Min kärlek. Det är i dag, 14.05, sjutton år sedan vi träffades. Vi har inte slutat träffas sen dess. Foto: KAI MARTIN
När jag vaknade för 17 år sedan, torsdagen den 19 april hade jag verkligen inte en susning om hur mitt liv skulle te sig. Jag var mitt uppe i en hockeyturnering med rekreationshockeygänget Uppbackarna, som mötte såväl internationellt som internationellt motstånd. Första matchen mot kanadensiska laget Oshawa gav storstryk, 8–0 i baken och vi spelade som yra höns. Men vi kom trea, snodde en bronspeng i vår grupp i denna turnering som var något av ett VM för glada amatörer som förstått att det finns ingen åldersgräns för att spela hockey.
Men jag var också, sedan ett år tillbaka, skild. Längtade efter någon att dela mitt liv med. Eller kanske främst någon vuxen att göra något med vid sidan om mitt jobb och plikterna som far med två söner varannan vecka och åldrande föräldrar som krävde sin tillsyn.
Jag hade varit inne på sajten Match.com utan framgång och kände att det, lätt stukad, var dags att dra sig ur, slicka såren och bida min tid då jag faktiskt fick ett svar. Om än att det dröjde.
Inför påsken, som var en bit in i april det året, hade jag skickat en intresseförfrågan om att dejta en kvinna på 38 år. Kanske en övermaga förfrågan, för jag var ju då 50 år. Men hon attraherade och jag undrade om vi inte kunde ses på en fika.
Det var min strategi. En fika, sitta en stund och prata, stämma av, se varandra, känna efter om det var något att bygga vidare på. ”My aim was true”, för att travestera Elvis Costello.
Jag. Fick. Inget. Svar.
Elller… det skulle alltså dröja.
Först annandag påsk kom det. Visst. Vi kan ses. När? Var? Hur?
Jag förslog Da Matteo i Victoriapassagen, inte långt från mitt jobb på GT. Tid. 14.00. Torsdag 19 april.
Taget.
Så fortsatte veckan. På tisdagen den 17 april startade hockeyturneringen med mängder av deltagande lag från hela världen.
Torsdag 19 april 2007 14.00 och någon timme fram var däremot vikt för denna min dejt.
Jag stod där i portvalvet in till Victoriapassagen på Södra Larmgatan och väntade. Solen sken på en blek aprilhimmel. Kanske var det en smula kyligt, som idag. Klockan blev två. Ett sms som att hon skulle bli sen. Så ser jag henne, som jag tror är hon jag ska träffa, långsamt släntra förbi hörnet på Biopalatset och nedför Södra Larmgatan.
Hon kommer till mig. Jag sträcker ut min hand artigt, hon är på väg in i en kram, som aldrig blir av. Vi presenterar oss för varandra. Går in på Da Matteo för en kopp kaffe och pratar i en timme innan det är dags att bryta upp. Jag får skjuts nära nog hem. Hon ska till Mölndal, släpper mig utanför psyket på Sahlgrenska och jag tar genvägen in i Botaniska för att komma hem.
Vi har redan beslutat att vi ska träffas igen.
Vi har inte slutat med det. Vi ses om och om igen. 13 december 2011 14.15 frågade jag om hon ville gifta sig med mig. 22 september 2012 blev vi ett äkta par. Jag slutar aldrig förundras över vilken tur jag har haft i kärlekens lotteri. Jag tröttnar aldrig på henne. Hon som är mitt liv, min klokskap, min äventyrerska, min utmanare, min reskamrat, vän och innerliga kärlek.
Tack för att du sa ja till att fika. Tack för dig och för att jag får leva med dig. Till döden skiljer oss åt.
Sjunger en segermelodi. Frölundas David Edstrom firar sitt 1–0-mål tillsammans med Max Friberg, Jere Innala och Malte Strömwall. Foto: TOMMY HOLL
Jag erkänner. Efter 57 minuter i onsdagens match förra veckan tyckte jag att det var läge för Frölunda att lämna WO till Skellefteå. Göteborgslaget saknade spets, spelet haltade både i försvar och anfall. Studsarna var inte med, något som oftast beror på avsaknad av både skärpa och energi. Toppspelarna hade inte blandats samman för den där kemin som krävs för att utmana i en semifinal.
Den beryktade fysiken var som satt på vänt, stabila spelar föll omkull och laget tappade i både markering och i initiativ (det som så populärt kallas momentum). Inte ens Lasse Johansson var helt på tårna (trots noll insläppta då).
Så kom då det där målet 57.45 när Tom Nilsson vackert gav det förlösande 1–0-målet, som med två sekunder kvar drygades ut till 2–0 genom Max Friberg. Pust! 2–1 i matcher istället för svåra 3–0.
Ja, det var beundransvärt att ta sig igenom den snåriga kvartsfinalserien mot Leksand. Men Skellefteå är ett vassare lag och har så visat genom hela säsongen när Frölunda åkt berg- och dalbana formmässigt. De två första matcherna visade ju på det. Frölunda orkade inte och i match tre kändes det definitivt som laget var ute ur spelet.
Men de har krånglat sig tillbaka. Fredagens galna match, den andra i Scandinavium i matchserien, var ju fullkomligt sanslös med två lag som inte bara bytte chanser – och mål – med varandra. Det var ju dessutom dramatik och underhållning på ett sätt man sällan skådat i ett slutspel. Christian Folins prickskytte i egen kasse (som gav 4–6 i Skellefteås favör), mål av både junioren Albin Sundin (5–6, hans första som A-lagare) och Mikael Ruohomaa, som gav kvitteringen med knappt två minuter kvar för att förre Frölunda-spelaren Andreas Johnson skulle avgöra på övertid. 3–1 i matcher till Skellefteås fördel.
