Film | kaimartinblog

Bländande ”Änglagård” – men Helen Sjöholm var timmar från att ställa in

Posted on juni 6 av Kai Martin

Musikal:

ÄNGLAGÅRD

!!!!

Scandinavium, Göteborg.

Publik: När nog slutsålt.

Bäst: Fredrik Kempes musik blir mer och mer imponerande ihop med ensemblens framförande.

Sämst: Scandinavium bjuder inte in till samma intimitet som Oscars i Stockholm.

Fråga: Är det verkligen det sista vi har sett av ”Änglagård” på svenska scener…?

Om jag räknar rätt är det den 274 föreställningen av musikalen ”Änglagård” som är vid denna Göteborgspremiär. Ensemblen från uruppsättningen på Oscars i Stockholm 10 september 2023 är i stort sett samlad. Det innebär att Helen Sjöholm är tillbaka som den bigotta Rut Flogfält och Zac Paulin spelas åter av Lindy Larsson.

Musikalen med manus av Edward af Sillén och Daniel Rehn plus musik och sångtexter av Fredrik Kempe har med rätta blivit en publikfavorit drygt 30 år efter Colin Nutleys film. I stort följer musikalen filmens berättelse, något har förstås tagits bort. Annat lagts till, Men i stora drag är det igenkänning av hög grad för alla som har sett filmen och tjusats av den.

Nu sjunger musikalen ”Änglagård” på sista versen. Åtminstone i den här pampiga uppsättningen. Gänget har varit för gästspel i Malmö tidigare i maj och kommer nu till Göteborg och Scandinavium. En utmaning, förstås, att förvandla en hockeyarenan till en intim teatersalong. Det funkar, men inte mer än så.

Jag hade glädjen att se nypremiären i höstas. Då med Sanna Nielsen, som imponerade på mig i rollen som Rut Flogfält, och Denny Lekström i rollen som Zac. Det var en föreställning som öppnade alla känslorna på vid gavel. ”Änglagård” är en helt igenom lysande musikal.

Bra manus där intrigen omfamnar humor och allvar med dramatik och spellust. Lägg till Fredrik Kempes musik – och texter – som spänner över folkton, schlager och klassisk musikal på det mest eleganta vis. Han är helt enkelt en sann utmanare till Abbas Björn och Benny.

Men ingenting blir förstås någonting utan en ensemble som vet att vårda sina roller.

Ja, Helen Sjöholm imponerar förstås som Rut Flogfält. Ja, än mer med tanke på att hon bara är timmar ifrån att ställa in. Allt på grund av en hotande sjukdom. Av detta märks ingenting. Hon är helt enkelt bländande och helt all in i sin roll. Tommy Körberg är Gotfrid Pettersson är helt ingeom lysande med Gustav Levin som brodern Ivar. Vilket samspel.

*Finfint samspel. Bröderna Gottfrid och Ivar Pettersson görs excellent av Tommy Körberg och Gustav Levin. Foto: MATS BÄCKER*

Tuva Børgedotter Larsen vet att göra sin Fanny Zander med kaxig närvaro såväl som skör och tvivlande, sökande efter en far hon aldrig träffat, en släkt hon aldrig har mött.

*Maktkamp. Helen Sjöholms Rut Flogfält och Tuva Børgedotter Larsens Fanny Zander går i klinch med varandra. Foto: MATS BÄCKER*

Men än mer imponerande är birollerna där det inte tummas på någonting. Fredrik Lycke gör sin kärve, maktgalne Axel Flogfält med pondus och sjunger förträffligt. Ja, i klass med Tommy Körberg. Martin Stokke Mathiesen gör sonen Mårten som en juvenil drömmare om ett liv utanför det inskränkta samhället han lever i.

Allt är laddat med dramatik och energi på det mest imponerande vis. Det är ju ändå sluttampen som det här gänget kör denna älskade musikal. Men här är närvaron total. ”Änglagård” är helt enkelt lysande – igen! – även om jag fortfarande tycker att första akten är en smula för lång.

Det blir en musikal som greppar nutid i frågan om främlingsfientlighet, självgodhet och oförmågan att se människan in i själ och hjärta. Ett förmodligen evigt tema, men starkt presenterat i denna musikal.

”Änglagård”, gästspel i Scandinavium, Göteborg. Premiär 5 juni 2025. Spelas till och med 14 juni.

Manus och regi: Edward af Silén efter Colin Nutleys film med samma namn.

Kompositör och sångtexter: Fredrik Kempe.

Manus: Daniel Réhn.

Koreograf: Per-Magnus ”PM” Andersson.

Arrangemang: Karl-Johan Ankarblom.

Scenografi: Lars Österbergh.

Ljusdesign: Mikael Kratt.

Kostymdesign: Annsofi Nyberg.

Mask- och perukdesign: David Julio.

Ljuddesign: Oskar Johansson.

Orkester: Erik Brag Månsson, kapellmästare/keyboard, Pär Grebacken, träblås, Anders Sjögren, träblås, Johan Ahlin, horn, Jonas Lindeborg, trumpet/flygelhorn, Staffan Findin, trombon/euphonium, Kristina Ebbersten, fiol, Anna Wallgren, cello, Anders Jonsson-Wessman, bas, Peter Nielsbo, keyboard, Niklas Thelin, gitarr/keyboard, och Jörgen Stenberg, trummor/slagverk.

Medverkande: Tuva Børgsdotter Larsen (Fanny Zander), Helen Sjöholm (Rut Flogfält), Tommy Körberg (Gottfrid Pettersson), Gustav Levin (Ivar Pettersson), Fredrik Lycke (Axel Flogfält), Lindy Larsson (Zac Paulin), Jenny Holmgren (Eva Ågren), Martin Stokke Mathiesen (Mårten Flogfält), Per Svensson (prästen Henning Collmer).

Ensemble: Denny Lekström, Joakim Jennerfors, Hanna Ulvan, Klara Nilsson, Johan Schlyter, Hjalmar Freij, Tord Hansson, Lauge Demnat, Cecilia Wrangel Skoug, Isak Bendelin, Thérèse Andersson Lewis, Emilia Brown, Emma Mellroth, Petter Mario Skoglund och Rolf Christianson.

Alices röst: Helena Bergström.

De håller ”Änglagård” nära

Posted on maj 12 av Kai Martin

Inför den publika premiären på Göteborgs filmfestival 1992 anade regissören Colin Nutley ingenting om den framgång hans film ”Änglagård” skulle få. Nu över 30 år senare konstaterar han tillsammans med hustrun Helena Bergström att succén har övertrumfat precis allt. Och fortfarande är de lika fånigt och överraskat stolta över filmen som vann inte bara svenskarnas hjärtan.

– Då inför premiären stod Sven Wollter på knä och sa ”Colin, du kan inte klippa den så här”, berättar Helena Bergström.

– Ja, och en vän – och blivande chef på TV4 – tyckte inledningen var skräp, fortsätter Colin Nutley.

– Men jag ändrade ingenting.

***Ännu stolta. Paret Helena Bergström och Colin Nutley är fortfarande stolta över ”Änglagård” och vad filmen. Foto: KAI MARTIN***

Vi träffas i hotel Drakens foajé efter en visning på biograf Draken av den sedan några år restaurerade versionen av ”Änglagård”. Filmen som gav regissör Colin Nutley och hans hustru en framgång som de fortfarande knappt har grepp om. Återigen tjusas paret av publikens reaktioner, som om historien nära nog upprepas från premiärvisningen under filmfestivalen i Göteborg 1992.

