Kampen mellan ljus och mörker. Koreograf Crystal Pite blottlägger i ”Frontier” mänsklighetens ständiga kamp mellan ljus och mörker, tillit och otillräcklighet. Foto: TILO STENGEL
Göteborgsoperans danskompani skämmer bort sin publik. Inte en svag föreställning och med en – för att använda en sportsterm – och oerhört hög lägsta nivå. De två föreställningarna bjuder på andlös och makalös dans, som försätter tid och rum, mörker och ljus.
Inledande ”I cannot love without trembling” av koreograferna Bobbi Jene Smith och Or Schreiber är en sömlös förening mellan musik och dans, men det dröjer. Inledningsvis kommer Iris Telting in ensam för att ta det stora salsgolvets ”parkett” i besittning. Hon njuter av situationen, åmar och prålar, som vill hon ta tillfället i akt att stråla i det vackra gemaksgolvet. Men så kommer tvivlen. Dansen blir allt mer destruktiv. Med endast hennes tunga andning som ackompanjemang och hårda klatschningar mot kroppen bryts stoltheten ner. Så tar Valentin Durand, August Palayer och Logan Hernandez över pojklikt. Som om de i berusning vill göra streetdance av Gene Kellys och Donald O’Connors dans i ”Singin’ in the rain”, men krackelerar dansen och ambitionen till skuggslagsmål. På lek. På låtsas. På gränsen till allvar. Paret Rachel McNamee och Benjamin Behrends lever ut sin passion, som mynnar i något alltmer destruktivt. Som Nicole Kidmans och Alexander Skarsgårds roller som Celeste Wright respektive Perry Wright i tv-serien ”Little big lies”.
Destruktivt. Dansarna Rachel McNamee och Benjamin Behrends bjuder upp till destruktiv passionerad kärlek med sin dans.Foto: TILO STENGEL
De tio dansarna i ”I cannot love without trembling” dansar tillsammans emellanåt, men mer var och en för sig tillsammans eller i mindre grupper. Skickligt, effektivt.
Allt i musikalisk tystnad med bara andningen som rytm. Det är oerhört suggestivt. Andlöst dramatiskt med Göteborgoperans danskompanis aktörer på balanserande på eggen av sin förmåga och sitt kunnande. Så efter en lång tystnad (20 minuter?) kliver Göteborgsoperans symfoniker in på salsgolvet, klyver det med servila steg till de tio dansarnas förvåning. Samtliga musiker tar plats i orkesterdiket förutom kvällens solist Emil Jonasson med viola. Cassandra Millers musik tar plats i handlingen. Det är som en komposition hämtad från oceanens dyningar efter en tung storm. Som en stor andning, lugnt men intensivt, växlande mellan mer kraft och mer återhållsamt. Oerhört suggestivt med en puls som fångas upp av dansarna.
Dansarna kan som få upphäva tiden, stanna i ögonblicket och samtidigt fånga detsamma med sällsam skicklighet och kroppskontroll.
Koreografen Crystal Pites ”Frontier” hade i sin originalversion premiär på Nederlands Dans Theater 2008. I denna nyuppsättning på Göteborgsoperan slår mörkrets krafter till. Ålandes upp ur orkesterdiket, som ansiktslösa, svarta skuggor som kopierar de vita dansarnas rörelser för att sakta kväva dem. Det är en strid mellan mörker och ljus, självförtroende och brist på detsamma, självanklagelser och saknad av tillit till sig själv. Till kompositör Owen Beltons musik är det en brottningskamp där mörkret tar över för att slutligen sluka scenen innan skuggorna återigen kravlar ned i sitt dike. Kvar står en dansare med en flämtande strålkastare som ensamt hopp i det kompakta mörkret. Det är makalöst starkt och drabbande samt, lyckligtvis, en smula hoppfullt.
Göteborgsoperans danskompani tar åter andan ur sin publik.
”I cannot love without trembling”, Göteborgsoperan, premiär 3 april 2025. Spelas till och med 27 april.
Koreograf och kostymdesign: Bobbi Jene Smith och Or Schreiber.
Musik: Cassandra Miller.
Dirigent: Nathan Brock.
Med Göteborgsoperans orkester.
Scenografi/kostymdesign: Christian Friedländer.
Ljusdesign: David Stockholm.
Verket är skapar i samarbete med dansarna i Göteborgsoperans danskompani.
Dansare: Valentin Durand, August Palayer, Logan Hernandez, Iris Telting, Mei Chen, Hiroki Ichinose, Duncan C Schultz, Amanda Åkesson, Rachel McNamee och Benjamin Behrends.
”Frontier”, Göteborgsoperan, premiär 3 april 2025. Spelas till och med 27 april.
Koreograf: Crystal Pite.
Kompositör: Owen Belton.
Musik: Eric Whitacre.
Kostymdesign: Nancy bryant.
Scenografi: Jay Gower Taylor.
Ljusdesign: Tom Visser.
Dansare: Olivia Blanch, Tsung-Hsien Chen, Zander Constant, Giovanni D’Agati, Miquel Duarte, Zachary Enquist, Clàudia Gil Cabús, Viola Esmaralda Grappiolo, Sabine Groenendijk, Jiwan Jung, Mikaela Kelly, Victor Ketelslegers-Polster, Da Young Kim, Valērija Kuzmiča, Ivo Mateus, Dominic McAinsh, Adam McGaw, Einar Nikkerud, Anna Ozerskaia, Sofia Sangregorio, Úrsula Urgelés, Josephine Weise och Johanna Wernmo.
Vidare mot semifinal. Linus Weissbach visade vägen i kvartsfinal fem mot Timrå med laget första mål. Foto: TOMMY HOLL/STELLAPICTURES
Det är den ljuvaste av tider. Inte nödvändigtvis för att det är vår och att därmed ljus och värme kommer. Utan kanske snarare för slut- och kvalspelshockeyn. Det är nu lag ska gallras ut. Förlorare som degraderas eller vinnare som tar sig vidare med hopp om det slutgiltiga målet: en SM-vinst eller en plats i en högre serie.
När Frölunda ställdes mot Timrå ska jag erkänna att det inte var det bästa av motstånd ur min synvinkel. Mot Växjö, Rögle och just Timrå har Göteborgslaget haft synnerligen svårt av något av en tradition. Timrå har haft en tyngd och tydlighet i sitt spel ledda av spelare somMagnus Pääjärvi, Jonathan Dahlén, Anton Lander och Filip Hållander. Till det en stabil backbesättning och ett synnerligen vasst målvaktspar i Jacob Johansson och Tim Juel.