Så spelar Frölunda sin bästa hockey i söndagens match. Åtminstone i två dominanta perioder. Den där eftersökta kemin fanns där. Hockeyn lekte som livet självt. Men det är inte division 4-hockey det handlar om. Det var en period kvar. Minst. Då kliver Skellefteå in med all sin kompetens och vilja. Den där 3–0-ledning som Frölunda omfamnade blev till onödiga 3–3 och förlängning. Den här gången kunde Frölunda dra det längsta strået då Linus Högberg efter en halvt spelad övertidsperiod kunde överlista Linus Söderström i Skellefteåkassen. Så 3–2 i matcher.
Men skulle Frölunda orka i match sex? Ny vinna eller försvinna-match. En ny kniven på strupenmatch.
Jo, tack. det bäddades för ett nytt drama där de förhoppningsfulla litade på historien då Frölunda vände ett 3–1-underläge i finalserien 2017 till vinst. Gick det då går det nu. Det är ett resonemang som en hockeyledning värjer sig emot. Då är då. Nu är nu. Men tydligen hade Frölundas materialare fyllt på med rätt tändvätska för det blev en omgång som hette duga.
Ja, Frölunda hade förtvivlat svårt att få flyt i spelet .Skellefteås spelare är otroligt skickliga på att störa motståndarna och kan gnugga på rejält både defensivt och offensivt. Men när Andreas Johnsson fick matchstraff efter blott två minuter – en smula ironiskt eftersom han i första matchen klagade på att Frölundas spelas gick hårt på knä i något slags avsikt att skada (stämde inte) – ändrades förutsättningarna till Frölundas fördel.
Nej, laget kunde inte utnyttja övertaget i fem minuter powerplay. Inte heller nästa gången i perioden eller när Skellefteå drabbades av utvisning i periodens slutskede. Men när andra perioden startade rullade Frölunda igång effektivitetsmaskineriet med framgång. På rent Ryan Lasch-manér förvaltade Max Friberg Malte Strömwalls pass för att i sin tur snabbt spela in till David Edstrom, som pricksköt à la Joel Lundqvist. 1–0 till Frölunda efter lite drygt en minut. Ett resultat som skulle stå sig perioden ut med ett Frölunda som dominerade.
Men i tredje perioden flyttade Skellefteå fram positionerna. Fram trollades en situation där Jonathan Johnson (ja, den Frölundafostrade forwarden, släkten är värst) kunde kvittera.
Nu tappade inte hemmalaget konceptet för det utan trummade på. Henrik Tömmernes snurrade i en offensiv raid bort Skelleteåförsvaret och kunde elegant passa Max Friberg som med sitt hundrade mål i Frölundatröjan åter kunde ge sitt lag ledningen. När sedan David Edstrom elegant frispelade målskyttekungen Jere Innala avgjordes tillställningen. Iskallt, med två och en halv minut kvar, lurade han Linus Söderström till en liten tillräckligt stor glipa mellan benskydden för 3–1.
En ny underhållande och grinig match som doftade friskt av slutspelshockey, som alltså gav Frölunda segern.
Inget talar för att matchen på torsdag kommer bli annorlunda.
Nu har vi alltså 3–3 i matcher och Frölunda övertygar, om än inte till hundra procent. Laget visar på en moral som imponerar. De gnuggar vidare och det spel som jag tycker att laget har saknat börjar killarna nu hitta till.
Vem som vinner? Det törs jag inte sia om. Men jag är glad att Frölunda inte lämnade WO.
Triangeldrama. Jens Hultén, Magnus Krepper och Ardalan Esmaili utgör treoenigheten i Sarah Gyllenstiernas långfilmsdebut ”Jakt”. Foto: PRESSBILD
Tre män i karriären. Tre män som träffas för att en sista helg i jaktstugan få jaga vilt. Alla med sina bakgrunder och bagage. Tre män som tuppfäktas, som utmanar varandra, som pojkar gör som vuxna män. Jo, temat känns igen. Men precis som i Thomas Vinterbergs ”Druk” (”En runda till”, som den svenska titeln lyder) skaver det. Inte för att det är så, men för att temat är trist. Jag har sett det förut, mött det tidigare i verkligheten och gör det fortfarande. Det må vara kalkerat från verkligheten, men känns som ett tröskverk som mal om och om igen.
Här inleds filmen i de svenska skogarnas vindlande landsväg. En sportbil som pressas till max. Det är inte första gången något ska maxas i filmen, om man säger så. Henrik (Jens Hultén) och Greger (Magnus Krepper) är vänner sedan länge. Gregers kollega Alex (Ardalan Esmaili) ska göra sin debut som jägare efter avlagd jägarexamen. En stuga i Västergötland (Koberg söder om Trollhättan tjänar som naturens kulisser och bistår med djur) lastas full med alkohol och förväntningar samt utmaningar. Inte bara beträffande jakten utan också i relationen männen emellan. Det är ett kammar- och tillika triangeldrama som utspelar sig med Ardalan Esmailis Alex en aning utanför de båda vännerna Henrik och Greger. Initationsriterna för denna oskuldsfulle, debuterande jägare är emellanåt illvilliga och reglerna han ska förhålla sig till är inte helt lättbegripliga.
Sarah Gyllenstierna har tålamod i sin berättelse. Låter naturbilderna vila och växelvis vävas samman med spelet mellan det tre männen. Med Ola Fløttums suggestiva musik, som inleds med Debussys ”En fauns eftermiddag” innan hans egen musik tar över, skapar en spänning och stämning. Man vet att något ska hända. Men vad…?
Jägarna är på samma gång i samklang med naturen, ett led i människans historia från stenåldern och nakna inför vad naturen ger för förutsättningar. När viltet försvinner och naturen tystnar återstår bara att skapa villebråd för att tillfredsställa jaktlusten. Vilka återstår om allt annat lyser med sin frånvaro? Jo, varandra.
