Slipad. Musikal ”Hamilton” på Victoria Palace Theatre är ett väloljat musikalmaskineri. Foto: VICTORIA PALACE THEATRE
Victoria Palace Theatre, London.
Publik: Nära nog utsålt.
Bäst: Intensiteten.
Sämst: Den upprepande rapen.
Fråga: Kan ”Hamilton” någonsin hamna på en svensk scen…?
När musikalen ”Hamilton” hade premiär på Broadway för tio år sedan var den en sensation. En musikal baserad på Alexander Hamilton, amerikansk statsman och verksam när USA gjorde sig fritt från brittiskt överstyre i slutet på 1700-talet. Med afroamerikaner i de tongivande rollerna och med stora sjok av rap, som berättande partier. Jo, det var annorlunda.
Med tiden har succén hållit i sig och musikalen med sin reflektion av politiska stridigheter och intriger blivit i allra högsta grad relevant.
Två år efter den amerikanska premiären föll täcket för den brittiska versionen. Sen på bollen är jag på plats åtta år senare och blir begeistrad. Dels för att uppsättningen är så fullödig. Men också för att publikintresset fortfarande är så stort.
Det är förstås en fröjd att se musikal i London. På anrika Victoria Palace Theatre blir varje plats intim i förhållande till scenen. Scenografi är helt avskalad in på teaterns tegelmurar (eller om det är en illusion som fungerar så väl). Tempot är från start högt, kvaliteten på artisterna likaså – oavsett om det är de i huvudrollerna eller de i ensemblen. Lin-Manuel Mirandas musik är tungt förankrad i den afroamerikanska musiken. Åtminstone den som grott sedan soul, r’n’b och rap blivit ett starkt uttryck. det blir med andra ord intensivt groovigt. Ja, till och med med rap battle, som ger en streetsmartness i de politiska stridigheterna.R’n’b-låtarna sveper in med Beyoncéklass – få kan ju som hon väva samman de afroamerikanska genrerna. Rapen blir i ”Hamilton” den berättande faktorn och driver texten, intrigerna och historien framåt. Men den blir också upprepande i sitt tema, vilket förtar något av intrycket och glädjen. Men – och låt mig det få sagt – jag är ingen hiphopkille.
Visst är kung George kommenterande inslag även det repetitivt. Men showstoppern ”What’s next” är bländande komisk och utnyttjar varje scen till fulländning. De kvinnliga huvudrollerna (Bente Mulan, Emily-Mae och Jasmina Jia Yung Shen), som spelar systrarna på var sitt sätt snärjer Alexander Hamilton (Alex Sawyer) sjunger som vore de medlemmar i Destiny’s Child. Jay Perry gör sin Aaron Burr med smeksam, nasal soulröst… ja, så håller det på.
Artisteriet har inte en svag punkt och mixen av afro- och asiatbritter är spännande. Men är ”Hamilton” en musikal för svenska scener? Tillåt mig att tvivla. Förstås för att det är baserat på amerikansk historia och dåtida politik. Men också för att jag tvivlar på att afrosvenska och -asiatiska musikalartister räcker till i antal (talangen är det inget fel på). För det är en väsentlig knorr med just den iscensättningen, för att vända och vrida på perspektiven. Texten? Där tror jag att en begåvad översättare och uttolkare som Calle Norlén skulle älska utmaningen. Men ändå… nej, jag tror inte ”Hamilton” kommer landa på en svensk scen inom överskådlig framtid.
”Hamilton”, Victoria Palace Theatre, London. Premiär 21 december 2017. Denna recension baserad på föreställningen 15 november 2025.
Av: Lin-Manuel Miranda (bok, musik och text) baserad på biografin ”Alexander Hamilton” av Ron Chernon.
Regi: Thomas Kail.
Scenografi: David Korins.
Koreografi: Andy Blankenbuehler.
Musikarr: Alex Lacamoir (även orkestrering) och Lin-Manuel Miranda.
I rollerna: Alex Sawyer (Alexander Hamilton), Jay Perry (Aaron Burr), Bente Mulan (Eliza Hamilton), Emily-Mae (Angelica Schyder), Jonathan Andrew Hume (George Washington), Yeukayi Ushe (markis de Lafayette/Thomas Jefferson), Jordan Castle (Hercules Mulligan/James Madison), Jordan Benjamin (John Laurens/Philip Hamilton), Jasmina Jia Yung Shen (Peggy Schuyler/Marie Reynolds), Daniel Boys (kung George) med flera.
Inte lätt att ta sig. Malmö har sin charm – och sina hinder. Foto: KAI MARTIN
Måndag
Det finns alltid skäl att åka till Malmö. Arbetarstaden har blivit öppnare, generösare och mer spännande de senaste 35 år sedan. Ja, innan bron. Jag hävdar med en utomståendes naiva blick att allt handlar om Eggstone. Om hur de tre medlemmarna från Lomma skapade musik för en bättre värld och väl i Malmö öppnade upp staden med Tambourine Studios och restaurangen La Couronne samt, förstås, restaurangen La Couronne.
Band som Cardigans och Bob Hund kom till Tambourine Studios för att spela in. Cardigans flyttade ner från Jönköping och hade Malmös då kreativa lekstuga i kretsarna kring Eggstone som språngbräda. Det blev fantastiska ringar på vattnet som gav internationell färd. Jag var på en fest i studion i slutet av 90-talet med Chemical Brothers och Cardigans bland gästerna.
1990 var också startskottet för tidningen iDag, en hopslagning av GT och Kvällsposten, efter att ägarna GP och Sydsvenskan fått för sig att göra en svensk variant av USA Today. Det gick så där. Två kulturer – Malmö och Göteborg – som skulle förenas. Två redaktionella kulturer som skulle tvångsvigas. Det gick inte alls. Men det blev en hel del möten i Malmö, där redaktionen där – så malmöiter de var – alltid pratade om att vi borde åka till Köpenhamn. Ovetande om att Malmö började bli cooking.
Malmö är ju staden där man når allting med en cykeltur. Har jag dessutom min älskade gudson boendes där med sin sambo och deras barn är det givet att åka dit. Som av en händelse skulle också gudsonens mamma, en av mina allra bästa vänner, dit från Umeå. Så då var det ju avgjort. Att gudsonen i september fyllde 40 spelade definitivt in. Att hans sambo fyllde 40 då vi var där likaså.
Så jag satte mig på tåget för att lämna min Z för några dagar. Bokade hotell dels på Unity hotel på Nobelvägen 127, nära Sorgenfri där de unga jubilarerna bor i en fin lägenhet. Knappt två veckor innan hade jag opererat menisken och var därför rekommenderad att inte gå längre än 2500 steg per dag. Det var en uppgift svår att följa. 2500 steg är ingenting. Som att gå ut på trappen och hämta tidningen i brevlådan. Men jag hade för avsikt att åka buss, tankade ner Skånetrafikappen och skulle sedan smidigt ta mig från A till Ö och kanske några hållplatser däremellan.
Min vän A hade anlänt någon timme tidigare än jag. Hon föreslog lunch hos Smak vid Malmö konsthall dit även S, gudsonen skulle vara. Prima. Det var bara att skifta från SJ:s förstaklass, ta några steg ner i underjorden och ansluta till Triangeln med ett Öresundståg för att sedan ta de få stegen till Malmö konsthall. Där satt de. Prefekt. Lätt och smidigt. Tunneln under staden underlättar verkligen. Man får tänka på det som göteborgare med Västlänkens evighetsarbete. Det blev så gott samtal, fint umgänge och en glad lax.
Vi bryter upp. S har fått en låda att husera skivor i av Z, som jag nu levererat. Han placerar den i sin cykelkorg och tar den snabba vägen hem. A och jag tar bussen. Men att åka till Sorgenfri från Triangeln kräver, vad vi förstår, en tur till Centralen (där man bygger om i ett virrvarr av tillfälliga hållplatser) för byte till nästa buss som tar oss rätt. Jag följer med till Nobeltorget, där jag tar mitt pick och pack och kliver av. Hållplatsen norröver ligger något kvarter bort. Missar bussen. Går. Det är en långsam, inte speciellt dryg promenad. Men jag ska ju inte gå så långt. Jag kivas med elskoterförare som svischar förbi, någon envis cyklist och gående som stirrar ner i sina mobiler. Jag kommer fram, checkar in, tar rummet i besittning och packar upp. Det är ett utmärkt lite rum med utsikt mot den långa Nobelvägen (Malmös längsta…?).