Det blev ju också en stark start för Timrå som i Scandinavium besegrade Frölunda med 4–2.
Uppgivet tänkte jag att det i princip var klappat och klart. Frölunda hängde inte med, kom inte in på mål och orkade inte i man mot man-spelet. Men… Frölunda knep en nödvändig seger i match två. Lasse Johansson spikade igen i kassen och laget kunde vinna med 4–0.
På isen har det varit synnerligen jämt och närmast tillknäppt. En tuff kamp mellan två giganter, som söker efter ett befriande grepp att kunna få den andre på fall.
Nej, jag tycker inte att Frölundas anfallsspel har varit fantasifullt och där har jag saknat möjligheten att lirka upp Timrås starka försvar. Matcherna har vägt. Ibland till Timrås fördel. Ibland till Frölundas. Men Lasse Johanssons spel i match tre var helt avgörande, precis som övertidssegern på bortaplan. Visst, Timrå hade motståndarna i brygga med 3-1 i slutperioden. Men med tre och en halv minut kvar reducerade Arttu Ruotsalainen. Samme man kvitterade med bara sex (!) sekunder kvar att spela. I förlängningen dröjde det in till slutet av femte perioden innan Isac Born kunde avgöra matchen till Frölundas fördel. En tung förlust för Timrå. Det omvända för göteborgarna.
Match fyra knep Timrå på marginalen med avgörande mål. Men 2-1 på hemmaplan gav det förstås råg i ryggen och kvitterat i matcher. Frölunda hade ställt Tobias Normann, som spelade utmärkt. Timrå hade även de valt att vila ”förstekeepern” Tim Juel till förmån för Jacob Johansson, ett vinnande drag.
nu var det ändå Frölunda som hamnade i förarsätet. Med ett försvar som imponerade och tog udden av framför allt Jonathan Dahléns, Anton Landers och Filip Hållanders framfusighet. Dessutom med Lasse Johansson i mål, som storspelade gång efter annan.
Det blev en matchserie i Frölundas favör där man på bortaplan i match sex kunde avgöra kvartsfinalen. Då hade Lasse Johansson kastat in handduken på grund av sjukdom. Istället fick Tobias Normann visa sina kvaliteter och lärdomar under sitt tid med Lasse Johansson som mentor. 1–0 till Frölunda visar på det och på att det var tufft in i det sista.
Samtidigt var Frölunda genom matchserien trots allt mest kreativa och gjorde flest mål samt släppte in färst. Avgörande förstås.
Men efter detta nålsöga till kvartsfinal är det dags för Luleå. Norrlänningarna har under säsongen var tungt och effektivt. Har visat på ett spel, ungefär som Brynäs, som har varit vinnande.
Holmgångarna mot Frölunda har varit klassiska genom tiderna med SM-finalserien 1996 som extra minnesrik. Då gick laget vinnande ut med en sista seger i Frölundaborg.
Nu är det dags igen, men för spel om finalplatsen. Utgången av semifinalen…? Återigen oerhört svårtippat. Men samtidigt har Frölunda oftast kunnat bemästra Luleå, men tajt kommer det bli. Igen. In i det sista.
Första match på lördag, klockan 15.15 med spel uppe i Luleå.
Berörande. Med en dryg timmes speltid skapar Eleftheria Gerofoka och Vasiliki ”Kiki” Gerofoka, dotter och mor, en empatisk resa genom tid, rum och klass. Foto: OLA KJELBYE
I en tid när politiker alltmer bidrar till polarisering och ett utpekande av vi och dom. När flyktingar från stund ett stämplas som paria, parasitiska bidragsfuskare och utsugare av staten… ja, då kan det vara på sin plats med en pjäs som öppnar ögonen och öronen för att skapa utrymme i själen för empati och insikt i vad det innebär att vara flykting.
”Flickan och vildpäronen” är en autentisk berättelse med dotter och mor Eleftheria Gerofoka och Vasiliki ”Kiki” Gerofoka. Den förstnämnda verksam i Sverige sedan en bit in på det nya millenniet. Den sistnämnda kvar i Grekland. Hon som saknar kunskap i skrivande och läsande, men som är en berättare av rang. Eleftheria Gerofoka som brutit sig loss från familjens tradition av tobaksodlare i gränstrakterna mot Albanien. Allt för att skapa sig ett liv fjärran slitet med den karga jorden och de nyckfulla belöningarna för tobaksbladen. Den resan som tidigt lockade in henne i teatervärlden för att senare utbildas till skådespelare. Men resan med insikten om en allt större blottläggande skam för sin familj och den fattigdom som präglat livet och uppväxten.
Det blir en ömsint resa genom tid, rum och klass berättat med en försiktig ton, som klingar kristallklar och från start kräver största möjliga tystnad och uppmärksamhet. Pjäsen är från 15 år och uppåt och – åtminstone den föreställningen jag ser – fångar publiken i sitt grepp från start. Här ska ingenting missas.
Inledningsvis, när vi tar plats, sitter Vasiliki ”Kiki” Gerofoka på en enkel plaststol och pratar grekiska. Mjukt, stilla utan krav på att någon ska lyssna. När Eleftheria Gerofoka kommer in är det för att förklara pjäsen, dess innehåll och familjens resa genom 1900-talet. Från flykten från Armenien, från den turkiska utrensningen under första världskriget med miljontals mördade, till Grekland. Detta nämns bara som ett andetag, men berör desto starkare. Som ett dna för evigt präntat i familjens själ.
Fyra overhead-apparater tjänar som belysning och den ena används i förklarande syfte med bilder på kartor och bilder från familjealbumen. Språket växlar mellan vackert bruten svenska, engelska och grekiska utan att en enda detalj missas.
Mor Vasiliki ”Kiki” Gerofoka är timid, en mjuk aura som strålar. Hon höjer aldrig rösten, tar emot dottern Eleftheria Gerofokas frågor, svarar tålmodigt. Av skammen kommer en viktig förståelse – och förlåtelse – nu när hon är vuxen och har ett eget barn. Sonen som talar svenska och som får hjälpa sin mamma att tolka när svenskan blir för svår i möten med läkare och myndigheter.
”Flickan och vildpäronen” pekar inte något finger, anklagar ingen, sätter ingen i skuld. Istället en ödmjuk berättelse om just denna resa genom tid, rum och klass för att skapa förståelse.
”Flickan och vildpäronen”, Backa teater, nypremiär 26 mars 2025 (pjäsen hade urpremiär 30 augusti på Göteborgs dans- och teaterfestival) . Spelas till och med 29 april. Denna recension baserad på föreställningen från 2 april.
