Negars örhängen balsam för själen

Konsert:

NEGAR ZARASSI med orkester och gäster

!!!!

Sopran med bredd. Negar Zarassi nöjer sig inte med opera utan bjuder på allt från ”Piaf till Puccini”.
Foto: KAI MARTIN

Stora Teatern, Göteborg.

Publik: Snudd på utsålt, cirka 550.

Bäst: Förutom rösten hennes chosefria, personliga tilltal.

Sämst: Att det inte blev någon ”Hönan Agda”.

Fråga: Opera, operett, musikal, popera, visa – vilka fler genrer kan hon få in i sitt program…?

Som treåring kom hon tillsammans med sin mamma från Iran till Sverige. Med en förtjusning för show och dans var det inte givet att just det skulle bli hennes yrke. Tog ton på riktigt gjorde hon först på Hvitfeldtska gymnasiet där en lärare tog med henne till Göteborgoperan. Ett besök som blev en aha-upplevelse. Nu 43 år gammal har hon etablerat sig som sopran, men utan att riktigt vilja bestämma sig för vilken genre hon tillhör: opera, operett, musikal, popera, visa, persisk tradition…

Kanske var det det som gjorde att hon, mitt under brinnande pandemi, lyckades så väl i ”Persia’s got talent” (jag skrev om detta i GöteborgDirekt, läs här) våren 2021. Ett program som gjorde att hon nådde miljontals tittare världen över.

Men hon har synnerligen väl också lyckats på det lokala planet. I hemstaden lockar hon sin publik och hennes arrangemang på Stora Teatern hade knappt någon plats över. Under rubriken ”Från Piaf till Puccini” visar hon på bredden i sitt artisteri.

Ja, det är rösten som är i fokus. Negar Zarassi har en mjuk, men stark ton. Intensivt när så krävs. Försiktigt ömsint då det behövs. Hon kan skickligt växla mellan opera och vad det nu månde vara av kammarmusik, musikal, visa, jazz på Cornelis vis eller persisk folktradition (hon har en förkärlek för den persiska storstjärna Delkash 1925–2004) på ett sätt som just operasångare inte alltid lyckas med. Lika skickligt skiftar hon från att sjunga på italienska, franska, tyska, engelska, svenska och farsi.

Till sin hjälp har en orkester med en stråkkvintett, slagverk och piano med Arne Murby vid tangenterna och som snillrik, lyhörd arrangör och kapellmästare. Här görs den stora musik grandios i det lilla i mötet mellan Negar Zarassis röst och orkestern och omvänt. Det är ett möte som är lyhört och finstämt.

För att ytterligare bjuda på bredd har hon bjudit in tenoren Alexander Grove i musikaliska möten. Som i ömsinta ”Balcony scene (tonight)” ur musikalen ”Westside story”. Även hennes – emellanåt – ackompanjatör och turnéfrände David Carbe dyker upp som, bokstavligen, en gubbe ur lådan för ett fartfyllt pianonummer på egen hand.

”Från Piaf till Puccini”, alltså, men med så mycket mer. Negar Zarassi omfamnar inte bara musik på ett högst eklektiskt vis utan rör sig sömlöst mellan genrer. Till det har hon ett förtjusande chosefritt, humoristiskt tilltal, som smittar. Men inte utan egg. Att så snyggt väva ihop Hasseåtages ”Donna Juanita” från revyn ”Spader madam” (1969) till ett brandtal för kvinnans, självklara, självbestämmanderätt över både kropp, själ, liv och sexualitet till kvinnornas frigörelse i allmänhet men Iran i synnerhet… ja, det är skickligt och modigt.

Så blir en kväll med Negar Zarassi en afton med så mycket mer än musik och skönsång; det blir också en stund för eftertanke och en omfamning med musikaliska örhängen som balsam för själen.

”Från Piaf till Puccini”, Negar Zarassi med orkester och gäster, Stora Teatern, Göteborg. 22 februari 2025.

Negar Zarassi: sopran.

Arne Murby: piano/kapellmästare.

Maxx Wulfson: violin.

Viveca Rydén Mårtensson: violin.

Jill Johansson: viola.

Mats Lindberg: cello.

Jonas Franke Blom: bas.

Michael Andersson: slagverk.

Alexander Grove: tenor (gästartist).

David Carbe: piano (gästartist)

Låtlista:

1. Casta Diva (ur Norma av Vincenzo Bellini) 

2. ⁠Baz Bahar, persisk vårsånger

3. ⁠Gabriellas sång (från filmen/musikalen Såsom i himmelen, musik/text: Stefan Nilsson/Py Bäckman)

4. ⁠Somliga går med trasiga skor (Cornelis Vreeswijk)

5. ⁠Petite Fleur (Sidney Bechet/Fernand Bonifay och Mario Bua)

6. ⁠Donna Juanita (Franz Schubert/Hans Alfredson och Tage Danielsson)

7. ⁠Granada (Agustín Lara, framförd av gästartist Alexander Grove)

8. ⁠Balcony scene (Tonight) (ur West side story av Leonard Bernstein/Stephen Sondheim, duett med Negar Zarazzi och Alexander Grove)

Paus

1. Quando m’en vo (ur La Bohème, Giacomo Puccini/Giuseppe Giacosa och Luigi Illica)

2. ⁠Nella Fantasia (baserad på temat Gabriels oboe från filmen The Mission, musik/text Ennio Morricone/Chiara Ferraù)

3. ⁠David Carbe (gästartist med painopotpurri på klassiska favoriter)

4. ⁠Hymne l’amour (Marguerite Monnot /Édith Piaf)

5. ⁠Naghmeye No (persisk snapsvisa)

6. ⁠Porsoon, porsoon (persisk trad)

7. ⁠Meine Lippen sie küssen so heiss (ur Guidetta, Franz Lehár/Paul Knepler och Fritz Löhne-Beda)

Extranummer 

8. ⁠Brindisi (ur La Traviata, Giuseppi Verdi/Francesco Maria Piave, duett med Negar Zarazzi och Alexander Grove)

9. ⁠Time to say goodbye (Francesco Sartori, Frank Peterson och Lucio Quarantotto, duett med Negar Zarazzi och Alexander Grove)

Underbar Ubu

Teater:

KUNG UBU

Briljant galenskap. Mia Höglund-Melin är all in i sin gestaltning av far Ubu i Stadsteaterns uppsättning av Alfred Jarrys absurda drama från slutet av 1800-talet. Foto: ELLIKA HENRIKSON

Som om det inte har räckt med utmaningen att sätta fransmannen Alfred Jarrys absurda drama ”Kung Ubu” på scen. Det som skapade rabalder vid premiären 1896 på Théâtre de l’Oeuvre. En föreställning som utmanade publiken, med scenografi av bland andra konstnären Toulouse-Lautrec, så till den milda grad att man lämnade salongen.

Nu har man iscensatt den på Lilla scen på Göteborgs stadsteater med en ensemble om fyra med Mia Höglund-Melin som den despotiske, makthungrige, galna och smått korkade fader Ubu som suktar efter den ”polska” tronen. De tre andra – Malin Morgan, Benjamin Moliner och Johan Stavring – glider in och ut ur karaktärer och könsroller i en intensiv föreställning.

