Nöje | kaimartinblog

Stadsteatern siktar på en ny vår

Posted on januari 23, 2025 av Kai Martin

Göteborgs stadsteaters höstsatsningen har inte ens gått i mål förrän man presenterar vårens komande repertoar. I en fullsatt salong får vi i publiken en rapsodisk genomgång och presentation av vad som komma skall. Lite genomläsning av manus, några scener utklippta från – exempelvis – ”En folkefiende” (premiär 15 februari) – eller ett filmklipp från ”Kung Ubu” (premiär 12 februari).

*Klassiker i ny dräkt. Ibsens ”En folkefiende” – med Jesper Söderblom i huvudrollen – spelas på Göteborgs stadsteater i vår. Foto: KAI MARTIN*

Jo, intresset för teater är stort i Göteborg. Stadsteatern kan skryta med välbesökta föreställningar under hösten och visst har man haft lockande föreställningar. Allt har, förstås, inte fallit mig i smaken. Jag hade förhoppningar om ”Gatsby” (recension här), men fann den för larmande. ”Pinnochio” (recension här) lockade, men höll inte hela vägen ut. Å andra sidan var upplevelsen med ”Skål för livet” hisnande (läs här) och ”Vi betalar inte! Vi betalar inte!” lustfylld fars (recension här). Som det ska vara, med andra ord. Högt och lågt. Vitt och brett. Somt som faller mig på läppen, annat som inte gör det eller som gör mig liknöjd.

Lustigt nog är det just ”Skål för livet”, som inom kort åker till prestigefyllda ”Faraway festival” i franska Reimes, och ”Vi betalar inte! Vi betalar inte!” – som fortsätter spelas senare i vår (nypremiär på Studions scen). En pjäs vilken omfamnats av publiken och som då den senare går ner har spelats på samtliga av Stadsteaterns scener.

Nu väntar alltså nya utmaningar i form av teaterns egna uppsättningar, gästspel och Lunchteaterns rika galleri. Lunchteatern som också sträcker ut lite grand med after work och som i sommar (juni och augusti) bjuder på en ännu inte namngiven aftonsatsning.

Mot en ny vår. Göteborgs stadsteater bjuder på egna uppsättning och gästspel samt mycket annat. Foto: KAI MARTIN

Först ut är ”Wuthering, wuthering tights” på scen Slakthuset i Gamlestan. Premiär i dag (23 januari) och den kommer sedan spelas för ett mindre sällskap under en tid framåt. Pjäsen är en deltagarbaserad föreställning och ett samarbete mellan Poste Restante i samproduktion med Göteborgs Stadsteater, Backa Teater, Konträr och Ställbergs gruva.

Sedan följer Alfred Jarrys absurda drama ”Kung Ubu”, som hade skandalpremiär i Paris 1986, med en publik som lämnade salongen. På Stadsteatern har pjäsen, i Malin Stenbergs regi premiär på Lilla scenen 12 februari. Här har skådespelarna att göra. Fyra skådespelare ska göra upp om en mängd roller, som man ska kliva in och ut ur.

Henrik Ibsens ”En folkefiende” tolkas av Viktor Tjerneld, som står för såväl regi som bearbetning av texten. Klassikern sätt upp på Stora scen med premiär 15 februari.

Syrianske dramatikern Wajdi Mouwads ”Bränder” har premiär 28 februari på Studion. En pjäs som rubriceras som en ”poetisk thriller om kärlek och blodsband”. Natalie Ringler står för regi.

Federico Garcia Lorcas klassiker ”Bernardas hus” spelas med premiär 28 mars på Stora scen. En pjäs med bara kvinnor och med gästspel av Dramatens Marie Richardson i huvudrollen som den matriarkaliska modern.

PotatoPotato gästspelar med fyra timmar långa scenäventyret ”Bråk”, som ska vara all in med det mesta, som matlagning och musik förutom själva skådespelandet. Gästspelet är 10, 11, 12 och 13 samt 24, 25 och 26 april.

Det blir mer Ibsen när elva skådespelare från belgiska Théâtre de Liège gästspelar med ”Hedda” 12 och 13 april på Stora scen. Frankofilerna kan skatta sig lycklig då den spelas på franska med engelska undertexter.

på Lilla scen har musikalen ”Spring awakening” premiär 9 maj. Det är en musikal baserad på Frank Wedekinds kontroversiella pjäs ”Våren vaknar” från 1891. Ett samarbete mellan Högskolan för scen och musik i Göteborg och Stadsteatern.

Clowngruppen, improvisatörerna, 123 Schtunk gästar med sin uppsluppna och roande version av Strindbergs ”Dödsdansen”. Uppsättningen spelas på Stora scen 15, 16, 22, 27 och 28 maj.

Backa Teater bjuder på ”Mot slutet” (premiär 28 februari) och ”Flickan och vildpäronen” (premiär 21 mars). Pjäser för barn i olika åldrar, men självklart också för så kallade vuxna.

Dessutom bjuder Stadsteatern under konstnärlige ledaren Linda Zachrisons regim på föreläsningar och samtalskvällar samt mycket mer.

För full info om spelplan och program se här.

Friska tag i Fritsla

Posted on januari 20, 2025 av Kai Martin

Det är ju det där med sociala medier, som fängslar. Ja, det kan ju bli ett beroende. Men också en väg till kommunikation med vänner man inte träffat på väldigt länge. Som med Johan, som jag en gång spelade fotboll med i Pushers BK på 80- och 90-talen. En löpstark targetplayer, synnerligen trevlig, men som med tidens gång försvann utom sikte.

Så dyker han upp på Facebook/Instgram som inte bara en skicklig surdegsbagare utan också en frejdig ishockeyspelare. Han har sitt värv i Fritsla och där finns det sedan några år en uterink som nyligen 20-årsfirande Fritsla Hockeyklubb nyttjar för rekreation, glädje och sportsligt allvar.

Genom klubben, och egentligen Johan, fick jag för något år sedan också upp ögonen för Fritsla Outdoor Hockey Games. En turnering över några timmar, som spelas mellan allsköns lag. Inledningsvis är det tre mot tre plus målvakter över en match på tio minuter i en zon. För att vid finalspel vara över helplan.

Utomhus? Ja, det lockar. Precis som utomhusmatcherna i NHL tjusar undertecknad.

*Friska tag. Fritsla Outdoor Hockey Games lockade nära 200 spelare i 30 olika lag. Foto: KAI MARTIN*

Tidigare har jag inte kunnat vara med på grund av andra åtaganden. Men i år tog jag chansen och anmälde mig som målvakt, vilket kan göras utan lag. Jag blir då placerad i ett gäng, men finns också tillgänglig för andra under dagen.

Inledningsvis har jag problem med logistiken. Hustrun behöver bilen och Fritsla ligger en dryg timme österut. Via Johan får jag kontakt med en kompis till honom, som eventuellt kan ta mig med. Men det visar sig att han ska ha med sina söner och jag inser att då kommer inte jag och trunken med benskydd få plats.

Jag lyckas övertyga min tålmodiga älskade att skjutsa mig och sedan låta henne ta bilen tillbaka. Det blir många mil för min kära, för efter hockeyäventyret behöver jag inte bara bli hämtad utan vi ska dessutom åka till Varberg för att se ”Paraden 2025”, som har premiär. (Recension här!)

Men hon står ut och i ottan åker vi i duggregn och mörker efter en grötfrukost. Det har ljusnat en smula i det glåmiga vädret när hon dumpar mig med utrustning – och kostym för kvällen – nära rinken. Turneringen har knappt börjat när jag är på plats, men jag ska vara på is 08.45. Det finns bara två omklädningsrum, men jag och målvaktskollegan Kim (som jag känner sedan tidigare) tingar två platser, som vi rovgirigt bevakar under dagen.

Några plusgrader, dis med hög fuktighet, är kanske inte optimalt för isen. Drömmen hade varit solsken och minus, men nu är det som det är. Jag frågar, när jag väl är på is, var det för mig okända laget som jag ska spela med håller hus. Blir placerad i en kasse, men laget som kommer in har inte blå tröjor som det var sagt. Istället är det röda, klassiska CCCP, där samtliga spelare har 24 och Makarov på ryggen. Det är ok hockey, men ”mitt lag” torskar med uddamålet. Å andra sidan hade motståndarna ett skynke som målvakt. Svårare än man kan tro att göra mål på en sån. Det blir några matcher till innan jag träffar Johan. Jag har lovat deras lag The TV-pucks att stå. Det visar sig två saker. Dels är hockeykunnandet inte så stort. Dels visar det sig att Johans kompis med söner är personer jag känner. Pappan spelade jag också fotboll med, en ytterst skicklig mittfältare från Fagersta, och sönerna Anton och Calle skrev jag om då de spelade i Falkenbergs FF, som avancerade till Allsvenskan.

*Meriterade. Calle (grön hjälm) och Anton Wede har allsvenska meriter i bland annat Falkenbergs FF, som jag skrev om för tolv år sedan, blev lagkamrater i The TV-Pucks. Foto: CHRISTER WEDE*

Namnet…? Det ryktade innan om att det fanns någon eller några med TV-puckmeriter.

I första matchen blev det storstryk mot tuffingar från Rönnäng, ett lag som frekvent spelar ihop. Jag var helt slut efteråt. Mjölksyran slog ned stumma pålar i benen. Men jag fortsatte spela i andra matcher, utan att göra några hjältedåd.

Ny match med The TV-pucks och nu har tvillingarna Wede steppat upp. De har förvisso inte spelat hockey i någon nämnvärd omfattning, men bandy. Nu fick de fart på både skridskor och puck. Men mål lyckas vi inte göra. Den här gång fick jag bättre ordning på skydden och håller motståndarna – Materialers från Göteborg – innan deras målfabrikation kommer igång.

Gängen på is är från alla håll och kanter. Även internationellt. Fränast i klassen är killarna i The Salmons of Vancouver. Det är bara tre plus målvakt, som har den coolaste tröjan i form av en bloddrypande ”The shining”, iklädda lumberjackets, avklippta jeans, svarta hjälmar och fin frenesi så länge de orkade.

Det blir paus och spolning av den sträva, mjuka isen. Jag passar på att ta en hamburgare och något att dricka innan det blir fortsatt spel.

Alla ska med. Till Fritsla Outdoor Hockey Games är alla välkomna. Foto: KAI MARTIN

Jag spelar med ett ”junior”-lag, var de i åldersklassen 11 år?, och det yngsta i vuxengruppen där dessa, kanske som äldst 14, ställdes mot minst dubbelt så gamla spelare. Det höll ju inte. Värre var att motståndarna jublade för varje mål, som om det var en VM-final. Moget…? Nej.

