Ett barn av sin tid

En stark röst har tystnat. Ulf Dageby har avlidit plötsligt. Foto: KAI MARTIN

Beskedet om Ulf Dagebys död kom som en knockout. Han, som trots nyss 80 fyllda, var en kreatör mitt i livet. Så nyfiken. Så engagerad. Så fylld av musik.

Ja, han höll sin musik från Nationalteatern och Nationalteaterns rockorkester hårt i handen. Med vetskapen om att det som skapades då på 70-talet fortfarande långt in på det nya millenniet var förtvivlat aktuellt.

Så många gånger som det varit adjö, tack och bock med Orkestern. Som när jag för två år sedan i september såg bandet ta farväl från sin publik med en ståtlig spelning på Lisebergs stora scen.

Då skrev jag:

”Det märks att det här är ett band som trivs med varandra på scen. Var och en har sin egen motor. Tillsammans är det pur rock’n’roll med sylvass egg och sotiga förgasare. Det är musik som skrev för mellan 40 och 50 år sedan, men som har en slipad relevans idag. Ja, än mer i denna uppdaterade form.”

Jo, Ulf Dageby öppnade för att det kanske ändå inte var så. Men det var hur som ett band som spelade med ett allvar och en glöd, som vore det de sista ackorden.

Vi vet nu att det inte var så. Det blev fler spelningar och än fler låg i pipelinen, som i slutet av augusti när Nationalteaterns rockorkester skulle ha spelat vid Slottsskogsvallen tillsammans med Sator.

Det hade blivit en förträfflig kväll. Nu blir det inte så. Hastigt har Ulf Dageby lämnat in för högre uppdrag.

Kanske blir det nu andra kompositioner. Musik utanför pop- och rocksfären. Han, en gång dixiejazzmusiker, drogs in i pop och rock för att starta Nationalteatern. Resten blev historia.

I en intervju jag gjorde med honom för sex år sedan sa han förtjust:

– I höst ska jag bli tonsättare. Jag ska skriva ett körverk och ett verk för marimba och slagverk. Åh, så jag längtar.

Ja, det räckte inte med att spela musiken från 70-talet eller den filmmusik han gjort.

Nu är dessa hans gärningar över.

Ja, Ulf Dageby kunde vara en tjurig jävel. Envis. Men han hade glimten i ögat.

När jag stötte på honom i anrika butiken Musik Utan Gränser 2005 och ville sälja min soloplatta till honom, sa han:

– Nja, då vill jag lyssna på den först.

Han bjöd hem mig till sina lilla lägenhet på Kungsladugårdsgatan och vi lyssnade tillsammans till min musik.

Det var nervöst, men han var snabbt uppskattande och efter avslutad lyssning köpte han skivan.

Han hade ett gott öga till mig. Gud vet varför. Vi hade diskussioner om Håkan Hellströms kvaliteter, som han var tveksam till. Men i höjd att influenserna från Nationalteatern blev tydliga i Håkans musik då för 20 år sedan blev Ulf Dageby allt mer förtjust.

Jo, även en grinig gubbe som sett och hört allt kan bli fåfängt smickrad.

Ulf Dageby var däremot aldrig folklig. Det kunde inte medverkan i ”Så mycket bättre” för tio år sedan bättra på.

Han var sig själv nog. Det räckte väl. Han var ett barn av sin tid. Outsläcklig i sin iver att skapa musik. Denna outsinliga källa för kreation, möjligheter och gåtor.

Nu blev Musik Utan Gränser-galan på Pustervik med gästframträdande av Ulf Dageby det sista jag hörde från honom.

Då skrev jag:

”Nyss fylld 80 visar Ulf Dageby inga svagheter. Tvärtom. Han är vass i replikerna och lika slipad i sången. Hans låtar har en relevans och en skärpa, som vore de skrivna idag.”

Du är saknad, Ulf.

Sista gången. På MUG-galan på Pustervik i maj gjorde Ulf Dageby ett vitalt gästspel. Foto: KAI MARTIN

Överraskande energifylld svanesång

Konsert:

ELDKVARN

!!!

Bra fart. Inledningen på Eldkvarns konsert i Varberg var fylld av överraskande energi, trots att Plura – på grund av ryggont – sitter konserten igenom. Foto: KAI MARTIN

Fästningshörnan, Varberg.

Publik: 1300.

Bäst: Inledande fyra låtarna är fullkomligt briljanta.

Sämst: Klassiker som ”Alice” och ”Kärlekens tunga” gjordes pliktskyldigt.

Fråga: Efter den här turnén blir det väl inte mer för Eldkvarn…?

Förra året var ju den tänkta finalen. I Norrköping. Hemmaplan för de tre musketörerna Tony Thorén, bas, och bröderna Carla (gitarr och sång) och Plura (sång och gitarr samt inte minst låtskrivare). Där där allt startade.

Då med en lista som spände över 25 låtar och som inleddes med fantastiska ”27” från lika fantastiska ”Limbo”, albumet som kom 1999.

Fansen var ju förstås till sig. Ett förenat Eldkvarn för denna den sista gången och sången. Men efter sagda spelningen ville gruppen mer. Det blev en vända till och svanesången fick sjungas om med nya refränger.

Bandet hade premiär i Malmö i början på juni. En turnéstart inte utan dramatik. Den nu mer sittande – på grund av ryggproblem – Plura faller omkull. Men konserten genomförs. Och turnén har fortsatt.

Nej, det inte är inte späckade turnén med spelningar dag ut och dag in. Det finns luckor mellan gigen. Kanske välbehövligt.

Plura sitter. Claes von Heijne, piano, sitter (som alltid). Tony Thorén sitter. Ja, även inhyrde keyboardisten tillika saxonisten och flöjtisten Marcus Olsson sitter. Förstås också Werner Modiggård, trummisen. Stående är Werners son Adrian Modiggård, sångare och slagverkare, och Axel Jonsson-Stridbeck, gitarr och sång (ja, Pluras son).