Idé och initiativtagare: Eleftheria Gerofoka.
Av och regi: Eleftheria Gerofoka och Rasmus Lindgren.
Scenografi och ljusdesign: Bella Oldenquist.
Ljuddesign: Jonas Redig.
Konstnärlig mentor: Lola Arias.
Rörelseinstruktör: Joseba Yerro Izaguirre.
Medverkande: Eleftheria Gerofoka och Vasiliki ”Kiki” Gerofoka.
Tuff sport. Sävehofs damlag knep semifinalplatsen efter att ha besegrat Hallby med 3–0 i matcher. Foto: TOMMY HOLL/STELLAPICTURES
När jag blev sportreporter var det ett inträde i sporter som jag naturligtvis följt via teve, men inte på närmare håll. Såsom bandy, handboll, basket och innebandy. Hockeyn kunde jag hyfsat. Fotbollen likaså. Kunskaperna i de övriga var knappast ens på lekmannanivå.
Men när jag nu – då, hösten 2011 – antog utmaningen att bli sportreporter var det att gå all in. Visst, inledningsvis hade jag någon kollega som höll mig i handen (tack för det) och visade mig rätt. Men snart stod jag ensam med matcher där det skulle skriva om dem, om spelare och om ledare. Snabba intervjuer efter match. Gärna texter som levererades innan de skrevs. Värst var det i Scandinavium där man skulle liverapportera, skriva en text på slutsignal, rusa nedför trapporna högst upp i arenan för att hinna med intervju med någon i Frölunda, därefter springa på presskonferensen där tränarna skulle säga sitt och sedan gå in i omklädningsrummen för snack med någon spelare i båda lagen. Lugnt efter det…? Nej. Då ringde Expressen som tittat på matchen på teve och ville ha en vinkel som var bestämt utefter vad som visats i sändning. Tokigt…? Ja, minst sagt.
Jag tror inte man jobbar på det viset längre. Det var tufft.
Bandyn kom att bli min räddning i den här ofrivilliga rockaden som min flytt från nöjesredaktionen till sporten blev. KK, mångmeriterad bandyreporter, slutade (tvingades, mer eller mindre – det var en galen tid) och jag klev in i hans roll. Då fanns Gais på Heden, IFK Kungälv på Skarpe Nord, IFK Vänersborg och Villa Lidköping i sina respektive arenor. Alla elitserielag och jag var på plats så mycket jag förmådde. Med det blev jag oerhört förtjust i sporten och dess atleter. En kärlek som sitter i, även om jag alltför sällan följer bandyn på plats. (var ju i Lidköping och såg toppmatchen Villa–Edsbyn i december – läs här.)
Men jag kom alltså också att följa även basket (Borås herrar, Sjuhärad och Kvarnby damer), innebandy (Pixbo herrar och damer, Varberg herr) samt handboll (Sävehof herrar och damer, RIK och Alingsås herrar). Det var också en sport att bli förtjust i. Så intensiv och tuff, skoningslös och emellanåt helt obegriplig i sina domslut och spelsystem. Lätt förvirrad stod jag och intervjuade handbollsspelare som kollrade bort mig fullständigt med tekniksnack. Men det gick ändå bra och några slutspelsmatcher var så olidligt spännande att jag var minst lika slut och svettig som spelarna.
I måndags blev jag inbjuden att följa Sävehofs damers kamp i slutspelet. För motståndet stod Jönköpingslaget Hallby. Visst, Sävehof hade 2–0 i matcher, men ingenting var givet och – som det heter inom sporten – mycket kan hända och bollen är klibbig och rund. Jag har alltså inte varit och sett handboll sedan 2013, vilket är en lång tid sedan. Då följde jag ju både herrar och damer, Sävehof hade gått in i sin gyllene era och var i ett segerrus. Det var kul.
Jag gjorde också då en reportageserie där jag inte bara intervjuade målvakter i de stora sporterna fotboll, handboll, bandy, innebandy och hockey. Jag var också med och tränade med dem och deras målvaktstränare. Jag hade då, 2012, någon månad kvar till mina 54 år och var knappast byggd eller tränad för uppdraget, men i tillräckligt god form för att klara av det.
Det var, utan jämförelser, det roligaste jag har gjort i reportageväg. Jag inledde med fotboll, cyklade ambitiöst ut till BK Häckens träningscenter i Tuve. Möttes av målvaktstränaren Mats Johansson, gammal elitmålvakt och jämngammal med mig, som sa att ”Vi kör alltid med tre målvakter på träning. I dag är juniormålvakten sjuk, så du går in i hans ställe.” Sedan körde han skiten ut mig. Dagen efter, med värkande kropp, var det dags för Sävehofs damer med elitspelare som Jamina Roberts, Ida Odén och Hanna Fogelström (halva gänget var ju med i landslaget – några är där fortfarande), där den sistnämnda omtänksamt frågade ”Du… ha väl… skydd…?” då vi gick ut på plan. ”Suspensoar, menar du? Jo.”) Jag följde målvakterna Filippa Idéhn (spelade då i kortbyxor) och Johanna Bundsen. En tuff position och, ja, jag fick vara med på skotträning. Bilderna var avslöjande. Där jag trodde att jag var en vig katt, såg jag ut som en flaxande kråka. Men kul var det.
Ja, handbollen är skoningslöst tuff. En kontaktsport av rang och imponerande disciplin.
En sport som engagerar. Foto: TOMMY HOLL/STELLAPICTURES
Här tar Hallby tag i det sista halmstrået och gör första målet för att sedan ta ledningen fortsatt in i matchen. Men efter ett tag spelar Sävehof ut och trots att Hallby tar kommandot direkt efter paus och knappar in på hemmalagets ledning är gästerna utan chans. På bortaplan vinner herrarna övertygande mot Karlskrona, men där är matchserien jämnare. Segern gav 2–1 i matcher. Ny kamp på lördag.
I fina Partille arena, byggd för handboll, har jag varit förut. Jag har sett P3 guld där några gånger. Senast 2020 (läs här), precis innan pandemin bröt ut och man valde att flytta evenemanget till Stockholm efter några framgångsrika år i Göteborgsområdet. Samma år, någon månad senare och definitivt närmare nedstängningen, såg jag Simple Minds (läs här).
Nu var det alltså äntligen dags för handboll och det bör bli fler gånger. Dels för den fina hallen med dess faciliteter, men också för sporten som med bjuder på sådan dramatik och intensitet – oavsett om det är damer eller herrar.