Så blir det sista matchen med The TV-Puckers. Kvaliteten i laget har ökat ytterligare och nu gör en av tvillingarna mål. En ledning som i och för sig inte håller så länge, men att spräcka nollan var viktigt. Jag får också göra några svettiga räddningar, bland annat en plock långt nere vid höger stolpe. Något som kommer repriseras på ”NHL on the fly” i veckor.

Efter fem timmar på isen och flera intensiva matcher, dygnsur och trött, väljer jag att kliva av. Jag packar ihop, duschar, fräschar till mig och tar på mig min tredelade kostym, slips och sneakers (i väntan på finskorna som ligger i bilen). Över hänger jag min gröna Oscar Jacobson-trench. Johan har lovat mig en portion chili från Håll Käft & Ät, som dragit dit för storkok. Det smakade ljuvligt, inte bara för att jag var utsvulten och trött.

Jag har kontaktat Zeba, som är på väg. Hon kommer efter en timme och jag tar farväl av hockeyvänner, som jag mött tidigare (en lovad en öl om han fick göra mål i matchen mot Materialers, men han gick bet).

Med andra ord missar jag finalspelet och VIP-gästen, som visar sig vara hockeylegendaren, OS-medaljören, Swedish hockey hall of fame-medlemen Kim Martin, som ska dela ut priser. Materialers hade med sig en hel hästtransport, där delar av laget hade sovit över (och festat i) och hade som omklädningsrum (utan dusch).

Gråvädret håller i sig och jag sätter mig som co-driver då vi åker ut från Fritsla sydväst mot Varberg.

Strax efter Skene passerar vi en bilhall. Jag hinner se en stilig Folkabuss, berättar det för Zeba som göra en hastig u-sväng. Bilhallen är stängd, men kan öppnas efter överenskommelse. Lite längre bort knuffar några en Merca in i ett garage. Inget hindrar Zeba och se, sesam öppnar sig efter ett tag. Vi får en fin visning i von Braun Sports Cars, som är som ett museum men med bilar till salu. Det visar sig dessutom att det finns två Folkabussar, Brasilienbyggda och till ett pris som långt sträcker sig över vår ekonomiska horisont.

Så vidare mot Varberg. Mat på Nami, som bussigt ordnar något åt oss trots att tiden är knapp. Maten är fantastisk och vi lovar varandra ett återbesök under mindre stressade former.

*Premiärlejon. Redo för ”Paraden 2025” i Arena Varberg. Foto: KAI MARTIN*

Ja, Arena Varberg väntade och ”Paraden 2025”, innan vi (jag) styrde Hilda norröver och hem. En lång dag som avslutades med ”På spåret”, ”Antikrundan”, ost, kex och vin.

Ny musikal som vågar trixa med orättvisor

Posted on januari 20, 2025 av Kai Martin

Musikal:

SÅ LÄNGE BOLLEN RULLAR

!!!

Lorensbergsteatern, Göteborg.

Bäst: ”Suck suck” har högoktanig musikalklass.

Sämst: Ljudet var bitvis slarvigt.

Fråga: Har man satt bollen i rullning för fler föreställningar, som en skolturné…?

Kulan har varit i luften ett tag nu. Kanske inte på gräset så här i inledningen av fotbollssäsongen 2025. Men på scen. För ett år sedan hade bröderna John och Victor Dohlsten en alldeles utmärkt, egenskriven, musikdramatisk föreställning om fotbollens historia i Göteborg (läs om den här) premiär. På Stadsteatern spelades förra säsongen ”Änglarna finns dom?” (recension här). På Borås stadsteater spelades, med premiär i mars 2024, succépjäsen ”Den varmaste sommaren” – om svenska fotbollslandslagets succé i USA 1994. En pjäs som jag dessvärre missade.

Men de två förstnämnda har, förutom fotbollen, två saker gemensamt: svensk damfotboll nämns inte.

Därför är det en så viktig uppsättning som David Oest och Martin Johansson, manus och musik, samt Elisabeth Anderton (som med Martin Johansson) är initiativtagare står bakom med ”Så länge bollen rullar”.

Här blottläggs idrottslig orättvisa på ett belysande och dramatiskt sätt. Herrarnas fotbolls ställs mot damernas – och ungdomslagen – med ekonomiska medel till herrarnas A-lags fördel. Så har det varit och det har cementerats med en listige, patriarkaliske ordförande Bengt (Erik Mjönes) i fiktiva Vide BK. Han som utåt står för mänskliga värderingar och ställer barnen i fokus. Men som med ogenerad dubbelmoral gärna åker med på herrarnas träningsläger i Malaga. Att åka på damernas A-lagsläger, traditionellt i Mellerud, är inte lika attraktivt.

Så har en ny tränare engagerats till damlaget. Anna (Jessica Högefjord Rudberg) är både välutbildad och kompetent. Hon vill ha rättvisa, en självklarhet, och har ambitioner. Men dessa förhoppningar kommer snart att grusas.

Vide BK är gubbtungt. Bengts makt är lika stor, som de konservativa värderingarna är ingrodda.

Se där en intrig som heter duga och som snabbt får fäste på scen och ut i publiken.

Det är förstås djärv att ha Lotta Schelin, som fixstjärna till den här nyskrivna musikal. Och, ja, det är modigt av henne, denna svenska fotbollslegendar, att utmana sig själv med en huvudroll. Men hon överraskade på publiken och – kanske – sig själv i ”Masked singer” 2021. Hon kan inte bara spela boll, hon är också en alldeles utmärkt sångare. Men att gå från scenframträdande bakom en mask till att stå i fotbollskläder på en scen… håller det? Absolut. Hon går en fin balansgång mellan sina repliker och de solosånger hon har på ett utmärkt vis.

Men mest är Jessica Högefjord Rudberg i centrum som Anna. Hon som vill stå upp för mycket måste kämpa för varje stund med sitt lag. En roll som är både stark och svag, något Jessica Högefjord Rudberg skickligt förvaltar.

Även Erik Mjönes Bengt tar, förstås, plats. Erik Mjönes är rutinerad (bland annat körsångare/musiker i ”Lotta på Liseberg”-bandet och förträfflig som sångröst åt om den ryske artisten Alexander Lemkov i underbara filmen ”Eurovision Song Contest: The Story of Fire Saga”), en oerhört stark sångare som skickligt ger Bengts karaktär den pondus som krävs.

Ensemblen är rik med elever från Performing Arts School, som tar chansen varje plats på scen.

”Så länge bollen rullar” är angelägen. Ja, en nyskriven musikal kan ha sina brister och helt orkar den inte musikaliskt och textmässigt. Men den ger mersmak.

Och det finns nummer som är rätt och slätt geniala. Som i styrelserummet med bara män, förutom en kvinna. När hon rättmätigt kommer med invändningar kommer det ”Suck suck”, som nedvärderar henne fullständigt. Låten är lysande och borde göra Fredrik Kempe (”Änglagård” med flera) djupt avundsjuk. Här sitter också koreografin som en smäck. Även ”Jag tackar gud” är ett rysarstarkt nummer med Erik Mjönes röst i kraftfullt esse.

*Maktkamp. ”I så länge bollen rullar” ställs nedärvda, patriarkiska system mot jämställdhet och rättvisa.*
*Foto: RICHARD BLOOM*

Jag hoppas att ”Så länge bollen rullar” är en föreställning som satts i rullning. Den förtjänar ytterligare speltid. Varför inte på skolor i en kanske scenmässigt nedstrippad version? Orättvisorna inom inte bara fotbollen finns fortfarande. Ämnet är viktigt, som man åskådliggör mot slutet med bildspel på allt från Öxabäcks fotbollsframgångar som pionjärer inom damfotbollen på 70-talet till Rosa Parks kamp för sina medborgerliga rättigheter i USA på 50-talet.

”Så länge bollen rullar”, Lorensbergsteatern, Göteborg. Premiär 18 januari 2025. Denna recension baserad på föreställningen från 19 januari. Föreställningen spelas till och med januari.

Manus och musik: David Oest och Martin Johansson.

Regi: David Oest.

Koreografi: Hanna Göthensten Boquist.

Scenografi: Anders Tolegård.

Ljud: Tomas Alexandersson/Gustaf Utbult.

Ljus: Annika Tärnström.

I rollerna: Jessica Högefjord Rudberg (Anna), Erik Mjönes (Bengt), Lotta Schelin (Nina), Peter Lorentzon (Janne), Wahid Setihesh (Josef), Linda Skoglund (Marita), Agnes Murby (Nea), Stefan Ridell (Vaktis), Elisabeth Anderton (Monica) plus elever från Performing Arts School.

Orkester: David Bäck (kapellmästare/piano), Max Flövik (bas), Shirin Siavashi (gitarr), och Ian-Paolo Lira (trummor)

”Paraden” – humor som når långt

Posted on januari 19, 2025 av Kai Martin

Revy:

PARADEN 2025 – en märkligt musikalisk humoristisk showrevy

!!!!

***Vet att roa. ”Paraden” – Annika Andersson och Mikael Riesbeck i spetsen plus ensemble – vet hur man roar.***
***Foto: KAI MARTIN***

Arena Varberg

Publik: Utsålt.

Bäst: ”Bygden sångkontest 2025” är strålande underhållning.

Sämst: En del nummer går på lågvarv.

Fråga: Är inte spelperioden på en månad lite kort…?

Redan när ”Paraden” hade sin urpremiär förra året (recension här) stod det klart två saker. Dels var det här en tuff utmanare mot Falkenbergsrevyn. Dels var det inte en nyårsrevy i traditionell mening. ”Paraden” byggde då inte på nummer som speglade ett år lokalt, nationellt eller internationellt.

Dessutom vågade man, med kapellmästare och låtskrivare Carl-Oscar Korenado bakom flygeln, använda sig av helt eget låtskrivamaterial. Åter visar han sin bredd från croonerbalader till shownummer och punk! Med hans mamma Annika Andersson och underbare komikergeniet Mikael Riesbeck axlande ett stort ansvar borgade det för komikerkvalitet högt och lågt. Så också i år.

Ja, Annika Andersson har åter samlat sin familj. Maken Tomas Korenado står som exekutiv producent, på scen finns alltså sonen Carl-Oscar Korenado, som tillsammans med mamma regisserat. Hon har dessutom axlat ansvar för kostym plus manusskrivande. Med på scen finns också yngre sonen Alexander Korenado, även han regi. Så, ja, vi kan ana att frukost- och middagssittningarna är stormiga och kreativa.