Man skulle kunna få krypningar av oro för mindre. Men bandet hinner knappt räkna in ”Jag är bättre än dig” förrän det står klart att Eldkvarn 2024 är ett ytterst vitalt band. Det är kraft och energi. Arrangemangen är fullödiga och Plura sjunger som vore det hans viktigaste stund på jorden.

Han vinklar upp sina texter, som innehållsrika som är det snillrika romaner han har skrivit. Inte ett ord slarvas bort. Allt vägs på våg och lämnar tungan först efter omsorgsfull granskning.

Låtarna får ta sin vindlande tid. Det är en fröjd att höra.

Nej, Plura har aldrig varit något sång- och dansman. Än mindre nu där han sitter i sin datorstol ihopsjunken över sin gitarr. Han har heller aldrig, märkligt nog, varit den där singer/songwritern som snyggt väver ihop låtarna med berättelser. Han mumlar fram något som en presentation, som egentligen kunde ha kvittat.

Tack och farväl. Eldkvarn är ute på sin sista turné. Foto: KAI MARTIN

Men bandet är på tårna. Rytmsektion med excellente Werner Modiggård vid trummorna, som spelar – och körar – med samma energi, driv och kraft som för 45 år sedan när han kom med i bandet. Tony Thoréns livfulla basspel, som kryddar inte bara takten utan också melodierna. Visst, på grund av sjukdom kan han inte längre lägga de där höga, signifikativa stämmorna. Men det backar Adrian Modiggård och Axel Jonsson-Stridbeck upp.

Stiligt vitklädde Claes von Heijne med lika stilfull, vit Stetsonhatt på huvudet, lägger nogsamt sina pianoklanger och smyger snyggt Keith Jarrett-inspirerat spel in emellanåt. Carla Jonsson spelar med den intensitet och lidelse som han alltid har gjort och på sin ”Kungsholmskopplet” får han besök av Wilmer X-medlemmen Jalle Lorensson på munspel. Så Marcus Olsson, som kryddar låtarna med orgel, saxofon och tvärflöjt.

Jo, med det sagt kan Eldkvarn spänna över den speedfulla nyavågenrocken inspirerat av Elvis Costello, som bandet lät vid skiftet 70- till 80-tal. Men också moget väga varje ton och rytm i mer suggestiva, långa låtar hämtade från Bob Dylans och the Bands musikaliska härad.

Det låter alldeles förträffligt och inspirerat. Bandet tummar inte på något. Men med detta sagt har Plura inte riktigt orken loppet ut. På slutet är det som om han längtar till att sista tonen är satt. Han blir lite slarvig, flackar med blicken och tappar fokus.

Samtidigt är det en ynnest att få se denna Eldkvarns svanesång som det nu presenteras. Det är vackert, omsorgsfullt och rikt. Men det räcker så. Tack för alla åren. Tack för all musik.

Låtlista, Varberg 7 juli 2024:

  1. Jag är bättre än dig
  2. Mörkret knackar på min dörr
  3. Älskaren från det öde landet
  4. Fulla för kärlekens skull
  5. Alice
  6. Tag min hand
  7. Jag har gjort det igen (Adrian Modiggård, sång)
  8. Man utan namn (Adrian Modiggård, sång)
  9. Ingen lätt match, Bobbo (Carla Jonsson, sång)
  10. 3:ans spårvagn genom ljuva livet
  11. I skydd av mörkret
  12. Ett hus på stranden
  13. Kungarna från Broadway
  14. Ett fall av kärlek (Adrian Modiggård, sång)
  15. Jag är det hjärta
  16. Kungsholmskopplet (Carla Jonsson, sång, Jalle Lorensson gäst på munspel)
  17. Pojkar pojkar pojkar
  18. Nerför floden (extranummer)
  19. Du älskar inte mig (extranummer)
  20. Kärlekens tunga (extranummer)

Listigt och lustfyllt på Sundspärlan

Teater:

ETT RESANDE TEATERSÄLLSKAP

!!!

I centrum. Eva Rydberg, 81, håller sig i centrum i ”Ett resande teatersällskap” med full energi och övertygelse. Foto: JOHAN LÖFQUIST

Sundspärlans friluftsteater, Helsingborg.

Bäst: Eva Rydberg imponerar med sin energi.

Sämst: Förvecklingarna kan bli en aningen för invecklade ibland.

Fråga: Är inte Sundspärlans friluftsteater en optimal plats för sommarteater…?

Av August Blanches klassiker ”Ett resande teatersällskap” (1848) har Andreas T Olsson hittat näring till ett eget teaterstycke.

Ja, jo. Det är i mångt och mycket August Blances komiska pjäs som Andreas T Olsson har baserat denna sin ”Ett resande teatersällskap” på och det dröjer noll sekunder innan den episka repliken ”Fan ska vara teaterdirektör” kommer. En replik som sedan går igen i föreställningen.

Men samtidigt är det en helt egen historia. Av ett teatersällskap har det blivit två konkurrerande. Eva Rydberg förestår den ena och Andreas T Olsson den andra. Rydbergs Sjövall håller i komiken. Olssons Högqvist i tragiken. Så slår det snillrikt gnistor om det hela.

Manuset är listigt, ordrikt vrängande och huvudrollskaraktärerna får var och en ta plats. Eva Rydbergs är fylld av energi, är tidlös och charmig i sin roll som Alexandra Sjövall. Ewa Roos är den kärva, minnesklena divan Carolina Grip med stil och tajming. Birgitta Rydberg gör sin roll som den avoga Josefine Sjövall med skön trulighet. Hampus Nessvold har stor komisk känsla med sin teatersuktande roll som Teodor Gråström.

Och som om det inte räcker med klipp i replikerna brister ensemblen gärna ut i sång och dans, så att pjäsen tangerar en musikal. Inte mig emot.