Det har, som sagt, inte räckt med utmaningen med pjäsen och iscensättningen i sig. Manuset har kortats rejält (men har med effekt sparat den ålderdomliga språkdräkten och Jarrys språkliga defekter) och Mia Höglund-Melin har tvingats trotsa en envis förkylning under repetitionerna. Om det är därför som, nyss uppstånden ur sjuksängen, hon ser så härjad ut i denna hennes livs roll, ska jag låta vara osagt. Men hon gör en febrigt plågad fader Ubu, han som talar innan han tänker och beslutar i hast utan förnuft och vettig riktning.

Hon är både underbar, briljant tokig och helt all in i sin karaktär, som möter publiken i stort sett hela speltiden om två timmar (inklusive paus).

Men inte utan sina lika briljanta medspelare som är allt annat än staffagefigurer. Inom en blinkning av en sekund (snyggt med scen- och karaktärsbyte med ljuset) skiftar man från en person till en annan. Det är skickligt, roande och detta görs utan att man tappar ett uns av styrfart genom de till bredden av galenskap fyllda förvecklingarna.

Alfred Jarry skapade ju sin parallellt filosofiska och konstnärliga idé patafysik. Vetenskapen om ”det som ligger bortom fysiken”. Hans fiktiva karaktärer ska i hans pjäser ”utforska absurda eller fantastiska lösningar på existerande problem”, som det står i programbladet. Hans filosofi och texter/pjäser har ju gett ringar på vattnet, som amerikanska bandet Pere Ubu, som i sin tur påverkat Bob Hund.

I denna regissör Malin Stenbergs uppsättning görs detta som om ensemblen har haft roliga timmen i ett mentalt, lekfullt mellanstadium. Toaborstar och toarullar samt fullkomligt skräp får i Max Mitles öppna, transparenta planlösning av en tre rum och kök-lägenhet helt andra verkningsområden.

Ja, det är tramsigt, äckligt och larvigt – och alldeles underbart. ”Kung Ubu” och den efterföljande, andra aktens ”Den fjättrade Ubu”, är definitiv absurd. Men också allvarlig om vad maktfullkomlighet leder till och – i just ”Den fjättrade Ubu” – vad som är frihet. En reflektion av den politiska galenskap vi just nu lever i – utan diplomati eller ödmjukhet, respekt eller solidaritet.

Gå och se ”Kung Ubu” för rövelen!

”Kung Ubu” och ”Den fjättrade Ubu”, Göteborgs stadsteater, Lilla scen. Premiär 12 februari 2025. Spelas till och med 22 mars.

Av: Alfred Jarry.

Översättning: Sture Pyk.

Bearbetad av: Malin Stenberg, Anna Berg och ensemblen.

Regi: Malin Stenberg.

Scenografi och ljusdesign: Max Mitle.

Kostymdesign: Heidi Saikkkonen.

Maskdesign: Linda Jean Nieminen.

Musik: Karl Jonas Winqvist.

Ljuddesign. Tommy Carlsson.

Ensemblen: Mia Höglund-Melin (kung Ubu), Benjamin Moliner (mor Ubu, björn, fri man, domare med flera), Johan Stavring (underkuf, kapten Bordure, prinsessan Dudinslav, bonde, fri man, domare med flera) och Malin Morgan (underkuf, drottning Rosamunda, Giron, tsar, bonde med flera).

Film för hela familjen och absurd kanadensisk komedi

Film:

KRONPRINSEN OCH TYRANNEN

!!!

Paradroll. Ia Langhammer briljerar som den mustiga värdshusvärdinnan Slaktar-Berit i ”Kronprinsen och tyrannen”. Foto: NORDISK FILM

Julkalendern ”Kronprinsen som försvann” var ett livfullt drama i något slags medeltida fantasy miljö som lockade en storpublik 2022. Regissören Tord Danielsson fick mersmak och lyckades locka produktionsbolaget till en långfilm, som nu har landat i biograferna. Han har dessutom fått med sig stora delar av skådespelarkadern. En inte helt oväsentlig del för att göra ”Kronprinsen och tyrannen” till en kittlande familjefilm med delvis roande och kraftfullt skådespeleri. Så… kvar är Maria Lundqvist, som Nanni, värdshusägaren som sliter med sin krog och samtidigt fostrar barnbarnen Hilda (Kerstin Lindén) och Lillebror (Valter Toverud). Kvar är också kronprins Carl Wilhelm Gyllencrona (Xavier-Canca Englund) och drottning Lovisa (Dilan Gwyn) samt narren Amir (Arvin Kananien). Och sist men inte minst de oförbätterliga korkskallarna till knektar Rask och Frisk (Magnus Sundberg respektive Christoffer Nordenrot).

Ja, det har gått några år sedan kronprinsen Carl Wilhelm Gyllencrona tillsammans med Hilda lyckades rädda det lilla konungadömet från tyrannen (kronprinsens ondskefulle far). Frid lever och med det välmående. Men så kommer kronprinsen farmor Amalia (Suzanne Reuter), en lömsk härskarinnan som har planer inte bara för riket utan också för kronprinsen, som ska fostras till en tyrann som sin far.

Det stundanden bröllopet mellan drottning Lovia och narren Amir skrinläggs brutalt när Amalia rider in mitt i akten.

Det blir dramatik och förvecklingar inte bara inom kungafamiljen utan också mellan Hilda och kronprinsen samt mellan farmor Nanni och hennes syster Slaktar-Berit (Ia Langhammer). Hon som driver en konkurrerande krog och som med förlov sagt inte kommer överens med sin syster och vice versa.

Så möter vi tre äldre kvinnor i mustiga, kraftfulla och centrala roller (när hände det senast?): den ondskefulla Amalia (en vasst slipad roll av Suzanne Reuter), farmor Nanni (frejdigt och innerligt gestaltad av Maria Lundqvist) och Slaktar-Berit (Ia Langhammer i en kompromisslös, piprökande och tuff karaktär).

Det handlar komedi blandat med komedi. Storslagna scener med slottet som både kuliss och interiör, slagsmålsscener i skumma barer, dramatik i trånga gränder och explosioner. Dessutom ett slut som lovar en fortsättning.

”Kronprinsen och tyrannen” är perfekt underhållning för hela familjen. Åtminstone från lågstadieåldern och uppåt.

”Kronprinsen och tyrannen”, premiär 7 februari 2025.

Regi och manus: Tord Danielsson.

Kamera: Erik Nordlund.

Musik: Jonas Wikstrand.

I rollerna, bland andra: Xavier Canca-Englund, Kerstin Lindén, Maria Lundqvist, Suzanne Reuter, Ia Langhammer, Dilan Gwyn, Arvin Kananian, Magnus Sundberg respektive Christoffer Nordenrot.

UNIVERSAL LANGUAGE

!!!