– Inför premiären ringde min mamma och frågade ”Vad är det för film? Skrattar man?”. Jag visste inte. Kanske var det en superflopp, berättar hon.

– Men vid visningen tog det två sekunder innan de första applåderna kom. Sedan grät och skrattade publiken konstant för att sedan applådera och skrika i minst tio minuter efter filmens slut.

Jo, Colin Nutley hade prickat rätt in i den svenska folksjälen med sin film och kan nöjt konstatera att alla som tvivlat på honom innan hade fel.

– Det är en independentfilm, den mest framgångsrika som gjorts i Sverige. Vid hade problem med att få finansiärer. SF, som vad med på ”Black Jack” (filmen innan), ville inte vara med här. Många hoppade av efter manusläsningen. Men Steen Priwin från Sveriges Television i Göteborg tackade, som en av få, ja. Vi har honom att tacka för mycket. Och skådespelarna.

– Faktum är att vi stod på ruinens rand, inflikar Helena Bergström.

Men av de försiktiga 18 kopior som gjorde av filmen blev det tvunget att snabbt göra ett hundratal. Filmen fick änglavingar och spreds inte bara över Sveriges samtliga biosalonger utan också vidare ute i världen. Lite otippat kom den att bli en framgång så fjärran som Australien.

– Vi har precis bytt kontor och inför flytten höll jag på att rensa. Då hittade jag klipp från den perioden och kunde konstatera att filmen låg i topp i flera år, säger Helena Bergström.

– Och när den sedan visades på tv sågs den av fyra miljoner, flikar Colin Nutley in.

– Ja, ”Änglagård” slog ”Kalle Ankas jul” då, fortsätter Helena Bergström.

*Framgångsrik som musikal. ”Änglagård” som musikal har blivit en aldrig sinande framgångssaga efter premiären på Oscars i Stockholm hösten 2023. Foto: MATS BÄCKER*

Det blev ytterligare två filmer i ”Änglagård”-serien – ”Änglagård – andra sommaren” (1994) och ”Änglagård – tredje gången gillt” (2010). Men framgången slocknade inte med dem. 2023 hade musikalen ”Änglagård” premiär på Oscars i Stockholm med Helen Sjöholm, Tuva B Larsen och Tommy Körberg i ledande roller. Edward af Sillén och Daniel Rehn ansvarade för manus och Fredrik Kempe för musiken.

Succén blev – återigen – monumental. I en tid då privatteatrar haft det kärvt efter pandemin rosade Oscarsuppsättningen marknaden. En säsong blev två, för att följas av en tredje då Sanna Nielsen förtjänstfullt gick in och tog över Helen Sjöholms roll som Rut Flogfält (läs recension här).

Inom kort kommer uppsättningen för sin grand finale i Scandinavium (läs här) efter ett gästspel i Malmö. Sedan är det över. I Sverige. För den här gången.

– Nu kommer uppsättningar i Finland, Norge och Danmark. Vi jobbar också på att den ska komma till West End, säger engelsmannen – och Arsenalsupportern – Colin Nutley.

– Då vi väl tackade ja till att ”Änglagård” skulle bli musikal var vi noga med att inte lägga oss i. Vi sa ja till att vara rådgivare och ja, någon gång har jag reagerat på lösningar som gjorts. Men det har jag släppt. Jag har hört om att så inte varit fallet då andra filmer blivit musikaler. Jag ville inte falla i den fällan.

*Fortsatt succé. ”Änglagård” med Helena Bergström som Fanny Zander och Rikard Wolff som Zac lockar fortfarande sin publik – och även som musikal. Foto: SF STUDIOS*

Colin Nutley är 81 år, drabbades av en stroke i oktober. Men har rehabiliterats väl, är ”ungdomligt” klädd i snygga, rutiga byxor, vit t-shirt och en poppig, svart, luddig kofta. Han är ivrig och förtjust att svara på frågor om ”Änglagård”. Vårdar – tillsammans med sin fru Helena Bergström –förvisso ljuvt minnena om ”Änglagård”. Men faller inte i nostalgins fällan.

– Det är märkligt med ”Änglagård”. Temat med främlingsfientlighet och människor med utanförskap är ju högaktuellt, säger han.

– Ja, jag tror faktiskt att filmen betydde mycket för dem som var annorlunda ute i bygden. Men min roll som Fanny Zander och Rikard Wolffs roll som Zac har hjälpt många att vara som som de vill vara. Så också idag.

”Bird” lyfter ur eländet – starka systrar i ”All we imagine as light”

Posted on mars 29 av Kai Martin

Film:

Skilda världar. Andrea Arnolds ”Bird” rör sig skoningslöst i brittisk underklass och drogmiljö. Payal Kapadias ”All we imagine as light” skildrar solidaritet och kvinnlig självständighet i Mumbai. Foto: PRESSBILDER

BIRD

!!!!

Med vibrerande närvaro och en dokumentär känsla skapar Andrea Arnolds white trashpoesi med ”Bird”. Utan förmildrande omständigheter djupdyker hon ned i ett Storbritannien långt från intriger hos herrskap och tjänstefolk i ”Downton Abbey”, fjärran från ”Hem till gården”-idyll eller teatralisk gangsterdramatik med Shakespeareknorr som i ”Peaky Blinders”. Kanske mer i samma härad som ”Trainspotting”, men Arnolds rör sig fritt och otvunget i både regi och handling, som om skeende under processen har fått styra filmen.

Bugs (truligt briljant spelad av Barry Keoghan) är pappa till Bailey, en tolvårig dotter med skarpt huvud men fast i samhällets bottenskikt och dess normer. När han plötsligt ska gifta sig ställer hon sig på tvären, trotsigt och självklart ska hon liera sig med sin storebrors gäng. Under hand träffar hon Bird, en sällsam, skygg och ömsint gestalt, som blir något av en skyddsängel som vakar över henne.

Bailey (starkt rollporträtt av nu 13-åriga Nykiya Adams) är något av ett maskrosbarn. Hon har en stark, egen vilja. Vill skydda sina yngre halvsyskon från sin mammas våldsamma man. Överallt dyker Bird (känslostark och ömsint spelad av Franz Rogowski), som skyddsänglarna i Wim Wenders ”Himmel över Berlin”.

Ja, det är en dyster, hopplös miljö som spelas upp med hopp om droger som lösningen på det mesta, våld och tonårsgraviditeter som regel utan undantag. Men i ”Bird” finns också en ton av värme, ömsinthet och – faktiskt – hopp, som ger filmen luft under vingarna.

”Bird”, premiär i Sverige 27 mars 2025.

Regi och manus: Andrea Arnold.

Foto: Robbie Ryan.

Klippning: Joe Bini.

Musik: Burial.

I rollerna: Nykiya Adams (Bailey), Franz Rogowski (Bird), Barry Keoghan (Bug), Jason Buda (Hunter), Frankie Box (Kayleigh) med flera.

ALL WE IMAGINE AS LIGHT

!!!

Indiska regissören och manusförfattaren Payal Kapadia hyllar de strävsamma och solidariska kvinnorna i ”All we imagine as light” (märkligt att inte översätta filmens titel). Hon hyllar också världs- och mångmiljonstaden Mumbai, där den inledande scenerna är från en aldrig vilande kosmopolitisk smältdegel. Här jobbar sjuksköterskan Prabha (Kani Rushuti) på en kvinnoklinik tillsammans med sin inneboende, yngre, kollega Ana (Divya Prabha). På jobbet finns också kokerskan Parvathy (Chhaya Kadam). Där den förstnämnda är fylld av sina plikter och trogen sin man, trots att han jobbar i Tyskland och slutat höra av sig, är Ana lustdriven och dejtar sin pojkvän mot allt vad traditionen säger. Av kyssar och försiktiga smekningar väcks sinnena mot den ljuvaste av föreningar. Parvathy är på väg att bli vräkt och tvingas att flytta tillbaka till hembyn vid havet. Här möts kvinnornas öden och bakgrund i en ömsint förening. Det är en film utan större dramatik, men samtidigt ett försiktigt skildrande av de här kvinnornas liv och leverne i ett starkt systerskap. Kanske är tematiken med Anas växande lust och sexuella frigörelse ett hetare ämne i Indien än här.