Förra året fanns favoriten Jeanette Capocci på scen. En komedienne av rang. I år har hon ”ersatts” av Sara Axelsson, som med sin musikalbakgrund snyggt matchar de övriga musikalartisterna, starkt sjungande Sonny Enell och Sandra Boman. Tranåssonen Sonny Enell har en pipa som slår det mesta, men han kan sannerligen roa som komiker och är en sann utmanare till rutinerade duon Andersson–Riesebeck.

”Paraden 2025” skapar, precis som förra året, sitt eget – komiska – universum. Det blir bygdekomedi bottnande i den som hon växte upp med – och scendebuterade i – i hennes fars nyårsrevyer i Mårdaklev. Det är rötter som sitter djupt och som fortfarande ger näring till hennes humor. Tillsammans med Mikael Riesbeck, som med röst och kroppsspråk är outstanding, skapas scenmagi och komedi. Som det idoga paret Rut och Ragnar, han som pratar med sådan iver en rotvälska som ingen förstår.

Här finns också en humor som är mörk, på gränsande till otäck. Sällskapsspelet ”Snack med vresig kärring” är ett exempel på det. Delvis improviserat med en elak tant (Annika Andersson), som dyker upp som gubben i lådan och tar död på all eventuell fredagsmysstämning.

Numret ”Fyra vänner” är oväntat kritisk mot den (o)heliga alliansen spelbolag, snabblån, banker och staten. Ett vasst, elegant musikalnummer med allvarsbotten. ”Bingo med Guldis” är stygg satir mot spelprogram som ”Bingolotto”. Oväntat elak.

Allt börjar emellertid med en andningsövning, för att försätta oss alla i trams innan det snart brakar loss med det lång, men svindlande underhållande numret ”Bygdens sångkontest 2025” med Sonny Enell som självupptagen, mycket lokal programledare. Musiknummer efter musiknummer står på parad. Vinnaren? En pojkduo som inte ens har tävlat.

Med denna föreställningen utmanar ”Paraden 2025” åter sina konkurrenter några mil söderut i Falkenberg. Bäst är att gänget där skruvat till sina ambitioner ytterligare. Årets revy är den bästa jag har sett (läs recensionen här). ”Paraden 2025″…? Åh, den håller förstås hög klass, men kan också bli än bättre. För allt är detta andra år i något av sin linda. Men en sak står klart: Det är i Halland det händer.

”Paraden 2025”, Arena Varberg. Premiär 18 januari 2025. Spelas till och med 16 februari.

Regi: Annika Andersson, Carl-Oscar och Alexander Korenado.

Musik, sångtexter, kapellmästare: Carl-Oscar Korenado.

Ljud: Jonathan Larsson.

Ljus: Peter Tellqvist.

Ljud- och ljusassisten: Oscar Svärd.

Peruker: Tiina Bengtsson.

Kostym: Annika Andersson.

Scenografi: Jonathan Larsson och Peter Tellqvist.

”Fyra vänner”-koreografi: Alicia Hedman.

Drömorkestern: Carl-Oscar Korenado, piano och sång, Axel Andersson, gitarr, Benjamin Önnehed, bas, Xerxes Andrén, trummor, Sebastian Petersson, trombon, och Albin Lagg, trumpet.

Ensemblen: Annika Andersson, Mikael Riesebeck, Sara Axelsson, Sonny Enell, Sandra Boman och Alexander Korenado.

Stefan Anderssons ”Flygblad över Berlin” lyfter igen

Posted on januari 19, 2025 av Kai Martin

Show:

FLYGBLAD ÖVER BERLIN

!!!!

Kajskjul 8, Göteborg.

Publik: Fullt.

Bäst: Modet att våga göra krogshow av något så allvarligt som krig.

Sämst: Nej, allvaret vinner.

Fråga: Har han någon ny musikdramatisk historia på gång…?

När Stefan Andersson hade premiär på ”Flygblad över Berlin” (min recension här) i januari 2019 blev det omedelbart en föreställning som lyfte, trots tyngden i sitt allvar. För krigsåren, Sverige under desamma, skojar man inte bort. Ändå lyckas och hade Stefan Andersson modet att göra en krogshow om temat. Vågat. Men han som avhandlat Sverige under andra tidsepoker och händelser gjorde det med säker hand. Han kan det här med historiskt berättande i musikform. Han är en god estradör, spinner snyggt en röd tråd av research, som gör att låtarna – och hans scensnack – får bärighet. Han backar heller inte för att väva in rena skrönor, som gör att publiken inledningsvis lyssnar andaktsfullt, men inser att han allt drar en vals.

Denna hans uppdaterade version av ”Flygblad över Berlin” tar egentligen avstamp i den fortsättning som sjösattes dagarna innan pandemin slog ut all scenverksamhet i mars 2020. Ramverket är detsamma, som 2019. Men när man nu tar upp föreställningen är det med vissa förändringar. Så har han gjort av sina tidigare shower, förfinat, stannat av och betraktat från håll, gått in och justerat, lagt till och dragit ifrån.

Det kan bli kladdande i onödan. Men inte här. Persongalleriet baserat på verkliga personer finns med: styrman Nils Ryberg, som var med på en konvoj med en dyr last av kullager till Skottland, Arne Beurling, kodknäckaren som med penna och papper knäckte tyskarnas kod under transittrafiken, Jane Horney, den svenska spionen som av danskarna falskeligen anklagades för dubbelspionage och avrättades, Gösta Wollin, kartritaren som landade som fallskärmsjägare under Dagen D, den svenske diplomaten Göran von Otter, som träffar SS-officeraren Kurt Gerstein i en tågkupé 1942 där denne vittnade om tyskarnas fruktansvärda dåd i Treblinka och Bełżec…

Ej heller att förglömma Stefan Anderssons morfar som som yngling flydde Norge för Sverige med tyskarna tätt i hasorna.

Ett myller av allvar. ”Flygblad över Berlin” har en drabbande autenticitet, men vågar också skämta i allvaret.

Foto: KAI MARTIN

Det skapar förstås en drabbande autenticitet, som dessutom förstärks av skådespelare Gunnar Pedersen, som göran några av gestalterna, men också Torgny Segerstedt, Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning kontroversielle chefredaktör som tog strid på Tysklands nazipolitik tidigt och höll ståndaktigt fast vid sina åsikter genom krigsåren. Ja, även Churchill dyker avmätt segerrusig upp i Pedersens gestalt när vi nått fram till krigslutet i maj 1945.

Så med berättelser från verklighetens dramatik i växelvis samverkan med Stefan Anderssons musik bildas en väv som lägger en form av andakt över kvällen. Vi är i år 80 år från krigsslutet. Kanoner i Europa mullrar igen. Människor slits upp från en trygg tillvaro, ser sina hem gå i spillror och familjemedlemmar dö av kulor och granater. Nej, freden är inget man kan ta för givet. Inte 1939. Inte heller 2025. Stefan Andersson och hans ensemble visar på det med insiktsfullt allvar.

”Flygblad över Berlin”, Kajskjul 8, Göteborg. Nypremiär 17 januari 2025. Spelas under våren fram till och med 8 april.

Manus, musik, regi, sång och gitarr: Stefan Andersson.

Bas och sång: Sebastian Hankers.

Gitarr och sång: Magnus ”Moffa” Thörnqvist.

Fiol och sång: Erika Risinger.

Trumpet och mandolin: Jan Bjerger.

Trummor: Michael Edlund.

Keyboard och dragspel: Markus Linnell Zovic.

Skådespelare: Gunnar Pedersen.

Ljusdesign och -teknik: Jonathan Alenhag.

Ljuddesign och -teknik: Roger Krieg.

Göteborgs filmfestival – redan lite tråkigare

Posted on januari 7, 2025 av Kai Martin

Det händer sig vid den här tiden, som i dag tisdagen efter trettondagen, att Göteborgs filmfestival presenterar sitt program för den kommande festivalen. Så också i år. Men med ett undantag. Normalt får vi journalister möjlighet att komma några timmar tidigare, får en presentation och chansen att höra Festivalledningen berätta om filmer, som man rekommenderar, och – inte minst – prata med dem.

Så var det senast, 2024, då jag fick möjlighet att tacka den avgående konstnärlige ledaren Jonas Holmberg, som valt att sluta och dra till Kalmar för nya uppdrag.

I år…? Icke. Jag skickar ett mejl till Festivalens ledning. Inte för att hon ska svara om det blir något, som min fråga gällde då jag sände den innan helgen. För jag vet att deras pressmänniska har slutat efter några år och ersatts av en annan. Men för att jag inte riktigt vet vem jag ska vända mig till. Jag får svar från vändande post och sedan snabbt svar med mitt namn felstavat från pressmänniskan (låt oss kalla honom Eric, fast han stavar inte så), som meddelar att det inte blir någon pressträff. Därmed blir det heller inte någon intervju med nytillträdde konstnärlige ledare Pia Lundberg, som jag hoppats på. Men programmet får jag mot embargo, det vill säga att jag inte ska skriva något förrän 13.00 som idag.

Fördelen med en pressträff är lättillgängligheten. Nackdelen med att inte ha den är svårtillgängligheten. Svårare än så är det inte.

Nu får jag presentera Göteborgs filmfestivals 48:s festival med utgångspunkt från programmet. Det kommer bli lite blekt. Tyvärr.

Filmfestivalen är något av Göteborgs första, stolta begivenhet. Möjligheten att få se film, som man både kan älska och hata är stor. Det gäller bara att mata på, pricka in högt som lågt, givet med nyfiket. Så förr om åren. Så också i år.

Temat, alltid ett tema varje år, är lydnadens och det civila motståndets kraft. bra. Det rymmer mycket. Inte bara inom filmens värld.

Drygt 40 biografer i hela Sverige, inklusive premiärfestbiografen Draken, visar invigningsfilmen, norska ”Före mörkret”. En film regisserad av Eirik Svensson, som enligt programmet ”utspelar sig under inbördeskriget i Centralafrikanska republiken 2013. På julafton söker en desperat muslimsk man skydd i ett fältsjukhus, medan en hotfull kristen milis samlas utanför och kräver mannens liv. I händelsernas centrum står den norska hjälparbetaren Linn, spelad av Kristine Kujath Thorp, som måste fatta en rad moraliska beslut för att både skydda mannen och inte äventyra sina kollegors säkerhet.”.