Absurd. ”Universal language” av Matthew Rankin är både absurd, roande och iskall.
Foto: PRESSFOTO

Med svensk premiär har denna absurda, kanadensiska film redan snurrat nästa ett år med positivt mottagande från såväl publik, kritiker som jurymedlemmar i filmfestivaler som Cannes, Melbourne och Toronto. Inte överraskande, men ändå… för här hamnar vi i ett Kanada lamslaget av kyla där perser och persiska dominerar. Det är som en märklig spegelvärld av den vi lever i, men med andra lagar, sociala regler och förhållningssätt. Karaktären ”Matthew”, spelad av regissören och manusförfattaren Matthew Rankin, är central i filmen. Men också en massa andra, högst triviala händelser i filmen. Allt börjar i en stökig skolklass med en försenad lärare för att fokus så småningom ska hamna på några elever, som sedan blir en väsentlig del av historien. Likt ett sliding door-koncept vävs intrigen ihop i en stram miljö som om David Lynch filmat med Roy Andersson. Matthew slutar på sitt jobb i byråkratins Montreal för att ta sig till sin mor i Winnipeg (där det mesta av filmen utspelar sig) där han inte har varit på år och dag. Det är en komedi, en köldslagen sådan på grund av miljön, med underbart knäppa karaktärer (och kalkoner). Ja, i sanning absurd med glidande in och ut ur både fantasi och filmens verklighet. Språket är i genomgående på persiska, alla skyltar – från reklam till vägskyltar – är på persiska. Så också musiken. Förutom finalen där kanadensiska bandet the Guess Whos mäktiga ”These eyes” från 1969 tonar ut filmen. Märkligt även det.

”Universal language”, premiär 14 februari 2025:

Manus: Matthew Rankin.

Manus: Ila Fioruzabadi, Pioruz Nemati och Matthew Rankin.

Kamera: Isabelle Stachtchenko.

Musik: Amir Amiri och Christophe Lamarch-Ledoux.

Klipp: Xi Feng.

Skådespelare: Matthew Rankin, Pioruz Nemati , Rojina Esmaeili, Saba Vahedyousefi med flera.

Tokigt och roande i Torslanda

Revy:

KUSTEN ÄR KLAR

!!!

Närproducerad humor. Torslandarevyn firar tio år med humor, som kommer nära sin publik. Foto: KAI MARTIN

Kulturhuset Vingen, Torslanda.

Publik: Utsålt.

Bäst: Tina Westerberg är en riktigt stark sångerska.

Sämst: Sketchen om mord på Liseberg i numret ”Kaninlandet” har med fördel kunnat ställas över.

Fråga: Visst har det blivit mer levande musiknummer med ett band på scen…?

Att troget ställa sina tjänster till förfogande för en lokalrevy är bara det värt ett förtjänsttecken. Entusiasterna med Torslandarevyn är unga i klassen – jämför Borås (sedan 50-talet), Mölndal (sedan 70-talet) eller Falkenberg (sedan 90-talet) – som i år firar tio år.

Många i ensemblen var med redan vid starten 2014 och har med andra ord samlat på sig rutin och säker spelglädje. För ska man spela lokalrevy gäller det inte bara att samla ihop lite hastigt skrivna sketcher eller sånger. Här krävs förberedelser, kostymer, dramaturgi och musikarrangemang.

Det sistnämnda har man löst med förinspelad musik, som spänner över allt från ”Ghost busters”, ”Mitt eget blue Haawaii” till Elvis musik och Dire Straits. Visst, det skulle bli mer effektivt med ett band på scen, som möter sångarna i dynamik och harmoni; nu blir det lite för karaokeartat över de flitigt förekommande musiknumrena. Men sjunga kan gänget. Både som solister och i ensemble, med snyggt utskuren stämsång.

Så sticker Tina Westerberg ut lite extra, framför allt i det allvarsamma (sång-)numret ”Moder Jord”, om miljöförstöring. Men även Mikael Magnusson, som i rollen som Nils i första aktens fars är i Knut Agnred-klass.

Som en lokalrevy plågar handlar det om högt och lågt. ibland sitter man och skruvar sig, som publik. Ibland är skämten smarta.

Första akten är ett slags fars fylld av förvecklingar. I ”Kusten är klar” ska Sverige stärka sitt försvar. Till kommunpolitikerna utgår ett uppdrag om att starta ett förband. Det i sin tur skapar en händelsekedja av missförstånd när politikerna, för att slippa ansvar, slumpmässigt väljer ut en person att lösa allt.

Jo, det är bitvis dråpligt där allt från gejmande ungdomar till skattesmitande Spaniensvenskar dras in i intrigen. Humorn är som bäst som hämtat från något av Galenskaparna och After Shave. Men här blir det också tydligt att man inte har skådespelares tajming och förmåga att leverera repliker. Det blir lite haltande och lågt tempo. Men allt räddas av det rappt roliga slutet.

Andra akten är klassisk nummerrevy där man också har valt att låta en bildskärm komma in med ”reklaminslag”, ”nyhetssändningar” och hälsningar. Så dyker Glenn Hysén, min gamle bandkamrat, filmprofilen, Ronny Svensson och Kjell Wilhelmsen upp för att gratulera den tioårsfirande jubilaren. Ja, även humorprofilen Markus ”Lester” Qvist kommer in med några inslag. Det är snyggt gjort och möjliggör för ensemblen att både hämta andan och byta kostymer.

Bland scennumren står – förutom tidigare nämnda ”Moder Jord” – ”The singer” (sångaren som aldrig får chansen att sjunga), ”Rock’n’rollator” (vilken fartfylld koreografi) och ”Bönner” (om gårdsförsäljning av alkohol från hembrydsföreningen!) för sig själv. Där är det guldstjärna i kanten.

Jag är också förtjust i ordvrickandet i ”En rapp, rapp rapport” med Peter Svanberg, som nyhetsreporter, snyggt förmedlande en text värdig Claes Eriksson.

Plastkorkar, Anna Kindberg Batra och SD:s trollfabrik är gemensam nämnare för samtliga revyer jag har sett i år. Torslandarevyn gör sina nummer på temat förtjänstfullt. Visst kunde man ha låtit bli några nummer, som inte landar så väl. Men över lag är Torslandarevyns ”Kusten är klar” en generös föreställning med humor från framför allt nära men också fjärran.

Det är överlag ett gäng som trivs med varandra på scen och förmedlar det över scenkanten. De vågar att bjuda på sig själva i allt från rent trams till utmanande sång- och dansnummer. Det tackar man för.

”Kusten är klar”, Torslandarevyn, Kulturhuset Vingen. Premiär 25 januari 2025. Spelas till och med 15 mars. Denna recension baserad på föreställningen 8 februari.

Regi: Johanna Sandström.

Manus: Johanna Sandström (första akten) och ensemblen (andra akten).

På scen: Jenny-Ann Forsmark, Tina Westerberg, Lena Jinesjö, Sofie Johansson, Elvir Gashi Milder, Victor Andell Evaldsson, Isabell Samuelsson, Hazze Olsson, Runar Larsen, Helen Abrahamsson, Frederica Hissa, Mikael Magnusson, Stefan Bladh och Peter Svanberg.