”All we imagine as light”, Sverigepremiär 27 mars 2025.

Regi och manus: Payal Kapadia.

Foto: Ranabir Das.

Klippning: Clément Pinteaux.

Musik: Topshe och Emahoy.

I rollerna: Kani Rushuti (Prabha), Divya Prabha (Ana), Chhaya Kadam (Parvathy) med flera.

Filmer att se – filmer jag har sett

Posted on mars 21 av Kai Martin

Film:

Sevärda premiärer. Brasilianska ”I’m still here” är drabbande baserad på verklighet. Österrikiska ”Påfågeln – hyr en vän” iskall komedi med ett komplett galet slut. Foto: PRESSBILDER

I’M STILL HERE

!!!!

Brasiliens Oscarsbidrag är en hissnande tidsresa. Omsorgsfullt och skickligt berättad, som slungas man tillbaka till tidiga 1970-talets Brasilien när militärdiktaturens förlamat landet. Det är växelverkan mellan ”privata” filmklipp i kodachrome och scener hos Rubens och Eunice Paivas familj, deras barn, lekkamrater och vänner. Ett sorglöst liv med närheten till stranden, beach volleyboll, bad, sol. han som lämnat politiken för en civil karriär. Hon som gett upp universitetstjänsten för sin roll som hemmafru för mannen och den barnrika familjen. Men solen som lyser över kärleken i denna så ljuva relation blir snabbt ett obarmhärtigt ljus när militären griper Rubens för påstådd politisk aktiviteten mot juntaregimen. Han försvinner. Näst äldsta dottern och Eunice grips också för att förhöras om kännedom om faderns/mannens politiska aktivitet. En tätt förenad familj krackelerar i rädsla, oro och okunskap. Mor och dotter släpps. Men med mannen som ensam ansvarig för familjens ekonomi stannar pengarna på banken. Utan dödsattest inget arv. Eunice tvingas flytta familjen från Rio de Janeiro och det tidigare sorglösa livet till Sao Paulo för att återinträda i universitetsvärlden. Nära 50 år gammal blir hon färdig jurist med inriktning mot urinvånarnas juridiska rättigheter.

Det är en drabbande historia. Dessvärre sann.”I’m still here” (varför har man inte översatt den brasilianska titeln till svenska…?) är baserad på sonen Marcelo Rubens Paivas självbiografi. Filmen är en sorglig historia kantad av en Kafkavärld där en räddhågsen militärjunta styr ett land rätt ned i diket. Så många som drabbades av en grym orättvisa, precis som familjen Paivas.

”I’m still here” (brasiliansk titel ”Ainda Estou Aqui”, premiär 21 mars 2025.

Regi: Walter Salles.

Manus: Murilo Hauser och Heitor Lorega baserad på Marcelo Rubens Paivas självbiografi ”Ainda Estou Aqui” (2015).

Foto: Adrian Teijido.

Klippning: Affonso Gonçalves.

Musik: Warren Ellis.

I rollerna: Fernanda Torres (Eunice Paiva), Fernanda Montenegro (Eunice Paiva som gammal), Selton Mello (Rubens Paiva), Valtentina Herszage (Veroca), Maria Manoella (Veroca som äldre), Bárbara Luz (Nalu), Gabriela Carneiro da Cunha (Nalu som äldreGuilher), Luiza Kosovski (Eliana), Marjorie Estiano (Eliana som äldre), Guilherme Silveira (Marcelo), Antonio Saboia (Marcelo som äldre) med flera.

PÅFÅGELN – HYR EN VÄN

!!!

Matthias driver tillsammans med en kollega ett företag som hyr väntjänster i Wien. Saknar du sällskap till operan, konserten eller konstutställningen…? Hyr in någon som kan kallprata initierat, agera som ställföreträdande pojkvän. Ska du på visning av en exklusiv lägenhet där endast par är godkända som köpare kontakta Matthias, som inhyrd försöker hjälpa till. Ett barn som drömmer om en pappa som pilot, som kommer till skolan för att prata om sitt spännande yrke? Matthias fixar det. Ja, till och med som son till en storföretagare som med ett storslaget 60-årskalas ska charma till sig en eftertraktad styrelsepost. Han kan allt.

Matthias är oklanderlig, snygg och påläst i sitt uppdrag. Men inuti är det ett tomt skal. Framgången för firman och för sin egen del har gett ett exklusivt boende med rätt prylar och den senaste av tekniker, som med röst eller handklapp styr musik eller ljus. Men relationen till flickvännen är, som yrket, bara en fasad. Han blir lämnad. Förstår inte varför och försöker fåfängt reparera den, vill bli en mer känslosam människa.

”Påfågeln – hyr en vän” är en iskall komedi som blir alltmer skruvad och rolig ju längre filmen går. Finalen är enorm och rätt och slätt galen. En film som växer och som är pricksäker som ett samtalsämne vid middagsbordet – om man någon gång skulle ha tråkigt.

”Påfågeln – hyr en vän”, premiär 21 mars 2025.

Regi och manus: Bernhard Wenger.

Foto: Albin Wildner.

Klippning. Rubert Höller.

Musik: Lukas Lauermann.

I rollerna: Albrecht Schuch (Matthias), Julia Franz Richter, Theresa Frostet Eggesbø med flera.

”Fame” som en ”Idol”-mardröm med ”Squid game”-vibbar

Posted on mars 16 av Kai Martin

Musikal:

FAME

!!!

Balettakademien, Göteborg.

Bäst: Den andra aktens febrigt röriga dramatik.

Sämst: Synken mellan tv-skärmarna och sången funkade inte.

Fråga: Vem av dessa unga talanger blir den starkaste lysande stjärnan…?

Man ska nog inte underskatta musikalen/filmen/tv-serien från tidigt 80-tal och dess påverkan på svensk underhållning i allmänhet och svensk musikals kvalitet i synnerhet. Inspirerad av den tuffa miljön på New York City’s High School of Performing Arts väckte det både drömmar och verklighet hos ett gäng artister då som gett den kvalitet vi har på svenska scener än idag.

Det är förstås en självklarhet i sig att talangerna på Balettakademien med Musikalutbildningens tredjeårsstuderande tar sig an musikalens dramatik. ”Fame” handlar ju om dem.

Med regissör Rasmus Mononens försorg – och nyskrivna texter och Joacim Hedmans dito låttexter – har talangfabriken blivit Paradise Academy. Lärarna är också en blasé, sträng jury som med knappar dissar adepterna. Som ett ”Idol”, men också som ett skoningslöst ”Squid game”. De som inte duger inte bara suger, de åker brutalt ut.

Balettakademiens ”Fame” är snillrikt uppdaterad. Som att en av talangerna gör audition med Oscar Linnros ”Från och med du”, som för att exempelvis skapa ett här och nu.

Några passerar nålsögat. Alla med samma drömmar om att lyckas. Alla med helt skilda bakgrunder. Alla med förutsättningar och möjligheter som är blott deras egna.