Invigningsfilmerna brukar tumla om, utmana. Inte alltid de bästa valen, men ett välvilligt försök att skapa intresse inte bara för svensk film utan gärna nordisk. Där finns ju också mitt intresse, som gärna försöker se de filmer som tävlar om det prestigefyllda Dragon award best Nordic film med en prissumma på 400000 kronor (har en gång varit uppe i en miljon).

Förhoppningen är alltså att se: ”Före mørkret” (Norge, regi Eirik Svensson), ”Leva lite” (regi Fanny Ovesen, Sverige/Norge/Danmark), ”Min evige sommar” (regi Sylvia Le Fanu, Danmark), ”Pigen med nålen” (regi Magnus van Horn, Danmark, Polen, Sverige), ”Ljósbrot” (regi Rúnar Rúnarsson, Island/Nederländer/Kroatien/Frankrike), ”Kevlarsjäl” (regi Marie Eriksson-Hecht, Sverige/Norge/Finland), ”Kjærlighet” (regi Dag Johan Haugerud, Norge), ”Sauna” (Mathias Broe, Danmark) och ”Orenda” (regi Pirjo Honkasalu, Finland/Estland/Sverige).

Men det finns ju så mycket mer. Startsladden, till exempel. Kortfilmstävlingen, som i sanning kan vara extremt utmanande. Men som också är rolig. Eller Ingmar Bergman Competition. Jo, det blir så det räcker och blir över – i positiv bemärkelse. Orkar man sedan inte, heller som vi som blev sjuka i hemmet förra året under Festivalen, gå på bio kan man stream en försvarlig mängd film hem till tv-soffan.

Och priser ska delas ut. En del under Festivalens gång, där man ännu inte vet vad det blir. Andra som redan är klara. Här är det tidigare bland annat kungjort att den franske filmskaparen och skådespelare Julie Delpy får Honorary Dragon Award, Thomas Vinterberg, och den danske regissören, tilldelas Nordic Honorary Award

Dessutom: James Mangolds ”A complete unknown”, ett slags biopicfilm om Bob Dylans tidiga år i karriären, smyginviger Festivalen redan den 23 januari.

Göteborgs filmfestival pågår mellan 24/1 och 2/2.

Nytt, spännande filmår, alltså. Men visst hade det varit roligare med en bättre start.

Topp 2024 – nöjesåret

Posted on januari 7, 2025 av Kai Martin

Hög tid att summera förra året. Ett, ur mitt perspektiv, intensivt nöjesår – avsett om det handlat revyer, musikaler, dans, teater, konserter, filmer eller böcker. Som vanligt utgår jag ifrån ett västsvenskt, om inte till och med göteborgskt, perspektiv. Oftast med självklara kopplingar, ibland med lite lösare. Men summa summarum handlar det ändå om det jag har upplevt på scen, filmduk och i bokväg med mera.

Håll till godo. Mycket nöje!

**Vilken comeback. Amanda Jenssen bjöd på en av årets konserter när hon gästade Jacy’z i november. Foto: KAI MARTIN**

Årets album:

Henning: ”Cowboy från rymden”. Kan man förena Håkan Hellströms Göteborgsromantik med Eldkvarns musikberättande och Mark Knoplers Dire Straits-estetik…? Tja, fråga Henning Sernhed, som utmärkt väl kan svara på den frågan.

Kristina Issa: ”Barn som ber”. Första gången på svenska gör Kristina Issa musik som är både dramatisk och närvarande. Ingen, säger ingen, sjunger som hon.

West of Eden: ”Whitechapel”. Göteborgsbandet som aldrig ger upp sina visioner blir bara starkare och starkare för varje år som går. ”Whitechapel” är vittnesmål från de offer som föll för Jack Uppskärarens brutalitet i London 1888.

Dödsriket: ”Ordet vart kött”. Göteborgsbandet med frontmannen Andrej Hude håller den svenska postpunkfanan högt.

Hästpojken: ”River av ett liv”. Nu mer medelålders för Adam Bolméus och Martin Elisson musik som de fortfarande vore tonåringar med såriga hjärtan och finnig hy. Smittande.

Bach Jazz: finurligt förenande av Jan Johanssons ”Jazz på svenska” och Bach i ömsint jazzton.

Revyfavoriter. Revyer tjusar högt och lågt – oavsett om det är i Falkenberg, Varberg, Mölndal eller på Hisingen. Foto: KAI MARTIN och BO HÅKANSSON/BILDUPPDRAGET

Årets revyer:

Falkenbergsrevyn: ”Tvärdrag”. Gänget på Falkenbergs stadsteater är mästare på det mesta på scen. År ut och år in. 2024 var inget undantag.

Paraden: med Annika Andersson och hela hennes familj Korenado på eller vid sidan av scen blir denna Varbergsshow en tuff utmanare för Falkenbergsrevyn. Premiären på trettondagen, dagen efter den några mil söder ut, var omtumlande bra.

Mölndalsrevyn: ”50 år av revylution”. Som titeln skvallrar om handlade det om ett jubileumsfirande med extra allt. Dessa revyentusiaster förtjänar allt beröm.

”Nyårsbubbel 2024”: revygänget på Aftonstjärnans scen skapar en ny tradition. Oerhört begåvat, men man har behov av att döda lite darlingar.

Årets teater:

”Avgrunden”, Aftonstjärnan, februari. Denna ambulerande pjäs om Kristina Lugn och Alla Edwall med Mirja Burlin och Timo Nieminen har spelats ett tag, men är ständigt underhållande aktuell.

”Onkel Vanja”, Folkteatern, november. Tjeckovs klassiker i klassisk teaterföreställning i en textmässigt djärv uppdatering.

”Odysséen”, Backa Teater, februari. Svindlande, lekfull uppsättning av det klassiska grekiska verket av Homeros.

”Skål för livet”, Stadsteatern, oktober. Omtumlande teater ursnyggt gjord i både form och innehåll.

”Ett spel från sofforna”, Esperantoscenen, april. Nyskrivet av Göteborgsskådespelaren Carl-Markus Wickström, vars manusdebut imponerar. Ett modernt ”I väntan på Godot”.

Årets musikal:

”Charlie och chokladfabriken”, Göteborgsoperan, september. Ola Salo är som klippt och skuren i denna färgsprakande uppsättning av musikalen baserad på Roland Dahls roman.

”Jag ska slå dig på käften”, Stadsteatern Lunchteater, mars. En mustig musikdramatisk föreställning av och med Timo Nieminen om Nils Ferlins sista tid.

”Whitechapel”, Stadsteaterns lunchteater, april. West of Edens nya album blev även en musikdramatisk föreställning i berättande form. Stark.

”Byen som forsvant”, Narvik kulturhus, mars. Ådalsbandet, med Mölndalsbon Lars Bodén, tog uppdraget på största allvar från Narvik om att skriva musikdramatik om stadens historia. En intensiv musikdramatisk föreställning.

”Det påstrukna förklädet”, Balettakademin, oktober. Inte ens utexaminerade visar eleverna på Balettakademin i Göteborg att svensk musikal har en bländande framtid.

Konserter att minnas. Mycket musik under 2024 – här är några favoritögonblick från Göteborgsscener. Foto: KAI MARTIN

Årets konsert:

Amanda Jenssen, Jacy’z, november. Hon gör comeback på ett himlastormande vis, bjuder på sin nya jullåt ”Santa” på självaste releasedagen och jag bara står upp och skriker. Vilken röst hon har.

Bo Kaspers Orkester, Lorensbergsteatern, januari: allt känns igen, allt är invant som en gammal, skön fåtölj. Allt är bra. Alltid.

Ed Harcourt, Jacy’z, april: ensam vid flygeln eller med gitarren. Gästas av både Peter Jöback och Annica Svensson en magiskt avskalad och uppsluppen kväll.

Fever Ray, Way out West, augusti. Under ett Way out West som var en smula blek stack Karin Dreijers ut beträffande både musik och scenframträdande.

Hästpojken, Slice, april. Tänk att en releasespelning kan vara så berörande och rusigt bra.

Årets dans/show:

”Atlas song”: När Anna von Hausswolffs musik och band förenas med Göteborgsoperans danskompani blir det en så stark upplevelse att jag snudd på blåstes av stolen.

”Orup bara”, Draken, november. Jo, den hade premiär, Orup soloshow, i september. Men då var jag sjuk. En hitkavalkad med personlig touch underhåller han stort och imponerar.

Danny, Draken, december. Danny Saucedo är en favorit, som aldrig gjort mig besviken. Inte heller i denna nedtonade showexplosion som han turnerat med under hösten.

”A show larger than life”, Rondo, september. Fullödig, svensk show med dans och musik som hyllar pojkband genom tiderna.

Läsvärt. Göteborgsförfattare som bjöd på läsvärt under 2024. Foto: KAI MARTIN

Årets böcker:

Åke Edwardson: ”Treblinka comedy club”. Han har placerat Erik Winter i ide. Här är det istället Nazityskland under judehat och förintesele, andra världskriget början och en amerikansk journalist/komiker som söker sin släkt och rötter i tidiga 40-talets Berlin. Fruktansvärt bra.

Marie Hermanson: ”Längst in i skogen”. Göteborgsförfattaren fortsätter i Göteborg för cirka hundra år sedan. Mystik och krim i en skön förening i denna hennes tredje roman om polisen Nils Gunnarsson.

Jeanette Bergenstav: ”Havsgrav”. Göteborgsförfattaren och -journalisten håller klassen med sin tredje roman i sviten om frilansjournalisten Jennifer Sundin. Alltid rafflande. Alltid med smarta vändningar.

Carl Johan Vallgren: ”Din tid kommer”. Sällan har det stora vemodet rullat in så vackert, som när Falkenbergssonen återvänder till sin hembygd med detta deckardrama. I klass med Henning Mankell Kurt Wallander-svit.

Tony Fischier: ”Själarnas illusionister”. Han har ett driv som få, Göteborgsbaserade Umeåfödde Tony Fischier. I denna hans hittills tjockaste roman i serien om kommissarie Niklas Rangvik tummar han – återigen – inte en sekund på spänningen.

Årets film:

”Under trottoaren – stranden”: regissör Henrik Hellström från Falkenberg har gjort en film som det inte går att sluta prata om. Märklig, underhållande.

”Porträttet”, november. Petra Revenues nedtonad film om ett par som diskuteras sin forna relation är insiktsfull och porträttnära utan stora gester.

”Den svenska torpeden”, november. Göteborgsskådespelaren Josefin Neldén i sin livs roll som den trotsiga mästersimmaren Sally Bauer.

