Musikal | kaimartinblog

Imponerande ”Wicked”

Posted on september 17, 2023 av Kai Martin

Musikal:

WICKED

!!!

Göteborgsoperan

Publik: Utsålt

Bäst: Elphabas himlafärd i ”Spräng gränserna” som final i första akten är hisnande.

Sämst: Texterna till sångerna gick fram dåligt.

Fråga: Hur ska Feline Andersson orka göra den här krävande (sång-)insatsen kväll efter kväll…?

Musikalen ”Wicked” firar 20 år i år. Premiären kom alltså under en orolig tid, två år efter 11 september 2001 som ritade om kartan i form av terrorhot och politiska spänningar världen över. Vi har inte lärt oss mycket av det sedan dess. Det är en musikal, baserad på författaren Gregory Maguieres roman från 1995, som i sin tur är ett omtag av klassikern ”Trollkarlen från Oz”.

Här vädras rasism, politisk misstänksamhet och desinformation, mobbning samt dikaturskap. Det vi i förstone såg i klassikern ”Trollkarlen från Oz” ses nu i ett annat ljus. Den onda häxan var kanske aldrig ond; den goda häxan var kan inte inte god; öst blir väst och väst blir öst.

Sett ur det perspektivet är Göteborgsoperans uppsättning inte bara magnifik och imponerande, utan också helt rätt i tiden.

Den reflekterar den aldrig sinande strömmen av desinformation och frågan om vem man ska lita på. Den speglar också ängsliga politiska ledare som hellre väljer att peka finger och välja ut syndabockar än att finna pragmatiska lösningar till gagn för alla.

Ja, här finns också ett slags pendang till den uppslukande, defaitistiska tv-serien ”The handmaid’s tale” (senaste säsongen kommer senare i höst) med ett uppblossande, totalitärt samhälle.

Göteborgsoperan gör som Göteborgsoperans plägar göra med sina satsningar. Mer är mer. Man spänner musklerna från orkesterdike till ensemble, scenografi, koreografi, mask och kostym. Lägg där till en härligt, metriskt elegant ny översättning av Calle Norlén, som får sångtexterna att flöda elegant, fritt och – där det är väsentligt – med humoristisk knorr.

Fullmatad. Göteborgsoperans musikalsatsning ”Wicked” är extra allt. Foto: LENNART SJÖBERG

Nej, jag tror inte ”Wicked”-fans kan sakna något, oavsett om de har sett uppsättningarna på Broadway, West End eller på någon annan musikalscen världen över.

Denna den första uppsättningen på svensk scen, vad jag förstår, är extra allt och en fröjd för öga och öra. 23-årige Feline Andersson gör inte bara sin debut på Göteborgsoperan utan också i sin första stora roll. Hon är alltså grön på mer än ett sätt. Det märks inte. Hon gör den svårsjungna och mångfacetterade rollen som Elphaba till sin.

Mot sig har hon Anna Salonen, som med samma emfas tar sig an sin Glinda/Galinde med skicklighet, humor och väl avvägt överspel.

Överlag upplever jag de centralt medverkande som perfekt handplockade, från Vera Veljovics stringenta Madame Morrible till Ole Forsbergs i den bedrägliga rollen som Trollkarlen eller Sofia Mustaniemis skiftande karaktär Nessarose till Oskar H Olssons desperat fogliga Boq med flera. Lägg till en karismatisk ensemble, som utnyttjar varje scen för att verifiera sin lyskraft.

Det är överlag, med få givna undantag, ett gäng unga medverkande som skapar ett slags trovärdighet då det handlar ungdomar. Det juvenila är centralt i ”Wicked” och fångas utmärkt här, framför allt i första akten med skolscenerna.

Ja, det är en uppsättning som är magnifik och imponerande, en föreställning som alltså är både öron- och ögongodis med många fina melodier och sprakande scenlösningar.Allvar och humor i armkrok med blinkningar till ”Trollkarlen från Oz”; Dorothy, de röda, juvelprydda skorna (vars ursprung får sin förklaring), the yellow brick road, karaktärerna plåtmannen, fågelskrämman och – delvis – lejonet presenteras.

Jo, allt får plats.

Men… känslomässigt når ändå inte ”Wicked” hela vägen. Det är en föreställning som kittlar mycket, men som inte når på djupet av mitt hjärta och själ. Förvånande nog.

”Wicked”, Göteborgsoperan, premiär 16 september 2023. Spelas till och med 24 april 2024.

Musik och sångtexter: Stephen Schwartz

Manus: Winnie Holzman

Baserad: På Gregory Maguires roman

Ny, svensk översättning: Calle Norlén

Musikaliska arrangemang: Alex Lacamoire och Stephen Oremus

Orkestrering: William David Brohn

Adaptation för Göteborgsoperan: Björn Dobbelaere

Dirigent och musikaliskt ansvarig: Björn Dobbelaere

Dirigenter: Joakim Hallin och Sofia Winiarski

Regi: Samuel Harjanne

Koreografi: Gunilla Olsson Karlsson

Scenografi och kostymdesign: takis

Ljusdesign: Niklas Elfvengren

Ljuddesign: Dennis Barkevall

Videodesign: PXLFLD

Medverkande: Anna Salonen (Glinda/Galina), Feline Andersson (Elphaba), Vera Veljovic (Madame Morrible), Max Johansson (Fiyero), Sofia Mustaniemi (Nessarose), Oskar H Olsson (Boq), Ole Forsberg (Trollkarlen) och David Lundqvist (Doktor Dillamond).

Ensemble: Johanna Abenius, Tobias Ahlsell (cover Dr Dillamond), Jesper Blomberg, Albin Boudrée, Hanna Boquist (cover Nessarose), Jonathan Böiers, Julia Carlmström, Lara Eide, Hampus Engstrand (cover Boq), Julia Forssell, Timothy Garnham (cover Fiyero), Marie Gathe (cover Elphaba), Rasmus Hanák, Tova Hollender, Henrik Jöneby, Maltilda Karlsson, Bobbi Lindahl, Hanna Lindblad, Christofer Lindström, Christoffer Löwenadler, Karin Mårtensson Ghods (cover Madame Morrible), Alecsander Javier Nilsson, Freja Pennsäter, Kajsa Petersson, Robert Sillberg, Oscar Sundling Wallin, Lina Svahn Larsson (cover Glinda/Galinda), och Veronika Wallentin.

Göteborgsoperans orkester

Sorglig final på lustfylld ”Diggiloo”

Posted on augusti 27, 2023 av Kai Martin

Show:

DIGGILOO

!!!

Skatås, Göteborg.

Publik: 10000.

Bäst: Att genomföra evenemanget med glatt humör…

Sämst: … för förutsättningarna på en lerig, regntung gräsmatta i bitvis regn var inte de bästa.

Fråga: Var verkligen Skatås som spelplats för ett evenemang någon bra idé egentligen…?

Man kan välja att avsluta sin karriärer på olika sätt. David Bowies alter ego Ziggy Stardust fick ett abrupt slut 3 jul 1973 när han på Hammersmith Odeon i London vid sista konserten på turnén inte bara berättade att det var slutet för hans glamrockfigur utan också på samarbetet med The Spiders From Mars. Bandet han spelat med de senaste åren.