”Ett resande teatersällskap” i Andreas T Olssons version – och regi – är lustfylld och sprängfylld med intriger. Ibland kanske en aning för mycket. Men hans lutar sig mot en klassisk svensk humortradition, som är värd att bevara. Och för den som har följt turerna mellan Helsingsborgs kommun, Eva Rydberg och Fredriksdalsteatern – den där hon tog över och förvaltade verksamheten efter Nils Poppe för att tvingas flytta inför denna säsongen – får sitt lystmäte; inte elakt, inte sårat, utan bara smart inbäddat i den historia som nu utspelar sig på anrika Sundspärlans friluftsteaters scen.

”Ett resande teatersällskap”, Sundspärlan, Helsingborg. Premiär 27 juni 2024. Spelas till och med 11 augusti. Denna recension baserade på föreställningen lördag 6 juli.

Manus och regi: Andreas T Olsson

Koreografi: Siân Playsted.

Scenografi: Arduino Punzo och Fredrik Dillberg.

Musikproduktion: P-O Nilsson,

Kostym: Görel Engstrand.

Mask: Pernilla Werlin.

Ljus: Bertil Larsson.

Ljud: Peter Johansson.

På scen: Eva Rydberg (Alexandra Sjövall), Birgitta Rydberg (Josefine Sjövall), Ewa Roos (Carolina Grip), Kalle Rydberg (Moje Timlund), Andreas T Olsson (Jean Högqvist), Mia Poppe (Fanny Munter), Robert Rydberg (Kristoffer Ölander), Fredrik Dolk (Germund Gråström) och Hampus Nessvold (Teodor Gråström). I ensemblen: Fabian Engstrand, Caroline och Henning Ledstam, Mathilde S och Carl-Johan S Hedbrand samt Ellen Lindström.

Succé från start för Kronérs allsång

Musik:

ALLSÅNG – LASSE PÅ SLOTTET med gäster

!!!

Bjuder in. Lasse Kronér bjuder upp och in till allsång på Tjolöholms slott i sommar. Foto: TOMMY HOLL

Tjolöholms slott.

Publik: 700.

Bäst: När Lasse Kronér får sjunga favoriten James Taylor tillsammans med Solid Gospel.

Sämst: Lite för lösa boliner emellanåt.

Fråga: Ska detta bli en tradition…?

När Lotta Engberg tackade för sig med sitt ”Lotta på Liseberg” förra året stod det ju öppet för nya hågade. Nu blev det inte så. Programmet lades ned och ett tomrum uppstod. I den bästa av världar hade Lasse Kronér varit som klippt och skuren för uppdraget. Folklig, skicklig sångare, en utmärkt programledare. Men… han är SVT:s kille och med sitt populära ”Doobidoo” har det knappast varit möjligt att låta honom synas under sommaren hos konkurrenten TV4.

Så då får ”Allsång – Lasse på slottet” bli alternativet. Utomhus med Tjolöholms slott i bakgrunden kan omgivningen inte bli bättre. Redan från start har han lockat en storpublik, som kan bli större. Med sitt husband – i princip gänget från just ”Doobidoo” med Per Hovensjö som kapellmästare – har han en stabil grund för sina musikaliska hyss, utmaningar och sångglädje.

Det står klart rätt snart att det manus som kastats ned inte är mycket att följa. Lasse Kronér kör på volley och det är på gott och ont. Få kan som han ta en publik rätt upp och ned. Men infallen blir många och det tenderar att slira iväg en smula emellanåt.

Han bjuder in gäster till denna hans allsång. Först ut Tommy Nilsson som slår Lasse Kronér med någon decimeter i längd. Men som är en perfekt förstagäst i sammanhanget. Det blir – förutom publikfavoriter som ”Öppna din dörr” – ett gemytlig snack om Tommy Nilssons karriär. Det blir intimt på ett sätt som Lasse Kronér är väldigt skicklig på.

Allsången löser man genom att var och en får leta efter texten i sin mobiltelefon. Innovativt, men hänger alla med? Den ska man dessutom använda för att sms:a in låtförslag, som bandet och Lasse Kronér sedan ska ta på uppstuds. Spontant, om det nu inte är riggat.

Folkligt. Lasse Kronérs allsång med gäster som Tommy Nilsson och Solala på Tjolöholms slott blev en succé från start.

Foto: TOMMY HOLL och KAI MARTIN

Husbandet håller fanan högt. Arrangemangen är lika inspirerade som rika. Och de får spänna bågen rejält efter de gäster som bjuds, som trion Solala med sin röst– och stämekvilibrism och nära 30 röststarka Solid Gospel, som med bandet kör så det svartnar.

Kvällens finaste ögonblick blir när Lasse Kroner får sjunga sin egen favorit James Taylors låtar med gospelkören. Det blir både innerligt, skickligt och starkt.

Planen att, förutom aviserade gäster, också ha en hemlig artist på besök. Den här kvällen kom Annika Andersson. Hon som är konkurrent med sin ”Allsång på Vallarna” en knapp timmes bilresa söderut till Falkenberg. Hennes bidrag ”Växeln hallå hallå” blev – plus hennes son Carl-Oscar Korenados och Mattia Sossellas egna nummer – finalen på kvällen, som blev en smula för lång.

Men med bättre ordning på manus och körordning kommer ”Allsång – Lasse på slottet” bli alldeles utmärkt sommarunderhållning.

Kommande program:

8 juli: Jessica Andersson och hemlig gäst
15 juli: Gunilla Backman, Anders Ekborg och hemlig gäst
22 juli: Andreas Johnsson och hemlig gäst
29 juli: LaGaylia Fraizer och hemlig gäst
5 augusti: Frida Öhrn, Kalle Moraeus och hemlig gäst

Roande ”Korvfabrikören” med lösa ändar

Buskis:

KORVFABRIKÖREN

!!!

Briljant i biroll. Jeanette Capoccio må ha något mer än en biroll. Men det är hon – tillsammans med maken Mikael Riesebeck (i bakgrunden) och Alexander Corenadosom är den stora behållningen i ”Korvfabrikören” på Vallarna. Foto: BO HÅKANSSON/BILDUPPDRAGET

Vallarnas friluftsteater, Falkenberg.

Publik: Utsålt.

Bäst: Äkta paret Jeanette Capocci och Mikael Riesebeck gör var för sig sina roller med stor humor.