”Bröderna Andersson”, december. Ja, det tog sin tid innan jag fick sett Johanna Bernhardssons drabbande, och tålmodiga, film om bröderna Roy, Ronny, Kjell och Leif Andersson.

Saknade. Under 2024 gick bland andra Ulf Dageby och Sverker Stenbäcken bort. Foto: KAI MARTIN

Årets saknade:

Sverker Stenbäcken. Trots att han var svårt plågad av sin sjukdom stod han på scen med sitt älskade Bröderna Brothers i december 2023. En bit in på det nya året förlorade han kampen och avled, djupt saknad.

Ulf Dageby: I slutet av maj gjorde han ett vasst framträdande med husband på Pusterviks scen då musikaffären Musik Utan Gränser firade, lite försenat, 50 år. I juli gick Nationalteaterns grundare och Nationalteaterns Rockorkesterns starkaste profil hastigt bort.

Ulf ”Lången” Johansson: han som tillsammans med sin bror Christer bjudit upp och in till klubbliv sedan tidigt 60-tal har göteborgarna mycket att tacka. I augusti tog han farväl av livet. Saknad, aldrig glömd.

Elisabeth Olsson: skaraborgaren som blyg kom till GT:s fotoredaktion och lärde sig jobbet av erfarna, varmhjärtade kollegor. Flyttade till Stockholm och kom ut (som om vi inte redan visste). Med utställningen ”Ecce homo” 1998 blev hon ett namn på allas läppar. En förkämpe för allas rättigheter. I slutet av oktober avled hon efter en tids sjukdom. Den inplanerade utställningen, reprisen av ”Ecce homo”, i Högsbo kyrka i november blev ett hedrande avsked.

Roande från Borås och fjärran

Posted on januari 6, 2025 av Kai Martin

Revy:

BERGSÄKERT

!!!

Sagateatern, Borås.

Bäst: Balladen om mördarsniglar är krypande.

Sämst: Tempot går lite vill emellanåt.

Fråga: Visst håller Sveriges äldsta revy för fler år…?

Få revyer på svenska scener, om ens någon, har en sådan beundransvärd tradition som Kalsongrevyn i Borås. Redan 1942 sköts startskottet och fortfarande görs revy med lokal entusiasm, kunnande och energi. Lägg till att Göran Sandberg, som var med redan 1969, tillsammans med Lena Öjler och Henry Augustsson (båda kom med några år senare) är still going strong på scen. Addera dessutom att Nora Cronvall och Jeff Arturén är i yngre tonåren och vi kan därmed se framtiden an gällande revy i Borås.

”Bergsäkert” är en traditionell nummerrevy med högt och lågt, vitt och brett. Här för lokalpolitiker sig en känga, precis som stadens populas. En del av dem sitter strongt i salongen, som Elfsborgs klubbchef Stefan Andreasson, när det blåser skämtsamt från scen. Men visst kan man klämma åt fler politiska partier än vad man gör…? Utan att vara insatt i Boråspolitiken borde väl både moderater och socialdemokrater kunna få sig en duvning.

Revyrävarna håller måttet. De yngsta likaså. Där emellan kliver gänget Heléne Skoglund, Petra Kyllergård, Alexandra Forsell Åhlfeldt, Anders Gustafsson och Jens Peterson in med iver, humor och mer eller mindre rutin. Heléne Skoglund har en komisk ådra, men också en häftigt rivig röst. Alexandra Forsell Åhlfeldt skiftar skickligt mellan roller med en träffande mimik och sångröst. Peter Kyllergård gör stram komik av sina roller och Anders Gustafsson bjuder en en avslappnad ton till sina karaktärer. Jens Peterson är något av en konferencier, men också Kalsongrevyns allt i allo både på och utanför scen. Imponerande.

Vi får alltså lokala händelser, men också i vidare perspektiv som Sverigedemokraternas trollfabrik från TV4:s avslöjande och både Trump och Putin hinns med ur ett internationellt perspektiv. Roligast är Henry Augustsson sjungandes en ballad om mördarsnigel i Vreeswijktradition med ungdomarna Nora Cronvall och Jeff Arturén ålandes in som mördarsniglar. ”Mamma Scan”, numret om hur mycket kött som egentligen rekommenderas, är en fullödig musikalupplevelse. Västra Götalandsregionens satsning på vårddatasystemet Millennium under hösten får sig en välbehövlig känga i ett friskt nummer.

Emellanåt får bondkomiken ta plats på ett uppfriskande sätt med skämt som är både under bältet och utan politiskt korrekthet.

Kalsongrevyn har en ensemble som trivs med att bjuda från scen. Det skapar värme och underhållning. Med lite bättre tempo och mer dramaturgisk dynamik kan ”Bergsäkert” blir en stensäker succé.

Bergsäkert, Sagateatern, Borås. Premiär 4 januari 2025. Spelas helger till och med 8 februari.

Regi och koreografi: Sonja Gube.

Manus: Jens Peterson, Heléne Skoglund, Stefan Livh, Alma Linde, Krister Classon, Curt Peterson och Göran Sandberg.

Scenografi: Jens Peterson.

Ljudteknik: Patrik Pilsmedh.

Ljus- och videoteknik: Roger Malmer.

Orkester: Göran Åhlfeldt, klaviatur och kapellmästare, Janne Manninen, el- och kontrabas, Ulrik Arturén, trummor, och Goda Varnaité, klaviatur.

Ensemble: Jens Peterson, Lena Öjler, Anders Gustafsson, Alexandra Forsell Åhlfeldt, Heléne Skoglund, Göran Sandberg, Petra Kyllergård, Henry Augustsson, Nora Cronvall och Jeff Arturén.

Minns mitt 2024

Posted on januari 6, 2025 av Kai Martin

Det är nu. Så märkligt. Ett år har fladdrat förbi, som om ingenting har hänt och ändå allt. Summera? Jo, jag ska göra ett försök. Så gott det nu går. Händelser och politiska skeenden lämnar jag utanför. Inte för att det berör eller för att jag inte tar till dem, men för att ondskan är stor stor och grasserande, oförmågan att känna solidaritet i krympande och oförståndet att hitta rimliga diplomatiska lösningar så fjärran.

Det blir mitt 2024, det som – i högsta självcentrering – har hänt de i min närhet och mig.

Januari:

Efter nyårsslaget går det ett drygt dyng innan urologen kallar. Onödigt vetande? Jag tycker inte det. Killar bör ha koll på sina genitalier och jag har förmånen att ha fått en läkare som bryr sig. I Göteborg spelas JVM i ishockey. Jag har via bra spel i en match mellan hockeyspelande vänner i något kallat Winter classics några dagar innan jul premierat som MVP (most value player) med två matchbiljetter som pris. Min gode vän P-O blev mitt sällskap i Scandinavium. I Nordstan fick jag träffa två gamla idoler: Leif ”Honken” Holmqvist och Tommy Salo. Min älskade Zeba har kanske trott att min glädje att gå på konserter, shower och teatrar med mera skulle sina med pensioneringen. Men det är mitt liv. Precis som hon, min familj och hockeyn. Dumt att amputera, tycker jag. Vi far till Varberg, checkar in på Stadt för att först se Falkenbergsrevyn och sedan Paraden i Varberg. Förstklassig underhållning. Snart väntar en hockeyturnering i Mariehamn, Åland, med Soha (Swedish Oldtimers Hockey Association). Jag inleder första matchen med att hålla nollan, men laget slutar tyvärr utan medalj. Men vilket äventyr. I Mariehamn finns loppisar, som får mitt besök. Sista dagen innan färjan hem. Slötittar på TV4-nyheternas morgonsändning. Får se min fru med dotter i rapporten om tronskiftet från Köpenhamn. Skriker högt. Av förtjusning. Ja, mitt klädintresse upprätthålls. Men den fina kostymen i skräddat skick jag inhandlade i Sisjön, Göteborg, var ny, om än inhandlad på Sop, en butik för andrahandsvaror, brandskadat mm. Vintern kommer till Göteborg och gör staden vackrare. Zeba och jag njuter, äter god mat (hummern vi glömde av på nyårsafton). Bröderna Brothers Sverker Stenbäcken går bort i sviterna av sin sjukdom. Det hugger till i hjärtat. Så sorgligt. Jag spelar, förstår hockey och ser Lloyd Cole på Stora Teatern, går på Stefan Anderssons ”Teaterkungen” på Kajskjul 8, Mölndalsrevyn, revy på Aftonstjärnan och Göteborgs filmfestival innan vi vänder kalenderblad.

Februari:

Mitt under brinnande Filmfestival får vi båda influensa med en retande hosta. Det blir fortsatt festivaltittande via Festivalens strömningstjänst. Hostan släpper inte riktigt greppet, men jag blir bättre. Vi får nöjet att ha barnbarnet över natten. Hinner komma iväg på Björn Skifs show, som försenats på grund av sjukdom. Firar yngste sonen, som svindlat iväg till 30 år och därför överraskas av sin flickvän. Hon har hyrt bio Roy, på Avenyn, för en privatvisning av ”Sagan om ringen” och bjudit in släkt och vänner utan att han anat någonting. Det blir en förstklassig överraskning. Två dagar senare firar vi Zeba, som fyller 55. Jag lyckas övertyga henne om en tur till Danmark helgen efter, efter som Røde kors i Virum öppnar landets största butik. Vi blir inte ensamma om att besöka butiken denna soliga dag, som minner om vår. en och en halv timme stod vi i kö. Blev handlat en del, som en ljust blå Bosskostym i nyskick för strax under 200 danska kronor och en Kim Larsen-kasket. Och, ja, det blir en försvarlig del ishockey. Avslutar månaden med att den 29 februari har semmeltest på kafé Torp, standardfiket med barnbarnet efter att som brukligt på torsdagar hämtat honom på förskolan.