Ja, det finns en dov klang av humor i ”Jakt”. Tack och lov. För sentensen i filmen är inte så upplyftande. Här möts ”Rambo” och ”Den sista färden” i ett slags svensk hambo. Jag tycker inte heller att spelet mellan de tre huvudrollsinnehavarna bjuder på ett här och nu. Smärtan och sårbarheten kliver inte utanför bioduken. Snarare är det just som om de spelar sitt kammardrama för en teaterscen någonstans. Dialogerna är repliker som inte kuggar tag i varandra, som inte löper naturligt. Inte helt ovanligt när svensk film görs. Det är synd. Synd är det också att ”Jakt” fastnar i manliga klichéer, som om det inte finns någon väg ut ur manlighetens mest chauvinistiska drag. Kanske har jag fel, men jag hoppas att det gör det. Att det någon gång också kan bli en film som tar det på allvar istället för cementerandet av mannen som neandertalande jägare med ständiga berusnings- och kukmätarbehov.
Jakt, 1.36 timme. Premiär 19 april 2024.
Regi och manus: Sarah Gyllenstierna.
Kamera: Josua Enblom.
Klippning: Philip Bergström.
Musik: Ola Fløttum.
I rollerna: Jens Hultén (Henrik), Magnus Krepper (Greger) och Ardalan Esmaili (Alex).
THE COMPLETE WORK OF WILLIAM SHAKESPEARE – NÅGOT FÖRKORTAD
Stolligt. ”The complete work of William Shakespeare – något förkortad” är sceniskt underhållande galenskap från start till mål på 2lång. Foto: KAI MARTIN
Det är förstås något monty pythonskt över The Reduced Shakespeare Company och deras ”The complete work of William Shakespeare (abridged)”.Föreställningen som skapades i slutet av 80-talet för att bli en formidabel succé under nio år i Londons West End. Den har inte legat av sig nu nu gänget och entusiasterna Tobias Rosén, Johan Carlberg och Magnus Hjelm spelar den på sin scenkrog 2lång på Andra Långgatan.
Det är en rapp, manustät och intensiv uppsättning med en översättning som landar rätt i det intima rum som 2lång utgör.
Visst har vi lärt oss älska män i trikåer via just Monty Python. Brittiska galenskaper, gärna historierelaterade, likaså. Här famnar trion detta med emfas och bjuder friskt.
Javisst, det är komplett galenskap att försöka bjuda på Shakespeares samlade verk – 37 stycken påstås det, men jag räknar till 38 i programbladet. Men friskt vågat, allt vunnet, verkar gänget resonera.
Här handlar det om brottstycken av pjäser i rasande takt. Men också mer koncentrerat när man exempelvis gör ”Rome och Julia”. Allt ska med, men mycket måste förstås sållas bort. Det görs med skratt, trams och en omild behandling av originalpjäserna. Men ska man hinna med så ska man hinna med.
Här får man en roande föreställning fylld av upptåg under en helkväll. Som publik är man synnerligen delaktig och visst märks det att ”The complete work of William Shakespeare – något förkortad” har Lasse Beischer från 1 2 3 Schtunk som regissör. Han är som få andra en mästare på improvisation, en grundsten i denna föreställning. Ensemblen är snabba att notera minsta rörelse eller kommentar från publiken. Ja, denna kväll när Frölunda möter Skellefteå i semifinal i vägen mot SM-guld i ishockey slinker spoilern om att Skellefteå gjort första målet ur Johan Carlbergs mun (jo, jag planerade att se matchen i efterhand och vill inte ha något resultat).
Trio som roas. Magnus Hjelm, Tobias Rosén och Johan Carlberg är underhållande stollar som famnar Shakespeare med kärlek och satir.
Foto: KAI MARTIN
Det är med andra ord ett alert gäng, ständigt på tårna som både driver och vördar William Shakespeare.
Det blir en sann scenisk sensation i det lilla där det är fascinerande att konstatera hur väl man fångar sin publik. Det finns brottstycken av allvar där inte en knappnål kan höras och där skådespelarna skänker stunden en air av seriös teater. Men i huvudskak är det humorn som driver föreställningen. Jag säger bara de historiska dramerna med kungakronan i ett slags Super Bowl-spel med amerikansk fotboll som inspiration. Tokigt? Ja. Roligt? Ja.
Lätt andfådd lämnar jag lokalen efter andra aktens ”Hamlet”, som inte bara görs i en reducerad form utan också görs som kortaste någonsin i ett extranummer. Till det en baklängesversion. Man kan ha kul för mindre. Men det är synd att chansa.
The complete work of William Shakespeare – något förkortad, 2lång, Göteborg. Premiär i september. Spelas 2024. Denne recension baserad på föreställningen 11 april 2024.
Av Adamo Ling, Daniel Singer och Jess Winfield baserad på William Shakespeares pjäser.
Regi: Lasse Beischer.
På scen: Tobias Rosén, Johan Carlberg och Magnus Hjelm.
Scenografi och dekormålning: Johannes Fuchs.
Ljud och ljus: Sara Alexandersson.
Shakespeares pjäser i hans samlade verk: Antonius och Cleopatra, Coriolanus, Cymbeline, Hamlet, Julius Caesar, Kung Lear, Macbeth, Othello, Pericles, Romeo och Julia, Timon av Aten, Titus Andnocis (samtliga tragedier), En midsommarnattsdröm, En vintersaga, Förvillelser, Kärt besvär förgäves, Köpmannen i Venedig, Lika för lika, Muntra fruar i Windsor, Mycket väsen för ingenting, Slutet gott, allting gott, Som ni behagar, Stormen, Så tuktas en argbigga, Trettondagsafton, Två ungherrar i Verona, The Noble Kinsmen (komedier) och Kung Johan, Richard II, Henrik IV, del 1 och 2, Henrik V, Henrik VI, del 1, 2 och 3, Richard III samt Henrik VIII.
Hyllar. C-M Carlsson hyllade Lasse Berghagen och Georg Riedel under en lunchkonsert i Anndedalskyrkan. Foto: KAI MARTIN
Annedalskyrkan, Göteborg.