Dansens kakofoni och totala kontroll

Dans:

WE LOVED EACH OTHER SO MUCH och SOLO ECHO

Upphäver tyngdlagen. Göteborgsoperans danskompanis yttersta gränser spänns ständigt till något nytt. Som i intensiva ”We loved each other so much”. Foto: LENNART SJÖBERG

Göteborgsoperans danskompani spänner ständigt bågen för det möjliga med nya utmaningar inom dansen. Det både tjusar och lockar en stadigt stor publik, som inte bara kommer för nya uppsättningar utan också för att se om verk som kommer åter på scen.

Så får både koreograferna Yoann Bourgeois och Crystal Pite nypremiär på sina respektive verk ”We loved each other so much” och ”Solo echo”. Två var för sig helt skilda föreställningar förenade under en och samma kväll med danskompaniet som gemensam nämnare.

”We loved each other so much” är en intensiv föreställning om kärlekens möjliga och omöjliga möten. Den generösa, den desperata, den öppna, den förtvivlade, den av svartsjuka solkade, den toleranta. Allt i ett tempo som fullkomligt tar andan ur mig.

Dansarna rör sig i i hög fart på en lätt sviktande ”madrass” och rusar runt, runt i något slags kaotisk kakofoni med allt på en gång i total kontroll. De krokar tag i varandra, möts i allt från street dance- till kampsportrörelser. Låter sällan varandra vila, förutom i ytterst korta segment, samtidigt som musiken piskar på, stark och oundvikligt.

Ja, allt börjar insiktsfullt med Leonard Cohen reciterande ”The goal” från ”Thanks for the dance”. Men snart vrids allt upp på max. I vissa moment tänker jag på Godfrey Reggios film ”Koyaanisqatsi” (1982) med Philip Glass musik. En puls från naturens absoluta stillhet mot storstadens hysteriska, osläckliga puls.

Dansarna upphäver här tyngdlagen samtidigt som jag nog aldrig har sett dem dansa så fort. Åtminstone ges det intrycket. Det är inte bara dansarna som blir andfådda av ”We loved each other so much”; även publiken får torka pannan från svett och andas ut av pausen som kommer.

Vemodigt vackert. ”Solo echo” av Crystal Pite skildrar livet i dess slutskede i ömsint dramatik. Foto: HÅKAN LARSSON

Crystal Pites ”Solo echo” är något helt annat. En eftertänksam ensembledans med vissa solopartier. Till Brahms musik blir det så nära klassisk balett man kan komma utan tåspetsdans. Det är skirt, vackert och vemodigt om en människa – här gestaltad av de sju dansarna tillsammans eller enskilt – i livets, inte höst, utan vinter. Det finns en svartvit ton med de kritstrecksrandiga plaggen (byxor och väst), ljuset och den ständigt fallande snön. Väldigt vackert och just vemodigt med starka, men nedtonade känslor, som ibland blir reciterande, ibland som pantomim.

Göteborgsoperans danskompani skapar känslor med sina rörelser – igen.

”We loved each other so much” och ”Solo echo”, Göteborgsoperan, nypremiär 6 februari 2024. Spelas till och med 20 februari.

”We loved each other so much”: koreografi, scenografi och kostymdesign av Yoann Bourgeois.

Assisterande koreografer: Marie Bourgeois och Winston Reynolds.

Musik: ”The goal” från ”Thanks for the dance” av Leonard Cohen, ur konserten ”És zenekara” (1998) – ”Játék”, ”Vonósnégyes” och ”Finálé” – och ”Change” från ”Dragon new warm mountain I believe in you” av Big Thief .

Ljusdesign: David Stokholm.

Dansare: Mei Chen, Tsung-Hsien Chen, Zander Constant, Miquel Duarte, Valentin Durand, Zachary Enquist, Sabine Groenendijk, Logan Hernandez, Mikaela Kelly, Victor Ketelslegers-Polster, Ivo Mateus, Einar Nikkerud, Duncan C Schultz, Iris Telting, Josephine Weise, Johanna Wernemo och Amanda Åkesson.

”Solo echo”: koreografi av Crystal Pite.

Musik: Johannes Brahms (”Sonat för piano och cello op 38 i e-moll, sats 1: Allegro no trappa”, ”Sonat för cello och piano op 99 i F-dur, sats 2: Adagio affettuoso”.

Instudering: Eric Beauchesne.

Scenografi: Jay Gower Taylor.

Kostymdesign: Crystal Pite och Joke Visser.

Ljusdesign: Tom Visser.

Assisterande ljusdesign: Loes Schakenbos.

Dansare: Benjamin Behrends, Hiroki Ichinose, Da Young Kim, Rachel McNamee, Einar Nikkerud, Duncan C Schultz och Amanda Åkesson.

Filmfestivalen i retrospektiv – vinnare och förlorare

Ännu en filmfestival har passerat revy. Ur ett digert program har russin plockats ur den stora kakan för att smälta. Några sura. Några söta. Andra med mersmak.

Av – var det 270 filmer – det som bjöds har jag lyckats med att se ett trettiotal. Men då inkluderat ”Startsladden” och kortfilmstävlingens åtta filmer (övriga kortfilmer har jag tvingats rata).

Starkt drabbande. Göteborgsregissören Magnus von Horns ”Flickan med nålen” är grymt bra. Foto: LUKASZ BAK

Förhoppningen om att komma iväg på samtliga bidragen i ”Dragon award best Nordic film” – den nordiska tävlingen om 400 000 kronor – kom på skam i år igen. Av filmerna i ”Ingmar Bergman Competition” har det knappt blivit någon. Dokumentärer har jag inte alls hunnit med.

Å andra sidan har jag bjudits på en resa med film över hela världen: Japan, Indonsesien, Australien (om än i en film med slowmotionteknik),Indien, Syrien, USA, Kanada, Chile, Ukraina, Polen, Spanien, Frankrike, Belgien, Italien, Irland, Skottland med Orkneyöarnas stormiga arkipelag, Island, Finland (och lite Estland) Sverige och Centralafrikanska Republiken. En hyfsad resa över tio dagar av film.

Det är ju en del av tjusningen med festivalen. Att man kan resa med spårvagnen (eller ens utan att ens resa sig ur soffan) till en biosalong och komma ut i världen och få perspektiv på sakernas tillstånd.

Göteborgs 48 filmfestival hade olydnad som tema och sannerligen fick man smaka på det begreppet. Knappt hade alla förväntansfulla satt sig i Drakens salong för invigningsfilmen – norrmannens Eirik Svenssons ”Före mörkret” (recension här) – förrän kulturminister Parisa Liljegren läste lusen inte bara av den påstådda ”kultureliten” som gör film utan också av Festivalen, de som jobbar med den, publiken och de som njuter av film, men som också ser nödvändigheten av kultur i stort. Nu är det ju ingen överraskning att Tidölaget i sin regeringsbildning inte uppskattar kultur – åtminstone inte den som får kosta något.