En fördel var det förstås att gå med min gymnasiekamrat Mike, se min gymnasiekamrat Tommy Holl fotografera (vi blev ju kollegor på GT efter gymnasiet och har haft många fina yrkesverksamma år tillsammans). På plats var också min forna chef, GT:s chefredaktör, Lars Näslund (nu på DN i Göteborg), hans fru – min vän – Maria Näslund (även hon på GT och Expressen) och deras dotter Saga. En handbollsfamilj. GT-klanen kompletterades med förre VD Torbjörn Wittström, även han engagerad i Sävehof och föreningens CSR-ansvarig Anette Tingets. Och, förstås, Stefan ”Abbe” Albrechtson Föreningens starke man.
Ny inriktning. Anrika Junggrens kafé blir filosofiskt med nya ägare. Foto: KAI MARTIN
I höstas stod det klart att de nya ägarna av anrika Junggrens kafé på Avenyn tvingats i konkurs. Inriktning med ett etablissemang som skulle vara lite mer än ett kafé bar sig inte. Nu står det klart att det blir nya ägare. Klart är också att det blir ett kafé med filosofisk inriktning.
Förhoppningarna var stora när Percy Ranebjörk tog över flera kaféer i Göteborg för att fortsatt driva dem med göteborgarnas bästa för ögonen. Capuccino på Kungsportsplatsen och Junggrens på Avenyn var två av dem, vilket jag kunde skriva om för GöteborgDirekt för tre år sedan.
Ambitionen för Jungans var lite extra. Här skulle man inte bara fika sin chokladboll till kaffet utan också kunna unna sig något extra som vitt vin och räkor. Lokalen blev också större när ägarna valde att införskaffa faciliteterna bredvid. Nu kunde man bjuda generöst, men också till högre priser än vad kafégästerna normalt var vana vid. Emellanåt hölls också konserter när jazzens i Göteborg fick en ny scen. (Skrev om det här.)
Men satsningen bar sig inte. I höstas stod det klart att Jungans – och Capuccino – gick i konkurs. Sedan i oktober har lokalerna stått tomma.
Nu är det emellertid klart att nya ägare tar över. Från idag ska CG Jungföreningen ta över. Av det anrika kaféet på Göteborgs paradgata ska det blir ett filosofiskt rum kombinerat med kafé. Allt i schweiziske psykiatern, psykologen, författaren, idéhistorikern och mystikern Carl Gustav Jungs anda.
I ett pressmeddelande säger man: ”Vi ser fram emot att öppna upp för samtal och djupare förståelse. Över en kopp kaffe kan insikter ges som kanske aldrig annars. Man kan se det som en enklare form av psykoanalys. Självklart kommer både våra filosofer och psykologer finnas på plats och möjlighet till att boka dem för fortsatta sejourer kommer vara möjligt. Och, ja, vi kommer även kunna erbjuda fika.”
I pressmeddelandet säger man också: ”Vi såg en möjlighet till att modernisera vår verksamhet med att ta över Jungans. Precis som med bio Roy, som inte fick lov att använda hela neonskylten för sin biograf, har vi valt att släcka ‘grens’ i skylten, så från och med 1 april kommer vårt kafé heta Jung.”
Man säger också att även de som inte är intresserade av Jungs filosofi och den jungianska psykologin är välkomna. Även freudianer och de som hellre arbetar eller behandlas med KBT är välkomna.
Skilda världar. Andrea Arnolds ”Bird” rör sig skoningslöst i brittisk underklass och drogmiljö. Payal Kapadias ”All we imagine as light” skildrar solidaritet och kvinnlig självständighet i Mumbai. Foto: PRESSBILDER
BIRD
!!!!
Med vibrerande närvaro och en dokumentär känsla skapar Andrea Arnolds white trashpoesi med ”Bird”. Utan förmildrande omständigheter djupdyker hon ned i ett Storbritannien långt från intriger hos herrskap och tjänstefolk i ”Downton Abbey”, fjärran från ”Hem till gården”-idyll eller teatralisk gangsterdramatik med Shakespeareknorr som i ”Peaky Blinders”. Kanske mer i samma härad som ”Trainspotting”, men Arnolds rör sig fritt och otvunget i både regi och handling, som om skeende under processen har fått styra filmen.
Bugs (truligt briljant spelad av Barry Keoghan) är pappa till Bailey, en tolvårig dotter med skarpt huvud men fast i samhällets bottenskikt och dess normer. När han plötsligt ska gifta sig ställer hon sig på tvären, trotsigt och självklart ska hon liera sig med sin storebrors gäng. Under hand träffar hon Bird, en sällsam, skygg och ömsint gestalt, som blir något av en skyddsängel som vakar över henne.
Bailey (starkt rollporträtt av nu 13-åriga Nykiya Adams) är något av ett maskrosbarn. Hon har en stark, egen vilja. Vill skydda sina yngre halvsyskon från sin mammas våldsamma man. Överallt dyker Bird (känslostark och ömsint spelad av Franz Rogowski), som skyddsänglarna i Wim Wenders ”Himmel över Berlin”.
Ja, det är en dyster, hopplös miljö som spelas upp med hopp om droger som lösningen på det mesta, våld och tonårsgraviditeter som regel utan undantag. Men i ”Bird” finns också en ton av värme, ömsinthet och – faktiskt – hopp, som ger filmen luft under vingarna.
”Bird”, premiär i Sverige 27 mars 2025.
Regi och manus: Andrea Arnold.
Foto: Robbie Ryan.
Klippning: Joe Bini.
Musik: Burial.
I rollerna: Nykiya Adams (Bailey), Franz Rogowski (Bird), Barry Keoghan (Bug), Jason Buda (Hunter), Frankie Box (Kayleigh) med flera.
ALL WE IMAGINE AS LIGHT
!!!
Indiska regissören och manusförfattaren Payal Kapadia hyllar de strävsamma och solidariska kvinnorna i ”All we imagine as light” (märkligt att inte översätta filmens titel). Hon hyllar också världs- och mångmiljonstaden Mumbai, där den inledande scenerna är från en aldrig vilande kosmopolitisk smältdegel. Här jobbar sjuksköterskan Prabha (Kani Rushuti) på en kvinnoklinik tillsammans med sin inneboende, yngre, kollega Ana (Divya Prabha). På jobbet finns också kokerskan Parvathy (Chhaya Kadam). Där den förstnämnda är fylld av sina plikter och trogen sin man, trots att han jobbar i Tyskland och slutat höra av sig, är Ana lustdriven och dejtar sin pojkvän mot allt vad traditionen säger. Av kyssar och försiktiga smekningar väcks sinnena mot den ljuvaste av föreningar. Parvathy är på väg att bli vräkt och tvingas att flytta tillbaka till hembyn vid havet. Här möts kvinnornas öden och bakgrund i en ömsint förening. Det är en film utan större dramatik, men samtidigt ett försiktigt skildrande av de här kvinnornas liv och leverne i ett starkt systerskap. Kanske är tematiken med Anas växande lust och sexuella frigörelse ett hetare ämne i Indien än här.