Publik: Fullt i bänkraderna. Glest på läktarna.
Bäst: Den lekfulla och inkännande tonen.
Sämst: Lite för mycket tonartshöjningar för min smak.
Fråga: Hur mycket hade C-M Carlssons arrangemang lyfts av en orkester…?
Det far ifrån oss. Fattas oss. Musikerna. Underhållarna.
Lasse Berghagen tog sitt sista tåg och for mot okänt mål i höstas. Georg Riedel gav sig av på en liknande resa nu bara för ett tag sedan. Två inte oväsentliga musiker, kompositörer som var och en på sitt sätt gjort avtryck i den svenska folksjälen. Lasse Berghagen som folklig, trevlig och en person som gick genom rutan. Georg Riedel som mer modest, kanske tillbakadragen, men fullt verksam fram till sin död.
Båda har de på sitt sätt format ett slags svensk musikidentitet. Georg Riedel med sitt samarbete med Astrid Lindgren genom filmatiseringarna av hennes böcker, som krävde sitt soundtrack. Men också som jazzmusikern, kontrabasisten som bland annat satte tonen tillsammans med Jan Johansson och hans ”Jazz på svenska”. Lasse Berghagen i allmänhet från 60-talet och framåt, som låtskrivare och artist, men i synnerhet som framgångsrik programledare för ”Allsång på Skansen” mellan 1994 och 2003.
I sin serie av tisdagskonserter i Annedalskyrkan har arrangörerna bjudit in pianisten och sångaren C-M Carlsson för just en hyllning till de två ovan nämnda. Han, som kanske mest publikt har setts som kapellmästare för ”På spåret” under några säsonger med Ingvar Oldsberg och Björn Hellberg, är en rutinerad musiker. Främst som flitig barpianist på ställen som Gothia Tower och, nu, Park Avenue. Men också på Sälens högfjällshotell under 30 år.
”Barpianist”, kanske någon fnyser. Men C-M Carlsson kan sätta tonen i publik miljö utan att låta muzak. Han låter sin röst och piano bli hörda. Men självklart är det en utmaning att möta en sittande, nykter publik, istället för den stimmiga gängse, som är fallet krogkvällarna.
Han inleder med en egenkomponerad låt, som för att sätta både ton och stämning. Han är ensam med sin flygel och en synt. Musiken fyller salen och väcker uppmärksamhet inför det som ska komma. Jo, det är Lasse Berghagens och Georg Riedels musik lockar.
C-M Carlsson bjuder upp till ”Teddybjörnen Fredriksson” i en känslosam version, pratar om sin relation till Lasse Berghagen och får harkla sig en, två gånger när stunden så kräver. Den följs av ”Min kärlekssång till dig”. Blott en av tre låtar från Lasse Berghagen där resterande konserten istället viks åt Georg Riedels samarbete med Astrid Lindgren.
C-M Carlsson bjuder på fina tolkningar, som håller en viss jazzton, men också med en smula gospelkraft. Han spelar efter gehör, har gjort sina versioner rika, lekfulla och varma. Böjer och bänder ackord, ger dem färg och klang utanför de givna melodierna. Till det hans mjuka, följsamma röst.
Det är en timmes program som skrider över sina utsatta tidsgräns en smula. Men det blir lätt så då det är trevligt och personligt. Kanske kunde jag ha önskat något av Georg Riedel utanför sfären med Astrid Lindgren. Hans kompositörskap var ju så omfattande och rikt. Och kanske borde det grävs lite djupare i Lasse Berghagens repertoar.
Men på det stora hela bjuder C-M Carlsson på en stund kärleksfull och lekfull vördnad för dem båda. Det räcker gott.
C-M Carlsson, Hyllningskonsert till Lasse Berghagen (1945–2023) och Georg Riedel (1934–2024), Anndedalskyrkan 9 april 2024.
Dr McFarland (C-M Carlsson)
Teddybjörnen Fredriksson (Lasse Berghagen)
Min kärlekssång till dig (Lasse Berghagen)
Sommarsången (Georg Riedel/ Astrid Lindgren)
Idas sommarvisa (Georg Riedel/ Astrid Lindgren)
Fattig bonddräng (Georg Riedel/ Astrid Lindgren)
Hujedamig sånt barn han var (Georg Riedel/ Astrid Lindgren)
Du kära lille snickarbo (Georg Riedel/ Astrid Lindgren)
När mamma var liten så var hon så rar (Georg Riedel/ Astrid Lindgren)
Mors lilla lathund (Georg Riedel/ Astrid Lindgren)
Världen bästa Karlsson (Georg Riedel/ Astrid Lindgren)
Knäat. Frölundas spel i kvartsfinalserien har inte varit helt övertygande. Bättre behövs när laget nu möter Skellefteå AIK. Foto: TOMMY HOLL
Det är den härligaste av tider nu. Med slutspelet i ishockey (och, ja, för all del i handboll, innebandy och nyss bandy – vilka finaler mellan Villa och Västerås!) ställs allt på sin spets – oavsett om det är ödesmättat som nedflyttningskvalet mellan Oskarshamn och HV71, uppflyttningsserierna från Allsvenskan eller vilka som ska bli de svenska mästarna.
Jo, ja, det kan tyckas vara en självklarhet att som göteborgare hålla på Frölunda. Men ibland undrar man. Åtminstone om man ska se till den speltekniska kvaliteten. De senaste säsongerna har laget skiftat efter humör. Vass start på hösten, följt av en svacka i januari, för att låta vabruari ta tempen på hur fortsättningen ska te sig. I år var hösten av skiftande kvalitet, men en rätt påver hockeyturnering i Schweiz i mellandagarna gav laget luft under vingarna. För ett tag.
Meriterade nyförvärv och återvändare som Henrik Tömmernes, Malte Strömwall och Carl Klingberg har, precis som Frölundas spelhumör, skiftat oroväckande. Gustav Rydahls utväxling blev inte som hoppats, en skada – som han nu opererats för – har hindrat honom och han är ute ur spel sedan några månader tillbaka. Erik Thorell har kommit tillbaka sent efter skada.
