Ett barn av sin tid
Beskedet om Ulf Dagebys död kom som en knockout. Han, som trots nyss 80 fyllda, var en kreatör mitt i livet. Så nyfiken. Så engagerad. Så fylld av musik.
Ja, han höll sin musik från Nationalteatern och Nationalteaterns rockorkester hårt i handen. Med vetskapen om att det som skapades då på 70-talet fortfarande långt in på det nya millenniet var förtvivlat aktuellt.
Så många gånger som det varit adjö, tack och bock med Orkestern. Som när jag för två år sedan i september såg bandet ta farväl från sin publik med en ståtlig spelning på Lisebergs stora scen.
Då skrev jag:
”Det märks att det här är ett band som trivs med varandra på scen. Var och en har sin egen motor. Tillsammans är det pur rock’n’roll med sylvass egg och sotiga förgasare. Det är musik som skrev för mellan 40 och 50 år sedan, men som har en slipad relevans idag. Ja, än mer i denna uppdaterade form.”
Jo, Ulf Dageby öppnade för att det kanske ändå inte var så. Men det var hur som ett band som spelade med ett allvar och en glöd, som vore det de sista ackorden.
Vi vet nu att det inte var så. Det blev fler spelningar och än fler låg i pipelinen, som i slutet av augusti när Nationalteaterns rockorkester skulle ha spelat vid Slottsskogsvallen tillsammans med Sator.
Det hade blivit en förträfflig kväll. Nu blir det inte så. Hastigt har Ulf Dageby lämnat in för högre uppdrag.
Kanske blir det nu andra kompositioner. Musik utanför pop- och rocksfären. Han, en gång dixiejazzmusiker, drogs in i pop och rock för att starta Nationalteatern. Resten blev historia.
I en intervju jag gjorde med honom för sex år sedan sa han förtjust:
– I höst ska jag bli tonsättare. Jag ska skriva ett körverk och ett verk för marimba och slagverk. Åh, så jag längtar.
Ja, det räckte inte med att spela musiken från 70-talet eller den filmmusik han gjort.
Nu är dessa hans gärningar över.
Ja, Ulf Dageby kunde vara en tjurig jävel. Envis. Men han hade glimten i ögat.
När jag stötte på honom i anrika butiken Musik Utan Gränser 2005 och ville sälja min soloplatta till honom, sa han:
– Nja, då vill jag lyssna på den först.
Han bjöd hem mig till sina lilla lägenhet på Kungsladugårdsgatan och vi lyssnade tillsammans till min musik.
Det var nervöst, men han var snabbt uppskattande och efter avslutad lyssning köpte han skivan.
Han hade ett gott öga till mig. Gud vet varför. Vi hade diskussioner om Håkan Hellströms kvaliteter, som han var tveksam till. Men i höjd att influenserna från Nationalteatern blev tydliga i Håkans musik då för 20 år sedan blev Ulf Dageby allt mer förtjust.
Jo, även en grinig gubbe som sett och hört allt kan bli fåfängt smickrad.
Ulf Dageby var däremot aldrig folklig. Det kunde inte medverkan i ”Så mycket bättre” för tio år sedan bättra på.
Han var sig själv nog. Det räckte väl. Han var ett barn av sin tid. Outsläcklig i sin iver att skapa musik. Denna outsinliga källa för kreation, möjligheter och gåtor.
Nu blev Musik Utan Gränser-galan på Pustervik med gästframträdande av Ulf Dageby det sista jag hörde från honom.
Då skrev jag:
”Nyss fylld 80 visar Ulf Dageby inga svagheter. Tvärtom. Han är vass i replikerna och lika slipad i sången. Hans låtar har en relevans och en skärpa, som vore de skrivna idag.”
Du är saknad, Ulf.
kaimartinblog 