Det blev sedan som ett slags självklar pendang till Filmfestivalens introduktionsfilm – den som inleder samtliga långfilmer – med Magnus Krepper som en sällan skådad slem diktator, som vill skona oss från kultur (filmer) han inte anser att vi behöver se.

Fick kämpa för film. Efter kulturministerns opolerade invigningstal hade festivalledningen (Pia Lundberg och Mirja Wester) fullt sjå att vända feststämningen rätt igen. Magnus Krepper som ondskefull diktator – i festivalens introduktionsfilm – blev en logisk fortsättning och påminnelse om regeringens kulturpolitik. Foto: KAI MARTIN och GÖTEBORGS FILMFESTIVAL

Med denna ton satt sattes också olydnaden på prov. Men också den stämningen, som åtminstone för mig, formade festivalen. Det blev mörkt, tungt, tyngre och en sorglig bismak över människans ondska och oförmåga att vilja varandra väl. Det var inte utan att jag efter – förvisso många utmärkta – intensivt drabbande och dystra filmer längtade efter ljuset, efter en italiensk film med en stor, bullrig familj där allt hände och mycket vin och mat åts.

Mina favoriter och några funderingar:

”Flickan med nålen” (Danmark/Sverige/Polen, regi Magnus von Horn). En svartvit film om en svartvit tid, som är grym i många bemärkelser. Ung fabriksarbetande kvinna i första världskrigets slut blir gravid med löfteslovande fabrikör. Blir lämnad ensam, men hamnar i händerna på en änglamakerska. Sällan har Trine Dyrholm spelat en grymmare gestalt som änglamakerskan. Den unga kvinnan görs fullkomligt hudlös av en fenomenal Vic Carmen Sonne. De vidriga miljöerna luktar med ångesten som ångar, ett persongalleri som delvis är hämtat från en freakshow och story som är grundat i en verklighet för kvinnor som inte äger rätten till sin kroppar. En brutalt stark och dyster film.

”Memoir of a snail” (Australien, regi Adam Elliot). En stopmotionfilm om en australisk, dysfunktionell familj där tvillingparet Grace och Gilbert Pudel skiljs åt när deras föräldrar avlider. En inkännande film om utanförskap, längtan, mobbning och drömmar.

”Före mörkret” (Norge, regi Eirik Svensson). Om förhoppningen att skapa gott i kriget ondska. Filmen har en känsla av närvaro som man inte kommer undan.

”Tre väninnor” (Frankrike, regi Emmanuel Mauret). Tre vänninor i Lyon, som är tajta men inte helt uppriktiga mot varandra. En listig och mycket humoristisk samt en smula vemodig intrig, snyggt presenterad med en manlig berättaröst, men sannerligen med de tre kvinnorna i centrala huvudroller.

”In the belly of a tiger” (Indien, regi Siddharta Jatla). Indisk fattigdom på landsbygden där man kan tjäna pengar med att – för hand – göra tegelstenar. En kärleksfull, ensamstående far med alkohol- och drog problem kämpar för försörjningen till sina föräldrar och två döttrar. Fabrikören på tegelfabrikören får Hans Alfredsons roll som John Höglund i ”Den enfaldige mördaren”, som en blid och vänlig humanist.

”Cows” (Sverige/Norge, regi Jakob Márky och Kasper Häggström). Underfundig, roande kortfilm om ett språkligt missförstånd som får stora konsekvenser.

Funderingar:

Det där med ”kill your darlings” verkar filmare ha problem med. Många av deras verk är väsentligt längre än vad de borde vara.

Varför får man inte möjlighet att strömma filmerna som tävlar i ”Dragon award best Nordic film”…? Ur ett eget perspektiv tycker jag det är synd. Jag hann inte med att se alla bidragen, så som jag önskat. Ur ett vidare perspektiv tycker jag att de nordiska filmerna dels visar på var övriga aktörer utanför Sverige har att erbjuda i Norge, Danmark, Finland och Island. Det skapar inte bara en förståelse för våra grannländer utan också en insyn i skapande hos dem.

Hur kommer det sig att kulturminister Parisa Liljestrand läser lusen av svensk kultur i stort och särskilt riktar den mot svensk film, som hon gjorde i invigningstalet, men inte medverkar i ett enda samtal som kurerats av Göteborgs filmfestival…? Frågorna som följer är då hur intresserad är hon av kultur? Vilka böcker läser hon? Vilka tv-serier ser hon? Vilka filmer och scenuppsättningar tar hon del av? Förstår hon ens kulturens mekanismer, konstnärers skapande, musikers komponerande…? Lusten och nödvändigheten i den konstnärliga verksamheten och vad den i sin tur ger en publik? Hon må stå upp för sin/regeringens politik – och det kan tyckas djärvt i sammanhanget – men framstår mest som en marionett med ett skrivet manus. Lite ironiskt med tanke på vad hon i sitt tal sa om just galor, som ”Guldbaggen” och Filmfestivalinvigningen.

Dessutom… vad får högerpolitikerna sin idé om en kulturelit? Konstnärer, artister, musiker, skådespelare är sällan väl betalda. Det är politiker.

Vinnare. Isländska ”When the lights break” knep ”Dragon award best Nordic film” och prissumman på 400000 kronor. Foto: PRESSBILD

Festivalens vinnare:

”Dragon award best Nordic film” – ”When the lights break” (regissör Rúnar Rúnarsson, Island).

”Dragon award best acting” – Andrea Brœin Hovig för sin roll i ”Kärlek” (Norge).

”Dragon award best Nordic film” hedersomnämnande – ”My Eternal Summer” (Danmark) av Sylvia Le Fanu.

Årets kritikerpris, Fipresci-priset – ”Flickan med nålen” (Danmark/Polen, regi Magnus von Horn).

Publikpriset ”Audience Dragon award best Nordic film” –”Före mörkret” (Norge, regi Eirik Svensson).

”Dragon award best Nordic documentary” – ”Trans memoir” (Sverige/Frankrike, regi Victoria Verseau).

”The Ingmar Bergman international debut award” – ”Hanami” (Schweiz, Portugal/Kap Verde, regi Denise Fernandes).

”Dragon award best international film” – ”Memoir of a snail” (Australien, regi Adam Elliot).

”Youth jury Dragon award” – ”Happyend” (Japan/ISA, regi Nero Sora).

”Draken film award” – ”Familj” (Sverige/Norge, regi Clara Vida).

”Honorary Dragon award” – Julie Delpy.

”Nordic honorary Dragon Award” – Thomas Vinterberg (regissör, Danmark).

”Startsladden”, för årets bästa kortfilm – ”True artist” (Sverige) Viktor Johansson. Priset är värt 420 000 kronor. 

”Startsladden”, publikens pris – ”Cows” (Sverige/Norge, regi Jakob Márky och Kasper Häggström).

Svenska kyrkans filmpris ”Angelospriset” – ”Leva lite” (Sverige/Norge/Danmark, regi Fanny Ovesen). Priset är på 50 000 kronor,.

”Nordic series script award” – Pelle Rådström, manusförfattare till ”Smärtpunkten”.