Drygt 50 år senare tar en annan omfångsrik karriär slut – utan vidare jämförelser med just David Bowies roll. Anne-Lie Rydé överraskade emellertid turnésällskapet hon haft under ”Diggiloo”-turnén i sommar med att under sitt finalnummer ”Segla på ett moln” denna turnéns sista spelning också berätta att hon avslutar sin karriär.

Det blev förstås känslosamt. Både hon, publik och kamraterna på scen blev berörda. Men samtidigt sjöng hon den låt som Per Gessle gav henne för 40 år sedan och som blev hennes både genombrott, som soloartist, och hennes egen, med kraft och intensitet. Ja, som om det vore sista gången hon någonsin skulle sjunga den. Vilket det också blir.

Känslosam final. Anne-Lie Rydé avslutade sin karriär med finalen på ”Diggiloo”-turnén. Foto: TOMMY HOLL/STELLAPICTURES

Vi är jämngamla, så när som på två dagar, Anne-Lie Rydé och jag. Vi har delat scener tidigt i karriären, men hon har till hundra procent valt artisteriet på ett sätt som jag aldrig varit i närheten av. Det har gett konserter, album, tv-framträdanden, turnéer, musikaler, tv-serier… ja, till och med inhopp som journalist, som då hon för Månadsjournalen fick träffa legendaren Burt Bacharach. En sekvens som blir ett inslag i denna omgången av ”Diggiloo”, där den amerikanske låtskrivaren – som ju avled tidigare i år – hyllades i ett snyggt nummer som inleds med just Anne-Lie Rydé och ”Jag ser en man”.

”Diggiloo” firar 20 år och gör det på trygg, artistisk mark. Det är ett väl inarbetat koncept av det som Lasse Holm en gång startade. Artister mitt i karriären. Artister som precis slagit igen. Egna låtar blandas med väl funna covers. Komik blandas med allvar.

Det är en skicklig mix där alla omfamnas på scen samtidigt som artisterna är snabba att omfamna sin publik.

Här möter ”duvungarna” Nike Sellman (”Idol”-vinnare 2022), Maria Sur (”Melodifestivalen” 2023) och Liamoo (med i ”Diggiloo” förra året) de gamla rävarna Jessica Andersson (17 gången med ”Diggiloo”!) och Lisa Stadell (14 gången!). Äldst på scen är snart 67-åriga Anne-Lie Ryde, som också är debutant i ”Diggiloo”.

Med bredden på artisterna blir det också ett vitt spektrum av musik. Musikalgeniet Bruno Mitsogiannis har en röst som heter duga, har karisma och tar sin publik rätt upp och ned. Plötsligt får han den att skandera i den antifascistiska italienska partisansången ”Bella ciao” i en uppsluppen klezmerarrangerad version där han tjuvrusar ut i publiken.

Den galenskapen kontrasteras av John Lundviks ”When you tell the world you’re mine”, skriven för kronprinsessan Victorias och prins Daniels bröllop. Då med Björn Skifs och Agnes, nu med kompositören själv vid mikrofonen tillsammans med Jessica Andersson.

Full fart på finalen. ”Diggiloo” tog farväl för den här gången med ett på återseende. Foto: KAI MARTIN

Hanna Hedlund och Daniel Norberg agerar förtjänstfullt konferencierer, men är också högst inblandade som sångare och komiker med frisk humor på buskisnivå.

Andreas Lundstedt får vädra sin faiblesse för George Michael, men får också både artistkollegorna, band och publik på fötter med discosande Alcazar-nummer. Thomas Di Leva är behagfullt distanserad till sin flummiga filosofi, skämtar om den och bjuder på både publikfavoriter ur sin repertoar. Mest överraskande är hans klädval – kostym, jeans och först långt senare den karaktäristiska kaftanen. Hans version av just David Bowies ”Life on Mars?” är oerhört stilfull. Liamoo har utvecklats till inte bara en fantastisk sångare utan också en artist av rang. Så också med Nike Sellman och Maria Sur, som verkligen tar scenen i besittning.

Jessica Andersson och Lisa Stadell är både inlevelserika och trygga på scen. Anne-Lie Rydé får breda ut sig med stil och elegans i sina 60-talslåtar, som hon gjort till sina egna.

*Tack och hej. Skatås i Göteborg blev final på ”Diggiloo” 2023. Men frågan är om valet av spelplats var så bra.*
*Foto: TOMMY HOLL/STELLA PICTURES*

Bra underhållning gällande det mesta. Men spelplatsen…? Nja, där har Göteborg & co och Krall produktion något att fundera över. Med en publik som spänner mellan 8 och 80 år är lång väg till området inget att trakta efter. Bilköerna till p-platserna ringlade långa. Skyltar om vart man skulle ta sig saknades. Toaletterna? Ja, jag vet inte var de fanns. Mörkt och svårt att ta sig ut från området efter arrangemanget blev ju inte lättare av det tunga regn som föregick evenemanget. Många med permobiler och rollatorer fick problem.

Nej, bättre upp 2024. Men kom gärna tillbaka. Inte sedan 2018 har ”Diggiloo” varit i Göteborg.

”Diggiloo”, 26 augusti, finalspelning på turnén sommaren 2023, Skatås, Göteborg.

Artister: Daniel Norberg, Andreas Lundstedt, Anne-Lie Rydé, Bruno Mitsogiannis, Jessica Andersson, John Lundvik, Maria Sur, Hanna Hedlund, Nike Sellman, Liamoo, Thomas Di Leva och Lisa Stadell.

Bandet: Robin Svensson, kapellmästare, keyboard, dragspel och kör, Kristian Persson, trombon, Jimmy Källqvist, bas och kör, Marcus Liliequist, trummor, Filip Olandersson, trumpet, Viktor Sand, saxofon och flöjt, Jonas Öijvall, keyboard, Peter Zimny, saxofon och flöjt, Mathilda Fritzell, fiol, gitarr och kör, och Joacim Backman, gitarr och kör.

Regi och koreografi: Sandra Koffner.

Koreografi: Linda Hansson, Lisa Stadell och Zain Odelstål.

Manusarbete: Christoffer Bendixen,

LED-contentdesigner: Torbjörn Fernström.

Scenograf: Roland Söderberg.

Kostym: Magnus Flobecker.

Ljus och grafik: Palle Palmé.

Ljud: Thomas Malbeck.

Outsägligt tramsig – och alldeles underbar

Posted on april 23, 2023 av Kai Martin

Operett:

DET VAR EN GÅNG PÅ GRAND HÔTEL

Egentligen är kompositören Paul Abrahams (1882–1960) levnadsöde ett verkligt skäl till en musikal med tyngd, allvar och kraft. Uppvuxen i Österrike-Ungern, gick från handelsskola till musikkonservatorium för att efter olagliga spekulationer på börsen med fängelsestraff som följd komma till Weimarrepubliken i Berlin. Framgångarna inom musikindustrin som kompositör, psykisk ohälsa, misshandlad av nazister, lurad av sin ”trogne” chaufför. Efter nazisternas övertagande 1933 förbjöds hans musik, flykt till Ungern, vidare till Wien, efter annekteringen till Paris och sedan Casablanca för Miami med en accelererande mental ohälsa, som hindrade hans karriär. Tada! En story som skulle gett en musikal värd namnet.