Sämst: Manusets delar får ingen riktigt fungerande helhet.

Fråga: När ska Jeanette Capocci få en rejäl huvudroll att bita i…?

Ingen riktig sommar förrän Vallarnas friluftsteater i Falkenberg har haft premiär. Det handlar som alltid om garanterad underhållning, fars eller buskis med plats för skratt. Håkan Klamas och Niklas Holtnes (den sistnämnde har även regisserat med hjälp av svensk komiks leading lady Annika Andersson) ”Korvfabrikören” är inget undantaget. Författarduon vet att sätta sin pjäs i rätt underhållande sammanhang. Vi är i något slags efterkrigstid. Sverige har fått luft under vingarna och korvfabrikör Julius Augustsson (en roll klippt och tillredd efter Claes Malmbergs pondus) har med sitt hemliga korvrecept fått rejäl fart på ruljansen. Men den avundsjuka konkurrenten vill åt ingredienserna och har sänt ut en spion, den valpige Rutger (Alexander Korenado, son till Annika Andersson).

Men vem är det som skickar hotbrev, som hotar att avslöja receptet…? Samtidigt ska korvfabrikörens hustru Tuttan (Jessica Heribertsson) firas enär hon fyller år. På samma gång ska affären om ett hus på Rivieran trumfas igenom, för dit ska hon med make flytta pronto och verksamheten ska lämnas över till någon av döttrarna Nora eller Ditte (Linnéa Lexfors respektive Jennie Rosengren). Döttrar ska ju dessutom gärna giftas bort, så kavaljerer motses.

Visst är det en härliga röra? Och, ja, det roar. För här tummas inte på det ekivoka och sprithumorn får sin plats med en skåpsupande direktör. Men detta underhållande trassel har samtidigt en aningens för lösa ändar för att knytas ihop till en fullständig fullträff. Trots de lösa bolinerna får Niklas Holtne ihop denna sin – och Håkan Klama – pjäs. Men det sker kanske mest tack vare ensemblens stringens och skicklighet. Främst är Jeanette Capocci, som spelar hembiträdet Berta Karlsson. Hon som håller samman allt och gärna strör förnumstigheter omkring sig samtidigt som hon suktar efter förmannen Alvin Bergman, spastiskt, underhållande spelat av Mikael Riesebeck. Hon har tajming, han en sällsynt förmåga att vricka sin kropp till omöjligheter.

Ja, lite märklig är det att de som drar ned störst skratt – från repliker till slapstick – är de som har birollerna. Jeanette Capocci och Mikael Riesebeck är nämnda. Men också Linnéa Lexfors och Jennie Rosengren, som systrarna. Alexander Korenado, som tafflig korvspion. Pär Nymark som komiskt driven major. Jojje Jönssons lätt demente kamrer Putte Lundström. Jessica Heribertssons frejdiga korvfabrikörshustru (inledningsscenen mellan henne och Jeanette Capoccis Berta Karlsson är briljant.

Tar plats. Claes Malmberg tar självklart plats i ”Korvfabrikören”, men håller sig märkligt innanför rollens ramar.
Foto: BO HÅKANSSON/BILDUPPDRAGET

Claes Malmberg då…? Jo, men han är aldrig dålig. Bara mer eller mindre bra. Med honom får man en kraftfull, bullrig och roande korvfabrikör. Det är hugget i sten. Men för en gångs skull håller han sig inom rollens ramar. Han som oftast famnar improvisation till medspelarnas förtjusning/förtret (beroende på vem man frågar), håller sig på banan. Inte ens då han får en stund för att fullständigt spela ut blir det annat än en närmast modest Claes Malmberg med hans mått mätt.

Så ”Korvfabrikören” bjuder på högt och lågt, men ger definitivt en glad stund nu då sommaren kan börja på riktigt.

Extra beröm ska föresten delas ut till scenograferna Arduino Punzo och Fredrik Dillberg. Vilket scenbygge de har gjort. Helt genialt.

”Korvfabrikören”, Vallarna, Falkenberg. Premiär 30 juni 2024. Spelas till och med 11 augusti.

Manus: Niklas Holtne och Håkan Klamas.

Originalidé: Pär Nymark.

Regi: Niklas Holtne (som också skriver musiknumren till föreställningen).

Regiassistent: Annika Andersson.

Peruk och mask: Tiina Bengtsson.

Kostym: Marianne Lunderquist.

Scenografi: Arduino Punzo och Fredrik Dillberg.

Claes Malmberg (Korvfabrikör Julius Augustsson), Jessica Heribertsson (Tuttan Augustsson), Jojje Jönsson (kamrer Putte Lundström), Jeanette Capocci (hushållerskan Berta Karlsson), Mikael Riesebeck (förman Alvin Bergman), Linnéa Lexfors (Nora Augustsson, äldre dottern), Jennie Rosengren (Ditte Augustsson, yngre dottern), Alexander Korenado (korvspionen Rutger) och Pär Nymark (major Håård).

Fröjdefull final med satirisk finess för Teater Tofta

Teater:

VÅRA PRIVATA LIV

Firar final. Teater Tofta firar 15 år på Tofta Herrgård, men sommarens föreställning ”Våra privata liv” blir också teaterns sista. Foto: PER BUHRE

Teater Tofta med paret Susanna Helldén och Göran Parkrud har i 15 år förgyllt teaterentusiasterna med relationsdramer. Inte sällan med svärta och smärta, en norénsk signatur där Göran Parkruds dramasvit ”Lycka!” (2014), ”Bunden” (2016), ”Törst” (2018), ”Vilse” (2019) och ”Glömska” (2020) har bjudit in till mörker i sommarljuset. (Hans absurda och underhållande ”Arkivet” från förra året ingår inte i serien.) Det har i stort varit utmärkt teater under åren och hans pjäser har utmärkt väl konkurrerat med de August Strindberg, Lars Norén, Henrik Ibsen, Jonas Gardell och Ingmar Bergman som har spelats under åren.

