Olsson) protesterar mot det dystra slutet. Varför inte låta Julia (Joanné Nugas) leva…?

Så rullas intrigen igång där striden och vem som ska hålla i författarpennan rullar på intensivt mellan William och Anne genom föreställningen samtidigt som Julia bereds allt större plats i handlingen.

Här blandas härligt sprakande koreografiska nummer från den skickliga ensemblen med rent komiska scener. Där är det främst Sussie Erikssons amma Angelique (amman har en central roll i ”Romeo och Julia”) med Lance i Rennie Mirros gestalt som står för storartad humor och underbar tajming.

Men det är förstår den juvenila Julia, blott 13 år, och hennes öde som är i centrum. Med Max Martins låtskatt i denna kontext ges musiken ett nytt ljus. Skickligt. Joanné Nugas sjunger fantastiskt, växlar från ömsint till kraft och är tonårstrulig och kvinnostark i samma kropp. Oscar Zias Romeo är valpig, men också initialt en smula vilsen i både roll och röst. Det tar sig ju mer plats att han får i andra akten (i den första tjänar han mest lik, men återuppstår i den sinnrika handlingen).

I denna handlingsstrid mellan makarna William och Anne pendlar det mellan tragedi och en pjäs med ett gott slut där kvinnorna ska få säga sitt. Här finns också gaykärlek som spirar fint mellan Martin Rehde Nords Francois och Simon Deimel Lunds May, två sångare som kan knepet att sjunga musikal med känsla och karaktär.

Men det är mest fokus på kvinnorna och här visar de det med emfas. ”& Julia” är en manifestation för kvinnlig kraft, list, frihet och styrka. Det är ren och skär girlpower värd att applådera samtidigt som vi får fnissa åt när Backstreet Boys ”Everybody” raljeras i ett toppennummer av killarna. Men i slutändan står den sig slätt när Joanné Nuges Julia sjunger en brutalt stark ”Roar”.

Visst, ”& Julia” haltar i replikerna, men allt räddas hem med råge i sång- och dansnumren. ”& Julia” är strålande underhållning.

”& Julia”, Cirkus, Stockholm. Skandinavienpremiär 19 februari 2026. Spelas till och med 31 maj.

Musik: Max Martin med vänner.

Manus: David West Read.

Regi: Edward af Sillén.

Svensk översättning, manus och sångtext till ”En chans till”: Calle Norlén.

Musikalisk ansvarig: Kristofer Nergårdh.

Koreografi: Zain Odelstål.

Scenografi: Marcus Englesson.

Kostymdesign: Annsofi Nyberg.

Mask- och perukdesign: Katrin Wahlberg.

Ljusdesign: Robert Hvenström.

Ljuddesign: Anders Nypan Nyberg.

I rollerna: Joanné Nyberg (Julia), Oscar Zia (Romeo), Shakespeare (Viktor Norén),Linda Olsson (Anne), Sussie Eriksson (amman Angelique), Rennie Mirro (Lance), Martin Redhe Nord (Francoise), Simon Deimel Lund (May) samt James Lund (alternerande i rollen som Lance)

Ensemble: Cecilia Wrangel Skoug, Eric Hallengren, Annelie Lindström, Hjalmar Freij, Sofia Ljung, Henric Flodin, Josef Calistas Svensson, Marco Wihlborg, Victoria Perez, Emma Wihlborg, Minou Deilert och Benjamin Trossö.

Låtar:

  1. Larger than life
  2. I want it that way
  3. … baby one more time
  4. Show me the meaning…
  5. Domino
  6. Show me love
  7. Blow
  8. I’m not a girl…
  9. Overprotected
  10. Confident
  11. Teenage dream/Break free
  12. Opps! I did it again
  13. I kissed a girl
  14. It’s my life
  15. Love me like you do
  16. Since U been gone
  17. Whataya want from me
  18. En chans till
  19. Problem/Can’t feel my face
  20. That’s the way it is
  21. Everybody
  22. As long as you love me
  23. It’s gonna be me
  24. Shape of my heart
  25. Stronger
  26. Fuckin’ perfect
  27. Roar
  28. I want it that way
  29. Can’t stop the feeling

Kärleksfull och roande hyllning till Burt Bacharach

Konsert:

WHAT THE WORLD NEEDS NOW IS LOVE

!!!

Hyllar Burt och Hal. Martin Schaub, Anci Hjulström och Patrick Rydman hyllar Burt Bacharachs musik – och Hal Davids texter – i ”What the world needs now is love”. Foto: KAI MARTIN

Lunchteatern, Göteborgs stadsteater.

Publik: Utsålt.

Bäst: Anekdoterna, arrangemangen, musiken.

Sämst: Kunde gärna ha varit en halvtimme till.

Fråga: Inte är väl Elvis Costello nordirländsk…?

För drygt 30 år sedan gjorde trion Martin Schaub, Anci Hjulström och Patrick Rydman ”The missing fortnight” av Niklas Hjulström och Niklas Källén. En hyllning till Burt Bacharchs musik och Hal Davids texter, vars låtar här fick tjäna som ett snyggt draperat soundtrack till en handling. Örhängen med legendarisk status som fick glittra lite annorlunda och effektfullt på de göteborgska scenerna (jag tror jag såg föreställningen vid tre, fyra tillfällen, alltid lika förtjust).