Nu är det istället hans ”Det var en gång på Grand hôtel”, som spelas. Hans komposition från 1934 som först 2018 fick premiär. En operett som förvandlats till mer av en musikal med det triviala och komiska som lystmäte och ögonfägnad. Jo, så är det. Göteborgsoperans grandiosa uppsättning av denna musikal, i regi av Mirja Burlin, är outsägligt tramsig, fånig, överspelad… och alldeles fantastiskt underbar.

Historien i korthet: en filmmagnat i Hollywood har problem med att konkurrenten snor alla de bästa idéerna. Nästa film måste bli en succé, annars är det bankrutt. Filmmagnatens enda barn, dottern Marylou, lovar att fixa biffen, får efter tvekan förtroendet och åker till ett hotell på Rivieran för att på plats sy ihop ett synopsis. Där bor kungligheter. Där finns den klumpige kyparen Albert, som blivit blixtförälskad i arvsprinsessan Isabell som är förlovad med kvinnotjusaren prins Andreas Stephan. Kungligheternas ekonomi är milt sagt lika urholkad som deras uppblåsta egon. Vi har intriger värda namnet.

Extra allt. ”Det var en gång på Grand hôtel” bjuder upp rejält på Göteborgsoperan. Foto: LENNART SJÖBERG

Det är farsartade förvecklingar utan spring i dörrar. Men Göteborgsoperans stor scen används rejält m. Heidi Saikkonens scenografi är stramt effektiv med vridscenen som får jobba för fullt. Hennes kostymer är i full prakt, från gala till baddräkter. Det här är helt enkelt inte en uppsättning som, trots kort speltid, sparar på krutet. Det är härligt. Stora dansscener med ensemblespel blandas med ett mer intimt format. Projeceringar skvallrar om Hollywoodögat: Det här ska bli film! Musiken är som hämtad ur något ur Disneys repertoar från 1930-talet, tänk snabbt växlande från ”Kalle Ankas jul” till ”Snövit” och ”Lady & Lufsen”.

Allt är överlastat, ironiskt och grovt humoristiskt. Dessutom med ett lyckligt slut.

Anders Wängdahl är strålande som den kärlekssuktande Albert. Micaela Sjöstedts arvsprinsessa förvandlas från upphöjd till jordnära utan att förlora glamouren. Mest tokrolig med en smittande underhållande final är David Lundqvists prins Andreas Stephan. ”Det var en gång på Grand hôtel” är helt enkelt extra allt.

Det var en gång på Grand hôtel, Göteborgsoperan, premiär 22 april. Spelas till och med 9 juni 2023.

Av: Paul Abraham.

Libretto: Alfred Grünewald och Fritz Löhner-Beda, efter en pjäs av Alfred Savoir.

Ny svensk översättning: Fredrik Fischer och Linnea Sjunnesson.

Dirigent: Alexander Hanson/Aivis Greters.

Regi: Mirja Burlin.

Koreografi: Magnus Lundgren.

Scenografi/kostym: Heidi Saikkonen.

Ljus: Joakim Brink.

Ljud: Jonathan Assarsson.

Assisterande koreograf: Jacob Walleberg.

Medverkande: Åke Zetterström (Sam Makintosh, filmmagnat), Karin Mårtenson Ghods (Marylou, hans dotter), Anders Wängdahl (Albert, kypare, son till hotellägaren), Micaela Sjöstedt (arvsprinsessan Isabella), David Lundqvist (prins Andreas Stephan), Lars Hjertner (herr Chamoix, hotellägare), Ingahlill Wagelin (Matard, hotelldirektör), Natasja Jean-Charles (grevinnan Inez de Ramirez), Åsa Sjöblom (Mabel, Marylous kammarjungfru), Jacob Andreas (springpojke, cover för Albert), Tobias Ahlsell (Barry, sekreterare, sångare i kvartetten), Jonathan Böiers (Dryser, dramaturg, sångare i kvartetten), Sami Yousri (baron don Lossas San Diego, sångare i kvartetten), Markus Christensen (storfurste Peter Paul, sångare i kvartetten), Bernard Matracki (scenmusiker) samt ensemble Julia Carlström (cover på Marylou), Hilma Gudjunsdottir (cover på arvsprinsessan), Elin Ljungberg, Robert Sillberg, Jesper Blomberg (cover på prinsen) och Gustav Jönsson.

Musiker: Göteborgsoperans orkester.

Häxkraft i Operans nya musikalsatsning

Posted on februari 9, 2023 av Kai Martin

Göteborgsoperan har vinnlagt sig om att ha starka musikaler i sitt utbud, sedan starten med ”Kristina från Duvemåla”, ”Chess”, ”A chorus line”, ”A West Side story”, ”Ringaren från Notre Dame”, ”Oliver Twist”… ja ni förstår. Alltid med storslagna uppsättningar, som kittlar både öga, öra, själ och hjärta. Nu gör ”Cabaret” succé, som följde efter framgången med Håkan Hellström-musikalen ”Kärlek skonar ingen”.

Så det är måhända en utmaning när man nu tar sig an ”Wicked”, Broadway-musikalen som hade premiär för 20 år sedan och som nu får Sverigepremiär. Men kanske ändå inte. Den har trots allt varit en stor publiksuccé världen över och är bland Broadways och Londons West Ends största framgångar i modern tid. ”Wicked” är gjord av musikalikonen Stephen Schwartz, som skrivit både musik och sångtexter, och Winnie Holzman (manus). Den är baserad på Gregory Maguires bok ”Wicked: The Life and Times of the Wicked Witch of the West” från 1995.

Nu har Göteborgsoperan gjort klart med både huvudroller och ensemble, efter en långt utdragen och, förstås, noggrann audition. Över tusen sökte, där drygt 260 kallades till auditionen varav 36 nu fått sina roller.

Rollklara: Anna Salonen och Celine Andersson gör Galinda/Glinda respektive Elphaba i Göteborgsoperans musikalsatsning ”Wicked” som får Sverigepremiär i höst. Foto: LENNART SJÖBERG

Den gröna häxan Elphaba, som ska vara en av musikalvärldens tuffaste roller att anta, har 23-åriga Feline Andersson från Malmö fått. Hon kommer från en gedigen musikalutbildning i London där hon tog examen så sent som i somras. Galinda, som blir den goda häxan Glinda, spelas av Anna Salonen, som Göteborgsoperans publik senast kunde höra och se i ”Ringaren i Notre Dame” (säsongen 2918/19). Denna hennes roll blir hennes hittills största.

De övriga större rollerna har gått till Vera Veljovic (Madam Morrible), som senast var med i ”Kärlek skonar ingen”, Max Jansson (Fiyero), spelar just nu ”Mamma Mia! The Party” på Rondo, Sofia Mustaniemi (Nessrose), som gör debut Råå Göteborgsoperan, Oskar H Olsson (Boy), även han gör sin debut på Göteborgsoperan, Ole Forsberg (Trollkarlen), senast i ”Oliver” på Göteborgsoperan, och David Lundqvist (Dr Dillamond), bländande i sin roll som Konferanciern i ”Cabaret” just nu.

Till detta nära 30 artister i ensemblen, bland dem något överraskande Hanna von Spreti (före detta Lindblad) som var genialisk i den svenska uppsättningen ”Singin’ in the rain” med Karl Dyall och Rennie Mirro, premiär på Oscarsteatern i Stockholm och som spelades under flera år.