Men samtidigt som teatern firar 15 år firar de också sin final. Tyvärr.De får inte fortsatt förtroende på loftet vid Tofta Herrgård. Det intima mötet mellan pjäs, skådespelare och publik lämnas nu åt sitt öde. Trist.

Så kunde Teater Tofta-gänget denna gång ha grävt djupare i människan inre och mörker. Men istället har man valt en komedi, Noël Cowards (1899–1973) komedi ”Våra privata liv” från 1930. Ett relationsdrama (!), som gränsar till fars. Som ett finger till Kungälvs kommuns njugghet (om jag har fattat det rätt) visar ensemblen trotsigt att den klarar en publikflörtande komedi utan att för ett uns lämna teaterns signum, att utforska familjerelationer.

Intrigen är enkel. Ett par firar smekmånad på Rivieran. Hon (Malin Morgan) är ljuvt förälskad. Han (Göran Parkrud) mer tveksam. Fortfarande känslomässigt kvar i den passionerade och eldfängda relation han hade i sitt tidigare äktenskap.

Med farsens knep med dörrar bäddas det för förvecklingar. I rummet – och balkongen – bredvid firar ett annat par smekmånad. Han (Hans Brorson) är lyckligt förälskad. Hon (Susanna Helldén) mer återhållsam, fortfarande känslomässigt kvar i den passionerade och eldfängda relationen hon hade i sitt tidigare äktenskap.

Ja, ni förstår. Amanda (Susanna Helldén) och Elliot (Göran Parkrud) möts som grannar på balkongen. Lågan tänds åter. De bestämmer sig för att rymma tillsammans.

Det är förstås en tramsig historia, men underhållande. Samtidigt visar man med sinnrikhet att skillnaden mellan tragedi och komedi ibland kan vara hårfin. I ”Våra privata liv” spelas det över, som det anstår en fars. Det triviala får större plats än det själsliga, det lättsamma paras med vasst ordkrig och Susanna Helldéns översättning prickar snyggt stämningarna.

Allt spelas med dynamisk och lätt hand.

Malin Morgans Cecilia är återhållsamt känslosam, fylld av tvekan över sin otillräcklighet. Victor, Hans Brorsons karaktär, är förnumstig och beskyddande. Båda måste hela tiden förhöra sig om Amandas och Elliots tidigare relation för att vinnlägga sig om sin egen förträfflighet. Det går förstås sådär.

Göran Parkrud gör sin Elliot till en lättsam globetrotter, som jetsettande duckar för allt känslomässigt ansvar. Livet ska vara lätt. Livet ska vara elegant. Konflikter? Nej, dem tar inte gärna; om de nu inte hettar till. Då är han sylvass i sina ironiska kommentarer. Susanna Helldéns Amanda är eldfängd, snabb i känslor och undflyende från ansvar. Hon kickar på en tändande gnista och förvandlar nyckfullt snabbt något ömsint till ett brinnande kaos.

Tillsammans drivs Elliot och Amanda till och från varandra; kärlek och hat i sin prydno.

Hade man valt att göra Noël Coward mer som Norén hade man förstås skruvat på mörkret, svärtan och smärtan. Det hade lätt låtit sig göras i ”Våra privata liv”. Allt finns i intrigen. Men varför slarva bort en komedi när man nu har den i sitt grepp?

Här får dessutom både Susanna Helldén och Göran Parkrud excellera i satir iklädda de snyggaste, tidstrogna kostymer jag sett på länge på en scen. Ja, Malin Morgan och Hans Brorson är mer, förvisso stilfulla, återhållsamma.

Allt med klass.

Så bjuds det därmed på en både stilfull, vass och fröjdefull final för Teater Tofta.

”Våra privata liv”, Teater Tofta. Premiär 29 juni 2024. Spelas till och med 31 juli.

Av: Noël Coward.

Översättning: Susanna Helldén.

Regi: Ola Hedén.

Scenografi och ljus: Jacki Román.

Kostym: Pernilla Ekstrand.

Mask: Camilla Eriksson.

På scen: Göran Parkrud (Elliot), Susanna Helldén (Amanda), Malin Morgan (Cecilia), Hans Brorson (Victor) och Charlie Parkrud (Luis).

Festlig fars med Robert Gustafsson i sitt esse

Fars:

OJ DÅ… EN TILL?!

!!!

Förvecklingsfylld fars. I ”Oj då… en till?!” får vänner av Robert Gustafsson sitt lystmäte. Foto: MATS BÄCKER

Krusenstiernska teatern, Kalmar.

Publik: Utsålt.

Bäst: Trion Anton Lundqvist, Ola Forssmed och Robert Gustafsson firar komiska triumfer.

Sämst: Första akten var på tok för lång.

Fråga: Var finns den moderna farsen, fri från könsstereotyper…?

Den brittiske farsmästaren Roy Cooney kan skapa förvecklingar som få andra. Intriger som sticker iväg i absurditeter, lustigheter och med oväntade vändningar. Om än med en känsla av copy paste. Han har ett stadigt grepp om komiken. Hans ”One for the pot”, författad med Tony Hilton, från 1966 är inget undantag.

Pjäsen har spelats förut i Sverige – bland annat på Folketatern i Stockholm (1987) med Björn Gustafson i den ledande rollen och på Lisebergsteatern (1998) med Ulf Dohlsten och Puck Ahlsell som föreställningens primus motorer.

Nu har Robert Gustafsson tillsammans med Edward af Sillén satt klorna i pjäsen för Krusenstiernas teaterns sommarunderhållning. I den vackert prunkande miljön kastas vi tillbaka till 1959 och med den tidens fixerade könsroller.

Jag kan tycka att kanske just Ray Cooneys farser fastnar i detta mönster; ”Oj då… en till?!” lider förstås av detta. Men med en frustande frisk ensemblen, som älskar sin roller, glider man undan skamgreppen och man kan ju alltid se mellan fingrarna.