Fördelen med de unga aktörerna från Balettakademien är att de åldersmässigt hamnar nära sina karaktärer. Nackdelen är att de inte riktigt bottnar i dem, för så långt har de inte nått i utbildningen eller den artistiska mogningsprocessen. Så inledningsvis i första akten skaver det precis som det gör i koreografin, som emellanåt saknar den där tajmingen och framför allt energin som jag anser behövs i ”Fame”. Överspel och överambition går hand i hand.

Första akten vill också utmana utan att riktigt lita på storyn eller karaktärerna. Den är bitvis lite för desperat med exempelvis en massex- och onaniscen med händerna i skrevet-koreograferi, som aldrig blir så provocerande som önskat. Precis som de tonårigt obstinata uttrycken som tar plats (jag tror aldrig jag har hört så många ”fucking” på en svensk scen tidigare), som ekar lite för tomt.

Men i andra akten brakar det löst i ett infernaliskt kaos, mörker och drabbande dramatik. Här blommar ensemblen i sina respektive roller och klarar skickligt att manövrera genom tekniska grynnor och känslomässiga skär utan att för en sekund gå på grund.

Amelie Lindström blev jag förtjust i Balettakademiens uppsättning av ”Det påstrukna förklädet” i höstas (läs recensionen här). Här gör hon Serenea med ungdomlig sprödhet i en skirt stark roll med sin rena, vackert klingande röst. Sofia Fjalland Buhl tar sig an den intensiva karaktären Carmen, väver in sin danska bakgrund, och skapar en dramaqueen med drogproblem och mörk sorgkant.

Lärar-/jurykvartetten är pråligt lysande. Benjamin Spångberg skapar en roll som växer med sin empatiska Klockan och har en röst som är melodiskt säker och med karaktär. Kollegan Ljushuvudet skapar Josef Calistas Svensson en underbart fjollig, färgstark karaktär både i agerande och dans. Som Joe gör Vanna Mantefors en allt mer truligt slipad transsexuell karaktär, som använder sexskämt för att mota de som vill komma hen nära. Anna Askhagens rektor Lejonet är stram och sträng, men blir känslomässigt oerhörd stark mot slutet.

Jo, Balettakademien med Musikalutbildningens tredjeårsstuderande sliter med sin ”Fame” och går slutligen ut som vinnare.

”Fame”, Balettakademien, Göteborg. Premiär 14 mars 2024. Denna recension, med lag Y, baserad på eftermiddagsföreställningen 15 mars. Spelas till och med 22 mars.

Av: David De Silva baserad på en bok av Jose Fernandez.

Texter: Jacques Levy.

Musik: Steve Margoshes förutom titellåten ”Fame” gjord av Dean Pitchford and Michael Gore.

Översättning: Rasmus Mononen.

Översättning/sångtext: Joacim Hedman.

Regi: Rasmus Mononen.

Koreografi: Nazenin Ali och Kilian Wöllner.

Kapellmästare/musikalisk instudering: Henrik Magnusson.

Orkester: Henrik Magnusson, klaviatur, Anders Ljungberg, bas, Martin Freidlitz, gitarr, och Max Johansson, trummor.

Ljusdesign/videoproduktion/scenografi: Elias Wallin.

Ljuddesign: Karl Wassholm.

Ljustekniker: Ronja Svensson.

Kostymdesign: Jonna Mononen, Johan Huumonen, M3.

Mask-/sminkdesign: Johan Huumonen.

I rollerna Lag X:

Sofia Fjalland Buhl (Carmen), Felicia Udd (Tyra), Linnea Holm (Iris), Josef Calistas Svensson (Nick), Agnes Ogeborg (Serena), Marius Nytröen (Mabel), Náthalie Andersson (Joe), Felix Jansson (Goody/Kungen), Ludvig Ödéhn (Schlomo), Carolina Olea (Lammkött), Anna Askhagen (Myers/Borgmästaren), Benjamin Spångberg (Bell/Klockan), Simon Hübsch (Steintopf/Ljushuvudet), Vanna Mantefors (Masters of the Arena), Amelie Lindström (Kamera 1) och Eyla Max (Kamera 2).

I rollerna Lag Y:

Sofia Fjalland Buhl (Carmen), Felicia Udd (Tyra), Ella Max (Iris), Simon Hübsch (Nick), Amelie Lindström (Serena), Marius Nytröen (Mabel), Vanna Mantefors (Joe), Ludvig Ödéhn (Goody/Kungen), Felix Jansson (Schlomo), Alina Granehag (Lammkött), Anna Askhagen (Sherman/Lejonet), Linnea Holm (Myers/Borgmästaren), Benjamin Spångberg (Bell/Klockan), Josef Calistas Svensson (Scheinkopf/Ljushuvudet), Náthalie Andersson (Masters of the Arena), Agnes Ogeborg (Kamera 1) och Carolina Olea (Kamera 2).

Samtliga ur M3 (Musikalutbildningens tredjeårsstuderande) där alla medverkar i roll eller ensemble i samtliga föreställningar.

Daniel Craig i stilistiskt homoerotiskt drama – Dylan som kliché – Hyllning till berättandet

Posted on mars 14 av Kai Martin

Film:

Triss i film. Daniel Craig gör en stark prestation i ”Queer”. ”A complete unknown” är snygg men lever på klichéerna om Bob Dylan. ”Filmberätterskan” en chilensk hyllning till berättandet. Foto: PRESSBILDER

QUEER

!!!!

I ”Queer” hamnar Daniel Craig som William Lee (en fiktiv version av författaren William S Burroughs vars bok med samma namn tjänar som förlaga till filmen) i Mexico City på 50-talet. Alkohol, droger, jakt på unga män för tillfälliga sexrelationer. Han i en elegant, löst hängande linnekostym, bleka hornbågade glasögon och en frisyr svettplattad under hatten. Det ekivoka livet paras med intellektuell skärpa och umgänge i queera kretsar i kvarteren där han bor. Så kommer den sköna ynglingen Eugene Allerton (Drew Starkey) med kvinnligt sällskap (Claudio Cardenas) till favoritbaren Ship Ahoy. Han ska förstås förföras.

Italienske regissören Luca Guadagnino har låtit bygga sitt 50-tals Mexico City i Rom med en stilistisk skärpa värdig något av Edward Hopper – från exteriörer till interiörer. Klädkoden är tipptopp. Med den skarpa inramningen är det ”bara” för skådespelarna att agera. Och som de gör det. Glöm Craig som Bond eller Benoit Blanc. Här är han fyllt upp sin homosexuelle, depraverade, drogmissbrukande alkoholist till författare vars snygga kostym med filmens och handlings gång blir allt mer solkig. Förvisso i en vältrimmad kropp, inte så härjad av missbruk. Men Daniel Craigs spel är både utåtagerande och sublimt. Och, ja, de som önskar se honom naken och i homoerotiska scener blir inte besviken. Han är all in utan att det är besvärande. Tvärt om blir sexscenerna ömsinta.

Han drömmer om drogen yagé, som finns djupt in i Amazonas djungler och ska ge honom möjligheter till telepati. En ny kick. En ny trip. Får med sig unge Eugene Allerton på resan till Ecuador. Resan och miljöerna tar nu närmast AI-generad form utan att det fördärvar, men blir också en trip i dubbel bemärkelse. Väl inne i regnskogen når de till doktor Cotter (Lesley Manville i en sensationell roll, knappt igenkännbar), som driver sin högst egna, privata forskning. Både komik och galenskap möts.