Storslaget. skrev jag, och det är fortsatt inget som Göteborgsoperan tummar på nu heller. ”Wicked” får en utökad orkester , stor ensemble och, som det står i pressmeddelandet, ”hisnande scenlösningar”.

”Wicked” har sin premiär 16 september och spelas hela hösten och våren.

Bortslarvad Lenny Bruce

Posted on december 3, 2022 av Kai Martin

Teater

EN DÖD KOMIKERS LIV – EN SAGA OM LENNY BRUCE

Räddare. Claes Malmberg, som Lenny Bruce, och Caroline Söderström, som hustrun Honey, räddar ”En död komikers liv – en saga om Lenny Bruce” med sitt briljanta spel. Foto: OLA KJELBYE

Under sin utbildning på teaterhögskolan i Stockholm (1996–2000) var Fredrik Evers på studieresa med sin teaterspelande klass i London. En kväll gick han ensam för att se Eddie Izzards föreställning ”Lenny” om den amerikanske ståuppkomikern Lenny Bruce (1925–1966). En uppsättning som bet sig fast och som långsamt formats till den pjäs han nu författat och regisserat för Stadsteaterns stora scen. Med på tåget har sedan länge Claes Malmberg varit och den folkkäre komikern, underhållaren och skådespelaren drar här ett tungt och stort lass.

”En död komikers liv – en saga om Lenny Bruce” är en ambitiös helaftonsföreställning på dryg tre timmar inklusive paus. En uppsättning som tangerar musikalens tematik med sång och dans, men som också famnar mer än vad den riktigt orkar greppa. Det är synd. Koncentrerat kring Lenny Bruces liv, mötet med hustrun Honey, deras samvaro, hans karriär och sylvassa satir hade varit nog. Hans utsatthet gentemot den amerikanske sedlighetspolisen likaså. Ja, drogberoendet och den ständiga pressen med.

Det är i miljön på nattklubben som ”En död komikers liv – en saga om Lenny Bruce” når sin brännpunkt. Där frodas dansen, stripteasen, ståuppen och jazzens frenesi (spelat med emfas av orkestern). Det är i denna 50- och 60-talsmyllan som storyn om Lenny Bruce berättas bäst av en engagerad och intensivt spelande Claes Malmberg. Caroline Söderström, som spelar Lenny Bruces hustru Honey, och Claes Malmberg formligen bär de scenerna, som är mörka, laddade, underhållande, paranoida och drabbande. Där är det lätt att glida över till scenerna i sovrummet, drömmarna och kärleken, domstolen och fängelset. Sven Dahlbergs scenografi kommer där till sin rätt, avskalad, effektiv och listig.

Men det är som om Fredrik Evers inte vågat lita på sagan om Lenny Bruce i sig självt. Pjäsen inleds med ett slags förspel med Gud, en hon spelad av Victoria Olmarker, som ser människan hon skapat till sin avbild jobba i samverkan. Men för att röra till det får människorna olika språk och missförstånden börjar samtidigt som de inser sin nakenhet och klär sig i skam och blygsel. Där någonstans kommer alltså Lenny Bruce in för en introduktion och vi kommer äntligen in i föreställningens kärna. Eller… ja, jo. Claes Malmberg är inte ju inte Claes Malmberg om han också inte får vara just Claes Malmberg. Så han bjuder på sedvanligt, jovialiskt vis in publiken, är direkt i sitt tilltal och omedelbart underhållande.

Det är en start som på något vis vill landa sagan om Lenny Bruce i en både omfattande och samtida kontext. Som om det behövs.

Andra aktens bjuder upp nummer som vore de hämtade från någon lokalrevy med överspel, trams och allvar. Charmerande i sina samtidsreflektioner och ur ett här och nu i Göteborg-perspektiv. Jag förstår tanken, att visa på att moralismen kring Lenny Bruce svidande satir, förbuden mot hans uppstudsiga och fräna komik speglar också vår tid. Rättsstatens rädsla för humor och politikers vilja att tala om vad som inom kultur är rätt och fel. Men om ”En död komikers liv – en saga om Lenny Bruce” fått vara just sagan om Lenny Bruce hade den här föreställningen varit formidabel och spot on. Istället blir det en både bortslarvad och vilsen uppsättning, som var så nära att hitta hem och hitta rätt.

”En död komikers liv – en saga om Lenny Bruce”, Göteborgs stadsteater, premiär 2 december 2022.

Manus och regi: Fredrik Evers.

Standuptexter: Lenny Bruce.

Dramatikerkonsult: Carl Otto Evers.

Regiassistent: Kajsa Steingård.

Komposition och musikarrangemang: Thomas Darelid.

Komposition och sångtexter: Fredrik Evers.

Scenografi: Sven Dahlberg.

Kostym: Helga Bumsch.

Maskdesign: Marina Ritvall.

Ljus: Fredrik Jönsson.

Ljud: Marcus Lilja.

Koreograf: Ambra Succi

I rollerna: Claes Malmberg (Lenny Bruce), Caroline Söderström (Honey), Victoria Olmarker (Gud, Ada, mrs Sippi, domare, präst), Jesper Söderblom (berättaren, Cliff, Osborn, försvarare, polis), Eline Høyer (Sugar, Beda, notarie), Johan Friberg (Milton, Kal, åklagare), Johan Lalér, (Dante, polis).

Musikalartister: Princess Lyka Alexander (Bounty), Amanda Arin (Candy, polis), Nyat Kibreab Fredriksson (Chesty), Vinga Magnusdotter (Lucky, journalist) och Ashaa Zaki Southerland (Foxy).

Musiker: Thomas Darelid (kapellmästare och piano), Per Boqvist (trummor), Björn Cedergren (tenor- och sopransaxofoner), Mats Lindberg (cello) och Matz Nilsson (kontrabas)

Tungt gripande ”Titanic – the musical”

Posted on november 5, 2022 av Kai Martin

Musikal

TITANIC – THE MUSICAL

!!!!

Kollektiv seger. Wermland operas uppsättning av ”Titanic – the musical” är ensemblen musikalens styrka – oavsett om det är på kommandobryggan, första, andra eller tredje klass eller ned till eldarna. Foto: MATS BÄCKER

Wermland opera, Karlstad

Bäst: Modet att våga famna ett tungt ämne med givet slut.

Sämst: Första aktens aningen rapsodiska berättande.

Fråga: Hur många scenaktörer kan man klämma in på Wermland operas scen utan att det blir trångt…?

Tragedin med ”Titanic” – det osänkbara fartyget med cirka 2225 personer ombord – rymmer naturligtvis sin egen dramatik. Denna oceanångare, den största och mest luxuösa som då hittills byggts, gjorde sin jungfruresa med fatal följd och sjönk på knappt tre timmar 15 april 1912, två veckor efter att fartyget kastat loss från Southampton. Fartyget som var byggt av drömmar, gjord för de med drömmar. För oavsett om du var fartygskontruktör eller ägare av rederiet var det drömmen om sensationen som gällde. Ett fartyg som skulle slå världen med häpnad och dessutom klara sträckan till New Yorks hamn på nya rekordtider. För passagerarna var det drömmen om att komma till Amerika för ett nytt liv, som irländare, svensk, tysk, östeuropé, jude, kristen eller göra en lyxresa bara för sakens skull. Personalen ombord närde drömmen om att få jobba på detta fartyg byggt av drömmar. Kapten Smith ville sätta punkt för sin karriär med ”Titanics” jungfrufärd, en dröm.

