En aktad, världsberömd dirigent får inte bara beskedet att han har leukemi. När man letar benmärgsdonatorer visar det sig att hans syster inte är hans syster i egentlig mening. Han är adopterad. Så får Thibaut Desormeaux (snyggt spelad av Benjamin Lavernhem) söka sin familj och sina rötter, som tar honom till de franska gruvdistrikten, en hotad ort där företaget vill lägga ner gruvdriften. Här finns hans bror Jimmy Lecocq (underbart kärvt spelad av Pierre Lottin), som naturligtvis inte har en aning om sin bror och ytterst tveksamt ställer upp som donator. Det blir förstås förvecklingar när den fina världen möter den bistra. Jimmy jobbar som bambatant, spelar trombon i gruvföretagets orkester och har absolut gehör samt gillar jazz. Det blir en känslosam resa i feelgood-världen. Lite humor, lite vardagsrealism, romantik, en smula tårfyllda passager och dråpliga scener som bjuder på skratt. ”Min oväntade bror” är helt enkelt en trevlig film, som en ”Local hero” men med andra premisser.
”Min oväntade bror”, premiär 28 februari 2025.
Regi: Emmanuel Courcol.
Manus: Emmanuel Courcol, Irène Muscari, Oriane Bonduel och Marianne Tomersy.
Foto: Maxence Lemonnier.
Klippning: Guerric Catala.
Musik: Michel Petrossian.
I rollerna: Benjamin Lavernhem, Pierre Lottin, Sarah Suco, Jacques Bonnaffé, Ludmila Mikaël med flera.
BONNARD
!!!
En film om den franske konstnären Pierre Bonnard (1867–1947) är naturligtvis ingenting utan hans musa, älskarinna, modell och – senare – hustru samt konstnärskollega Marthe de Méligny (1869–1942). Vi slungas genom regissör Martin Provost – även manus –in i Paris fattiga konstnärsvärld vid förra sekelskiftet. Pierre Bonnard (excentriskt spelad av Vincent Macaigne) har raggat upp Marthe de Méligny (förträffligt spelad genom åldrarna och känslostormarna av Cécile de France) för att agera modell för hans konstnärskap. Ja, han är den självupptagna konstnären som ser till sitt skapande främst och till sitt ego. Men det uppstår en symbios mellan dem båda som också blir en förutsättning för hans kreerande, som så småningom ger honom stor framgång. ”Bonnard” är en vacker, biografisk film genom parets liv och skeenden, möten med älskarinnor och med en åldrad Claude Monet (André Marcon) som gästar huset på landet uppströms vid Seine några årtag från hans Giverny. Det är en film med mycket konst och intriger, svartsjuka (berättigad från hennes sida), vänner, societet, kärlek, skratt och förtvivlan. Allt vackert skildrat – och filmat av Guillaume Schiffman – som en rapsodi av ett konstnärskap och en livslång relation.
”Bonnard”, premiär 28 februari 2025.
Regi och manus: Martin Provost.
Kamera: Guillaume Schiffman.
Klippning: Tina Baz.
Musik: Michael Galasso.
I rollerna: Vincent Macaigne, Cécile de France, Stacy Martin, Anouk Grinberg, Grégoire Leprince-Ringuet, André Marcon, Philippe Richardin
KÄRLEK
!!!
Dag Johan Haugeruds andra film i en planerad trilogi bjuder på ett varmt sätt in till humor, feelgood och en smula existensiell filosofi om sex och frihet. Visst är den norska titeln ”Kjærlighet” en mer omfamnade titel, som väl passar till filmens innehåll, som av alla ställen inleds hos en urolog (Andrea Bræin Hovig gör en ljuvlig prestation), som meddelar en patient en dom om prostatacancer. Tillsammans med sin sköterska Tor (kaxigt mjukt spelad av Tayo Cittadella Jacobsen) möter de en krass verklighet med skilda delar empati. Paret möts också, som en slump, på det privata planet, där hans sökande efter snabb sex med andra män på Grindr och Twitter lockar även henne, som inte är på jakt efter en förhållande. Det är Oslo, det är sommar, det är bad vid Aker brygge och båt tur och retur till Nesoddtangen. Som en turistbroschyr med djup och innehåll, en smula relationsdrama och tänkvärdhet. Men framför allt en innerlig film. Den visades på Göteborgs filmfestival där Andrea Bræin Hovig tilldelades ”Dragon award best acting” .
”Kärlek”, premiär 28 februari 2025.
Regi och manus: Dag Johan Haugerud.
Foto: Cecilie Semec.
Klippning: Jens Christian Fodstad.
Musik: Peder Kjellsby.
I rollerna: Andrea Bræin Hovig, Tayo Cittadella Jacobsen, Thomas Gullestad, Lars Jacob Holm, Marte Engebrigtsen, Marian Saastad Ottesen, Morten Svartveit med flera.
Det är 20 år sedan vi stod på Jazzhusets scen för ett releaseparty av mitt soloalbum ”Sol på svenska” (lyssna här!). Plattan kom innan jul 2004 och var en märklig tävlan om vad som skulle komma först. Min producent, kapellmästare, mæstro Mattias Bylunds förstfödda barn, albumet eller den död som väntade min vän, där en hjärntumör sakta släckte hans liv för varje minut.
Döden fick vänta. Det blev barn först. Album sedan, som jag rusigt sålde till vänner, grannar, kollegor, hockeypolare. alla jag stötte på. P4 Göteborg var villiga och spelade låtar från plattan, lite skriverier blev det. Men jag var tjurig. Som recensent och nöjesreporter på GT/Expressen skickade jag inga recensionsex; de som var intresserade fick köpa plattan. Inget kotteri. Men P4-kanalerna runt om i landet fick sina ex.
Spelningen på Jazzhusets föregicks av min väns bortgång. Slutligen slapp han lidandet. Hans släkt – föräldrar och bror – var på plats från Australien. Det var en smärtsam dag, där min familj levt nära hans. Sorgen åt in i ben och märg, själ och sinne. Skulle jag ställa in…?
Nej, jag tror inte han skulle ha uppskattat det. Det blev en konsert i sorg och lycka, men märkligt paradoxal känsla där liv och död höll varandras händer. Hans pappa och bror var på plats. På sätt och vis också han. Vid ett bord ställde jag en öl, som var hans och som symbol för hans närvaro. (Ett klipp finns här från spelningen, inspelad av Lars Wallin, fantastisk kreatör, musiker, arrangör från Uddevalla. Kolla!
Plattan snurrade på, sålde slutligen 750 exemplar utan distribution annan än min egen. Utan Mattias Bylund hade det inte varit möjligt.
Det är i dagarna sex år sedan vi var på Dan Tana’s, kändisrestaurangen på 9071 Santa Monica Boulevard i West Hollywood. Där vi i sällskap om fem svenskar och två hollywoodindians, musiker/låtskrivare med ambitioner. Vi hade aldrig kommit dit om det inte var för Mattias Bylund, honom jag alltså kallar mæstro och som jag lärde känna för nästa exakt 26 år sedan.
Utsikter för musik. Foto: KAI MARTIN
Någon månad tidigare hade vi lagt grunderna för ett nytt soloalbum där vi skulle spela in i hans spatiösa villa i Partille med utsikt över hela älvdalen. På köksfönstret satt post-it-lappar med artister han då jobbade med: Weeknd, Dua Lipa, Harpo, Justin Timberlake… bland alla celebriteter satt en lapp med mitt namn. (Nej, jag tog av respekt för hans arbete och integritet ingen bild på fönsterrutan med alla uppdrag han hade på gång.)
Jag kommer att tänka på det förra året. Varför vi träffades och den svindlande resan som framför allt han har gjort när jag ser SVT:s fina och fantastiska hyllning till Abba (apropå jubileum är det 50 år sedan svenskarnas genombrott i och med segern i Eurovison 6 april 1974 i Brighton och förstås därför som de föräras denna hyllning.
Kärlek till musiken. Abba-hyllningen av SVT med svenska artister är fantastisk och rörande. Foto: ULRIKA MALM/SVT
I ”Thank you to the music” (se den här!) flimrar svenska artisteliten in för att göra sin röst – eller instrument – hörd. Detta i miljöer från skolaulor till verkstäder, frisersalonger och vildmark med snyggt placerade statister. Som vore Sverige ett mer enat land än vad det just nu är. Det är ok. Jag är svag för romantik, tror heller gott än ont, även om just det kan få sig en och annan törn när jag speglar mig i vad som händer utanför min dörr.
