Nöje | kaimartinblog

Sanningens ögonblick – Göteborgs filmfestival valde fel vinnare

49 Göteborgs filmfestival är över. 266 filmer har visats. Mängder med publik har varit på plats – eller hemma och strömmat – för att se film eller för att delta i samtal, seminarier eller festaktiviteter. Filmfestivalen håller verkligen januari igång.

Nu är vinnare korade av juryer och publik. Och Göteborgs filmfestivals kanske mest brännande tema – ”Sanning” – har löpt som en röd, vibrerande och glödgad tråd genom hela festivalen.

Men vann rätt film? Nej, om inte du vill ha min sanning.

***Grymt bra. Introduktionsfilmen om ”Sanning” – 49 Göteborgs filmfestivals tema – med skådespelarna Alexander Karim och David Dencik är grymt bra. Foto: GÖTEBORG FILM FESTIVAL***

Så kom jag ut i andra ändan av Filmfestivalen efter att ha sett nära 30 långfilmer och Startsladdens åtta bidrag. Jag har färdats från Bolivia och Anderna till Kazakstan, från Marocko till Island, från Japan till de skånska slätterna, har besökt spanska turistparadis och replokaler, studior och scener med the Ark. Sett meningslösa knull och fantastiska scenerier, strålande skådespel och mindre bra aktörer. Några filmer har varit imponerande, kraftfulla och uppslukande. Det som definitivt gör att film är bäst på bio. Andra har varit sömniga, trista och följts av stora frågetecken om vad som egentligen var meningen med att göra just den där filmen.

Med andra ord, som filmfestivalen ska vara. Ett myller av intryck – positiva som negativa – som sköljer ens sinnen under denna dryga veckan.

Jo, det är svårt att inte gilla det.

Jag har också gillat årets tema – Sanning – som är så listigt och rätt i tiden. Vi lever i en märklig tid där mäktiga män – och kvinnor – använder lögnen som sanning, där nyheter från etablerade nyhetsmedia kallas fake news och där balanserad journalistik ifrågasätts. Det är en orwellsk 1984-era, som jag undrar hur man någonsin ska kunna tvätta sig ren ifrån. I denna tid är det en avgrund mellan samförstånd, diplomati och solidaritet är fåfänga begrepp. Den som gapar mest, ljuger mest och är mest girig vinner. Det är sorgligt.

Så regissör Mats Udds två minuter långa introduktionsfilm – den som visas före varje film – med Alexander Karim och David Dencik är grymt bra. Otäck, humoristisk och talande. Ni kan se den här.

Under Festivalen delas mängder med priser ut – några av dem får ni ta del av i slutet av den här texten. Som med det mesta är det inte alltid man håller med, framför allt inte jag.

Så… jag tänker att jag ska ge mina utnämningar, som skiljer sig från juryns och publikens val. Jag har också varje år en förhoppning om att hinna se samtliga åtta filmer under rubriken Dragon Award Best Nordic Film och väljer att ge mina betyg på dessa filmer. Ja, det blir lite blandat och gott.

Håll till godo.

Nordic Competition:

Biodlaren – regi Marcus Carlsson (Sverige)

Filmfstivalens invigningsfilm med bland andra Adam Lundgren som deprimerad änkling med tonårsdotter är en strömlinjeformad film. Åmotfors är spelplatsen för händelserna, men den värmländska orten blir lika klaustrofobisk som filmen har oförmågan att skapa dramatik. Jo, dottern Claudia spelas truligt lysande av Hedvig Nilsson. Men det räcker liksom inte till.

Mecenaten – regi av Julia Thelin (Sverige)

!!!

När den unga städerskan (Carla Dehn) blir allt mer osynligförklarad av sin uppdragsgivare gör hon en rockad. När den framgångsrika galleristen åker utomlands tar hon hennes plats. Det blir förvecklingar och lögner som i sin tur skapar en hyfsat intressant intrig. Men jag tycker att det den thrillerstämning som skapas mot slutet hade kunnat spinna igång tidigare. Nu går filmen lite på tomgång innan dramatiken slår ut i full blom.

Vægtløs (Viktlös) – regi Emilie Thalund (Danmark)

!!!

15-åriga Lea anses som överviktig och skickas därför på ett läger för att lära sig kost och motion. (Jo, sådana läger finns i Danmark.) Ett inte oväsentligt ämne om falska kroppsideal som i Emilie Thalunds film draperas i en förbjuden kärlek mellan lärare och elev. Fint komponerad, väl spelad av debuterande Maria Helweg Augustsen, som gör Lea trovärdig i sin spirande kvinnokropp med längtan efter bekräftelse.

Àstin sem eftir er (Det som återstår) – regi Hlynur Pálmason (Island)

!!!

Anna (Saga Garðarsdóttir) fokuserar på sitt konstnärskap när äktenskapet har kraschat. Maken Magnus (Sverrir Gudnason), fiskaren, låtsas som om ingenting har hänt. Han förnekar också sina känslor, sorgen över skilsmässan och kärleken som har tagit slut. Det blir en bitvis intressant och bitvis märklig film i ämnet med överjordiska händelser och humoristiska skeenden i en mischmasch, som jag inte alltid blir helt klok på.

Kerro kaikille (Låt alla veta) – regi Alli Haapasalo (Finland)

!!!!

Ja, det finns likheter med danskan Malou Reymanns ”Ustyrlig” från 2023. Filmen – baserad på verkliga händelser – om den unga kvinnan vars trots i livet på 30-talet placerar henne på tukthus på en isolerad ö i Stora Bält. Här är det den finska skärgården, slutet av 1800-talet och kvinnan Amanda (Marketta Tikkanen) vars premenstruella smärtor skickar henne för ”vård”. På sätt och vis är det en traditionellt berättad historia, men åh så välgjord och -spelad (Marketta Tikkanen är fenomenal). Men är jobbar fotografiet med sina udda vinklar och känsla för kompositioner med musikens dramatik och ljudsättning i en fantastisk symbios. Det här är en stor film, som känns genom ben och märg in i själ och hjärta. Och, ja, även denna film är baserad på verkliga händelser.

Värn – regi John Skoog (Sverige)

!!!!

Franske stjärnskådespelaren Denis Lavant spelar Karl-Göran Persson i John Skoogs svartvita mästerverk om den verkliga lantbrukaren som byggde sig ett värn i skuggan av andra världskriget. Allt bygger på John Skoogs hågkomster från barndomen om särligen, som hölls ömt om vuxna och barn, men som trakasserades av ortens ungdomar. Denis Lavant (”De älskande på Pont-Neuf” med flera) är som Buster Keaton i ”The railrodder”, med ett snudd på stenansikte oförtrutet arbetande framåt, och Stellan Skarsgårds Sven, ”Idioten” i ”Den enfaldige mördaren”. det är inte många repliker som fälls och Lavants skånska är sisådär. Men filmen är vemodig, uppslukande och empatisk och fint berättande med en flickas röst som driver händelserna framåt.

”Butterfly” – regi Itonje Søimer Guttormsen (Norge)

!!!

När den excentriska modern dör hastigt på Gran Canaria tvingas hennes döttrar dels till att åka dit för att ta hand om dödsboet, dels till att mötas igen efter många år isär. Det är en delvis splittrad film med många infallsvinklar och delmål och delvis en lätt humoristisk film med andlighet som spelbricka. Det är en film som skulle ha mått bra av att kortas och förtätas. Men är trots allt en två timmars fullgod underhållning.

Vinnare i Göteborgs filmfestival 2026

Filmer:

”Kerro kaikille” – den finska filmen är drabbande, välspelad och välkomponerad med magiskt foto.

”Värn” – svartvit, verklighetsbaserat drama på den skånska landsbygdens fält lyckas pricka rätt med en varm ton i ett vindpinat, kallt landskap.