Så… med det sagt har laget gått in i kvartsfinalspelet med inte helt givna förutsättningar. Visst blev nyförvärvet Mikael Ruohomaa, som förtjänstfullt parades ihop med Max Friberg och Malte Strömwall. Det gav utrymme för kreativitet inför slutspelet med mål och poäng för trion. Men arbetsmyran och pådrivaren Friberg har inte kommit till sin rätt under kvartsfinalserien. Inte heller Malte Strömwall, som krokat fast i Leksands effektiva försvar över hela banan. Så har Rouhomaa hamnat offside och blev i den sista avgörande matchen placerad i en ny lina.
Carl Klingberg, den store offensiva, puckvinnande pjäsen har inte lyckats under säsongen som man borde kunna kräva och blev i stort sett petad senast. Inte heller Henrik Tömmernes, som det tog oroväckande lång till för att hitta till ett rimligt SHL-spel efter åren i den shweiziska högstaligan.
Visst, laget har väsentligt vässat sin defensiv. Man lyckas inte bara styra ut motståndarna utan klarar också av snabba spelvändningar. Gott så, även om just det spelet kroknade i match sex i Leksand. Men då havererade mycket, inklusive Lasse Johanssons målvaktsspel.
Ja, det blev sju matcher i en tajt serie där bara ett mål kom att skilja lagen åt. Och, ja, det var förre leksingen Mikael Rouhomaa som avgjorde i första förlängningsperioden i match sju. Dramatiskt värre. Och just efter en snygg offensiv upprullning som jag suktar mer efter för Frölundas framgångar.
Men sett över de sju matcherna tycker jag att Frölunda har allvarliga problem och då främst i sitt offensiva spel. Laget trummar på bra, men de stora kreatörerna finns inte. Spelet bli statiskt. Ja, mycket skott. Nej, inga farliga utmaningar för – som nu Leksands målvakter Filip Larsson och Mantas Armanis – motståndarnas keepers. Varför? Jo, Frölundas forwards jobbar helt enkelt inte tillräckligt tufft framför mål. De skymmer inte tillräckligt. Utmanar inte för returtagning. Är inte tillräckligt desperata, som det heter om iver på sportspråk.
Genomgående för Frölunda är dessutom att det emellanåt är bristfällig puck- och passningsteknik. Ja, jag vet att det går fort därute. Men spelarna är drillade. Detta ska de klara av bättre.
Självklart är det inte bara ett lag på isen. Leksand ska ha all heder för att laget stökat till det för Frölunda och det var definitivt inte helt givet att göteborgarna skulle dra det längsta strået i den här matchserien.
Därför bävar jag inför semifinalen mot Skellefteå AIK. Ett lag som har hockeyintelligens och en spelidé både defensivt och offensivt plus ett starkt målvaktsspel. På lördag börjar kampen på AIK:s hemma is för att följas upp av match på måndag på samma is. Först på onsdag är det dags för Frölunda att spela i Scandinavium – en maktfaktor. Fråga vilket lag du vill.
Kan Frölunda ta en match i Skellefteå är det en bedrift. Två ett mirakel. Men så är det också det som krävs för en final. Om Frölunda kan bemästra motståndarna på hemmaplan. Ja, då kan det bli match om SM-guldet. Men låter jag skeptisk så är det för att jag är det.
I rätt miljö. På Konstmuseet och i utställningen om Göteborgskoloristen skapar Kristin Falksten ett drabbande drama av konstnären och Göteborgskoloristen Åke Göranssons liv. Foto: HOSSEINSEHATLOU
Det är de sista skälvande dagarna av Göteborgs konstmuseums utmärkta och dedikerade, väl hängda och välbesökta utställning ”Den underbara färgen. Göteborgskolorismen i nytt ljus”. Då passar Kristin Falksten, skådespelare i Teater Trixter, på att bjuda upp om och till Göteborgskoloristen Åke Göranssons (1902–1942) liv. Från den trånga ettan, delad med mor och tre bröder, upp i Landala in i skapandet och mot galenskapen när schizofrenin slog klorna i honom.
Göteborgsfilmaren Pontus Hjortén har gjort en gripande dokumentär om samme konstnär – ”Livet är kort, konsten är lång. En film om Åke Göransson” – som finns på SVT Play. Ett slags avstamp – och kanske inspiration för Kristin Falksten – för att lära sig om Åke Göransson. Han som försörjde sig som frisör i en salong på Molinsgatan från 15 års ålder och levde ett självförbrännande liv på kaffe, cigaretter och konst. Den konst han själv kallade för studier. De riktiga tavlorna skulle komma sen. Men då de väl hittades i moderns kökssoffa och hamnade på gallerier 1941 visade på betydande konst. En uppskattning som Åke Göransson aldrig riktigt fick uppleva under sin livstid.
Av detta hans liv har alltså Kristin Falksten skapat sitt drama med förmånen – och utmaningen – att inramas av just den utställningen som pågår till och med 7 april.
Scenen är avskalad. En säng i centrum. Några målarpenslar i ett kärl. Men med gester, mimik och repliker blir det här ett gripande, smärtsamt, närvarande och färgstarkt drama. Svarta byxor, vit, färgsolkad skjorta, gul väst och svart kavaj. Oljefärg i ansiktet. Stram, sluten med visioner om konsten som bara han såg, som endast målade för sig och ingen annan. Vid sin sida har Kristin Falksten Sofia Henningsson. Som berättare, som Åke Göranssons blida, omhändertagande mor och allt för tidigt bortgångne storebrodern Anders (den stora konstnärstalangen), konstnärskollegan Ivar Ivarson och hans käraste Inga, som han får barnet Ingrid med, med flera. Med kostym- och hattbyten skiftar hon elegant mellan rollerna.