Abba är förstår värd sin hyllning. Inledningsscenen med Miriam Bryant med självaste Benny Andersson vid flygeln är briljant; humor och kärlek i ett. Arrangemangen i denna vackra tolkning av Abba-låten är storslagna. När jag så följer, efter lite debatt i min Facebook-tråd, ser jag att det är just Mattias Bylund som står bakom dem tillsammans med Erik Arvinder. De båda söner till fäder som ingick i stråksektionen som hörs på just Abbas inspelningar. Så vackert. Så stort.
Det är tillfälligheternas spel, dörrar som öppnas, genvägar till framgångar och händelser som när jag nystar i dem gör att jag bara häpnar.
Mattias Bylund, den 2016 Grammy-belönade musikern och arrangören, träffade jag för 26 år sedan på Musikhögskolan där vi ingick i olika jurygrupper för Smask – Svensk musikakademikers sångkåntest (ja, den stavningen). Det var ett storstilat arrangemang med originallåtar av elever på Musikhögskolan i Göteborg framförd av andra elever på skolan framför en stor orkester bestående av elever på samma skola. Några låtar sitter fortfarande kvar, som ”Du är den enda jag vill ha” med en kvinnlig trio. En smäktande, smittsam ballad.
På efterfesten – om jag minns rätt – uppträdde Åke Raask. Skådespelaren Carl-Johan Sundbergs sångaralterego. Han som sjöng schlager med Elvis i Las Vegas-ambitoner med stor orkester ledd av keyboardisten PJ Altin, som då förstås hade ett artistnamn som jag just nu inte kommer ihåg.
Det var storslagen underhållning.
Jag var i ett stim som nöjesreporter då. Fick fler inbjudningar till evenemang på Artisten där Musikhögskolan höll till. Som när sångpedagog Pernilla Emme höll konsert med sina avgångselever. Som kapellmästare: Mattias Bylund.
När bandet spelade svindlade jag fullkomligt. Vilken groove, vilket sväng! ”Honom ska jag ha!”, tänkte jag, när jag hörde honom med sitt band. Jo, jag hade börjat skriva musik långt ifrån den musikaliska postpunktradition jag tidigare gjort. Mer åt Orup möter Lisa Nilsson möter Bo Kaspers Orkester möter Mauro Scocco möter Peter LeMarc möter Svante Thuresson. Jag hade fått startbidrag ifrån inspelade demor av Olle Nicklasson, musiker i producent i Göteborg med bland annat Annica Blennerhed på sitt samvete. Göteborgsmusikern Jimmy Lagnefors, nu mer baserad i Stockholm där han gör filmmusik med den äran, gjorde en demo av ”Dum” med Håkan Lundberg som producent/tekniker/musiker. Gregor Wybraniec, då cellist i Göteborgs symfonikerna och den äldre brodern i bröderna Wybraniec, duon som gästade på Kai Martin & Stick!-plattorna från ”Röd plåt” (1982) till och med ”Uppståndelse!” (1985) ordnade fler demoinspelningar. Men jag ville mer.
När jag efter en konsert med Toto (!) på Lisebergshallen i juni 1999 träffade Mattias Bylund för en tredje gång småsnackade vi en smula. Men jag var nervös för denne musikaliske gigant (han var ju overkligt bra). Jag sa, att jag har en sak jag vill fråga honom om, men jag var tvungen att repa mod först. Kunde vi möjligtvis höras av efter sommaren…?
Konstant värd hyllningar. Mæstro Mattias Bylunds karriär är enastående. Klart han ska hyllas, som här från firandet av hans 50-årsdag. Foto: KAI MARTIN
Han skrattade och sa att det gick bra, brydd över den märklige nöjesjournalisten. Sommaren gick och hösten skred in. I oktober blev mötet av. Jag bjöd på den kinesrestaurang som låg granne med Twins på Arkivgatan, Göteborg. Berättade om min fromma förhoppningar, om han kunde hjälpa mig att musiksatta mina låtar. Han sa ja, som han alltid sa då, men det visste jag inte. Men att han hade trångt med tid. Han skulle höra av sig. Vi gick upp till Artisten, lånade ett rum. Jag spelade med stela fingrar några av mina låtar, lät honom lyssna på några kassetter. Han tvekade inte; vi skulle köra.
Tiden gick. Ett millenium blev ett annat. I mars inledning hade hans engagemang som kapellmästare för Mölndalsrevyn avslutats. Han hörde av sig.
”Jag har bokat en studio ute på Björkö. Fixat musiker och gjort några grovskisser på arr.”
Kära värld! Jag var inte värdig. Han hade fixat allt bara så där. Inte glömt en sekund av sitt löfte.
Vi åker ut i slutet av mars. Mitt minne säger 27/3, men det är en måndag och ett annat minne säger att det var en torsdag. Då skulle det ha varit 23 eller 30 mars. Strunt samma. Jag säger hej till musikerna Magnus Sjölander, trummor, Michael Engström, bas och Lasse Tapper, gitarr, plus ljudtekniker Karl Gunér.
Studion låg i Björkö hamn, ovanpå en ”sjöbod” och mannarna började rigga och ställa in ljud. Plötsligt var inspelningen igång. Fyra eller fem låtar gjordes i rask takt. Mæstro Bylund var nöjd efter några tagningar, musikerna packade ihop och vi la på sång, lite extra keyboard, mixade och fixade. Klockan var två på natten. Jag var exalterad. Det låt ju fantastiskt. En cd på materialet brändes och vi kunde ringa efter färjan, så som man var tvungen att göra för att komma till fastlandet nattetid, och for i var sina bilar hem.
Väl hemma var jag euforisk. Jag kunde inte sova. Lycklig kunde jag, kanske efter någon liten sömn innan familjen skulle stiga upp, spela upp musiken för mina nära och kära, som i sin tur blev entusiastisk.
Jag var i himlen.
Det grepp jag lyckligt fått om Mattias Bylund släppte jag inte. Han kunde, som ingen annan, såga upp min skalle och skåda in i de idéer som jag hade för att sätta ton, takt och arr på dem. På hösten, i september, bokades ny tid i samma studio med samma musiker, förutom Lasse Tapper som bytts ut mot Stefan Ekstedt på gitarr. Nya låtar med samma bländande resultat.
Mæstro Bylund och jag fortsatte göra demor. Nu i hans lägenhet i Lunden på Torkelsgatan. När vi sedan gjorde några låtar i Apparatstudio, dit han flyttat sin verksamhet, på Ejdergatan lät det bara bättre och bättre. Men han hade mycket att göra. Hade kommit i ropet som keyboardist för Sven-Ingvars och Christer Sjögren, bland andra. Jag ville inte stressa. Inte ligga på. Det fick ta sin modiga tid. De sista inspelningarna skulle dröja innan jag fick höra.
Så ringer han till mig och säger att det är klart. Men han har bråttom. Jag sitter på jobbet vid Järntorget och han kommer förbi i sin svarta V70 med tonade rutor, trycker ned den sakta nedglidande sidorutan, lämnar över en cd, säger hej och åker iväg. Nervöst lyssnar jag i lurar på min arbetsplats och trillar snabbt baklänges. Det är producerat, som vore det en skivinspelning.
Jag ringer och säger: ”Vi måste gör en skiva!”.
Han svar är berusande. ”Jag visste det.”
Så inleds mer seriöst det som kom att bli ”Sol på svenska”, som kom i december 2004 (på Spotify lagom till min 60-årsdag 2016). Med oavstånde musiker, delar av demoinspelningarna från Björkö i uppdaterad form, med mästersaxofonisten Wojtek Goral, stråkar där Mattias Bylunds pappa Martin Bylund med fru Irene medverkar – och Gregor Wybraniec – plus blås med Sven Fridolfsson och Erik Rosenkvist. Dessutom skön jazzgitarr av Magnus Sjöqvist och bländande vacker sång av Anna Bylund. Ja, Mattias Bylund dåvarande fru.