”All we imagine as light”, Sverigepremiär 27 mars 2025.
Regi och manus: Payal Kapadia.
Foto: Ranabir Das.
Klippning: Clément Pinteaux.
Musik: Topshe och Emahoy.
I rollerna: Kani Rushuti (Prabha), Divya Prabha (Ana), Chhaya Kadam (Parvathy) med flera.
Briljant, smärtsam, snygg och intensiv. ”Bernardas hus” på Göteborgs stadsteater griper tag från scen ett till finalen. Foto: OLA KJELBYE
Tonen sätts redan i inledningen. Den dimhöljda begravningsscenen med Bernarda Alba (Marie Richardson) i spetsen för sin döttrar i sorgeprocessionen. Det sker i nära nog tystnad, sorgen som kvider hos döttrarna på olika sätt. Den rakryggad änkan. Samtliga av kvinnorna i svart med sorgflor som täcker deras ansikten. Så bär de klumpigt och obalanserat kistan mot graven. Koreografiskt skönt, dovt humoristiskt.
Frederico Garcia Lorca skrev ”Bernardas hus” 1936. Några månader senare fördes han bort av Francos anhängare och mördades. En fri konstnärssjäl fjättrades och tystades efter att ha varit ett intellektuellt motstånd mot en totalitär regim. Så farlig kan kultur vara.
Nora Nilssons uppsättning av pjäsen är bländande i sitt mörker. Här finns inte en död minut. Uppsättningen är gjord av kvinnor – med få undantag – och med kvinnor. Men för alla.
Jo, Lorcas pjäs är enbart med kvinnoroller. Men här, i Noras Nilssons regi, inbillar jag mig att det finns en poäng med att allt är strikt inom ”kvinnorummet” från skådespelare, regissör, scenografi, kostymdesign etc. Här finns en kunskap om tjejsnack, dito middagar, intriger systrar emellan, relation till en dominant mamma… ja, saker som män måhända kan föreställa sig, men inte skapa nerv av.
Marie Richardson håller sin Bernarda inom herrans tukt och förmaning. Hon är skoningslös i både sin gestaltning och i hur Bernarda är i sin relation till sina döttrar. I sorgen stänger man allt inne, som om sörjandet ska få blomma med full, svart kraft och som ett straff.
Här finns inte en man så långt scenerna tillåter, men de rumsterar i kulisserna som andar. Dels den avlidne mannen/fadern, han som med patriarkisk självklarhet satte på pigan i stallet. Eller som skrönor – sanna eller elaka rykten – om grannfruar, som drivs till galenskap av fäder, män och incest. En stark roll har också Angustinas (Caroline Söderström) blivande man Pepe Romano. Hon som Bernards äldsta dotter, från ett annat äktenskap, är den som genom arvsteknikaliteter ärver det mesta. Men samtidigt bedrar han sin blivande hustru med hennes syster Adela (Beata Hedman) och syster Martirio (Marta Andersson-Larson) är upp över öronen förälskad i samme man.
Tack, här är intriger av högsta rang.
I detta hus av kvinnor lever längtan, lusten, åtrån i varje scen. Allt närmast outtalat, för karlar är djur. Ändå något att drivas mot. Hand i hand med naturen eller som trots mot Bernardas matriarkat.
Skådespelarna bjuder på mästarprov av rang. Uppsättningen är strikt koreograferad, som en dans, och har ett mod i att inte skynda på några repliker eller scener. Varje roll bereds plats, får ta utrymme och andas – från Marie Richardsons sylvassa Bernarda till Marie Delleskog kärlekstörstande, giftaslystna dementa mormoder. Från Anna Bjelkruds Poncia, den plikttrogna husan som efter alla år vågar stå upp mot Bernarda, till Annie Dehlins Maia, den underdåniga, ständigt hungrande pigan.
Så döttrarna. De som är tätt sammanfogade och samtidigt så väsensskilda. De som hårt hållna ända skapar sitt eget utrymme och sina egna föreningar. De som kan allt om varandra och vet att skicka giftpilar där det smärtar som mest. Beata Hedman är skör och bländande som den trånande, i hemlighet förälskade Adela. Marta Andersson-Larsons gör sin puckelryggiga Martirio, som Adela, flickaktig och fjortisaktig. Eline Høyers Magdalena går från djupt sörjande till manhaftig med starkt, men smart återhållet spel. Teaterapan i familjen – åtminstone för sina systrar. Amelia får en devot gestaltning av Iskra Kostić. Ständigt en skuggfigur i systraskaran. Och Caroline Söderströms Angustina, den kuvade, den ”fula”. Hon som förmodligen inte längre kan få barn, som för gammal. Så snyggt spelad av denna nerviga, fladdriga roll som går från skör stolthet till tappad på all fysisk och psykisk hållning.
Imponerande är också Julia Przedmojkas scenografi där flickornas brudkistor spelar en central roll. Och jag, som normalt inte är så förtjust i projiceringar för att förstärka vad som sker på scen, kan inte sluta förtjusas över hur spegellikt effektivt videotekniken fungerar här.
I Bernardas hus faller allt med imploderande kraft. I pjäsen ”Bernardas hus” faller allt på plats. Det är märkligt starkt att ta del av.
”Bernardas hus”, Göteborgs stadsteater, premiär 28 mars 2025. Spelas till och med 31 maj.
Av: Federico García Lorca.
Översättning: Jens Nordenhök.
Bearbetad för Göteborgs stadsteater av Sisela Lindblom och Nora Nilsson.
Regi: Noras Nilsson.
Scenografi: Julia Przedmojska.
Kostymdesign: Lena Lindgren.
Maskdesign: Maria Agaton.
Ljusdesign: Sofie Gynning.
Ljuddesign/kompositioner: Dan Andersson.
Koreografi: Lidia Wos.
På scen: Maria Richardson (Bernarda Alba), Anna Bjelkerud (Poncia), Caroline Söderström (Angustias), Eline Høyer (Magdalena), Iskra Kostić (Amelia), Marta Andersson-Larson (Martirio), Beata Hedman (Adela), Marie Delleskog (Maria Josefa/gäst), Annie Dahlin (Maia), Gunilla Johansson Gyllenspetz (Prudencia/städerskan) och Julia Glisic (gäst/”Adela”).