Kontrast. Sofia Henningsson kontrasterar i sina roller Kristin Falkstens gestaltning av Åke Göransson. Foto: HOSSEIN SEHATLOU
Sofia Henningssons milda porträtterande skapar dynamik och kontrast mot Kristin Falkstens härjade gestaltning av Åke Göransson.
Men som om det inte räcker med hans konstnärliga öde. Pjäsen spricker upp. Från skildrandet om Åke Göranssons liv från den tidiga barndomen och brodern Anders död, över det trånga boendet, de konstnärliga visionerna och färgerna, skapandet, mötet med Inga och in i vistelsen på Lillhagen de sista fem åren av hans liv. In kliver vi i ett nu och Kristin Falkstens eget skapande av ”Koloristen”. Hennes egna demoner, tvivel och konstnärliga övertygelse med Sofia Henningsson som den trogna medarbetaren som tveksamt följer med hela vägen. Det är skickligt. Det är drabbande.
Det finns egentligen några saker att beklaga med ”Koloristen”:
Av tekniska skäl blev pjäsen en smula dunkelt ljussatt. Inga spotlights, allt befintligt ljus på konstverken på väggarna. Förklarligt, men synd.
Fonden var inte Åke Göranssons tavlor utan Ivar Ivarsons.
Pjäsen skulle förstås fått fler speltillfällen i detta fantastiska rum. Nu får den ytterligare ett speltillfälle, som är inbokat: 14 april och då på Stadsmuseet. Förhoppningsvis blir det fler. Det är ”Koloristen” värd.
”Koloristen”, Göteborgs konstmuseum, 3 april 2024. Spelas också på Göteborgs stadsmuseum 14 april.
Idé och manus: Kristin Falksten.
Regiöga: Svante Grogarn.
Regiassistent/tekniker: Åke Östergren.
Koreograf: Annie Thorold.
Kostym: Nonno Nordqvist.
Skådespelare: Kristin Falksten och Sofia Henningsson.
Han hade precis lagt av Broder Daniel då jag både upptäckte och mötte bandet första gången. Den grupp människor som tycktes uppfödda på sturm und drang, på myten om rock’n’roll, men som också som få andra fångade den tidsanda i desperation där någonstans i mitten av 90-talet.
De, och han, var då kring 20 år. Naiva, nyfikna, blasé och med ett liv oskrivet framför sig där varje dag blev ett nytt kapitel i var och ens bok.
Mitt första möte med Håkan Hellström var istället när jag mötte Broder Daniel på Solsidan, kaféet mitt på Linnégatan våren 1998. En intervju med GT. Han hade kommit tillbaka. Nu som basist och gruppen hade ännu inte fått sitt stora genombrott med sin medverkan som soundtrack i ”Fucking Åmål”.
Broder Daniel förstärkte sitt rykte som ett stökigt turnerande band. Men Håkan var den som försökte gjuta olja på de oroliga vågorna. Han som ville ge ett mildare intryck. Jag minns att Henrik Berggren log i mjugg åt försöken. Självklart. Broder Daniel levde rövare, ville göra det, ville stå på randen till kaos på kanten till allt. Det skulle inte den välsmorde basisten försöka rucka på.
På Per Wissings bild, där bandet sitter tillsammans på en bänk med ryggen mot den väldiga tegelkåken, ser man Håkans vänliga uttryck mot de andras ivriga arrogans. Han stack ut.
Andra gången jag mötte honom var mer otippat. Samma år. Den dåvarande indiedrottningen Nathalie Barusta spelade på en festival nere vid Röda sten där, tror jag, Bob Hund och Soundtrack Of Our Lives var huvudakter. På scen hade hon en slagverkare som imponerade med sin scennärvaro. Ja, han var till och med sexig, kunde jag förvånat konstatera. Han tog plats på scenen trots att han stod på en nära nog undanskymd del av scenen. Var hade jag sett honom? Han var så bekant… Ah, det var ju han, återvändaren i Broder Daniel.
Det gick några år. Broder Daniel höll en låg profil. Så plötsligt började det glunkas om basisten, att han hade något på gång. En soloplatta. Så under våren 2000 kom ”Känn ingen sorg för mig Göteborg”, som välte allt över ända. Men när jag såg honom i Bragebacken under Emryofestivalen – ja, det som var ett slags startskott för det som skulle komma att bli Way out West – på en ranglig scen, så var jag inte helt övertygad. Lika rank som scenen var, lika vinglig var framträdandet. Men det fanns något där som tjusade, som lockade…
Sommaren gick och hans turné började, den som skulle förändra allt. Likt en präriebrand steg hans popularitet. Albumet hade kommit och ströddes med rosor av lovord, precis som hans liveakt. När jag fick se honom med band igen sent november 2000 på Kåren var det ett glödgat framträdande på 40 minuter. Lokalen var fullsatt, energin var total, euforin laddad.
Uppe i Bergen. 2002, i november, startade Håkan Hellström sin turné i Bergen, följt av Oslo. Foto: KAI MARTIN
Jag har sedan dess sett honom fler gånger än någon annan artist. På klubbar, på större scener, i nöjesparker, på festivaler… Liseberg blev Slottsskogsvallen som blev Ullevi och publikrekord. Jag har varit i Borgholm i slottsruinen, i Bergen på turnéstart (2002) då jag fick åka med i turnébussen till Oslo, bli väckt av Håkan efter att en natt sovit som en ostbåge, bjudit honom på frukost vid en vägkrog några timmar innan Oslo och sedan den glödgade, närmast religiösa upplevelsen på ett fullsatt Rockefeller. Den där hans Natalie Davet hade kommit direkt från Brasilien för att se honom för första gången.
Så det två intensiva spelningarna i Lisebergshallen, båda så känslomässiga att både vi i publiken och de på scen bölade. Den andra med en febersjuk Timo Räisänen, som satt ner på en stol som bandet rasade runt kring i fullödig energi. Det räckte inte. Vi en paus började hela bandet göra armhävningar. Allt skulle ut.