Så drömmarna strömmar från kommandobryggan över konstruktörens och ingenjörernas ritbord ned mot rederiet och passagerarna, från första klass till tredje klass, och vidare till allt från stewarder och stewardesser, telegrafister till eldarna längst ned i maskinrummet.

Att ”Titanic” och myten om fartygens fatala öde har väckt inspiration är lätt att förstå. Oavsett om det är musik, som för Mikael Wiehe (”Titanic (andraklasspassagerens sista sång)”, film, som Oscarsprisade ”Titanic” från 1997 eller musikal. Samma år som James Camerons film fick sin premiär hade Maury Yestons musikal ”Titanic – the musical” premiär på Broadway. Efter en aningens trög start blev den så småningom en succé, men har till dags dato aldrig spelats på en svensk scen. Med Wermland operas magnifika uppsättning har det nu blivit ändring på det.

Karlstad teater, byggt 1893, skapar en perfekt inramning för dramat. Vi rör oss i nära nog samma epok i salongen. På scen har scenograf Gary McCann skickligt baxat in fartyget med scener som snyggt växlar mellan ombordstigningens stimmiga entuasiasm, kommandobryggans strama korrekthet, maskinrummets hetta och kontrasterna mellan första, andra och tredje klassens passagerare. 22 aktörer på scen gör 60 roller i ett skickligt skifte som skapar både myller och fokus för enskilda scener.

Styrkan hos denna musikalen är kollektivet. Både gällande berättelse och i agerandet. Allt hänger samman, allas öden, drömmarna, mardrömmarna. Det är oväntat på en musikalscen, men är ett grepp som fungerar. Så finns det heller ingen given solistroll, ingen som tränger sig fram i rampljuset för att ta mer plats än någon annan. ”Titanic – the musical” är ensemblens seger mot succé i en skickligt komponerad föreställning av regissör Niklas Riesbeck.

Första akten bjuder möjligen på en aningens för rapsodisk berättelse för att trygga dramat mot det öde vi alla vet ska komma. Där blir det aldrig någon riktig nerv, mer än en väv av just ovan beskrivna drömmar. Men man kan ana striden mellan rederiets ägare J Bruce Ismays (kärvt lynnigt spelad av Glenn Edell) önskningar mot fartygets möjligheter uppmuntrad av konstruktören Thomas Andrews, som Christer Nerfont gör skickligt inställsam, kontra kapten EJ Smith (Timo Nieminen i en bastant stram roll), som med erfarenhet bäst vet hur skeppet ska klara sin rutt. Telegrafisten Harold Bride (Johan Hwatz) möter eldaren Fred Barrett (Markus Lindberg). Så passagerarna, irländskorna (spelade av Caroline Gustafsson, Charlotte Mannerstråle och Johanne Rishaug Hellman) förenade i förnamnet Kate och ödet, snobbarna i första klass, Alice Beane (strålande insats av Cecilie Nerfont Thorgersen) som från sin andraklassposition dras mot första klassens strålglans in i det sista.

Ja, det är ett myller av skeenden med skickliga sångare där händelserna sakta stramas åt och i andra akten är fartygets öde beseglat. I salongen håller vi andan, det blir kallt och fartygets besättnings förtvivlade försök att upprätthålla lugn ses inte annat än som fåfänga. Ett fartyg med livbåtar som rymmer väsentligt färre än de antal passagerare ”Titanic” har. Så cyniskt. Och plötsligt seglar detta drama in i nutid. För visst kantar lögner vår tillvaro där vi lever med drömmar som hopp. Om än att vi inte befinner oss på ett – ännu – sjunkande skepp…

Titanic – the musical, premiär 29 september 2022 på Wermland opera, Karlstad. Spelas till och med 31 december 2022.

Av: Maury Yeston (musik och text) baserat på Peter Stones historia och bok.

Översättning. Rikard Björk och Sanne Skjervik.

Regi: Niklas Riesbeck.

Dirigent: Jonas Nydesjömed Wermland operas orkester.

Scenografi och kostym: Gary McCann.

Koreografi och regiassistent: Adrienne Åbjörn.

Ljus: Palle Palmé.

Ljud: Hans Surte Norin.

Videoprojektion: Johannes Ferm Winkler.

Mask och peruk: Robin Karlsson.

Ensemble: Christer Nerfont (Andrews), Timo Nieminen (kapten Smith), Glenn Edell (Ismay), Ole Aleksander Bang (Charles), Lasse Carlsson (Isidor Straus), Otto Falk (Jim Farrel), Caroline Gustafsson (Kate McGowan), Johan Hwatz (Bride), Anna-Maria Kraw (Caroline), Markus Lindberg (Barrett), Anton Ljungqvist (Edgar), AnnLouice Lögdlund (Ida Straus), Charlotte Mannerstr och Johaåle (Kate Murphey), Martin Mossberg (Lightoller), Cecilie Nerfont Thorgersen (Alice), Olof Ramel (Etches/Pitman), Johanne Rishage Hellman (Kate Mullins), Oskar Roslund (Fleet/Carlson), Oscar Sundling Wallin (reward/on stage swing), Hanna Ulvan (stewardess/on stage swing), Elias Wallin (bellboy/Hartley) och Joel Zerpe (Murdoch).

Imponerande ”Annie”

Posted on oktober 23, 2022 av Kai Martin

Show:

ANNIE

!!!!

Lisebergsteatern, Göteborg.

Publik: Utsålt.

Bäst: Barnen med, för kvällen Lilly Bengtsson som Annie i spetsen.

Sämst: Tempot, som emellanåt var snubblande för högt.

Fråga: Vad hände med hunden Sandy i föreställningen…?

Våren 2019 spelades ”Annie”, i regi av Eva Rydberg, på Lorensbergsteatern. En utmärkt föreställningen av Broadwaymusikalen som var svår att värja sig emot med unga aktörer som fullständigt briljerade från huvudroll till biroll (läs recension här). Nu satsar regissör Kålle Gunnarsson på samma musikal i sin egen tappning. Han, som är något av underhållningsföretaget 2entertains hovregissör gällande barnproduktioner, kan förstås sin sak. Han vet hur man väljer rätt unge för rätt roll och fortsätter så skruva sin ensemble till fulländning. Så också här.

Det är egentligen häpnadsväckande. Nej, inte att han lyckas. Men att det finns så mycket begåvade barn inom showbiz i Göteborg. Våren 2019 ”Annie”. Hösten 2019 ”Oliver Twist” på Göteborgsoperan med mängder med barnskådespelare. Tidigt 2020 audition för ”Såsom i himlen” där barn köade för en roll i musikalen vars Göteborgspremiär kom att skjutas fram till i våras på grund av pandemin.

Problemet med barn i föreställningar är att de är färskvara i mycket större utsträckning än äldre artister. Deras tid är här och nu, kan förvisso ge en karriär (ja, allas vår Pernilla Wahlgren fick sitt första stora genombrott 1979 i just ”Annie”). Men knappast i roller som Annie i ”Annie” eller som något barnhusbarn. Så en eloge till Kålle Gunnarsson som funnit sina juveler till denna i mångt och mycket storslagna föreställning.