Mars:

Inleder med att se ”Rabbit hole” på lilla Teater Trixter, följt av ”Bröderna Mozart” på Folkteatern för att senare denna andre mars löpa iväg till bröderna Dohlstens föreställning om Göteborgs fotbollshistoria i Kronhuset. Spännvidd och rikedom gjorda av scenentusiaster. Älskar detta. Även om det just 2 mars var väl tajt. Tar bussen mot Oslo, hälsar på goda vännerna P & G, sover över för att ta flyget till Narvik. Föreställningen ”Byen som forsvant” av Ådalsbandet har premiär under staden Vinterfestuka. Narvik? Ådalsbandet? Ja, en av grundarna, Lars Bodén, styr delar av Göteborgs nöjesliv och framför allt sommarscenen på Villa Belparc. När han berättade om denna deras andra musikdramatiska uppsättning (den första var ”Eldupphör”, om skotten i Ådalen) vill jag bara dit för att se. Trodde lite enfaldigt att GP, alternativt Mölndals-Posten (Lars bor i Mölndal) skulle vara intresserade. Eller folkmusiktidning Lira. Eller Tidningen Ångermanland, för den sakens skull. Det blev några texter på bloggen – kaimartinblog,com – och gott så. Efter föreställningen pratar jag med hustrun, ett samtal som gör mig orolig. Hennes hosta har övergått i lunginflammation där akutvård krävdes och hon blev inlagd. Får äran att se föreställningen en gång till efter att ha hängt med bandet under dagen. I ett mollstruket väder packar jag och far söderut. Efter ankomst till Gardemoen bokar jag om buss för att komma hem tidigare från Oslo till min älskade. Representerar familjen vid en väns mammas begravning, en ceremoni som Zeba egentligen skulle ha gått på. Hon är dessvärre inte i skick för att följa med på den inplanerade Stockholmsresan, så jag far ensam för att se ”Lazarus” – Bowiemusikalen som är omtumlande och väldigt bra – och ”Orup bara” på Rival. Hinner med lite vänner och museibesök innan hemresan. Får äntligen rå om min hustru, men hinner förstås också spela hockey, vara med barnbarnet och se Gothenburg English Theatre Studios ”Lemon lemon” innan det blir påsk.

April:

Jag kommer äntligen iväg på Göteborgs konstmuseums utställning ”Göteborgskoloristerna” och förenar det med pjäsen ”Koloristen”, om Göteborgskoloristen Åke Göranssons liv, spelad bland alla verken av honom och hans kollegor. Står i kö till KFUM-loppisen på Nordenskiöldsgatan för att köpa Svensk Tenns Josef Frankunderlägg. Snor åt mig nästan alla, förutom några som en tanta tar de jag lagt undan. Nå, jag fick de bästa. Vi far iväg till Danmark för att fira Zebas syskonbarn, som fyller år. Det blir förstås några loppisvändor och köp av kläder samt möjlighet till att hygge sig innan vi far hem. Zeba blir dålig igen och hamnar med ny lunginflammation på sjukhus. Det gör ont i henne, men också i mig. Jag är orolig. Ser underhållande ”The complete work of Shakespeare” på kvartersscenen 2lång, en galen scenfest. Våren kommer, Zeba har kommit hem, så vi kan möta den i vitsippsdalen. Alltid lika vackert. Hon och jag firar 17-årsdag med middag på Cyrano på Prinsgatan, Peter Jöback på Draken och senare Ed Hartcourt på Jacy’z. En svindlande helkväll där den sistnämnde gästar den förstnämnde och vice versa. Fanni och Gustav letar sommarhus och vi följer med på visning nere i Halland. Spännande. Men huset sticker iväg i pris. Zeba ordnar smørrebrødsskola för familjen. Mycket uppskattat. Mitt hockeyintresse går in i slutspelsmood. Först SHL, som ska avgöras, sedan dra vägen på Stanley Cup igång och mitt i allt VM. Jag hinner förstås spela en del emellanåt. Åker spårvagn med Orup i ett pr-jippo inför att han ska komma till Göteborg under hösten. Bandet West of Eden har gjort ett album kallat ”Whitechapel”, som handlar om kvinnorna som Jack Uppskäraren hade ihjäl. Det har blivit en musikdramatisk föreställning, som jag får nöjet att se på Lunchteatern på Stadsteatern. Mycket bra. Blir omslagskille till Mitti Göteborgs sista aprilnummer. Allt för min forna kollegor. Hästpojken har ett rusigt releasekalas där bandet bjuder på strålande underhållning och musik från nya plattan. En god vän säljer sin lägenhet på 34 våningen i Karlstornet. Vi får en exklusiv visning och ser både till Vinga och Carlstens fästning, plus att vi får Göteborg för våra fötter. Vi välkomnar våren med den japanska inspirerade festen i Botaniska trädgården till körsbärsblommornas ära. Och äter asiatiskt. Jag har ett fantastiskt liv.

Maj:

1 maj är som sommaren själv. Klart det blir ett premiärdopp ute vid Hovåsbadet. Barnbarnet bjuds på glass vid Lejon & Björnen på Danska Vägen. Fattas bara annat. Vi går på hattparad hos en god vän och hans hustru, som har en flott lägenhet vid Valand. Jag överraskas av att mitt soloalbum ”Sol på svenska” tjänar fint som ljudkuliss. Det blir en tur om Skattungbyn och besök hos min kära vän Ola innan hockeylägret i Borlänge väntar. I soliga Borlänge får jag telefonsamtal från BBC. Jo. Jag skans me löst folk från Hockeygöteborg, medverka i programmet ”Paddy and Chris: road tripping”. De båda britterna Paddy McGuinness och Chris Harris ska göra ett nedslag i Sverige för att utforska friluftsliv och vad som håller svenska plus 50-män igång. I detta ingår ishockey. BBC-kvinnan är kvittrande trevlig, som vårdagen vi samtalas på. Lämnar Borlänge för Göteborg och BBC-inspelningen. Men också för att repa med Martin Hamrén, forne Lenny Lane-basisten (lenny Lane en gång världens bästa Beatlesband), och hans kör där jag ska vara försångare och sjunga Bowies ”Starman” och Beatles ”All you need is love”. Har inte sjungit på evigheter, så rep krävs, men det ska nog gå bra. BBC är riggat till tänderna i nybyggda Slottsskogsrinken. Jag är där strax innan åtta på morgonen. Har gått, eftersom förberedelserna för Göteborgsvarvet stängt av alla infartsvägar och parkeringar till hallen. Vid halv nio är vi på is och lattjar hockey, en drönare sveper över isen och kameramän och ”studio”-personal är på plats i mängder. BBC-folket är strålande trevliga. Först långt senare kommer huvudrollsinnehavarna, som är dåligt förberedda och inte kan åka skridskor. Alls. De får en lektion. Paddy McGuinness klarar sig bäst och får rollen som utespelare. Chris Harris baxas så småningom in på isen utstyrd som målvakt. De har fått låna allt från underställ till utrustning. Men mr Harris ville helst ha sina jeans, t-shirt och smutsiga täckjacka under. Jag rekommenderade honom att inte ha det. Efter inspelningen, som tar fyra timmar, släpar jag med trötta steg min tunga bag hem i gassande solsken. Inte rast eller vila. Om någon timme ska jag hämta barnbarnet på förskolan. Med det trevliga BBC-folkets hjälp, och deras mobiler, har det tagits lite selfies. Men när jag skriver om att få dem möts jag av en radioskugga och är kalla är kriget. Zeba och jag hejar på Göteborgsvarvsdeltagarna och gläds åt att slippa springa. Vi deltar i Änggårdens promenadloppis, säljer en del, men hade behövt sälja än mer. Vi lever i ett överflöd. Vi har skickat iväg Fanni och Gustav till USA. Ett äventyr i Kalifornien, med en tur till Las Vegas, väntar. Stanleycupslutspelet är igång. VM likaså. Det blir hockey både vi teven och på isen samtidigt som våren spirar. Konserterna med kören, två kvällar, går strålande. Så roligt, men jag önskar att mitt självförtroende och möjlighet att lära mig texter vore bättre. Vädret i maj är vackert, Göteborg skyndar sig att klä om i vårdräkt och vi kan flera gånger äta ute frukost, middag, kväll. Jag är med och firar musikaffären Mug, som fyllt 50 sedan något år tillbaka, men inte haft möjlighet att hålla kalas förrän nu. Bland annat uppträder Ulf Dageby och är sylvass.

Juni:

1 juni hämtar Zeba och jag Fanni och Gustav på Landvetter. De är nu ett äkta par, så vi har pimpat bilen. Ja, turen till Las Vegas gav ett giftermål enligt alla konstens regler med en Elvis som vigselförrättare. Vi överraskar de unga tu med att ta dem hem till Änggården där släkt och vänner väntar för ett kalas till deras ära. Firar också vännerna Mats och Ammi, där den ene blir 65 och den andra väsentligt mycket yngre. Zeba åker till Kullahalvön på retreat med sin vän Marie. Jag firar grannungdomarna som tar studenten i ljuvliga juni. Men när hustrun med vän tar sig till Louisiana hänger jag på i Helsingborg, efter att ha tagit tåget dit. Tar en promenad i staden på den svenska sidan om Öresund, hittar en loppis och fyller en bag. Möter upp hustrun med vän, så far vi i mulet väder över Sundet mot det fina konstmuseet. Chaïm Soutines målningar tar andan ur mig. Sommarvädret skiftar mot något liknade höst. Mössa på. Vi firar det stora barnbarnets tioårsdag. Åker med Fanni och Gustav på tur upp i Västergötland för att titta på ett projekt, som kanske kan bli deras sommarboende. Yngsta barnet och jag åker på båttur från Stenpiren till Göteborgs södra skärgård tur och retur. Det tar många timmar. Det blev ingen korv vid Korv kiosk, Mariaplan. Han somnade. Turen går åter söderut. Zeba storasyster Tine fyller 60. Stort kalas väntar. Via air b’n’b ordnar Zeba boende för oss plus son, dotter och hennes pojkvän i ett hus nära Dragør. EM i fotboll är i gång, så det blir inte bara ett strålande 60-årskalas och ett besök på Bakken utan också fotboll på storbildsskärm i ett nytt hippt område kallat Banegaarden i rangerbangården, söder om Hovebanegaarden. Ja, vi hinner med favoritloppisen på Holte också. Och bad vid Kongelundens strand på sydvästra Amager. Ja, även i Hellerup innan vi åker hem med en fullpackad bil. Vännen Magnus Berg (känt sedan jag läste litteraturvetenskap 1976) har kommit med en bok om sin kamp mot prostatacancer. Gratulerar honom till både tillfrisknande och bokrelease. Vännen Thomas Silver, en gång gitarrist i Hardcore Superstar, överraskas med ett kalas i Majorna där vännerna vill hylla honom på hans 50-årsdag. (Zeba och jag får senare träffa hans ljuvliga käraste och dotter på fika.) Zeba med dotter och pojkvän firar midsommar i strålande sol på Gunnebo. Hockeyn är slut på isen, men Stanley cup fortsätter med den dramatiska finalserien mellan Florida och Edmonton, som Florida till slut vinner. Jag får plötsligt möjlighet att spela mer nere i Kungsbacka. Tackar inte nej. Far till Kalmar för att se en fars med bland annat Robert Gustafsson. Badar i Kalmarsund. Shoppar på loppisar. Gör stan och har sällskap av kollegan Olle på premiären av farsen. Hinner med Kalmar konstmuseum. Firar Zebas x-svärmor, som fyller 80. Går på premiär på teater Toftas sista föreställning på herrgården någon mil utanför Kungälv. Åker till Falkenberg för att hälsa på goda vänner i deras fina sommarhus bara några hundra meter från stranden. Ska senare på kvällen se premiären på Vallarna, friluftsteatern, och sover sedan över Ocean hotel.