Håkan genom åren. Liseberg, Slottsskogsvallen, Way out West, Scandinavium, Ullevi. Foto: KAI MARTIN
Det har fortsatt med upptåg sedan dess. Flera konserter. Intervjuer från 2000 och framåt. Dem han alltid kryddade med historier, som man kunde välja att tro på eller inte. Är han släkt med Lasse Dahlquist? Det som han påstod i sin första intervju med mig. Var han nära att få en livshotande stöt när någon hällde vatten över honom med mikrofonen i handen vid en spelning i snapphaneland? Fick han borelia, som nära nog äventyrade en sommarturné…?
Vi har stötts och blötts. Han har varit rasande på mig när jag skrev om hans låt- och textstölder. Så till den milda grad att han inte ville prata med mig, då jag åkt till Stockholm för en intervju på hans skivbolags kontor. Efter lite jämkande gick det.
När han firade tio år som soloartist med en spelning på Way out West stod jag långt fram. I extranumret fick han syn på mig, vinkade och jag blev som en rusig tonårsgrabb. Efteråt skrev han ett sms till mig och tackade, skrev att jag var den enda musikskribent han visste som stod längt fram. Jag var 54. Han 36. Jo, man kan bli fånig för mindre.
Jag har suttit och ätit middag med honom på Gyllene Prag när Henryk Lipp och Freddie Wadling skulle fira sina födelsedagar. Visat honom medlemmarna i Liket Lever, som var på plats. Jag har snicksnacket med honom i Haga innan jag insett att det kanske inte var så bra, för plötsligt var vi omgivna av en hord av fans som också ville ha sin beskärda del. ”Jag är van”, sa han och ryckte på axlarna innan hade tackade för sig och skyndsamt drog hem till sin familj.
Han har gått från att vara en indiekaraktär som tagit en losergeneration på sina axlar. Han har använt den retoriken i sitt skapande. Han som aldrig har en chans, som förlorat allt innan han ens har satsat. Det har varit ett vinnande koncept, om man nu kan kalla hans låtskrivande för det.
Med sin medverkan i ”Allsång på Skansen” 2001 blev han hela Sveriges Håkan – över generationsgränser. Samtidigt började hans haters att dyka upp. Det som försökte hugga honom i halsen, som älskade att raljera över hans påstådda inkompetens; det hade de inget för. Han blev större och större för att bli gigantisk.
Publikrekorden på Ullevi har slagits om och om igen.
Firas. Håkan Hellström fyller 50 år i dag, 2 april Här en bild från den första av fyra konserter på Ullevi 2022. Foto: DINO SOLDIN
2022 såg jag samtliga fyra spelningar där, alla med skilda karaktär, gästartister och låtlistor. Det var fascinerande starkt, vackert och laddat. Han skulle kunna säga iväg där och då. Men… han har ett knep. Efter konserten, när hans ljudtekniker Gert Pettersson sätter på låtlistan som låter spelningen liksom klinka av, så ställer han sig på en flanken. Vinkar adjö till sin väldiga publik, tackar från sitt hjärta, lyssnar på vad en och annan säger. Jag tror att det gör att han kommer ner på jorden.
Barcelona 2023. Foto: KAI MARTIN
Förra året stod det klart att han skulle till Barcelona för att spela. Kanske logiskt med tanke på att han kom utklädd som en matador till den första Ullevispelningen i augusti 2022. Jag lyckades via omvägar få två biljetter dit. Det blev en fantastisk resa med Z. Inte den bästa av Håkan-konserter, men en klubbspelning, en närhet och en omtumlande, ny upplevelse i en ny miljö. Det var länge sedan. När han avslutade i regnet på Way out West så var jag där. Ett fint avsked på festivalen och på 23 år med Håkan Hellström.
Farväl på Way out West. Inte ens ösregn kunde hindra Håkan Hellström på Way out West 2023. Foto: PETER BIRGERSTAM
Dagarna efter är jag hos min barberare för trimning. Jag väljer en annorlunda väg hem. Cyklar in i Haga. En bil kommer med nedtonade rutor. Någon vinkar. Jag vinkar tveksamt tillbaka. Bilen stannar. Det är Håkan. Vi pratar i tjugo minuter.
Sådan är han. Trevlig. Och fantastisk. En scenartist av gigantiska mått, som förmår att underhålla 70000 på en arena av Ullevis mått. Men som också är som vilken pajsare, eller gaisare, som helst.
Drama i kommande närtid? Peter Broderick och Eimear Fearon skapar nerv i kusliga dramat ”Lemon Lemon Lemon Lemon” på Gothenburg English Studio Theatre. Foto: LINA IKSE
I Tage Danielssons ”Sagor för barn över 18 år” (1964) finns ”Sagan om den stora ordransoneringen”. Man har helt enkelt bara x antal ord tillgodo i sitt liv, vilket får en alltmer ordkarg politiker att bli mycket framgångsrik mitt i en valkampanj då hans tal blir befriat från floskler. Ja, för att helt bli tysta.
När Twitter introducerades som socialt medium 2006 var det med en begränsning på 140 tecken. Kanske är det den siffran som inspirerat Sam Steiner, brittisk pjäsförfattare, när han skrev ”Lemons lemons lemons lemons lemons”. Men här handlar det om ett samhälle nära nu där beslutsfattarna lagstadgar om ordransonering. Blott 140 ord per dag ska tillåtas. En orwellsk ”1984” tid, som är krypande otäck för vad som verkar oskyldigt och hanterbart. Men som i förlängningen blir än mer drabbande än bara möjlighet till sparsamheten med ord. För hur går det kommunikationen i relationer eller över lag…? I sättet att prata med varandra? Oskyldigt snicksack i sociala sammanhang? 140 ord…?! Det är med emfas sagt knappt.