Jag har dejtat en väninna, E, som en gång drev en utmärkt secondhandshop där Västergatan möter Haga Kyrkogatan i Göteborg. (Jag köpte bland annat min ormskinnskostym av henne, den jag hade då Kai Martin & Stick! spelade på Gröna Lund augusti 2015 – läs om det äventyret här.) Hon är en spännande ung dam, som sedan några år rotat sig i Malmö. Hon hämtar mig med bil. Tar mig till Möllevångstorget och vi går till charmiga Kaffebaren på Möllan. Kvällen har slutit sig om oss, men aftonen skön, kaffet och sällskapet gott. Vi kliver ut på torget, som är tomt efter stadens marknader. Hon passar på att ta en rök och jag uppmanar henne att göra det vid rökrutan vid torget. Som ett finger av trots gör hon det bara för att. Vi går tillbaka till bilen, som är parkerad på Kristianstadsgatan där min väninnan tidigare har bott, knallar in på Rundgång, skivbutiken. ”Tänk om de har dina skivor!”, utbrister hon förtjust. Det har de inte. Eller… jag letade inte så noggrant. Jag är hungrig, men vi har inte tid att äta tillsammans. Hon har annat som pockar på. Vid bilen ligger Tandoor, som serverar kebaber/shiwarma som görs över öppen eld. Vi är de udda där, som svennar. Uppenbarligen vet restaurangen hur riktig turkisk mat ska tillagas. Jag köper med mig en kebab till rummet. Jag får skjuts hem, vi skiljs åt och lovar att vara bättre på att höras av; det var ett tag sedan. Hotellrummet är tomt och öde. Teven fungerar inte, men jag reder mig. Äter, läser , kollar mobilen, pratar med Z och läser ytterligare några kapitel i Jeanette Bergenstavs senaste roman ”Skugglik”. Innan jag helt klipper med ögonen och förlorar mig i sömnen kollar jag antal steg som jag har gått; nära dubbelt så mycket som jag borde!
Tisdag
Jag ville ju gärna passa på att kika på Malmö operas uppsättning av ”Chicago”. Dels för att jag gillar musikaler. Dels för att det var ett gäng göteborgare i ledande roller. Så… jag hade ordnat biljetter, fick med mig A. Både hon och jag tyckte att det var bra att föreställningen av 16.00, men branschvana som vi var förvånades vi över den märkliga matinétiden.
Nå, det fanns möjligheter att göra saker innan och för A att efteråt ta hand om sitt älskade barnbarn med nattning.
Jag stiger upp, köper hotellets anspråkslösa frukost, som blir rabatterad efter jag nappar på erbjudandet om att bli medlem hos hotellkedjan, tar en lugn start. Promenerar sakta genom Sankt Pauli södra kyrkogård, passerar lägenhetskomplexen med arkitektur besläktad med den danska, trots freden i Roskilde. Möter upp A och S, som fixar och donar.
S stickler åt mig ett litet häfte som han gett ut om kassetter – ”New age tapes – a guidad visual dedikation on the art of J-cards”. Musik på kassettband är på väg tillbaka. S hat koll. Är coolt kreativ, har en vilande dj-karriär som under sin högsäsong gav både spelningar och skivor (kolla in Rizzolo DJ eller Moisture). Vi pratar och umgås, tiden flyr snabbt; det är lunchdags och A har en träff med en väninna, som S och jag följer med på. Vi går till Falsterbogatan och till veganrestaurangen Jord, tar plats och väntar in K som kommer så småningom med sin rastlösa hund. Stället är nära nog fullt, till 95 procent av unga kvinnor, några med småbarn. Förtjusande, trendriktiga, vackra unga damer som har all tid i världen för samtal.
S viskar att utom synhåll, runt hörnet där vi är placerade, sitter Dilan Apak och Moa Lundqvist, roddare, komiker och programledare i P3 samt deltagare i ”På spåret” 2021/22. Ah, kändisar!
Vi beställer och jag tar en lunchmeny med amerikanska pannkakor, vegansk äggröra och lite annat. Det är en jätteportion, som S räddar mig ifrån. Pannkakorna är ok, resten smakar märkligt, men kaffet är gott. Vi har trevligt, vi äldre pratar krämpor och S lyssnar med tålamod.
När vi lämnar spanar vi diskret in kändisparet som sitter i som i skyltfönstret precis som vanligt folk.
A och jag går mot Folkets park där vi ska bussen mot Malmö operan. Eller… hur vi ska ta oss dit är lite oklart, för vi hittar ingen smidig väg. Till saken hör att A inte är så mobil. En smärtande höft väntar på att bytas ut, så vi är ett par som är halt och lytta. Toppen med buss som tar oss dit vi ska. Eller…?
När vi ska kliva på stormar ett sällskap av. En kvinna ropar häpet ”Kai Martin! Här?”. Det är AMH, som gjorde programmet ”Min pappa var Mudd-John” för P1, som jag intervjuades för (lyssna här) för något år sedan. (Jag skriver till henne senare och får förklaringen till varför hon, som nu jobbar i Stockholm, var i Malmö och hon fick min.) Hon går av, vi på. Mot Centralen och skifte av buss, upp mot Triangeln för att gå de modiga hundratals meterna till Operan. A har bott i Malmö, kan varje gata, men bussresor var inte hennes gren. Som alla andra cyklade hon. Nu är vi förvirrade.
Det ska bli värre. Vi kommer till Operan en halvtimme innan föreställningen ska börja. Det är helt folktomt. Det är förstås något som inte stämmer. Jag kollar på mina biljetter. Där står 16.00. Det står också 4 januari 2026.
Försöker få tag på personen som hjälpt mig att fixa biljetterna, utan framgång. Ringer. Mejlar. SMS:ar. Föreställningen börjar 19.00, förstås. Men då kan inte A. Vi slår följe tillbaka för att ta en buss, men interimshållplatserna saknar adekvat information. Vi ser bussar passera förbi, men var stannar de…?
Mitt knä är trött. A:s höft värker svårt. Vi vill sitta. Så en Via Dolorosa till Triangeln för en buss till Centralen för en buss till Nobeltorget. Bussen är fylld av ungdomar som placerat sina datorer på sätena bredvid sitt alternativt fötterna på sätter mitt emot. Punkigt trotsar vi nonchalansen och sätter oss nära på datorerna som med en millisekund glider undan våra ändalykter.
Vi skiljs åt. A för att mödosamt ta sig hem. Jag för att åter ta den där kilometerlånga promenaden till hotellet för en stunds vila.
Så är det dags. Jag försöker få tag på E för att höra om hon vill följa med. För till slut har jag fått svar från min kontaktperson och biljetter till kvällens föreställning är lösta. Men E kan inte, jobbar över. Jag försöker ana var busshållplatsen ligger för att ta mig till Nobeltorget, men där den borde ligga mittemot där man kan kliva av vid kyrkogården finns det ingen inom synhåll. Jag går.
Kommer till Centralen återigen, skiftar vid samma busshållplats till – hör och häpna – Operan. Kliver av. Nyfiket rekar jag var busshållplatsen tillbaka finns. Går bet. Får till slut se en fin uppsättning (läs om den här!). Operan, som är gamla Malmö stadsteater, är ett vackert bygga med en foajé som är grandios och med en salong som är intagande. Men scenen är väldigt bred och därmed utmanande för scenograferna som ska skapa ett bra sceniskt rum för föreställningarna. Jag tar ett glas rött vin i pausen, lite nötter att äta och ser med behållning resten av showen.