”Calle Malaga” – den marockanska filmen i regi av Maryam Touzani och med legendariska Carmen Maura i en praktroll är rätt och slätt underbar.

The chronology of water” – ”Twilight”-skådisen Kristen Stewarts regidebut är smärtsamt stark. Imogen Poots gör huvudrollen som den av övergrepp från sin far trasiga Lidia fullkomligt hudlös. En

Skådespelare:

Marketta Tikkanen i ”Kerro kaikille”.

Carmen Maura i ”Calle Malaga”.

Denis Lavant i ”Värn”.

Imogen Poots i ”The chronology of water”.

Vinnare i 49 Göteborgs filmfestival:

Dragon Award Best Nordic Film: The last resort. (Min kommentar: en traditionell film berättad i något slags Ruben Östlund-anda om moraliska betänkligheter när västvärldens lyxturism och all inclusive möter flyktingtragedier. En helt ok film, men inte festivalens bästa.)

Dragon Award Best Acting: Adam Lundgren i ”Biodlaren”. (Min kommentar: en sömngångaraktig prestation som kanske representerar rollen. Men oj så mycket starkare kort det fanns i startfältet, som Marketta Tikkanen.)

Sven Nykvist Cinematography Award – Louise McLaughlin (”Vægtløs”). (Min kommentar: helt ok. Fotot är närvarande, intimt och inkännande. Men jag håller Jarmo Kiurus foto i ”Kerro kaikille” som kpngt mycket bättre.)

Fipresci-priset (kritikernas pris): ”Vægtløs”. (Min kommentar: ja, som ni förstår hade mitt val varit antingen ”Värn” eller också ”Kerro kaikille”.)

Audience Dragon Award Best Nordic: ”Biodlaren”. (Min kommentar: kollade publiken bara på en film i kategorin…?)

Dragon Award Best Internationell Film: ”Calle Malaga”. (Min kommentar: helt enig.)

Dragon Award Best Nordic Documentary: Första blatten på månen. (Min kommentar: hann inte med några dokumentärer mer än ”We are the Ark”.)

Startsladden: Christer Wahlberg för ”Det som finns kvar av mig”. (Min kommentar: ett utmärkt val, men urvalet av kvalitativa kortfilmer var rätt blekt.)

Slutligen. Några undringar:

Jag har sett flera förlossningar på film under festivalen. Någon autentisk. Men flera där barnet föds utan navelsträng. Ok…?

Är det en ny trend att filmer ska sluta tvärt, som med ett slurp…?

Nära magi med Miriam

Posted on 2 dagar sedan av Kai Martin

Konsert:

MIRIAM BRYANT

!!!

Göteborgs konserthus.

Publik: Utsålt (drygt 1200).

Bäst: Miriam Bryant sång.

Sämst: Det avslappnade blev lite för avslappnat emellanåt.

Fråga: Har Miriam Bryant hittat tillbaka till musiken nu…?

Det har hänt något med Miriam Bryant. Ja, förstås väldigt mycket om man räknar sedan genombrottet som kom med hennes medverkan i ”Så mycket bättre” för drygt tio år sedan. Hon har ju intagit inte bara svenska folkets hjärtan utan också de stora scenerna. Antingen i eget namn eller som gäst med, främst, Håkan Hellström på Ullevi. Insatser som har varit så berörande starka att det vore synd och skam om de inte gjorde ett duettalbum.

Men… det jag främst tänker på är hur hon har utvecklats som artist. Det är några år sedan jag såg en Miriam Bryankonsert. Tror det var Way out West 2018 och hon levde ut sin rockdrömmar och halsade ur en flaska vitt vin. Det lät okej, men var också en signal på något oroväckande. Det har hon skakat av sig med en mer nykter syn på tillvaron. Med detta har också insikten om hur musik ska framföras kommit. Musiken som i sin jakt på perfektion naglat fast henne i något hon inte vill vara i eller med. För mycket förprogrammerat. För mycket bestämt. För långt ifrån att musik ska byggas utav glädje, spontanitet…

Så för att bryta sig fri och hitta tillbaka till musikens glädje uppstod då idén om denna hennes akustiska turné, som är i sin linda när den når Göteborgs konserthus för två kvällar.

För de som undrade varför hon hade ett halvt vardagsrum med sig på ”Idrottsgalan” i SVT för några veckor sedan får man förklaringen nu. ”Vardagsrummet” är hennes chilla place, som hon har tagit med på resan för att kunna slappna av i sin egen miljö. Det ser lite apart ut, men funkar ändå. Å andra sidan funkar det mesta med Miriam Bryant.

Intimt. Miriam Bryant bjuder in publiken med sin akustiska turné. Foto: SIMON LJUNGMAN och KAI MARTIN

Med beslutet att vara återhållsam med drickandet har – och detta är min tolkning – hon vunnit så mycket. Framför allt som sångerska. Hon är tryggare, bättre och mer skicklig. I somras med Håkan Hellström var hon helt hisnande bra med en sångteknik som bländade.

Den förmågan besitter hon också denna kväll, men i ett mindre svulstigt sammanhang.

Kaxigt kliver hon med band in på scen med påslaget ljus i salongen. En artistiskt rätt så påver entré utan intromusik. Pang på bara med gruppen och, även detta kaxigt, med den omdebatterade ”Inte tillsammans”, som artisten Sandra Beijer menar är texten till hennes ”Affären”. Ingen kommentar på scen. Bara låtens styrka.

Allt är avskalat och, som hon kallar det ”ett experiment som ni är välkomna att delta i”. ”Det är som jag klär av mig naken på ett osexigt vis”, fortsätter hon. Men så blottläggande blir det inte. Eller… inte mer än de blottläggande hon redan gör med sina närmast dagbokslika texter. Det är ju just hudlösheten, direktheten och det oförställda som är hennes styrka.

Det blir nära inför en andaktsfull publik där musiken verkligen får tala. Hon har ett lyhört och mångfacetterat band på scen, som lätt växlar instrument och som därmed ger låtarna dynamik. Det improviseras, leks och skapar därmed en lätthet av låtarna. Men det är en konsert heller inte utan trams. En frågelåda, som stått i foajén inför konserten, vittjas och frågor från fansen ställs, som ”Vem är din favoritskidskytt?”. Men Miriam Bryant är ingen showartist. Det är musiken, låtarna och texterna som mår bäst av att få hamna i centrum. Det är då det nära nog blir magi.

Miriam Bryant, Göteborgs konserthus, 31 januari 2026.

På scen: Mats Sandahl, kontrabas, cello, tolvsträngad akustisk gitarr, akustisk gitarr och sång, David Larsson, piano, orgel, munspel, akustisk gitarr och sång, Oskar Bettinsoli Nilsson, akustisk gitarr, elgitarr och sång, John Bjurström, trummor, slagverk, klaviatur och sång, Miriam Bryant, sång.

Låtlista:

Inte tillsammans
Ditt fel
Avundsjuk på regnet
Under någon ny
In kom en ängel
And I love you so (Shirley Bassey-cover)
Passa dig
Magiker
Okej att dö
Ge upp igen
Nothing 4-ever
Regnblöta skor
Santiago
Svart bil
Rör mig
Blåmärkshårt (Mi amor)
Tystnar i luren
Ps. Jag hatar dig
Ett sista glad (extranummer)

Gott och blandat med Torslandarevyn

Posted on 2 dagar sedan av Kai Martin

Nyårsrevy:

GÔR BRA ELLER HUR SJUKT SOM HELST!

!!!

***Roar. Torslandarevyn knyter ihop smått och gott och bjuder på en blandad kompott med sin revy 2026. Foto: KAI MARTIN***

Kulthuset Vingen, Torslanda.

Publik: Nära nog fullsatt.

Bäst: ”Ankdammen” för humorn, ”Våran tid” för innerligheten.