Ja, ”Queer” är en kittlande film på många plan i miljöer som är fuktigt estetiska, oavsett om det är i storstad eller djungeln. Med ett hissnande fräckt soundtrack där musiken av Nirvana, Prince, New Order, Sinéad O´Connor med flera – plus Trent Raznors och Atticus Ross ljuvliga originalmusik – blir det extra bonus. ”Queer” fascinerar och roar från start till mål.

”Queer”, premiär 14 mars.

Regissör: Luca Guadagnino.

Manus: William S Burroughs och Justin Kuritzkes.

Foto: Sayombhu Muukdeprom.

Klippning: Marco Costa.

Musik: Trent Reznor och Atticus Ross.

I rollerna: Daniel Craig (William Lee), Drew Starkey (Eugene Allerton), Lesley Manville (doktor Cotter) med flera.

A COMPLETE UNKNOWN

!!!

För de hågade gick det att se James Mangolds film ”A complete unknown” under Göteborgs filmfestival. Det hann jag emellertid inte med och någon pressvisning inför premiären några veckor senare kom jag aldrig iväg på. Att göra en film om Bob Dylans första år i karriären – från att han kommer till New York, träffar idolerna Woody Guthrie och Pete Seeger, managern Albert Grossman ( kärestan Sylvie Russo och Joan Baez till den intensiva artistiska utvecklingen – är förstås en utmaning. Alla kan Dylan, men ingen vet vem han är. Dylanfanatiker sitter med sitt anteckningsblock för att hitta fel – och rätt. Lägg till att inget får gå fel med Timothée Chalamets gestaltning av en ung, trulig, ambitiös och socialt hopplös Bod Dylan.

”A complete unknown” gör en hyfsat rätt upp och ned berättar story om dessa Bob Dylans år fram till det famösa elektrifierandet av hans musik. Miljöer och karaktärer är utmärkta, om än att det känns som om Edward Nortons trevligt mysiga Pete Seeger ständigt ska utbrista i ett ”We shall overcome” som konflikthantering.

Nej, Timothée Chalamet är inte Bob Dylan. Men blir ju längre filmen lider alltmer röstlik honom. Det är skickligt. Dessvärre blir det också mycket en kliché av Bob Dylan, som aldrig når på djupet. Likaså med kvinnoporträtten – Elle Fannings Sylvie Russo, Monica Barbaros Joan Baez och Eriko Hatsunes Toshi Seeger – som aldrig får leva fullt ut, som om de bara finns en, eller två växlar att ta.

Så, visst, ”A complete unknown” är tvivels utan skickligt gjord om en artist som vill skapa på sina egna villkor och inte på de förväntningar som skapas kring honom. Men vem Bob Dylan får man i denna ytterligare mystifiering aldrig veta. Dessutom en film med mer musik än repliker. På gott och ont.

”A complete unknown”, premiär 21 februari.

Regi: James Mangold.

Manus: James Mangold och Jay Cocks baserad på Elijah Walds ”Dylan goes electric”.

Foto: Phedon Papamichael.

Klippning: Andrew Buckland och Scott Morris.

Musik: Bob Dylan.

I rollerna: Timothée Chalamet (Bob Dylan), Edward Norton (Pete Seeger), Elle Fanning (Sylvie Russo), Monica Barbaro (Joan Baez) med flera.

FILMBERÄTTERSKAN

!!!!

Ja, det är en några år gammal film. Men om denna vill jag ändå berätta, för den var ljuvt berusande och lyckliggörande, efter att ha sett den på bio Roys kafébio häromsistens.

Det är en film som tar berättande på allvar, låter tempot ta sin tid och fotot vila i scenerna. Vi är i en gruvstad i den chilenska öknen där man bryter saltpeter. Det är torrt, dammigt. Ett sisifysarbete. Samhället, den lilla staden där arbetarna bor med sina familjer, ligger på cykelavstånd. Vägarna till och från orten är lika rött dammiga. Vi rör oss i sent 50-tal, kanske en bit in i 60-talet. Medardo (Antonio del la Torre) sliter plikttroget för sin familj – den vackra, drömmande hustrun Maria Magnolia (ljuvt och starkt skildrad av Bérenico Beije) och de fyra barnen med Maria Margarita (Alondra Valenzuela gör henne fint och starkt som liten flicka och Sara Becker fullständigt bländande som ung vuxen), som enda dotter.

Hustrun dammar av sin man varje gång han kommer hem. Det är hon, som hemmafru, som ser om hemmet, vänder på slantarna och lagar maten där de väluppfostrade barnen ordentligt dukar till bords. Söndagar är familjens stora glädje. Inte för att de går till kyrkan, utan till den lilla stadens biograf. Det är då familjen klär upp sig, visar upp sig och drömmer om livet utanför gruvortens slit och vardag. Man ser cowboyfilmer, skräckfilmer, science fiction-filmer, kärleksfilmer och mexikanska filmer. Pratar om dem. Tjusas av dem.

Men… hustrun har en älskare. En av cheferna på gruvbolaget, Nansen (återhållet spelad av Daniel Brühl). Han kommer spela en alltmer väsentlig roll när fadern blir förlamad från midjan och ned i en sprängolycka. Han förlorar därmed sin arbete och försörjning. Familjen ska egentligen inte få bo kvar, men…

Det innebär också att man inte längre har råd med bion på söndagar. Det löser man med att en i familjen får gå för att sedan återberätta filmen. Uppdraget går runt i familjen, men det visar sig att Maria Margarita gör detta med en så levande, inkännande känsla att det blir ett hedersuppdrag. Som hennes uppdrag som filmberättare får plötsligt familjen en inkomstkälla då mamman Maria Magnolia plötsligt rymmer utan förklaring. Ett sårigt trauma för hela familjen, som sakta läker och håller samman. Utanför förvandlas samhället och nationen när först Salvador Allende tar makten, men störtas av Pinochets brutala militärdiktatur, och teven kommer in för att konkurrera ut biograffilmer.

”Filmberätterskan” är en film baserad på Hernán Rivera Leteliers roman med samma namn (på svenska 2012), i sin tur baserad på erfarenheterna han har från uppväxten i ett saltpetersamhälle på Atacamaplatån i norra Chile. Det är en ömsint berättad film, inte utan dramatik, men skickligt skildrad med Maria Margarita som en stark flicka/kvinna som stolt utmanar livet. Som Alfred Hitchcock så skickligt gjorde väljer regissör Lane Scherfig att vända bort kameran från det onda; inte för att hon räds brutalitet, men för att hon vet att vi som tittare ändå förstår. Desto starkare blir det. Så blir också ”Filmberätterskan” en film som går rakt in i hjärtat.

”Filmberätterskan”, från 2023.

Regi: Lone Scherfig.

Manus: Rafa Russo, Walter Sallos och Isabell Coixet baserad på Hernán Rivera Leteliers roman.

Foto: Daniel Aranyó.

Klippning: Bernat Aragonés och Jordi Azategui.

Musik: Fernando Velázquez.

I rollerna: Sara Becker (Maria Margarita som tonåring och ung vuxen), Alondra Valenzuela (Maria Margarita, ”Niña”, som flicka), Daniel Brühl (Nansen), Bérenico Beije (Maria Magnolia), Antonio del la Torre (Medardo), Simón Beltrán (Mauricio 11–14), Max Salgado (Mauricio 15–19), Santiago Urbina (Marcelino 9–11), Joaquín Guzman (Marcelino 14–19), Elian Ponce (Mariano 14), Francisco Diaz (Mariano 18–22), Beltrán Izquierdo (Mirto 13), Alfred Borner (Mirto 17–19) med flera.