Här är Robert Gustafsson i sitt esse. Han briljerar mellan sina tre (!) roller (ja, egentligen fyra, om jag nu ska bjuda på en spoiler). Rollskiften sker i en svindlande och ibland överraskande fart. Allt listigt iscensatt. Robert Gustafsson får använda sin mimik och sin förmåga att härma dialekter och typer. Det är skickligt och även om man sett allt förut är det häpnadsveckande och underhållande.

Parhästen Ola Forssmed bjuder även han upp rikt och frejdigt. Inte bara får han göra sin skumraskfigur, Tjalle Nyman, slem och intrigskapande. Han får också använda sin enastående känsla för slapstick och komisk tajming. Här till sin formidabla fulländning.

De båda är något så märkligt som bröderna Marx – Chico, Graucho och Harpo – på två i ett slags ljuv komisk förening. Lägg till Anton Lundqvists roll som betjänten Frank och man har plötsligt en mer slipad Manuel från ”Pang i bygget”, som konkurrerar om den komiska uppmärksamheten.

Intrigen? Tja, företagsledaren Noppe Magnusson, trilskt roande spel av Lars Väringer, lider av dåligt samvete. En tidigare affärspartner har blivit förfördelad. Men när denne nu inte finns i livet ska en arvtagare få 100000 kronor. Kalle Stolpe (Robert Gustafsson) propsar på detta och dyker upp ivrigt påhejad av sin chef Tjalle Nyman (Ola Forssmed), som vill dra allt till sin egen fördel (på grund av spelskulder). Men så dyker en okänd bror upp till Kalle Stolpe. Och en till…

Till detta hör kärleksförvecklingar och en skenade desperation då situationen håller på att gå Tjalle Nyman – och Frank – ur händerna. Perfekt för en underhållande, klassisk spring-i-dörrarna-fars.

Lägg till Robert Gustafssons och Edward af Silléns utmärkta manus. Det är fullt av ordvrickande, men också med lokala kopplingar i form av ortsnamn nära Kalmar. Ja även krisande Kalmar FF får sig en gliring .

Första akten sätter statusen. Men är lång och en smula tradig. Men vad man förlorar på gungorna tar man igen i karusellen; andra akten rusar iväg. Robert Gustafsson skiftar roller snabbare än Clark Kent till Stålmannen. Ola Forssmed spänner bågen – och kroppen – ytterligare. Carina Lidboms fröken Henrietta Magnusson svämmar över av eftersatt åtrå efter den återhållsamme advokat Birger Berggren, som med sin kvävda längtan efter henne berusande ger sig hän i denna den andra akten.

Ja, allt händer… och lite till.

”Oj då… en till?!”, Krustenstiernska teatern, Kalmar, premiär 27 juni 2024. Spelas till och med 28 juli.

Av Roy Cooney och Tony Hilton.

Regi: Edward af Sillén.

Översättning och bearbetning: Edward af Sillén och Robert Gustafsson.

Scenografi: Marcus Engelsson.

Mask-/perukdesign: David M Julio.

Kostymdesign: Maria Felldin Almgren.

Ljuddesign/ljudtekniker: Sabina Donsér.

Medverkande: Robert Gustafsson (bröderna Stolpe), Ola Forssmed (Tjalle Nyman), Lars Väringer (Noppe Magnusson), Anton Lundqvist (Frans), Carina Lidbom (Henrietta Magnusson), Linda Olsson (Tilly Magnusson), Per Svensson (Borger Berggren), Martina Arbman Sundén, Martin Rydell (Oskar Sachs) samt Jan Dzedins och Tommy Valtersson (dubbelgångare).

Soppatorsk för Oilers – Panthers klöste tillbaka

Det är över. Det är fatalt. Definitivt. Ett lag vinnare. Ett annat förlorare. Över hundra matcher har spelats. Gnuggandet genom slutspelet mot Stanley Cup-pokalen har skett från 16-delsfinaler i april till de två lagen som överlevt för finalen.

Förra året överraskade Florida Panthers de flesta med att gå hela vägen till final. Där orkade de inte stå emot ett både disciplinerat, spelskickligt och ohyggligt motiverat Vegas Knights.

I år visade laget att förra årets framgångar på isen inte hade varit förgäves. Furiöst och effektivt, med ett slags försvarsspel över hela banan och med en intensiv, tätt markerande forechecking slog de ut lag efter lag. Ja, finalserien mot Edmonton Oilers blev initialt en defilering där Panthers omedelbart ryckte från till en ”betryggande” 3–0-ledning i matcher. Allt var klart. I princip.

Laget stod på huvudet och mest målvakten Sergei Bobrovsky, som trots sina snart 36 år visade prov på en enastående rapphet och framför allt vighet. Han tog allt och ställde motståndarna i förtvivlan.

Men… Oilers gav aldrig upp. Match fyra vanns. Match fem vanns. Match sex vanns. Plötsligt stod avgörandet i Florida Panthers hemmarink. En magisk game seven, alltså. En dröm för oss hockeynördar. Vi som förstår att uppskatta spelet oavsett tid på året, klockslag på dygnet. Nu skulle vi få lön för mödan efter nattimmar med ishockeyn. Säsongen skulle krönas efter uppvärmning med svensk slutspels- och kvaldramatik, inledande Stanley Cup-slutspel och VM.

Nu skulle dessa sportens ingenjörer, som räknar ut vinklar och vrår, anpassar handling efter fart, som avgör hastighet på skott och passning utefter situation i de mest pressade situationer. Dessa yrkesmän som också är fantasifulla som poeter, som innehar improvisationens spontanitet när det hettar till som mest, som jazzmusiker, som freestylandet i hip hop. De som också kan manglar som de tyngsta metalbanden, skoningslöst, effektivt, med en ”dödlig” precision.

Det är vackert.

Efter sex stenhårda dueller lag mot lag var det framme vid det definitiva avgörandet. Florida stukat efter Oilers tre raka vinster. Vågskålarna var till bredden fyllda. Vad skulle avgöra detta gastkramande, jämna drama?