Humoristiskt. Teater Jubels uppsättning ”Nästa stora grej” tar krisen om läsandet på stort allvar – och med humor. Här Axel Isaksson, som Bulten, och Nils Jensen, som Ankan. Foto: KAI MARTIN
Vi lever i en tid där intellektualism, kunnande, solidaritet och empati har blivit något att förakta. Att läsa en bok eller titta på nyheter har reducerats för folk i gemen. Hellre lyssna på skvaller från sociala medier under tiden som styrande vaskar fram lögner som vore de guldkorn. I sanning märkligt.
När Teater Jubel för ett år sedan fick en förfrågan från Västra Götalandsregionens bildningsförbund, via Medborgarskolan, om att skapa en berörande föreställning om läsfrämjandet riktat mot vuxna… ja, då var det en utmaning att anta. Barn läser eller får böcker lästa. Äldre vuxna har läsandet som en fritidssysselsättning. Till och med ibland som en nödvändighet. Unga vuxna, däremot, saknar traditionen av läsande. I en zappande tid mellan smarta telefoner och strömmande av teveprogram får det helt enkelt stå tillbaka. Så regredierar både språk, läsförståelse och förmågan att med tålamod ta in en text.
”Nästa stora grej” är en lättsam föreställning om hur man ska vända på detta. Med smart humor och två flinka skådespelare – Axel Isaksson och Nils Jensen – går man i mål med sitt uppdrag.
Här får ett intelligent skrivet skrivet manus sin bärighet av man låter texten ta plats. Scenografin är enkel. Ett kontorslandskap med plats för två. Axel Isakssons Bulten, den lätt nervöse och rastlöse medarbetaren väntar på sin kollega Bulten (Nils Jensen) inför mötet med chefen Cassandra. Vad vill hon? Vad förväntas hända?
Ankan är mannen i blått, Bulten han i rött. Den ene mer känslosval, korrekt och mindre känslostyrd. Den andre nervig, direkt och med känslorna som komna på en och samma gång.
De är tajta barndomskamrater, som nu i ung, vuxen ålder har hamnat på samma kontor. Nu väntar en stor utmaning. Chefen Cassandra, som aldrig dyker upp men meddelar sig via mejl och röstmeddelanden eller då Bulten ger henne en röst i form av en docka, ger dem båda en utmaning. De ska skapa en kampanj för att få igång läsande hos just unga vuxna. Så varför inte med några reklamfilmer för att pocka på uppmärksamheten…?
Det blir en rappt berättad pjäs där de filmade, väldigt roande, scenerna tjänar humorhöjande. Lite som Per Anderssons hovmanusförfattare Håkan Johnsson plägar att göra. Ett sätt att förstärka satiren utan att låta föreställningen tappa fart. Och så jobbar många lokalrevyer nu mer.
Men det är direkt på scen som de båda skådespelarna är som bäst. Axel Isaksson har en tajming och skicklighet i sina repliker, som imponerar. Han vågar vila i tystnaden, är bekväm i hur han levererar sin text. Han gör det rappt och elegant. En komisk ådra i rakt nedstigande led från Andreas T Olsson. Nils Jensen balanserar Bultens nervighet med ett mer återhållsamt skådespeleri i sin roll som Ankan. Men han klarar också utbrotten med en snygg återhållsamhet.
Teater Jubel och ”Nästa stora grej” förtjänar en större publik och vi förtjänar Axel Isaksson och Nils Jensen – en strålande stjärnduo på komikerhimlen.
”Nästa stora grej”, premiär 17 januari på Hagateatern 2025. Denna recension baserad på föreställningen 25 mars, Mölndals stadsbibliotek. Spelas på turné i höst i bland annat Västra Götalandsregionen.
Regi: Benjamin Blomqvist.
Produktion: Teater Jubel.
På scen: Axel Isaksson (Bulten) och Nils Jensen (Ankan).
Teater Jubel är en turnerande teatergrupp med bas i Göteborg. Teaterns mål är att skapa scenkonst som är lättillgänglig som vill roa och berika en bred publik
Sevärda premiärer. Brasilianska ”I’m still here” är drabbande baserad på verklighet. Österrikiska ”Påfågeln – hyr en vän” iskall komedi med ett komplett galet slut. Foto: PRESSBILDER
I’M STILL HERE
!!!!
Brasiliens Oscarsbidrag är en hissnande tidsresa. Omsorgsfullt och skickligt berättad, som slungas man tillbaka till tidiga 1970-talets Brasilien när militärdiktaturens förlamat landet. Det är växelverkan mellan ”privata” filmklipp i kodachrome och scener hos Rubens och Eunice Paivas familj, deras barn, lekkamrater och vänner. Ett sorglöst liv med närheten till stranden, beach volleyboll, bad, sol. han som lämnat politiken för en civil karriär. Hon som gett upp universitetstjänsten för sin roll som hemmafru för mannen och den barnrika familjen. Men solen som lyser över kärleken i denna så ljuva relation blir snabbt ett obarmhärtigt ljus när militären griper Rubens för påstådd politisk aktiviteten mot juntaregimen. Han försvinner. Näst äldsta dottern och Eunice grips också för att förhöras om kännedom om faderns/mannens politiska aktivitet. En tätt förenad familj krackelerar i rädsla, oro och okunskap. Mor och dotter släpps. Men med mannen som ensam ansvarig för familjens ekonomi stannar pengarna på banken. Utan dödsattest inget arv. Eunice tvingas flytta familjen från Rio de Janeiro och det tidigare sorglösa livet till Sao Paulo för att återinträda i universitetsvärlden. Nära 50 år gammal blir hon färdig jurist med inriktning mot urinvånarnas juridiska rättigheter.
Det är en drabbande historia. Dessvärre sann.”I’m still here” (varför har man inte översatt den brasilianska titeln till svenska…?) är baserad på sonen Marcelo Rubens Paivas självbiografi. Filmen är en sorglig historia kantad av en Kafkavärld där en räddhågsen militärjunta styr ett land rätt ned i diket. Så många som drabbades av en grym orättvisa, precis som familjen Paivas.
”I’m still here” (brasiliansk titel ”Ainda Estou Aqui”, premiär 21 mars 2025.
Regi: Walter Salles.
Manus: Murilo Hauser och Heitor Lorega baserad på Marcelo Rubens Paivas självbiografi ”Ainda Estou Aqui” (2015).