Sevärda feelgood/bad-filmer

Posted on februari 27 av Kai Martin

Filmer:

MIN OVÄNTADE BROR

!!!

En aktad, världsberömd dirigent får inte bara beskedet att han har leukemi. När man letar benmärgsdonatorer visar det sig att hans syster inte är hans syster i egentlig mening. Han är adopterad. Så får Thibaut Desormeaux (snyggt spelad av Benjamin Lavernhem) söka sin familj och sina rötter, som tar honom till de franska gruvdistrikten, en hotad ort där företaget vill lägga ner gruvdriften. Här finns hans bror Jimmy Lecocq (underbart kärvt spelad av Pierre Lottin), som naturligtvis inte har en aning om sin bror och ytterst tveksamt ställer upp som donator. Det blir förstås förvecklingar när den fina världen möter den bistra. Jimmy jobbar som bambatant, spelar trombon i gruvföretagets orkester och har absolut gehör samt gillar jazz. Det blir en känslosam resa i feelgood-världen. Lite humor, lite vardagsrealism, romantik, en smula tårfyllda passager och dråpliga scener som bjuder på skratt. ”Min oväntade bror” är helt enkelt en trevlig film, som en ”Local hero” men med andra premisser.

”Min oväntade bror”, premiär 28 februari 2025.

Regi: Emmanuel Courcol.

Manus: Emmanuel Courcol, Irène Muscari, Oriane Bonduel och Marianne Tomersy.

Foto: Maxence Lemonnier.

Klippning: Guerric Catala.

Musik: Michel Petrossian.

I rollerna: Benjamin Lavernhem, Pierre Lottin, Sarah Suco, Jacques Bonnaffé, Ludmila Mikaël med flera.

BONNARD

!!!

En film om den franske konstnären Pierre Bonnard (1867–1947) är naturligtvis ingenting utan hans musa, älskarinna, modell och – senare – hustru samt konstnärskollega Marthe de Méligny (1869–1942). Vi slungas genom regissör Martin Provost – även manus –in i Paris fattiga konstnärsvärld vid förra sekelskiftet. Pierre Bonnard (excentriskt spelad av Vincent Macaigne) har raggat upp Marthe de Méligny (förträffligt spelad genom åldrarna och känslostormarna av Cécile de France) för att agera modell för hans konstnärskap. Ja, han är den självupptagna konstnären som ser till sitt skapande främst och till sitt ego. Men det uppstår en symbios mellan dem båda som också blir en förutsättning för hans kreerande, som så småningom ger honom stor framgång. ”Bonnard” är en vacker, biografisk film genom parets liv och skeenden, möten med älskarinnor och med en åldrad Claude Monet (André Marcon) som gästar huset på landet uppströms vid Seine några årtag från hans Giverny. Det är en film med mycket konst och intriger, svartsjuka (berättigad från hennes sida), vänner, societet, kärlek, skratt och förtvivlan. Allt vackert skildrat – och filmat av Guillaume Schiffman – som en rapsodi av ett konstnärskap och en livslång relation.

”Bonnard”, premiär 28 februari 2025.

Regi och manus: Martin Provost.

Kamera: Guillaume Schiffman.

Klippning: Tina Baz.

Musik: Michael Galasso.

I rollerna: Vincent Macaigne, Cécile de France, Stacy Martin, Anouk Grinberg, Grégoire Leprince-Ringuet, André Marcon, Philippe Richardin

KÄRLEK

!!!

Dag Johan Haugeruds andra film i en planerad trilogi bjuder på ett varmt sätt in till humor, feelgood och en smula existensiell filosofi om sex och frihet. Visst är den norska titeln ”Kjærlighet” en mer omfamnade titel, som väl passar till filmens innehåll, som av alla ställen inleds hos en urolog (Andrea Bræin Hovig gör en ljuvlig prestation), som meddelar en patient en dom om prostatacancer. Tillsammans med sin sköterska Tor (kaxigt mjukt spelad av Tayo Cittadella Jacobsen) möter de en krass verklighet med skilda delar empati. Paret möts också, som en slump, på det privata planet, där hans sökande efter snabb sex med andra män på Grindr och Twitter lockar även henne, som inte är på jakt efter en förhållande. Det är Oslo, det är sommar, det är bad vid Aker brygge och båt tur och retur till Nesoddtangen. Som en turistbroschyr med djup och innehåll, en smula relationsdrama och tänkvärdhet. Men framför allt en innerlig film. Den visades på Göteborgs filmfestival där Andrea Bræin Hovig tilldelades ”Dragon award best acting” .

”Kärlek”, premiär 28 februari 2025.

Regi och manus: Dag Johan Haugerud.

Foto: Cecilie Semec.

Klippning: Jens Christian Fodstad.

Musik: Peder Kjellsby.

I rollerna: Andrea Bræin Hovig, Tayo Cittadella Jacobsen, Thomas Gullestad, Lars Jacob Holm, Marte Engebrigtsen, Marian Saastad Ottesen, Morten Svartveit med flera.

Film för hela familjen och absurd kanadensisk komedi

Posted on februari 13 av Kai Martin

Film:

KRONPRINSEN OCH TYRANNEN

!!!

Julkalendern ”Kronprinsen som försvann” var ett livfullt drama i något slags medeltida fantasy miljö som lockade en storpublik 2022. Regissören Tord Danielsson fick mersmak och lyckades locka produktionsbolaget till en långfilm, som nu har landat i biograferna. Han har dessutom fått med sig stora delar av skådespelarkadern. En inte helt oväsentlig del för att göra ”Kronprinsen och tyrannen” till en kittlande familjefilm med delvis roande och kraftfullt skådespeleri. Så… kvar är Maria Lundqvist, som Nanni, värdshusägaren som sliter med sin krog och samtidigt fostrar barnbarnen Hilda (Kerstin Lindén) och Lillebror (Valter Toverud). Kvar är också kronprins Carl Wilhelm Gyllencrona (Xavier-Canca Englund) och drottning Lovisa (Dilan Gwyn) samt narren Amir (Arvin Kananien). Och sist men inte minst de oförbätterliga korkskallarna till knektar Rask och Frisk (Magnus Sundberg respektive Christoffer Nordenrot).

Ja, det har gått några år sedan kronprinsen Carl Wilhelm Gyllencrona tillsammans med Hilda lyckades rädda det lilla konungadömet från tyrannen (kronprinsens ondskefulle far). Frid lever och med det välmående. Men så kommer kronprinsen farmor Amalia (Suzanne Reuter), en lömsk härskarinnan som har planer inte bara för riket utan också för kronprinsen, som ska fostras till en tyrann som sin far.

Det stundanden bröllopet mellan drottning Lovia och narren Amir skrinläggs brutalt när Amalia rider in mitt i akten.

Det blir dramatik och förvecklingar inte bara inom kungafamiljen utan också mellan Hilda och kronprinsen samt mellan farmor Nanni och hennes syster Slaktar-Berit (Ia Langhammer). Hon som driver en konkurrerande krog och som med förlov sagt inte kommer överens med sin syster och vice versa.

Så möter vi tre äldre kvinnor i mustiga, kraftfulla och centrala roller (när hände det senast?): den ondskefulla Amalia (en vasst slipad roll av Suzanne Reuter), farmor Nanni (frejdigt och innerligt gestaltad av Maria Lundqvist) och Slaktar-Berit (Ia Langhammer i en kompromisslös, piprökande och tuff karaktär).

Det handlar komedi blandat med komedi. Storslagna scener med slottet som både kuliss och interiör, slagsmålsscener i skumma barer, dramatik i trånga gränder och explosioner. Dessutom ett slut som lovar en fortsättning.