Just de sistnämnda som medverkar på SVT:s Abba-hyllning ”Thank you for the music”. Den svindlande kopplingen mellan dessa storheter och min musik.
Han har inte slått av på takten. Kolla in Björnzon på SVTplay nog har mæstro ett finger med i spelet där med. Och går man in och kollar vilka han har jobbat med på Spotify är det bara att ta sig för pannan. Så imponerande. (Lyssna och kolla in här!)
Work in progress. Foto: KAI MARTIN/MAGNUS SJÖQVIST
Inspelningarna från Partille ligger fortfarande och väntar på att ges ut. Då, då Magnus Sjöqvist (gitarr), Miko Rezler (trummor), Michael Engström (bas) och Mattias Bylund (keyboard). Han har mycket att göra, det får ta sin tid, men jag hoppas ändå på att det ska bli av. Jag har hört pålägg som har gjorts, försöker ha tålamod. Glömmer av. Kommer på. Så kommer inslag som Abba-hyllningen eller Björnzone och jag påminnas. Eller inlägg på Facebook om saker han jobbar med. Jag är konstant imponerad och på något vis har jag, som ett slags fjärilseffekt, bidragit till där han är nu och är, tvivels utan, stolt över detta.
Han som under gång klev in som kapellmästare på Rondo för Sven-Ingvars, fortsatte med Christer Sjögren och senare blev kapellmästare i ”Bingolotto” (en roll han fortfarande innehar). Men han ville ju mera och var inte helt nöjd med hur utvecklingen tagit sig, funderade på att flytta till Stockholm… så kom telefonsamtalet. Det från hans elev från Sam-skolan, Johan Carlsson. Han som ingick (gör det fortfarande) i Max Martin-teamet. ”Vi saknar ett stråkarr på en låt. Kan du göra det?” ”Visst. När ska ni ha det?” ”Imorgon.”
Taget. Mattias Bylund, om jag minns det rätt, fick aldrig reda på vem som var artisten. Men den natten förändrades hans liv. Hans stråkarrangemang imponerade så mycket att uppdrag adderades och på vägen gav det den där Grammisen för arrangemangen på Taylor Swifts ”1989”.
Nu skriver vi 2025 och han fortsätter jobba på för team Max Martin och ett ständigt svällande CV växer ytterligare.
Los Angeles, förresten, vad gjorde jag där med Mattias Bylund? Jo, när vi gjorde inspelningarna i Partille fick jag reda på att han skulle till LA i mars (vi skriver alltså 2019). Naivt undrar jag om inte vi kunde få lägga sång i Max Martin-studion. Svaret kom inte spotant. Men i början av mars skriver han att studio är bokad. Av förklarliga skäl fanns inte Max Martin-studion att tillgå. Men Mattias Bylund hade fixat IFPI:s studio i Hollywood. Två dagar. Det var bara att köpa biljetter till hustrun och mig, boka hotell (Ramada Plaza), fixa visum och åka.
Det blev några fantastiska dagar och ständigt pågående händelser, som jag inte ska uppehålla er med för mycket. Men andra dagen av studioarbete ringer det på mæstros mobil. ”Jag måste ta det här”, säger han. Han lyssnar. Hummar. Lägger på. ”Ok, Kai, det är nu eller aldrig.” Vi har fått audiens hos Johan Carlsson i Max Martin-studion och åker dit, lyckligtvis bara några kvarter ifrån där vi huserar. Det pågår inspelningar i varje rum av den gigantiska villan, som visar sig vara Frank Sinatras gamla. Men inga artister är på plats. Vi får en timme på plats, inga foton får tas – åtminstone inte som får läggas ut på sociala medier. Jag är, återigen, djupt imponerad.
Sällskapet på Dan Tana’s…? Ja, det visar sig att en av tjejerna precis kickat igång sin låtskrivarkarriär med den här låten: ”Sweet but psycho”.
Sopran med bredd. Negar Zarassi nöjer sig inte med opera utan bjuder på allt från ”Piaf till Puccini”. Foto: KAI MARTIN
Stora Teatern, Göteborg.
Publik: Snudd på utsålt, cirka 550.
Bäst: Förutom rösten hennes chosefria, personliga tilltal.
Sämst: Att det inte blev någon ”Hönan Agda”.
Fråga: Opera, operett, musikal, popera, visa – vilka fler genrer kan hon få in i sitt program…?
Som treåring kom hon tillsammans med sin mamma från Iran till Sverige. Med en förtjusning för show och dans var det inte givet att just det skulle bli hennes yrke. Tog ton på riktigt gjorde hon först på Hvitfeldtska gymnasiet där en lärare tog med henne till Göteborgoperan. Ett besök som blev en aha-upplevelse. Nu 43 år gammal har hon etablerat sig som sopran, men utan att riktigt vilja bestämma sig för vilken genre hon tillhör: opera, operett, musikal, popera, visa, persisk tradition…
Kanske var det det som gjorde att hon, mitt under brinnande pandemi, lyckades så väl i ”Persia’s got talent” (jag skrev om detta i GöteborgDirekt, läs här) våren 2021. Ett program som gjorde att hon nådde miljontals tittare världen över.
Men hon har synnerligen väl också lyckats på det lokala planet. I hemstaden lockar hon sin publik och hennes arrangemang på Stora Teatern hade knappt någon plats över. Under rubriken ”Från Piaf till Puccini” visar hon på bredden i sitt artisteri.
Ja, det är rösten som är i fokus. Negar Zarassi har en mjuk, men stark ton. Intensivt när så krävs. Försiktigt ömsint då det behövs. Hon kan skickligt växla mellan opera och vad det nu månde vara av kammarmusik, musikal, visa, jazz på Cornelis vis eller persisk folktradition (hon har en förkärlek för den persiska storstjärna Delkash 1925–2004) på ett sätt som just operasångare inte alltid lyckas med. Lika skickligt skiftar hon från att sjunga på italienska, franska, tyska, engelska, svenska och farsi.
Till sin hjälp har en orkester med en stråkkvintett, slagverk och piano med Arne Murby vid tangenterna och som snillrik, lyhörd arrangör och kapellmästare. Här görs den stora musik grandios i det lilla i mötet mellan Negar Zarassis röst och orkestern och omvänt. Det är ett möte som är lyhört och finstämt.
För att ytterligare bjuda på bredd har hon bjudit in tenoren Alexander Grove i musikaliska möten. Som i ömsinta ”Balcony scene (tonight)” ur musikalen ”Westside story”. Även hennes – emellanåt – ackompanjatör och turnéfrände David Carbe dyker upp som, bokstavligen, en gubbe ur lådan för ett fartfyllt pianonummer på egen hand.
”Från Piaf till Puccini”, alltså, men med så mycket mer. Negar Zarassi omfamnar inte bara musik på ett högst eklektiskt vis utan rör sig sömlöst mellan genrer. Till det har hon ett förtjusande chosefritt, humoristiskt tilltal, som smittar. Men inte utan egg. Att så snyggt väva ihop Hasseåtages ”Donna Juanita” från revyn ”Spader madam” (1969) till ett brandtal för kvinnans, självklara, självbestämmanderätt över både kropp, själ, liv och sexualitet till kvinnornas frigörelse i allmänhet men Iran i synnerhet… ja, det är skickligt och modigt.
Så blir en kväll med Negar Zarassi en afton med så mycket mer än musik och skönsång; det blir också en stund för eftertanke och en omfamning med musikaliska örhängen som balsam för själen.
”Från Piaf till Puccini”, Negar Zarassi med orkester och gäster, Stora Teatern, Göteborg. 22 februari 2025.
Negar Zarassi: sopran.
Arne Murby: piano/kapellmästare.
Maxx Wulfson: violin.
Viveca Rydén Mårtensson: violin.
Jill Johansson: viola.
Mats Lindberg: cello.
Jonas Franke Blom: bas.
Michael Andersson: slagverk.
Alexander Grove: tenor (gästartist).