Sämst: Det finns alltid några älsklingar som borde ha tagit bort eller kortats.

Fråga: Blir det liveband nästa år…?

Vad skulle Sverige göra utan alla eldsjälar? De som får idrottslag att rulla. De som håller föreningar kokande. De som med entusiasm skriver manus till årliga nyårsrevyer med målet att roa och underhålla för några veckor in på det nya året.

Jag är tacksam för dem. För deras insatser. Som med Torslandarevyn, som med ”Gôr bra eller Hur sjukt som helst” för tionde gången bjuder på revy som är tramsig, flamsig, kantig och alldeles underbar. Här är ett gäng, ledda av regissör och manusförfattare (dessutom producent) Johanna Sandström, som ogenerat ställer sig på scen beredda att kasta sig ut i det svåraste av allt: att roa.

Nej, komik är ingen lätt sak. Att underhålla är svårt. Att hitta tajming, får ihop en replik, ett rörelsemönster eller en mimik så att det tränger fram över scenkanten från första raden till den sista. Det kräver sitt mod. Det kräver sina män och kvinnor.

Torslandarevyn är ett sammansvetsat gäng, vilka förvisso i år förlorat två att de starkast ledande stjärnorna från förra året (Tina Westerberg och Peter Svanberg), som antar utmaningen med gott humör.

Första akten bjuder in till sjukhuset Hälsa Hem där pengarna styr vården och resultaten blir därefter. Det är satir som roar med ett visst mått av eftertanke. Det blir småroligt, ett gott och blandat av pricksäkerhet och lite mer vilsen humor. Men visst funkar det när läkarteamen blandar ihop patienterna; en lungsjuk får nytt knä, en knäoperation blir istället en lungtransplantation. ”Det är sånt som händer!”, som läkarna skrockande urskuldar sig.

Andra akten är klassisk nummerrevy (imponerande 25 stycken) med både intensiva klädbyten och karaktärsskiftningar. Stefan Bladh gör sin franska kock på raljerande svenskfranska med humoristisk knorr. Sofie Johansson, Mikael Magnusson, Runar Larsen och Stefan Bladh gör ”Bönner” av ”Bada bastu”, om dilemmat med att nötköttproduktion av miljöskäl ska minska. Snitsigt. Nykomlingen Joakim Karlsson, ett sprudlande energiknippe, gör tillsammans med Mikael Magnusson Ronny och Ragge i ”Striiträjs”. Lokal anknytning med nationell humortouch.

”Ankdammen” är koreografisk humor där Stefan Bladh, Sofie Johansson och Frederica Hissa (med Victor Andell Evaldssons, Joakim Karlssons och Amanda Sandströms ”ben”) gör ”Svansjön” i en hysterisk version med vissa avbrott. Kul. Och avslutande ”Cirkus SiSådär” med hela ensemblen är kvickt och larvigt på bästa vis. Men ingen humor utan en gnutta allvar. Nytillskottet, 13-åriga Amanda Sandström sjunger ”Våran tid” fint och känslosamt med Sofie Johansson. Ett dotter–mor-möte med allvarstext till duettklassikern ”The prayer” mellan Céline Dion och Andra Bocelli. Snyggt jobbat.

Jo, Torslandarevyn håller måttet även 2026. Visst haltar det här och var. Och visst kan somt skalas ned, tajtas till eller till och med tas bort. Och visst borde Runar Larsens funny bones utnyttjas mer. Men det är helheten som räknas. Torslandarevyn smörjer själen.

”Gôr bra eller Hur sjukt som helst”, Torslandarevyn, Kulturhuset Vingen. Premiär 24 januari 2026. Denna recension är baserad på eftermiddagsföreställningen 31 januari. Spelas till och med 28 februari.

Regi: Johanna Sandström.

Manus: Johanna Sandström, Victor Andell Evaldsson, Helen Abrahamsson, Elvir Gashi Milder och Stefan Bladh.

Koreograf: Malin Rydberg.

Musikproducent: Petter Boström.

Scenograf: Sofie Johansson.

Sömmerska: Isabell Samuelsson.

Ljud: Per-Axel Gustafson.

Ljus: Isabell Scholtz/Fredrik Johansson.

Reklaminslag: Mikael Magnusson/Johanna Sandström.

På scen: Jenny-Ann Forsmark, Amanda Sandström, Runar Larsen, Mikael Magnusson, Frederica Hissa, Hazze Olsson, Viktor Andell Evaldsson, Helen Abrahamsson, Isabell Samuelsson, Sofie Johansson, Lena Jinesjö, Joakim Karlsson och Stefan Bladh.

”Macken” flyttar in hos Kajskjul 8 i höst

Posted on 5 dagar sedan av Kai Martin

”Macken” blev ingen omedelbar framgång när SVT lanserade humorserien om Roys och Rogers mack.

Men med tiden blev tv-serien en magnifik succé och något av Galenskaparna och After Shaves stora publika genombrott.

Nu – 40 år efter premiären och tio år efter att Claes Eriksson satte den på scen för sista gången – är ”Macken” aktuell igen. Nu på Kajskjul 8 och i ett nytt format med vokalensemblen Solala och musikal- och humorstjärna Linnéa Lexfors.

– ”Macken” har följt oss från vaggan till nu, säger Olle Carlström Bergel i Solala.

”Macken” går igen. Solala – Jens Lindvall, Olle Carlström Bergel och Anders Gabrielson – gör tillsammans med Linnea Lexfors ”En hyllning till Macken” på Kajskjul 8 i höst. Foto: TOMMY HOLL

Claes Eriksson, skaparen av ”Macken”, gillar egentligen inte att släppa taget om sina produktioner. Men det är flera som fått eget liv i uppsättningar runt om i landet. Senast var det just ”macken” som spelade i Kalmar och Claes Eriksson var på plats för att inspektera.

– Det var en annorlunda uppsättning. Den enda som var lik var han som spelade Roy, som imiterade Anders. Annars var ingen det och, till exempel, barkisbagaren spelades av en tjej. Men… Niklas Holtne , regissören för föreställningen, sa klokt att ”manuset står över aktörerna”, förklarar han som nu tvingats släppa tömmarna – till viss del.

Niklas Holtne är också regissör för ”En hyllning till Macken” på Kajskjul 8 (premiär 26 september) i höst och han har en annorlunda infallsvinkel från dels tv-serien, Claes Erikssons scenuppsättning och den han själv gjorde i Kalmar.

– Jag tycker att ”Macken” är tidlös och att den har åldrats bra. Jag, som föddes en månad efter att sista avsnittet sändes (27 september 1986, reds anm), har vuxit upp med ”Macken”, Det har blivit LP-skivor, VHS och när musiken kom på cd var jag på Folk å rock (skivbutik i Malmö, reds anm) och beställde den. Jag blir aldrig av med ”Macken”, säger han.

– Men nu tar vi ett annat grepp om den. Inspirerad av stage radio play från USA på 20- och 30-talen kommer vi läsa manus och använda av oss av olika skyltar för publikreaktioner. Vi vill vara i symbios med publiken, den som kan storyn men som här också kommer att bli överraskad. Så det blir fyra sändningar med reklaminslag emellan.

Reklaminslag!? Det är ju något den stridbare Claes Eriksson inte är så förtjust i!

– Jo, jag gillar inte reklamavbrott, erkänner han.

Men Niklas Holtne förklarar.

– Det blir ju lite meta att göra det här. För vi vet ju att Claes inte gillar när reklamen avbryter en film. Men här är det reklam som finns med i ”Macken”. Märken som nämns i tv-serien.

Det kommer förstås också bli mycket sång och det blir med sångensemblen Solala – Jens Lindvall, Olle Carlström Bergel och Anders Gabrielson – tillsammans med musikalartisten och komikern Linnea Lexfors – som just nu firar triumfer med Falkenbergsrevyn.