”Kronprinsen och tyrannen” är perfekt underhållning för hela familjen. Åtminstone från lågstadieåldern och uppåt.

”Kronprinsen och tyrannen”, premiär 7 februari 2025.

Regi och manus: Tord Danielsson.

Kamera: Erik Nordlund.

Musik: Jonas Wikstrand.

I rollerna, bland andra: Xavier Canca-Englund, Kerstin Lindén, Maria Lundqvist, Suzanne Reuter, Ia Langhammer, Dilan Gwyn, Arvin Kananian, Magnus Sundberg respektive Christoffer Nordenrot.

UNIVERSAL LANGUAGE

!!!

Med svensk premiär har denna absurda, kanadensiska film redan snurrat nästa ett år med positivt mottagande från såväl publik, kritiker som jurymedlemmar i filmfestivaler som Cannes, Melbourne och Toronto. Inte överraskande, men ändå… för här hamnar vi i ett Kanada lamslaget av kyla där perser och persiska dominerar. Det är som en märklig spegelvärld av den vi lever i, men med andra lagar, sociala regler och förhållningssätt. Karaktären ”Matthew”, spelad av regissören och manusförfattaren Matthew Rankin, är central i filmen. Men också en massa andra, högst triviala händelser i filmen. Allt börjar i en stökig skolklass med en försenad lärare för att fokus så småningom ska hamna på några elever, som sedan blir en väsentlig del av historien. Likt ett sliding door-koncept vävs intrigen ihop i en stram miljö som om David Lynch filmat med Roy Andersson. Matthew slutar på sitt jobb i byråkratins Montreal för att ta sig till sin mor i Winnipeg (där det mesta av filmen utspelar sig) där han inte har varit på år och dag. Det är en komedi, en köldslagen sådan på grund av miljön, med underbart knäppa karaktärer (och kalkoner). Ja, i sanning absurd med glidande in och ut ur både fantasi och filmens verklighet. Språket är i genomgående på persiska, alla skyltar – från reklam till vägskyltar – är på persiska. Så också musiken. Förutom finalen där kanadensiska bandet the Guess Whos mäktiga ”These eyes” från 1969 tonar ut filmen. Märkligt även det.

”Universal language”, premiär 14 februari 2025:

Manus: Matthew Rankin.

Manus: Ila Fioruzabadi, Pioruz Nemati och Matthew Rankin.

Kamera: Isabelle Stachtchenko.

Musik: Amir Amiri och Christophe Lamarch-Ledoux.

Klipp: Xi Feng.

Skådespelare: Matthew Rankin, Pioruz Nemati , Rojina Esmaeili, Saba Vahedyousefi med flera.

Filmfestivalen i retrospektiv – vinnare och förlorare

Posted on februari 6 av Kai Martin

Ännu en filmfestival har passerat revy. Ur ett digert program har russin plockats ur den stora kakan för att smälta. Några sura. Några söta. Andra med mersmak.

Av – var det 270 filmer – det som bjöds har jag lyckats med att se ett trettiotal. Men då inkluderat ”Startsladden” och kortfilmstävlingens åtta filmer (övriga kortfilmer har jag tvingats rata).

***Starkt drabbande. Göteborgsregissören Magnus von Horns ”Flickan med nålen” är grymt bra. Foto: LUKASZ BAK***

Förhoppningen om att komma iväg på samtliga bidragen i ”Dragon award best Nordic film” – den nordiska tävlingen om 400 000 kronor – kom på skam i år igen. Av filmerna i ”Ingmar Bergman Competition” har det knappt blivit någon. Dokumentärer har jag inte alls hunnit med.

Å andra sidan har jag bjudits på en resa med film över hela världen: Japan, Indonsesien, Australien (om än i en film med slowmotionteknik),Indien, Syrien, USA, Kanada, Chile, Ukraina, Polen, Spanien, Frankrike, Belgien, Italien, Irland, Skottland med Orkneyöarnas stormiga arkipelag, Island, Finland (och lite Estland) Sverige och Centralafrikanska Republiken. En hyfsad resa över tio dagar av film.

Det är ju en del av tjusningen med festivalen. Att man kan resa med spårvagnen (eller ens utan att ens resa sig ur soffan) till en biosalong och komma ut i världen och få perspektiv på sakernas tillstånd.

Göteborgs 48 filmfestival hade olydnad som tema och sannerligen fick man smaka på det begreppet. Knappt hade alla förväntansfulla satt sig i Drakens salong för invigningsfilmen – norrmannens Eirik Svenssons ”Före mörkret” (recension här) – förrän kulturminister Parisa Liljegren läste lusen inte bara av den påstådda ”kultureliten” som gör film utan också av Festivalen, de som jobbar med den, publiken och de som njuter av film, men som också ser nödvändigheten av kultur i stort. Nu är det ju ingen överraskning att Tidölaget i sin regeringsbildning inte uppskattar kultur – åtminstone inte den som får kosta något.

Det blev sedan som ett slags självklar pendang till Filmfestivalens introduktionsfilm – den som inleder samtliga långfilmer – med Magnus Krepper som en sällan skådad slem diktator, som vill skona oss från kultur (filmer) han inte anser att vi behöver se.

Fick kämpa för film. Efter kulturministerns opolerade invigningstal hade festivalledningen (Pia Lundberg och Mirja Wester) fullt sjå att vända feststämningen rätt igen. Magnus Krepper som ondskefull diktator – i festivalens introduktionsfilm – blev en logisk fortsättning och påminnelse om regeringens kulturpolitik. Foto: KAI MARTIN och GÖTEBORGS FILMFESTIVAL

Med denna ton satt sattes också olydnaden på prov. Men också den stämningen, som åtminstone för mig, formade festivalen. Det blev mörkt, tungt, tyngre och en sorglig bismak över människans ondska och oförmåga att vilja varandra väl. Det var inte utan att jag efter – förvisso många utmärkta – intensivt drabbande och dystra filmer längtade efter ljuset, efter en italiensk film med en stor, bullrig familj där allt hände och mycket vin och mat åts.

Mina favoriter och några funderingar:

”Flickan med nålen” (Danmark/Sverige/Polen, regi Magnus von Horn). En svartvit film om en svartvit tid, som är grym i många bemärkelser. Ung fabriksarbetande kvinna i första världskrigets slut blir gravid med löfteslovande fabrikör. Blir lämnad ensam, men hamnar i händerna på en änglamakerska. Sällan har Trine Dyrholm spelat en grymmare gestalt som änglamakerskan. Den unga kvinnan görs fullkomligt hudlös av en fenomenal Vic Carmen Sonne. De vidriga miljöerna luktar med ångesten som ångar, ett persongalleri som delvis är hämtat från en freakshow och story som är grundat i en verklighet för kvinnor som inte äger rätten till sin kroppar. En brutalt stark och dyster film.

”Memoir of a snail” (Australien, regi Adam Elliot). En stopmotionfilm om en australisk, dysfunktionell familj där tvillingparet Grace och Gilbert Pudel skiljs åt när deras föräldrar avlider. En inkännande film om utanförskap, längtan, mobbning och drömmar.

”Före mörkret” (Norge, regi Eirik Svensson). Om förhoppningen att skapa gott i kriget ondska. Filmen har en känsla av närvaro som man inte kommer undan.

”Tre väninnor” (Frankrike, regi Emmanuel Mauret). Tre vänninor i Lyon, som är tajta men inte helt uppriktiga mot varandra. En listig och mycket humoristisk samt en smula vemodig intrig, snyggt presenterad med en manlig berättaröst, men sannerligen med de tre kvinnorna i centrala huvudroller.