David Carbe: piano (gästartist)
Låtlista:
1. Casta Diva (ur Norma av Vincenzo Bellini)
2. Baz Bahar, persisk vårsånger
3. Gabriellas sång (från filmen/musikalen Såsom i himmelen, musik/text: Stefan Nilsson/Py Bäckman)
4. Somliga går med trasiga skor (Cornelis Vreeswijk)
5. Petite Fleur (Sidney Bechet/Fernand Bonifay och Mario Bua)
6. Donna Juanita (Franz Schubert/Hans Alfredson och Tage Danielsson)
7. Granada (Agustín Lara, framförd av gästartist Alexander Grove)
8. Balcony scene (Tonight) (ur West side story av Leonard Bernstein/Stephen Sondheim, duett med Negar Zarazzi och Alexander Grove)
Paus
1. Quando m’en vo (ur La Bohème, Giacomo Puccini/Giuseppe Giacosa och Luigi Illica)
2. Nella Fantasia (baserad på temat Gabriels oboe från filmen The Mission, musik/text Ennio Morricone/Chiara Ferraù)
3. David Carbe (gästartist med painopotpurri på klassiska favoriter)
4. Hymne l’amour (Marguerite Monnot /Édith Piaf)
5. Naghmeye No (persisk snapsvisa)
6. Porsoon, porsoon (persisk trad)
7. Meine Lippen sie küssen so heiss (ur Guidetta, Franz Lehár/Paul Knepler och Fritz Löhne-Beda)
Extranummer
8. Brindisi (ur La Traviata, Giuseppi Verdi/Francesco Maria Piave, duett med Negar Zarazzi och Alexander Grove)
9. Time to say goodbye (Francesco Sartori, Frank Peterson och Lucio Quarantotto, duett med Negar Zarazzi och Alexander Grove)
Febrig sanningssägare. Jesper Söderblom gör sin visselblåsande Thomas Stockmann febrig och allt mer flammande. Foto: OLA KJELBYE
Läser precis en artikel om en läkare som sakligt kommenterat i en Facebooktråd där lögner och påhitt grasserar. Hen får raljanta kommentarer och gråtsmilande emojier till sin kommentar. Fakta är inte mycket värt i dessa dagar. Fråga just läkare. Fråga forskare. Fråga, för all del, journalister. En grupp som vill hantera sanning med varsamt korrekt hand.
Men… vi lever i en tid där evidens inte är fakta. Istället lever vi efter hittepå eller märkliga, politiska vändningar med en kappa som fladdrar i medgångsvinden.
Henrik Ibsen skrev ”En folkefiende” i ett slags fåfäng vrede efter att hans pjäs ”Gengångare” inte prisats som författaren tyckte att den borde. Samtidigt är Norge, ja, större delen av västvärlden, i slutet av 1800-talet inne i en demokratiseringsprocess, som i mångt och mycket format det samhälle vi har idag. ”En folkefiende” skrevs 1882 när parlamentarismen var på väg att införas i Norge.
Ibsen var skeptisk till de politiska vindar som blåste. En modernisering av samhällets struktur. Var det av ondo eller godo…? I denna hans då så aktuella pjäs stormar det rejält på den offentliga arenan, som inne i läkaren Thomas Stockmanns själ. Han som avslöjar vattnet till stadens kurbad, som otjänligt. Han som inledningsvis får med sig etablissemanget – tidningar och entreprenörer – men stöter på patrull hos politikerna.
I regissör Viktor Tjernelds uppsättning av Ibsens klassiker blossar det upp till en familjefejd. Thomas Stockmann, febrigt och engagerat spelad av Jesper Söderblom, är sanningssägaren. Den visselblåsare som vill rädda invånarna från sjukdomar relaterat till det vatten som gör allt annat än renar. Motståndet kommer från hans syster, den slipade politikern Marie Stockmann, hans syster. Hon görs av Josefin Neldén, som under några år skämt bort oss på film och i tv-serier, med starkt spel. Nu i sin comeback på scen visar hon klass med sin roll, som bitvis är otäck i förmågan att vända politiken till sin fördel.
Första akten inleds med att paret Thomas och Sofia Stockmann tillsammans med dottern Petra i de övre tonåren precis har flyttat in i sitt hus. Joe Cockers ”With a little help from my friends” dånar till en headbangande, mimande Sofia. Gäster kommer. Journalister, konstnärer, svärmor… ja, även syster Marie dyker upp.
Samtliga gör sina entréer via dörrar och riktar sig artigt mot publiken. För vi ska vara med. Något som visar sig blir en allt större roll ju längre pjäsen lider.
Springa dörrar är ju ett klassikt farsgrepp för att presentera intrigen – ofta komplicerad för att möjliggöra förvecklingarna som följer. Här blir första akten just en fars med humorn som vapen, samtidigt som Thomas Stockmann ivrigt har sitt stora avslöjande i en rapport i sin hand. Den som tidningens stora journalist Natalie Hovstad (Victoria Olmarker) tillsammans med sin praktikant Niklas Billing (Odin Romanus) vill publicera. Ett porträtt av Thomas Stockmann, som ska rubricera honom som stadens hjälte, ska ges ut. Den Voiåkande entreprenören Rikard Aslaksen (Fredrik Evers), ständigt med flera mobilsamtal jonglerandes i luften, äger det mesta i samhället – inkluderat tidningen. Alla är positiva till artikeln i allmänhet och rapporten i synnerhet.
Tempot är högt, handlingen svischar förbi och tonen sätts för att sakta skruvas åt till en allt dovare och mörkare. I andra akten slår det till och det är då det stora allvaret och dramatiken rullar in. En sanningssägare kan ju skapa problem för staden, för inkomster, för relationer. Att ta hand om det förgiftade vattnet, som ju kommer från fabriker som ger invånarna inkomster, blir kostsamt. Nytt, rent vatten i rör som måste läggas om utsätter stadskassan för ett orimligt tryck. Planerade satsningar på vård och skola kommer ställas i skamvrån. Hälsan tiger kanske inte still, men den går att snacka bort.
Plötsligt står Thomas Stockmann ensam. Alla vänder sig emot honom och han, sanningssägaren, som har rätt blir istället en ”Folkefiende”. Han försöker informera stadens invånare på ett stormöte, men det tas över av det etablissemang som nyligen stod på hans sida. Marie Stockmann utmanövrerar sin bror brutalt. Hans flammande tal på mötet blir en pamflett, som slår hårt mot alla, inklusive oss i salongen. Ingen kommer undan. Vi vet att han har rätt. Men när Fredrik Evers slemmiga Rikard Aslaksen ger oss chansen att rösta för Thomas Stockmann avkrävs vi på vissa kriterier (jag ska inte avslöja vilka de är); majoriteten tiger. Det är kusligt. Det är starkt. Det är otäckt.
Ja, Thomas Stockman vänds ryggen. Han står styvnackad. Men förlorar också allt.
”En folkefiende” har Henrik Ibsens ramberättelse, men sätter den i ett här och nu. Han skulle nog inte riktigt känna igen sig i replikernas snabba skiften, eller i den humor som har vävts in på gott och ont. Men styrkan i Viktor Tjernelds version är just att den landar tungt i vår nutid där evidensbaserad sanningen inte är mycket värd.
Henrik Ibsens ”En folkefiende” lever och har hälsan. För två år sedan såg jag, exmepelvis, Niklas Hjulströms uppsättning på Västmanlands teater (läs recension här). Samma tema, samma ramberättelse, men med delvis andra karaktärer och en annan tvist – om än med både sanningen och demokratin i blickfånget.
”En folkefiende”, Göteborgs stadsteater, premiär 15 februari 2025. Spelas till och med 9 april.
Av: Henrik Ibsen.
Regi och bearbetning: Viktor Tjerneld.
Scenografi och kostymdesign: Siria Areyuna Wilhelmsson.
Maskdesign: Elin Bergström.
Ljusdesign: Sofie Gynning.
Komposition och ljuddesign: Daniel Fogh.
På scen: Jesper Söderblom (Thomas Stockmann), Michaela Thorsén (Sofia Stockmann), Aviva Wrede (Petra Stockmann, paret Stockmanns dotter), Josefin Neldén (Marie Stockmann, syster till Thomas Stockmann)), Fredrik Evers (Rikard Aslaksen), Carina M Johansson (Louise, mor till Sofie Stockmann), Victoria Olmarker (Natalie Hovstad), Odin Romanus (Niklas Billing) och Johan Friberg (Hørster).