”Creative courage award” – ”Dates in real life (norsk serie).

”Mai Zetterling-stipendium” – till dokumentärfilmarna Annika och Jessica Karlsson.

Svindlande när ”Svindlande höjder” lajvar

Performance:

WUTHERING, WUTHERING HIGHTS

Annorlunda. Poste Restante vurmar för Emily Brontës ”Svindlande höjder” och lajvar den med publiken som medskapare. Foto: MARTINA HOOGLAND-IVANOW

Performancegruppen Poste Restante har en faibless för att göra djupdykningar in i skapande på ett annorlunda vis. Tidigare har man gjort det med sina föreställningar ”The Dinner Club” (2009), ”Closing Time” (2012), ”Apokalypsen” (2015),”Kamratföreningen Leviathan” (2018), ”Heaven & Hell” (2019), ”Skuld” (2022) och ”The Sunset Suite” (2023).

När man nu, i ett samarbete med bland andra Göteborgs stadsteater, penetrerar sin favoritroman ”Svindlande höjder”, Emily Brontës klassiker från 1847 (då utgiven under den manliga pseudonymen Ellis Bell), hamnar publiken i centrum.

Inledningsvis möts man av män och kvinnor sminkade och klädda som vore det ett norskt dödsmetallband. Man får hänga av sig, lämna mobiltelefonen i en korg, runt halsen finns nu en lapp med ens förnamn hängandes i ett snöre. Så kommer gruppens – vi är cirka tio som möts vid denna vår uppgjorda tid (det är fler grupper som kommer närvara under kvällen) – ciceron för kvällen. Han som inte bara inviger oss i kvällens program och möjlighet, utan också guidar oss genom de stationer som ska ge oss en fördjupad inblick i Emily Brontës roman.

Miljön är alltså Göteborgs slakthus, kala väggar där det tidigare har slaktats och styckats. Man möts av en konstgjord häst i fullstor storlek, en romantiskt lidande staty i en hopkrupen pose. En skir dimma ligger i rummet, några möbler – stolar, soffor, bord – är utplacerade.

Gruppen rör sig efter sin ledsagare, som skickligt bjuder in oss i den värld som ”Svindlande höjder” bjuder. Vi är snabbt in i den brittiska landsbygden i slutet av 1700-talet och blir en del av romanen, om än med försiktiga steg.

Vi blir Catherine Earnshaw, rör oss mellan Wuthering Hights och godset Thrushcross Grange, kyrkogården (många dör i boken) och heden. Vi blir Heathcliff. Romanens främsta karaktärer.

I en grupp om tio – några känner varandra sedan tidigare – är varje moment en tvekan. Men allt stärks efter hand. Vi agerar efter riktlinjer. Bär en kista mot en begravning. Klär oss – chimärt – i sorgkläder. Vi agerar tjänstehjon, drängar och pigor som sliter med ilska, hunger och värkande kroppar. Vi blir sjuka. Det går så där. Åtminstone för egen del.

Snart ska vi få möjlighet att klä oss som Catherine eller Heathcliff, eller någon av de andra karaktärerna som vi möter från boken. Allt för att iscensätta en scen på heden där de båda som döda ligger. Iklädd kråsskjorta och bonjour ligger jag under dansande dimmor när en slowmotionversion, en tolkning med manlig sångare, av Kate Bushs ”Wuthering hights” ljuder. Det är så doom utan att vara doom metal och jag tänker, som död, att ”Ever get the feeling you’ve been cheated?” *

Lite drastiskt, kanske. Men när man lajvar ”Svindlande höjder” och bjuder in publiken som deltagare vill jag ha mer. Visst, det erbjuds försäljning av boken, t-shirtar, cider tillsammans med högläsning och fördjupning. Som längst kan man närvara från 18.00 till stängningsdag 22.30. Det lockade inte mig. Några bröt tidigare. Andra var mer all in. Någon tyckte att det här vore konceptet för en bokrelease.

Jag…? Möjligen konservativ. Men jag vill vara en betraktare mer än en deltagare. Om jag inte själv är den som agerar. Så är ”Wuthering, Wuthering Hights” heller inte någon teater i egentlig mening, utan något helt annat. Förvisso en utmaning, men knappast mer än så. Fast visst har den här produktionen väckt mitt intresse för nyläsning av boken och för att återkomma till Kate Bushs debutalbum ”The kick inside” där ju ”Wuthering Hights” var första singeln, som också gav hennes genombrott 1978.

Intressant är det också, att det här genomförs, i en reflektion av kulturminister Parisa Liljestrands famösa invigningstal till Göteborgs filmfestival, med stöd från Svenska Postkodlotteriets Stiftelse och Statens Kulturråd. Delar av produktionen genomförs dessutom inom ramen för forskningsprojektet ”i svaghet” vid Stockholms konstnärliga högskola. Och just svaghet – eller styrka – är den del som vi som deltagare (mer än publik) omfamnas av. På gott och ont.

  • *Citatet är från Johnny Rotten (John Lydon) när Sex Pistols gör sin sista spelning 14 januari 1978 och han släpper mikrofonen i golvet och lämnar scenen.

”Wuthering, Wuthering Hights”, Slakthuset, Göteborg. Premiär 23 januari 2025. Spelas till och med 20 februari. Denna föreställning recenserad 29 januari.

Av: Poste Restante i samarbete med Göteborgs stadsteater, Backa Teater, Konträr och Ställbergs gruva.

Muntert med Mölndalsrevyn

Revy:

EFTERFESTEN – en revy som går utanför ramarna

!!!

En revy som roar. Mölndalsrevyns ”Efterfesten” bjuder på vasst manus och roande nummer. Foto: KAI MARTIN

Möllan, Mölndal.

Bäst: ”Stress” – Möllans fria musikaliska teaters version av ”Chess”.

Sämst: Mer engagemang från orkestern, tack!

Fråga: Hur ska revyn hitta till en yngre publik…?

Åh, dessa fantastiska revyartister som vet hur att skriva revyer. Från ax till serverad och skivad limpa ryms inte bara många funderande timmar och skrivande, utan också repetitioner, övande av danssteg, instudering av sånger med låttexter, tajming, förberedelser av kostymer och peruker, smink och det stora pusslet. Pusslet som omfattar det mesta, men också hur revyns dramaturgi ska landa i salongen.

Jo, ja, Mölndalsrevyn är en institution som förra året firade 50. Nu spinner man vidare på det med sin ”Efterfesten – en revy som går utanför ramarna”. För gänget på – och utanför – scen ser inte gärna att firandet är över.

Rutin finns – och en rejäl dos entusiasm. Mest trogna har Lena Gustafsson (30 år med Mölndalsrevyn) och Karin Mickelbo (som gör sitt 25 år). Sara Sanzén kommer därefter (gör sitta åttonde revyår) tillsammans med Anton Nordin (som varit med sedan 2018). De övriga – Ludvig Hansén, Adam Evertsson och Cristian Ehrman –stoltserar med med sina respektive andra år på Mölndalsrevyn på scen.