Foto: Adrian Teijido.
Klippning: Affonso Gonçalves.
Musik: Warren Ellis.
I rollerna: Fernanda Torres (Eunice Paiva), Fernanda Montenegro (Eunice Paiva som gammal), Selton Mello (Rubens Paiva), Valtentina Herszage (Veroca), Maria Manoella (Veroca som äldre), Bárbara Luz (Nalu), Gabriela Carneiro da Cunha (Nalu som äldreGuilher), Luiza Kosovski (Eliana), Marjorie Estiano (Eliana som äldre), Guilherme Silveira (Marcelo), Antonio Saboia (Marcelo som äldre) med flera.
PÅFÅGELN – HYR EN VÄN
!!!
Matthias driver tillsammans med en kollega ett företag som hyr väntjänster i Wien. Saknar du sällskap till operan, konserten eller konstutställningen…? Hyr in någon som kan kallprata initierat, agera som ställföreträdande pojkvän. Ska du på visning av en exklusiv lägenhet där endast par är godkända som köpare kontakta Matthias, som inhyrd försöker hjälpa till. Ett barn som drömmer om en pappa som pilot, som kommer till skolan för att prata om sitt spännande yrke? Matthias fixar det. Ja, till och med som son till en storföretagare som med ett storslaget 60-årskalas ska charma till sig en eftertraktad styrelsepost. Han kan allt.
Matthias är oklanderlig, snygg och påläst i sitt uppdrag. Men inuti är det ett tomt skal. Framgången för firman och för sin egen del har gett ett exklusivt boende med rätt prylar och den senaste av tekniker, som med röst eller handklapp styr musik eller ljus. Men relationen till flickvännen är, som yrket, bara en fasad. Han blir lämnad. Förstår inte varför och försöker fåfängt reparera den, vill bli en mer känslosam människa.
”Påfågeln – hyr en vän” är en iskall komedi som blir alltmer skruvad och rolig ju längre filmen går. Finalen är enorm och rätt och slätt galen. En film som växer och som är pricksäker som ett samtalsämne vid middagsbordet – om man någon gång skulle ha tråkigt.
”Påfågeln – hyr en vän”, premiär 21 mars 2025.
Regi och manus: Bernhard Wenger.
Foto: Albin Wildner.
Klippning. Rubert Höller.
Musik: Lukas Lauermann.
I rollerna: Albrecht Schuch (Matthias), Julia Franz Richter, Theresa Frostet Eggesbø med flera.
Nordhemsgatan. Gatan där jag har bott på tre adresser och dessutom gå på skola i Nordhemsskolan i högstadiet. Foto: KAI MARTIN
Det är då jag kommer upp på krönet av Nordhemsgatan och stirrar norrut nedför som minnesluckorna öppnas på vid gavel.
Jo, jag gläntade på dem en smula redan den branta backen uppför efter att jag hade rundat hörnet från Nordenskiöldsgatan och bestämt mig för en avstickare. I mitten av backen fanns en lokal som under min högstadieperiod hyste flipperspel. Jag var ingen frekvent spelare, men några klasskamrater var det. de gick dit, betalade en slant och gick inför de olika spelen, tiltandet och de skilda svårighetsgraderna i så starkt rus att skolan blev sekundär. Kanske fanns det också något slags fik där… jag minns inte. Kanske var det också i samma lokal som det bedrevs massage. Om jag kommer ihåg rätt var det där som en ung, invandrad kvinna blev ihjälslagen av sin man. Han som jag kände. En liten, vältränad kille – tänkt lättviktare i tyngdlyftning – som inte kunde hantera sin svartsjuka. Det var förskräckliga nyheter. han, som kanske lever fortfarande, var tryckare på tidningen som jag då jobbade på. Hon… vem minns henne? Ett alldeles för kort liv på grund av manligt våld.
Jag kan den backen utan och innan. Gick på Nordhemsskolan på högstadiet. Den väldiga skolan som stod klar 1916 och invigdes våren 1917 och då rymde 2400 elever och hundra lärare i 64 klassrum och drygt 20 salar för slöjd, handarbete, gymnastik och naturlära.
Om jag inte cyklade tog jag spårvagnen till Olivedalsgatan och fick glatt knata gatorna fram och sedan uppför Nordhemsgatans branta backe för att piggna till lagom till de första lektionerna. Så nedför då det var dags att ta sig hem. När stormen blåste som starkast 22 september fick vi gå hem. Så olämpligt. Inga spårvagnar gick så när det var som värst knallade vi änggårdsbarn genom Slottsskogen. Strax efter det knäcktes spiran på Naturhistoriska museets kupol.
På hörnet vid Övre Majorsgatan låg en specerihandel där vi på rasterna kunde gå och köpa munkar, som med fördel trycktes in i någons ansikte. Om man nu inte valde att äta dem, förstås. I butiken fanns också möjlighet att ringa och det hände vid fler än en gång att någon/några ringde till skolan och bombhotade den. Resultatet blev att byggnaden utrymdes och vi fick gå hem.
Jag tjänade där i tre år. Drömde om att jag skulle bli NHL-proffs. Någon talang hade jag inte, men fantasin var stark då jag på lektionerna satt och gjorde serieteckningar med mig som målvakt i ett fullsatt Madison Square Garden.
Många med drömmar.
När jag lämnade skola, klasskamrater och lärare – ja, även de stränga simfröknarna i den lilla bassängen som fanns inhyst på kortändan där gymnastiksalen ligger – 1972 var det för att aldrig återvända. Jag skulle inte komma åter till skoltandvården som rätt hårdhänt borrade mina hål och fyllde med amalgam och drog ut mina sista mjölktänder utan bedövning.
Men det blev återbesök rätt snart inpå ändå när en klasskamrat från gymnasiet bildade bandet Susquehanna – namnet taget från en flod i USA –och jag tror att jag på något sätt ordnade en spelning på skolgården för gruppen.
Men sedan skulle det dröja. Min syster fick sin andra lägenhet på Nordhemsgatan 60 med utsikt åt ena hållet mot skolans väldiga murar. Andra sidan var det ett tjusigt panorama med Skansen Krona i blickfånget. 1980 skulle hon flytta och värden gick med på att jag tog över hennes kontrakt om jag gav upp just hennes lägenhet på högst plan. Den ville han ha och jag kunde ta en tvåa på andra våningen. Inga problem. Min dåvarande flickvän och jag flyttade ihop i två rum och kök. In med möbler som jag ärvt från mormor och morfar, någon Billybokhylla där jag hade mina skivor och böcker, pianot från mormor, en liten teve som min flickvän fått av mig till sin första lägenhet.