Juli:

Badar, förstås, i det stormiga och mulna vädret. Skjutsar i ilfart Zeba till tåget. Hon ska till Roskilde. Har fått en biljett plus tältplats av sin storasyster till festivalen som hon inte har varit på sedan 2010, tror jag. Jag blir gräsänkling. Roar mig med allsång med Lasse Kronér på Tjolöholms slott, fikar med vänner, far till Helsingborg för ”Ett resande teater sällskap” med Eva Rydberg och passar på att hälsa på vännen Lars Aldman, som bor där sedan några år. Tar till Varberg med vännen P-O för att se Eldkvarn på sin sista turné… men ingenting stillar saknaden av Zeba. Så blir det äntligen bilen söderut för återförening. Vi har fått låna hennes kusins hus i Virum, strax norr om Lyngby, och ska vara kattvakter. Snart sitter vi på tåget till Malmö för att hälsa på gudsonen med käraste och dotter plus min bästis Anna, som också är gudsonens mor. Vi får några fina timmar ihop innan vi återvänder till Köpenhamn för en stadspromenad och slutligen huset i Virum. Zebas förra styrmor är fotvårdsspecialist. Lite omsorg om fötterna skadar inte. Inte umgänge heller. Jag går under tiden på loppisar och fyller garderoben. Senare får även jag fotvård. Det dröjer inte länge förrän Fanni och Gustav kommer ner. Det blir loppisar, smørrebrød, bilmuseum, körbärsplockning, bad och umgänge plus släktbesök. När de åkt far vi till Køge för att fira en systerdotter. Hamburgare på en amerikansk diner och bad. Zeba och jag tar en tur förbi Dragør, hygger oss där, hon köper stockrosor, jag något på en loppis, och jag badar i kallingarna. Sedan väntar middag hos forna styvmodern. Dagen efter tar vi bilen söderut mot Skovtårnet, det spektakulära utkikstornet i trä i Camp Adventure på södra Själland. Vi är tidigt där, efter att ha tagit ett morgondopp vid stranden i Skogdsborg, slipper trängsel. Det blir promenad i den vackra parken, fram till tornet och utsikten. Hänförande. Bredvid finns glampingmöjligheter, vi kikar in i ett av ”tälten”, och ett blomsterfält. Mycket för ögat. Vi far österut mot Stevsnforts kallakrigetmuseum, men är för sena. Stängningsdags har påbörjats. Det blir istället svindlande Stevns klint, med Højerup kirke balanserandes på randen till avgrunden. Nås av beskedet att Ulf Dageby hastigt har gått bort. Blir tagen. Skriver om honom på min blogg. Paul, Sara och Ivar kommer på besök. Hon ska till Rumänien på jobb, flyger från Kastrup, så det blir perfekt med ett stopp i Virum med umgänge. Återigen blir det loppisar, mat och bad. När jag lämnat Sara på Kastrup är det dags för Tobias ankomst. Zebas son ska förenas med familjen och vi möter upp på Hovebanegaarden, gör Köpenhamn och senare går vi på zoo. När Ivar och Paul är lämnade vi färjan i Helsingør gör resterande trion sightseeing i Köpenhamn, buss (usel) och båt (toppen). Dagen efter börjar med bad och senare Holteloppisen innan vi sveper ut på Reffen och Holmen för promenader och mat. Så dags för hemresa med en överlastad bil. Lite umgänge i Göteborg, omhändertagande av äpplen för mos och must och sedan iväg till Kramfors och Ådalen. Ja, ett nytt äventyr väntar där jag ska bo hos min gymnasiekamrat Grzegorz, känna av den historiska trakten, bad i Ångermanälven och se Tomas Ledins bygdespel. Det blir fina dagar med extra allt innan den långa tågresan hem. Nu väntar jul i juli, som traditionen bjuder. Alla ska med.

Augusti:

Vi cyklar till Hovås för att ta ett morgondopp. Vi går på Bo Kaspers Orkester på Villa Belparc. Blir inte besvikna. Jag åker till Klädesholmen för att hälsa på en nyskild vän, får på köpet en båttur med en skolkamrat som jag gick i grundskolan med. Mat, dryck och bad. Inte nödvändigtvis i den ordningen. Bohuslän som bäst. Zeba åker med Mikael och Sabina till Tyskland för att handla dryck till de ungas komma bröllop i september. En resa på ett knappt dygn, tur och retur, hustrun som chaufför. Way out West inleds, pågår och avslutas. Redan första dagen får jag en ljudchock och förlorar balansen. Otäckt. Men det stillar sig till dag två. Och, ja, jag hade glömt mina hörselskydd. Det är en ok festival, men utan några egentliga toppar. Men New Yorktrion Nation of Language charmade. Kommer i väg på Anna von Hausswolffs samarbete med Göteborgsoperans danskompani. En föreställningen som fullkomligt blåser mig av sätet. Hockeysäsongen drar igång och jag ska snart få möjlighet att träna med NHL-proffs. En chans som är galen, fåfäng och ett helt omöjligt uppdrag. Samtidigt kul. Det går förstås inte att mäta sig mot drillade utespelare som Lucas Raymond (Detroit), Eric Brännström (Vancouver), Arvid och Elmer Söderblom (Chicago respektive Detroit) med flera. Mer umgänge med barn, firande av pappa som skulle ha blivit hundra och av Paul som blev 34. Vi kollar in Ingemar Stenmark som tävlar i veteran-VM i friidrott på Slottsskogsvallen. Han klarar tre meter i stavhopp. Beundransvärt. Han är årsgammal med mig, men i bättre fysiskt skick. Hans hopp ger dock ingen medalj. Ser favoriten Kristina Issa på Grönsakstorget. Firar favoriten Tina på 50-årsdagen. Darin spelar i något som kallas Slottskogsvallens entrépark. Han imponerar inför tvåtusen personer. I sommar spelar han på Ullevi. Dagen efter skulle Ulf Dageby med Nationalteaterns Rockorkester spelat. Det blev ju aldrig så. I augusti går också Ulf ”Lången” Johansson ur tiden, en nöjesprofil som Göteborg har mycket att tacka för sedan tidigt 60-tal. Månaden avslutas med Ö-festen på Ringön med band, mat, vimmel och allt plus Duvstock i Majorna, en musikfestival i det lilla.

September:

Resterna av Göteborgs kulturkalas hålls. Jag får chansen att 1 september se Sisters of Invention, Paperwing och Rasmus Blomberg. Tre lokala favoriter på ett bräde. Trevligt. Äter lunch med Paul, koreanskt mitt emot operan. Äter lunch med Gustav, mat köpt i Saluhallen men som äts utanför densamma. Far till huvudstaden för att närvara vid nypremiären av ”Änglagård”, som jag ännu inte sett. Blir positivt överraskad. Har sällskap av en god vän, forne radioprofilen Leif Hedegärd. Passar dagen efter på att träffa min faster, som fyllde 90 år i april, och som bonus var min yngsta kusin Maria med. En fin dag med mat, umgänge och bad. Hon är fantastisk, min faster. Kristallklar och alert. Avslutar kvällen med att gå på Wannadies på Mosebacketerrassen tillsammans med min vän och kollega Lars Lindström, som är min värd i Stockholm och tillika från bandets hemstad Wannadies. Hinner knappt hem förrän jag ska på hockeyläger i Bollnäs. Åker förbi min vän Ola i Skattungbyn för ett bad i Oreälven innan äventyret i Hälsingland väntar. Hinner hälsa på Melker, granne till Ola, får röda vinbär av honom och ett par vita rock’n’rollskor av Ola. Så hockey. Spelar bra med ett bra lag. Alltid stärkande inför säsongen. Hinner med bad i Varpen och några loppisar innan hockeyn är över och färden ned mot Göteborg väntar genom ett allt mer höstlikt Sverige. Badar, fikar med vänner, umgås med familj. Går på premiären av ”Gatsby”. Badar mer. Drar på mig en förkylning, som övergår i feber. Inte bra. Ligger däckad hela veckan inför Mikaels och Sabinas bröllop. Det som de unga tu jobbat så inför, med benägen hjälp av Zeba. Jag skulle också funnits till, men ligger nedbäddad. Missar också ”Orup bara”, premiären på Draken. Tar febernedsättande och kan medverka vid vigseln i Hagakyrkan, som blir en vacker och rörande tillställning. Hänger med till sittningen i Norska huset och är med några timmar innan febern tar över. Firar Zebas och min bröllopsdag i sängen, ensam. På måndagen är det Zebas tur att bli sjuk. I corona. Jag har testat negativt. Nu är jag frisk. Smiter iväg på Bokmässan, träffar författande vänner. Hör ifrån BBC, som vaknat ur radioskuggan, som meddelar att programmet ”Paddy and Chris: road tripping” nu ska sändas. Inser att vi i Sverige inte har någon chans att se den. Kollar med BBC om dels bilder från i våras, dels en länk till programmet. Radiotystnaden slås på igen.

Oktober:

Jag lever med en smart fru. Hon fixar så att vi tillfälligt kan komma åt BBC-sändningen, som Mikael och Sabina blivit överraskade av att hamna mitt i under sitt stopp i Edinburgh under bröllopsresan. Inleder månaden hektiskt med att ena dagen se ”Charlie och chokladfabriken” med Ola Salo i huvudrollen på Göteborgsoperan och den andra dagen ta en buss till Oslo för att se Nick Cave and the Bad Seeds. Hinner dejta goda vänner och yngsta systersonen innan konserten, som är omtumlande men inte lika stark som tidigare konserter som jag har sett med mörkermannen. Tar nattbussen hem. Kommer sömndrucken i säng vid fyra på morgonen. Intervjuar Thomas Di Leva från scen under konceptet Unplugged Live på Lindholmen event och nöjen. Firar barnbarnet som fyller fyra år. Zeba har köpt en gulddräkt till honom, som han har att växa i. Far till Berlin med älskade vännerna Egil och Sveinbjörg. Vi från Landvetter. de från Reykjavik. De firade 40-årig bröllopsdag samma dag som vi firade tolv som gifta. Har toppendagar med mat, dryck, shopping, loppisar och sightseeing. Kommer hem, firar min 67-årsdag med att spela hockey. Blir sjuk. Igen. Blir frisk. Går på teater. Ser fantastiska ”Skål för livet” på Stadsteatern. Har hummer- och kräftfest hemma. Hjälper en vän att röja ett källarförråd. Det blir som ett spöke. Avbryter efter en vecka sisyfosarbetet och lämnar tillbaka nycklarna. Firar Sabina, som fyller 27, med att gå på Familjen. Blir visst firad jag också. Spelar så bra hockey att jag får priset som bästa spelare efter passet. Stolt.