Kul på scen. Mölndalsrevyn bjuder generöst från scenen. Foto: KAI MARTIN

Till årets revy har manusgänget verkligen vässat sina pennor. Det är smarta nummer fyllt av humor blandat med lättare inslag av regionalt, nationellt och internationellt slag. Musiken är hämtad från allt från Benjamin Ingrosso, Lena Philipsson, Orup och Povel Ramel. Den sistnämndes ”Var är tvålen?” blir ”Var är guldet?” i ett lite för kort nummer om guldfyndet i humorgruppen JLC:s nyinköpta fastighet. Där fanns väl ändå mer att vaska…?

Cristian Ehrman, med erfarenhet från Lerumsrevyn, tjänar som något slags konferencier genom revyn, då han inte har fullt upp med att medverka i några av alla nummer. Anton Nordin är återkommande genom föreställningen i en mycket rolig karaktär som mannen som letar efter sin hustru.

Tradition står Mölndalsrevyn nära. Så återkommer de kära kärringarna från Kvarnbyvallens hembygdsförening med Karin Mickelbo i centrum. Denna gång i ett snyggt koreograferat nummer om inkontinens. Primadonnorna Lena Gustafsson och Karin Mickelbo har axlat det lågtstående, mycket roliga, inslaget med ord, denna gången som valar om ”Supervalåret”. Tillbaka är också ambitiösa Möllans fria musikaliska teater med en ny uppsättning till Mölndals kommuns fromma. I år har regissör Kim Bondesson Lagerman (Lena Gustafsson med den ständigt krånglande lösmustaschen) valt att göra musikalen ”Chess” genom ett AI-perspektiv. Det blir ”Stress” och ”One night in Bangkok” blir ”Stresshantering i Balltorp”. Smart, tokigt och mycket roande signerat Sara Sanzén.

Korkproblematiken är nog alla lokalrevyers favorit i år. Så också här där Orups ”Pojkarna på rad” blir om just korkarna i ett färgstarkt nummer. Även TV4:s avslöjande om SD:s ”Trollfabrik”, som inte heller skonas av gänget i Mölndalsrevyn. Eller jakten på mördarsniglar, som i Mölndalsrevyns regi blir ett utmärkt, humoristiskt koreograferat nummer.

Fyndiga nummer är också den unge patienten (Ludvig Hansén) som vill kolla upp varför hans prickar (å, ä och ö) har försvunnit i talet. Ordvrickande skickligt. Kul över det roliga snittet är också mötet med Kung Bore (Adam Evertsson), Våren (Sara Sanzén), Sommaren (Anton Nordin), Hösten (Cristian Ehrman) och den okynniga Fröken April (Karin Mickelbo). Precis som trion Ludvig Hansén, Lena Gustafsson och Sara Sanzén som tävlar om att vara svårast i kulturgenrerna.

Ludvig Hansén växer från år till år och tar 2025 än mer plats än de två föregående åren. Han har rösten för låtarna, tajmingen för skämten och karaktärerna för de olika nummer han medverkar i. Han kan leverera en såväl enkel som komplicerad text. Anton Nordin har musikalklass på rösten och en känsla för sin nerviga gestalter, som jag uppskattar. Och Cristian Ehrman är ett effektivt kitt genom föreställningen.

Tidigare år har man varit duktig på att hylla storheter som gått bort under året som gått. Men så inte den här gången, förutom att Georg Riedels musik tjänar som musikkuliss emellanåt. Och jag inser att jag saknar Manda Strid Bomander, som varit med de senaste åren, för hennes karisma, sång, dans och ungdoms skull. Men man kan ana att unga scenmästaren Liv Bunketorp Olander kommer ta ytterligare kliv på scenen till nästa år. Det lilla som gavs gav mersmak. För bland all aktad rutin och erfarenhet krävs också spirande vitalitet, som ett komplement. Som med Ludvig Hansén.

Visst, emellanåt sjunger gänget hellre än bra. Men det är ändå ett sprudlande kalas späckat med humor som ”Efterfesten” bjuder. Det här är en revy man inte ska missa.

”Efterfesten – en revy som går utanför ramarna”, Möllan, Mölndal. Premiär 5 januari 2025. Denna recension baserad på föreställningen 26 januari. Spelas till och med 15 februari.

Regi: Kjell Samuelsson.

Koreograf: Elin Ljungberg.

Repetitör: Börje Nilsson Mäki.

Ljusdesign: Henrik Johansson och Sebastian Lökkeberg.

Ljuddesign: Henrik Marzelius.

Smink: Ulla Karin Olsson och Pia Olsson.

Kostym: Doris Kjær och Mia Redemo.

Orkester: Bengt Holme, Börje Nilsson Mäki, Janschie Börjesson, Thomas Hagby och Caroline Bille.

På scen: Lena Gustafsson, Karin Mickelbo, Sara Sanzén, Anton Nordin, Adam Evertsson, Cristian Ehrman och Ludvid Hansén samt även scenmästaren Liv Bunketorp Olander.

Textförfattare: Karin Svenner, Robert Cronholt, Manda Strid Bomander, David Johansson Axberg, Peter Mannerfelt, Stefan Sjö, Sebastian Lökkeberg, Marcus Olsson, Lena Gustafsson, Anna Moræus, Sara Sanzén, Ludvid Hansén, Adam Evertsson, Anton Nordin, Kjell Samuelsson och Cristian Ehrman.

Stark och mörk norsk film

Film:

FÖRE MÖRKRET

!!!!

Omskakande. Norske regissören Eirik Svenssons ”Före mörkret” är stark, mörk och omskakande. Foto: FANTEFILM

I februari 2020 gjorde jag ett reportage för GöteborgDirekt när norske regissören Eirik Svensson var i Haga för att filma en scen för den kommande filmen ”Den största förbrytelsen”. Av olika skäl kom jag inte att se filmen för en helt nyligen. Den om den judiska familjen som i Norge drabbades av förintelsen under det grymma andra världskriget. Den är baserad på verkliga händelser, beskrivna i den drabbande boken ”Det största brottet – offer och gärningsmän i den norska förintelsen” (Marie Michelet, Albert Bonniers förlag).

När nu Eirik Svensson kommer med nästa film – ”Före mörkret” – som inleder och inviger Göteborgs 48 filmfestival är det åter krigets grymhet och meningslöshet i centrum. Åter igen är det en bok baserad på verkligheten, självbiografin ”Det finnes ingen de andre – det er bare oss” av Lindis Hurum, generalsekreterare för norska Läkare utan gränser.

Det är en febrig verklighet vi kastas in i. I Centralafrikanska republiken har ett inbördeskrig blossat upp mellan muslimer och kristna. På plats finns ett norskt team, liknande Läkare utan gränser, för att hjälpa offren i kriget med en läkarstation mitt i det gigantiska flyktinglägret av kristna.