Vi får följa paret Oliver och Bernadette i olika skeende i deras relation. I ordrika scener, som hastigt skiftar mellan dåtid, nutid och framtid i ett sömlöst spel. Från det spontana mötet på en djurkyrkogård till den första dejten över till den mer permanenta relationen. De glider in och ur vardagen, romantiken, tristessen, smågräl, ömhet och famntag. Plus, förstås, samtalen om hur dagarna har varit; han som musiker med sporadiska jobb, hon som advokat med en karriär i spirande. Självklart pratar de om det nya lagförslaget. Det som han protesterar emot och som hon inte är så värst brydd över. De förbereder sig. Försöker hitta sammansatta ord som ska ge möjlighet att uttrycka sig inom de 140 orden per dag. Skapar nya uttryck.
Det är trivialt. Skenbart enkelt. En relation som andra, som går upp och ner. Paret Fearon-Broderick gör sin roller utan överdrivna manér. Men undertonen i Sam Steiners pjäs är kuslig, dov och falskt skorrande. Snart blir det uppenbart; den sittande makteliten drabbas inte av den nya lagen. Till eliten räknas advokater, inte musiker.
Tanken är svindlande.
Gothenburg English Studio Theaters uppsättning av ”Lemon lemon lemon lemon lemon” i regi av Gary Whitaker är avskalad och ren. Scenerna är korta och snabbt skiftande, rollernas humörsvängningar likaså. Väl slut är det en pjäs som dröjer sig kvar med frågor om i vilken tid vi lever. Där kulturens roll sätts på prov, där journalism löjliggörs, etablerade nyhetskanaler raljeras bort som ”fake news” och där att inte läsa en bok eller ta in nyheter kan sägas med något slags stolthet och högt buret huvud. Kanske räcker det då i framtiden med 140 ord per dag. För andra är det en skräckvision, som skapar inte bara själslig distans utan också fullständig intelligensbefrielse.
”Lemons lemons lemons lemons lemons”, Gothenburg English Studio Theatre, premiär 15 mars 2024. Spelas till och med 13 april. Denna recension baserad på föreställningen 22 mars.
Av: Sam Steiner.
Regissör: Gary Whitaker.
Regiassistent: Jazmin Kavanagh.
Set och ljusdesign: Max Mitle.
Ljuddesign: Karl Wassholm.
Tekniker: Diblik Rabia och Karl Wassholm.
Kostym och rekvisita: Betty Wallingford.
Medverkande: Eimear Fearon (Bernadette) och Peter Broderick (Oliver).
Nils Ferlins sista tid. I ”Jag ska slå dig på käften” skildrar Timo Nieminen Nils Ferlins sista tid. Foto: ARCTUR HERNANDEZ
På Klarabergsgatan vid ingången till St Klaras kyrka i Stockholm står han staty, Nils Ferlin (1898–1961). Ganska mager om bena och tillika om armar och hals. En illustration av den säregne, stridbare och skicklige diktaren från Filipstad, som blev en av de Klarabohemer som helst levde på bohemdieten kaffe, cigaretter och sprit.
Det var i dessa kvarter han fick sin näring som poet, där han diktade, sålde det han skrev och förvandlade de införskaffade honoraret till sin diet. En livscykel måhända inte att rekommendera.
Men hans sista tid lever han med sin fru Henny i Penningby i Roslagen. Han är drabbad av reumatism, som kröker hans händer så svårt att han knappt eller inte kan greppa pennan för att skriva. Lungorna är fyllda av rökningens tjära. En stroke har slagit honom, men han har klarat talet. Den stridbarhet och styrka som han genom livet har haft sinar. ”Jag ska slå dig på käften”, blir tomma hot som kommer över hans läppar. Det som i hans krafts dagar blev till handling. För temperament hade han, oavsett om det var som skådespelare, sjöman, fotbollsspelare eller slagskämpe.
Denna hans sista tid har sångaren och artisten Timo Nieminen tagit fasta på i sin ”Jag ska slå dig på käften”. En slagkraftig, mustig, sorgligt rolig föreställning som han kallar musikal, men som jag kanske hellre vill kalla en musikdramatiskt historia, en monolog med sång. Nå…
Timo Nieminen kan sina kärva män. Han kan sin Nils Ferlin. Vågar lita på när tystnaden är mest kraftfull eller när replikerna ska få ta sats inför ett sångnummer. Musikerna Gunnar Frick – gitarr och dragspel – och Lotten Zimmergren – cello – får också agera staffagefigurer i de stumma rollerna som Vilhelm Moberg och Nils Ferlins hustru Henny Ferlin Lönnqvist. För det är Timo Nieminen som håller låda. Det är han som med emfas sjunger sina nykomponerade låtar till Nils Ferlins klassiska dikter, de som tidigare bland andra Lille Bror Söderlundh stått som kompositör för.
Ja, Nils Ferlin tjusar och lockar fortfarande. Han är ju inte bara staty vid Klarakvarteren i Stockholm utan även i födelsestaden Filipstad och på fyra andra ställen. Hans dikter lever och artister som Sven-Bertil Taube och bluesmannen Rolf Wikström har gett dem liv i musikform.
Så här drygt 60 år efter hans frånfälle visar Timo Nieminen att Nils Ferlin fortfarande har en relevans och aktualitet.
”Jag vill slå dig på käften” är på hända inte en lavett på blanka dan, men en utmärkt vederkvickande lunchunderhållning.
”Jag ska slå dig på käften”, Lunchteatern, Göteborgs stadsteater. Urpremiär 18 mars 2024. Spelas 21 och 22 mars, men kommer också spelas på turné.
Manus och musik: Timo Nieminen, som också spelar rollen som Nils Ferlin.
Dikter: Nils Ferlin.
Regi: Marie Dellskog.
Ljud: Arctur Hernandez.
Gitarr, dragspel och i rollen som Vilhelm Moberg: Gunnar Frick, som även gjort illustrerande musik.
Cello och i rollen som Henny Ferlin Lönnqvist: Lotten Zimmergren.