Föreställningen i Göteborg har sin förlaga i den som just Kålle Gunnarsson satte upp på Intiman i Stockholm.

Nu, alltså, på Lisebergsteaterns lilla scen med en härlig närhet till publiken. På scen trängs 21 personer, en hund samt trion i orkestern. Trångt om saligheten, men scenen blir på teaterns vis stor. Från barnhemmet som styrs av den försupna miss Hannigan till New Yorks gator och gränder och senare till miljardären Oliver Warbucks spatiösa lägenhet på Femte Avenyn.

Det här är en musikal som reser sig från misär till lycka. Musiken är i mångt och mycket klassiker, framför allt Annies ”I morgon” (fint sjungen av Lilly Bengtsson med klar och stark stämma) och barnhemsbarnens ”It’s a hard knock life”, som ju Jay Z satt tänderna i.

Jo, det är barnen som tar hem spelet med ren ock skär energi tillsammans med snygga danssteg och finfin sång. Miss Hannigan ska ju vara en roll som ska spilla över, men kanske inte så intensivt som Pernilla Karlsson gör henne, även om det väcker skratt. Hennes sång är däremot stark och oklanderlig. Pierre Hagman gör den kärve finansmannen mr Warbucks långt mycket vekare än tidigare uppsättningar jag har sett. Det dröjer inte länge förrän Annie här har honom i sitt grepp med charm och sitt rättframma sätt. Passar å andra sidan bra med Pierre Hagmans vackert silkeslena stämma.

Ja, det är en uppsättning som är stor och strålande på Lisebergsteaterns lilla scen. Visserligen kan jag känna att en del scener jäktas fram, men i stort är ”Annie” en imponerande uppsättning i Kålle Gunnarssons regi. En perfekt musikal för hela familjen.

”Annie”, Lisebergsteatern, premiär 16 september, spelas till och med den 4 december.

Regi: Kålle Gunnarsson.

Manus: Thomas Meehan.

Musik: Charles Strouse.

Sångtexter: Martin Charnin.

Svensk översättning: Beppe Wolgers.

Koreografer: Daniel Larsson och Emil Söder.

Kostym: Caroline Eriksson.

Dekor/ljus: Ljus och Dekor.

Ljud: PM Audio.

I rollerna (för kvällen): barnhusbarnen Lilly Bengtsson (Annie), Viola Bengtsson (Molly), Thelma Modig (Duffy), Theo Axelsson (Jeff), Vera Freytag (July), Nova Qvarnström (Tone), Ingrid Bosæus (Tessie), Andrea Wærnqvist (Pepper/ensemble), Darius Manzoor (Carl/ensemble). Hunden Smilla (Sally). Pernilla Karlsson (miss Hannigan), Pierre Hagman (mr Oliver Warbucks), Angelina Rautalin (Grace Farrell), Emil Söder (Rooster Hannigan) och Johanna Lovis Håkansson (Lily). Ensemble: Mikael Hjelm, Simon Petersson/Hampus Berander, Samuel kling/Axel Jonsson, Christofer Nilsson, Kristin Skåre, Liv Sundblad och Sussi Björninger.

Musiker: David Eckstein/Jonatan Bengtsson (kapellmästare, klaviatur), Anders Ljungberg (kontrabas, klaviatur och fiol) och Mattias Undeback/Max Johansson (trummor, slagverk och klaviatur).

Känslostark ”Cabaret” i stor uppsättning

Posted on oktober 2, 2022 av Kai Martin

Musikal:

CABARET

!!!!

**Hittar sin egen ton. Göteborgsfostrade Kerstin Hilldén skapar sin egen Sally Bowles fri från Liza Minnelli i filmen eller andra uppsättningar av ”Cabaret”.**
**Foto: LENNART SJÖBERG**

Göteborgsoperan:

Bäst: Allt ögongodis.

Sämst: Mycket är mer är inte alltid en fördel.

Fråga: Vilken lättnad var det inte för ensemblen att äntligen få spela den i över två år uppskjutna föreställningen…?

Det är i år 50 år sedan filmen ”Cabaret” hade premiär. Sex år tidigare begick musikalen sin debut i Chicago. Backar vi ytterligare 36 år är vi i 1930-talet. Lite sifferexercis för att skapa perspektiv till handlingen i ”Cabaret”, denna mästerliga men inte helt lättspelade musikal. Nyårsafton 1929 anländer amerikanen Clifford Bradshaw (Tobias Ahlsell) med författardröm till Berlin. Han sveps in i stadens nöjesvirvlar där allt är tillåtet, men där nazismens stramare tyglar blåser till storms. På Kit Kat Club hamnar han i en kittel av bubblande underhållning, färgstarka personligheter och uppträdande ledda av den karismatiske Konferencieren (David Lundqvist) och med unga, attraktiva, sprakande stjärnan Sally Bowles (Kerstin Hilldén) som det starkaste ljuset på klubben.

Underliggande ligger kärlekshistorier blandat med skörlevnad, Weimarrepublikens krackelering, schatteringar mellan kommunister, socialister, socialdemokrater, nazister och en börskrasch som skakar om hela världen med krigshot vibrerande i en mörk bakgrund. Jo, det går att så här över 90 år senare se reflexer från då i nu.

Det är förstås något som regissör James Grieve utnyttjar i denna dovt målade mastodontföreställning.

”Cabaret” på scen är egentligen ingen stor uppsättning. Ett knappt 20-tal aktörer plus orkester. Föreställningen är något av ett kammardrama mellan dels Clifford Bradshaw och Sally Bowles, dels mellan Fräulein Schneider och Herr Schultz med inslag från Kit Kat Club, musiken och det allt hårdnade politiska klimatet.

Men uppsättningen på Göteborgsoperan är gigantisk. Förutom de sju huvudkaraktärerna räknar jag till 26 musikalartister, scenorkestern om fyra på scen, en barnkör på nio barn samt Göteborgsoperans orkester med dirigent. För att travestera Yngwie Malmsteen ”More is more”.

*Extra allt. David Lundqvist som Konferencieren med ensemblen i ett av alla stora nummer i Göteborgsoperans ”Cabaret”. Foto: LENNART SJÖBERG*

Det är på samma gång fantastiskt och för mycket. Storslagna scener där alla är med skiftar till dramatiska sekvenser på, framför allt, Fräulein Schneiders pensionat.

Lucy Osborns scenografi jobbar förtjänstfullt och skickligt med en blick åt fantastiska tv-serien ”Babylon Berlin”. Skapar det där intima rummet som kammarspelet kräver, men bjuder på Kit Kat Club upp till kittlande excesser med extra allt i Rebecca Howles koreografi. Det är svårt att blunda för att det är fantastiskt, men ibland blir de stora gesterna för yviga och förtar essensen av innehållet.

Men ”Cabaret” på Göteborgsoperan är en fascinerande uppsättning med båda akternas dramatiska avslut som fullkomligt suger ut all syre ur salongen. Finalen är direkt drabbande.

Till detta Kerstin Hilldéns känslostark Sally Bowles, denna så svårspelade roll som hon gör till sin egen. Precis som David Lundqvist gör med sin färgstarka Konferencieren.