November:

Blir inspirerad av källarröjet, så jag börjar med att vädra kläder och gör sedan en stor utsortering med sådant jag inte längre passar i. En del går till loppisar, andra till försäljning. I garderoben märks det knappt att jag rensat. Gör must av de få Ingrid Marie som trädet ger. Kommer iväg på Kriminella Gitarrer, Klippanbandet jag såg på Errols 1978 och som nu återuppstått. Ett fint återseende. Ser nyss avlidna Elisabeth Olssons utställning ”Ecce homo” i Högsbo kyrka. Kärleksfull bilder, som anses kontroversiella. Checkar in på Jacy’z med Zeba för att fira att hon varit 36 år i Sverige. Middag ingår, som är fantastiskt. Konsert också, men en än mer fantastisk Amanda Jenssen. Checkar ut och smiter iväg på Sjöfartsmuseets utställning om mode till sjöss. Ser Cosmic Overdose återförenas. Kompisar från förr. Fortsätter på temat när jag går på forne Kai Martin & Stick!-medlemmen Mats Landahls konsert med sitt band, som spelar Stones- och Dylan-låtar. Intervjuar gänget som ska till Göteborg med ”Änglagård”. Köper smørrebröd vid Danska kyrkans julbasar. Kommer iväg till Munkfors för hockeyläger. Kommer i slang med norske målvakten Kåre Østensen, 81, som satt på bänken när Tre Kronor mötte Norge i den första hockeymatch jag har sett, 1962. Fascinerande. Och inspirerande. Han har tre OS innanför hockeyvästen. Kommer iväg på ”Orup bara” på hans 66-årsdag. Firar honom med en flaska vin och säger hej efteråt. Går på vernissage tillsammans med hustrun. Kommer hem med tre nya objekt till samlingen. Emellan vernissagerna tackar vi Cigarren och innehavaren Robban för de 25 år som har gått. Nu stänger favoritfiket för annan verksamhet.

December:

Vi stormar in i årets sista månad. Zeba håller traditionen vid liv med julpyssel vid första advent. På kvällen smiter jag iväg på Danny och hans utmärkta show på Draken. Medverkar i Radio 88 i ett program med fokus på 1984 och det blir snack om bland annat Viva la Stick! – bandet som bestod av medlemmar från Viva!, Kai Martin & Stick! och Extra!. Ja, jag tror att vi alla hade utropstecken efter namnet. Ser den spännande, nyskrivna ”Teorier om människan” på Backa teater. Går på julshow på Valand med Mikkey Dee som dragplåster; inte mycket jul över den showen, men det serverades åtminstone julbord. Ser premiären på ”Pinocchio” med gymnasievännen Mike för att dagen efter fira min moster som fyller hundra år alive and kicking. Vaccinerar mig mot covid och influensa. Åker till Lidköping för att få se bandy – Villa möter Edsbyn, ett riktigt toppmöte, alltså. Blir flott bjuden av förre klubbchefen och får mig kanonbandy till livs, en upplevelse. Hinner innan matchen med loppisar och en stadspromenad. Kommer hem med besked om att Zeba tillbringat natten på akuten. Vi som skulle åka till Köpenhamn. Men hon kommer hem och piggar på sig en smula, så vi åker en dag senare på vår resa som infaller på vår förlovningsdag. Kommer ned till ett julbord tillsammans med tre av hennes systrar med familjer. Vi åker förstås till loppisar, köper lite klappar till paketleken för julafton. Planen är också ett besök på Tivoli, men vädret är sådär. Men till Byen kommer vi. Nu för ett bokat på Osteria 16 vid Sønderboulevard. En hemlighet från Zebas sida. En smakupplevelse om (var det elva?) flera rätter. Lätt mätta tumlar vi ut i den fuktiga Köpenhamnsnatten nedför Istegade, in på Hats, Boots and Bourbon, mot Hovedbanegaarden, ett (för) sent försök för Tivoli innan hem. Så kommer vi åter hem från Danmark med bilen full. Nu med dryck och julmat. Julen närmar sig. Men jag hinner med att uppvakta Pernilla Andersson, artisten som 10 december fyllde 50, när hon spelar på Stora Teatern. Uppvaktar också kära svågern som fyller 70. Hummer och champagne. Går på Jul på Liseberg med barnbarnet, som tittar storögt förtjust på allt. Så börjar julförberedelserna och vi samlas sedan på julaftonsmorgon för julgröt. Barnen kommer med respektive, förutom Pauls familj som har fullt upp med sitt julfirande. Julafton blir stilla med Zebas barn och Fanni och Gustav. Julmat, -dryck- och -klappar plus presentlek. Zeba ger mig en iPhone16, som jag generat tar emot. Det är för mycket. Vi ska koppla den till mitt abonnemang. Går ned på juldagen till butiken i Nordstan, där hon köpt den, för att få hjälp. Blir så oförskämt bemötta att vi häpnar. Zeba klagar till Telia mejlledes, får rätt i allt som vi har sagt till killarna i butiken och ett beklagande. Väljer på annandagen Frölundabutiken med ett helt annat mottagande. Får besök av Paul med familj och hinner fira dem. Med nyår blir det besök från Danmark. Zebas storasyster Tine med man Lars och hunden Max gästar. Så sluter vi året med en fest i stilla mak med god mat, dito dryck och spel.

Med detta skrivet vill jag önska alla ett gott nytt år – mot 2025!

Foto: Kai Martin, Zeba Pedersen Löwen-Åberg, Eva Larsson, Sören Meethz, Maria Welin, Paul Löwen-Åberg, Ola Brunius, BBC

Filmer för ferien

Posted on december 28, 2024 av Kai Martin

BETTER MAN

!!!!

Herregud vilken resa Robbie Williams har gjort. Från Manchesters bakgator över framgångarna som tonåring i Take That till solokarriärens grandiosa framgångar. Allt kantat av utanförskap, demoner, självmedicinering (läs drogmissbruk) och tillnyktring. Han är en i mångt och mycket en strålande underhållare. Ta bara hans Ullevikonserter 2006, som i många stycken var briljanta arenashower med publikkontakt av rang. Jo, mycket har flutit under hans broar under hans femtioåriga liv. I ”Better man”, skriven, producerad och regisserad av Michael Gracey, är Robbie Williams en apa. Som för att betona utanförskapet. Ett märkligt grepp som fungerar oerhört väl. Filmen är en gripande berättelse i musikalform med dans och framträdande interfolierat med händelser i Robbie Williams liv. En stark bioupplevelse med extra allt.

LEVANDE OCH DÖDA I WINSFORD

Håkan Nessers prisbelöntaroman med samma namn från 2013 har nu blivit film. En thriller om män som föraktar kvinnor, men som i regissör Caroline Ingvarssons film blir en blekt berättad historia utan större dramatik. Istället blir det en strömlinjeformad film från överklasshemmet i Stockholms villaförort genom Polens nordkust till den brittiska landsbygden. Den är förvisso vacker, men utan att man drabbas av det som händer och där alla känslor är utanpå istället för inuti, bubblande och med hetta. Synd.

PARTHENOPE – NEAPELS HJÄRTA

!!!!

Att regissören Paolo Sorrentino älskar sitt Neapel står utan tvivel. Med ”Parthenope – Neapels hjärta” gör han på ett modernt felliniskt vis en hyllning av både staden och kvinnan. Vi får följa Parthenope (namnet från en av sirenerna i grekiska mytologin och även Neapels ursprung) från födseln i en vik i Neapel 1950 till sina tonår och vidare till nutid. Hon är inte bara gränslöst vacker, medveten om sin skönhet och de blickar som hon får, utan är också intelligent med sikte på en akademisk karriär i ämnet antropologi och rapp i munnen. Myten om Neapel är en stad i korruption, nära kaos och med känslor ständigt utanpå. Här visas en avmätt, stillsam och vacker bild med stor respekt för kvinnan, inte bara Parthenope. Hur 60-talets frigörelse bjuder kort kjolar, långa ben, visslande karlar – men aldrig några övergrepp. Allt präglat av respekt för det motsatta könet. Parthenobe gör en odyssé, möter män (som Gary Oldmans fantastiska roll som den alkoholiserade författaren John Cheever på Capri) och miljöer som kittlar. Hennes resa in i stadens fattigkvarter med en samlagsscen, offentlig för släktingarna, mellan två unga tu nyss inbegripna i äktenskap. Resan förbi olika boende, prosituerade, som en peepshow över människans eländighet. ”Parthenope – Neapels hjärta” – är ren poesi på film och både vackert berättad och underhållande i ett långsamt, inkännande tempo med Celeste Dalla Porta i en sensationell debut.

ANORA

!!!

Några och tjugo jobbar Anora som sexarbetare på en klubb i New York. Hon är skicklig – och social – i sitt möte med de patetiska männen, som villigt klämmer in dollarsedlar innanför de minimala trosornas linning. Så kommer det en ung, bortskämd och berusad oligarkson, som blir betuttad i henne och vill ha hennes tjänster i en vecka. Det uppstår någon form av kärlek i den villa som de nyrika föräldrarna till sonen har. Något som inte gör överförmyndaren, den ortodoxa prästen i församlingen, förbi. Ordning och reda ska skapas med komiska förvecklingar som följd. ”Anora” blir i Sean Bakers regi en underhållande film av något slags modernt ”Pretty woman”-snitt. Mikey Madison är förtjusande bra som den kaxiga Anora. Här möts fördomar i en bister newyorks vinter med en sväng ut till Conney Island där kylan kryper in i ben och märg. Våldet ligger latent, men är måttligt och mer dråpligt än något annat. Sexscenerna är oftast på distans, repetitiva och några för många. Men det är en skickligt komponerad historia med ett vasst slipat, rappt, manus med väldigt mycket f-ord. Till skillnad mot i ”Pretty woman” får inte Anora sin oligarkson, men får något annat. Som insikt. ”Anora” är helt ok underhållning, men ytlig.