Så hem. Men hur. Det går ingen linje från Operan och framför allt inte för någon som vill ta sig till Nobelgatans norra ände. Jag knatar. Förbi Pildammsvägen, förbi Malmö idrottsplats, mot Carl Gustafs Väg och upp till hållplatsen vid sjukhuset. Där ska bussen gå som tar mig nära fram till hotellet. Den kommer. Men jag får vänta. Bussar kommer. Bussar går. Så till slut.
Jag blundar för att sedan kolla hur många steg jag har gått. Över 12300! Ajdå. Somnar gott.
Onsdag
Ny dag. Jag ska skifta hotell för att jag vid bokningen aldrig kunde förlänga med en natt (säkert handhavarfel). För planen var att åka hem på onsdag förmiddag. Men så blev jag bjuden på middag hos E som fyller 40 år denna dag. En natt till i Malmö. Inte dumt. Hur går bussarna?
Nej. Jag blir inte klok på var hållplatsen ligger som är närmast Unity Malmö. Jag går efter att ha käkat frukost, checkat ut och gjort mig i ordning promenaden tillbaka till Nobeltorget. En sträcka på en knapp kilometer. Den har jag gått förut. Klart att stegen per dag rusar iväg.
Nå. Bussen tar mig till Centralen och genom den gamla stationsbyggnaden tar jag mig till First hotel Jörgen Kocks nära Inre hamnen. När jag kommer tidigt förväntar jag mig inget rum, men receptionisten ber mig vänta. Han ska nog lösa något. Han ursäktar sig efter en kort stund och undrar om det möjligtvis är okej om jag tar familjerummet. Toppen. Jag har utsikt österut som om längtan till hemmet och Z öppnar sig. Förutom en spatiös dubbelsäng finns också en våningssäng. Det är som för ett helt kompani. Jag softar lite, efter att ha installerat mig, läser lite ur boken, låter kroppen vila. Tar sedan ut riktningen till konstnärsbutiken Drevex på Slussgatan. Jag har slagit bussarna ur hågen i rent trots. Har ingen cykel. Så jag går. 2,2 kilometer längs Östra Hamnkanalens västra sida. Vädret är strålande. Trots att knät inte är läkt ömmar det inte. Om jag tar det försiktigt. Det gör jag. När jag väl kommer in i butiken inser jag att den är gigantisk. Butikspersonalen går omkring och plockar och pillar. Jag försöker ställa in riktningen mot det material jag ska ha; E, som fyller 40, önskar sig saker att jobba med akvarell. Det blir två block. Men resten går jag bet på. Jag cirklar runt då jag hör butiksinnehavaren (fördomsfullt tror jag det är han, som är äldre än kollegorna i butiken). Han visslar på ”Beautiful ones” och sämre melodier kan man vissal på. Det inger förtroende, säger jag och frågar om hjälp och kommer ut med tre paket till den unga jubilaren.
Jag ställer kosan mot Östra Förstadsgatan, där det ska ligga en hattbutik. Hungern kommer emellan. Av någon anledning hägrar en hamburgare framför mig. Så ser jag Street Fam, som verkar kunna tillfredsställa mina behov. Det är glest med folk i lokalen. Jag kikar på menyn, beställer nummer 1 utan att titta mer nog efter. Original, som den heter, låter bra. En Cola till. När jag serveras något som kallas French tacos. Tacos som vore det en inbakad pizza, typ. Jag står ut. Felet är mitt. Burgaren hägrar fortfarande när jag går ut efter att inte ha ätit upp allt.
Hattbutiken lyser med sin frånvaro. Värnhemstorget är byggarbetsplats. Jag får gå en omväg påKungsgatan för att komma till torget där jag smiter in på en secondhand. Kommer ut utan att ha handlat. Knallar Föreningsgatan ner (eller är det upp?) och undrar, var det inte här som Dad’s Dancehall låg…? Det anrika stället som min forna iDAG-kollega Per Hägred skrivit en bok om. Tillsammans med Cosmic Overdose gjorde Kai Martin & Stick! en spelning där i april 1981 under turnén Far och flyg.
Jodå, jag googlar och hittar. Tar en bild på utsidan. Minns ingenting av att stället nu skulle kunna ha huserat en rockklubb, som jag hade för mig var hangarliknannde. Men man minns så mycket.
Går fortsatt iväg för att lotsa mig efter egen kompass till Sorgenfri. Korsar St Pauli Norra kyrkogård och därefter den mellersta. Korsar Nobelvägen och går den upp mot Nobelplatsen för jag ska närvara vid mitt gudbarnbarns kör i St Matteus kyrka vid Lantmannagatan.
När jag väl kommer dit börjar det skymma. Hela familjen är på plats, men det är A och jag som är utvalda att närvara när femåringarna ska öva inför sin konsert som är om någon vecka. Flickorna, för det är dessvärre övervägande det, är fullt fokuserade. Körledaren är en utmärkt pedagog som fångar upp var och en i skaran. Jag får senare höra att hon är medlem i ett punkband, som jag nu glömt namnet på.
Utanför att mörkret tagit definitivt grepp om kvällen. Det är dags att gå hem. Middag väntar som A noga har förberett. Hon kan det där med att laga mat. Det är trevligt i goda vänners lag. E blir mycket glad för presenterna från Z och mig. Maten som hon önskat faller alla i smaken, chokladtårtan till efterrätt också. Den som serveras ungefär då en vän till E överraskar med ett besök.
Vi umgås och har det gått och med det så går också tiden. Jag tackar för mig. Lämnar det trevliga hemmet med de underbara vännerna.
Det är några hundra meter till busshållplatsen. Jag konstaterar att, nej, rullstolsburen skulle jag inte vilja vara i Malmö. Åtminstone inte om jag ska åka buss. Hållplatserna är märkligt bygga fylld av hinder. Som den breda stolpen som förklarar busslinjen, som när bussen väl kommer hindrar en från att gå av eller på. Det dröjer en stund innan bussen kommer. Nu vet jag. Den här linjen går till Centralen, till hotellet efter en promenad. Men nu blir det inte mer buss i Malmö.
Torsdag
Vaknar, klär på mig, äter frukost, läser nyheter, går upp på rummet, gör mig i ordning, packar, checkar ut och går till mitt tåg. Jag är tidigt. Solen lyser på min väg. Går hela perrongen ned och sitter och filosoferar en stund. Roas av de talande meddelanden som ropas ut för att guida resenärer rätt.
Precis innan jag kliver på tåget kommer Mark Isitt strövande. Retsamt ställer jag mig ivägen för honom, för han ser mig inte. Plötsligt väcks han ur dvalan, ger mig en varm kram och senare på färden pratas vi vid. Jo, jag känner honom sedan innan. En trevlig fyr.
Jag hamnar i tågets färdriktning med utsikt västerut. Under färden hägrar Danmark. Jag längtar. Norröver väntar Z. Jag längtar. Tåget tuffar på och i sällskap med Mark rusar tiden. Vi skils på perrongen i Göteborg. Han för sina göromål. Jag för mina.
Jag är tillbaka i staden där jag vet hur spårvagnar och bussar går och vart de tar mig till. De som tar mig hem och vidare till barnbarnet. Det är ju farsfarstorsdag.
Drabbande, lättsamt och insiktsfullt. tre böcker som har Göteborg som skådeplats – läsvärda på helt vitt skilda sätt.
Randi Olausson: Jag glömmer att glömma – Ingentinget (eget förlag 2025)
Man ska veta att Randi Olausson har slitit med sin självbiografiska serie. Med en obändig vilja har frigöra sig själv genom att berätta sin historia om en familj där hon är en av många syskon. Dysfunktionell i många delar. Fylld av livslust i andra stycken.
För två år sedan kom den inledande boken ”Jag glömmer att glömma – Alltet” (recension här)där hon tar kommandot över sin berättelse. Hon, storasyster, äldsta barnet, i en stor syskonskara (elva barn) har nu tagit över ansvaret för sina småsyskon. Mamman är död och förtvivlat saknad. En saknad som ekar genom hela boken.
I lägenheten på Storgatan i Göteborg försöker Randi hålla samman familj och relation. Men där ”Jag glömmer att glömma – Alltet” var direkt drabbande är ”Jag glömmer att glömma – Ingentinget” ren och skär förtvivlan. Jag har varit tvungen att läsa i portioner, för det är en ond berättelse som smärtar att ta del av.