Spelet mellan den naiva Clifford Bradshaw, snyggt återhållsamt spelad av Tobias Ahlsell, och Sally Bowles känns. Så också det mellan Fräulein Schneider och Herr Schultz. Siw Erixon är starkt bräcklig i sin roll, sjunger med lidelse (tänker på Ulla Sjöblom sjungandes de, av Lars Forssell översatta, franska visorna från 50-talet). Lars Hjertners stillsamma judiske man, som långsamt kläms mellan de politiska sköldarna i vi mot dom-klimatet, vill inte tappa hoppet men ser det gå förlorat. Anders Wängdahls nazist Ernst Ludwig, som får mer luft – och plats – ju längre föreställningen går, skruvas mer och mer till en otäck karaktär. Den på pensionatet boende Fräulein Kost, som i Karin Mårtensson-Ghods, prostituerar sig för att ha råd att bo, men mer och mer förvandlas till en nazistisk medlöperska…

Ja, det är i det lilla spelet de stora känslorna skapas i ”Cabaret”. Det är slutligen där som jag dröjer mig kvar, trots de fantastiska scenerna med ögongodis extra allt.

”Cabaret”, Göteborgsoperan, premiär 1 oktober 2022. Spelas till och med 29 mars 2023

Av: John Kander

Sångtexter: Fred Ebb

Manus: Joe Masteroff baserad på John van Drutens pjäs och Christopher Isherwoods roman ”Farväl till Berlin” (1939)

Svensk översättning: Rikard Bergqvist

Regi: James Grieve

Koreografi: Rebecca Howell

Scenografi och kostym: Lucy Osbone

Ljus: Richard Howell

Ljud: Tom Gibbons

I rollerna: Kerstin Hilldén (Sally Bowles), Tobias Ahlsell (Clifford Bradshaw), David Lundqvist (Konferencieren), Siw Erixon (Fräulein Schneider), Lars Hjertner (Herr Schultz), Karin Mårtensson Ghods (Fräulein Holst) och Anders Wängdahl (Ernst Ludwig).

Ensemble: Johanna Abenius, Malick Afocozi, Lisa Agby, James von Bagh, Mirja Burlin (cover Fräulein Schneider), Jesper Blomberg, Julia Carlström, Simon Drangnér (cover Ernst Ludwig), Agnes Duvander, Karolina Engelbrektsson, Timothy Garnham , Mike Gamble, Isac Hellman, Zorka Hunjak, Natasja Jean-Charles, Micaela Sjöstedt (cover Konferencier), Åsa Sjöblom (cover Sally Bowles), Lina Svahn Larsson, Magnus Lundgren (cover Clifford Bradshaw), Johan Rudebeck (cover Herr Schultz), Rudina Hatipi (cover Fräulein Kost), Robert Sillberg, Bo Westerholm, Ingahlill Wagelin, Sami Yousri, Albin Yttergren samt barnkör.

Kit Kat Clubs orkester (på scen): Sofia Andersson, Ella Wennerberg, Frida Thurfjell, Malin Almgren, Viktor Stener, Paulina Moberg, Malin Wättring, Julia Schabbauer, Mats Sköldberg

Dirigent/arrangemang: David White med Göteborgsoperans orkester.

Strålande ”Tootsie”

Posted on september 30, 2022 av Kai Martin

Musikal:

TOOTSIE

!!!!

Oscarsteatern, Stockholm

Bäst: Första aktens intensiva tempo tar andan ur mig.

Sämst: Andra akten är i stilla promenadtempo.

Fråga: Hur många ord kan Calle Norlén få in i en enda mening?

Det är 40 år sedan ”Tootsie”, filmen med Dustin Hoffman som den misslyckade, förödmjukade och desperata skådisen Michael Dorsey, hade premiär. Den blev en succé då. När den nu i musikalform landar på Oscarteaterns scen är möjligheterna att den i svensk form omstöpta uppsättning kommer gå samma väg.

Musikalen ”Tootsie” är hyfsat ny på banan. Hade sin premiär 2018 i Chicago. Så det är med relativt färska ögon och öron som regissör Edward af Sillén kan driva sin föreställning med Calle Norléns rappa, pricksäkra och rytmiskt stilsäkra översättning i både repliker och sångtexter.

Som musikal har ”Tootsie” gått från filmens dramakomedi till musikal och fars. Förvecklingarna är i legio, spring i dörrar likaså, precis som de snabb scenskiftena från scen till lägenheter och Central Park. Ja, det är i New York vi rör oss och, ja, de första bilderna i fonden från the Big Apple får reslusten att väckas. Men det blir snart annat fokus.

Michael Dorsey (Robert Gustafsson) är en arbetssökande skådis med höga tankar om sig själv och en oförmåga att ta regi; istället vill han ta av över, dominera, visa med hela handen. Det blir inte bra. Han blir helt enkelt portad från branschen, får ta servitörsjobb hos vännen Jeff Slater (Andreas Nilsson), en man med pjäsförfattardrömmar som äger en sylta, och hänga med ex-flickvännen, den neurotiska Sandy Lester (Sussie Eriksson), som med sviktande självförtroende söker jobb i nöjesbranschen.

Ja, ni hör själva. Loserfabriken har slått upp dörrarna på vid gavel. Men… Michael Dorsey finner på råd. Som kvinna söker han rollen som amman i regissör Ron Carlisles (Ola Forssmed) uppsättning av nyskrivna musikalen ”Julias flamma” (ett slags fantasifull fortsättning på ”Romeo och Julia”). Den rollen som Sandy Lester förgäves sökt. Intrigspelet är igång.

Som Dorothy Michaels får Michael Dorsey briljera i sin scenkonst, men han får också som hon dominera, lägga sig i och tar, tillsammans med musikalens huvudroll, som innehas av Julie Nichols (Linda Olsson), över föreställningen och är på väg att förvandla den till en succé.

Förvecklingsmotorn tickar intensivt genom första akten. Den är rapp, driven och oerhört underhållande. Sussie Eriksson briljerar i sitt paradnummer, den ordrika ”Vet vad som kommer att hända”. Inte helt olik Lena Nymans ”Kalakukkoa” från ”Picassos äventyr”. En låt som hon återkommer till med jämna mellanrum under föreställningen. Ola Forssmed får vara det som han är bäst på, en gymnastisk och plastisk samt smått hysterisk gestalt i sin regissör Ron Carlisle. Linda Olsson är precis i sin roll som Julie Nichols, hon som älskar rampljuset, är begåvad, men har ett olyckligt liv utanför scen.

Så Robert Gustafsson, förstås. Som alltid i centrum. I ”Tootsie” kommer hans rätt så begränsade sångresurser till sin rätt. Det skapar en snygg bräcklighet i karaktären. Han skiftar skickligt mellan Michael Dorseys manhaftighet och förstorade ego och den skarpa Dorothy Michaels som aldrig faller ifrån, men som har ett lyssnade öra och en ödmjuk själ. Något han har som kvinna, men inte som man. När han iklär sig rollen som Dorothy Michaels strålar han.

Edward af Sillén fyller scenen med möjligheter och kramar ut extra allt av sin ensemble – och orkester. Totalt är det ett tjugotal på scen, men känns som många fler i de snyggt koreograferade numren.