”In the belly of a tiger” (Indien, regi Siddharta Jatla). Indisk fattigdom på landsbygden där man kan tjäna pengar med att – för hand – göra tegelstenar. En kärleksfull, ensamstående far med alkohol- och drog problem kämpar för försörjningen till sina föräldrar och två döttrar. Fabrikören på tegelfabrikören får Hans Alfredsons roll som John Höglund i ”Den enfaldige mördaren”, som en blid och vänlig humanist.

”Cows” (Sverige/Norge, regi Jakob Márky och Kasper Häggström). Underfundig, roande kortfilm om ett språkligt missförstånd som får stora konsekvenser.

Funderingar:

Det där med ”kill your darlings” verkar filmare ha problem med. Många av deras verk är väsentligt längre än vad de borde vara.

Varför får man inte möjlighet att strömma filmerna som tävlar i ”Dragon award best Nordic film”…? Ur ett eget perspektiv tycker jag det är synd. Jag hann inte med att se alla bidragen, så som jag önskat. Ur ett vidare perspektiv tycker jag att de nordiska filmerna dels visar på var övriga aktörer utanför Sverige har att erbjuda i Norge, Danmark, Finland och Island. Det skapar inte bara en förståelse för våra grannländer utan också en insyn i skapande hos dem.

Hur kommer det sig att kulturminister Parisa Liljestrand läser lusen av svensk kultur i stort och särskilt riktar den mot svensk film, som hon gjorde i invigningstalet, men inte medverkar i ett enda samtal som kurerats av Göteborgs filmfestival…? Frågorna som följer är då hur intresserad är hon av kultur? Vilka böcker läser hon? Vilka tv-serier ser hon? Vilka filmer och scenuppsättningar tar hon del av? Förstår hon ens kulturens mekanismer, konstnärers skapande, musikers komponerande…? Lusten och nödvändigheten i den konstnärliga verksamheten och vad den i sin tur ger en publik? Hon må stå upp för sin/regeringens politik – och det kan tyckas djärvt i sammanhanget – men framstår mest som en marionett med ett skrivet manus. Lite ironiskt med tanke på vad hon i sitt tal sa om just galor, som ”Guldbaggen” och Filmfestivalinvigningen.

Dessutom… vad får högerpolitikerna sin idé om en kulturelit? Konstnärer, artister, musiker, skådespelare är sällan väl betalda. Det är politiker.

*Vinnare. Isländska ”When the lights break” knep ”Dragon award best Nordic film” och prissumman på 400000 kronor. Foto: PRESSBILD*

Festivalens vinnare:

”Dragon award best Nordic film” – ”When the lights break” (regissör Rúnar Rúnarsson, Island).

”Dragon award best acting” – Andrea Brœin Hovig för sin roll i ”Kärlek” (Norge).

”Dragon award best Nordic film” hedersomnämnande – ”My Eternal Summer” (Danmark) av Sylvia Le Fanu.

Årets kritikerpris, Fipresci-priset – ”Flickan med nålen” (Danmark/Polen, regi Magnus von Horn).

Publikpriset ”Audience Dragon award best Nordic film” –”Före mörkret” (Norge, regi Eirik Svensson).

”Dragon award best Nordic documentary” – ”Trans memoir” (Sverige/Frankrike, regi Victoria Verseau).

”The Ingmar Bergman international debut award” – ”Hanami” (Schweiz, Portugal/Kap Verde, regi Denise Fernandes).

”Dragon award best international film” – ”Memoir of a snail” (Australien, regi Adam Elliot).

”Youth jury Dragon award” – ”Happyend” (Japan/ISA, regi Nero Sora).

”Draken film award” – ”Familj” (Sverige/Norge, regi Clara Vida).

”Honorary Dragon award” – Julie Delpy.

”Nordic honorary Dragon Award” – Thomas Vinterberg (regissör, Danmark).

”Startsladden”, för årets bästa kortfilm – ”True artist” (Sverige) Viktor Johansson. Priset är värt 420 000 kronor.

”Startsladden”, publikens pris – ”Cows” (Sverige/Norge, regi Jakob Márky och Kasper Häggström).

Svenska kyrkans filmpris ”Angelospriset” – ”Leva lite” (Sverige/Norge/Danmark, regi Fanny Ovesen). Priset är på 50 000 kronor,.

”Nordic series script award” – Pelle Rådström, manusförfattare till ”Smärtpunkten”.

”Creative courage award” – ”Dates in real life (norsk serie).

”Mai Zetterling-stipendium” – till dokumentärfilmarna Annika och Jessica Karlsson.

Stark och mörk norsk film

Posted on januari 25 av Kai Martin

Film:

FÖRE MÖRKRET

!!!!

I februari 2020 gjorde jag ett reportage för GöteborgDirekt när norske regissören Eirik Svensson var i Haga för att filma en scen för den kommande filmen ”Den största förbrytelsen”. Av olika skäl kom jag inte att se filmen för en helt nyligen. Den om den judiska familjen som i Norge drabbades av förintelsen under det grymma andra världskriget. Den är baserad på verkliga händelser, beskrivna i den drabbande boken ”Det största brottet – offer och gärningsmän i den norska förintelsen” (Marie Michelet, Albert Bonniers förlag).

När nu Eirik Svensson kommer med nästa film – ”Före mörkret” – som inleder och inviger Göteborgs 48 filmfestival är det åter krigets grymhet och meningslöshet i centrum. Åter igen är det en bok baserad på verkligheten, självbiografin ”Det finnes ingen de andre – det er bare oss” av Lindis Hurum, generalsekreterare för norska Läkare utan gränser.

Det är en febrig verklighet vi kastas in i. I Centralafrikanska republiken har ett inbördeskrig blossat upp mellan muslimer och kristna. På plats finns ett norskt team, liknande Läkare utan gränser, för att hjälpa offren i kriget med en läkarstation mitt i det gigantiska flyktinglägret av kristna.

Milisen vaktar berusade och narkotikapåverkade in- och utresor till sjukhuset. Men tack vare att norrmännen står på god fot med den lynnige ledaren Victor (Nixon Ringa) går det bra. Men det är en balansgång på en knivsegg. Ett vibrerande finger på avtryckaren till en gevär kan lätt slinta. Så dyker det upp en muslimsk flykting på läkarstationen. Ryktet går och situationen eskalerar hotfullt. Det norska teamets chef Linn, nervigt skickligt spelad av Kristine Kujath Thorp, försöker rädda den muslimske mannen och samtidigt rädda sin verksamhet i en ständig kamp mellan liv och död.

Det blir ett drama som är drabbande. Filmen är så närvarande med skickligt foto av Karl Erik Brøndbo att det känns som man är på plats i denna så infekterade krigshärd. Det är en thriller utan att vara en thriller. Spänningen är laddad från start till mål utan möjlighet till andhämtning. Det här är en film, som inte går att skaka av sig. Kanske för att vetskapen är att allt är mycket värre i verkligheten i en värld där politiker blivit krigshetsare och värnar strid istället för fred, försoning och diplomati. På bekostnad av mänskligt lidande.

”Före mörkret”

Regi: Eirik Svensson.

Foto: Karl Erik Brøndbo.

Klippning: Elise Solberg.

Musik: Lisa Nordström.

I rollerna bland andra: Kristine Kujath Thorp, Alexander Karim, Bibi Tanga, Mattis Hermann Nyquist, Tracy Gotoas och Alma Pöysti.