Hon går från ansvarstagande till ett mer och mer destruktivt liv, medicinerna leder till missbruk. Relationerna kraschar. Hon bryter upp, slår ned sina bopålar i ett slags rastlöshet. Kämpar för att bjuda sina barn tillit. Det går tyvärr så där. Männen hon träffar slukar henne, slår henne och bjuder upp henne till en drogdans som leder rätt utför. Hon säljer sig själv. Hon hamnar i passioner som mest liknar misär. Hon är fattig, ja, rent utblottad. Bollas mellan socialtjänst och psykvård, men är samtidigt – på bordelinevis – emellanåt intensivt kreativ. Det tär förstås på henne – och hennes familj.
Ja, det gör ont att läsa och Randi Olausson är skoningslös mot sig själv i en plågsam uppriktighet. Journaler från läkare blandas med dagboksanteckningar och dikter. Däremellan driver hon sin story framåt utan pardon.Hela tiden med hintar om ett soundtrack där hon lägger in artister och låttitlar för just där och då hon befinner sig.
Hennes envishet att publicera och genomföra den här bokserien är beundransvärd. Det är modigt och, ja, hon har kommit ut på andra sidan. Landat i Göteborg sedan några år och har, förhoppningsvis också landat i sig själv.
Visst hade en redaktör kunnat göra under av den här texten. Men det finns också en punkig trotsighet att Randi Olausson har gjort detta själv. Skulle någon våga göra en film – eller tv-serie – av hennes liv hade det kunna bli något sent att glömma. Jag kan åtminstone inte få denna bok ur mitt sinne.
Jessika Devert: Tredje dagboken gillt (Printz Publishing)
Hon måste vara en av Sveriges mest flitiga författare, Göteborgsjournalisten och -författaren Jessika Devert. Knappt har hon avslutat en bok förrän nästa är redo att publiceras. Däremellan skriver hon tillsammans med sin syster Annika Devert, som hon också har en podd ihop med.
Hon har en bredd i sitt skrivande. Från reportageböcker som ”Nazibruden” (2016) till barnböcker och feelgood. Det sistnämnda har kommit att bli hennes paradgren och där har hon krås hittat sin framgång. Men hon gjorde ett försök i thrillergenren med ”En av fyra” (2023) som inte var så dum (recension här). Där mötte man mäns våld mot kvinnor i en drivet berättad historia.Våld mot kvinnor kommer åter i ”Tredje dagboken gillt” och utan att förringa det balansera hon här mellan feelgood och drama.
Det är alltså hennes tredje bok i Dagboksserien (”Dagboken jag aldrig skrev” 2021 och ”Dagboken jag faktiskt skrev” 2022). Så återkommer hon till den medelålders läkaren Annika, som jobbar på Sahlgrenskas akutmottagning. Hon som har promenadavstånd till jobbet från sin lägenhet i Linnéstaden. Hon lever i ett tryggt, kärleksfullt förhållande, som ändå ifrågasätts från Annikas sida. Men en resa till Bali tankar kärleken, samtidigt som dottern förtidigt föder att barn med komplikationer. Dottern som har en vän som misshandlas svårt av sin sambo. Rättrådiga Annika rycker ut.
Boken är skriven i dagboksform. Från januari vecka ett till årets slut. Och det händer en hel del i detta flödande år. Dotterns graviditet och förlossning och liv med en förtidigt född bäbis en en tråd som spinner intensivt. Dotterns väninna och omhändertagandet av henne är en annan. Relationen mellan Annika och sambon Rikard en tredje. Men den kanske mest intensiva är den om relationen med hennes syster, den narcissistiska Helena.
Jessika Devert skriver lättsamt, men duckar heller inte för tunga ämnen. Det blir underhållande och emellanåt roande. Och jag kan ju inte låta bli att skratta högt när hon nämner sin författarkollega Jeanette Bergenstav (även hon en flitig rackare) och dennes förra roman ”Havsgrav”. Kommer hon återgälda detta…?
Göran Parkrud: Rädd att drunkna (Lassbo förlag)
Göteborgaren Göran Parkrud är inte bara legitimerad psykolog utan också skådespelare, regissör och manusförfattare. Han har ett gott öga för dramatik och hans pjäser, som han också har regisserat, har jag sett med behållning då Teater Tofta hållit hov vid Tofta Herrgård varje sommar från 2010 fram till förra året.
Nu kan han också, vid 64 års ålder, titulera sig författare. ”Rädd att drunkna” är en gedigen roman som spänner över drygt 500 sidor fylld av psykologiska skeende och något av en obearbetad arvssynd. I romanen är det ett slags växelverkan mellan två mäns historier: Johannes, den framgångsrike filmskaparen, och hans son Adam, arkitekt.
Johannes bär på sitt arv från sin far och farfar. En tvångströja som han aldrig klarar att krångla sig ur. När relationen med Regina, filmfotografen och kvinnan han får Adam med, brister flyr han i en dramatisk scen en julafton. Kvar står barnet Adam och ser sin far försvinna i snöyran.
Jo, Göran Parkrud kan sina dramatiska scener. Han vet också att djuploda i det mänskliga sinnet, i själens innersta rum.
Johannes är själva sinnebilden av den stora konstnären känslig som ett barn, tröstande sig med alkohol och kvinnor. En person som hellre flyr än fäktar för sin överlevnad. Det är en karaktär som återkommer i konsten – nu senast i norske regissören Joachim Triers ”Sentimental value” som jag skrev som här. En fiktiv gestalt som har bärighet i verkligheten i alla dessa patriarker och ”stora” konstnärssjälar. Det kan emellanåt bli för mycket.
Men det finns ett fascinerande djup i ”Rädd att drunkna”,även om jag emellanåt kan tycka att det ältas en del, att texten kunde ha kunnat ha stramats åt. Men den där tvångströjan som Johannes bär i en slags arvsynd är också en offerkofta, som även Adam kommer att bära, är bokens nerv. Den behöver sin tid och sina perspektiv för att berättas adekvat. Det lyckas Göran Parkrud med.
Högt och lågt. Läsvärda biografier av skilda slag.
Jag erkänner. Jag ligger efter. Ett gäng biografier har blivit liggande för att sedan väl lästa ställt i kö för att skrivas om. Men här kommer ett sjok mer eller mindre aktuella – men inte desto mindre intressanta – biografier. Håll till godo.
Karl G Jönsson, Mats Eriksson Dunér, Jonas Ellerström och Petter Lönegård: Vi kan inte dö – Henrik Venant, Heartwork Records och punkscenen i Malmö/Lund (Helium press 2024)
Den svenska musikscenen kring punken och nya vågen i slutet av 70-talet var till gränsen – ja, över den – kreativ. I varje större och mindre ort bildades band. I var och varannan replokal skapades musik. Mer eller mindre bra. Band knöts mellan dessa kreativa kluster. Alla ivriga att hjälpa till för att bereda plats för ny musik för en ny publik.
Få, om ens någon, har haft större betydelse än den Henrik Venant hade i Lund och Malmö. När punken slog igenom i Sverige 1978 var han 20 år, men redan i framkant. Han hade bildat band, bildat ett skivbolag och var snar att boka spelningar. Vi i Kai Martin & Stick! hade förmånen att träffa honom vid Slottsskogsfestivalen 18 augusti 1979. Han hade då sitt TT Reuter, ett band som krossade allt motstånd (även om Grisen Skriker var formidabla). Bandet var moget, elegant, drivet och spelade musik som aldrig hade hörts förut. Att knyta vänskapsband med honom och gruppen var att knyta vänskapsband för livet.
Det gav våra första spelningar i södra Sverige. Hösten 1979 på Fredmans i Malmö och Lunds stadsbibliotek. Fler skulle följa.