Om första akten är intensiv, är den andra mer reflekterande och moderat i sitt tempo. Intrigerna fortsätter, vecklas in och ut mot den oundvikliga finalen, som blekar ut mot ett inte helt lyckligt slut. Den bländande hysterin uteblir, som annars är brukligt i farser. Men så är det ju en musikal också.

Tootsie, Oscarsteatern, premiär 29 september 2022

Manus: Robert Horn

Musik och sångtexter: David Yazbek

Regi: Edward af Sillén

Svensk översättning: Calle Norlén

Musikalisk ledning/kapellmästare: Johan Siberg

Koreografi: Denise Holland Bethke

Scenografi: Marcus Engelsson

Kostym: Stefan Wåhlberg

Mask/peruk: David Julio

Ljus: Mikael Kratt

Ljud: Oskar Johansson

I rollerna: Robert Gustafsson (Michael Dorsey/Dorothy Michaels), Linda Olsson (Julie Nichols), Andreas Nilsson (Jeff Slater), Sussie Eriksson (Sandy Lester), Ola Forssmed (Ron Carlisle), Hege Shøyen (Rita Marshall), Hjalmar Freij (max van Horn) med flera.

Jesus Christ – superstark!

Posted on juni 19, 2022 av Kai Martin

Rockopera

JESUS CHRIST SUPERSTAR

!!!!

Scandinavium, Göteborg

Publik: Drygt 8000 – totalt över 33000 på fyra föreställningar.

Bäst: Andra akten är rafflande och intensiv.

Sämst: I en intimare salong hade föreställningen varit total.

Fråga: Kommer Peter Jöback och Ola Salo fortsätta detta sitt fruktsamma samarbete...?

50 år efter att den första svenska iscensättningen av Andrew Lloyd Webbers och Tim Rice rockopera gjordes når Fredrik ”Benke” Rydmans version samma arena. Då axlade Peter Winses rollen som Jesus, Arne Jansson var Judas och Agnetha Fältskog antog utmaningen som Maria Magdalena. 2022 är det Peter Jöback, Sveriges starkast lysande och mest meriterade musikalstjärna, som för första gången ikläder sig rollen som Jesus. Ola Salo, Ark-sångaren, som tidigare både gjort en översättning av Tim Rice texter och spelat rollen som Jesus, gör Judas. Maria Magdalena görs av Janice. För regi och iscensättning alltså ”Benke” Rydman, en driven koreograf och regissör med sinne och smak för de stora salongerna.

Det är med andra ord en stark samling i de ledande rollerna.

Ja, ”Jesus Christ Superstar” har spelats i över 50 år. Man har stött och blött storyn i alla upptänkliga versioner; somt bra, annat mindre bra, en del i rejält laddade uppsättningar. Som den under påsken 2018 från USA direktsända med Erik Grönwall som Simon Ivraren, där Jesus spelades av superstjärnan John Legend och den gamla rockräven Alice Cooper gjorde Herodes.

Det finns med andra ord förlagor att jämföra med. ”Benke” Rydman antar utmaningen från start. Han som kan street dance bättre än de flesta låter ensemblen komma in som klev den direkt in från gatan. Det är kramar och lek under promenaden genom parkett innan ett öppet scen- och klädbyte sker och orkestern tar ton med ouvertyren. Vi far plötsligt över 2000 år tillbaka i tiden, ackompanjerad av Andrew Lloyd Webbers dramatiska musik och Tim Rice texter om Jesus sista dagar. Allt detta i en lätt rangerad hockeyarena daterad 1971.

Går det att få ihop…? Ja!

Det är en stark ensemble med dansare som vet att inte bara fylla en scen utan också en arena. Musikarrangemangen bär på en skärpa som jag sällan hört i ”Jesus Christ Superstar”-sammanhang. Det ger ett fundament för den musikdramatik som iscensätts i allmänhet, men för sångarna i synnerhet.

Peter Jöback har lärt sig enormt mycket under sina år som musikalartist och gjorde mer eller mindre mästarprovet som Fantomen i ”The Phantom of the opera”. Han kliver utanför sig själv, bjuder in andar och demoner och gestaltar en ny Jesus i denna sin roll. Ola Salo kan inte bara leda sitt band från scen utan också med allvar och kraft ikläda sig rollen som en förtvivlade Judas, en insats som i den här musikalen (eller rockoperan) kräver sin röst. I första akten svingar dessa de båda huvudrollerna agerandet och sina röster högt, starkt och intensivt. Inte alla falsetter sitter i sin högsta klang för Jöback, men här känns sången genom ben och märg, själ och hjärta.

När Janice inleder försiktigt är det för att ta sats och imponera för varje gång hennes röst blir hörd. Hennes Maria Magdalena blir soulfylld, smärtsam och innerlig.

Simon Ivrarens roll har, kanske överraskande, gått till Linda Pritchard. Men varför inte? När hon väl tar ton i ”Poor Jerusalem”, klättrande i scenriggen, är det i en växande version som tar andan ur mig. Så också med David Lindströms, överste prästen, Annas. En marginell roll som med hans röst tar plats på bästa vis.

Utnyttjar arenan. ”Benke” Rydmans iscensättning av ”Jesus Christ Superstar” utnyttjar Scandinaviums storlek. Foto: KAI MARTIN

Anton Lundqvists Herodes tangerar Josh Mostels roll i Norman Jewisons film från 1973. Lite lätt fjollig, självupptagen och arrogant med stort underhållningsvärde.

Om första akten är fylld av upptåg, ögon- och örongodis sveper mörkret in över andra akten. Ja, helt enkelt för att dramatiken tätnar, men också för att det är som om Peter Jöback och Ola Salo än mer sjunger sina hjärtan ur kropparna. De är skoningslösa mot stämbanden, men viker inte en tum i avsikten att leverera från sitt inre. Det i sin tur gör att vägen mot Jesus död via Judas svek bjuder på stor musikdramatik. Ja, vi vet alla hur det ska gå. Ändå sitter man där med andan i halsen och när törnekronan trycks ned över Jesus skalle, efter alla piskrappen, smärtar det. Så en stark final i den till synes enkla, men smått geniala scenografin av Lars Österbergh och Robert Hvenströms ljussättning, där ensemblen åter klär om till vardag, ljuset i salongen tänds åter upp och vi kan gå ut och börja andas igen.

”Jesus Christ Superstar” har turnerat i Sverige sedan februari 2022 och gör sina sista föreställningar i Helsingfors 21 och 22 juni. Synd. Den hade, vad mig anbelangar, gärna fått fler chanser på en fast scen under en säsong.

Jesus Christ Superstar, Göteborg 16–18 juni.

Regi/Koreografi: Fredrik ”Benke” Rydman

Medverkande: Peter Jöback (Jesus), Ola Salo (Judas), Janice (Maria Magdalena), Anton Lundqvist (Herodes), Linda Pritchard (Simon Ivraren), Patrik Martinsson (Pontius Pilatus), David Lindström (Annas), Kristoffer Hellström (Kaiafas), mfl.

Scenografi: Lars Östbergh

Kostym: Lehna Edwall

Mask och peruk: Ida Eriksson

Ljusdesign: Robert Hvenström

Ljuddesign: Oscar Johansson