Det är något med Burt Bacharachs musik, bedrägligt enkel, men desto svårare att återskapa och Hal Davids melankoliska texter som slår an.

Efter Burt Bacharachs död för nära nog tre år sedan har Göteborgstrion dammat av arrangemangen, dragit ifrån handlingen och några låtar, adderat lite annat och skapat en ogenerad och fin hyllning till honom. Under hela veckan på Lunchteatern bjuds musik som de flesta har hört men med anekdoter om Burt Bacharach och Hal David.

Martin Schaub har under de här 30 åren seglat upp som en arrangör av populärmusik av rang. Dels som inblandad i Popical på Konserthuset med artister som Miss Li, Daniel Lemma, Timo Räisänen, Cue och Laleh. Dels som orkesterledare och kompositör för West of Eden, som med sin irländskbaserad folkmusik ihärdigt slagit rot i inte bara Musiksverige. Anci Hjulström är sångerskan, som med karaktäristisk röst – lätt beslöjad och kraft- och själfull – funnits med som bland annat en av sångensemblen Amanadas främsta solister. Så också Patrick Rydman, men som även landat en croonerkarriär bredvid sitt musikskapande. Det senare i samarbete med just Martin Schaub med inriktning på musikaler. I det här sammanhanget kommer hans röst synnerligen till sin rätt.

Det är alltså en trio musiker och artister som väl har odlat sina respektive karriärer och det märks. Tonen är lättsam på scen, men inte desto mindre andaktsfull. Burt Bacharachs musik skojar man inte bort. Åtminstone inte då den framförs. Med roande anekdoter skildrar man den rika karriär som den amerikanske kompositören hade fram till sin död, 94 år gammal.

Självklart får mycket av favoriter och hits stryka på foten när urvalet görs för en timmes underhållning. valet av låtar blir också otippat fyndigt, som då trion Schaub, Hjulström och Rydman plockar in en reklamlåt för Martini and Rossi från 1970 med musik av Burt Bacharach (en reklamfilm där han medverkar tillsammans med sin dåvarande fru Angie Dickinson). Även samarbetet mellan honom och den brittiske, Londonfödde artisten och låtskrivaren Elvis Costello i albumet ”Painted memory” (1998) lyfts fram med den intensiva ”The sweetest punch”. Det blir helt enkelt gott och blandat från en rik repertoar.

Det är solosång från var och en av de tre artisterna på scen, men också stämsång. Låtarna framförs med vördnad och elegans i, främst, Martin Schaubs raffinerade arrangemang och det blir så där lättsamt som musiken ger sken av, men som – om man lånar ett öra eller två – bjuder på så mycket rikare kompositioner än man kan ana.

”What the world needs now is love”, Lunchteatern, Göteborgs stadsteater, 16–20 februari 2026. Denna recension baserad på föreställningen/konserten 17 februari.

På scen: Martin Schaub, klaviatur och sång, Anci Hjulström, sång och kazoo, och Patrick Rydman, sång, slagverk, trumpet och kazoo.

Låtlista:

  1. I say a little prayer
  2. Trains and boats and planes
  3. Do you know the way to San José?
  4. What the world needs now is love
  5. Only love can break a heart
  6. A house is not a home
  7. The look of love
  8. The sweetest punch
  9. Anyone who had a heart
  10. Martini and Rossi
  11. Alfie
  12. Walk on by
  13. I’ll never fallin’ love again
  14. Alway something there to remind me
  15. That’s what friends are for (extranummer)

Samtliga låtar Burt Bacharach, musik, och Hal David, text, förutom ”The sweetest punch” (Burt Bacharach/Elvis Costello), ”Martini and Rossi” (Burt Bacharach) ”That’s what friends are for” (Burt Bacharach/Bayer Sager)

Anarki och kaos in på bara skinnet i en utmanande ”Black rider”

Teater/musikal:

BLACK RIDER

Utmanar. ”Black rider”, med musik av Tom Waits, är en musikal som tumlar om och utmanar. Foto: MATS BÄCKER

Bara kombinationen Tom Waits (1949), beatnick-författaren William S Burroughs (1914–1997) och manusförfattaren och regissören Robert Wilson (1941–2025) både skaver utmanade och kittlar. Så blev också musikalen ”Black rider – the casting of the magic bullets” – premiär i Hamburg 1990 – från starten något annorlunda för scenkonsten. 1997 antog Dramaten och Elverket utmaningen, då med Tom Waits-musikern Bebe Risenfors med flera från Bad Livet som medlemmar i orkestern. Denna burleska, mustiga musikal – baserad på den tyska folksagan ”Friskytten” – har irrat vidare i olika uppsättningar. Men när den nu landar på Göteborgs folkteaters scen är den både eklektisk och elektrisk, vågad, galen och så nära anarki och kaos man kan komma. Som en febrigt berusad ”Cabaret”.