”Macken”?

– Ja, med utropstecken, förklarar Jens Lindvall.

– ”Macken” är lika självklar för oss som att solen går upp i öster.

– Ja, vi har haft ”Macken” med oss från vaggan till nu, fortsätter Olle Carlström Bergel.

Trion i Solala är ogenerat förtjusta i att ha fått uppdraget, om än att det var med skräckblandad förtjusning.

– Det var läskigt att få frågan, erkänner Anders Gabrielson.

– ”Macken” är ju ”Macken”. Vad skulle vi kunna tillföra, fortsätter Jens Lindvall.

– Vi var så här nära att säga nej, säger Olle Carlström Bergelo och måttar millimeterlångt mellan pekfinger och tumme.

– Och när Niklas Holtne kom och förklarade sin idé kändes det som en skön utmaning.

Smakprov. Solala och Linnea Lexfors sjunger upp inför ”En hyllning till Macken” på Kajskjul 8 i höst. Foto: KAI MARTIN

Det var också Niklas Holtnes idé att ta med Linnea Lexfors.

– Han sa att han hade en bra tjej som han ville ha med. När vi väl träffade henne blev vi helt ”blown away”, säger Anders Gabrielson.

Det blev en himmelsk matchning, erkänner även Linnea Lexfors.

– Jag kände från start att jag blev omfamnad av de här killarna, säger hon.

– Nu gör vi en hundra procentig hyllning till ”Macken”. Det ska bli oerhört kul.

”En hyllning till Macken”, Kajskjul 8. Premiär 26 september 2026.

Manus: Claes Eriksson.

Regi och bearbetning: Niklas Holtne.

Kostym: Ulrika Wassén.

Mask: Tiina Bengtsson.

På scen: Solala – Jens Lindvall, Olle Carlström Bergel och Anders Gabrielson – och Linnea Lexfors.

På plats kommer också Svenska Humorföreningen ha en utställning om ”Macken”.

Peter Apelgren kröner sin karriär med musikaldebut

Posted on 7 dagar sedan av Kai Martin

Stjärnorna stod inte rätt när komikern, skådespelaren och konstnären Peter Apelgren gjorde sin debut på Göteborg stadsteater 2011.

Det var då som han hade huvudrollen i pjäsen ””Profeten i Västra Götaland”. Men efter några föreställningar ställdes den in. Peter Apelgren hade drabbats av diabetes och yrsel. Skådespelarkarriären kom på skam.

Nu tar han igen det. I höst gör han musikaldebut i ”Så som i himmelen” – succéfilmen som blev succémusikal.

– Med detta avrundar jag min karriär. Det ska bli så roligt, säger han.

Mot Göteborg. I höst får succémusikalen ”Så som i himmelen” premiär i Göteborg. Kvar från Stockholmsuppstättningen (2018–2020) är Tuva B Larsen och Philip Jalmelid. Bland de nya på scen finns Peter Apelgren och Sanna Nielsen. Foto: MATS BÄCKER

Peter Apelgren har under en lång spelperiod uppträtt med ”Livets efterrätt” – från premiär 2024 fram till finalen i Göteborgs konserthus i höstas. Det var ju tänkt som slutet på en omfattande och framgångsrik scenkarriär för Göteborgsprofilen, komikern och konstnären. Men…

– Jag blev kontaktad av producenten Johan von der Lancken, som frågade om jag ville vara med i en musikal. Jag pratade vidare och vi snackade om ditt och datt då han frågade igen. ”Allvarligt, vill du vara med i ‘Så som i himmelen’?” Jag tvekade och sa att jag inte visste om jag räckte till sångmässigt. Men så gjorde vi ett test med regissören Markus Virta och Fredrik Kempe och jag fick rollen, berättar han.

– Så gick jag hem och berättade det och då svara Anna (Mannheimer, Peter Apelgrens fru, reds anm): ”Nej, det ska du inte. Du ska ju sluta.” Så det tog några dagar innan jag svarade och sa att jag tackade ja.

Tvingades ställa in

Men att vara komiker med eget manus och en egen spinnande motor på scen är något annat än att ställa sig inom en rolls ramar med skrivet manus och en regissör som håller i taktpinnen. 2011 skulle Peter Apelgren göra huvudrollen i den nyskrivna pjäsen ””Profeten i Västra Götaland” på Göteborgs stadsteater. Det kom till premiären. Men kort därefter ställdes hans medverkan in.

– Jo, ja… men det var en grej för sig. Jag hade drabbats av diabetes utan att veta om det. Fick yrsel. Samtidigt hade jag gjort mycket på kort tid, säger han och börjar rabbla.

– Jag var med och vann ”På spåret” med Hélène Benno, spelade med Robert Gustafsson, hade egna föreställningar och Anna och jag flyttade från lägenhet till hus; allt hände. Så när jag drabbades trodde jag att det var stressen. När jag träffade en läkare sa han att det inte var konstigt att jag blev sjuk.

*Musikaldebuterar. Peter Apelgren gör sin musikaldebut med uppsättningen av ”Så som i himmelen” på Lorenbergsteatern. Foto: TOMMY HOLL*

Men nu är han redo för sin insats som lanthandlaren Arne (Lennart Jähkels roll i filmen) när uppsättningen har premiär på Lorensbergsteatern 17 september i år.

– Jag är inte orolig. Jag har spelat min föreställning, ibland dubbla föreställningar på en dag.Det har gått bra. Nu får jag avrunda min karriär med en musikal. Det ska bli så roligt, säger han och utbrister.

– Tänk att få spela med Sanna (Nielsen) – hon är ju inte sann så bra hon är. Och de andra. Jag har blivit så till mig att jag funderar på om det inte borde göras en Göteborgsmusikal.

Så utbrister han i en rad favoritmusikaler, som skulle tjäna som inspiration. Så… än är kanske inte Peter Apelgrens scenkarriär trots allt inte över.

Sanna Nielsen är förtjust

Huvudrollsinnehavarna Tuva B Larsen (Lena, som spelas av Frida Hallgren i filmen) och Philip Jalmelid (Daniel Dalérus, Michael Nyquists roll i filmen) är kvar från den succéartade sejouren på Oscarsteatern. Den från premiären hösten 2018 fram till pandemin släckte ljuset. Men övriga i ensemblen är nya för Göteborg, dit uppsättningen var planerad att komma hösten 2020. Bland dessa Sanna Nielsen, som tar över Malena Ernmans roll som Gabriella (Helen Sjöholm i filmen). Hon är förtjust.

– Jag fick frågan i logen när jag spelade ”Änglagård” på Oscarsteatern. Jag tackade genast ja. Filmen har jag sett tusen gånger, ”Gabriellas sång” tog jag snabbt upp på min repertoar efter att jag hade sett filmen första gången. Och Helen Sjöholm är ju en stor förebild för mig, säger hon.

– Men när jag skulle sjunga den nyligen insåg jag att jag att jag var tvungen att göra den i en karaktär. Jag fick analysera den, gå igenom texten och vem Gabriella är. Låten hamnade plötsligt i ett helt annat sammanhang och jag fick tårar i ögonen.

Men hon är inte bara förtjust i att hon har fått den prestigefyllda rollen som Gabriella. Hon är också glad över att få återförenas med Åsa Fång, Christopher Wollter och Philip Jalmelid.

– När jag gjorde min premiär i en musikal var det med dem i ”Doktor Zjivago” i Malmö. Vi hängde med varandra jämt, det är så roligt att få återse dem.

Hållit det hemligt

Hon ”flyttar” ner till Göteborg för repetitioner i slutet av augusti och får då tillfälle att träffa sin släkt som bor här.

– Jag har fått hålla detta hemligt, men nu vet det. Det ska bli fint att få ses och att få hjälp med barnvakter de gånger min son är med ner.