Briljant galenskap. Mia Höglund-Melin är all in i sin gestaltning av far Ubu i Stadsteaterns uppsättning av Alfred Jarrys absurda drama från slutet av 1800-talet. Foto: ELLIKA HENRIKSON
Som om det inte har räckt med utmaningen att sätta fransmannen Alfred Jarrys absurda drama ”Kung Ubu” på scen. Det som skapade rabalder vid premiären 1896 på Théâtre de l’Oeuvre. En föreställning som utmanade publiken, med scenografi av bland andra konstnären Toulouse-Lautrec, så till den milda grad att man lämnade salongen.
Nu har man iscensatt den på Lilla scen på Göteborgs stadsteater med en ensemble om fyra med Mia Höglund-Melin som den despotiske, makthungrige, galna och smått korkade fader Ubu som suktar efter den ”polska” tronen. De tre andra – Malin Morgan, Benjamin Moliner och Johan Stavring – glider in och ut ur karaktärer och könsroller i en intensiv föreställning.
Det har, som sagt, inte räckt med utmaningen med pjäsen och iscensättningen i sig. Manuset har kortats rejält (men har med effekt sparat den ålderdomliga språkdräkten och Jarrys språkliga defekter) och Mia Höglund-Melin har tvingats trotsa en envis förkylning under repetitionerna. Om det är därför som, nyss uppstånden ur sjuksängen, hon ser så härjad ut i denna hennes livs roll, ska jag låta vara osagt. Men hon gör en febrigt plågad fader Ubu, han som talar innan han tänker och beslutar i hast utan förnuft och vettig riktning.
Hon är både underbar, briljant tokig och helt all in i sin karaktär, som möter publiken i stort sett hela speltiden om två timmar (inklusive paus).
Men inte utan sina lika briljanta medspelare som är allt annat än staffagefigurer. Inom en blinkning av en sekund (snyggt med scen- och karaktärsbyte med ljuset) skiftar man från en person till en annan. Det är skickligt, roande och detta görs utan att man tappar ett uns av styrfart genom de till bredden av galenskap fyllda förvecklingarna.
Alfred Jarry skapade ju sin parallellt filosofiska och konstnärliga idé patafysik. Vetenskapen om ”det som ligger bortom fysiken”. Hans fiktiva karaktärer ska i hans pjäser ”utforska absurda eller fantastiska lösningar på existerande problem”, som det står i programbladet. Hans filosofi och texter/pjäser har ju gett ringar på vattnet, som amerikanska bandet Pere Ubu, som i sin tur påverkat Bob Hund.
I denna regissör Malin Stenbergs uppsättning görs detta som om ensemblen har haft roliga timmen i ett mentalt, lekfullt mellanstadium. Toaborstar och toarullar samt fullkomligt skräp får i Max Mitles öppna, transparenta planlösning av en tre rum och kök-lägenhet helt andra verkningsområden.
Ja, det är tramsigt, äckligt och larvigt – och alldeles underbart. ”Kung Ubu” och den efterföljande, andra aktens ”Den fjättrade Ubu”, är definitiv absurd. Men också allvarlig om vad maktfullkomlighet leder till och – i just ”Den fjättrade Ubu” – vad som är frihet. En reflektion av den politiska galenskap vi just nu lever i – utan diplomati eller ödmjukhet, respekt eller solidaritet.
Gå och se ”Kung Ubu” för rövelen!
”Kung Ubu” och ”Den fjättrade Ubu”, Göteborgs stadsteater, Lilla scen. Premiär 12 februari 2025. Spelas till och med 22 mars.
Av: Alfred Jarry.
Översättning: Sture Pyk.
Bearbetad av: Malin Stenberg, Anna Berg och ensemblen.
Regi: Malin Stenberg.
Scenografi och ljusdesign: Max Mitle.
Kostymdesign: Heidi Saikkkonen.
Maskdesign: Linda Jean Nieminen.
Musik: Karl Jonas Winqvist.
Ljuddesign. Tommy Carlsson.
Ensemblen: Mia Höglund-Melin (kung Ubu), Benjamin Moliner (mor Ubu, björn, fri man, domare med flera), Johan Stavring (underkuf, kapten Bordure, prinsessan Dudinslav, bonde, fri man, domare med flera) och Malin Morgan (underkuf, drottning Rosamunda, Giron, tsar, bonde med flera).
Kempe en kämpe. Adrian Kempe med sitt 2–3-mål såg till att bidra så att Tre Kronor tog en poäng mot värdnationen Kanada.
Så har då Four Nations startat, hockeyturneringen mellan Kanada, USA, Finland och Sverige med respektive landslags främst NHL-spelare. En plojturnering istället det sedvanliga breaket för All Stars-festligheterna…? Kanske. Men ändå med så mycket mer allvar inbäddat. Här handlar det trots allt om ländernas bästa spelare i möte med mycket prestige i potten.
Saknas gör, avförklarliga skäl, Ryssland. Men även Tjeckien, världsmästarna från i våras, och det tycker jag är märkligt. Det finns ju en uppsjö av spelare i NHL med tjeckisk bakgrund, så landets medverkan hade varit given.
Premiärmatchen var Kanada mot Sverige, med Tre Kronor som hemmalag i Bell Center i Montreal. Vi är alltså i något av hockeyn heliga stad med ett publiktryck mega grande från 20000 på läktaren.
Kanada mönstrar toppstjärnor som Connor McDavid (Edmonton), Nathan MacKinnon (Colorado), Sidney Crosby (Pittsburgh), Sam Reinhart (Florida) och Cale Makar (Colorado). I mål Jordan Binnington, St Louis Blues. Sverige placerade formstarke Filip Gustavsson i mål och har tänkt kvalitet i William Nylander (Toronto), Lucas Raymond (Detroit), Rasmus Dalin (Buffalo), Erik Karlsson (Pittsburgh) och Victor Hedman (Tampa) med flera. Men laget är främst tänkt som kollektivets styrka mot Kanadas stjärnströsslade lag.
Det skulle giva sig att den på förhand givna kanadensiska offensiven inte lät vänta på sig. Efter en hög klubb från Nylanders sida på MacKinnon snurrade hemmanationen upp svenskarna i ett powerplay så det stod härliga till. En underbar backhandpassning från Crosby skar ett snitt genom svenska målgården, under Ekholm, förbi Filip Gustavsson till en helt fri MacKinnon som rakade in 1–0. Då hade inte en minut gått.
Därefter var svenskarna statister. Långsamma i sina beslut, saknade tålamod och var lättcheckade över hela banan. Skottstatistiken var skoningslös. Kanadensarna frestade det svenska försvaret; svenskarna inte alls.
0–2 kom från veteranen Marchand (Boston), som enkelt kunde placera pucken i tom kasse efter ett två mot ett-läge. Den svenske backen gick på puckhållaren, som ju Filip Gustavsson ansvarar för, och passet i sidled var förfärande enkelt från Point (Tampa) och straffade Sverige. Då hade det gått 14 sekunder.
Ett det var ett resultat som höll sig perioden ut ska vi tacka försynen för.
Men… Tre Kronor kom ut som ett bättre lag i andra perioden. Höll i pucken. Fick ner kanadensarnas tempo. Var mer noggranna i försvarsspelet och i uppspelsfasen. Plötsligt var det ett spel utan desperation utan i kontroll. Fler och fler gånger utmanades Binnington i kassen, men det var tämligen beskedligt. Så plötsligt nyper Brodin till med ett överraskande skott som smiter över Binningtons högeraxel. 1–2 och liv i matchen.
Lika överraskande kontrollerade nu Tre Kronor matchen. Försvaret höll tätt, styrde ut motståndarna. Filip Gustavsson var säkerheten själv och i anfall radades chanser upp. Men som vanligt gav en kontring 1–3 där Nylander helt glömmer hemjobbet som ger Stone (Vegas) chansen han inte missar. Återigen är det Crosby som är framspelare med ackuratess.
Nu har inte Sverige gett upp. Laget fortsätter kontrollera spelet och ger inte Kanada mycket utrymme. Adrian Kempe skjuter 2-3 (42 minuten) på en kontring signerad Erik Karlsson, som dessutom i momentet innan förtjänstfullt jagat hem och avvärjt en kontring. Strongt.