När Karl G Jönsson tillsammans med Mats Eriksson Dunér, Jonas Ellerström och Petter Lönegård väljer att skriva hans, hans skivbolag Heartwork Records och punkscenen i Malmö/Lund är det inte en dag för tidigt. Det är en välskriven biografi med tillbakablickar utan skymmande nostalgi. Elegant betar man av band för band hos skivbolaget, men också scenerna som fanns. Man lyckas med hjälp av de rika bildmaterialet från fotografer som Hans Aarenstrup, Mats Bäcker, Anders Torgander, Lars Sundestrand, Cathi Ede, Ingemar Breithel med flera hitta både essensen och stämningarna i denna så kreativa era från 70-talets slut och 80-talets början.
Det är en välskriven, initierad och genuint nyfiken bok, som håller en hög klass rätt igenom. Ja, för den nyfikne vill jag lägga till protokollet att jag medverkar precis som Ronny Svensson intervjuas och Kai Martin & Stick! nämns. Inte så konstigt. Dels var vi mycket i Lund/Malmö för att spela. Dels spelade vi in vår andra singel – ”Måndag, måndag”/”Slav i vår tid” med Henrik Venant i Lundastudion i februari 1980. Peter Bryx (Kai Martin & Stick!-gitarristen) medverkade på Cortex album ”Spinal injuries” (1981) och jag agerar tillsammans med Henrik Venant producent på Rädslas debutsingel ”Mannen” (1980).
Kai Martin & Stick! blev också attackerade av raggare efter en spelning i Lund arrangerad av Henrik Venant på pingstafton 1980. Vi var, som vanligt, installerade hos honom för att sova över när raggarna anföll halv två på natten och slog sönder varje fönster i huset på Bantorget mitt i Lund. De flesta hann fly, men jag blev misshandlad av två individer eftersom jag sov i en sovsäck och inte lyckade ta mig ut. Händelsen nämns i ett kapitel.
Men… det är, som sagt, inte vår story. Det är i huvudsak Henrik Venants, som förtjänstfullt intervjuas, och delvis också Stry Terrarie (Garbochock med flera), som även han intervjuas. Samt, förstås, alla band, skribenter och fotografer som tillsammans med en hängiven skara människor bidrog till denna så kreativa scen.
Kalle Lind och Henrik Jutbring: Galenskaparna och After Shave – ogräset i den svenska underhållningsrabatten (Forum 2023)
Det är en ytterst gedigen genomgång av Galenskaparnas och After Shaves karriärer. Växelvis och, kanske, tillsammans har Kalle Lind och Henrik Jutbring (nu arenaschef på Gotevent, men en stor varmare för både Beatles och Galenskaparna och After Shave).
Här går man nogsamt igenom historien från bröderna Erikssons uppväxt i Trollhättan till nutid. Författarna har inte sparat på krutet, har pratat med var och en i underhållningsgruppen. Men kanske mest specifikt med Claes Eriksson. Det är på gott och ont.
Han bär ju förstås historien och det var också han som bar huvudansvaret för produktionerna. Det är ju också genom hans obotliga envishet och kreativitet som framgångarna så småningom kom. Men inte utan de andra.
Jo, de kommer också till tals. Men det är Claes Eriksson som man får komma på djupet. De andra kommer åter igen lite grand i andra rummet. Synd.
I boken duckar man inte för de strider som har funnits inom gruppen. Men man odlar dem inte heller. Därmed förlorar boken lite av sin dramatik, även om historien om Galenskaparna och After Shave i sig har sin spännande historia.
Jag kan också sakna lite mer djuplodande intervjuer eller texter om de andra. Knut Agnred med sin hälsoproblematik blir mest en randanmärkning. Kerstin Granlunds utbrändhet likaså. Anders Eriksson demoner förbigås. Och så vidare.
Samtidigt är ”Galenskaparna och After Shave – ogräset i den svenska underhållningsrabatten” en bok som har en bärande historia om ett roande sällskap som bär på enastående tro på sin egen förmåga att underhålla. På så vis blev man folkkära och fortfarande bär Jan Rippe och Per Fritzell denna deras mantel med den äran. Som i ”Minnesluckor” hösten 2023 (läs här). Ja, till viss del även Claes Eriksson – som ju syntes med Per Andersson och Anders T Olsson i ”Anakronisterna” på Lorensbergsteatern vid årsskiftet (läs här) – och Anders Eriksson, som synts köra soloföreställningar.
Jo, ”Galenskaparna och After Shave – ogräset i den svenska underhållningsrabatten” är en blomstrande bok. Men det där ogräset hade gärna fått växa lite vildare.
Jones Ellerström: Garbochock Ritual (Substans 2024)
Den kompakta och lilla bok om bandet Garbochock tangerar förstås kapitlen i ””Vi kan inte dö” om bandet från Malmö/Lund. Men på få sidor får man historien en aning ur en annan vinkel och dessutom mer på djupet. Under sin korta existens gav Stry Terraries band – för det var så, bandet hade trots medlemmarnas distinkta inflytande, hans signatur – ett intensivt och starkt avtryck. Både genom de spelningar bandet gjorde, men också med de skivor som kom ut.
I denna bok avhandlas albumet ”Ritual” låt för låt. Det ger också inte bara musikens historia utan också bandets.
Garbochock hade ett genuint sound hämtat från punkens energi, Stooges brötighet, diskomusikens frestande dansrytmer och Doors eleganta orgelbaserade ljudbild. Till det Stry Terraries väsande sång och texter, som i sin tur kom att påverka Thåström än in i dessa dagar. Bandkemin var flammande där var och en av medlemmarna tydligt och klart satte sin signatur.
Garbochock var, som TT Reuter, komplett som band. ”Ritual” tillhör fortfarande ett av de främsta albumen som gjorts i Sverige. Trots att produktionen lider av en rätt rörig ljudbild. Tyvärr brann bandet i två ändar. Tålamodet tröt och efter knappt två års existens lades bandet ned 1981. Men musiken lever än. Inte bara för att Thåström troget genom sin solokarriär spelat Garbochocklåtar.
Kayode Kayo Shekoni: Innan natten är över (WA 2025)
Bakom Kayos glittrande framgång döljer sig en mörk framgång. Så som det allt för ofta (alltid?) varit för människor med annan hudfärg än den gängse, svenska, vita. I ”Innan natten är över” bjuder Kayo på en tidsresa från då allt började, från barndomen, uppväxten, skolgång till artistkarriären. Den är skoningslös, men trösterik. Hon duckar inte för någonting, är modig och stark i sitt skildrande av ett över 40-årigt artistliv. ”Innan natten är över” är en intensiv självbiografi på blott 185 sidor. Men den känns som mycket mer än så.
Paul Sahlin: Paul Paljett & jag (Ekerlids förlag 2025)
Tillsammans med forne GT-journalisten (och tillika min kollega) Claes Salomonsson har Paul Sahlin nu berättat sin historia. Trollhättegrabben med den gyllene rösten som fick en stormande karriär som Paul Paljett på 70-talet.
Det är en bok som följer sin tidslinje med tillbakablickar. Ibland haltar det med hågkomster när vilka band spelade eller var aktuella. Men i stort sett är det en underhållande, men väldigt snäll, självbiografi. Någonstans mellan raderna kan man ana en dramatik, men en hygglig kille som Paul Sahlin vill inte kasta någon skit.
Det blir på bekostnad av dramaturgin, för ”Paul Paljett & jag” lunkar på. Trevligt och lättsamt underhållande, men alldeles för sällan med känslan av att man får komma Paul Sahlin in på skinnet.
Vilsen. Daniel Adolfsson gör musikern Jack som förlorar allt inom ett dygn i pjäsen ”Bad boy”. Foto: PER LARSSON
Det börjar med en audition, som slutar i en katastrof och utvecklas till en pjäs som skulle kunna bli en utmärkt film. I Daniel Adolfssons monolog ”Bad boy”, där han spelar musikern Jack, får man följa en ung man med ett stort självförtroende och en lika stor bristande självinsikt. Hans band splittras, han satsar på en solokarriär, men tvingas spela på barer för inkomstens skull. Där föraktar han sin publik, konstaterar bittert att flickvännen lämnat honom. Kvar finns hunden, som är världens fulaste. Han som inte ens gillar hundar får ett tröstande sällskap. Han förlorar sitt jobb, dumpas av sin älskarinna, som inledningsvis var hans terapeut (som han inte hade råd med), vilken blir tillsammans med hans förtrogna på baren där han jobbar. Forna flickvännen är på väg att gifta sig med det gamla bandets gitarrist. Han som var Jacks bästa vän, men sedan splittring inte hörts av. Så dör hunden. Sa jag att Jack dricker för mycket…? och naturligtvis dyker upp på forna flickvännens bröllop.