Tom Waits musik är närvarande konstant (ja, till och med i en ljudupptagning av artisten själv vid ett tillfälle), men nu i Tonbrukets och Per ”Texas” Johanssons musikaliska och dramatiska dräkt. Musik med all respekt för originalmusiken, men vågat nog för att hitta sin egen ton. Men den starkaste och mörkaste tonen sätter ändå regissör Mellika Melouani Melani. Hon har djärvt satt skådespelarna i pant, fått dem att vrida och vända sig ut och in och, ja, in på bara skinnet. Det är naket, orgiastisk, utmanande, närgånget, expressionistiskt, galet och omtumlande. Som publik får man helt enkelt spänna fast säkerhetsbältet i denna hisnande berg- och dalbanefärd av känslor, uttryck och trots. För här kommer ingen undan.

Musiken gungar och skenar i en förening av disharmoni, cirkus- eller teatermusik i kombination med Kurt Weill och klezmer i Tom Waits karaktäristiska dräkt. William S Burroughs meskalinpåverkade text bjuds upp till en surrealistisk dans av de skickliga skådespelarna där ingen duckar för det omöjliga.

Mitt i detta virrvarr landar humor, från starten med ensemblen tätt förenade som heroinister eller zombier. Redan här är mörkret det dominerande. Redan här tar det burleska greppet om föreställningen. Men det som är början är verkligen endast i sin linda. Allt ska bli värre, bättre, kaxigare för att mynna i en skoningslös backanal innan sista kulan träffar fel… för ”Black rider” är scenkonst på randen till haveri och fulländning. Allt i ett kippande andetag. Efter drygt två timmars föreställning är man, som publik, svettigare än skådespelarna, som ändå har manglat ur sig sitt yttersta.

Jag som sett/hört Tom Waits på Konserthuset 1985, på Cirkus 1999 (två bländande konserter väsensskilda från varandra) och haft förmånen att höra hans musik i Betty Nansen Teatrets uppsättning av ”Woyzeck” i Köpenhamn (premiär 2000) har adderat ytterligare ett kapitel till hans kompositioner. Tillsammans med regissör Mellika Melouani Melani närmast besatta uppsättning av ”Black rider” – har hon sålt, precis som friskytten, sin själ till djävulen för att uppnå denna sceniska fulländning? – landar det tungt i själens mörkaste vrår av minnen.

Teater-/musikalåret har startat starkt.

”Black rider”, Göteborgs folkteater, premiär 14 februari 2026. Spelas till och med 1 april.

Av: William S Burroughs med musik av Tom Waits.

Översättning: Einar Heckscher.

Sångtexter: Tom Waits och Kathleen Brennan.

Originalorkestrering: Greg Cohen och Tom Waits.

Regi, originalproduktion: Robert Wilson.

Regi: Mellika Melouani Melani.

Musikalisk ledning: Johan Lindström och Oscar Micaelsson.

Scenografi: Mats Sahlström.

Ljusdesign: Joakim Brink.

Kostymdesign: Jenny Ljungberg.

Maskdesign: Sun Åberg.

Koreografi: Lidia Wos.

Videodesign: Johannes Ferm Winkler.

Musiker: Tonbruket – Dan Berglund, kontrabas, Martin Hederos, klaviatur och fiol, Johan Lindström, steel guitar, gitarr och klaviatur, och Ola Winkler, trummor – och Per ”Texas” Johansson, saxofoner och klarinetter.

I rollerna: Pelle Grytt (Pegleg), Bror Gunnar Jansson (Mannen på hjorten/Georg Schmid), Nina Jeppsson (Wilhelm), Anna Lundström (Kätchen), Andres Rothlin Svensson (Bertram), Jonas Sjöqvist (Robert, konferencier), Elin Skarin (Anne), Birthe Wingren (hertiginnan/Ernest Hemingway), Lidia Wos (husan/unge Kuno) samt burleskartisterna Andreas Hammarström och Inga Kolbrún Gunnlaugsdottír Söring.

Brittiskt white trash-bröllop viger fars med dramatik

Teater:

TILL STJÄRNORNA FALLER NER

Roar och drabbar. ”Till stjärnorna faller ner” förenar brittisk fars med dito dramatik på film och scen. Foto: OLA KJELBYE

Storbritannien har, som kanske de flesta europeiska länderna, genomgått en identitetskris. För britterna starkast under Thatcherregimen med stark privatisering och nedläggning av oändligt många kolgruvor i norra England. Såren från gruvorna ligger fortfarande öppna i såväl landskap som själar och identiteter. Det är just här som Beth Steel pjäs ”Till stjärnorna faller ner” (2024) landar. Pjäsen som på kort tid farit genom Europa med succé i följet och som nu har fått Nordenpremiär på Göteborgs stadsteater.

Det är en pjäs som spinner sina intriger väl. Mellan syskonkärlek och -rivalitet. I sorgen efter den bortgångna modern/makan. Eller mellan förbjuden kärlek och svartsjuka. I lyckan inför det stundande bröllopet mellan Sylvia (Josefin Neldén) och Marek (Ashkan Ghods ) där främlingsfientligheten visar sitt fula tryne. Eller de eviga trätoämnet mellan den strejkande brodern Peter (Johan Lindgren) och svartfoten Tony (Lars Väringer).