Jag skrev mycket av min musik till Kai Martin & Stick!-plattorna där. Framför allt till ”Röd plåt”.
Jag har senare fått reda på att när jag var bortrest ringde det ofta på telefonen. Hon svarade för att mötas av tystnad eller av någon flickröst som hörde sig för om Kai var hemma. Kändisskapet i sin prydno.
Efter tre år bröt jag upp. Jag hade blivit intensivt förälskad i en annan kvinna. En kärlek jag inte hade mycket för; det blev aldrig något. Jag, som hade jobb, överlät lägenhet till min förra flickvän, flyttade hem till mamma och pappa i jakt på lägenhet och fick via Bostadsförmedlingen en på Nordhemsgatan 27.
Från den svindlande utsikten till en tvåa med utsikt över gården. Men jag tackade ja. Flyttade in där hastigt i samma veva som vi började spela in ”Simmarna” i Koppom. Gårdstrappan var trång. Något piano kunde inte följa med. Inte fyrsitssoffan i blå plysch heller, som tillfälligt fick hamna i replokalen nere i Pustervik i någon av Elanders boktryckeris gamla lagerlokaler.
Jag köpte en kökssoffa i trä, som fick tjäna som vardasrumsmöbel. Tavlorna hamnade på golvet. En utdragssäng i furu blev min sovplats, en enkel madrass som höll den värsta styvheten stången bäddades med nymanglade sängkläder. Det fick gå.
En morgon, tidigt, innan jobbet som korrekturläsare på GT med start klockan fem, ser jag i reflektionerna i fönstren mittemot ett par som älskar intensivt och liderligt; jag står och stirrar, ensam. En annan morgon öppnar en kvinna i lägenheten tvärsöver sovrumsfönstret. Hon är naken, ser mig och skyler sina bröst generat och lite upprörd över att våra ögon möts.
Jag hade en kärleksnatt i den lägenheten. Inget mer än så. Jag gjorde också intervjun för Schlager där, då reportern Per Wirtén kommit ned med fotograf Lars Torndahl. Jag tror till och med att de sov över. Torndahl tog inte en bild, men fick en idé. Kom tillbaka till Stockholm och förklarade, gjorde redaktionen upprörd, men fick också lov att åka ner igen. Det blev bilderna på mig som hockeymålvakt och rubriken ”Den sjungande hockeymålvakten”.
Den sjungande hockeymålvakten. Foto: LARS TORNDAHL
Jag tror, men är inte helt säker, att då han kom tillbaka hade jag flyttat. Genom kontakter hade jag fått möjlighet att byta till mig en trea på Nordhemsgatan 22, över gården med fönster mot Andra Långgatan. Det var en lägenhet som jag omedelbart trivdes i. Soffan kom på plats. Pianot kunde äntligen flyttas från Nordhemsgatan 60. En vinterdag i december kom flyttkarlarna – bossen, en ung, frejdig man med rosigt runda kinder, en avmagrad man med förmodat balkanursprung (antagligen seg och stark) samt en normalbyggd, finsk man. De bar ned pianot i porten för att hämta bilen att transportera instrument nedför backen. Jag gick nedför mot min nya lägenhet för att invänta transporten… som inte kom och dröjde för att dröja än mer. Jag såg en Jacques Tati-film framför mig. Hur männen kör pianot fastsurrad med kraftiga rep på ett öppet flak över Älvsborgsbron, via Hisingen, Götaälvbron och genom stan för att krångligt och sakta komma fram. Men nej… jag ser hur de tre kommer med pianot nedför backen. Pianot står på den lilla plattan med hjul. Två bromsar farten, en styr det rangliga ekipaget rätt. De kommer ned till brandstationen, som nu är saluhallen Briggen, och pianot skallrar när det körs över kullerstenarna. Väl framme ångar trion som ardennerhästar. Som i en reklamfilm ser jag mig ställa fram tre skummande sejdlar öl för dem att släcka törsten med, men verkligheten såg annorlunda ut. Bilen hade drabbats av ispropp. De fick inget igång den. Desperata blev det apostlahästarna och råstyrka för att få ned pianot till rätt adress. Nu var det bara den trånga passagen som trappan upp två våningar innebar. Jo, de fick slita för mödan och lönen. Pianot hamnade på sin plats och mer musik kunde skapas.
Jag kom att bo där i sju år. Älskade min lägenhet. Hyrde någon gång ut ett rum, men bodde där i huvudsak ensam. Några relationer hade jag – bland annat med kärlek som bodde på Nordhemsgatan 58. Ja, några onenightstands också.
På Nordhemsgatan 20 med utsikt mot min lägenhet bodde en man med sambo, som jag kom att träffa då han blev basist i bandet Parad- gruppen som Cremonese, Ronny och jag bildade efter att Kai Martin & Stick! lade ner i augusti 1985.
1988 träffade jag hon som skulle bli min fru och mor till mina barn. Våren 1989 flyttade hon in. När vi väntade vår första son bestämde vi oss för att flytta till något mer barnvänligt.
Efter den flytten juli 1990 kom jag att drömma om lägenheten jag lämnat. Hur jag klev in då dörren var öppen, ursäktade mig då de som bodde där kom hem. Drömmarna blev färre och glesade ut minnet. Men för några år sedan dök en annons upp om en lägenhet på sagda adress. Jag insåg att det var ”min” lägenhet och bokade mig för en visning.
Det var förstås fantastiskt att vara tillbaka. I stort var den sig lik. Men fräschare. De nedsänkta taken var borta till förmån för rummens höjd och stuckaturerna. Badrum och kök – åh, så många sittningar som jag har haft där – var snyggt nyrenoverade. Arbetsrummet hade blivit med en ståtlig balkong.
Z var med på visningen och sa ”Här skulle jag kunna tänka mig att bo” och jag berättade för mäklaren om min koppling till lägenheten. Men något köp blev det aldrig och därmed inte heller någon återkomst.
Men jag återvänder då och då till Nordhemsgatan, antingen då jag promenerar eller då jag är på Nordhemsskolans loppisar. Skolan kom jag ju återkommande till som föräldrar då både mina söner kom att gå i högstadiet där. Nu drömmer jag inte om lägenheterna jag bott i. Men lustigt nog var lägenheten på Nordhemsgatan 60 till salu för något år sedan. Den visningen gick jag inte på. Men Håkan Hellströms låt ”Nordhemsgatan leder rakt in i himlen” lyssnar jag på. Då och då.
kaimartinblog 