Jo, det är en underhållande, bluesig timme som Daniel Adolfsson bjuder på under en förtätad timme. Denna hans monolog, väl författad på engelska, är rapp utan att vara stressad. Daniel Adolfsson ikläder sig, förutom rollen som Jack (med amerikansk brytning), andra karaktärer under resans gång. Han förställer rösten, ändrar kroppshållning, gör en gest för att förstärka, ett förfluget ord som raskt målar en karaktär, håller en dialog vid en dejt… allt skickligt iscensatt. För det blir i slutändan ett rikt persongalleri som bjuds. Emellanåt förstärkt av låtarna som Jack gjort och spelar på sin svarta, akustiska gitarr. Allt presenterat från en avskalad scen med bara en matta, en barstol, gitarrstället och gitarren i ett strålkastarljus som skiftar beroende stämningen.
Jack är en hopplös figur. En loser där katastroferna kommer att kanta hans väg och väl alltid har gjort det. Någonstans är det en vandring på livets stig på väg mot något slags insikt likt den som Holden Caulfield gör i JD Salingers fantastiska roman från 1951. En pjäs för millennials. Här ekar ensamheten i takt med misslyckandena, men den där inledande audition blir vägen mot något nytt.
”Bad boy” är fortfarande ett work in progress. Djärvt har Daniel Adolfsson tagit sikte mot teaterfestivalen Edinburgh Festival Fringe i augusti nästa år. Jag tror att den kommer att bli uppskattad där. Men jag skulle också gärna se ”Bad boy” som film.
”Bad boy”, Teater Trixter, premiär 6 oktober 2025. Denna recension baserad på föreställningen 20 oktober. Spelas på Teater Trixter under Kulturnatta 24 oktober och fortsatt med sikte på Edinburgh Festival Fringe i augusti 2026.
Av och med Daniel Adolfsson, som också regisserat.
Väcker dikt till liv. Jiddischdikter från kvinnor som skrev dem för över hundra år sedan får liv med Shtoltse Lider – Livet Nord och Ida Gillner – och den musikaliska dramatiseringen ”Ordens drottningar”. Foto: KAI MARTIN
Det är alltid svindlande att låta sig svepas med hundra år tillbaka för att märka att man står och stampar i ett nu. Ida Gillner har levet med sitt Shtoltse Lider i cirka tio år. Ett band om två medlemmar som har tagit judiska kvinnors diktande i Östueropa för cirka hundra år sedan och gjort ett musikdramatiskt program om det. Från början var det danskan Louise Vase med. Men nu är det Livet Nord (New Time Orquesta, Kaja med flera) som tajt musikalisk partner.
Det är texter från de kvinnliga diktarna Anna Margolin (egentligen Rosa Harning Lebensboym), Celia Dropkin, Alaka Heifetz Tussman och Rokhl Korn, som sannerligen fick strida för sitt författande och sin särart. I den blomstrande jiddischkulturen för drygt hundra år sedan var kvinnors bidrag sedda över axeln. Minst sagt.
Så börjar ”Ordens drottningar” med ett citat från poeten Froym Leyb Volfson raljerande dikt över sina kvinnliga kollegor. Snyggt gjort av Shtoltse Lider som ett avstamp in i föreställningen. Dessa fyra kvinnor bar på sin egen särart, sitt eget språk och sin egen poesi. Men kritiker av tiden vill inte kännas vid deras poetiska kvaliteter. Istället förminskades deras alster och diktarna kallades nedlåtande för poetissor.
Vi får en resa under en timme som heter duga. Ida Gillner har musiksatt några av kvinnornas dikter och har gjort det med snygg känsla för judisk tradition. Det är klezmer, äldre judisk folkmusiktradition, 20-talets jazz och cabaret i en fin smältdegel. Hon spelar företrädes vis piano – och sjunger – där Livet Nords fiolspel glödgande sätter eld på melodierna.
Musiken och den talande texten skapar en utmärkt dramaturgi i all sin enkelhet. Lite radioinslag från då Rokhl Korn, som läser upp en av sina dikter, skapar autenticitet. Den dramatiska berättelsen om Rosa Harning Lebensboym, som vill så mycket mer än att leva enligt konventionerna, griper tag. Hur hon lämnar man och nyfött barn för skrivandet är det väsentliga och New York hägrar. Under pseudonymen Anna Margolin blir hon publicerad och de litterära kretsarna är övertygad om att det är en man som har skrivit dem. Men sanningen ligger naket självklar. Med detta blir recensionerna njugga och Anna Margolin stänger in sig. Skaparglöden har släckts.
Vi får också, under denna intensivt knappa timme, möta kritikern Melekh Ravitch som i en debattartikel avfärdar de jiddischdiktande kvinnorna för att mötas av ett dräpande, syrligt svar från Kadya Molodovsky.
Jo, kvinnor då fick strida för sin sak och sin karriär. Det som borde ha varit en självklarhet.
Hundra år senare står mycket och stampar på samma fläck. Samma politiska strömningar som då sveper genom samhället. Desto viktigare att Shtoltse Lider gör sin jiddischröst hörd och låter dessa kvinnors poesi eka i vår tid.
”Ordens drottningar” med Shtoltse Lide på Lunchteatern, Göteborgs stadsteater. 16 oktober 2025. Spelas återkommande över landet och även utomlands (se nuvarande spelschema här).
Manus och konstnärlig idé samt kompositör: Ida Gillner.
Regi: David Sperling Bolander.
Kostym: Nonno Nordqvist.
Musikaliska arrangemang: Shtoltse Lider.
Texter: Anna Margolin, Celia Dropkin, Alaka Heifetz Tussman och Rokhl Korn.
Svenska översättningar: Bella Engelhardt Titelman.
På scen: Ida Gillner, sång, sopransaxofon och piano samt agerande, och Livet Nord, sång och fiol samt agerande.
Musik och dikter i föreställningen:
Dos Shtoltse lid (Den stolta dikten)
Fun yener zayi lid (På andra sidan dikten)
Mit a nar (Med en dåre)
Mayn hem (Mitt hem)
Doina + Mutter Erd (Moder jord)
Ikh hob dikh nokh nit gezen (Jag har ännu inte sett dig)
Ikh vil dir, dem beyzn, un dem tsaren (Jag vill för dig, du onde och känslige)
Underhållande metateater. Pjäsen ”Kommer hem och är snäll” av Lars Ahlin figurerar med Åsa Gustafsson och Tinna Ingelstam i den underhållande ”Förlåt.Förlåt.” i Pusterviks matsal. Foto: KAI MARTIN
”Förlåt. Förlåt” är Tinna Ingelstams text, som hon också spelar tillsammans med Åsa Gustafsson. En flödesrik, vardagsnära text som väver in en dramatisering av Lars Ahlins (1915–1997) novell ”Kommer hem och är snäll” (1944).
Två väninnor möts för att arbeta ihop. Anki (Åsa Gustafsson) är restauratören som behöver hjälp med det mesta – mat, servis, servering – till den pjäs som ska spelas på hennes etablissemang. Ulla (Tinna Ingelstam) kommer brådstörtat, oförberedd, men beredvillig till Ankis hjälp.
Det blir försiktig humor från start, en humor som växer parallellt med relationsproblematiken mellan vännerna. Snyggt i handlingen vävs skådespelarna Nina och Charlotte in (ja, Åsa Gustafsson och Tinna Ingelstam gör även dess och därmed rollerna som de spelar). Med detta deras relationsproblem och olika kynnen. Nina den positiva, drivna. Charlotte den problemsökande, negativa.Förstås möts listigt Nina och Ulla, respektive Anki och Charlotte. Så det blir några skickliga karaktärsbyten, entréer och sortier i denna snyggt vävda intrig.