Kvitteringen i 49 minuten av Joel Eriksson Ek (Minnesota) var i klass med det mot ryssarna 1987, som gav VM-guld. Lucas Raymond driver hårt i anfallszonen, cirklar runt och möter Jesper Bratts klubblad, som med precision bjuder öppet mål för Eriksson Ek.
Resultatet håller, men inte utan Filip Gustavsson bländande målvaktsspel. (Binnington var inte heller dålig och de som kritiserar honom för Kempes mål missar touchen skottet tar på försvarande spelares klubba.)
Den dramatiska förlängningen gav, förstås, kanadensisk seger när Sidney, den ständige, Crosby serverar Mitch Marner det avgörande, 3–4 i 67 minuten.
Jo, det fanns saker att skärpa till. Och spelar som behöver höja sin nivå. William Nylanders hemjobb har mycket kvar att önska. Dessutom, tappade han puck offensivt var det som om han också tappade intresset. Mika Zibanejad har haft en tuff höst i New York Rangers och har sett olycklig ut på isen. Det har i och för sig skiftat efter nyår, men det är som det fortfarande har dröjt sig kvar. Försvaret i första perioden var – över hela banan men i synnerhet i egen zon – inte bra. Matchen börjar då den börjar.
Men att ta en poäng av hemmanationen är trots allt strong. Det trodde inte mitt defaitistiska jag innan matchen och definitivt inte efter första perioden, som påminde om när Nordamerika (med unga spelare från USA och Kanada) sköljde över Tre Kronor i World Cup 2016. Tur – eller skickligt – att det gick att vända.
Paradroll. Ia Langhammer briljerar som den mustiga värdshusvärdinnan Slaktar-Berit i ”Kronprinsen och tyrannen”. Foto: NORDISK FILM
Julkalendern ”Kronprinsen som försvann” var ett livfullt drama i något slags medeltida fantasy miljö som lockade en storpublik 2022. Regissören Tord Danielsson fick mersmak och lyckades locka produktionsbolaget till en långfilm, som nu har landat i biograferna. Han har dessutom fått med sig stora delar av skådespelarkadern. En inte helt oväsentlig del för att göra ”Kronprinsen och tyrannen” till en kittlande familjefilm med delvis roande och kraftfullt skådespeleri. Så… kvar är Maria Lundqvist, som Nanni, värdshusägaren som sliter med sin krog och samtidigt fostrar barnbarnen Hilda (Kerstin Lindén) och Lillebror (Valter Toverud). Kvar är också kronprins Carl Wilhelm Gyllencrona (Xavier-Canca Englund) och drottning Lovisa (Dilan Gwyn) samt narren Amir (Arvin Kananien). Och sist men inte minst de oförbätterliga korkskallarna till knektar Rask och Frisk (Magnus Sundberg respektive Christoffer Nordenrot).
Ja, det har gått några år sedan kronprinsen Carl Wilhelm Gyllencrona tillsammans med Hilda lyckades rädda det lilla konungadömet från tyrannen (kronprinsens ondskefulle far). Frid lever och med det välmående. Men så kommer kronprinsen farmor Amalia (Suzanne Reuter), en lömsk härskarinnan som har planer inte bara för riket utan också för kronprinsen, som ska fostras till en tyrann som sin far.
Det stundanden bröllopet mellan drottning Lovia och narren Amir skrinläggs brutalt när Amalia rider in mitt i akten.
Det blir dramatik och förvecklingar inte bara inom kungafamiljen utan också mellan Hilda och kronprinsen samt mellan farmor Nanni och hennes syster Slaktar-Berit (Ia Langhammer). Hon som driver en konkurrerande krog och som med förlov sagt inte kommer överens med sin syster och vice versa.
Så möter vi tre äldre kvinnor i mustiga, kraftfulla och centrala roller (när hände det senast?): den ondskefulla Amalia (en vasst slipad roll av Suzanne Reuter), farmor Nanni (frejdigt och innerligt gestaltad av Maria Lundqvist) och Slaktar-Berit (Ia Langhammer i en kompromisslös, piprökande och tuff karaktär).
Det handlar komedi blandat med komedi. Storslagna scener med slottet som både kuliss och interiör, slagsmålsscener i skumma barer, dramatik i trånga gränder och explosioner. Dessutom ett slut som lovar en fortsättning.
”Kronprinsen och tyrannen” är perfekt underhållning för hela familjen. Åtminstone från lågstadieåldern och uppåt.
”Kronprinsen och tyrannen”, premiär 7 februari 2025.
Regi och manus: Tord Danielsson.
Kamera: Erik Nordlund.
Musik: Jonas Wikstrand.
I rollerna, bland andra: Xavier Canca-Englund, Kerstin Lindén, Maria Lundqvist, Suzanne Reuter, Ia Langhammer, Dilan Gwyn, Arvin Kananian, Magnus Sundberg respektive Christoffer Nordenrot.
UNIVERSAL LANGUAGE
!!!
Absurd. ”Universal language” av Matthew Rankin är både absurd, roande och iskall. Foto: PRESSFOTO
Med svensk premiär har denna absurda, kanadensiska film redan snurrat nästa ett år med positivt mottagande från såväl publik, kritiker som jurymedlemmar i filmfestivaler som Cannes, Melbourne och Toronto. Inte överraskande, men ändå… för här hamnar vi i ett Kanada lamslaget av kyla där perser och persiska dominerar. Det är som en märklig spegelvärld av den vi lever i, men med andra lagar, sociala regler och förhållningssätt. Karaktären ”Matthew”, spelad av regissören och manusförfattaren Matthew Rankin, är central i filmen. Men också en massa andra, högst triviala händelser i filmen. Allt börjar i en stökig skolklass med en försenad lärare för att fokus så småningom ska hamna på några elever, som sedan blir en väsentlig del av historien. Likt ett sliding door-koncept vävs intrigen ihop i en stram miljö som om David Lynch filmat med Roy Andersson. Matthew slutar på sitt jobb i byråkratins Montreal för att ta sig till sin mor i Winnipeg (där det mesta av filmen utspelar sig) där han inte har varit på år och dag. Det är en komedi, en köldslagen sådan på grund av miljön, med underbart knäppa karaktärer (och kalkoner). Ja, i sanning absurd med glidande in och ut ur både fantasi och filmens verklighet. Språket är i genomgående på persiska, alla skyltar – från reklam till vägskyltar – är på persiska. Så också musiken. Förutom finalen där kanadensiska bandet the Guess Whos mäktiga ”These eyes” från 1969 tonar ut filmen. Märkligt även det.
”Universal language”, premiär 14 februari 2025:
Manus: Matthew Rankin.
Manus: Ila Fioruzabadi, Pioruz Nemati och Matthew Rankin.
Kamera: Isabelle Stachtchenko.
Musik: Amir Amiri och Christophe Lamarch-Ledoux.
Klipp: Xi Feng.
Skådespelare: Matthew Rankin, Pioruz Nemati , Rojina Esmaeili, Saba Vahedyousefi med flera.
Närproducerad humor. Torslandarevyn firar tio år med humor, som kommer nära sin publik. Foto: KAI MARTIN
Kulturhuset Vingen, Torslanda.
Publik: Utsålt.
Bäst: Tina Westerberg är en riktigt stark sångerska.
Sämst: Sketchen om mord på Liseberg i numret ”Kaninlandet” har med fördel kunnat ställas över.
Fråga: Visst har det blivit mer levande musiknummer med ett band på scen…?
Att troget ställa sina tjänster till förfogande för en lokalrevy är bara det värt ett förtjänsttecken. Entusiasterna med Torslandarevyn är unga i klassen – jämför Borås (sedan 50-talet), Mölndal (sedan 70-talet) eller Falkenberg (sedan 90-talet) – som i år firar tio år.
Många i ensemblen var med redan vid starten 2014 och har med andra ord samlat på sig rutin och säker spelglädje. För ska man spela lokalrevy gäller det inte bara att samla ihop lite hastigt skrivna sketcher eller sånger. Här krävs förberedelser, kostymer, dramaturgi och musikarrangemang.