Per Morberg gör Gabriellas man Conny i filmen, en brutal man som misshandlar sin hustru. Den rollen har gått till Robin Stegmar, som gör sin första stora musikal med ett men.

– Det här är den enda rollen som inte sjunger, erkänner han snopet.

Men han är ändå glad över att ha fått möjligheten och ser fram emot att spela den på Lorensbergsteatern.

– Jag såg filmen härom dagen, men har valt bort att se musikalen. Jag vill skapa min egen karaktär. Visa att ingenting är svart eller vitt. Att man någonstans ska förstå Conny. Men det ska bli för jävligt att vara elak mot Sanna. Hon som är så otroligt trevlig, erkänner han.

En lång resa

Paret Carin och Kay Pollack har fått göra en lång resa med sitt manus som ligger till grund för filmen (2004), som regisserades av Göteborgssonen, Kålltorpsgrabben Kay Pollack, 87 år gammal. Han och hans sjutton år yngre hustru är både förtjusta i att filmen fått ett förlängt liv genom musikalen.

– Vi hade fått flera förfrågningar från både Australien, England och Holland om att gör musikal av filmen, säger hon.

– Ja ,det var många som var tagna av filmen, fortsätter han.

– Det var viktigt att det var vi som fick skriva manus, så när Vicky von der Lancken köpte rättigheterna blev det klart.

Tillsammans med kompositör Fredrik Kempe började sedan ett drygt arbete, som sedan mynnade i musikalen.

– Det var ett äventyr där vi skulle välja vad som skulle vara med och inte, säger Carin Pollack.

– Vi åkte till London och såg musikaler. Sedan läste vi böcker. ”How to make a musical”, så att säga, skjuter Kay Pollack in.

Musikalen fick vingar

– Vi satt i två år i Fredrik Kempes studio för att få allt på plats. Jag tjatade på Fredrik om att det skulle vara som Puccini, alla känslorna skulle vara med, fortsätter han och syftar på den italienska kompositören med verk, operaklassiker som ”La bohème”, Tosca” och ”Madama Butterfly”.

Efter premiären hösten 2018 har musikalen fått vingar och flugit runt i världen, men för Fredrik Kempe är det första gången sedan i Stockholm som han engagerar sig i uppsättningen.

– Jag har valt bort det. Men nu är det en uppsättning som är som den i Stockholm. Vi hade audition för ett år sedan här i Göteborg och det är fantastiskt att vi lyckades hitta så många från stan och dess närhet.

”Så som i himmelen”, musikal, premiär på Lorensbergsteatern, Göteborg 17 september 2026.

Musikalen är baserad på filmen med samma namn (manus Carin och Kay Pollack, den sistnämnde även regissör) med premiär 2004. Den blev en tittarsuccé. 2018 hade musikalen premiär på Oscarsteatern. Därefter har den spelats i flera länder och även på flera ställen i Sverige. I Göteborg skulle Stockholmsuppsättningen kommit hösten 2020, men pandemin ställde in de planerna. ”Gabriellas sång” av Stefan Nilsson (musik) och Py Bäckman (text) blev i Helen Sjöholms version i filmen en hit.

Regi: Markus Virta.

Manus: Carin och Kay Pollack med hjälp av Edward af Sillén.

Författare: Kay Pollack.

Kompositör: Fredrik Kempe.

I rollerna: Sanna Nielsen (Gabriella), Tuva B Larsen (Lena), Philip Jalmelid (Daniel Daréus), lanthandlaren Arne (Peter Apelgren), Åsa Fång (Inger), Robin Stegmar (Conny) med flera.

Stereo Mc’s pumpar på

Posted on 9 dagar sedan av Kai Martin

Konsert:

STEREO MC’S

!!!

Pustervik, Göteborg.

Publik: 500.

Bäst: Den aldrig sinande energin.

Sämst: Det blir lite stereotypt.

Fråga: Hur länge orkar Rob Birch, 64, pumpa på…?

Stereo Mc’s var några som på 90-talet inte bara fick södra London på fötter utan en hel generation. Någonstans mellan rave, hiphop och EDM pumpade de på och var ständigt bubblande på en MTV hos någon. Det i sin tur fick fart på Stakka Bo, som rörde sig i samma musikaliska härad, och faktiskt också E-Typ, men sin mer eurotechnoorienterade nisch i genren.

90-talet var Nick Hallams, producenten och dj:n, och Rob Birchs, den strålande, energiske frontmannen, årtionden tillsammans med sångerskan Cath Coffey. En trio födda -60, 61 och 65 som nu väckt liv i konstellationen och med slagverkaren Tansay Omar (som ersatt trummis Owen If, som avled 2022) gör en försvarlig mängd spelningar i Europa med stopp i Göteborg.

Det är klart att det är läge för nostalgi för den generationen som hade Stereo Mc’s som soundtrack för 30–35 år sedan. Det kan om inte annat anas på publiken, som långsamt stävar in i salongen. Men det pockar på och stora salen fylls på med förväntningarna där ingenting kommer på skam. Rob Birch är på fötterna från start. Ja, även Cath Coffey, men som håller armlängds avstånd initialt, stram och svårflörtad. Hon är där för att göra sitt i denna avkrok i Norden (bandet gästade Kägelbanan i Stockholm kvällen innan).

Men med Rob Birch som ledsagare och engagerad friskis och svettis-ledare blir det inte en tur i någons barndom, en längtan efter något från förr. Istället bjuder Stereo Mc’s friskt upp till ett här och nu. Ja, ja, i och för sig med låtar från då (det har inte blivit så mycket nytt). Men allt är uppdaterat, varje låt är en så kallad extended version. Rob Birch fixar förtjust själv sina sångeffekter via en lite mixer kopplad till mikrofonen. Förövrigt de få gånger som han står still.

Han utmanar. Han uppmanar. Han frammanar. Här ska ingen komma undan festen. Alla är bjudna. Och, som han säger, detta är live!

Redan i grundsetet kommer de stora hitlåtarna ”Connected” och ”Step it up”, men också ”On 33” från debutalbumet ”33-45-78” (1989). Med tiden har publiken hettats upp till kokpunkten och i sista omgången extranummer smäller Cath Coffey av ett bländande leende. Det hårda jobbet har gått hem. Stereo Mc’s pumpar liv också i 2020-talet.

Stereo Mc’s, Pustervik, 24 januari 2026.

Är: Nick Hallam, dj/produktion, Rob Birch, sång, Cath Coffey, sång, och Tansay Omar, slagverk.

Låtlista:

Fade away
Everything
Black gold
Pressure
Connected
Changes
On 33
Elevate
Step it up
Place
Running
Sketch (extranummer)
Lost in music (extranummer)
We belong in the world together (extranummer)
Creation (extranummer)
Thank You (falettinme be mice elf agin) (extra extranummer Sly and the Family Stone-cover)
Don’t burn (extra extranummer)
Deep down & dirty (extra extranummer)
Place (extra extranummer)

Varmt välkomnande till 49 Göteborgs filmfestival

Posted on 10 dagar sedan av Kai Martin

***En klok stjärna. I ett kristallklart tal, som*** ***kontrasterade*** ***kulturminister Parisa Liljestrands 2025, invigde Göteborgs främsta internationella filmstjärna Alicia Vikander 49 Göteborgs filmfestival. Foto: KAI MARTIN***

49 Göteborgs filmfestival invigdes med öppna famnen. Dels av en underhållande och inbjudande kuplett av kvällen konferencier Eric Ericson, dels av en klok Alicia Vikander. Både vände sig till kulturminister Parisa Liljestrand och hennes tal förra året. Men generositet och förklarande; inte avmätthet eller snobberi. Snyggt.