Stor spelplan. Hela Pusterviks matsal används, från scenen till baren. Foto: KAI MARTIN
Man har valt hela Pusterviks matsal som spelplan, från scen till baren och utrymmen där emellan. Det skapar en autentisk känsla, men blir bitvis också svåröverskådligt i detta rum med sina tjocka pelare. Å andra sidan hörs allt, även om man inte ser, då publiken är lyhörd och uppmärksam på vad som sker från de icke mikrofonförstärka skådespelarna.
Det är också fascinerande att se hur allvaret sänker sig i några scener. Dels då Nina begår våld mot Charlotte för att uppnå skärpa inför att pjäsen ska spelas. Dels då ”Kommer hem och är snäll” spelas. Här hämtar publiken andan för en längre tyst minut då Åsa Gustafsson gör den otäcka, fulla och självupptagna Mannen med kuslig pondus. (Jo, hon kan sina gubbar.) Och Tinna Ingelstam förvandlas till Kvinnan, den devota, förtryckta och hunsade som drömmer om ett annat jag, som vore hon henne.
Det är skickligt.
”Förlåt. Förlåt.” balanserar snyggt mellan humor och allvar, vardag och fantasi, vänskap och relationer samt i kollisionen mellan köket och scenen. Men man ser också fragment av avstånd präglad av oro. Där Anki ser Ullas förhållande med sin käraste reflekteras i pjäsen ”Kommer hem och är snäll”.
Det är en pjäs som i all sin korthet om en dryg timma bjuder på många lager. Man kan dessutom äta till.
”Förlåt.Förlåt.”, Matsalen, Pustervik, Göteborg. Premiär 12 oktober 2025. Spelas 13, 14, 20 och 21 oktober.
Manus: Tinna Ingelstam.
Regiöga: Emelie Strandberg.
Kompositör och musiker: Mikael Backegårdh.
I rollerna: Åsa Gustafsson (Anki, Nina och Mannen) och Tinna Ingelstam (Ulla, Charlotte och Kvinnan)
Redan stjärnor. Sistaårseleverna på Balettakademien är redan fullfjädrade stjärnor. Uppsättningen av ”Into the woods” är ren mästarklass. Foto: HARALD NILSSON
Balettakademien, Göteborg.
Publik: Utsålt.
Bäst: Första akten är rasande bra.
Sämst: Andra akten lite mer pliktskyldig.
Fråga: Skulle inte denna fantastiska uppsättningen kunna få en längre spelperiod en över en helg…?
Jag har ju under några år haft förmånen att få se Balettakademiens avgångsklasser och de uppsättningar som de medverkat i och skapat. Men frågan är om ”Into the woods” slår allt. Denna kakofoni av bröderna Grimm-sagor hopkokad i musikalform signerad Stephen Sondheim toppar nämligen det mesta. Ja, inkluderat det jag har sett på de professionella scenerna.
Den komplexa musiken är nedstrippad till kvartettformat på ett mästerligt sätt av kapellmästaren Henrik Magnusson. Scenografin listigt stram. Ulricha Johnsons översättning är precis och i ett ständigt flöde. Det behövs. För texten är intensiv och svårbemästrad med de invecklade och utmanande sångerna. Allt detta bemästrar det här unga gänget med både briljans, allvar, humor och tajming.
”Into the woods” skapar alltså en smältdegel av ”Rödluvan och vargen”, ”Askungen”, ”Jack och bönstjälken”, ”Snövit”, ”Rapunzel”. Det är fattiga, utsatta, prinsar och prinsessor, vargar, jättar och häxor, onda och goda i ett ljuvligt mischmasch i ett infernaliskt tempo. Cementerade könsroller möter uppror och kontrollerande mödrar får sitt motstånd.
Ja, allt ska med och får märkligt nog plats.
Eleverna som är med tar sitt uppdrag på största allvar – oavsett vilka uppgifter de har. Det är två lag som alternerar (lag Höna och lag Harpa), så samtliga på scen får sin plats i rampljuset. Det är fantastiskt att se hur exempelvis Vincent Te Datek, som i lag Höna spelar Jack, gör sin kossa Mjölkvitt med stora övertygelse. Precis som Mia Malmqvist, som i lag Höna gör Rödluvan, fullkomligt briljerar i sin korta scen som den guldäggläggande hönan när hon medverkar i lag Harpa. Här backar alla alla.
Övertygande. Norah Franson gör sin Rödluvan med stor övertygelse. Foto: HARALD NILSSON
I det sistnämnda laget är det inte svårt att låta sig imponeras av Clara Törngrens Häxan. Hon går verkligen in i rollen på ett övertygande sätt i sång och agerande. Så också med Norah Franssons Rödluvan, som är gjord som en hormonstinn fjortis fylld av kaxighet och trots. Simon Agaton och Valdemar Wahleck som prinsarna som uppvaktar Askungen respektive Rapunzel är här bröder, oerhört underhållande och fjolliga in i minsta detalj. Askungens styvsystrar Florida och Lucinda görs komiskt grimaserande och med ett härligt kroppsspråk av Mikaela Akkanen och Isabel Rautamo.
Ja, så fortsätter det. Huvudrollerna i ”Into the woods” är många, intrigen är snårig, men ingen går vilse (mer än i berättelsen) oavsett vem som är i centrum och skickligheten i framförandet är stort.
Jag är oerhört imponerad av Balettakademiens uppsättning av ”Into the woods”. Från framförandet till scenografi och musikarrangemangen.
”Into the woods”, Balettakademien, Göteborg. Premiär 10 oktober 2025. Spelas till och med 12 oktober.Denna recension baserad på eftermiddagsföreställningen 11 oktober med lag Harpa.
Musik och text: Stephen Sondheim.
Originalmanus: James Lapine.
Arrangemang: Jonathan Tunick.
Regissör: Emelie Sigelius
Koreograf: Rebecca Evanne
Musikinstuderare/kapellmästare: Henrik Magnusson
Svensk översättning: Ulricha Johnson
Ljusdesigner och scenofrafikoncept: Elias Wallin
Ljuddesigner: Karl Wassholm
Kostym, mask, rekvisita, scenografitillverkning med mera: MM3, Göteborgsoperan och Wendelsbergs folkhögskola.
Orkester<: Bjørn Bjerknæs-Jacobsen, trumpet och slagverk, Amalia Beauregaard Camp, flöjt, Oscar wallberg, cello, och Henrik Magnusson, piano.
I rollerna (lag Harpa): Mads Bokar Bjerre (bagaren), Elsa Hanebrant (bagarfrun), Clara Törngren (häxan), Saga Ljungberg (Askungen), Joel Carlberg (Jack), Norah Fransson (Rödluvan), Victor Lindgren (berättaren/mystiske mannen), Simon Agaton (prinsen, Askungen), Valdemar Wahlbeck (prinsen, Rapunzel), Mikaela Akkanen (Florinda, styvsyster till Askungen/Rapunzel), Isabel Rautamo (Jacks mor/Lucinda, styvsyster till Askungen), Thea Ekholm Wretenby (Askungens styrmor/mormor), Vincent Te Datek (mjölkvitt), Simon Strandahl (hovmarskalk/ensemble), Alva Lundbäck (Askungens mor/ensemble), Cornelis Nilsson (Askungens far/ensemble), Emma Hoffmann Nedergaard (ensemble), Mia Malmqvist (ensemble) och Nicole Eng (ensemble)
Självupptagen. Erik Åkerlind gör sin Blumfeld utstuderat självupptagen och egocentrisk. Foto: PETER NYLUND
Dramatikern och regissören Hans Blomqvist har en faibless för Franz Kafka. Så återvänder han nu till denna hans favorit och vecklar ut en pjäs ur den oavslutade novellen ”Blomfeld, en gammal ungkarl”. Den som alltså aldrig blev fullbordad, men som ändå inte kunde lämna Kafka. Eller, som han skriver i sin dagbok: ”så bedrövligt att jag får huvudvärk”, men också ”sann på många sätt”.