Det sistnämnda har man löst med förinspelad musik, som spänner över allt från ”Ghost busters”, ”Mitt eget blue Haawaii” till Elvis musik och Dire Straits. Visst, det skulle bli mer effektivt med ett band på scen, som möter sångarna i dynamik och harmoni; nu blir det lite för karaokeartat över de flitigt förekommande musiknumrena. Men sjunga kan gänget. Både som solister och i ensemble, med snyggt utskuren stämsång.
Så sticker Tina Westerberg ut lite extra, framför allt i det allvarsamma (sång-)numret ”Moder Jord”, om miljöförstöring. Men även Mikael Magnusson, som i rollen som Nils i första aktens fars är i Knut Agnred-klass.
Som en lokalrevy plågar handlar det om högt och lågt. ibland sitter man och skruvar sig, som publik. Ibland är skämten smarta.
Första akten är ett slags fars fylld av förvecklingar. I ”Kusten är klar” ska Sverige stärka sitt försvar. Till kommunpolitikerna utgår ett uppdrag om att starta ett förband. Det i sin tur skapar en händelsekedja av missförstånd när politikerna, för att slippa ansvar, slumpmässigt väljer ut en person att lösa allt.
Jo, det är bitvis dråpligt där allt från gejmande ungdomar till skattesmitande Spaniensvenskar dras in i intrigen. Humorn är som bäst som hämtat från något av Galenskaparna och After Shave. Men här blir det också tydligt att man inte har skådespelares tajming och förmåga att leverera repliker. Det blir lite haltande och lågt tempo. Men allt räddas av det rappt roliga slutet.
Andra akten är klassisk nummerrevy där man också har valt att låta en bildskärm komma in med ”reklaminslag”, ”nyhetssändningar” och hälsningar. Så dyker Glenn Hysén, min gamle bandkamrat, filmprofilen, Ronny Svensson och Kjell Wilhelmsen upp för att gratulera den tioårsfirande jubilaren. Ja, även humorprofilen Markus ”Lester” Qvist kommer in med några inslag. Det är snyggt gjort och möjliggör för ensemblen att både hämta andan och byta kostymer.
Bland scennumren står – förutom tidigare nämnda ”Moder Jord” – ”The singer” (sångaren som aldrig får chansen att sjunga), ”Rock’n’rollator” (vilken fartfylld koreografi) och ”Bönner” (om gårdsförsäljning av alkohol från hembrydsföreningen!) för sig själv. Där är det guldstjärna i kanten.
Jag är också förtjust i ordvrickandet i ”En rapp, rapp rapport” med Peter Svanberg, som nyhetsreporter, snyggt förmedlande en text värdig Claes Eriksson.
Plastkorkar, Anna Kindberg Batra och SD:s trollfabrik är gemensam nämnare för samtliga revyer jag har sett i år. Torslandarevyn gör sina nummer på temat förtjänstfullt. Visst kunde man ha låtit bli några nummer, som inte landar så väl. Men över lag är Torslandarevyns ”Kusten är klar” en generös föreställning med humor från framför allt nära men också fjärran.
Det är överlag ett gäng som trivs med varandra på scen och förmedlar det över scenkanten. De vågar att bjuda på sig själva i allt från rent trams till utmanande sång- och dansnummer. Det tackar man för.
”Kusten är klar”, Torslandarevyn, Kulturhuset Vingen. Premiär 25 januari 2025. Spelas till och med 15 mars. Denna recension baserad på föreställningen 8 februari.
Regi: Johanna Sandström.
Manus: Johanna Sandström (första akten) och ensemblen (andra akten).
På scen: Jenny-Ann Forsmark, Tina Westerberg, Lena Jinesjö, Sofie Johansson, Elvir Gashi Milder, Victor Andell Evaldsson, Isabell Samuelsson, Hazze Olsson, Runar Larsen, Helen Abrahamsson, Frederica Hissa, Mikael Magnusson, Stefan Bladh och Peter Svanberg.
Upphäver tyngdlagen. Göteborgsoperans danskompanis yttersta gränser spänns ständigt till något nytt. Som i intensiva ”We loved each other so much”. Foto: LENNART SJÖBERG
Göteborgsoperans danskompani spänner ständigt bågen för det möjliga med nya utmaningar inom dansen. Det både tjusar och lockar en stadigt stor publik, som inte bara kommer för nya uppsättningar utan också för att se om verk som kommer åter på scen.
Så får både koreograferna Yoann Bourgeois och Crystal Pite nypremiär på sina respektive verk ”We loved each other so much” och ”Solo echo”. Två var för sig helt skilda föreställningar förenade under en och samma kväll med danskompaniet som gemensam nämnare.
”We loved each other so much” är en intensiv föreställning om kärlekens möjliga och omöjliga möten. Den generösa, den desperata, den öppna, den förtvivlade, den av svartsjuka solkade, den toleranta. Allt i ett tempo som fullkomligt tar andan ur mig.
Dansarna rör sig i i hög fart på en lätt sviktande ”madrass” och rusar runt, runt i något slags kaotisk kakofoni med allt på en gång i total kontroll. De krokar tag i varandra, möts i allt från street dance- till kampsportrörelser. Låter sällan varandra vila, förutom i ytterst korta segment, samtidigt som musiken piskar på, stark och oundvikligt.
Ja, allt börjar insiktsfullt med Leonard Cohen reciterande ”The goal” från ”Thanks for the dance”. Men snart vrids allt upp på max. I vissa moment tänker jag på Godfrey Reggios film ”Koyaanisqatsi” (1982) med Philip Glass musik. En puls från naturens absoluta stillhet mot storstadens hysteriska, osläckliga puls.
Dansarna upphäver här tyngdlagen samtidigt som jag nog aldrig har sett dem dansa så fort. Åtminstone ges det intrycket. Det är inte bara dansarna som blir andfådda av ”We loved each other so much”; även publiken får torka pannan från svett och andas ut av pausen som kommer.
Vemodigt vackert. ”Solo echo” av Crystal Pite skildrar livet i dess slutskede i ömsint dramatik. Foto: HÅKAN LARSSON
Crystal Pites ”Solo echo” är något helt annat. En eftertänksam ensembledans med vissa solopartier. Till Brahms musik blir det så nära klassisk balett man kan komma utan tåspetsdans. Det är skirt, vackert och vemodigt om en människa – här gestaltad av de sju dansarna tillsammans eller enskilt – i livets, inte höst, utan vinter. Det finns en svartvit ton med de kritstrecksrandiga plaggen (byxor och väst), ljuset och den ständigt fallande snön. Väldigt vackert och just vemodigt med starka, men nedtonade känslor, som ibland blir reciterande, ibland som pantomim.
Göteborgsoperans danskompani skapar känslor med sina rörelser – igen.
”We loved each other so much” och ”Solo echo”, Göteborgsoperan, nypremiär 6 februari 2024. Spelas till och med 20 februari.
”We loved each other so much”: koreografi, scenografi och kostymdesign av Yoann Bourgeois.
Assisterande koreografer: Marie Bourgeois och Winston Reynolds.
Musik: ”The goal” från ”Thanks for the dance” av Leonard Cohen, ur konserten ”És zenekara” (1998) – ”Játék”, ”Vonósnégyes” och ”Finálé” – och ”Change” från ”Dragon new warm mountain I believe in you” av Big Thief .
Ljusdesign: David Stokholm.
Dansare: Mei Chen, Tsung-Hsien Chen, Zander Constant, Miquel Duarte, Valentin Durand, Zachary Enquist, Sabine Groenendijk, Logan Hernandez, Mikaela Kelly, Victor Ketelslegers-Polster, Ivo Mateus, Einar Nikkerud, Duncan C Schultz, Iris Telting, Josephine Weise, Johanna Wernemo och Amanda Åkesson.
”Solo echo”: koreografi av Crystal Pite.
Musik: Johannes Brahms (”Sonat för piano och cello op 38 i e-moll, sats 1: Allegro no trappa”, ”Sonat för cello och piano op 99 i F-dur, sats 2: Adagio affettuoso”.
Instudering: Eric Beauchesne.
Scenografi: Jay Gower Taylor.
Kostymdesign: Crystal Pite och Joke Visser.
Ljusdesign: Tom Visser.
Assisterande ljusdesign: Loes Schakenbos.
Dansare: Benjamin Behrends, Hiroki Ichinose, Da Young Kim, Rachel McNamee, Einar Nikkerud, Duncan C Schultz och Amanda Åkesson.