Manuset är rappt och roligt utan att förlora sitt allvar. Lisa Lindgren som syster Hazel är dräpande i sina vassa repliker och är strålande som en white trash-queen fylld av självförtroende och brist på detsamma i ett och samma andetag. Josefin Neldén sköra Sylvia är spelad med ackuratess. Hon som är så fenomenal med sina ansiktsuttryck (få kan spela med miner som hon) på film når ut hela vägen här. Så skickligt. Hon, den yngsta systern, har funnit lyckan i den ambitiöse polacken Marek – han som har jobb och som trotsat motgångar i sitt nya hemland med stolthet och glatt humör. Så Jessica Liedbergs Maggie, systern som flyttat/flytt från familjen, från jobb, från staden för något annat okänt. Jessica Liedberg spelar henne starkt i skiftningar från nervöst, försagd, tvekande till lycklig och tillbaka igen. Till detta Anna Bjelkeruds Carol, den avlidna mammans bästa vän och som något av en moster i familjen. En praktroll som Anna Bjelkerud förvandlar sin sin med full kraft i form av humor och dramatik.

Det är överhuvudtaget kvinnornas tillställning det här. Inte för att männen är staffagefigurer i pjäsen, men för att de främst är fyrkantiga i sina karaktärer och också spelas så och för att kvinnornas roller är oändligt mycket mer mångfacetterade. Det är ju också kring deras relationer sins emellan och mot sin män/fäder det mesta utspelar sig inför bröllopet och under detsamma med tillhörande bordssittning och blöta fest all inclusive.

Beth Steel förenar elegant brittisk fars, som av Ray Cooney, med filmare som Mike Leigh och Peter Cattaneo (”Allt eller inget”) med faiblesse för brittisk arbetarperspektiv. Lägg till dramatik av en Eugene O’Neill eller Lars Norén och ni har en sevärd och underhållande, roande och drabbande ”Tills stjärnorna faller ner”.

”Tills stjärnorna faller ner”, Göteborgs stadsteater, Nordenpremiär 23 januari 2026. Spelas till och med 21 mars. Denna recension baserad på föreställningen 12 februari, som även spelades in för SVT:s räkning med sändning senare i höst.

Av: Beth Steel, översättning Louise Amble-Næss.

Regi och bearbetning: Stefan Larsson.

Scenografi och kostymdesign: Sven Haraldsson.

Maskdesign: Ingela Collin.

Ljusdesign: Torben Lendorph.

Ljuddesign: Tova Östman.

I rollerna: Anna Bjelkerud (Carol), Ashkan Ghods (Marek), Astrid Gislason (Leanne), Johan Gry (John), Johan Karlberg (Peter – gift med Carol, bror till Tony), Jessica Liedberg (Maggie), Lisa Lindgren (Hazel – mamma till Leanne och Sarah, gift med John), Josefin Neldén (Sylvia), Lars Väringer (Tony – pappa till Maggie, Hazel och Sylvia) och  Allie Brehmer/Alma Milocco Tamm (Sarah).

Fenomenala skådespelare – mediokra filmer

Film:

Toppklass. Jodie Foster och Noomi Rapace är fenomenala i sina roller i ”I ett privat liv” respektive ”Mother”, men framför allt den sistnämnda håller inte måttet. Foto: PRESSBILDER

Ett privat liv

!!!

Jodie Foster som den amerikanska, fransktalande pyskoanlaytiker Lilian Steiner, som tar emot sina klienter i en spatiös lägenhet i Paris. Lätt livstrött, ofärdig med sig själv och i konflikt med sin egen livshistoria, men definitivt färdig med de patienter vars litanior hon hört till leda. Men så visar det sig att en av hennes favoritklienter tagit sitt liv. Hon konfronteras av den avlidnas familj och dras in i en thrillerliknande handling, som inte saknar komiska inslag. Det blir en dos Alfred Hitchcock, lite Agatha Christie när Lilian Steiner ska lösa sin teori om att självmordet egentligen inte var ett självmord. Intrigen är rapp och intelligent, där även Lilian Steiner ex-man (Daniel Auteuil) och sonen (Vincent Lacost) med familj dras in i handlingen. Jodie Foster tar sig an rollen stramt, fumligt och smart och är formidabel. Sedan kan ju en långfilm som inleder med Talking Heads genombrottslåt ”Psycho killer” (1977) aldrig vara dålig. Samtidigt vet filmen inte riktigt om den vill vara just en thriller eller en komedi och hamnar en smula mellan stolarna.

Ett privat liv, svensk premiär 13 februari 2026.

Regi: Rebecca Zlotowski.

Manus: Anne Berest, Rebecca Zlotowski och Gaëlle Macé.

Foto: George Lechaptois.

Klippning: Géraldine Mangenot.

Originalmusik: Robin Coudert.

I rollerna: Jodie Foster, Virginie Efira, Daniel Auteuil, Vincent Lacoste, Luana Bajrami, Mathieu Amalric med flera.

Mother

!!