Den råkalla Göteborgsvinden viner kring nollstrecket utanför. Folk hukar. Smäller upp kragar, knäpper jackor, drar mössor över skulten där spårvagnar och bussar tävlar om uppmärksamheten på Järntorget. Men väl inne på biograf Draken andas förväntning och ett omfamnande sveper värmande. Det är dags för öppnandet av 2026 års Göteborgs filmfestival. Den filmfestival som inte bara satt ljus på Göteborg i den mörka månaden januari i över 45 år, utan som också vurmat för filmkonsten, skapandet, skådespelandet, det betraktande ögat och för filmälskare.

Men…! Förra året invigdes Filmfestivalen av en putt kulturminister som inte kunde skilja på sak och person. En kulturminister som inte värnar kultur – i linje med rådande regering – och som inte ser dess helhet, dess läkande och lärande kraft. tack och lov för andra perspektiv i år. Tack och lov bjöds invigningen på andra perspektiv. Efter vimmel med kändisar, digniteter, wannabes och vanliga dödliga var det dags för alla inbjudna att ta plats i den vackra salongen invigd 1956.

Eric Ericson hade lämnat semmelbakandet i Jonsered för att ta plats som kvällens konferencier. Han, skådespelaren, som lagt karriären på hyllan för bagaryrket har nu vikt förklädet och bagarkläderna för smoking och strålkastarljuset. Det blir en kuplett som är fylld med värmen. Ackompanjerad av skådespelarkollegan och den underfundiga komiker Åsa Gustafsson sjunger han om filmen, som förenar, som skapar jobb och som ger intäkter inte bara för bioägaren. En utsträckt hand med förklaringen att filmen är kulturministerns bästa vän.

Ja, förstås, en kärleksförklaring till filmkonsten som kan karaktäriseras som naiv. För svensk film går på knäna, men vikande publiksiffror… bland annat. Men i stort har han ändå rätt. Ett biobesök genererar så mycket mer än bara en film. Det kan ge ett restaurangbesök, en hotellnatt, ja, något utöver filmtittandet i en salong som bjuder just det där underbara fokuset på en film som visas på den där stora duken. Det får man inte hemma, där annat stör.

Kulturminister Parisa Liljestrand hade tackat nej till att närvara och inviga Filmfestivalen. Precis som hon valde bort Guldbaggegalan tidigare i veckan. Men hon blev alltså närvarande ändå. Både i Eric Ericsons kuplett. Dels i Alicia Vikanders tal. Ja, hon som fick ersätta kulturministern, som gick och gömde sig och inte vågade står för sin kulturpolitik. Vår största, mest lysande internationella stjärna höll ett klokt tal, som kontrasterade det som invigde förra året, där Parisa Liljestrand pratade om ett upprepande av manus med fokus på Guldbaggegalan och Göteborgs filmfestival.

Alicia Vikander menade istället att just dessa tillställningar var i andra ändan av allt hårt arbete för att skapa film. ”Och vare sig man drömmer om fulla salonger eller om att tänja gränserna för vad filmkonsten kan vara, så uppstår ingenting av det i ett vakuum. Film kräver resurser, det kräver tid, risker och misslyckanden.”

För det är ju så. Man kan inte bara utnyttja frukten utan att också inse att den också ska odlas, drivas fram och förädlas.

Galapremiären på Draken är annars en märklig historia, som – ur mitt klädintresserade perspektiv – är förvånansvärt oglamoröst. Ja, januari kanske inte bjuder in till det. Men fleecetröjor, olikfärgade sneeker, jeans, t-shirt…? Nä, jag tycker det är slappt. Det är vardag vilken sketen veckodag som helst. Det är inte fest. Det är inte klass. Det är inte protest. Det är arrogans, lättja och, faktiskt, fult. Kom inte och smutta på bubbel om du inte anstränger dig för att ha stil.

Hur var jag nu själv klädd? Ja, secondhand, förstås. Den tredelade Eduard Dressler-kostymen jag hittade på Ragtime herr i höstas, till den en lila Etonskjorta, den brokigt randiga Paul Smithslipsen från KFUM secondhand, en matchande snusnäsduk och på huvudet min nyinköpta Stetsonhatt från Myrorna på Backaplan. Rocken som hamnade i garderoben är en klassisk lodenrock, som jag inhandlade för 35 år sedan.

*Galaprofiler.Som creative director gör Erik Nissen Johansen under med restauranger och hotell över hela världen. Här med mig vid invigningen av Filmfestivalen 2026. Foto: PRIVAT*

Invigningsfilmen var ”Biodlaren”, en mollstämd, stilla framflytande berättelse om en ensamstående pappa med trulig tonårsdotter. Jag ber att få återkomma med en recension senare. Men den fick värmande applåder efter visningen.

Film i VästAlla ska med. Kända som okända vimlar förbi. Som teaterfotografen Ola Kjelbye, som arrangerar en plåtning, som Film i Västs Ulrika Grönérus övervakar. Produktionsdesigner Louise Drake af Hagelsrum med maken Mats Pihlgren var på plats. Filmregissören Julia Thelin och skådespelaren Carla Sehn intervjuas av Filmfestivalen. Gus Kaage från Film i Väst missar sällan en filmfestival i Göteborg. John Hellberg och skådespelaren Alexander Karim var på plats, den senare medverkar tillsammans med David Dencik i årets starka introduktionsfilm för Filmfestivalen. Nyss strokedrabbade Janne Josefsson kom med käpp och sällskap för invigningen. Förre konstnärlige ledaren för Filmfestivalen, författaren och journalisten Marit Kapla var på plats. Hela gänget bakom ”Biodlaren” – förutom huvudrollsinnehavaren Adam Lundgren – svepte in. Hedvig Nilsson och Marika Lindström intervjuas i vimlet apropå deras insatser i premiärfilmen, för vilken Janne Schaffer gjort musiken. Avgående vd:n för Filmfestivalen Mirja Wester lyste upp i grönt. Ikonen Christina Lindberg har en liten roll i ”Biodlaren” . Skådespelaren Tove Wiréen hade lämnat Folkeaterns environger för galan på Draken. Regissören Marcus Carlsson pratade om sin film och hyllade teamet med bland andra skådespelarna Hedvig Nilsson, Marika Lindström, Adam Lundgren och producenten Lovisa Charlier. Mirja Wester och konstnärlige ledaren Pia Lundberg hälsade publiken välkommen. Gunnar Bergdahl, grundaren av Göteborgs filmfestival, missar med hustrun Annica Karlsson Bergdahl aldrig en invigning. Foto: KAI MARTIN

Intim, närgången och underhållande teater

Posted on 11 dagar sedan av Kai Martin

Teater:

METAMORFOS DEL 2: DÖDEN, DÖDEN, DÖDEN

När jag var på ”Metamorfos: Kollationeringen” innan jul var det med en beskärd del skepsis, men inte utan att det fanns en rejäl portion nyfikenhet om vad detta startskott skulle leda till (skrev om det här).

Jag kan direkt säga, att när nu del två kommit (”Metamorfos, del 2: döden, döden, döden”) kommer alla dubier på skam. Ja, de sveps bort. Det här är teater i intimformat för en liten skara människor. Vi är fyra i den grupp som jag ingår och vi leds av en guide till de olika scenrummen där skådespelen kan börja. Här utnyttjas utrymmen på Folkteatern, som teatern självt knappast visste fanns som resurs. För första stycket – Tove Wiréen gör en monolog av något kapitel från Anna-Karin Palms roman ”Jag skriver över ditt ansikte” – spelas i en smal, kort korridor med en nödutgång som fond. Underrubriken är ”Matriarkatet” och Tove Wiréen är genialt närvarande, som vore vi i ett samtal där hon ensamt håller hov. Uppgörelsen med den allestädes modern som försvinner i alzheimers, men aldrig någonsin släpper taget efter sin död, är gripande.