Ännu en filmfestival har passerat revy. Ur ett digert program har russin plockats ur den stora kakan för att smälta. Några sura. Några söta. Andra med mersmak.
Av – var det 270 filmer – det som bjöds har jag lyckats med att se ett trettiotal. Men då inkluderat ”Startsladden” och kortfilmstävlingens åtta filmer (övriga kortfilmer har jag tvingats rata).
Starkt drabbande. Göteborgsregissören Magnus von Horns ”Flickan med nålen” är grymt bra. Foto: LUKASZ BAK
Förhoppningen om att komma iväg på samtliga bidragen i ”Dragon award best Nordic film” – den nordiska tävlingen om 400 000 kronor – kom på skam i år igen. Av filmerna i ”Ingmar Bergman Competition” har det knappt blivit någon. Dokumentärer har jag inte alls hunnit med.
Å andra sidan har jag bjudits på en resa med film över hela världen: Japan, Indonsesien, Australien (om än i en film med slowmotionteknik),Indien, Syrien, USA, Kanada, Chile, Ukraina, Polen, Spanien, Frankrike, Belgien, Italien, Irland, Skottland med Orkneyöarnas stormiga arkipelag, Island, Finland (och lite Estland) Sverige och Centralafrikanska Republiken. En hyfsad resa över tio dagar av film.
Det är ju en del av tjusningen med festivalen. Att man kan resa med spårvagnen (eller ens utan att ens resa sig ur soffan) till en biosalong och komma ut i världen och få perspektiv på sakernas tillstånd.
Göteborgs 48 filmfestival hade olydnad som tema och sannerligen fick man smaka på det begreppet. Knappt hade alla förväntansfulla satt sig i Drakens salong för invigningsfilmen – norrmannens Eirik Svenssons ”Före mörkret” (recension här) – förrän kulturminister Parisa Liljegren läste lusen inte bara av den påstådda ”kultureliten” som gör film utan också av Festivalen, de som jobbar med den, publiken och de som njuter av film, men som också ser nödvändigheten av kultur i stort. Nu är det ju ingen överraskning att Tidölaget i sin regeringsbildning inte uppskattar kultur – åtminstone inte den som får kosta något.
Det blev sedan som ett slags självklar pendang till Filmfestivalens introduktionsfilm – den som inleder samtliga långfilmer – med Magnus Krepper som en sällan skådad slem diktator, som vill skona oss från kultur (filmer) han inte anser att vi behöver se.
Fick kämpa för film. Efter kulturministerns opolerade invigningstal hade festivalledningen (Pia Lundberg och Mirja Wester) fullt sjå att vända feststämningen rätt igen. Magnus Krepper som ondskefull diktator – i festivalens introduktionsfilm – blev en logisk fortsättning och påminnelse om regeringens kulturpolitik. Foto: KAI MARTIN och GÖTEBORGS FILMFESTIVAL
Med denna ton satt sattes också olydnaden på prov. Men också den stämningen, som åtminstone för mig, formade festivalen. Det blev mörkt, tungt, tyngre och en sorglig bismak över människans ondska och oförmåga att vilja varandra väl. Det var inte utan att jag efter – förvisso många utmärkta – intensivt drabbande och dystra filmer längtade efter ljuset, efter en italiensk film med en stor, bullrig familj där allt hände och mycket vin och mat åts.
Mina favoriter och några funderingar:
”Flickan med nålen” (Danmark/Sverige/Polen, regi Magnus von Horn). En svartvit film om en svartvit tid, som är grym i många bemärkelser. Ung fabriksarbetande kvinna i första världskrigets slut blir gravid med löfteslovande fabrikör. Blir lämnad ensam, men hamnar i händerna på en änglamakerska. Sällan har Trine Dyrholm spelat en grymmare gestalt som änglamakerskan. Den unga kvinnan görs fullkomligt hudlös av en fenomenal Vic Carmen Sonne. De vidriga miljöerna luktar med ångesten som ångar, ett persongalleri som delvis är hämtat från en freakshow och story som är grundat i en verklighet för kvinnor som inte äger rätten till sin kroppar. En brutalt stark och dyster film.
”Memoir of a snail” (Australien, regi Adam Elliot). En stopmotionfilm om en australisk, dysfunktionell familj där tvillingparet Grace och Gilbert Pudel skiljs åt när deras föräldrar avlider. En inkännande film om utanförskap, längtan, mobbning och drömmar.
”Före mörkret” (Norge, regi Eirik Svensson). Om förhoppningen att skapa gott i kriget ondska. Filmen har en känsla av närvaro som man inte kommer undan.
”Tre väninnor” (Frankrike, regi Emmanuel Mauret). Tre vänninor i Lyon, som är tajta men inte helt uppriktiga mot varandra. En listig och mycket humoristisk samt en smula vemodig intrig, snyggt presenterad med en manlig berättaröst, men sannerligen med de tre kvinnorna i centrala huvudroller.
”In the belly of a tiger” (Indien, regi Siddharta Jatla). Indisk fattigdom på landsbygden där man kan tjäna pengar med att – för hand – göra tegelstenar. En kärleksfull, ensamstående far med alkohol- och drog problem kämpar för försörjningen till sina föräldrar och två döttrar. Fabrikören på tegelfabrikören får Hans Alfredsons roll som John Höglund i ”Den enfaldige mördaren”, som en blid och vänlig humanist.
”Cows” (Sverige/Norge, regi Jakob Márky och Kasper Häggström). Underfundig, roande kortfilm om ett språkligt missförstånd som får stora konsekvenser.
Funderingar:
Det där med ”kill your darlings” verkar filmare ha problem med. Många av deras verk är väsentligt längre än vad de borde vara.
Varför får man inte möjlighet att strömma filmerna som tävlar i ”Dragon award best Nordic film”…? Ur ett eget perspektiv tycker jag det är synd. Jag hann inte med att se alla bidragen, så som jag önskat. Ur ett vidare perspektiv tycker jag att de nordiska filmerna dels visar på var övriga aktörer utanför Sverige har att erbjuda i Norge, Danmark, Finland och Island. Det skapar inte bara en förståelse för våra grannländer utan också en insyn i skapande hos dem.
Hur kommer det sig att kulturminister Parisa Liljestrand läser lusen av svensk kultur i stort och särskilt riktar den mot svensk film, som hon gjorde i invigningstalet, men inte medverkar i ett enda samtal som kurerats av Göteborgs filmfestival…? Frågorna som följer är då hur intresserad är hon av kultur? Vilka böcker läser hon? Vilka tv-serier ser hon? Vilka filmer och scenuppsättningar tar hon del av? Förstår hon ens kulturens mekanismer, konstnärers skapande, musikers komponerande…? Lusten och nödvändigheten i den konstnärliga verksamheten och vad den i sin tur ger en publik? Hon må stå upp för sin/regeringens politik – och det kan tyckas djärvt i sammanhanget – men framstår mest som en marionett med ett skrivet manus. Lite ironiskt med tanke på vad hon i sitt tal sa om just galor, som ”Guldbaggen” och Filmfestivalinvigningen.
Dessutom… vad får högerpolitikerna sin idé om en kulturelit? Konstnärer, artister, musiker, skådespelare är sällan väl betalda. Det är politiker.
Vinnare. Isländska ”When the lights break” knep ”Dragon award best Nordic film” och prissumman på 400000 kronor. Foto: PRESSBILD
Festivalens vinnare:
”Dragon award best Nordic film” – ”When the lights break” (regissör Rúnar Rúnarsson, Island).
”Dragon award best acting” – Andrea Brœin Hovig för sin roll i ”Kärlek” (Norge).
”Dragon award best Nordic film” hedersomnämnande – ”My Eternal Summer” (Danmark) av Sylvia Le Fanu.
Årets kritikerpris, Fipresci-priset – ”Flickan med nålen” (Danmark/Polen, regi Magnus von Horn).
Publikpriset ”Audience Dragon award best Nordic film” –”Före mörkret” (Norge, regi Eirik Svensson).
”Dragon award best Nordic documentary” – ”Trans memoir” (Sverige/Frankrike, regi Victoria Verseau).
kaimartinblog 