Född som Anjezë Gonxhe Bojaxhiu i Skopjke blev hon som moder Teresa (1910–1997) själva sinnebilden för en nunna som självuppoffrande ägnade sitt liv åt att göra gott för fattiga. Hon fick Nobels fredspris 1979 och helgonförklarades 2016, när tjugo år efter sin död. Det är klart att hennes liv lockar att skildas och när så görs ur regissör Teona Strugar Mitevskas synvinkel görs det mitt i händelsernas centrum i Calcutta, där hon ju verkade. Men vi rör oss i slutet av 40-talet, i tiden inför att moder Teresa ska få besked från Vatikanen om att starta Missionaries of Charity (klartecken 1950), som blev den mission som gjorde henne känd över världen.

Som moder Teresa syns Noomi Rapace, som syns i hart när varje scen. Hon är kontrollerad, hängiven och har lagt sig till med en, förmodar jag, albanskbrittisk accent. Främst skildras livet i klostret, ofta i relation med syster Agnieszka, som är den som är tänkt att ta över moder Teresa roll i klostret. Men hon har förälskat sig, haft en fysiska relation med en man och väntar hans barn. Högst klandervärt inom katolska kyrkan, än värre inom klostrets strikta murar. Så här rör sig intrigen mellan moder Teresas uppoffringar för sin egen nunneorder, hennes förhoppningar och samvetskval och hur hon ska agera mot sin medsyster. ”Mother” (töntig titel eftersom moder Teresa fortfarande är ett begrepp – ”Moder” hade dugt fint) är närgången och snyggt dramatisk. Noomi Rapace är bländande som moder Teresa, men plötsligt dyker ett slags drömsk musikalscen upp i klostret med Lordies ”Hardrock hallelujah”. Ja, ni vet det finska monsterrockarna från Rovaniemi som 2006 överraskande vann Eurovision. Jag är ledsen, men efter den chocken i filmen hämtar sig den inte; inte jag heller. Var det verkligen nödvändigt?

”Mother”, svensk premiär 13 februari 2026.

Regi: Teona Strugar Mitevska.

Manus: Goce Smilevski, Teona Strugar Mitevska och Elma Tataragic.

Foto: Virginie Saint-Martin.

Klippning: Per K Kirkegaard.

Originalmusik: Magali Gruselle och Flemming Nordkrog.

I rollerna: Noomi Rapace, Sylvia Hoeks, Nikola Ristanovski med flera.

Feiner Rask öppnar mystiken till den svenska visskatten

Konsert:

FEINER RASK

!!!

Hittar en ny ton. Bland svenska visskatter hittar duon Feiner Rask en ny, mörk, förtrollande ton. Foto: KAI MARTIN

Utopia Jazz, Göteborg.

Publik: Snudd på utsålt.

Bäst: Det musikaliska samarbetet.

Sämst: Det blev lite kort.

Fråga: Hur ska Feiner Rask kunna välja ur den rika folkmusikskatten som Sverige har…?

Som sångare i Anywhen och Exit North – det sistnämnda i samarbete med brittiske musikern Steve Jansen (Japan med flera) – har göteborgaren Thomas Feiner skapat musikalisk dramatik. Hans sonora baryton gräver djupt i både röst- och känsloregistret. I dessa sammanhang har han tagit ut svängarna arrangemangsmässigt med ett svårmod kopplat till elegant, storslagen sentimentalitet. Anywhens album ”The opiates” från 2000 tillhör favoriterna i skivsamlingen. Exit Norths båda album (2019 respektive 2023) likaså.

Så det är klart det lockar då han tillsammans med multimusikern och producenten Johan Ludvig Rask ger sig ut på exkursion på jakt efter svenska visor. Ambitionen är att ge klassiker ett nytt djup, en ny ingång och tolka dem efter eget, artistiskt huvud. Projektet är, vad jag förstår, ännu i sin linda. Men spelningen i november på Utopia Jazz sålde snabbt slut, så den hann jag aldrig se. Nytt försök nu och vid en lika välbesök tillställning skapade verkligen duon mörka, spännande stämningar.

Det blir vibrerande ljudlandskap med Johan Ludvig Rask som ett slag Don Partridge, en klassisk gatumusikant, som spelade allt – trummor och gitarr – på en och samma gång. Till det Thomas Feiners eleganta, drabba, mörka röst som bara i sig skapar stämningar. Men som är också, när så krävs, flörtar med jojken och som utmanar de melodier som vi hört i allt från skolavslutningar till vårkonserter eller när vi kurar skymning till hösten. Det blir både avskalat och dramatiskt, minimalistiskt och stort med musik som andas både tungt och lätt.

Så får ”Idas sommarvisa” inte bara en brittisk språkdräkt – handplockad ur EU songbook, översatt av brittiske folkmusikern Fred Lane – utan också en helt annan ton, som blir trolsk, dov och mystisk.

Thomas Feiner är en perfekt ledsagare, förklarar musikens tillkomst och bjuder på en historielektion interfolierad med den invitationen till Feiner Rasks tolkningar. Det blir effektivt, okonstlat och spär på fascinationen för det båda gör.