Skulle målvakterna göra det. Ryssen Bobrovsky, han som vacklat de senaste matcherna? Stuart Skinner, Edmontonsonen, som varvar högt och lågt, men ändå hittat ett vinnande koncept åt sitt lag (undantaget spelet bakom kassen där han är märkligt ostämd i förhållande till sina lagkamrater, som om ingen vet vad som ska ske)? Eller giganterna Connor McDavid Leon Draisaitl, den kanadensiske superstjärnan och lagkapten och den tyske giganten, som tillsammans öst in poäng under säsongen? Eller Floridas svenska spelare – backarna Gustav Forsling och Oliver Ekman Larsson plus defensive forwarden Kevin Stenlund?

Vinnare och tröstare. Sergei Bobrovsky lyfter, välförtjänt, den över 16 kilo tunga Stanley Cup-pokalen efter att tidigare fått trösta sin motståndare Stuart Skinner i Oilerskassen.

Det blev en fartfylld, men samtidigt tillknäppt tillställning. Inledningsvis var Florida det dominerande laget tillbaka i det spel som var så framgångsrikt i de tre första matcherna. Så skulle Carter Verhaeghe få möjligheten där Oilers precis klarat av spel med en man mindre. Bortglömd framför Stuart Skinner kunde han tämligen enkelt styra in 1–0 i femte minuten. Men blott två minuter senare kontrade Matthias Janmark snyggt in kvitteringen. Skulle det bli proppen ur?

Nej, vågskålen balanserade snyggt i fortsatt matchdramatik, men inte till någons fördel. Chanser fördelades, men fortfarande utan att Connor McDavid eller Leon Draisaitl syntes något nämnvärt. Till det spelade Florida alltför noga, ledda av den finske lagkaptenen Aleksander Barkov, som åter funnit sina defensiva kvaliteter i sitt spel över hela banan.

Greppet. Floridas lagkapten, Tammersforsfostrade Aleksander Barkov, lyfter en åtråvärda Stanley Cup-bucklan.

Så avgörs det hela. En närapå-chans för Oilers blir en kontring för Panthers där Sam Reinhart, notorisk prickskytt men utan framgång i de tre senaste matcherna, effektivt skjuter ett skott strax innanför tekningscirkeln i 36 minuten. 2–1 och Stuart Skinner kommer gräma sig hela sommaren och en bit in i nästa säsong. Det var ett skott som han skulle räddat.

Resultatet höll sig. Oilers saknade, märkligt nog, tillräckligt med soppa i tanken. Panthers hade klös nog att riva tillbaka för lagets första Stanley Cup-trofé. Säsongen är över. Så även min (spelade i torsdags).

Nu får dessa hockeyns ingenjörer lägga mätverktyg och kalkylatorer åt sidan, låta kropparna vila efter finlir och grovarbete för en välbehövlig semester innan försäsongen drar igång. Stanley Cup-bucklan ska få färdas runt till spelarnas hemstäder, som Tingsryd, Tumba och Linköping. Stort så.

Och stort också att Edmonton Oilers utmanade så starkt. Glöm inte lagets hopplösa bottenläge i november, där tränarbytet Kris Knoublauch tog över och vände på kuttingen efter kräftgången. Har han skapat ett vinnande lag som kan utmana även om 2024/25-års säsongs Stanley Cup…? Ja, kanske till och med vinna, så som Florida förvandlade förra årets finalförlust till årets vinst?

Omfamnande queerfunderingar

Teater:

HOMO SWEET HOMO

Roande. Teatergruppen Revet scenkonst bjuder i ”Homo sweet homo” på både queerhistorik och – bland annat – funderingar kring att komma ut på landet eller i stan. Foto: DAN ANDERSSON

Det finns en tradition – och historia – av gaykultur blommande i storstäderna. I den stora staden kan man komma ut och få leva det liv man kanske önskar. På klubbar, diskotek, föreningar som förenar. Det som är omöjligt för någon som växer upp på vissjan. Eller…?

Revet Scenkonsts ”Homo sweet homo” är en föreställning som belyser frågeställning. Man omfamnar hela regnbågsrörelsens alla bokstäver. Men kanske sätter man ändå skäppan främst på de homosexuellas resa från landsort till storstad. Åtminstone vad det gäller ramberättelsen där allt inleds med historien om Göran. Han som någonstans i mellersta Sverige levde ensam i ett litet samhälle. En snäll man, som hjälpte till och fanns för alla. När han gick bort upptäcktes i huset en brevkorrespondens med en fransman; om kärlek, om längtan, om ömhet, om närhet, om ett liv tillsammans.

Att komma ut som homosexuell i en ”normaliserad” landsbygd är ett steg för stort att ta. Istället börjar den resan när man väljer att flytta till storstaden för studier, för jobb, för äventyret…

Skådespelarna Hanna Ingman, Peter Hjelm, Alicia Jardine (som också är musiker) och Osborne Petersson gör sig själva, ett slags reflekterande över var och ens egen resa, för att lika snabbt växla över till olika karaktärer.

Det blir en lustfylld föreställning som är revyartad, men också sedelärande. Ja. underhållande om den queera historien där kung Magnus Eriksson (1316–1374) får bli startskottet. Han som av heliga Birgitta fick öknamnet ”Smek” på grund av sin förtjusning i både män och kvinnor. (Något som i sin tur gav den homfoba heliga Birgitta en karriär.) Selma Lagerlöf (1858–19540) passerar revy, förstås, med sina relationer med Sophie Elkan och Valborg Olander. Men däremot inget om kungarna Gustav III och Gustav V.

Men… man kan inte få med allt.

Ändå lyckas Revet Scenkonst med att gripa efter mycket utan att förlora något. ”Homo sweet homo” bjuder på humor och allvar, pumpar på med snyggt komponerad musik och tar resan att komma ut på allvar.

För visst är det så att det som mer och mer blivit självklart – just genom bland annat landets olika prideparader – nu alltmer utsätts för kritik och ifrågasättande av mörka krafter och konservativ politik.