Milisen vaktar berusade och narkotikapåverkade in- och utresor till sjukhuset. Men tack vare att norrmännen står på god fot med den lynnige ledaren Victor (Nixon Ringa) går det bra. Men det är en balansgång på en knivsegg. Ett vibrerande finger på avtryckaren till en gevär kan lätt slinta. Så dyker det upp en muslimsk flykting på läkarstationen. Ryktet går och situationen eskalerar hotfullt. Det norska teamets chef Linn, nervigt skickligt spelad av Kristine Kujath Thorp, försöker rädda den muslimske mannen och samtidigt rädda sin verksamhet i en ständig kamp mellan liv och död.

Det blir ett drama som är drabbande. Filmen är så närvarande med skickligt foto av Karl Erik Brøndbo att det känns som man är på plats i denna så infekterade krigshärd. Det är en thriller utan att vara en thriller. Spänningen är laddad från start till mål utan möjlighet till andhämtning. Det här är en film, som inte går att skaka av sig. Kanske för att vetskapen är att allt är mycket värre i verkligheten i en värld där politiker blivit krigshetsare och värnar strid istället för fred, försoning och diplomati. På bekostnad av mänskligt lidande.

”Före mörkret”

Regi: Eirik Svensson.

Foto: Karl Erik Brøndbo.

Klippning: Elise Solberg.

Musik: Lisa Nordström.

I rollerna bland andra: Kristine Kujath Thorp, Alexander Karim, Bibi Tanga, Mattis Hermann Nyquist, Tracy Gotoas och Alma Pöysti.

Stormigt ute och inne när 48 Filmfestivalen invigdes

Göteborgs filmfestival har ju knappast varit någon dans på Cannes gator. I januaris bistra slut är förutsättningarna liksom annorlunda. Men filmfesten i Göteborg har gjort sitt för att skänka glädje i motgångar, uppförslut eller när det mesta sett mörkt ut även utanför biosalongen. Ja, man lyckades kämpa sig igenom pandemin och upprätthålla Festivalen via sin strömningstjänst. Idéer hur var många. Till exempel kunde man ta in på hotell, få mat på rummet och film på teven. Ett spännande sätt som jag/vi testade 2021.

Att årets tema är olydnad får sin tydligheten med en gång. Ute stormar det, men göteborgarna – och hitresta besökare – trotsar vädret för att komma till dels galapremiären av norrmannen Eirik Svenssons ”Före mörkret”, höra kulturminister Parisa Liljestrand invigningstala, uppleva far och son Peter och Hector Apelgren leda galan och ta del av festivalcheferna Mirja Wester (vd) och Pia Lundberg när de förklarar Göteborg filmfestivals ståndpunkt och riktlinjer.

Humor. Peter och Hector Apelgren ledde Göteborgs filmfestivals premiär med humor och skratt. Foto: KAI MARTIN

Festivalen börjar, som sig bör i Göteborg, med humor – och trots. På filmduken dyker Kristian Luuk upp, i TV-huset på andra sidan Älven letandes efter far och son Apelgren. De ska ju vara med i ”På spåret” med sändningsstart 20.00 i SVT. Han spelar på att programmet är direktsänt, trots att både han och tv-publiken vet att det inte är så. När han får reda på att duon Apelgren ska leda invigningen av Göteborgs filmfestival – som han påstår sig inte har hört tala om – vill han genast hamna på gästlistan, gärna plus fem.

Så… Hector Apelgren kommer in på scenen med en stol med en person i dold under ett skynke. De som följer Peter Apelgren på sociala medier vet att han blivit kraftigt förkyld, något som skulle äventyra hans medverkan på invigningen. Är det ens han som är gömd i stolen?

Det blir alltså Hector Apelgren som får tala för att sedan avtäcka personen under skynket, som visar sig vara hans far. För första gången en tigande Peter Apelgren. Han kan så småningom inte hålla sig. Förhållningsreglerna om att inte stå, inte prata – och dem från hustrun Anna Mannheimer – och inte dra någon Göteborgsvits eller sexskämt bryts förstås.

Ja, det är skratt i salongen, som ökar när Hector Apelgren visar en ”trailer” på film om den sjuke pappan, som har gjorts. En travesti på Filip och Fredriks ”Den sista resan”, som nu blir Peter Apelgrens nästa sista resa till Ucklum. Orten där han växte upp.

Det blir pingpong mellan skratt och allvar. För när Parisa Liljestrand håller sitt invigningstal möts hon av burop. Sällan har Filmfestivalens invigning varit så politiskt laddad och det av förklarliga skäl.

Inte populär. Kulturminister Parisa Liljestrand buades ut under sitt tal när hon invigde 48:e Göteborgs filmfestival.
Foto: KAI MARTIN

Regeringens nedmontering av kultur i riket är både förödande och monumental. Hon har ju själv valt bort att närvara på Filmfestivalen när nordiska filmbranschen håller ett toppmöte tidigare på fredagen. Istället håller hon en presskonferens i Stockholm för att förklara regeringens strid mot illegal ip-tv. Strömningsmöjligheten som regeringen menar gynnar kriminaliteten. Därefter åker hon på ett studiebesök till Netflix innan turen går till Göteborg.

Regeringens kamp mot ip-tv och dess illegala effekter tycker jag inte är fel. Men när hon nu på plats berättar om detta möts hon av burop. Det blir laddat i salongen och kulturministern minspel blir allt bistrare. Hon säger: ” Jag vet att många kulturministrar före mig försökt framställa sig som de olika branschernas bästa kompisar och företrädare i regeringen. De kanske får jättemycket uppskattning för det på galor och festivaler.”

Olydiga. Festivalens konstnärliga ledare Pia Lundberg och dess vd Mirja Wester stod i bjärt kontrast till kulturministerns utspel. Foto: KAI MARTIN

När så Pia Lundberg och Mirja Wester håller sitt invigningstal blir det i bjärt kontrast till kulturministern, som raljant menar att både Filmfestivalen och Guldbaggegalan håller sig till ett givet manus år efter år. Det förstärks – ja, glöm inte temat ”olydnad” – när konstnären Britta Marakatt-Labba dyker upp på filmduken från hemmet i Övre Sopporo, nästa så högt upp man kan komma i Sverige. Hon, som i sitt konstnärskap arbetat med civil olydnad i hela sitt liv, arbetar för att rädda skogen i sina trakter från skövling av skogsbolagen. Originalet till motivet som är på årets festivalprogram finns uppsatt, tydligt markerat, i ett träd. För att tydliggöra hennes ståndpunkt. För att tydliggöra Filmfestivalens ståndpunkt och tema.

Kulturministerns utspel och regeringens kulturförakt blev än tydligare – och kusligare – när Festivalens introduktionsfilm visas. En diktator som i lömsk förtrolighet talar till folket när han vill kväva den konstnärliga friheten – och senare censurera Filmfestivalens program. Se den här.

Hyllades. Eirik Svensson med team hyllades före visningen av hans ”Före mörkret” och även efter.
Foto: KAI MARTIN

När sedan brutalt starka ”Före mörkret” inleder Festivalen dödar den all feststämning – åtminstone för mig. Att efter den omtumlande, mörka filmen var det svårt att mingla runt, leende och förväntansfull. Jag åkte hem och gjorde som Peter Apelgren, drog något över huvudet och tittade på ”På spåret”.