Allt är, som sagt, i sin linda. Fler sånger ska utforskas och adderas till samlingen. Allt sparsmakat och för just Feiner Rasks syfte. Men det är redan nu fascinerande, som när man gör Fred Åkerström-klassikern (Tom Paxtons originallåt) ”Jag ger dig min morgon”. Det blir en version i en försiktig upptempo, som mot slutet går in i något slags ”Strawberry Fields”-mystik. Eller ”Vårvindar friska”, den sorgliga visan från 1828, som blivit en käck vårhymn för studentkörer vid valborg. Här fångar Feiner Rask in melankolin och dramatiken. Kanske har man också adderat de verser som strukits för att göra texten mer käck. Hur som, här omfamnar duon mörkret och den svenska folktonen med ekon från samernas vidder. Skickligt.

Feiner Rask, Utopia Jazz, Göteborg. 10 februari 2026.

Är: Thomas Feiner, sång och slagverk, och Johan Ludvig Rask, elgitarr, akustisk gitarr, trummor, slagverk och sång.

Låtlista: 1. Ida’s summer song (Idas sommarvisa, översatt av Fred Lane, för EU songbook). 2. Du är den ende. 3. Vårvindar friska. 4. Jag ger dig min morgon. 5. Visa vid midsommartid. Paus. 6. The sun fell softly on the ocean (Så skimrande var aldrig havet, översättning Felix Taube). 7. Höstvisa. 8. I only believe in untold stories (Exit North-sång). 9. Casteo (Thomas Feiner-sång). 10. Visa vid midsommartid (i engelsk version – extranummer).

Annika Andersson firar dubbelt jubileum med att leva sin dröm

I sommar firar Annika Andersson jubileum på Vallarna. Då spelar hon i ”Saltstänk och smuggelsprit – en dôkul badbuskis”.

Det är då 30 år sedan sommarunderhållningen på Vallarna startade med Annika Andersson i en av huvudrollerna. Dessutom är det i år 40 år sedan som hon för första gången stod på scen.

–Herregud. Det har jag glömt. Tack för att du påminde mig, säger hon.

Jubilerar. Med buskisen ”Saltstänk och smuggelsprit” 30-årsjubilerar sommarunderhållning på Vallarna, friluftsteatern i Falkenberg. Då som nu med Jojje Jönsson och Annika Andersson i huvudrollerna. Foto: BO HÅKANSSON/BILDUPPDRAGET

Sommaren 1996 var Annika Andersson en i ensemblen som kickade igång underhållningen på Vallarna, friluftsteatern i Falkenberg. Efter att Stefan (Gerhardsson) och Krister (Classon) turnerat runt med sin ”Sommarbuskis” ville den underhållande duon ha en fast scen. Med ”Hemlighuset” startades en tradition som har blivit en publiksuccé sedan dess. Den då 28-åriga Annika Andersson hade de haft koll på sedan ett tag. Hon som tio år tidigare hade gjort sin scendebut då hennes far Tore Wallnedal satte upp nyårsrevy hemma i Mårdaklev i sydvästra Västergötland. I orkestern då…? Ja, Stefan och Krister.

Så när Vallarna firar 30-årsjubileum i sommar gör Annika Andersson det med, men också som 40-årig scenartist.

– Det har jag inte tänkt på. Det är för väl att du håller reda på det, säger hon när vi pratas vid per telefon mitt under spännande OS-tävlingar.

Vem var du 1986?

– Jag var helt obekymrad. Jag var lätt i huvudet, glad och positiv, inte det minsta orolig, så som man blir då man har familj.

Och 1996?

– Svintung, skrattar hon.

– Då hade jag fått tre barn. Eller, jag var gravid med Alex, som kom lite senare i februari 1996. Det var ju det jag hade drömt om, en familj. Det var ju inte att jag skulle stå på en scen och underhålla, förklarar hon

Hon erkänner att hon fortfarande är förvånad över den utveckling som livet har tagit sig, där hon 2026 tillhör favoriterna bland komiker i Sverige.

– Hade någon för 30 år sedan sagt att jag skulle sitta här och skriva manus till en föreställning på Vallarna… nej, det fanns inte på kartan. Inte heller att jag skulle stå på scen, förklarar hon.

Men tillsammans med regissör Pär Nymark är hon manusförfattare till sommarens uppsättning: ”Saltstänk och smuggelsprit” med underrubriken ”en dôkul badbuskis”.

–Nu ska vi bara få fram ett bra manus. Alltså det där sista som krävs, säger Annika Andersson och förklarar att de har tre månader på sig innan repetitionerna börjar.

– Ja, det är inte utan att vi har förväntningar på oss.

Me störst förväntningar antar jag att ni har på er själva?

– Jo, så är det. Vi vet ju dessutom att det är ett väldigt bra gäng som vi jobbar med, där alla kommer att bidra till att det där lilla extra kommer att fungera. Det är också väldigt skönt att jobba med Pär Nymark. Vi drar åt samma håll, men har är mer strukturerad än vad jag är, som är mer hejkon bacon.

Underhållit i 40 år. Annika Andersson lever i sin dröm – dels som underhållare på scen, dels som mamma till en familj om fyra barn, där hon nu har blivit mormor. Foto: BO HÅKANSSON/BILDUPPDRAGET

2024 och 2025 underhöll Annika Andersson med sönerna Carl-Oscar och Alexander Korenado för en förtjust publik på Arena Varberg med ”Paraden” – ett slags nyårsrevy med nyskrivna nummer och musik.

I år blev det ingenting – var orsaken att du höll på med ”Saltstänk och smuggelsprit”?

