Jag erkänner. Efter 57 minuter i onsdagens match förra veckan tyckte jag att det var läge för Frölunda att lämna WO till Skellefteå. Göteborgslaget saknade spets, spelet haltade både i försvar och anfall. Studsarna var inte med, något som oftast beror på avsaknad av både skärpa och energi. Toppspelarna hade inte blandats samman för den där kemin som krävs för att utmana i en semifinal.

Den beryktade fysiken var som satt på vänt, stabila spelar föll omkull och laget tappade i både markering och i initiativ (det som så populärt kallas momentum). Inte ens Lasse Johansson var helt på tårna (trots noll insläppta då).

Så kom då det där målet 57.45 när Tom Nilsson vackert gav det förlösande 1–0-målet, som med två sekunder kvar drygades ut till 2–0 genom Max Friberg. Pust! 2–1 i matcher istället för svåra 3–0.

Ja, det var beundransvärt att ta sig igenom den snåriga kvartsfinalserien mot Leksand. Men Skellefteå är ett vassare lag och har så visat genom hela säsongen när Frölunda åkt berg- och dalbana formmässigt. De två första matcherna visade ju på det. Frölunda orkade inte och i match tre kändes det definitivt som laget var ute ur spelet.

Men de har krånglat sig tillbaka. Fredagens galna match, den andra i Scandinavium i matchserien, var ju fullkomligt sanslös med två lag som inte bara bytte chanser – och mål – med varandra. Det var ju dessutom dramatik och underhållning på ett sätt man sällan skådat i ett slutspel. Christian Folins prickskytte i egen kasse (som gav 4–6 i Skellefteås favör), mål av både junioren Albin Sundin (5–6, hans första som A-lagare) och Mikael Ruohomaa, som gav kvitteringen med knappt två minuter kvar för att förre Frölunda-spelaren Andreas Johnson skulle avgöra på övertid. 3–1 i matcher till Skellefteås fördel.

Så spelar Frölunda sin bästa hockey i söndagens match. Åtminstone i två dominanta perioder. Den där eftersökta kemin fanns där. Hockeyn lekte som livet självt. Men det är inte division 4-hockey det handlar om. Det var en period kvar. Minst. Då kliver Skellefteå in med all sin kompetens och vilja. Den där 3–0-ledning som Frölunda omfamnade blev till onödiga 3–3 och förlängning. Den här gången kunde Frölunda dra det längsta strået då Linus Högberg efter en halvt spelad övertidsperiod kunde överlista Linus Söderström i Skellefteåkassen. Så 3–2 i matcher.

Men skulle Frölunda orka i match sex? Ny vinna eller försvinna-match. En ny kniven på strupenmatch.

Jo, tack. det bäddades för ett nytt drama där de förhoppningsfulla litade på historien då Frölunda vände ett 3–1-underläge i finalserien 2017 till vinst. Gick det då går det nu. Det är ett resonemang som en hockeyledning värjer sig emot. Då är då. Nu är nu. Men tydligen hade Frölundas materialare fyllt på med rätt tändvätska för det blev en omgång som hette duga.

Ja, Frölunda hade förtvivlat svårt att få flyt i spelet .Skellefteås spelare är otroligt skickliga på att störa motståndarna och kan gnugga på rejält både defensivt och offensivt. Men när Andreas Johnsson fick matchstraff efter blott två minuter – en smula ironiskt eftersom han i första matchen klagade på att Frölundas spelas gick hårt på knä i något slags avsikt att skada (stämde inte) – ändrades förutsättningarna till Frölundas fördel.

Nej, laget kunde inte utnyttja övertaget i fem minuter powerplay. Inte heller nästa gången i perioden eller när Skellefteå drabbades av utvisning i periodens slutskede. Men när andra perioden startade rullade Frölunda igång effektivitetsmaskineriet med framgång. På rent Ryan Lasch-manér förvaltade Max Friberg Malte Strömwalls pass för att i sin tur snabbt spela in till David Edstrom, som pricksköt à la Joel Lundqvist. 1–0 till Frölunda efter lite drygt en minut. Ett resultat som skulle stå sig perioden ut med ett Frölunda som dominerade.

Men i tredje perioden flyttade Skellefteå fram positionerna. Fram trollades en situation där Jonathan Johnson (ja, den Frölundafostrade forwarden, släkten är värst) kunde kvittera.

Nu tappade inte hemmalaget konceptet för det utan trummade på. Henrik Tömmernes snurrade i en offensiv raid bort Skelleteåförsvaret och kunde elegant passa Max Friberg som med sitt hundrade mål i Frölundatröjan åter kunde ge sitt lag ledningen. När sedan David Edstrom elegant frispelade målskyttekungen Jere Innala avgjordes tillställningen. Iskallt, med två och en halv minut kvar, lurade han Linus Söderström till en liten tillräckligt stor glipa mellan benskydden för 3–1.

En ny underhållande och grinig match som doftade friskt av slutspelshockey, som alltså gav Frölunda segern.