På Göteborgs Dramatiska Teater har det blivit en enaktare och monolog på cirka en timme. En timme som far fram fylld av det mesta av sinnrik dramatik. Erik Åkerlind gör sin ensamma Blumfeld till sin. Han som lever på rutiner, samma sak varje dag och som trygghetsknarkar sitt liv. Men som också kan sakna sällskap, en familj att komma hem till.
I dagens språkbruk skulle han karaktäriseras som en incel. Han är oförmögen att känna empati. Är fördomsfull och föraktfull mot andra samtidigt som han är självförhärligande, självupptagen och – i allra högsta grad – egocentrisk. Nej, Erik Åkerlind gör inte Blumfeld till någon sympatisk gestalt. Men ägnar honom fullt ut sin uppmärksamhet på ett skickligt vis.
Här får han, vitsminkad i ansiktet (men definitivt ingen Pierrot), oklanderligt klädd i tredelad kostym, fluga, skjorta med stärkkrage och kub på huvudet. Jesper Lundaahls scenografi är sparsmakat elegant och bjuder på olika scener i rummet: fåtöljen, sängen, baren, garderoben. Allt i vitt.
Erik Åkerlind jonglerar Hans Blomqvists text. Smakar av den som vore det en vinprovning. Låter replikerna rulla runt i munnen, sväljer ibland, spottar ut någon gång. Han balanserar allt med dynamik och håller dramaturgin i livfullt strama tyglar.
Denna ensamme man börjar höra och se saker i sin ensamhet. Rids av maror när han nogsamt klätt om till sin pyjamas för en natts sömn. Men trots attacken mot hans ego väljer han fortsatt att klandra och kritisera alla andra förutom sig själv. Blomfeld är en arrogant skitstövel, som Erik Åkerlind förtjänstfull omfamnar och ”Två små vita bollar celluid med blå ränder” är ett stycke god underhållning. Ja, även för de som inte tycker att Kafka är så rolig.
”Två små vita bollar celluloid med blå ränder”, premiär 19 september 2025. Denna recension baserad på föreställningen från 9 oktober. Spelas till och med 13 november.
Skilda kvaliteter. Filmen ”Bolero”, om skapandet av Ravels legendariska komposition och ”The long walk”, baserad på en Stephen Kingroman, är filmer med skilda uttryck och kvaliteter – utan att någon får höga betyg. Foto: PRESSFOTO
BOLERO
!
Maurice Ravels ”Bolero” är tvivels utan ett av 1900-talets mest hyllade verk. Den svepande melodin till den hetsande rytmen i ett allt stegrande som brakar loss mot slutet efter en dryg kvart. Det är ett imponerande stycke. Fylld av passion, hetta och finess.
Den franske kompositören (1875–1937) levde i modernismens och industrialismens genombrott. Världsmetropoler blev inte bara elektrifierade med ljus kvälls tid på gator och inomhus i lägenheter. Det var också nu bilismen gjorde sin entré, ett världskrig (1914–1918) skakade Europa, industrin malde med sina maskiner, spårvagnar, bussar, tunnelbanor, flygplan var en del av ett allt större resande.
I detta brus skapade Maurice Ravel, uppvuxen i Ciboure i Sydfrankrike nära spanska gränsen och San Sebastián, sin musik. Han som hörde toner och rytmer i allt.
Regissör – och manusförfattare – Anne Fountain har velat skildra Maurice Ravels ”Bolero” från långt innan den skrevs till den plågade skapelsen. Då när han får uppdrag av ryska dansaren Ida Rubenstein (1885–1960) att göra musik till ett nytt dansverk av henne för en tänkt premiär på L’Opéra Garnier i Paris hösten 1928.
Det blir tillbakablickar, som kastas in i den tänkta nutiden. Det blir ungdomstid speglat i ålderdom. Det blir de fina salongerna och bordeller, men också industrilokaler med sina dunkande maskiner och auditioner för avmätta musikdomare.
Det är finfint filmat, men utan hetta. Maurice Ravel, spelad av Raphaël Perzonnas, är inte bara en utstuderad tråkmåns (det kanske han var), men att skildra en man där det enda som skiljer honom från 1903 och 1937 är grånat hår håller inte. Den lidelse som föregår skapandet av detta hans mest grandiosa verk går tittarna förbi. Dansen som Ida Rubenstein (hon som spelas av Jeanne Balibar och ska vara yngre än Ravel, men ser väsentligt äldre ut) ställer på scenen till den eldfängda musiken är sorgligt platt och ointressant.
Ja, det här är en sorglig film om en fantastisk komposition, som i allt är värd ett bättre öde. ”Bolero” saknar helt den passion som finns i musiken.
”Bolero”, premiär 3 oktober 2025.
Regi: Anne Fountain.
Manus: Anne Fountain och Claire Barré i samarbete med Pierre Trividic, Jacques Fieschi och Jean-Pierre Longeat. Baserad på Marcel Marnats bok ”Maurice Ravel” (1986).
Foto: Christophe Beaucame.
Klippning: Thibaut Damade.
Musik: Maurice Ravel.
I rollerna: Raphaël Perzonnas (Maurice Ravel), Doria Tillier (Misia Sert), Jeanne Balibar (Ida Rubenstein), Vincent Perez (Cipa) med flera.
THE LONG WALK
!!!
Stephen King kan sitt Amerika. Ibland med kuslig exakthet och aktualitet. Han står bakom den utmärkta filmen ”Life of Chuck” (premiär nyligen – läs om den här) där miljöförstöringen och jordens snara undergång blir till en paradoxal underhållning. ”The long walk”, baserad på boken från 1979, är kuslig i sin förutsägelse.
Här är vi i ett USA svårt sargat av en totalitär regim där oliktänkande straffas med döden utan rättegång. I regissör Francis Lawrences (”The hunger games”) film utspelar sig allt på landsbygden och mindre småstäder. 50-talsidyllen är svårt skamfilad med bilvrak, avlidna och ruttnande boskap, hus som förfaller och familjer som håglöst sitter på veranda som åskådare till en vardag där ingenting händer.
Varje år kan unga män anmäla sig till ”The long walk”. En maratonmarch där ett visst tempo ska hållas (de moderna tidtagarklockorna på de tävlandes armar signalerar något slags nutid) annars skjuts man efter tre varningar. Det är en skoningslös tävling med bara en vinnare, bara en överlevare. Han, å andra sidan, är garanterad en offentlig summa pengar i pris.
Ja, här finns ju, om man så vill, en illa dold kritik till den regim som president Donald Trump skapat sedan sitt andra tillträde på posten i början på året. Men också kopplingar till Sydney Pollacks ”När man skjuter hästar så…” (1969), som utspelar sig i den amerikanska depression tidigt 30-tal. Samt även till den starka sydkoreanska tv-serien ”Squid game” (2021–2025).
Man vet hur det ska sluta. Men den dramatiska resan dit fängslar.
Så också i ”The long walk” där alla de unga grabbarna – 50 stycken – vet förutsättningarna, har förberett sig på olika sätt och är helt väsensskilda karaktärer. Trots detta uppstår vänskap. Tillsammans stöttar några få varandra för att orka marschen, som slutligen landar på cirka 55 mil utan sömn eller stopp för toalettbestyr.
Det är förstår svårt att göra en film om unga män som går genom ett trist landsbygden USA. Men Francis Lawrence hittar en ton, som ändå berör. De olika rollerna har sina skilda orsaker till att delta, där Raymond Garraty (Cooper Hoffman) enda avsikt är att vinna för att kunna döda den man som mördade hans pappa.
Jo, det blir drama av det, om än förutsägbart, men framför allt en sorglig spegling av ett USA som gått käpprätt åt helvete.
”The long walk”, premiär 3 oktober.
Regi: Francis Lawrence.
Manus: JT Mollner och Stephen King, baserad på den senares roman (1979).
Foto: Jo Willems.
Klippning: Peggi Eghbalian och Mark Yoshikawa.
Musik: Jeremiah Fraites.
I rollerna: Cooper Hoffman (Raymond Garraty), David Jonsson (Peter McVries), Judy Greer (Ginnie Garraty, Rays mamma), Mark Hamill (majoren).
kaimartinblog 