Jag tror inte jag har varit med om sådan här närgången och underhållande teater sedan pandemin, då lösningsorienterade teatermänniskor skapade konst utefter sina resurser och förutsättningar inför en lite, gles skara, publik.

Så uppbrott och rask marsch ut i kylan igen för att komma in i foajén och ner till garderoben där det bredvid denna finns en dörr som leder till lite kontor utan fönster. Här håller Lisbeth Johansson hov i ett spel med olika slags lampor, som tänds och släcks och skapar en förtätad stämning i berättelsen om ”Riddar blåskägg”. Nu under rubriken ”Patriarkatet”. Hon är hastigt inkastad i sammanhanget efter att Sanna Hultman tvingats hoppa av denna del två. Lisbeth Johansson är rutinerad, hennes berättande blir strongt och dramatiskt, en saga med ett allomslutande mörker som förstärks av hennes spel med ljuset som ger hennes vackert fårade ansikte ökad dramatik i paritet med storyn. Allt till en 20-talsbrusig radioutsändning med musik av Béla Bartók. Hon rör sig fritt i rummet, kommer nära, nära. Som om den osynliga väggen mellan publik och skådespel helt upphör.

Återigen en promenad ut i kylan och ingång på baksidan av teatern. Uppför trappor och in i ett mötesrum/bibliotek. Här ”föreläser” Malin Morgan om ”Queerskapet” och framför allt om de udda karaktärerna Claude Cahun (1894–1954) och hens halvsyskon/partner Marcel Moore (1892–1972). Deras performanceartade konstnärskap inspirerat av dadaismen och surrealismen samt deras trots mot nazismen. Uppslukande. Fascinerande. Starkt. Där Malin Morgan plötsligt – som genom en metamorfos – plötsligt går helt upp i sitt berättande och blir en del av den. Vi ombeds av guiden att lämna lokalen för att hon ska fö möjlighet att lugna ner sig och försvinner för en paus.

Närgånget. ”Metamorfos del 2: döden, döden, döden” bjuder på stort skådespel i det lilla formatet. Foto: ELLIKA HENRIKSON

Vi är alltså tre grupper om fyra, fem personer som alternerar runt på dessa små scener. Skådespelarna får alltså inom kort tidsrymd göra om sina framträdande. Det ger ett kittlande perspektiv, men framför allt är det ett agerande värt att applådera. Malin Morgan, Lisbeth Johansson och Tove Wiréen kan sitt yrke till perfektion, bjuder var för sig på tre helt väsensskilda roller och skådespel. Lekfullt, allvarligt och imponerande.

Akt 2 bär rubriken ”Kvinnor som dör” och huserar i Palmes Pentry, lokalen som gränsar till restaurang Folk. Nu är de tre skådespelarna utklädda till serveringspersonal och ska under femton nummer servera scener där kvinnor i teaterhistorien dör. Ett pling på att sagda rätt är klar bjuder in till nästa. Det blir en kavalkad från Henrik Ibsens ”Hedda Gabler” till August Strindbergs ”Ett drömspel”. Däremellan tryfferas tillställningen med scener ut ”Medea”, Fedra”, ”Fröken Julie”, ”Romeo och Julia” och ”Anna Karenina” – bland andra. Det är lättsamt, men underhållande.

Har man, som jag, varit med på ”Kollationeringen” känner man igen texterna, som då lästes upp. Nu instuderande och med fördjupning hos skådespelarna under regissör Malin Stenbergs och dramaturgen Klara Ejebys försorg har allt – som genom en metamorfos – blivit till stor teaterkonst i det lilla formatet.

”Metamorfos, del 2: döden, döden, döden”, Folkteatern, Göteborg. Premiär 22 januari 2026. Spelas till och med 7 februari.

Regi, idé och rum: Malin Stenberg.

Dramaturg: Klara Ejeby.

Skådespelare: Malin Morgan, Lisbeth Johansson och Tove Wiréen.

Texter från allsköns håll, som verk av William Shakespeare, August Strindberg, Henrik Ibsen, Euripides, Oscar Wilde, Victoria Benedictsson med flera.

Ojämnt men roande flöde när Kalsongrevyn håller tätt

Posted on 16 dagar sedan av Kai Martin

Nyråsrevy:

HÅLL TÄTT

!!!

Sagateatern, Borås.

Bäst: ”Nuheter” är storartad humor.

Sämst: Hustru- och styvmorsskämten känns passé.

Fråga: Är Kalsongrevyn Sveriges mest lokala revy…?

Med omvärlden mullrande är det sannerligen inte lätt att hålla stången för alla lokalrevyer som håller hov efter nyår. Men anrika Kalsongrevyn gör det och sätter Borås och Sjuhäradsbygden stolt i centrum. Här får lokalpolitiker sina slängar, precis som Elfsborg, vars allsvenska säsong inte riktigt motsvarade förväntningarna.

Med ett vasst manusgäng som Stefan Livh (frontfigur och programledare för underhållningsprogrammet ”Rally” mellan 1996 och 2002) och revystjärnan Krister Classon (Stefan och Krister) med son Lars finns det bra tuggmotstånd. Men faktum är att stjärna in min humorbok går till Jens Peterson. Denna Kalsongrevyns allt i allo är över allt; på scen, fixar scenografin och författar alltså fyndiga manus. Det är imponerande. Inslagen med ”Nuheter” (som delvis är skrivna med Stefan Livh) är humor i mitt slag, intelligent, nutidsnära och kan med enkelhet röra sig mellan det lokala planet och de internationella vyerna.

Där och då är Kalsongrevyns ”Håll tätt” i toppklass och i ett rappt, roande flöde.

Med lokalrevyer, med alla entusiaster som med gemensam kraft bjuder upp och in till underhållning, blir det inte alltid så hög nivå. Det får man ta. Så också med ”Håll tätt”, som kämpar med några nummer, men sprudlar i desto fler.

Jag är förtjust i ”Audition”, där det slipade revyrävarna Göran Sandberg, Lena Öjler och Henry Augustsson (som varit med i över 50 år!), försöker övertyga de privata äldreboendenägarna om att de är kvalificerade för just detta hem. Det är vass satir och finfint framfört med texter av Heléne Skoglund till klassiska musikalörhängen från allt från ”Spelman på taket”, ”Annie” och ”Westside story”. Heléne Skoglund är förövrigt inte bara hon en stjärna bland manusförfattarna. Hon har på scen en komisk tajming och, kanske, framför allt en röst som trumfar det mesta. Mer sång på henne hade inte varit fel. Men… gracerna ska fördelas.

Om första akten är haltande, som om man inte riktigt har lyckats sätta allt på plats, är flödet i andra akten desto rikare. Här håller man definitivt inte tätt. Men så får också ”Nuheter” en betydande plats, men även reflektioner om att sätta 13-åringar i fängelse, förbudsförslag mot strypsex (underhållande med Heléne Skoglund och Jens Peterson), Pippi Långstrump 80 år (kul med Henry Augustsson som en åldrad Pippi) eller paddelhallsdöden (där Petra Kyllergård briljerar).

Här gör också Anders Gustafsson en fin hyllning till Helge Skoog (1938–2025), Boråsskådespelaren som avled strax innan jul. Heléne Skoglund har elegant förvandlat ”Oh helga natt” till ”Helge Skoog”. Smart och snyggt.

Det är alltså mer som roar än skaver i denna Kalsongrevyns uppsättning 2026. Regissör och koreograf Sonja Gube har pli på sin ensemble. Och det är ju alltid underhållande att höra när skådespelarna lämnar manus och nära nog hamnar i diket. Som i ”Fis”, där Jens Peterson och Anders Gustafsson fnittrande duellerar i improvisationskonst på rim.