Inget talar för att matchen på torsdag kommer bli annorlunda.

Nu har vi alltså 3–3 i matcher och Frölunda övertygar, om än inte till hundra procent. Laget visar på en moral som imponerar. De gnuggar vidare och det spel som jag tycker att laget har saknat börjar killarna nu hitta till.

Vem som vinner? Det törs jag inte sia om. Men jag är glad att Frölunda inte lämnade WO.

Det är den härligaste av tider nu. Med slutspelet i ishockey (och, ja, för all del i handboll, innebandy och nyss bandy – vilka finaler mellan Villa och Västerås!) ställs allt på sin spets – oavsett om det är ödesmättat som nedflyttningskvalet mellan Oskarshamn och HV71, uppflyttningsserierna från Allsvenskan eller vilka som ska bli de svenska mästarna.

Jo, ja, det kan tyckas vara en självklarhet att som göteborgare hålla på Frölunda. Men ibland undrar man. Åtminstone om man ska se till den speltekniska kvaliteten. De senaste säsongerna har laget skiftat efter humör. Vass start på hösten, följt av en svacka i januari, för att låta vabruari ta tempen på hur fortsättningen ska te sig. I år var hösten av skiftande kvalitet, men en rätt påver hockeyturnering i Schweiz i mellandagarna gav laget luft under vingarna. För ett tag.

Meriterade nyförvärv och återvändare som Henrik Tömmernes, Malte Strömwall och Carl Klingberg har, precis som Frölundas spelhumör, skiftat oroväckande. Gustav Rydahls utväxling blev inte som hoppats, en skada – som han nu opererats för – har hindrat honom och han är ute ur spel sedan några månader tillbaka. Erik Thorell har kommit tillbaka sent efter skada.

Så… med det sagt har laget gått in i kvartsfinalspelet med inte helt givna förutsättningar. Visst blev nyförvärvet Mikael Ruohomaa, som förtjänstfullt parades ihop med Max Friberg och Malte Strömwall. Det gav utrymme för kreativitet inför slutspelet med mål och poäng för trion. Men arbetsmyran och pådrivaren Friberg har inte kommit till sin rätt under kvartsfinalserien. Inte heller Malte Strömwall, som krokat fast i Leksands effektiva försvar över hela banan. Så har Rouhomaa hamnat offside och blev i den sista avgörande matchen placerad i en ny lina.

Carl Klingberg, den store offensiva, puckvinnande pjäsen har inte lyckats under säsongen som man borde kunna kräva och blev i stort sett petad senast. Inte heller Henrik Tömmernes, som det tog oroväckande lång till för att hitta till ett rimligt SHL-spel efter åren i den shweiziska högstaligan.

Visst, laget har väsentligt vässat sin defensiv. Man lyckas inte bara styra ut motståndarna utan klarar också av snabba spelvändningar. Gott så, även om just det spelet kroknade i match sex i Leksand. Men då havererade mycket, inklusive Lasse Johanssons målvaktsspel.

Ja, det blev sju matcher i en tajt serie där bara ett mål kom att skilja lagen åt. Och, ja, det var förre leksingen Mikael Rouhomaa som avgjorde i första förlängningsperioden i match sju. Dramatiskt värre. Och just efter en snygg offensiv upprullning som jag suktar mer efter för Frölundas framgångar.

Men sett över de sju matcherna tycker jag att Frölunda har allvarliga problem och då främst i sitt offensiva spel. Laget trummar på bra, men de stora kreatörerna finns inte. Spelet bli statiskt. Ja, mycket skott. Nej, inga farliga utmaningar för – som nu Leksands målvakter Filip Larsson och Mantas Armanis – motståndarnas keepers. Varför? Jo, Frölundas forwards jobbar helt enkelt inte tillräckligt tufft framför mål. De skymmer inte tillräckligt. Utmanar inte för returtagning. Är inte tillräckligt desperata, som det heter om iver på sportspråk.

Genomgående för Frölunda är dessutom att det emellanåt är bristfällig puck- och passningsteknik. Ja, jag vet att det går fort därute. Men spelarna är drillade. Detta ska de klara av bättre.

Självklart är det inte bara ett lag på isen. Leksand ska ha all heder för att laget stökat till det för Frölunda och det var definitivt inte helt givet att göteborgarna skulle dra det längsta strået i den här matchserien.

Därför bävar jag inför semifinalen mot Skellefteå AIK. Ett lag som har hockeyintelligens och en spelidé både defensivt och offensivt plus ett starkt målvaktsspel. På lördag börjar kampen på AIK:s hemma is för att följas upp av match på måndag på samma is. Först på onsdag är det dags för Frölunda att spela i Scandinavium – en maktfaktor. Fråga vilket lag du vill.

Kan Frölunda ta en match i Skellefteå är det en bedrift. Två ett mirakel. Men så är det också det som krävs för en final. Om Frölunda kan bemästra motståndarna på hemmaplan. Ja, då kan det bli match om SM-guldet. Men låter jag skeptisk så är det för att jag är det.