– Nej det berodde snarare på att Carl-Oscar har blivit pappa och att Alex snart ska bli det. Det var en tant från Varberg som undrade just varför det inte skulle bli något ”Paraden”, då hon fick svaret sa hon ”Kunde inte det ha väntat?”.

Det är ju inte att man undrar hur det har varit att delta i frukostar med familjen Korenado. Jag tänker mig att det är och har varit som hos familjen Marx med bröderna Harpo, Chico, Groucho, Herbert och Milton. Ett hela havet stormar av infall, hyss och kreativitet med en mamma som humoristiskt styr och ställer.

Annika Andersson erkänner att det är något ditåt.

– Men då barnen var små var det ju inte en lugn stund för då skulle alla iväg till någon aktivitet, som pingis eller fotboll. Men faktum är att de senaste åren har vi skapat mycket just kring köksbordet. Det var så ”Paraden” kom till och jag kan dra mig till minnes just varje händelse vi hade som gett ett nummer, förklarar hon som bäst trivs med att vara i ett sammanhang.

– Jag är ingen ensamperson och det är därför jag inte kör någon ståupp. Jag skriver inte heller själv, utan vill göra det med andra. Som nu. Jag tycker det är känsligt med humor och vill gärna jobba tillsammans för att få det bästa resultatet.

I sommar delar du inte bara på ansvaret som manusförfattare utan är också en del av ensemblen och står på scen. Var det självklart?

– Ja, dels för 30-årsjubileet, men också för att Mikael Riesebeck och jag kör Rut och Ragnar. Det är första gången som paret kommer ingå i en pjäs, det ska bli spännande.

Rut och Ragnar är paret med mannen som pratar så att ingen, förutom hans hustru, förstår hon. En komisk duo sprungen ur Rut och Alvar, som Annika Andersson och Claes Månsson skapade för en massa år sedan.

– Rut och Ragnar uppstod under pandemin och vi vi körde dem ”Sommarbuskis” på Vallarna 2021.

Förutom Annika Andersson och Mikael Riesebeck finns Ewa Roos, Jeanette Capocci, Håkan Klamas, Daniel Träff, Helena Aspeflo och Jojje Jönsson med på scen. Den sistnämnde med sin populäre karaktär, brevbäraren Dag-Otto.

– Det var givet att han skulle vara med. Det är ju trots allt 30-årsjubileum, Dag-Otto är så omtyckt och Jojje har varit med sedan starten.

Ja, nu är det bara han och du som är med sedan första uppsättningen. Är ni något av traditionsbärare…?

– Nej, jag tror att buskisen står över vilka som är med i den. Men jag är oerhört stolt över att få göra detta och att jag har fått vara med från början.

”Saltstänk och smuggelsprit – en dôkul badbuskis”, Vallarna, Falkenberg, premiär 28 juni 2026, spelas till och med 9 augusti.

Regi: Pär Nymark.

Manus: Pär Nymark och Annika Andersson.

I rollerna: Annika Andersson, Mikael Riesebeck, Ewa Roos, Jojje Jönsson, Jeanette Capocci, Håkan Klamas, Daniel Träff och Helena Aspeflo.

Lekfull och utmanande ”Stolhet och fördom”

Teater:

STOLTHET OCH FÖRDOM

Glänser. Beata Hedman är strålande som ståndaktig, självständig, stolt och fördomsfull Lizzy Bennet. Foto: OLA KJELBYE

Det måste sägas från start. Koreografin! Den som inleder ”Stolthet och fördom” med tissel och tasslet mellan de fyra systrarna Bennet – Lizzy, Jane, Mary och Lydia – i kittlande rörelse innan de klassiska raderna kommer som ekon. Lidia Wos koreografi lever vidare i hela föreställning, som för att behaga, som för att utmana, som för att förstärka. Det är alldeles underbart.

De inledande raderna…? Ja, ”Det är en allmän erkänd sanning, att en ogift man som äger en stor förmögenhet måste vara i behov av en hustru” bjuder in till Jane Austens (1775–1817) roman från 1813.

På samma vis som, exempelvis, William Shakespeare verk kan få relevans i nutid (som ”Sonetter” på Studion på Stadsteatern just nu – läs här), får Jane Austens roman det. Britten Robert Shearmans adaption från 2000 från romanen har regissören Ragna Wei, senast på Stadsteatern med ”Monicas vals” 2023, gjort till sin. Det blir en lustfylld uppsättning fylld av hyss och med en flödande, humoristisk och smart text. Till det hennes favoritkompositör Chris Lancaster, cellisten som väl senast på svensk mark jobbade med henne på Folkteatern och ”Jane Eyre” 2019, som skapar skira melodier i ett vackert elektroniskt skimmer. Så scenografin som är enkel och öppen och ställer skådespelarna inför utmaningen att agera närmast hela pjäsen igenom på ett sluttande plan. Ja, Helga Bumsch har har också gjort en kongeniala kostymerna, som flörtar med tidigt 1800-tal, men som också är är placerade på ett gäng som lajvar sig tillbaka 200 år i tiden.