Mycket ska med och med 17 nummer i vardera akt går det undan. Det är onekligen imponerande, precis som det är med ensemblen som har ett ålderspann från 15-årsåldern upp till väldigt mycket mogen rutin och spelglädje. Ungdomarna Nora Cronvall och Jeff Arturén har varit med i några år och tar allt större plats. Den senares sång i ”En röst” är både rörande och stark.

Lägg till detta den lyhörda och skickliga orkestern, som hanterar det mesta av genrer. Då ska dessutom Ulrik Arturén, trummor, och Goda Varnaité, klaviatur, hinna med att medverka i allsköns nummer, dessutom.

”Håll tätt”, Kalsongrevyn, Sagateatern, Borås. Premiär 5 januari 2026. Denna recension baserad på föreställningen 17 januari. Spelas till och med 7 februari.

Regi och koreografi: Sonja Gube.

Manus: Jens Peterson, Heléne Skoglund, Stefan Livh, Anders Gustafsson, och Krister och Lars Classon.

Scenografi: Jens Peterson.

Ljudteknik: Patrik Pilsmedh.

Ljus: Roger Malmer.

Orkester: Göran Åhlfeldt, klaviatur och kapellmästare, Janne Manninen, el- och kontrabas, Ulrik Arturén, trummor, och Goda Varnaité, klaviatur.

Ensemble: Jens Peterson, Lena Öjler, Anders Gustafsson, Heléne Skoglund, Göran Sandberg, Petra Kyllergård, Henry Augustsson, Nora Cronvall och Jeff Arturén samt även Ulrik Arturén och Goda Varnaité.

Stefan Anderssons flamencoflirt funkar

Posted on 17 dagar sedan av Kai Martin

Show:

LA GRAN HISTORIA

!!!!

Kajskjul 8, Göteborg.

Bäst: Han är en berättare av rang.

Sämst: Det kunde ha varit mer flamenco.

Fråga: Hur länge sedan var det som han sjöng ”Catch the moon”…?

Som liten grabb vurmade jag för flamenco. Hur musiken kommit till mig vet jag inte. Men vid en lunch med morfar som sällskap vid Ulricehamns stadshotell spelade en orkester. Morfar frågade om jag ville höra något. Jag svarade ”spanskt”, för jag visste inte bättre. Morfar gick till orkesterledaren, viskade något i hans höra och en spansk schlager spelades. Jag blev besviken.

Kort därefter for mamma på en charterresa tillsammans med mormor och morfar till Gran Canaria, med mellanlandning i portugisiska Faro. Hon kom hem med en skiva med flamenco. Omslaget var fascinerande. Männens smala, svarta byxor, kråsskjortor och svarta boots till det kvinnan som dansade i sin vida, brokiga kjol, den smala midjan och den yppiga bysten. Händerna böjt som i en båge över huvudet. Grace, stil.

Så kom Beatles. Allt ställdes på ända, men de smala byxorna och bootsen kom till användning i detta popfenomenets stora hysteri.

Ja, flamenco föll i glömska och låg väl där stilla hovrande i sinnet till Gipsy Kings dök upp sent 80-tal. Så väcktes allt till liv och långt senare kom jag att, i tjänsten, möta Robert ”Robi” Svärd, den fingerfärdige gitarristen från Mölndal som via just Beatles hittade till flamencon. Detta med sådan briljans att han nu gör karriär i Spanien (läs min intervju från 2018 med honom här).

När nu Stefan Andersson bryter sig ur sin förnämliga svenska historiska kontext (senast ”Flygblad över Berlin”) är det för att landa på den spanska solkusten och flamencons hetta. Det skulle ju kunna gå hur som helst, men Stefan Andersson har hittat ett sätt i sitt musikaliska berättande som bjuder på stor show och utmärkt musikalisk underhållning. In har han klokt bjudit Robert ”Robi” Svärd. Det blir ett musikaliskt möte av rang.

Stefan Andersson är en skrönikör av rang, väver samman historier från sitt liv som bjuder på lika mycket lögner som sanningar. Det är pricksäkert, roligt och väl balanserad humor. Till detta hans musik, som inte har tagit en tvär vändning.

För alla som älskar Stefan Anderssons sätt att skriva musik kan sitta lugnt i salongen. Listigt har han emellertid inte bara plockat in Robert ”Robi” Svärd för att krydda kompositionerna med flamencogitarrspel. Med på scen finns också Ann ”La Pantera” Sehlstedt, som med dans, handklapp (palma) och sång adderar stämningen ytterligare. Hon har just gracen, stoltheten och den eldiga elegansen i sin dans.

Orkestern är omstuvad där två slagverkare – Valter Kinbom och Fredrik Gille – söker andra rytmer än en trummis givna. Stefan Anderssons vapendragare Magnus ”Moffa” Thörnqvist står tryggt vid hans sida och violinisten Erika Risinger utmanar flamencon med sin fiolslingor. Till det Sebastian Hankers basspel, som är stabilt och levande och John Lönnmyrs klaviatur, som blir kittet i den musikaliska kompositionen.

Det märks att ensemblen trivs med denna nya utmaning. Det märks också att Stefan Andersson gör det. Och (för första gången på väldigt länge, väl?) bjuder han inte bara på genombrottslåten ”Catch the moon” från debutalbumet ”Emperor’s Day” 1992 utan också den andra stora hiten ”Anywhere in paradise” från ”Under a low ceilinged sky” (1996). Sällan spelade, men inte desto mindre efterlängtade, låtar från Stefan Anderssons repertoar.

Brokigt. ”La gran historia” görs med musikaliskt glatt humör och stor berättarglädje.

Foto: TOMMY HOLL/STELLA PICTURES och KAI MARTIN

Arrangemang rör sig inte lika sömlöst till något slags Gipsy Kingsartat som Bo Kaspers Orkester kan göra så elegant. Det är heller inte meningen. Istället andas musiken på samma gång Stefan Andersson och drömmen om flamenco, den som väcktes en gång i hans och ”Moffa” Thörnqvists ungdom vid en tågluff till Malaga. Gott så. Det blir nordisk svalka med spanskt temperament, helt enkelt.

Och, om det nu inte räcker med Stefan Anderssons underhållande berättelser, kommer skådespelaren Gunnar Pedersen in lite skälmskt från sidan som Pekka de Lucia, finsk halvbror till den store flamencogitarristen Paco de Lucia (1947–2014). Ett inledningsvis lätt lökigt inslag, som senare får pondus och väsentlighet då romernas flamencos dramatiska och vandrande historia gestaltas från Indien till södra Spanien. Detta snyggt speglat mot svenska traditioner. Skickligt.

”La gran historia” är en rik och generös musikalisk afton där Stefan Andersson, efter många turer, landat rätt med sin flirt med flamencon. Musiken, inspelad och skapad i Granada, finns också på det nyss utkomna albumet med samman namn som showen.

”La gran historia” med Stefan Andersson och orkester, Kajskjul 8, Göteborg, premiär 16 januari 2026. Spelas till och med 7 mars.

På scen:

Stefan Andersson, gitarr, sång, manus och producent, Robert ”Robi” Svärd, gitarr och slagverk, Ann ”La Pantera” Sehlstedt, dans, palmas och sång, Magnus ”Moffa” Thörnqvist, gitarr och sång, Sebastian Hankers, elbas, kontrabas och sång, Erika Risinger, fiol och sång, John Lönnmyr, keyboard och dragspel, Valter Kinbom, slagverk, Fredrik Gille, slagverk, och Gunnar Pedersen, skådespelare.

Låtlista:

Mahradjors land

Landet länge sedan

Det sista lövet

Norrländska till bords

Catch the moon

Ingen dansar som du

Paco

Al pie de montaña

Svart onsdag (efter paus)

Har du varit på månen

Tanta carhua

Elefanten i rummet

Har du träffat nån annan

Anywhere in paradise

Flickan mellan träden

Carmelita

Vykort från Albayzin