Det givna att få komma ut på landet, att få leva sitt liv på sina villkor i det närområde man älskar och känner sig trygg i… ja, det är inte lika givet. Frågor, som jag som heterosexuell, vit, borgerligt uppfostrad stadsbo, ställer mig med ett slags lätthet. För jag behöver ju inte möta dem varje dag jag vaknar. Behöver inte möta misstänksamhet , fördomar och homofobi.

Just därför är ”Homo sweet homo” viktig – inte bara för de som omfamnas av hela regnbågsrörelsens alla bokstäver.

”Homo sweet homo”. Pjäsen hade premiär 9 april i 2024 på Stora Teatern, där den också kommer spelas i höst. Föreställningen kommer turnera med stopp i bland annat Borås, Stockholm, Karlstad och Mölnlycke. Denna recension baserad på föreställningen på Folkteatern 13 juni som en del i West Pride

Av: Revet Scenkonst.

Regi: Dan Andersson.

Skådespelare: Hanna Ingman, Peter Hjelm, Alicia Jardine och Osborne Petersson.

Scenografi/kostym: Josefine Österberg Olsson.

Musik/ljud: Alicia Jardine.

Mask: Osborne Petersson.

Monty Pythonsk opera med spexknorr

Opera:

VIVA LA MAMMA

Roande. Galenskaparnas Claes Eriksson tog inte bara tag i regin när ”Viva la mamma” – Donizettis opera – äntrade Göteborgsoperans scen; han valde också att skriva ny text. Foto: LENNART SJÖBERG

När Galenskapaparnas primus motor Claes Eriksson tillfrågades om han ville regissera Donizettis opera ”Viva la mamma” från 1827 var han inledningsvis tveksam. Av flera skäl. Men kanske framför allt för att det han fann om denna lätta och komiska opera inte visade på att det var roligt. Men… via omvägar och förmodligen kittlad av utmaningen sa han ja. Men bara om han också fick skriva den svenska texten. Förvisso har denna opera två gånger tidigare spelats på svenska scener, men aldrig i svensk språkdräkt.

När nu ”Viva la mamma” har nypremiär två år efter premiären har Annika Lindqvist axlat Claes Erikssons regiroll. Förmodligen med känslig hand och utan att krångla till det för mycket. Det är något väldigt göteborgskt över uppsättningen, men också med drag av både Monty Python och något Chalmersspex, Claes Erikssons grogrund till showbiz.

Resultatet är från start alldeles lysande och den komiska ådran pulserar med friskt blod genom denna smått galna uppsättning.

Opera med västlänkknorr. ”Viva la mamma” har med Claes Erikssons fyndiga nyöversättning – och regi – blivit både göteborgskt lokal och storartat underhållande. Foto: LENNART SJÖBERG

Originalnamnen i det lilla operasällskapet har fått svenska namn och göteborgsk inramning, staden på g. Västlänken är närvarande inte bara i text utan också i scenografin. Med sedvanlig satirisk skärpa vinnlägger sig Claes Eriksson om att vara här och nu där ingen kommer undan.

Ja, ”Viva la mamma” är en tunt spunnen komisk tråd som det naturligtvis – med fantasi – går att göra tjockare och mer intressant. Det är ju oftast så med opera, som jag känner genren, att man i handlingen ofta kokar soppa på en spik. Här får karaktärerna spela ut sina roller vitt och brett. Divan – Mia Karlsson – är vanvettigt divaaktig. Hennes misslyckade man – Mattias Ermedal – klarar verkligen inte mycket. Och så vidare.

Operasällskapet ska sätta upp ”Romulus och Ersilia” med intriger och ekonomiska bekymmer som kryddar i kulisserna. In stormar Agata Geller (Åke Zetterström), som värnar om sin dotter Lovis (Micaela Sjöstedt) och vill framtvinga en mer framträdande sångroll än den hon har.

Agata Geller har dessutom en självbiografi på gång, som under föreställningen får en betydande roll.

Intriger? Fartartade förvecklingar? Jajamensan.

Men, undrar kanske någon, är inte detta en opera? Absolut. Artisterna i ”Viva la mamma” är briljanta och det fina i kråksången (!) är att alla utnyttjar sina roller till inte bara överspel utan också till att briljera som sångare. Är man, som Mia Karlsson, divan Gunilla Coriander då sjunger man ju med överdriven emfas och tillika briljans. Och viss är det roande med Åke Zetterström, denne rutinerade baryton, som på sin artistiska ålders höst får omfamna en sådan underbar och karismatisk roll som Agata Geller.

Ja, ni förstår, ”Viva la mamma” är en synnerligen roande opera med extra allt. Sa jag att där finns en scen med klassisk balett också?

Viva la mamma, Göteborgsoperan, premiär maj 2022. Nypremiär 25 maj 2024. Denna recension baserad på föreställningen 31 maj. Spelas till och med 8 juni.

Kompositör: Gaetano Donizetti.

Svensk text: Claes Eriksson fritt efter Gillis Nygrens översättning av Hort Goerges och Karlheinz Gutheims bearbetning av Domenico Gilardonis libretto, i sin tur baserat på en komedi av Antoni Sografi.

Dirigent: Sergej Bolkhovets.

Regi, originaluppsättning: Claes Eriksson.

Regi, nyuppsättning: Annika Lindqvist.

Scenografi: Elisabeth Åström.

Kostymdesign: Ulrika Wassén.

Ljusdesign: Joakim Brink.

Koreografi: Annika Lindqvist.

Medverkande: Mia Karlsson (Gunilla Coriander), Mattias Ermedahl (Tobias Coriander), Micaela Sjöstedt (Lovisa Geller), Åke Zetterström (Agata Geller), Ann-Kristin Jones (Gabriella Vallinder), Viktor Johansson (Mölleman ”Mölle” Williamsen), Hannes Öberg/Mats Persson (Alfredo Madralli, regissör), Henrik Andersson (Åke Mörk, producent) samt Sugo åttahundra (robotdammsugare).

På scen även: Göteborgsoperans damkör.

Orkester: Göteborgsoperans orkester.

Dansare: Gustaf Jönsson, Ida Kallanvaara och Vadim Nuñez Belousov.