Det skulle kunna vara tramsigt och larvigt, men textens skärpa och skådespelarnas skickliga balansgång håller föreställningen i schack utan att spilla över till det banala. Det gör, till exempel, att Marie Delleskog (som hastigt och skickligt ersätter Carina M Johansson) just kan göra sin Lady Catherine de Bourgh så prålig och vulgär. Eller Lukas Feurst låta sin prudentliges Mr Coffins, ogenerat bli en Percy Nilegård. Allt skapas i ett balanserat sammanhang.

Historien om de fyra systrarna som Mrs Bennet (Marie Delleskog) inte annat än vill ska giftas rikt är långt mycket mer än en berättelse om dåtidens normer och konventioner. Systrarna är för det första olika i kynne och ”Lizzy” är den ståndaktiga, inte helt vackra, som ifrågasätter, utmanar och som bär på både stolhet och fördom. Detta i en tid där unga kvinnor i synnerhet skulle vara kyska, tysta och inordna sig formen för hur man skulle vara.

Beata Hedman klär i rollen. Hon, som senast gjorde den juvenila Camille (mot just Marie Dellskog) i Kristina Lugns ”Silver Star” på Lilla scenen på Stadsteatern i höstas, hittar balansen mellan självrespekt och ifrågasättande (både av sig själv och andra), mod och rädsla, ungdomligt oförstånd och ung vuxens klokskap. Hon utmanas under kort tid av flera kavaljerer, men attraheras av få. Stolt tackar hon nej, till moderns förtvivlan.

Istället blir det väninnan Charlotte Lucas (Ania Scheja) som fångas i tråkmånsen Mr Collins garn och förvandlas från levnadsglad till en devot hustru. Den tonårsbrusiga Lydia (fryntligt spelad av Omeýa Simbizi) vill ha soldater, för att de är spännande och snygga i sin uniformer. Så faller hon för den förföriske Mr Wickham (i ett roande porträtt av Morten Vang), mannen med tvivelaktigt rykte, och rymmer med honom. Den naiva Jane (Ellen Linder) blir försmådd av sin friare, den nya grannen Mr Bingley (Joel Möller) och går in i hjärtesorg.

Så hela tiden Mr Dancy, som stramt spelas av Christoffer Svensson, som är fyrkantig som ett kylskåp och lika romantisk som ett. Han som svämmar över av känslor för ”Lizzy”, som avfärdar honom av stolhet och fördom. Han som likt en skuggfigur inte försvinner ur bild eller handling, ur känslor eller i sitt hemliga uppdrag att ställa allt till rätta för den utsatta familjen Bennet. Den med den fromme patriarken Mr Bennet (nedtonad och humoristisk av Johan Friberg), som bara vill vattna sina blommor och få läsa sin bok; inte behöva strida för sina döttrars rätt att få gifta sig med vem de vill.

Jane Austens roman är en modig bok bortom kärleksbestyren, komiken och intrigerna. Just för att hon där och då har flyttat fram positionerna för vad en kvinna kunde, vågade och fick göra. Mycket har ju hänt för kvinnors rättigheter över de 200 åren. Men… Vi lever just nu i en på många sätt och vis märklig tid. Som bland annat där SD:s ordförande för ungdomsförbundet Ungsvenskarna i GP (20260206) lobbar för trenden med hemmafruar: ”Att skaffa stora familjer med många barn, kanske fyra–fem stycken. Jag hoppas att fler går in i relationer tidigare, gifter sig och skaffar familj. Att det inte finns några ekonomiska hinder eller andra hinder i samhället för att kunna ta sådana beslut.” Emanciaptionen är inte inne, lika lite som att läsa eller titta på nyheter. Jämlikheten får kämpa. Håll käften och var söt.

Sett med detta framför ögon blir ”Stolhet och fördom” på Stadsteatern en pjäs som inte bara roar elegant och skickligt utan också belyser en nutid på ett sluttande plan.

”Stolthet och fördom”, Göteborgs stadsteater, premiär 5 december 2025. Spelas till och med 28 februari. Denna recension baserad på föreställningen 7 februari.

Av: Robert Shearman efter Jane Austens roman.

Bearbetning: Ragna Wei.

Översättning: Anna Berg och Ragna Wei.

Scenografi och kostymdesign: Helga Bumsch.

Maskdesign: Maria Agaton.

Ljusdesign: Carina Backman.

Musik: Chris Lancaster (som spelade live några föreställningar, därefter inspelat).

Ljuddesign: Dan Andersson och Karin Bloch-Jörgensen.

Koreografi: Lidia Wos.

På scen: Beata Hedman (Elizabeth ”Lizzy” Bennet), Oméya Simbizi (Lydiga Bennet), Ellen Linder (Jane Bennet/Anne de Bourgh), Joel Möller (Mary Bennet/Mr Bingley), Johan Friberg (Mr bennet/trumpetaren/hushållerska/Gregory), Marie Delleskog (Mrs bennet/lady Catherine de Bourgh – ersättare med kort varsel för Carin M Johansson), Christoffer Svensson (Mr Darcy), Morten Van (Mrs Lucas/Mr Wickham), Lukas Feurst (CarolineBingley/Mr Coffins) och Ania Scheja (Charlotte Lucas/Anne de Bourgh).